Sigrid Liljeholm: Roman - 03

jag blott orda något om brefvets hufvudinnehåll. Säg mig dock, min
herre och make, vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga
eder efter hertigen."
"Visserligen."
"Bönderna skulle väl ock upphöra med sina dåd i sådant fall?"
"Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla sig stilla, om jag
skulle underkasta mig honom."
"Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant fall, skulle vidare
sätta sig opp emot honom?"
"Föga nog, om jag skulle ställa flottan och krigshären till hertigens
behag."
"Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse emellan partierna
upphöra?"
"Troligen, ty utan att hafva något stöd inom landet, kan konungen
föga ens försöka, att med främmande troppar befästa sin thron."
"Tror J icke att hertigen med rättvisa och kraftig hand skulle styra
landet?"
"Jo, detta blefve troligen fallet."
"Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begäran, jag har
framställt hennes önskningar till det bästa. Hvad sägen J härom, herr
Klas?"
"Att konung Sigismundus är min herre och konung, den jag, och hela
Sverige och Finland hafver svurit tro."
Fru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade med värma: "jag väntade det
så."
Efter en stunds tystnad började fru Ebba äter: "Min vän, jag kom nu
in till dig äfven för att tala om några små husliga angelägenheter.
Du har ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm och hans unga
dotter. Hvad synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid,
vistas i vårt hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, som
mästar Erik gjort emot henne, vid sammankomsten i höstmarknaden, har
jag tänkt härpå."
"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla välvilja för
all hans trohet och vänskap emot mig."
"För samma vänskaps skull har ock hertigen hotat honom, att han
skulle få sin kål kokad och sina fiskar varma", sade fru Ebba. "Men",
tillade hon med ett litet fint leende, "nu såge jag gerna, om han
skulle hitsända, vare sig kall eller varm, kål; ty, som du vet, ha vi
här en 40 à 50 personer att dagligen bespisa, och förråderna börja
tryta. Jag ville just fråga härom. Från Qvidja är större delen af
afkastningen inhämtad. Det torde väl vara nödigt, att från de andra
godsen låta leverera något, så framt du ej vill taga af kronans
förråder, åt det myckna folket."
"Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt anlitade i dessa
tider. Från Ylänä må hemtas hvad der finnes, när föret stadgar sig."
"Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers
tunga, så, må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens
folk."
Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han
höll utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat,
sedan en utfärd på morgonstunden.
Fleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade:
"förbarma sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får
du din man ens borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som
herrarne der i Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än
jag är en skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa
papillotter i raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att
han ej skulle sätta tassfärdor på dina hvita golf."
"Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i
hans lurfviga pels!"
"Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen."


V.

"Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut", frågade Jacob
Illka, som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade
uppför en backe.
"Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor."
"Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson,
unge herr Enevald Fincke."
"Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna
i tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna."
Mera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens unge egare dömd, och
till den vackra gården störtade hela skaran.
Solen sken blekt öfver den nedanför kullen belägna insjön. Tallar och
granar stodo mörka på afstånd, närmast gården skakade björkarne sina
fina löflösa grenar.
Gårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod på trappan, då de
ifrigaste af bönderna började skönjas. Hans blick mörknade allt mer,
då han såg huru skaran tätnade, och slutligen rände uppför vägen till
gården. Drängarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad
skulle de förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid tanken på att
icke ega medel, att skydda sig emot en hop bönder. Han ropade namnet
på en af husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan och fick se
bondehären, gaf hon till ett rop af förskräckelse, men Enevald sade,
nästan föraktfullt: "För eder är det väl bäst att skynda undan, medan
ni ännu kan hinna. Stå inte och skrik nu, skynda på de andra pigorna.
Spring bakvägen ut till skogen, göm er der vid kolmilan."
"Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?"
"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda."
Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater så långt
borta, att de väl kunnat minska farten; men flåsande och andtrutna
fortforo de att springa så fort de möjligen kunde, ända till dess de
hunnit det anvista stället, der de började öfverlägga om huruvida de
icke borde springa ännu djupare in i skogen, eller om det inte ändå
vore bäst att först springa hem och bärja undan för elden, ifall
klubbmännerna skulle bränna gården. Dessa och många andra dylika
förslag begrundades med all ifver.
Enevald gick emot de på gården inströmmande bönderna, och frågade
hvad de ville.
"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och
hjelpa oss att köra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni är en
förrädare, som han, och då skall ni få sura fiskar. Hej, fort hit och
följ med oss."
"Aldrig", sade Enevald med afsky, "aldrig skall jag blanda mig med
edert upproriska och blodsölade följe."
"Slå ned honom, qväf hans arga mun." Med orden följde gerningen,
Enevald slogs till marken och bands.
Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade
samman hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara
klokare och skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde
finnas i huset; men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta
att på ett eller annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt
opp och bortjagade alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig
med, att i förtid kasta eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan
att bry sig om huruvida detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort
stod huset i låga, och här var numera intet att göra. Bondhopen begaf
sig bort åter, släpande med sig det härjade godsets egare.
"Hvad skola vi göra med herr Enevald?" frågade Bengt Poutu.
"Skjuta till måls på honom."
"Kasta in honom i huset, i bästa brasan."
"Stoppa ner honom under isen." Dessa och dylika förslag hördes från
flere håll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna föra honom med oss, han
måste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre
på herrars funder, än vi bönder."
"Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra", sade Illka, "bäst
göra af med honom. Död hund biter ingen."
"Grannar", sade Poutu till de närmast omgifvande, "jag börjar frukta
att vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen
att uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre."
"Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och
harhjertan."
Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej
är med oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och
befria dem från förtryck, om de skona eder?"
"Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att
hjelpa eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går
ingen man af ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så
mången annan."
"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång
på böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva
skonad. Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla
eder skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle
icke förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung,
derför sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen.
Det vet ni nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen
hinner ej komma och jaga honom bort. Men få vi honom bara undan, så
slippa vi den förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet
från borgelägret, som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko
eller so. Ja, unge herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja
snart jaga bort tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans
Hansson sändt med Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning
att man ur huset skall uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla
adelns och krigsfolkets gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk.
Endast Hans Hanssons gård Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala,
der fru Carin sitter, böra skonas. Dessutom står här skrifvit att vi
skola tåga till Åbo, ta in slottet och ta Flemingen till fånga. Nå,
J har väl icke lust att motsträfva hans furstliga nådes befallning,
unge herre."
Nu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa
underrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes
en herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste
anhängare, herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore
hemma på godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika
matförråder.
"Godt", sade Illka, "just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i
denna by."
Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led
af kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna
honom, erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa.
Följande morgon ropade Illka: "Må hvar och en packa ihop hvad han
samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar."
"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tåget satte sig i
rörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna
skulle öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära
fordrade, beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande
land och icke sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende
blefve bedröfligt. Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig
till att bedja, att hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig
till, ehuru han väl kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus
förslag. Men detta ville han dock ej.


VI.

"Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa
bort en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så
knottriger, som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att
koppärren ha vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen
skam, ty lika bra menniska kan du vara, fast du inte är så fager
i ansigtet; men har du kittlarna mulna och inte skurar tennfaten
blanka, så vill ingen hederlig karl ha dig till hustru. Ändå qvasten,
står den icke i vrån! vet du icke att den skall hänga der på spiken i
kontoret? Brita, Brita, om du fast tjenar hos en torpare, så skall du
vara ordentlig; och du sen, som fått hedern komma i ett adelshus. Slå
inte den öfverblifna ärtmaten i ett brukadt fat, tag du vackert ett
rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som får den öfverblifna betan, så
väl som herrskapet sjelf, som äter först ur fatet."
"Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk", fortsatte
fru Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita
sysslade, men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne
likblek, med stirrande ögon och vidöppen mun.
"Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på
dagen, eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?"
"Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne", stammade Elsa.
"Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?"
"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr
Enevald Finckes gård!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon
bröt ut i skrik och snyftningar.
"De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks
hem", sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare.
Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. "Klubbmännen komma.
Mor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som
en molnsky, de äro så många."
"Än sen" sade fru Metta "de må vara huru många de vilja, så ska de
väl vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de
ska väl veta ha respekt för folk." Emellertid syntes hon ej vara
så alldeles säker på sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids
tillhjelp, en korg med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med
Elsas bistånd tömde uti källargropen under stuggolfvet, der en mängd
vatten samlats.
"Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt
folk", skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. "Vet
du inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din
långa slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med
skinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns." Jöns
hade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru
Metta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom,
att han hälft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste
hvad han skulle företaga sig.
Enevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett
ögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma
varsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till
sin mor. Till henne hviskade han sagte: "Följ mig, jungfru, jag vill
försöka att föra er härifrån." Då hon ännu qvarstod invid fru Metta
sade han: "Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig."
"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor."
"Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni
är i säkerhet." Han tog henne i handen och förde henne genom en liten
dörr ut i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han
öfver henne bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad
henne tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan.
"Tag det der täcket i famnen, håll det högre för änsigtet, så gömmer
det bättre. Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna
dörr går väl dit?"
Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde.
"Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i
det?" frågade en bonde.
"Dit åt, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade åt
det håll, hvarifrån han kom. "Dit har ännu ingen hittat."
Åt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun
strömmade åt andra sidan af huset, frågade Enevald: "hvar finns
vindsstegen?"
"Här."
"Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er."
Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den
sönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han
i en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen,
så att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma
återkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde
nu ett par karlar för att vakta honom. Sedan Sigrid lemnat stegen
och hunnit några steg in på den mörka vinden, och sålunda kände
sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom ur en dröm.
Förskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade endast
haft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade hon sig
med ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och
denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han
lofvat, rädda hennes mor?
"Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne."
Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under
henne i farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar,
icke hade i hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter i slöt
hon sakta luckan, knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp
och nåd för sin mor, för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla
menniskor deri, och för honom, som hon fruktade skulle få lida,
för det han velat rädda henne. Nu hade hon sansat sig och blifvit
lugnare. Hon smög sig, mellan en mängd gammalt husgeråd, fram till
en liten glugg, derifrån hon varsamt såg ned på gårdsplanen. Der
möttes hennes ögon af en gräslig syn. En af husets tjenare låg der
fallen och syntes kämpa med döden; kreatur slagtades; blod, rykande
kroppar af djur; menniskor med demoniska blickar och åtbörder; eder
och förbannelser, blandade stundom med rätt skratt. Sigrid nedföll
afsvimnad.
När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen.
Några klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och
ölstånkan påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne
jäste, såg man på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än
alldeles blek. När hon blef varse Enevald, kastade hon på honom en
frågande blick, som han besvarade med ett halfhögt: "i säkerhet."
De båda väktarne tyckte sig dock märka tecken till förstånd emellan
fångarne, och bortförde genast Enevald.
Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande och ramande
oxarne och korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt
slagtare-arbete. Fåren lågo snart bland de andra slagtade djuren.
Eldar uppgjordes i spisarne; i husets stora grytor kokades väldiga
förråder och refvos derifrån och förtärdes halfråa. Emellertid roade
sig flere af karlarne att slå sönder fönstren och förstöra sådant,
som ej kunde medföras. Man sökte efter flere af gårdens folk, än de
man redan sett, men fann ingen. Pigorna hade äfven lyckats gömma sig
så väl, ehuru helt nära gården, att ingen hittades. "De hade dock
bort slagtas med gårdens öfriga nöt", skrek en röst.
"Bry er inte", svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen
ända ned mot ögonen, "vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som
harbrännor ska vara." Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen,
klef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan
kort voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom.
"Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är
arg och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon
och andra i hennes följe ska få tak på hufvudet."
"Visst borde man tutta på" föreslog någon, men en och annan af
grannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru
Metta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mången fattig,
och man borde nu ändå ej så rent förderfva henne.
"Nå, så skall man väl då laga sällskap hit", ropade skrattande en ung
dräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var
gripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog
han de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med
stickor och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt.
"Siså, nu ser här folkrikt ut", ropade han gycklande, och ett stort
skratt och buller uppstod under det skaran började tåga från gården.
En hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, då hon hörde rösten af sina
kära kreatur, när de utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes
dagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en särskildt på rösten, och
tårarna trillade en och en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade
hon för sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, när hon hörde
deras nödrop.
Många och långa voro de timmar, som sålunda tillbringades af henne,
och lättare är att tänka sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste
sitta här fängslad, och visste att nu förstördes hennes ståtliga bo,
detta hennes tankars mål, hennes hjertas stolthet och hennes ögons
fröjd.
"Siså, farväl nu, kära fru", sade Jöns, "frun behöfver nog hvila sig
nu, när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke
behöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag
haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?"
Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så
tung som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett
klubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att
bruka munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon
fortfarande.
Enevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få
yttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller
Sigrid kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar
hade med ondo och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en
som satt sig till motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt
till skogs jemte husets qvinnliga betjening, vid första skymt af de
annalkande bönderna. Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa
fri innan någon af det gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid
kunde icke eller komma ned från vinden utan stege, men någon slags
motstånd vågade Enevald ej göra, af fruktan att reta bönderna och
föranleda dem att i förargelsen stifta brand, eller begå något annat
nidingsdåd.


VII.

När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen,
drog det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud.
Slutligen började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad
som händt. När hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp,
och steg åter fram till gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska
syntes. Endast förödelsens styggelse låg öfverallt. Den slagne
tjenarn, qvarlefvor efter de slagtade djuren, de blodiga, grinande
djurhufvudena i de sönderslagna fönstren, allt påminnte henne om, att
hon ej blott drömt en gräslig dröm.
"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid
ångestfullt, sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här
var allt tyst. Men huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga
rum. Sigrid var lätt och van att springa utför de höga åsarne i
nejden, och nu i sin ångest bäfvade hon ej för att våga ett djerft
försök. Med ett hopp stod hon på farstugu-golfvet, och lyckades komma
oskadd ned.
Från rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne.
Lyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta,
och undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der
bjelkarne voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop,
och fann slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka
göra sig lös.
Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande
knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras
armar.
"Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen
och klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och
hedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon!
Mina kor, mina präktiga kor! Ser du, der ha de odjuren ställt Rosans
hufvud, min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som
alldrig smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne
på det der samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar
och qvigor, och Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och
Murikki, alla döda", och fru Metta grät så att hon snyftade, något
som Sigrid aldrig förut sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr,
"se", utropade hon glad, "Stoltafin lefver än. Hon var i går litet
modstulen och mådde ej väl, så att jag lät skilja henne ifrån de
andra, och skickade Matts med Storsvarten till gamla Österbottens
Annika, för att be henne komma och stöpa bly öfver henne. Det var så
godt det, så ha vi Storsvarten i behåll. Jag vånner de nu vore här
ren, så man hade någon till hjelp, att få börja rödja undan här. Hvar
hålla de nu tro alla hus? Hu! Herre välsigne och bevare oss, hvad
är detta? En död karl! Rysligt, förfärligt! Det är ju Erki. Kanske
finns det dock lif i honom, jag tycker hjertat klappar en smula. Han
måste bäras in, kölden gör af med honom annars, om han änn något
lif har qvar. Tag i med du, Siri, det duger ej att vara fin när det
gäller en menniskas lif kanske, och drängar och pigor ha vi ej nu att
befalla. Men äro de då alla ihjälslagna, efter ingen syns till ännu.
Tyst, vänta ett ögonblick, mig faller något in. Spring du och ring på
klockan. Komma de ej när de höra vällingsklockan, då äro de i sanning
döda."
Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom efter väl förrättat
värf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit
stärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej
vore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att
anlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af
sådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas.
Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när
tjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen,
tittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i
full verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens
värsta spår.
Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit
räddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och
ingen hade förföljt den, åtminstone då hon såg den.
"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var
galant. Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa
olycka öfver de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte
fingrarna emellan. Det är säkert det."
Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter
och lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru
Metta trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon
ej egde flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver,
och en bortlupen. "Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro
så uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne."
Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på
backen bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge,
nästan ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes
nu hennes ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och
illa vildt. Den gamle han gick på ett brinnande berg och såg de
vanne qvinnor. Jag manar dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen.
Fullt som ett ägg, rödt som en blomma, innan solsätt tecknadt eller
korsadt." De sednaste orden uttalade hon med hög, besvärjande röst,
under det hon sträckte sin käpp i vädret och ritade figurer dermed i
luften. Derpå ropade hon tre gånger, med ljudelig röst, den saknade
kons namn och förklarade sedan att den innan solnedgången skulle
komma hem; hvilket ock ganska rigtigt skedde; om blott enligt dessa
husdjurs vana, eller i anledning af besvärjelsen kan lemnas derhän.
Sigrid gick fram till fru Metta och sade ödmjukt: "Mor, monne icke
detta är sådant signeri, som är förbjudit? Är det rätt att låta henne
utöfva det här?"
"Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i
mun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara
jungfru Maria namnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i
syna, om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära
påfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag
lugn både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt
med all vördnad för biskopen."
Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta
kunde ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så
väl som Brita Oxe.
Genom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit
hindrad ifrån ätt gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde
vida mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men
sedan Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar
för kreaturens räkning, sade fru Metta: "Kära mor, sannerligen jag
vet om jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de
vilddjuren lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge."
"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor
Annika och neg sig till ännu mindre än vanligt. "Aldrig har nån förr