Sigrid Liljeholm: Roman - 05

IX.

Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter
herr Erik Liljeholm. Han framlämnade ett bref från ståthållaren,
deri denne skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil
ifrån Tannila, att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en
fjerndels mil derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några
följeslagare, till gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas
spisekamrar icke fruktade att anfallas.
Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta
meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit
förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans
hus. I hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset
någon svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han
blef derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta
slå ihop händerna, under det hon utropade: "Ah herre min skapare, och
det sägen J så lugnt, herr Erik!"
Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än
häpnad öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade
helt lugnt: "Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och
mycket stor är äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock
låta förskrämma oss deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju
dagligen mottage i vårt hus och våra hjertan, och det är herren Gud,
och inför honom äro vi dock alla lika."
"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu
helt förirrad mot sin lugne man. "Förstår J då icke, begriper J icke,
att i ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot
sådant fremmande."
"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke
hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han
kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här,
alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju
godt smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som
behöfs."
"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt
hvad man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt
göromål, och intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst,
att så ta emot herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras
hvar jag ens det skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de
vilddjurens uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de
räcka till allt? Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam
skall förtära, att icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det
sägs ju allmänt att herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål."
"Och du tror sådant dumt prat, mor!"
"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall
ju sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena
svinet äter det andra; och om än orden just inte äro så fina för en
furstemun, så kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga
nåde sjelf sagt."
"Kära mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra
tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep
Klas Fleming, "kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i
helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa
att ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett
mål. Dock", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min,
"kanske någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta
och trinda spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka
strukit med."
"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos
Lisa på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De
borde väl vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de
äro magra. Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland
späcket på Tannila?"
"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går."
"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag
står här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt
from ut, men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när
något skall uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa
mig. Nog kan flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en
som kommer sig till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i
verlden."
Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå
förespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till
grannarne, for att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp,
byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade
gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru
visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock
icke ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk,
ofta öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att
en grannfru råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte
man hvarandra. Att hos en god vän låna en hare eller en fogel, var
derföre icke alldeles ovanligt. Innan kort återkom fru Metta, och
var snart så i sitt element med alla de brådskande bestyren, att
hon icke mera syntes tänka på någon fruktan att anrättningen blefve
för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades för att skaffa fisk
ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till skogen för att
vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade deg, en annan
stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu skulle användas.
Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i alla knutar.
Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder framsläpades
derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än för att
dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn och
stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något,
men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare
utseende. Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit
tapeter till ett par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne
blifvit nedrifna och hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid
opp dem, hopsydde de lösrifna styckena och borttvättade fläckarne.
Öfver borden utbredde hon hvita dukar, enris ströddes öfver de redan
förut hvitskurade golfven, och innan kort såg det helt trefligt ut på
Tannila.
Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården
på Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som
ridit ut för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på
trappan, der hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen
och steg raskt upp för trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han
räckande henne handen. "Eder herre är så villig att vara mig till
tjenst, så att han förleder mig att besvära äfven eder. När man ger
mig ett finger, så tar jag hela handen. Hade jag dock vetat att
klubbmännen förut våldgästat här, så skulle jag väl nu icke kommit;
dock hoppas jag att icke göra eder omak. En gammal krigsman är van
att ligga på marken i samma kläder som han bär om dagen, och aktar
ej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke försmår han
rågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad som
råkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att
öfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet,
ty huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så
tyst på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än
synes."
Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen
inför den mäktige herrn, ehuruväl hans sätt var enkelt och icke
syntes hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis
hans rang. Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den
mörka hyn, ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade
det stränga uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade
dörren, steg Fleming in utan vidare krus och, fru Metta stod helt
slagen qvar. "Nå för gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "är icke
detta för mycket! Är han herre i landet, så är jag fru i mitt hus.
Icke är han kung heller!" och modigt steg fru Metta in i rummet,
derifrån hon bjöd herr Klas att stiga in i fremmandkammarn. De andra
herrarne hade ock nu inträdt och under tusen krus inbjödos äfven de
nu af fru Metta i det inre rummet. Öl och must framsattes nu i de
åter upptagna silfverbägarne, och snart var samtalet i gång mellan
herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade med bordet och
matens framställande.
Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad,
och endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne.
Nu vände sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J
sitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne
bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna
eder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?"
"Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu
knappt hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset,
som nu blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat
mig åt något bestämdt."
"Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då
konung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och
hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln."
"Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!"
"Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man
kan af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är
visserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de
äro dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock
velat vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J
väl herr Erik", (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) "det är
dock en skräckelig sak, att i nere socknar just presterna äro de, som
uppreta bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig?
Finge man blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men
presterna prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och
sallt och andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata
för dem om Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat
prestegnäll, och röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och
så bli de arma dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar
och en, blott någon säger buss."
"Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!"
"Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för
bönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade
dem att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp
dem; ty föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de
påbörda mig. Men (här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty
ju förskräckligare bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för
mig, och dess lättare är att slå dem med bäfvan och förskräckelse,
så att de en annan gång hållas stilla. Med blotta skräcken lär det
väl dock icke numera kunna aflöpa. För att skydda fridsamma och
oskyldiga menniskor, måste dessa våldsverkare hållas i styr. Föga går
morgondagen utan att en mängd af dem hugges ihjäl af knektarne, som
ock på dem äro mycket uppretade, så de med lust och fröjd fullgöra
sådan befallning."
Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon
skulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet
skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J
skrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och
våld af desse ogerningsmän."
"Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett
hem tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa
blodiga och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till
Åbo. Der kan hon ju leka med mina döttrar!"
Herr Erik tackade för anbudet, och sade att han redan härom ordat med
sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle
förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. "Kära barn",
sade han derpå åt Sigrid, "var då icke så försagd, att du icke vågar
aflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud."
Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa
till mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar;
men isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört
omtalas som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning
sade henne dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon
gjorde derföre våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg
djupt i det hon sade några ödmjuka ord.
I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som
af ifver.
"Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders,
herrarne behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i
vårt utplundrade hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst
allt ovärdigt så höga gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta
välmeningen ersätta bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa
det än är."
"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke
i sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl
omtalar mig vara."
Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågade fat med fläsk, fisk och
fågel stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid,
tornformiga kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och
must i kannor deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger
om ursäkt att hon nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank
att bjuda, men sådant stod nu icke att fås.
Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster
att, med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar;
såsom det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas
syntes dock ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad
som stod honom närmast, och det just icke i små portioner. Helt
hastigt hade han slutat sin måltid och stigit opp från bordet,
till stort bekymmer för fru Metta, som förgäfves använde all sin
vältalighet, till att förmå honom smaka på flere rätter och kakor,
dem han alls icke tagit någon notis om.
Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just
som hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall
man laga mat, när det icke duger åt folk."
"Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af
allt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna."
"Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka
hvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast
jag sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt."


X.

Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost,
bege sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll
att för denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han
ingå i konungens tjenst.
"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "välkommen då. En ny
kamrat, gode herrar."
Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att
hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång
egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon
af de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än
ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i
Åbo, lemna vi tills vidare derhän.
Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de
troppar, som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de
troligen stöta på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat
sig vid Nokia. Fru Metta och hennes dotter stodo på trappan och
sågo på de förbitågande trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet
temmeligen tryggt, ehuru icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids
kinder voro något bleka och hennes vanligen så lugna utseende
förrådde oro. Ståthållarn och de öfriga herrarne hade redan slutit
sig till knektarne. Fullständiga rustningar buros af få; af de
fleste endast de vigtigaste vapenstycken. Enevald Fincke följde med
fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade han sig djupt och
sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr Erik bege sig
bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett varmt
famntag, hustru och dotter i sina armar.
Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: "Gud bevare eder
herr Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva
försyn hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsatt eder dock
icke för de värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber:
bär dock denna lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka
in den här. Den är vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter
derpå, men om den skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så
att J bör väl se eder före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att
J må komma oskadd ur denna svårighet."
Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. "Nå nå, barn, icke
förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle
far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra.
Gråt icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig på sin häst och
vinkande med handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen.
I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming
nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta
första angreppet, förstod ingen.
Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt
tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål
var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas
mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt
ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med
bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga
sig.
Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven
hos dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det
fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något,
om den skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän
visade icke den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott
lossade emot böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom
ena väggen och ut genom den andra, injagade förskräckelse hos de
vid artilleri ovana bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda
ett försvar, förlorade alldeles fattningen, och innan kort var hela
bondehären stadd på återtåg och, förföljd af Flemings ryttare,
hastade hela folkmassan att fly, utan all ordning, och nedhöggs utan
motstånd. Då några hundrade stupat och bondhären syntes ohjelpligen
sprängd, upphördes med förföljandet, och de öfverlefvande skyndade
att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem, för att om möjligt
undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade de under
flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och tillochmed
efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas på de
smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om
hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och
mer än en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se
ett börjande yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade
sängkläderna, för att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål
derpå och skakade fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt
snö.
Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring
i nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade hän, "så godt hade
kunnat vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara
så illa fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta
i dem länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar
af litet krut för näsan på dem."
"Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare,
så tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika
svår att stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att
först få att börja röras."
"Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som
aftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder.
Önsken J dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör
ett par timmar intet till saken."
"Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning,
medföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så
vore detta mig särdeles kärt."
"Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så magen J vänta till
dess. Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de
ryttare som följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald
Finckes befäl."
De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af
Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade
återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl
återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde
lemna Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans
verksamhet der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till
ett bref, som angår vår berättelse, den lyder så:
"Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att
J sägen Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg.
Hon skall icke vara der mera, den onda djefvulen, för hennes
praktiker som hon brukar på den förrädarens Hans Fordeels vägnar
och beder henne straxt draga dädan, om hon icke vill, så skall
hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol i godtfolks närvaro att hon
hafver förmanat dem till uppror så väl som mannen.
_Klas Fleming_,
Friherre till Wik o.s.v."
Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt
utrop sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade
Enevald Fincke, som just kastade sig af hästen, rodnade hon och
stannade ett ögonblick och gick sedan med sedesamma steg fram till
sin far. Äfven fru Metta var snart ute for att välkomna sina gäster.
Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den
sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig
borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder
hade ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller
varit nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik
lofvade sörja för att sådant i Åbo blefve afhjelpt.
"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta
oskicket till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt
folket?"
"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan
förslår väl stackarne på skogsåkern."
"Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far
jag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom."
"Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af
allt, och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i
verlden, ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de
hafva fått sådan svår vedermöda."
"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes
du ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde
ifrån oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast
det var godt gry i slyngeln med alla hans opptåg."
"Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och
skämde bort pojken på allt sätt."
"Åk mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt
lynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du
har ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad
skulle jag då vredgas öfver?"
"Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det
vuxit ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du
varit lika nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller
en skinka i visthuset, det skulle allt qvitta dig lika."
"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma
eller borta."
"Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket
svälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu
sitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa
mat åt eder alla."
"Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr
så mycket."
"Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och
män; men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma
rätt. Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se."
Siris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att
hon knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för
hennes sinne en obestämd fruktan for ståthållaren, i hvars hus hon
skulle vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna
och den af rustningen på flere ställen nedröstade drägten, skrämde
henne, och det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för
vana att ganska ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri
hörde honom sällan nämnas, annat än såsom en hård och grym man.
Fru Metta var hela nejdens tillflykt och rådgifverska, och hvarje
gång bondgummorna tyckte sig hafva något att klaga öfver knektarne
eller ryttarne, som hos dem lågo i borgeläger, så kommo de med sina
bekymmer till fru Metta, och bådo henne, genom herr Erik, framskaffa
deras klagomål till herr Klas. Vid sådana tillfällen utmålades
Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste färger. Fru Metta skref
väl om saken, men hennes epistlar voro vanligen svåra att läsa och
isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke mycket till seden på
denna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit öfver den vanliga
början: "kan jag eder icke förhålla", så förhöll hon dock mestadels
sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon ville. Men
äfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon dag var
hemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så vann
hon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: "kära min Metta,
gif åt bonden några spann råg", eller tillochmed: "gif åt stackars
Brita en annan ko, då hon så der illa mist sin", eller dylikt. Af
klagomålen till ståthållarn blef intet, ty "hvad skall man besvära
herr Klas för lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som
sällan kunde förmå sig att bli ond på sin man, vände i stället sin
vrede på ståthållarn, och brummade ofta storligen öfver honom. "Vore
han icke så tyrannisk och envis, så skulle hertigen längesen tagit
Finland under sin styrelse, och detta betryck och blodsutgjutelse och
allt ondt, vore då borta." Så hade Sigrid småningom fattat en slags
instinktlik förskräckelse för Fleming, hvilken väl icke helt hastigt
kunnat skingras, ens om hon vetat att hennes mors funderingar slagit
om betydligt till hans fördel, sedan hon sjelf lidit af böndernes
framfart, och han dessutom hedrat hennes hus med att der dröja en
natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri välvilja.
När Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det
undrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt,
att der få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant
bland alla dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa
tillsamman med. Hon fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset
skulle se henne öfver axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven
något till lynnet, genom sin fars berättelser. Johan, den äldste,
den unge, ridderlige, ende sonen; Karin, nästan jemnårig med henne
sjelf, Hebla, några år yngre, och slutligen den unge Peder Baner. Då
tiderna började mörkna för dennes fader, riksrådet Johan Baner, hade
han sändt Peder, sin andre son i ordningen, till Finland. Den unge
Peders mor, fru Christina Sture, anförtrodde gerna sin son i sin goda
väns, fru Ebbas vård. Finland var, åtminstone tills vidare, en säker
vistelseort för dem, som hade något att frukta af hertig Carl, och
vägen derifrån till Polen var öppen. Det syntes derföre föräldrarne
godt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru Ebba hade skrifvit till
fru Christina och bedt att i det längsta få qvarhålla honom, hvilket
ock bifölls. Fru Christina hade ändå många barn omkring sig hemma,
och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer öfver hennes herres
då redan osäkra ställning till hertigen.


XI a.