Sigrid Liljeholm: Roman - 16

Total number of words is 5024
Total number of unique words is 1513
33.7 of words are in the 2000 most common words
44.8 of words are in the 5000 most common words
49.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Ivarsson Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många,
många, hela långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in
tillbaka igen, just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det
var otäckt! Tror jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan
tvätta bort all den bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh,
kanske stora Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår
det. Men Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar
i tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig
efter blod, men detta blef dock för mycket."
Åter började Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han,
och honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle
nedgräfvas i galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah
ha, men si, jungfru Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi,
hi. Huu, ånej, Annikamor har icke lust att skratta, der var ett så
ungt hufvud och vackert; och det var en annan också, som var ung och
vacker, som de sköto der på Åland, nog vet jungfrun, den der gossen
som ville gifta sig med Storklasens flicka. Nå, vill J veta något,
jungfru, kan J läsa, kan J den trollkonsten? Nog skylla de att lilla
mor Annika borde brännas för att hon kan mer än andra, men hvad
straff borde då den få, som kan läsa? Det är väl värre trolleri, det!
Der har hon papper, läs, läs. Jo si, Johan Bertilsson, han lär väl få
söka papperet sitt, han."
Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det.
"Ack, de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem.
Kunde jag dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bara
allt detta?" utbrast hon.
"Åh, storfolket, hvad felas väl dem?"
"Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog
bittert af att förlora den ni ansåg som edert barn. Har ni i ert
hjerta ingen annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så
välvillig emot mig", utbrast Sigrid, som mer än en gång förut sökt
förhålla mor Annika hennes ohyggliga hämdlängtan.
"Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var
god emot honom -- honom, som jag ej törs nämna; men -- Flemingen, var
han också god mot honom, han som... huu nej; hvar och en sitt derför."
"Och derföre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida.
Fru Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den
unge Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. Har J, mor, tänkt
på alla de sorger, alla de tårar, de fälla, har J tänkt på alla
de enkor och barn, till de många hertigens offer, öfver hvilka J
triumferat. Mor, mor, kom ihåg, att dessa alla och många, många utom
dem, hafva gråtit, hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke
kunde bära; för hvilka J sökt hämd; hvilka J velat släcka i blod. --
Har ni nog nu af eder hämd?"
"Det går så underligt omkring i mitt hufvud. Det började så ren
der i Åbo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade så mycket
blod. Tala inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. Ånej,
ånej, Annika går hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan
i Tavastskogen, men dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J,
jungfru, lilla mor Annika hon var ännu mindre då. Hon var så der
liten. Det var en söndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne på sig,
det var så hvitt, så hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss
tvättade. Hennes hår var också hvitt, det var kammadt och benadt och
hennes kinder voro så röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne
så väl i bäcken vid vår stuga. Jungfru, jungfru, Annika måste söka
opp hvar den hvita, rena flickan gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid,
mor Annika kan ej hjelpa er mera nu, hon hinner inte söka sin makt
mera, hon måste söka den hvita, lilla flickan. Farväl, farväl!" och
bort hastade mor Annika och försvann för Sigrid i skogen, dit Sigrids
blick följde henne, ehuru hon med sina tankar icke uppfattat gummans
ord, ty de voro helt och hållet upptagna af de rysliga nyheter, hon
just hade hört.
Sigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. Hon berättade honom
först, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara
död och att hans egendom förklarats förbruten.
"Ja så, säger gumman sannt, så är jag således död! Nå, det går an att
jag ej känner mig dess värre, och den döde söker ingen efter. Godsen,
nå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. Mina armar äro ännu
starka. Men mor Metta, det är allt bra tungt för henne, och du, kära
barn! Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det du är fattig.
Nunnans lilla gods lär väl bli allt, hvad du äger. Det kostar på
högmodet att ej ha något att lemna dig. För mor måtte väl någon utväg
bli; så må vi dock tacka Gud att det gick så, som det gick, för mig.
Men visste hon intet säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?"
"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag
bäfvar att säga det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne."
"Dödade?" frågade herr Erik dystert.
"Alla", svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte sina händer.
"Johan Fleming?"
"Fader, äfven han."
En lång tystnad rådde. Ingendera sade ett ord. Slutligen bröt Sigrid
tystnaden.
"Fader, här är ett papper, som mor Annika gaf mig, det lär innehålla
närmare upplysningar."
Tyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett sig med, för att stundom
få ljus upptändt.
"Läs, mitt barn, hvad det är."
"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes,
för fru Ebbas räkning."
"När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om
lördagen skulle gå till döden, svarade hans herredöme, att han vore
väl villig dertill och ville bereda sig, och eftersände magister
Grels, kyrkoherden i Åbo, att följande morgon besöka honom. Om
morgonen, sedan kyrkoherden afhört hans herredömes skriftermål och
meddelat honom det rätta vägapasset, den heliga nattvarden, och
min unge herre efter slutad bön steg opp, sade han till mig: 'Ännu
må du dessa få stunder tjena mig, sedan är du fri', och då jag i
yttersta bedröfvelse föll i gråt, fortsatte han: 'Nej icke så, Johan
Bertilsson. Gå dock nu till Joachim Scheel och säg honom, att då,
oaktadt han så lofvat och velat, han icke kunnat frälsa mitt lif, så
beder jag honom, att han må åt min moder och mina syskon göra hvad
godt han kan; äfvensom, om det vore möjligt, att hos hans furstliga
nåde utverka uppskof med min död till måndagen. Jag trodde icke det
skulle ske ännu, och önskade kunna besörja om min begrafning.'"
I detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz Lejonhufvud, för att
förebrå hans herredöme, det han skulle hafva beskyllt och förtalat
hans broder för förräderi, men sedan hans herredöme hade lyckats
gendrifva denna beskyllningen och bevisa sin oskuld häri, sade han
till grefve Mauritz: "Efter jag nu ser och förnimmer, att hans
furstliga nåde icke vill låta sin vrede falla, utan vill stå på sin
högsta rätt, så låter jag mig härmed gerna nöja. Vill ock gerna och
välvilligt gå härtill och befalla Gud allsmäktig, som är den högste
domaren, denna saken. Han må dömma emellan mig och dem, som mig dömt
hafva, eftersom hans gudomliga majestät bäst synes, och låter mig
åtnöjas med eder, gode herrars, dom. Så beder jag dock eder, käre
Mauritz Stensson, att J villen göra väl och så förhandla hos hans
furstliga nåde, att jag måtte blifva förskont till måndagen, på det
jag måtte få ställa något till min begrafning, efter jag hittills
icke haft så mycket i min förmögenhet, att jag kunnat köpa mig så
många bräder, som jag behöfde till kista; förrän jag sent i aftons af
hans furstliga nåde fick igen mitt skrin, der några ringa penningar
voro uti, med hvilka jag nu litet kan ställa om min begrafning, om
det vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes beder jag
eder, att mästermannen icke må komma vid mina kläder, eller att han,
min slägt och mina förvandter till vanära, skulle få löpa omkring i
dem. Jag vill eljest gerna förära honom hvad de äro värda."
Grefven svarade: "Käre Johan Fleming, af hjertat gör det mig ondt,
att J så ung är kommen i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran
blodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, så önskar jag eder
af Gud ett godt tålamod och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig.
Hvad edra böner anbelangar, så vill jag gerna framföra dem till Hans
Furstliga nåde och låta gifva eder svar."
Jag följde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och
väntade svar; men när grefven kom ut, sade han: "Jag tilltalade Hans
Furstliga nåde, men fick intet svar."
Åter inträdde jag i fängelset och redogjorde för min beskickning.
När hans herredöme hörde svaret, sade han: "Så må det då blifva som
det är, och jag befaller mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå
dock ännu till grefve Mauritz och bed honom, efter det är min sista
bön i denna verlden, att han ville laga så, att bödeln icke må få
mina kläder, och med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas
något spektakel efter min död."
I detsamma kom vakten för att afhemta honom till döden, och frimodigt
steg han opp och medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt
upprepade han flera sköna språk ur bibeln och tröstade sjelf presten,
som gick bredvid honom, och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket
strömmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, och hans herredöme
tillropade dem med glad röst: "Farväl alla mina goda vänner, och allt
ärligt folk. Om någon finnes, som jag i någon måtto förtörnat, så
beder jag om vänlighet." Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig
öfver hans oskyldiga död.
Allt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren stodo fruntimmer
och skådade. Då lyfte Arvid Eriksson gladeligt på hatten och sade:
"Jag hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans
furstliga nåde, hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare,
så länge jag lefver." Sedan påsatte han åter hatten och gick vidare.
Nu blef hans herredöme varse mig, der jag gick, och sade till mig:
"Jag vill och begärer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan
komma till min morkär och säg henne om min hädanfärd, och bed henne
gifva sig tillfreds, och säg att jag gerna och gladelig gick härtill.
Liksom en man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till hvila,
så gerna vill jag gå till denna min död. Hvilket jag stadeligen vet
och tror, att det icke skall vara någon död, utan en ände på all
jemmer och vedermöda, och såsom en ingång till den rätta glädjen, der
jag ock förhoppas att min morkär skall finna mig igen. Ty i denna
verlden kan jag ej mera hoppas hon får stor glädje. Och tag denna
ring och för den till henne, jag äger intet annat, som jag kan sända
henne, och säg henne, att jag befallte henne i den allsmäktige Guds
beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min hjertans kära morkärs tröst
i hennes kors."
Om en stund sade han: "Fru Elin har lofvat, att den tapet mina
systrar åt mig stickat, skall för mig hemtas att lida uppå. Gå och se
till, att så verkligen sker."
När jag genom min herres tyske tjenare hade beställt härom och
återkom, bad hans herredöme mig ännu en gång att sjelf till hans
moder framföra hans sista helsning och tillade: "jag råder nu öfver
ingenting af min egendom, jag ville dock belöna dig för din trohet",
vid det han så talade kom han till spetsgården på torget. Han lemnade
nu sin kappa åt mig och sade vänligt: "behåll dock denna och min
mössa", och steg med bart hufvud in i ringen. Derpå gick han ett
hvarf öfver den och så ref han opp sin tröja så att alla knapparne
flögo omkring och ingen blef qvar i tröjan.
Då steg kyrkoherden fram och sade: "Herre, herre, icke så häftigt.
Gör först bön till Gud allsmäktig."
"Ja, gerna", svarade han, föll på knä och bad ifrigt med djup andakt
och mot himlen höjda ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt det
församlade folket, vinkade med handen åt dem han kände och befallte
dem Gud allsmäktig med mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt.
Nu höjde han sin röst och började tilltala folket och förklarade sig
vara oskyldig till den dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände
sig vara en stor syndare inför Gud. "Jag hoppas och tror stadeligen
att Gud skall vara mig nådig, och med denna döden draga mig till en
sann syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif och glädje.
Men i verldslig måtto vet jag mig inför Gud och verlden oskyldig, och
är till min död ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga
nåde haft, att utrota min slägt. Detta är enda orsaken till min död,
och har nu gått efter Hans Furstliga nådes vilja."
Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga nådes tjenare och man
skrek, att han förolämpade fursten. När då han icke fick tala för
sorlet, höjde han rösten och sade: "Hvar är min dom, när är jag
förhörd eller ens anklagad? Det skall ingen ärlig man bevisa mig; men
den, som har beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare och
icke som en hederlig man. Jag tager derpå till vittne Gud och allt
ärligt folk som mig känt."
Nu började tumultet än häftigare och de ropade, att han skulle
återföras, för att få en hårdare dom, för de ord han talat om Hans
Furstliga nåde, men Hans herradöme sade: "Nej, nu har jag engång
gått ut och går aldrig mera in. Jag är här för att dö, och vill här
dö. Och må Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som mig dömt
hafva. Eder, ärliga män alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter
min död, förlåt mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta
enhvar, som emot mig brutit." Röster bland folket svarade, att alla
ville minnas honom med vänskap, han hade visst icke gjort någon emot.
"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika", sade han och gick nu
inåt ringen och drog af sig tröjan. Ännu en gång tillropade han
Johan Johansson och mig att sörja före att de fattige måtte få någon
gåfva. Så knäföll han på mattans rosor och blad och utbrast: "Herre
Jesu Christi annamma min anda och själ." Så blundade han med ögonen
och slöt sitt unga lif, under det de sjöngo en psalm. "Gud den
allrahögste anamme hans herradömes själ!"
Hans herredömes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram för att få
blanda sin blod med sin käre broders, men de skjöto honom undan. När
ordningen sedan kom till honom ropade han högt: "Gud skall utkräfva
den oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige
mördarn."
"Men knektarne höjde åter sorl och skri, och derunder slöts äfven hans
lif."
Ofta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, nu när hon slutade
öfvergafs hon alldeles af den mödosamt tillkämpade fattningen, och
hennes tårar strömmade utan hejd.
Dystert sade herr Erik: "Han var mig den käraste, de andre voro alla
mina vänner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag
icke, du min milda, fromma och dock så raska flicka. Gud välsigne dig
barn! Har du vågat lifvet, har du trottsat alla faror för att rädda
din far, så skall han ock icke af otålighet önska sig döden."
Följande morgon sade herr Erik till sin dotter: "Nu, min flicka, böra
vi ju med jemförelsevis större trygghet kunna bege oss hädan, då man
torde tro mig död. Icke skola vi då länge dröja i detta gömmet, som
dock just icke är behageligt", och så snart aftonskymningen började
inbryta, begåfvo de sig å väg.
För att bäst förkläda sin far, band Sigrid öfver hans ansigte en
duk och uppgaf, att han var blind och af en kula sönderskjuten i
ansigtet, på hvilket hon vid första lägenhet fastade en stor lapp som
ett plåster. Sigrid ledde nu den såkallade blinde fadren, men hade
dock bundit klädet så, att han kunde nödtorfteligen se.
Någon väg, som skulle fört dem genast längre från det farliga
grannskapet af Åbo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan måste de
följa en som förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af denna
anledning voro de ännu följande dag på förmiddagen icke mera än två
mil aflägsnade från staden.
Det hade snöat om natten och bildat ett litet förgängligt, men
hjelpeligen godt slädföre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade
långsamt och tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande
hästar och släde.
"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tänka ni ta
vägen?" ropade en vänlig röst ur slädan.
Herr Erik strök af sig mössan och svarade: "Åt skogsbysidan, granne,
ärna vi oss, men eljest går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få
en bit bröd och tak för natten."
"Det kan allt vara tungt både för dig, far, och för din unga flicka,
att gå och vanka i den nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska",
sade bonden, med ett välbelåtet leende blickande på sina välfödda
hästar. "Sätt er på, så kan ni åka så långt vi ha samma väg."
Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de åkande
förbi en gård, der hästar stodo ispända för ett par slädar. Det såg
ut som om någon resande här hölle rast. Längre fram på vägen syntes
ock några herrar, som vandrade framåt, liksom för att fördrifva tiden
medan de väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af de åkande,
ehuru desse nu åkte nästan steg för steg, för att vid sin förbifärd
icke tvinga de gående opp i snön.
"God dag, Grönbackas Simon", ropade en lång ljuslätt herre, med kort
pipskägg och knäfvelborrar. "Fick du rågen väl betald? Jag hör att du
varit på slottet i morgons för att sälja."
Förvånad frågade Simon: "Hur vet herrn det?"
"Ah jo, en af de här herrarne såg dig der, när du lastade af, och
kände igen dig."
Simon hade stadnat hästarna under samtalet. Den fremmande steg bakpå
slädan och sade: "Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat och
de andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess åker jag med
dig."
Bonden erbjöd åt den fremmande sin plats inuti slädan, men han
svarade: "Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din släda är du herre
sjelf."
"Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket", svarade Simon.
"Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka
ditt namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag
har hört, att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som
icke hållit med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du
är ju dock icke så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen,
för att stå emot den landsförrädaren?"
Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på
samtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl,
hvilken, alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla
slädföret, för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett
klagomål öfver några soldater, hvilket insupit ifrån bönder, som
tillhörde hertigens parti.
Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet,
är lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse
igenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog
sig tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens
genomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig
darrning skakade henne vid ljudet af hans röst.
"Hvad är det för folk du har i slädan med dig?" frågade hertigen.
"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem
att få åka, efter jag hade godt rum."
"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig,
och sitt ej der och kuttra för kölden som en höna", ropade hertigen
åt Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid
befallningen, och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa
uppmärksamhet, sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes
far blefve densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon
lätt. Hennes far var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas,
att han skulle undgå hertigens skarpa blick. Under fallen lade hon
sin hand på fadrens fot, det var henne som en tröst att få vidröra
honom.
"Du har välgjorda remtyg på din häst", fortfor hertigen åter till
Simon. "Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just
konsten det för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som
man spar, den har man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i
spiseln, jag ser nog hurudana lejon de här äro?"
"Ah käre herre, icke har det varit tider nu för bonden att hålla
hvarken hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått
slita om man någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått
tugga på rena barken, så långt de kunnat."
"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden
rädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming
och hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det
snart bli pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och
jag skall väl med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna
dem i galgen. Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen
släda."
Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta
innan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han,
utan att veta det, haft på sina medar.
Att hos Carl icke misstankar väcktes, af den föregifne blinde och
hans dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att höra
någonderas röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert hans
skarpa blick hafva upptäckt förklädnaden, ehuru han ej på många år
sett herr Erik och Sigrid endast en gång.
Undsluppen den hotande faran, sände herr Erik en tacksam suck till
Gud, som beskyddat honom. Snart kom den vägskillnad der Simon skulle
taga af opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego
nu, för att till fots fortsätta färden. Så snart Simon ej mera kunde
se dem, stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla
gråtande lutade sitt hufvud mot hans bröst. Hon hade så länge lidit
den förfärligaste ångest och måste nu ge sin känsla luft.
"Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen nöd på mig."
"Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag lefver, men det var en
ryslig stund. Fader, hvad tänkte du väl, då du så der satt framför
den förfärlige?"
"Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter han hufvut af dig som om
du vore en gås."
"Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du satt så lugn och stilla."
"Kära barn, icke var det första gången, som jag väntat på att döden
skulle ta makt med mig, och engång skall man ju deran, om än man
gerna ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas jag att Gud
förlåter mig mina synder, om jag än kommer och ber derom ett hufvud
kortare än förr."


XXXVI.

Ju längre inåt landet de vandrande kommo, dess ödsligare blef det,
och spåren af klubbkrigets härjningar blefvo allt mer synbara.
En dag möttes de vandrande, vid slutet af en by, der ännu några
bebodda kojor syntes, af en man bärande ett litet knyte. Detta
var temmeligen ovanligt åt dessa trakter. De hade här träffat
mest qvinnor och barn, då någongång menniskor funnos i de förödda
boningarna.
Med häpnad varsnade Sigrid att mannen flere gånger såg sig om efter
vandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med
lång hvit lugg och klädd högst lätt i en trasig skjorta, trafvande
utefter den nu åter alldeles uppblötta vägen. Hans drägt måtte alls
icke förekommit honom, att vara någon för sval Novemberkostym, han
skuttade sin väg fram, med de allra pojkaktigaste krumsprång. Men
ödet lät honom oaktadt all nöjsamhet komma på fall, så att han vid en
kapriol, midt för de vandrande, halkade och föll med stort buller ned
i diket, dit han fick en högst oförmodad massa af ruskor, små stenar
och mull att göra sig sällskap, och i fallet grep han så ifrigt efter
herr Eriks ben, att denne, endast genom att kasta sig åt sidan, kunde
undgå att dela hans öde.
Nu skrattade herr Erik godt, och glömmande sin blindhet, tog han
pojken i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, ställde honom
på vägen, tog med handen i den långa luggen och ruskade den smått.
Derpå gaf han pojken en lindrig smäll med flata handen och sade:
"Seså, far hem nu med god fart. Opp på ugnen med dig och bed mor
torka din skjorta, jag tänker du ingen annan har att ömsa på dig."
"Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt ändå", ropade
mannen med knytet, som nu hastade fram. "Ja väl är det sjelfvaste
herr Erik i lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond. Gud välsigne
eder. Ni lefver, ni är frisk och fri. Herre Gud, hvem hade väl väntat
sådan glädje! Nej maken har jag ej sett." Tårarna trillade lätt ur
mannens ögon, men han tycktes sjelf ej hinna märka dem.
"Jaså, det är du, Elias. Jag hade knappt kännt igen dig. Nå, hvar
håller du hus nu för tiden?"
"På landsvägen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara så god och
ta mig i er tjenst igen. I och jungfru Sigrid, nå si hvad J har
blifvit fager och vuxit. Förlåt, förlåt, så jag är djerf och pratar,
men för gu, när jag såg herr Erik smälla till pojken der och skratta
med detsamma, då kunde jag icke längre tveka, att det icke var J. Så
många gånger jag, vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm
och retade ert fromma sinne att ge mig en smäll, skulle jag inte
känna igen er!"
Herr Erik log och sade: "Nå Elias, du lär ha tyckt att det bestods
för mycket af slaget, efter du rymde ifrån mig."
Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. "Herre, si
sådan är jag, icke ett strå bättre än förr. Gud hjelpe mig, fattige
syndare. Här står jag, pratar i glädjen att se er frisk och sund, och
går fram så djerft som om jag ingenting hade på mitt samvete. Och
huru många tusende gånger har jag ej tänkt mig den stunden, då jag
skulle få se eder och komma inför ert ansigte, och huru jag då skulle
gå fram till eder och säga eder, som jag nu gör: Herre förlåt mig."
"Nå, men hvarföre har du ej kommit och sagt det då?"
"Kunde jag väl det? Ni hade tagit mig fattige, fader- och moderlösa
barn, gifvit mig kläder och föda, och ville lära mig allt hvad godt
och nyttigt var, men allt vildare och öfverdådigare blef jag. Nu var
jag ren femton år gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Väl
kunde jag arbeta när så föll sig; men mitt odygdiga sinne tänkte på
intet annat än upptåg. En dag, då jag skulle föra den präktiga tyska
ridhästen, som herr Klas hade gett er, ut för att svalka sig efter er
hastiga ridt, då tog mig en oemotståndlig lust att försöka rida på
den. I början lät jag den gå helt sagta, men allt ifrigare blef jag,
allt mer dref jag på hästen, allt vildare for den framåt. Jag skrek
och hojtade som en besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hästen
och jag. Slutligen hade jag ingen makt med den, den rusade framåt
med mig, utan att jag kunde styra den, så ned på insjön. Isen var
svag, den brast. Jag hade i förbifarten nappat tag i en trädgren och
blef hängande der, men hästen fortsatte sitt lopp, den for ner som
sagdt är, och blef der. Jag tänker ni kanske beskyllt mig för, att ha
stulit er häst?"
"Nej, hästen hittades död, och när du försvann, så gissade jag, att
du ej vågade komma tillbaka."
"Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller om jag ej snarare tyckte
att jag ej mer var värd att se ert signade ansigte och äta ert bröd!
Sannt var det ock, att jag ej det var."
"Nå, hvart tog du sen vägen?"
"Jag blef soldat och kom öfver på Revalska sidan, och der var jag
i sex år, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig
samvetet, och jag tror nästan ändå, att det till slut var er döda
häst, som gjorde så pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och
mer tärdes jag af längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse,
och jag fick ingen ro förr."
"Nå, hvarföre kom du inte?"
"Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på något satt kunde visa
er, att jag hade allvar med, min ånger. Dertill grämde mig dag
och natt, att jag ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen
kommit på den tanken, att om jag kunde hemta med mig ett par hästar,
åtminstone lika ståtliga som den döda, så skulle jag komma och
begära förlåtelse. Detta blef till slut min dröm, både som vaken och
sofvande. Jag tänkte knappt på något annat. Men hvad kunde jag samla
som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag gaf tjensten hin, så snart
jag kunde slippa fri, och så var jag i några år trädgårdsarbetare
hos fru Ebba på hennes gods, men hur jag än knogade på dalern, icke
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Sigrid Liljeholm: Roman - 17
  • Parts
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 01
    Total number of words is 4836
    Total number of unique words is 1723
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 02
    Total number of words is 4678
    Total number of unique words is 1692
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 03
    Total number of words is 4831
    Total number of unique words is 1684
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 04
    Total number of words is 4909
    Total number of unique words is 1577
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 05
    Total number of words is 4872
    Total number of unique words is 1630
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 06
    Total number of words is 4992
    Total number of unique words is 1464
    34.4 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    51.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 07
    Total number of words is 4928
    Total number of unique words is 1627
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 08
    Total number of words is 4752
    Total number of unique words is 1668
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    39.8 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 09
    Total number of words is 4802
    Total number of unique words is 1645
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 10
    Total number of words is 4795
    Total number of unique words is 1665
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 11
    Total number of words is 4800
    Total number of unique words is 1572
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 12
    Total number of words is 4860
    Total number of unique words is 1520
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 13
    Total number of words is 4844
    Total number of unique words is 1519
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 14
    Total number of words is 4874
    Total number of unique words is 1572
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 15
    Total number of words is 4769
    Total number of unique words is 1668
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 16
    Total number of words is 5024
    Total number of unique words is 1513
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    44.8 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 17
    Total number of words is 4979
    Total number of unique words is 1521
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 18
    Total number of words is 4771
    Total number of unique words is 1600
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 19
    Total number of words is 4917
    Total number of unique words is 1577
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 20
    Total number of words is 2069
    Total number of unique words is 764
    41.8 of words are in the 2000 most common words
    50.9 of words are in the 5000 most common words
    54.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.