Sigrid Liljeholm: Roman - 18

styrkan bruten, är modet krossadt?
Det var ej längesedan hon ägde en make, mäktigare än mången konung,
hon hade ägt en syster på thronen, och mången anförvandt lika högt
uppsatt, nu var hon en fattig fånge, utan stöd och med brist nästan
på det nödvändiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade
delat hans åsigter, hon hade ännu efter honom lefvat och kämpat
och offrat allt, för samma idée, för "konungen." Hon hade kämpat
för den idée som af hennes tid hyllades som den högsta; och nu låg
den krossad under hennes dödsfiendes jernhand. Hon hade ägt stora
gods med talrika underhafvande, än mer, hon hade ägt ett helt land
att _mana_ godt före, att _verka_ ädelt och godt före, hon ägde
nu endast ett fängelses ringa rymd till sin verld. Många vänner
och anförvandter hade stupat för hertigens bila, många vänner och
anförvandter gräto nu: enkor, sina män och barn, sina fäder. Hennes
dotter hade älskat en yngling, älskvärd, ehuru icke jemnbördig: äfven
denne hade krossats af det öde, hon hade dragit öfver honom! Men
ännu bar hon sin sorg modigt, med högburet hufvud, och i det ädla
anletet lästes en djup, men dock lugn sorg. _Då_ drabbade ännu ett
slag: Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, som
ännu stod trogen och fri vid sin konungs sida, äfven han drogs in
i den härjande hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade
modershjertat på samma gång, som det drabbade sonens hufvud; och nu
sjönk modren tillsammans för slaget.
Och dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven till fångarna hade
burits sägner om gräsliga mord, som åter förestodo. Ännu mera blod
skulle gjutas, ännu nere ädla hufvuden falla. Just i dag skulle ett
nytt blodbad anställas på Linköpings torg. De flesta af de dömda voro
anförvandter och vänner till de fångna fruntimren. Af deras hustrur
voro flera fru Ebbas nära vänner och bekanta.
Fru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom for som en skälfning
öfver hela hennes kropp. Vid hennes fötter satt på en pall hennes
dotter Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; men nu
utbrast hon utan någon yttre anledning i klagan, så djup och
skärande, att Hebla flydde ut i det yttre rummet, för att, äfven hon,
der i tysthet få gråta. Äfven hennes unga hjerta hade lärt sig känna
sorgens bitterhet denna tid, men i dag framkallades hennes tårar
oftast af tanken på hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far
var dömd, att denna dag gå till döden. Och så grep henne den tanken,
att kanske just i detta ögonblick hans hufvud föll för bilan. Då
betäckte hon bäfvande ögonen med sina händer och hastade åter in, för
att i sin mors och systers närhet känna sig mindre hemsk till mods.
Mildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. Det unga hufvudet
sjönk ned på modrens knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon
ännu skakades af konvulsiviska snyftningar.
Just nu hade äfven Sigrid anländt, med sin följeslagare. De sista
helsningarna från sonen och brödren grepo än mera djupt, genom
medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, och
på den blodiga grunden af det närvarande målade sig hemskt minnet
äfven af alla de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga
enkor, dem Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, gräsligheter hvartut
tanken flög. Karin ägde ej längre kraft att emotstå; en djup och
långvarig svimning befriade henne slutligen från medvetandet af alla
dessa fasor. Hebla var ännu nästan ett barn, hon kunde gråta.
Fru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, kallade henne
åter till lif, och vakade natten om, vid hennes bädd.
Fru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande funnit ett motgift. Ur
djupet af sin själs marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid
sin dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande sin hjessa,
och läste för sin dotter trösteord ur en stor bibel, som låg framför
henne på ett litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, och
för de många, som voro nära att förtvifla. Vid sängfötterna knäböjde
Hebla och Sigrid.
Ett par dagar hade förflutit. Ännu hade ej Karin förmått lemna
sängen. Fru Ebba satt nu invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då
hördes någon komma åkande. Några häftiga ord vexlades i förstugan,
dörren slogs hastigt opp, och in störtade den unge Peder Banér. Han
hastade fram till fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig
ned för henne och omfattade hennes knän under vilda, orediga utrop.
Hebla sprang fram, lade sin hand på hans arm och, utan att ens veta
hvad hon sade, yttrade hon helt lågt: "Weli, ännu är solen icke död!"
Peder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på Hebla, och tårarna
brusto ur gossens ögon; han gömde dem med sina händer, men snart
reste han åter opp hufvudet och sade: "Hebla, Hebla, visste du dock
huru förfärliga dagar jag upplefvat."
Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand.
"Huru se vi dig nu här?" frågade fru Ebba.
"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste derföre, fast det var
så rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel
tog mig med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna väg för en
angelägenhets skull. Jag bad honom så, när vi foro här förbi, så att
han lät mig komma hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville
ej släppa in mig, jag trängde mig in nästan med våld, jag måste se
er."
Sedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet nu något
stillats, talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrådet Gustaf
Banérs, och de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik
nyhet visste han att meddela, att flere af de dömda fått nåd på
afrättsplatsen, och Hebla med ungdomens lätthet att emottaga nya
intryck, var nära att jubla högt, när hon hörde att Stålarm nu för
tredje gången blifvit benådad, ehuru han redan stigit på den röda
matta der slaget skulle drabba. Åter började Peder tala om sin far.
Han omtalade ock beskref noga, kvad denne gjort och talat under de
sednaste dagarna af sin lefnad och i sin dödsstund. Stolt höjde sig
gossens bröst och hans hufvud reste sig, då han med hänryckning
omtalade sin faders mod, de många sköna ord han talat till maka och
barn, hans herrliga stolthet, då han åberopade sig på sin oskuld,
sina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen upprepade
han med hänförelse fadrens ord: "fyra bedröfvade enkor och tjugutvå
faderlösa barn lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt
oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag är oskyldig,
hörer det. Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull."
Hebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats blossande ansigte.
Det tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa
händelser, så som han det gjorde.
Nu steg Peder opp från den stol, der han suttit och sade: "Hebla, jag
ville dock tala ett ord med dig." Derpå tog han hennes hand och förde
henne ut i det yttre rummet.
"Barnsinnet vexlar och glömmer", sade fru Ebba. "Barnet kan leka med
tåren i ögat."
Men fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre personer göra, då de
bedömma barns beteende. Det var icke Peders mening att språka nu
med Hebla om fordna lekar. När de båda unga hunnit i det yttre
rummet, stängde Peder till dörren och sade: "Hebla, jag måste tala
med dig, derföre bad jag så angeläget att få komma hit. Vi ha lekt
tillsamman, vi ha också delat allvare mången gång. Du vet, att vi
lofvat att ge hvarandra förtroende af allt vigtigt i vårt lif, och
att vi alltid skola lita på hvarandra. Nu måste du derföre vara min
förtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt lif. Hebla, åt dig, min bästa
vän, vill jag betro att förvara mitt heligaste. Ser du, den här
lilla guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde födelsedag.
Den är liten, deri låg blott en valknut af hans hår. Nu förvarar den
yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du skall
gömma den åt mig."
Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: "efter du så vill,
Weli. Måtte jag blott rätt kunna vårda den. Hvarföre behåller du den
icke sjelf?"
"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde förloras.
Jag vill icke eller nöta ut dens styrka, med att dagligen se den.
Dock, du måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor
får veta den. Den bor djupt här inne i mitt bröst. Hebla, jag har
gjort ett löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig för hela
mitt lif vid ett löfte. Det blir nu mitt mål, mitt lif!"
Hebla blickade förvånad på gossen. "Hvad menar du, Weli, du skrämmer
mig."
"Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod;
jag här svurit på den, heligt har jag svurit, att hämnas på min fars
mördare. Jag är blott en gosse nu, men om få år är jag man, och jag
skall hämnas! Kan jag icke hämnas på honom, som mördade min far, så
lefver sonen, och jag skall söka fadrens missgerningar på honom. Der
är min pant, Hebla, förvara den åt mig."
Förfärad for Hebla tillbaka. "Weli, hvad har du gjort! Det är ju
synd, förfärlig synd." Hon började gråta och vrida sina händer. "Gode
Gud! och hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från denna förfärliga
ed?"
"Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat mitt löfte skall
jag afhemta min pant", sade gossen med djupt allvar. "Farväl Hebla,
kanske se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, jag går. Se
der åker herr Axel in på gården, han kommer för att afhämta mig.
Framför du min helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre."
"Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan att medtaga den
förfärliga panten. För Guds nåds skull, du måste återkalla en sådan
ogudaktig ed. Gå till en prest, kanske kan han lösa dig."
Men Peder öppnade dörren och hastade bort, utan att svara, och i
Heblas hand qvarlåg hans eds underpant.


XXXIX.

Först sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle
komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll och
stor ladugård att sörja före. Nu, vintertiden då hon ej ens hade
något att syssla med den lilla kryddgårdstäppan, eller det ringa
jordbruket, gaf ingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens
och pigans göromål tillräcklig sysselsättning för hennes omtanke.
Sittarbete var hon ej särdeles fallen före, och hade ledsamt vid sin
spinnrock, när hon ej hade Siri till sällskap derinvid. Hon hade nu
tillräckligt god tid att sitta vid spinnrocken och fundera på allt
som händt, under det förflutna året, att sörja öfver sin man, som
nu, en flykting i ödemarken, ej ens der kunde göra sig säker på att
icke bli upptäckt, att harmas öfver huru hennes arfvegods öfvergått
i hennes värsta fiendes hand, och öfver huru fattig och förskjuten
hon nu satt här, under det fru Brita yfdes på hennes ägor. Men oftast
hvilade dock hennes tankar på Sigrid. Hennes enda barn, sörjande,
och bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes skull! Ju mer
hon tänkte härpå, dess mer retades hon öfver den skymf han tillfogat
Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne begäret att
söka upprättelse.
"Nå ja, nog vet man hon, lammet", sade hon vid sig sjelf, "hvad
skulle hon nännas oroa honom. Hon som är så from, så hon knappt
näns trampa spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! Kantänka,
som om han skulle fara illa af att få en sån from hustru! Icke Guds
englar kunna vara stillare och frommare. Om hon än inte är någon så
drifvande menniska, så tror jag visst ej hon så vanslägtats, att hon
icke skall vårda sitt hem när hon får eget. Och skulle han inte ha
dött som en hund, om icke hon så raskt hade räddat honom! Täcks han
väl förekasta henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta
han sig bara vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en
vacker dag! Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och då
sitter herr Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt adelsfolk äro
skyldiga att tåla sådan förolämpning? Tror J icke, att J skolen hålla
edert ord, då J ingått trolofning? Skall jag behöfva se mitt barn
blekna och lida för edra meneder?"
Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och
slutligen mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så
lätt för Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det
var rätt så bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för
"tafatt" för att vilja "taga itu med saken på allvar."
En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo.
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina
beräkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd
besynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda
ting, som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han
lade handen på sitt papper och sade: "Hvad man dock lättast finner
är stjernornas verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i
lefvande och växande ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna
visserligen temperamenterna höja och afficiera till något; men
kunna de väl tvinga menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty
deraf beror sakens utveckling. Mycket beror ock af den ställning
och konjunktion stjernorna skola utvisa." Efter att en stund hafva
suttit försjunken i tankar, sade han i det han reste sig från sin
plats: "Jag måste förskaffa mig en ny lappmudd för att begagna under
nätterna, jag tar ju dock mesta delen min hvila derute, och den gamla
pelsen är helt blanksliten af denna stora och värdefulla astrologiska
skatt, (han lade härvid handen på en stor bok i folio) hvilken är
min trogne följeslagare under mina vakor, och som då ligger på mitt
bröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på muddens nötta skinn,
utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör sålunda otidigt
buller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig lustig. Ack Daniel,
Daniel", sade han efter en stunds begrundande, "hvart hafva dina
syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och falsk ära fört
dig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den vanhelgas och det
heliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel, Daniel, du lät
icke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du skulle bli
stor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i lumpor och
slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra menniskor.
Sådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi ej
förstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet."
Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som
sade sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster
Sigfrid, och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre
vore sysselsatt med sina lärda beräkningar.
"Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen", sade mäster
Sigfrid. "Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren.
Jag har redan slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan,
emedan jag i dag ej mera ernår återtaga detta. Sedan skall jag genast
uppvakta henne."
Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad
fru Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet
misstänksam blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp:
"Mäster Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen
hjelpt min unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin
trolofvade. Nu tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att
komma till sin rätt. Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon
för honom gjort. Och nu har den menediske menniskan skickat henne
ringen tillbaka. Är jag väl skyldig att se mitt barn lida och sörja?
Kunnen J säga det, mäster Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven
J varit emot min stackars dotter, då hon hade så mycken svårighet
att få denne samme herr Enevald till lifs, och att få honom vårdad.
Derföre beder jag eder ock nu: hafven J gifvit bröd, så gifven ock
smöret dertill, hafven J hjelpt henne då, så hjelp nu ock, att hon
må få rätt! Måtte väl högvördige biskopen, mäster Erik, gifva henne
upprättelse och ålägga herr Enevald att uppfylla sitt löfte att äkta
henne. Skall hon lida nesa och skam, för det hon blifvit fattig?
Skall hon derföre öfvergifvas och smädas, liksom den, som ondt skulle
gjort?"
"Det är sålunda er mening att biskopen och domkapitlet må ålägga
honom att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun."
"Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka
mig rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne
tro; och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon
betett sig emot honom."
"Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?"
"Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne", svarade
fru Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu länge fäst sig vid
honom, såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket
af den sorg och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle
vilja hafva allt godt igen."
Mäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. "Underbara äro
visserligen vägarna! I sanning, icke förmå menniskor ändra hvad
som förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens
tecken. Klarligen framstår huru fåfänga alla våra försök deremot
äro! Och likväl beror det ju af menniskan att handla efter sin fria
vilja, och icke bestämma stjernorna om vi skola handla rätt eller
fördömmeligt, men fåfängt skall dock äfven detta aflöpa och just så
mycket klarare för mig uppenbara förutseendets sanning, då jag sjelf
vill arbeta på att förhindra dess uppfyllelse."
Fru Metta stirrade på mäster Sigfrid under det han talade, undrande
på hvad höglärdhet som kunde ligga i de för henne obegripliga orden.
Men nu vidtog han åter: "Nåväl, jag vill vara, eder till den tjenst
jag kan och förmår, och skall, för eder lägga mitt ord i vågskålen,
till den tyngd det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, så
är han icke i stånd att denna gången för eder något göra; ty han är
nu sjelf en fattig fånge, af hertigen inför riksdagen anklagad för
högmål och andra brott, såsom den der stått på konung Sigismunds
sida. Domprosten, herr Peder Melartopeus, är nu den som embetet
förrättar."
Fru Metta hade erhållit kallelse att inställa sig inför det
högvördiga domkapitlet i Åbo. Herr Enevald Fincke var likaledes
kallad för att besvara hennes påståenden.
Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likaså ett par af
de andra kapitelherrarne, men timman var ännu icke inne, sessionen
icke begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade om ämnen, som icke
berörde de löpande ärenderna för dagen.
"Vördige herre", frågade nu en af kapitelherrarne, "hafven J icke
försport något om hans högvördighets, mäster Eriks, sak? Vi hafve i
våra hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi intet ondt veta
honom kunna tillmälas, så har han dock varit en konungens man alltid,
och detta torde vara nog att fälla honom."
Domprosten runkade smått på hufvudet och svarade: "just i dag har jag
emottagit ett bref af mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat
skaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som anginge mäster Erik;
så vidt detta möjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde
anklagat biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt konungens
order, utan att förfråga sig af regeringen i Sverige, samt sökt
råd hos papister och konungens anhängare, varit med dem i umgänge,
och förmanat presterna och åhörarne till trohet emot konungen, den
sanna religionen till förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta
konungens ed, derigenom konungen är kommen om land och rike, jemte
mera sådant."
"Hvad har väl hans högvördighet haft att andraga emot dessa något
besynnerliga anklagelser?"
"Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, dels med motbevis.
Konungens ed förklarade han högtidligen sig aldrig hafva brutit,
hvarken med tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig för
alla åklaganden undskylla."
"Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår kyrkas pelare och
herde", yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod
längst ned vid dörren.
"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar nådigt emot honom"
svarade domprosten. "Prestaståndet har upptagit såväl anklagelsen
som försvaret, och har afgifvit den förklaring, att det icke kunnat
hvarken honom eller de öfriga finska presterna till någon sak binda
eller fälla, utan anser deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde
synes dock icke vara öfvertygad om vår öfverherdes oskuld, ty han
torde ännu icke blifvit befriad ur sitt fängelse."
"Må herren skydda och bevara honom! Tiderna äro farliga och
krångliga", utbrast den gamle, med det kala hufvudet. "Hertigen äger
makt, såsom han ock har vilja, att utrota alla dem som hållit sin ed
emot konungen."
Domprosten vinkade lätt med handen och sade: "Seså, gode herrar och
embetsbröder, hur är det, tiden torde vara inne att börja sessionen.
Jaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur timglaset."
De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar
till sin plats, för att först göra bön, och sedan vidtaga med
tjenstens utöfvande.
Den första frågan på dagordningen företogs. Nu framställdes fru
Metta Simonsdotter Abbornäts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas,
begäran, det högvördige biskopen och domkapitlet måtte ålägga herr
Enevald Boson Fincke, att till äkta taga hennes dotter, jungfru
Sigrid Eriksdotter Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan
hennes skuld eller förvållande smädeligen öfvergifvit, henne till
harm och försmädelse.
Så väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och då fru
Metta anfört sitt klagomål och erbjöd sig att med vittnen bestyrka
sitt påstående, svarade Enevald: "Detta torde väl föga vara nödigt.
Icke vill jag neka för den förbindelse, som jag ingick med jungfru
Sigrid Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att så snart
jag åter finge mitt nedbrända hus uppbygdt och någon fred blefve i
landet, hemföra henne som min husfru. Men en längre tid har förgått,
utan att detta låtit sig göra, och nu har jag ansett bäst att
upphäfva denna förlofning. Jungfru Sigrid har längesedan slagit den
i väder och vind, och är troligen lika litet mån om mig, som jag om
henne."
Domprosten ställde sitt tal till Enevald och förmanade honom, att
icke utan laga skäl söka att bryta en ingången förbindelse, men
Enevald förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. "Gerna",
sade han, "såge jag, om jag icke vidare skulle behöfva förklara mig
i denna sak. Med berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, och",
tillade han med någon stolthet, "jag tänker icke vidare återknyta
den."
Yttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i
fästningsgåfvor. Han såg tveksam ut, som om han knappt velat svara
härpå. Fru Metta steg nu fram och sade: "Ja, det är lika mycket, det
vet jag lika väl. De gåfvor hon fått, känner jag nog, fastän nästan
alltihop skonades då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det var
tvänne silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, en kjortel af
ljusblått atlask med hvitt gyllenduks förslag och stifter på ärmarna,
en hufva med små rosor och perlor och med rödt silke och kantilier,
och dertill en ring, god för stygn."
Nu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsrus, som aflade
vittnesmål om den trohet och ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat
sin trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade varit förloradt.
Enevald Fincke åhörde allt med mörk blick. Slutligen tilltalade honom
åter domprosten: "Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru
allt detta förhåller sig, och rätt är i sanning, att J lösen edert
adeliga ord och äkten jungfru Sigrid Eriksdotter."
Otåligt svarade Enevald: "Hvartill tjenar det att J, högvördige
herre, spillen edert ord; det måtte väl stå en adelsman fritt, att
icke taga till husfru den honom icke lyster."
"En adelig jungfrus rätt måste dock äfven beskyddas, att hon icke må
förolämpas", sade domprosten.
Enevald svajade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de
åter inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att
fullborda den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick
in derpå, så förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare
anbefalla giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men
skulle bruden äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald
Fincke icke erhålla vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore
försörjd.


XXXX.

I den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma
mån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att
det rop af "nog blod", som folket hade höjt vid Linköpings blodbad,
något hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle börjat
få "nog blod" blott derföre, att alle som syntes honom farlige och
mäktige, redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige.
Och dock fann han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis
behöfver denna berättelse icke förtälja derom.
Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja
sig bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid
började att längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de
sörjande, så att de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och
lisa. Hon ville så gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till
sällskap och trefnad. Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig
sjelf, att hon trodde sig om, att för sin mor kunna visa sig vid
sitt vanliga lynne. Stor var ock hennes längtan att få höra något af
sin far, och det kunde icke ske annars, än möjligen i hemmet. Hon
efterhörde derföre, ehuru en tid förgäfves, lägenhet att komma till
Finland.
En dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade
herrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver
till Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för
att åter derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes
fränder vistades i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes
samtycke att medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en
anförvandt i Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin
ankomst, och få båt sig eftersänd, för att resa hem till Wiken.
Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut
var öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De
resande voro trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu
upptog många dagar. Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den
allvarliga, sorgklädda frun, som varit Sigrids beskydd under resan,
tog nu godnatt af henne med en kyss på pannan och ett vänligt "god
natt, mitt barn." En ung tjensteflicka stod vid dörren, färdig att
beledsaga Sigrid till hennes rum, och att vara henne till oppassning;
och hon beslöt i sitt sinne, att den unga sorgklädda, som hon hörde
kallas jungfru Sigrid, var dotter till den likaså sorgklädda frun.
Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på
morgonen. Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att
betjena henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för
att insläppa dagern. "Nå, hvad i all verlden", sade hon halfhögt,
"tror jag icke minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt
på morgonen går på besök till sin brud."
Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon
först blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så
mycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade.
"Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot,
att han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att
vakta opp henne, icke lär han få henne så snart."
"Huru så?" frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen.
"Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga
jungfrurna på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han
till kungen i Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina
Hans dotter och hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i
henne. Och när han kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det
blef ett stort klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men
han tog henne inte sen heller."
"Det är omöjligt", utbrast Sigrid.
"Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så
var hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig