Sigrid Liljeholm: Roman - 19

Total number of words is 4917
Total number of unique words is 1577
34.6 of words are in the 2000 most common words
44.9 of words are in the 5000 most common words
49.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
flicka, som jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå
ja, som sagdt, så sa han, att han inte behöfde gifta sig med en,
hvars far blifvit dömd till döden, och som nu var helt fattig. Och
det tyckte biskopen, att han hade rätt uti; men han fick ändå den
domen, att inte få gifta sig med någon annan, så länge inte den
förra bruden fått sig man. Och här går han nu och suckar. Se, der
kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha varit för att lemna den
stora blomqvasten, som han hade i handen, efter han ej dröjde dess
längre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i vatten. Se hur hon
ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som fäster hennes
käraste."
Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den
unga svenska jungfrun, få berätta en märkvärdig historia, och så
rörande hon än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så
gjorde dock harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt
sätt att omtala sin berättelse.
Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt
hjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna,
hade hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en
annan, ett svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på,
att det skulle vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och
aldra djupast dock af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i
välmening, men så otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka,
hade sjelf ådragit henne all denna skam och sorg.
Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering
om att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var
något egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga
äfven då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt.
Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket,
att hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef
varse hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så
medtagen af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon
ock efterkom. Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra
henne, och hon hade mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle
att se den sköna, sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick
hade hon äfven sett Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes
hand till sina läppar.
Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade
försmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe,
eller ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek,
tillintetgjort hennes framtid, och dock -- icke ville hon vålla honom
sorg! -- "Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej,
nej!"
I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några
dagar gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje.
Åt fru Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna
trodde sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald
med lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den
händelsen var, som om den aldrig skett.
Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få
uppsöka sin far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon
icke öfvergifva honom. Att för någon tid vistas hos fadren och
sedan återkomma, lät sig icke heller göra. Det hade kunnat väcka
misstankar. Begåfve hon sig engång dit, så måste hon ock der
qvarstadna; och detta blef nu hennes ifrigaste önskan. Sålunda skulle
hon ju kunna befria Enevald från det band hon nu, mot sin vilja,
pålade honom. "Vore jag borta, så vore han fri att förena sig med den
han älskar." Denna tanke låg beständigt för hennes sinne.
Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon
hade rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren,
kunde hon icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne,
genom sin olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock
ödmjukt i sitt sinne, att det af fru Metta varit all moderlig
välmening. Sigrid kunde ej förmå sig att med ett ord vidröra hela
denna ledsamma sak, eller ens nämna Enevalds namn. Det skulle plågat
henne allt för mycket.
Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att
hitta något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet.
Slutligen kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock
i det hon sade: "Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro
tankarna hos herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst
har jag varit van att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då
har han varit ute i verlden, der han sjelf haft godt att vara och
trifts bra. Nu sitter han der i ödemarken, och ingen sörjer för att
han får så mycket som godt öl, eller väl bakadt bröd. Detta kan man
ej stå ut med. Man kunde något trösta sig först, när man var glad
bara han sluppit undan med lifvet; men nog blir det här för svårt i
längden."
"Morkär", sade Sigrid lifligt, "ville J väl vara nöjd att ock lefva
der i ödemarken?"
"Ja, jag undras hvarför icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid
tänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något
hinder att lefva hos herr Erik." Detta var första gången fru Metta,
sedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet.
"Men nu", tilllade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i
verlden."
"Jag följer med, mor."
"Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min
bästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom
skall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr
Eriks skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk
hålla mig för en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att
inför vår Herre och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta
kan jag, och fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung
och skall nu just börja din verld. Du måste lefva i verlden och
blifva försörjd af en man efter ditt stånd; och allt detta kan icke
ske der borta i ödemarken, der herr Erik vistas. Der blefve du en
fattig bondetös, och ditt unga lif får ej kastas bort utan glädje."
"Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor."
"Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra
hela ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är.
Kanske ock den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir
mindre farliga tider för far."
Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för
Enevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon
fruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det stora missnöje
hon hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom,
icke heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl
giltigt. Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde
att hon lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: "Många unga
flickor gingo ju fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden."
"Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja,
det vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster,
som en nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt
radband och sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver
de par kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig
vistas der, för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var
ändå på visst sätt syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet,
huru legda händer äro för en sjuk."
"Hör mig, mor", sade Sigrid med sin sagtmodiga röst, "låt mig säga
hvad jag funderat och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. Far
sitter ensam i stugan utan hustru och barn, och än ödsligare måtte
det vara honom, när han tänker på att alla hans vänner tro honom vara
död. Nog är han den, som ej lägger allt smått på sinnet; men detta
lifvet blir honom dock för tungt."
"Ja, ja, barn", sade fru Metta och förde halsdukssnibben mot ögat,
"det är just detta, som ligger för mig dag och natt."
"Fruktan för att förråda honom, har varit ett stort skäl mot att
begifva oss till honom; men jag tror det bör kunna ställas klokt.
Elias skulle ju, omkring den här tiden, komma för att bringa oss
underrättelser om far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas
det går."
Få dagar derefter infann sig verkligen Elias, och när han beskref
huru det väl nu började reda sig på nybygget, men huru herr Erik
syntes finna det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt sig
fru Metta att göra den stora flyttningen, och var redan samma dag i
full verksamhet att ställa i ordning dertill.
Hvad som af lösegendom borde medföras, forslade Elias småningom till
ett hemman, derifrån han på vinterföre ville afhemta det, och han
svarade för, att han der skulle så förebära, att ingen kunde fatta
misstankar. Resten såldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot
en visserligen högst ringa penning, men den betalades genast för
två år i förskott, hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit så
lätt att få, om icke ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken
stötte, ansett sig med samma besvär kunna sköta det lilla stället,
och tillika göra sin grannfru en tjenst.
Med Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, som allt ännu qvardröjt i
Åbo, gingo fru Metta och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den
förstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården med båt af
Elias, som rodde dem till ett ställe, derifrån man landvägen kunde
komma fram, och der hans häst och kärra, jemte kläder för tvänne
bondqvinnor, väntade. I Åbo hade man sett fruntimmerna gå ombord, och
ansågos de hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så mycket
troligare, som äfven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar
der ägde en anförvandt.
Tillställningen lyckades således. Kort tid derefter begärde Enevald
Fincke af domkapitlet tillstånd till vigsel för sig och sin nya
brud, efter nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller
huruvida hon vore gift eller ogift, och meddelades resolution på, att
herr Enevald Boson Fincke ägde frihet träda i annat gifte, så framt
jungfru Sigrid ej inom natt och år skulle deremot protestera.
På Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring på sina
små ägor, arbetade deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna
tider på Tannila eller när han skämtade med knektarne. Fru Metta
var vid det mest upprymda lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med
arbete och såg hur raskt allt under hennes händer började komma
i skick, så att hon för hvar dag hade någon ny fröjd. Den dagen
hon fick första gången ställa på bordet ett stop godt öl, den var
en fröjdedag. Dock ingen glädje utan sin harm. Att en granne hade
nedsatt sig och börjat ta opp mark ej långt ifrån Koivula, kunde
visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko, han behöfde en
äng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik rödjat åt sig
med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, när grannen mejade
ängen, så hade det väl kanske ej skett; men herr Erik tog saken lugnt
och tänkte: "jag skaffar mig väl en annan äng, nog finnes här mark,
bara man rödjer." Att grannen på allvar beslutit att anse ängen för
sin egen, märktes deraf, att han än nogare högg undan några buskar
och träd, och gärdade omkring den med större omsorg, än herr Erik
haft tid att derpå använda. Elias puttrade och trätte, och knöt
näfven och lofvade göra grannens spekulation om intet; men lät dock
småningom lugna sig vid tanken på, att "det vore ledsamt att ha en
fiende i närmsta knut", som herr Erik sade.
Men fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: Hon funderade på
många förslag, att för någon lagläsare klaga på grannen, men alla
måste dock förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, och herr Erik
ville alls ej höra på något sådant.
Den grannen och den ängen, de voro dock fru Metta en sådan nagel
i ögat, att detta förstörde hennes trefnad, och det kunde hon ej
förgäta. Men så sjuknade grannens hustru, hans små barn ledo brist
både på vård och föda.
"Nå", sade fru Metta, "hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena
dö." Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta
och Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen.
Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål,
men öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes
bästa tröst och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett
sådant.
Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade
varit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde
ökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i
förvar sätta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns
på tio mil omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet
herrskade; och Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades
småningom på bygden, der närmaste gårdar lågo.


XLI.

Många år hafva förgått, sedan de här skildrade händelserna tilldrogo
sig, och nu sitta åter i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr
träffat der. I en af de djupa fönstersmygarna sitter fru Ebba; hon
blickar drömmande ut öfver fältet. Vår och solljus hvila öfver
nejden, snö och vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter bor ock
i hjertat.
"Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet", yttrade Johan
Fleming näst före sin död, och föga hade väl en stråle af glädje
lifvat dessa ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar hon lifvet;
äfven sedan dess bästa önskningar och fröjder slocknat.
Vid ett bord nära intill fönstret satt Katharina Fleming, sysselsatt
att läsa ett bref. Öfver den mjellhvita pannan låg det ljusbruna
håret slätt kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet icke mera
ungt, sorgen hade tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag,
en stilla resignation hvilade deröfver.
Nu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. Det var icke mera det
glädtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste
blomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga,
ehuru icke högt färgade. I ögat log en fin gratie, ehuru stundom
beslöjad af en skymt af vemod.
Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. "Du har varit länge
borta, min Hebla", sade fru Ebba vänligt.
"Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att se längre bort belägna
delar deraf. Morkär, det är dock en herrlig bit af Guds skapelse,
detta Qvidja! Ack, hvarför fick icke _han_ glädjas deraf?" En klar
tår perlade i Heblas öga; hastigt tillade hon: "Mor, förlåt, hvarför
skulle jag åter väcka dessa minnen."
"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smärtar det heller numera.
Jag är viss, att han med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig
glädje."
"Vet du, Karin", sade Hebla efter en stund, "jag tycker att dig
nästan skett orätt, ty bestämdt har jag fått den bättre delen. Icke
ville jag byta Qvidja emot ditt Svedja."
Karin log ett blekt leende. "Jag är glad att du så tycker. Jag, för
min del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af
vår fränka, fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom i går
till Åbo med ett kronans skepp."
Hebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: "Na, hvad hörs?"
"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. 'Skall väl
jorden hvila tungt öfver Carl den niondes stoft', säger hon."
"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke må
utkräfva på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans
stoft skola vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade
han! med blod och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har
mången thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma
att göra. Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han
måste söka att genom sin regering utplåna minnet af sin väg till
thronen; och den som äger kraft nog att rycka till sig en spira, han
har ock vanligen kraft att föra den. Låtom oss icke kasta sten på
hans graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och kämpade med
styrka för lag och rätt."
Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och
allt som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet.
"Karin, min egen, hvad felas dig?" frågade Hebla.
"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar." Hon
uppläste nu ur brefvet: "Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom
fru Margaretha, herr Jörgen Bahrs, efter ett långvarigt lidande,
slutat sin bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon
ville tala med mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann
jag mig hos den döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få
sända dig en helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du
hade vållat hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade
ock älskat honom och sörjt honom. Hatet flyr vid grafven", tillade
hon, "och, med ett endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta
honom, mitt lifs enda blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag
ock sända henne en vänlig helsning till afsked."
En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser
väcktes i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp,
öppnade ett fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: "luften är
ljuf och helt sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så
klart och vackert öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa
våra tankar i mörka minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar
efter henne. Det var något i hennes stilla, fridfulla väsende, som
denna vårluft påminner om. Hon har lofvat besöka oss. Nu sedan vår
unge prins Gustaf Adolf blifvit konung, kan ingen fara uppstå, om än
någon skulle fatta misstanke om hvem Koivulafar rätteligen är."
"Också fru Metta har ju visat sig åter", sade Katharina.
"Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda
herrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något.
Åtminstone Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet.
Vår mor hade återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade
erhållit något tillbaka. Fru Mette gick in med en skrift och begärte,
och lyckades återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard
Oxe. Det skall bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så
länge lefvat som en bondqvinna."
Nu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och
Hebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt
vägen.
Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung
riddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något
hann förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.
Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet,
björkarne spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som
ligger nästan spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt
en sofvandes jemna andetag, det speglande vattnet. Till stranden
nalkas tvenne unga. De stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta.
Slutligen säger ynglingen: "Jag har kommit för att utlösa min pant.
Hebla, har du troget förvarat den åt mig?"
"Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är
större synd att hålla, än att bryta."
"Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?"
"Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett
gräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som
hvilar i en ädel hand."
"Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min
ed. Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på
försöket."
Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad säger du?
Dock", tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. "Du vill
skrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Baner
har icke burit hand på sin konung."
"Och dock, Hebla, har han så gjort,"
Hebla såg några ögonblick på Peder, Sedan sade hon långsamt: "Peder,
jag har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig
som eld de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse:
Peder Baner skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må
företaga sig, skall han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant,
och fruktade den ej. Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på
din konung, den ädle Gustaf Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och
okristlig hämdlystnad. Peder Banér, min barndomsvän, min barndoms
Weli, hvarföre du än må tala så, men jag -- jag tror dig icke!"
Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand
och såg henne i ögat i det han sade: "du präktiga, ståtliga jungfru.
Herren har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas,
hämnas på sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min
konung, men icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden."
Heblas blick lyste i glädje. "Men säg då du, som leker med mina ord,
säg då ordentligt, hvad allt detta vill säga."
"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på
Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett
ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var
nog nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i
konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få
tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med
den andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades
hjelpa konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde
hålla mig oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före,
men i detsamma hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades
taga mig opp. Ser du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få
rädda vår unge, ädle konung, då hade jag _fordrat_ min pant af dig,
nu kan jag endast fråga: kan viljan gälla för verket? Har jag löst
min ed? Dig valde jag till domare genast när jag aflaggt min ed, och
jag lofvade mig sjelf, att icke återse dig förr, än den vore löst.
Nu kommer jag för att fråga dig: Återger du mig min pant? Är min ed
löst? Jag kunde ej komma genast, min tjenst band mig; jag har brunnit
af otålighet. Säg mig, hade jag rätt att komma, är min ed löst?"
Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:
"Weli."
"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du
känner namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band
mig fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och
att jag dock ej fått söka sol? Säg, i vill du ha ord, Hebla, behöfver
du _dem_?"
Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade:
"Nej, Weli, icke behöfver jag ord."
"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så."
"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta."


XLII.

Åter hafva år förgått. En vacker morgon strålar öfver nejden. Lugn
ligger en insjö och drömmer mellan massor af björkar. Längre bort stå
höga furor; en pelarsal med tak af barrens mörka grönska.
Vid insjö-stranden ligger en liten by. Den ser nätt och renlig ut.
Husen äro omgifna af små kryddgårdstäppor. Närmast stranden står ett
hus, som ser litet större och prydligare ut än de öfriga. Öfverst på
kullen är rest ett litet bönehus, omgifvet af en grafgård.
En ståtlig herre rider opp längs vägen. Han stiger af vid den lilla
kyrkan, hvars dörr synes stå öppen. En gammal man, någotslags
kyrkvaktare förmodligen, kommer honom till mötes. Den gamle stadnar
förvånad och ser på den fremmande. Denne går fram till honom och
frågar hvad hyn heter.
"Koivukylä."
"Hvem tillhör det der huset vid sjöstranden?"
"Jungfru Sigrid Eriksdotter."
"Liljeholm?"
"Kanske, det har jag aldrig hört om. Men samma namn var det ock
som en underlig gammal herre i ons frågade efter. Si, det är ju
besynnerligt! Hon måtte ju således rätt vara af adelig ätt och ändå
så simpel och gemen."
"Än gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?"
"Menen J fader Erik och mor Metta? Åhjo, de bo der just invid. Det är
det gamla huset. Och när fader Erik icke ville flytta bort derifrån
numera före sin död, så lät jungfrun bygga till den nya byggningen åt
sig."
"Er by är vacker och nätt."
"Ja, gu signe jungfrun för det."
"Är ni klockare här i kyrkan?"
"Icke är det någon rigtig kyrka, bara ett bönehus, som jungfru Sigrid
låtit bygga opp, för att vi ha så lång väg till kyrkan. Stundom
kommer hit prest och predikar och döper barn och begrafvar döda.
Deremellan läser jungfrun opp något för oss ur bibeln, som hon har,
och vi sjunga några psalmer om söndagarna här."
"Hvarifrån komma de der flickorna, der nere på vägen?"
"De ha varit i skola hos jungfrun. I början måste hon läsa med
gossarna ock, men nu kan en af dem ren vara skolmästare för de andra.
Flickorna gå ännu hos henne, fast de äldre nu redan mest lära de
yngre, både att läsa, sy och spinna."
"Hvart gå de der flickorna, som skilja sig från de andra?"
"De gå till de gamlas stuga. Der nere vid åkern ha vi byggt en stuga
åt de orkeslösa, som icke ha några egna barn att vårda sig. Dit gå
barnen turvis och passa opp dem. Jungfrun rådde oss att ställa så
till."
"Jungfrun tyckes rätt vara ert allt i alla."
"Ja gu, må hon så vara! Hennes far var den förste, som satte sig ned
här på ett öde nybygge, vi andra ha småningom samlats hitomkring.
Det börjar gå bra för oss nu, fast det i början ville vara skralt.
Jungfrun lär qvinnorna mångahanda nyttiga arbeten, och äfven karlarne
ha begynt, att icke sofva så mycket under vintern, utan arbeta i
stället på allehanda, som gör hemmet vackrare och beqvämare. Och
så fånga de mången hare och mången fågel, och jungfrun har lärt
qvinnorna att koka smakligare mat än förr."
"Hvarje gång gubben nämnde jungfru Sigrid, strålade hans blick och
det syntes, att han var hjertans glad, att få berätta om henne. Den
fremmande nickade till farväl åt gubben och kastade sig åter på sin
häst."
"Besynnerliga qvinna", sade han vid sig sjelf. "Så mild, så fin, så
qvinnlig som hon alltid synes, då man ser henne, och dock alltid
detta oqvinnliga sätt att befatta sig med hvad, som går utom ett
fruntimmers krets! Och dock vet jag förvisso, att när jag åter ser
henne, så kan jag ej annat än åter fästas af henne. Nå, det är ju så
min afsigt äfven är."
Nu går vägen genom byn, ryttarn stadnar sin häst och hoppar af vid
porten till huset vid stranden.
Sigrid sjelf kom ut på trappan. Den unga flickan var nu förvandlad
till en qvinna af några och trettio år, men blicken var lika mild,
hennes leende lika godt, och gestalten, ehuru icke ägande ungdomens
veka behag, hade utvecklat sig i så fullkomlig harmoni, att ögat
med välbehag hvilade derpå. Den hvita, höga pannan var klar, och
skrynklades icke af något tecken till annalkande ålder. Den ungas
blyga, fromt ödmjuka sätt, hade öfvergått till ett högt, nästan
drottninglikt lugn, hos den mogna qvinna, som nu ock verkeligen kunde
kallas en herrskarinna öfver den kringliggande nejden.
"Vågar en gammal vän göra ett besök hos jungfru Sigrid?" frågade den
fremmande.
En rodnad, djup som purpurskyns, flög öfver Sigrids ansigte, men
försvann genast åter. "Herr Enevald Fincke, välkommen i mitt hus",
sade hon räckande honom handen lugnt och vänligt.
Snart sutto de båda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med
dess hemväfda, snöhvita gardiner och ljusblå och hvita öfverdrag på
de hvitmålade möblerna.
"Här oppe i bondlandet hafven J nu lefvat så många år, sade
Enevald. Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva här, så ären
J ju dock stängd från den öfriga verlden och lefven här afskild och
ensam."
"Icke ensam, jag omgifves af många, som äro mig kära."
"Bönder, ja, och deras hustrur: De äro dock icke sällskap för eder."
Sigrid log ett litet fint leende. "Jag är ju sjelf en bondqvinna. Men
räknar ni dessa mina vänner för intet, så måste jag då väl skryta
med, att jag haft förnäma besök här. Såväl Karin Fleming som Hebla,
mina gamla, kära vänner, hafva besökt mig här."
"Fru Hebla dröjde nyligen en längre tid i Finland?"
"Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banér. De vistades här,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Sigrid Liljeholm: Roman - 20
  • Parts
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 01
    Total number of words is 4836
    Total number of unique words is 1723
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 02
    Total number of words is 4678
    Total number of unique words is 1692
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 03
    Total number of words is 4831
    Total number of unique words is 1684
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 04
    Total number of words is 4909
    Total number of unique words is 1577
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 05
    Total number of words is 4872
    Total number of unique words is 1630
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 06
    Total number of words is 4992
    Total number of unique words is 1464
    34.4 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    51.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 07
    Total number of words is 4928
    Total number of unique words is 1627
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 08
    Total number of words is 4752
    Total number of unique words is 1668
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    39.8 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 09
    Total number of words is 4802
    Total number of unique words is 1645
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 10
    Total number of words is 4795
    Total number of unique words is 1665
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 11
    Total number of words is 4800
    Total number of unique words is 1572
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 12
    Total number of words is 4860
    Total number of unique words is 1520
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 13
    Total number of words is 4844
    Total number of unique words is 1519
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 14
    Total number of words is 4874
    Total number of unique words is 1572
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 15
    Total number of words is 4769
    Total number of unique words is 1668
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 16
    Total number of words is 5024
    Total number of unique words is 1513
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    44.8 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 17
    Total number of words is 4979
    Total number of unique words is 1521
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 18
    Total number of words is 4771
    Total number of unique words is 1600
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 19
    Total number of words is 4917
    Total number of unique words is 1577
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 20
    Total number of words is 2069
    Total number of unique words is 764
    41.8 of words are in the 2000 most common words
    50.9 of words are in the 5000 most common words
    54.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.