Sigrid Liljeholm: Roman - 15

Total number of words is 4769
Total number of unique words is 1668
30.6 of words are in the 2000 most common words
41.1 of words are in the 5000 most common words
45.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
indrifna; och trädet ägde ännu nog spänstighet qvar, för att till
någon del återtaga sin förra ställning.
Så varsamt än Sigrid förfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon
märkte rörelse utanföre; trädgårdsporten, en liten tung port i muren,
gick opp och tvenne karlar inträdde.
"Ja, var säker du, att jag hörde något buller, hitåt."
"Ja, du hör så mycket du i drömmen, der du står och sofver.
Jag undrar hvem här skulle röras. Och kan tänka om än sjelfva
polackkungen skulle skicka hit alla sina hejduker, så kunde de få roa
sig bäst de gitte, här i kryddgården. Kanske tror du, de ska slå hål
på de fyra aln tjocka gråstensmurarna här på slottet."
"Nå nå, det låter han väl sakta bli att snusa hit, när hertig Carl
har fästet inne. Men hur tror du det ska gå med oss, om någon varit
här, utan att vi skulle märkt det?"
"Nåja, jag tänker man finge visa vägen åt de der herrarne, som sitta
deroppe, till ett hetare ställe, än här är i natt."
Emellertid kommo de talande allt närmare Sigrid. Månen började svagt
genombryta molnen. Sigrid kröp ihop bakom det utsprång af stenen
hvarpå hon stått. Få steg till, och karlarne skulle hafva upptäckt
henne.
Men nu skymtade en person fram från ett annat håll. Karlarne sprungo
till, grepo denna och började släpa henne emot porten.
"Hi, hi, hi. Jag tänker ni bli feta på fyndet", skrattade mor Annikas
röst, "jo, jo, jag undrar just hur mycket besvär det vore, att blåsa
ner kråknästet ert der, till straff för att ni inte låta folk gå i
fred och söka rötter."
Emellertid hade karlarne med sin fångst hunnit utom porten, den de
noga tillåste, och då nu månen sken allt klarare, sågo de den lilla,
torra gumman, som skrattade och hånade dem.
"Hur kom du in, käring", frågade den ena karlen.
"Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det
inte stickor och strå att rida på? Bättre hästar än dem ha ni, edra
glopar, aldrig ridit. Jo, jo. Tokiga ä' ni, som tror, ni kan stänga
ut den, som något vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nästan lust
att gå in i täppan igen."
"Pass på, låt bli med det, mor."
"Nå, nog kunde jag nu väl också spå er en smula, innan jag går
tillbaka, så lär ni väl inte neka mig, att der söka några rötter, som
inte växa annestäns."
Härom parlamenterades nu en stund, karlarne gåfvo icke med sig,
men Annika lofvade slutligen, att ändå spå åt dem och så hade hon
lyckats, att för en ganska lång stund upptaga deras uppmärksamhet, så
att Sigrid fann lägenhet, att utföra sitt värf.
Sedan porten blifvit tillstängd, försummade hon intet ögonblick,
ehuru hon darrade så, att hon knappt kunde hålla sig oppe. Som
förut blifvit anmärkt, stod kung Eriks rönn sålunda bakom ett hörn
af byggnaden, att den icke bemärktes, förr än man hunnit några
steg framom porten. Af vakten vid porten kunde Sigrid således icke
varseblifvas, der hon nu stod, äfven när månan lyste. Men var hennes
far ännu ute i gången? Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe
vid fönstret? Utan att betänka vådan deraf för sig sjelf, hviskade
hon sakta uppåt "fader", och med outsäglig glädje såg hon en hand
stickas ut genom gallret och liksom vinka.
Nu vågade hon det sista steget. Rönnen hade rest sig så mycket, att
hon, på dess nu löflösa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten
afsats i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon
äfven lyckades finna ett knappt fotfäste, så säkert, att hon med
stöd af trädet, der kunde hålla sig fast. Ur sin kjolsäck upptog hon
nu ett nystan, som hade en sten till kärna, och kastade det opp mot
gluggen. Tre gånger misslyckades det och nystanet föll till jorden;
men hon hade fäst sin tråd så väl, att hon åter kunde uppdraga det
till sig. Nu sladdrade och trätte och skrattade Annika med soldaterna
ljudeligt, och deras skrattsalfvor bevisade, att de voro långt ifrån
att vara uppmärksamma på något annat. Ända till Sigrid trängde ljudet
af deras röster och lugnade henne betydligt. Hon bjöd nu till, att
kasta sin slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid
lekarna på ängen, kasta bollen och -- nu kunde hon knappt återhålla
ett glädjerop, handen deroppe fick tag i nystanet. Nu klängde hon
så fort, som möjligt, ned till marken och fäste der skyndsamt vid
trådens andra ända ett bref och ett långt, fint och starkt rep, som
handen deroppe drog till sig. Vid repets nedra ända band hon åter
några små verktyg, som kunde bli nyttiga vid gallrets lösbrytande,
äfvenså en fil.
Sedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned
genom trädgården. Just då hon lutade sig ned, för att krypa ut genom
luckan, kastade hon en blick mot fadrens fängelse och såg med bäfvan
ett matt ljus lysa derifrån. Att fångvakten med sin lykta, nu kommit
för att instänga hennes far för natten, tog hon för gifvet. Hade han
lyckats hinna på något sätt gömma de nyss emottagna sakerna, det
frågade hon sig otaliga gånger, utan att kunna besvara sin fråga.
Snart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när hon hunnit så långt
ut i farleden, att faran af upptäckt, för denna gång, var förbi,
kände hon sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna i
båten, nästan utan att hon sjelf visste deraf, och sjönk ned i dess
botten. Efter en liten stund återvaknade hon till så mycken sans, att
hon kunde lösa af sitt hufvud den duk hon bundit deröfver, doppade
den i vattnet öfver båtkanten och lade sedan den våta duken öfver sin
panna. Detta uppfriskade och återgaf henne full sans. Nu märkte hon
att ansigte och händer blödde, men det var endast skråmor. Sedan hon
några gånger med den våta duken aftvättat dem, upphörde de att blöda.
Hon hade förmodligen skrapat sig vid det arbete, hon förehaft.
Hennes första känsla när hon återbefann sig i sin lilla kammare hos
enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för
att hon hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon började nu
att hoppas, det herr Erik hunnit dölja, hvad hon lemnat honom. Hon
fattade tillförsigt till att hon skulle kunna utföra sitt värf, hon
tyckte sig säker att hon hade välsignelse med sig, då allt hittills
gått henne i händer.
Hon lade sig nu och bjöd till att betvinga sin oro, för att kunna
sofva. Hon visste att hon, kanske redan påföljande dag, skulle
behöfva all sin styrka.
Att anlita någon annan om hjelp, vågade hon icke. Herr Erik hade
många vänner; hon skulle kanske kunnat lyckas förmå någon, att
utsätta sig för de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit
henne behjelplig, men hon kunde icke öfvertala sig till, att vilja
utsätta någon, för att kanske offras åt en plågsam död. Dessutom
skulle den, som hjelpt hennes far på flykten, säkerligen genom tortyr
hafva blifvit tvingad att uppge hvar herr Erik funnit tillflykt, så
framt man kommit på spåren hvem, som varit honom behjelplig. Det
säkraste var att icke äga någon förtrogen, annan än mor Annika,
hvilken tycktes ha så noga reda på alla Sigrids steg, äfven dem,
hvilka hon ej anförtrodde gumman, så att allt döljande för denna
syntes vara fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora tjenster,
att det tycktes vara föga skäl att misstro henne.
Följande natt låg så sotmörk öfver vattnet, som en natt i November
plägar vara när regnet faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig
Sigrid ned på marken vid den öppnade luckan i slottsmuren och lyddes.
Hon kunde ej annat höra än regnets plaskande.
Hade hennes far fått behålla, hvad hon sändt honom? Skulle han komma
i afton? Kunde han ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han var
ju så hemmastadd på slottet, att detta sista borde gå för sig. Hon
ville ej krypa in, för att icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik
fått vara så mycket ensam, som erfodrats, för att få lös gallret?
Och hade han verkligen fått löst det, äfven om han fått försöka det?
Tusende ångestfulla tankar plågade henne, och den späda flickan, som
man ofta beskyllt för att vara rädd och tafatt, tänkte nu ej ens
på hvad hon sjelf led, huru hemskt det var i den öde qvällen, huru
stor hennes egen fara var. Stundom bäfvade hon dock tillsammans, hon
tyckte att hennes hjerta nästan sammankrymptes, hon fruktade att
förlora sansningen. Åter tog hon sin tillflykt till bön.
Nu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland de nedfallna löfven
som lågo på trädgårdens gångar och sade nästan ohörbart: "Far."
"Barn", svarades nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn tränga
sig ut genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter,
utan att vidare hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som ej
var större än att den jemnt bar dem.
Sigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar vägen rätteligen gick, var
ej lätt att skönja i mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der
det var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. De mörka massorna
af krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mörkt det än var,
så att det lät sig göra att undvika dem. En gång kommo de resande
dock nog nära ett fartyg, för att bli anropade, men Sigrid hvilade då
ett ögonblick på årorna och fortsatte sedan färden med ytterst tysta
årtag, och vakten på skeppet trodde sig hafva hört miste när han
tyckt sig förnimma ljud, bland smattret af det fallande regnet.
Ändteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala och båda började
nu småningom andas lättare. Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid,
som fann att hennes händer ej länge mera skulle förmå sköta dem, var
villig att ge dem ifrån sig. Dessa ord voro de första, som vexlades
mellan far och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet bytt
plats i den lilla båten, grep fadren med kraft i årorna och nu gick
färden raskt framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen genom
smärre sund, som sällan besöktes af båtar, hvilket numera, sedan
regnet småningom upphört, icke var omöjligt, ty man började dock
kunna urskilja konturerna af föremålen.
Natten var lång, som November-natten är. En stund hvilade
flyktingarna i en lada, men vågade icke försöka att göra opp eld,
för att torka sig vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals rock och
mössa med stora öronlappar, som Sigrid medfört i båten. Snart begåfvo
de sig åter å väg.
Ändteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals i ruiner fallande
kloster. Enligt sin gamla fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i
mörkret de hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen sade hon:
"Nu, farkär, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det värsta är
öfverståndet. Men icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in i
detta gömställe. Ingen vistas här. Klostret förfaller allt mer, men
kyrkan, der vi nu befinna oss, är uppreparerad och här hålles om
söndagarna gudstjenst; säkert är att före dager ingen kommer hit.
Skulle dock något ljud höras, så måste vi hasta in i gömman."
Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och
nedföll afsvimmad. Naturen hade tagit ut sin rätt. Den högsta
själsansträngning hade hållit henne oppe, vida utöfver hvad hennes
krafter egentligen skulle förmått. Nu brast den så länge spända
fjedern, och hon föll tillsamman, som ett kläde faller, när det
slappes ur handen.
Under herr Eriks ömma omsorger vaknade hon dock slutligen åter till
medvetande, men hon kände sig så matt och liksom sönderfallen, att
det var henne omöjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i
båten jemte ett bröd, kom nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege
sig ut, för att anskaffa mat, och så tillbringade far och dotter sin
dag tillsamman i sitt säkra gömställe.


XXXIII.

På slottet hade emellertid fångens flykt blifvit upptäckt. Det
fängelse, som hyst den afsatte monarken, ansågs allt för svårt för
hvem som helst annan, genom sin brist på luft och ljus. Men då nu så
många fångar voro på slottet, och man icke ville tillåta dem att få
bo tvänne tillsamman, så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas.
Och då äfven den yttre gången ansågs lika fast, som hvarje annat
fängelse, så tyckte man sig tryggt kunna förunna fången den lindring,
att man om dagarna lemnade dörren från fängelserummet till gången
oläst. Sålunda var det egentligen den, som utgjorde hans fängelse,
och kung Eriks rum blott det ställe, der han för natten inlästes.
Herr Erik hade just jemnt hunnit i sin säng kasta, hvad han af Sigrid
emottagit, då vaktknekten med sin lykta inträdde.
Påföljande dag hade han låtsat vara sjuk, för att kunna ligga på den
halm, som gömde repet. Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig,
för att göra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen
lyckades herr Erik att inskjuta några smulor murbruk i låset; och
då om aftonen vaktknekten, som vanligt, kom for att stänga dörren,
och nyckeln tog emot, förlorade han tålamodet, vred så våldsamt, att
axet brast, och måste bege sig till slottssmedjan för att få skadan
hjelpt. Att emellertid ordna om någon vaktkarls utställande i gången,
ansåg han så mycket mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; och att
dörren stode en timma längre oläst än vanligt, kunde ej vara farligt.
Icke eller var han mon om att inrapportera om nyckelns förvridande,
hvilket han nödgats göra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl.
Det kunde ju aflöpa utan allt detta trakasseri och dessutom utan
någon fara.
Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut på tiden,
och först efter ett par timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och
lykta, och fann då till sin förfäran, buren tom.
Hans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg fången tagit, var lätt
att se. Han tyckte sig redan känna tortyrredskapen gripa sig. Man
skulle naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på flykten. Det
var ingen nåd att vänta. Han öfverlade länge om han nu borde anmäla
saken, men fann slutligen på en utväg, den han beslöt att försöka.
Han kunde ändå knappt förvärra sitt öde.
Den första omsorgen var att draga in det qvarhängande repet, hvarpå
herr Erik slagit en mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret på
sitt ställe och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit
ur muren.
Fångnekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fånge såsom
sjuk. En man af garnisonen hade nyss dött och låg redan i sin
kista, färdig att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre
dörr, och sålunda var utsatt för fara genom fångens flykt, intogs i
förtroendet. I soldatens likkista lades en stock, och den döde bars
opp i kung Eriks fängelse, lades i sängen och ikläddes några af herr
Eriks qvarlemnade klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades
till likhet med herr Eriks, och fångknekten anmälte följande morgon,
det fången hade aflidit under natten.
Ett par personer afsändes för att förvissa sig om sanningen af
uppgiften. Under vägen talade vaktknekten mycket om, huruvida han
icke äfven torde insjukna, ty han började känna till just samma onda,
hvaröfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes äfven tro,
att sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd en
blick på den döde, och så skumt det var i detta ohyggliga fängelse,
var det icke lätt att upptäcka misstaget, isynnerhet för personer,
som icke mycket sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade något
skäl till misstanke. Fångknekten fick befallning att nedlägga den
döde i en kista, hvilken befallning han så fort som möjligt utförde,
och tillspikade sedan kistan väl på alla sidor.


XXXIV.

Nu randades den af så många med bäfvas rantade dag, då hertig Carl
inträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat
hans vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka
genom sin börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo
offer för hans hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom
drabbade tätt, och de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa
sorg, med detsamma de förlorade makar, söner eller bröder, tillika
försatta i den yttersta fattigdom.
Hustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo
hertigen vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina.
Hertigen svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det
är lagen, som skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed,
gjort uppror mot fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom
måste lagen fälla."
Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson
Stålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal,
och skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan
Fleming, såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. "Han
hade kommit till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och
skaffa sig något penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande
land, att der öfva och försöka sig, såsom unge adelsmän bruka,
hvarigenom han i framtiden bättre kunde tjena sitt fädernesland."
Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming
skulle införas. Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg.
Ådrorna på hans tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han
handen. Nu inträdde Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick
häftigt emot honom. I hans öga strålade segerglädje, då han sade:
"Ha, detta är således Klas Flemings son!" Det var som om han nu först
skulle hafva känt sig rätt säker om den krona, han eftersträfvat,
och dock rörde sig i hans inre en dunkel önskan att skona den
älsklige ynglingens blod. När Johan så stod inför fursten, på en
gång ödmjuk och stolt, och det behagliga, ungdomliga anletet höjde
sig bönfallande emot honom, då vek för ett ögonblick sjelfviskhetens
blodlystna demon från Carl och han sade: "Det synes mig dock hårdt,
att förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en ärlig och adelig
yngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att troget tjena mig
och riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd gå för rätt
och skänka dig lif och frihet."
"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig
herre; det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag
äger dertill ingen skälig orsak, och dock", tillade Johan, böjande
knä, "beder jag, att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd,
emedan jag till Finland kommit endast för att skaffa mig medel att
försöka min lycka i fremmande land."
"Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre
vördar du mig icke med tvänne knän?"
Öppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: "Endast åt Gud
och min konung sparar jag denna vördnad."
Nu trädde Carl ett steg tillbaka: "Ha, så är det. Af ormaägg komma
ormaungar. En sådan var din fader och sådan blir du sjelf, om du
får lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, som han. Hade
icke den öfvermodige och bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud,
konung eller land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett
vilddjur, och dräpit och slagit ihjäl fattige bönder och godt folk,
som ville försvara rikets lag och regering, så skulle längesedan fred
och rolighet herskat. Men du gifver nogsamt tillkänna, att du af din
fader ärft natur och sinne, och varnar oss för det vi, i lika motto,
skole förvänta af dig. Derföre må du vara beredd att svara för rätta
med de andre finnarne, med hvilka du dig förbundit hafver, och stå
din egen fara." Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han nedfördes
åter i sitt fängelse.
Hertigen stod en stund qvar på samma plats, men började sedan gå fram
och åter i det han sade: "Hade icke den förrädarn nära narrat mig med
sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren förlåte
mig, att jag så ernade lemna mina och riksens fiender qvar, för
att stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina
illfundigheter. Herren känner mig och vet, att jag icke eftersträfvat
regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för
att bibehålla det åt min broders son, konungen i Polen; men ätt han,
mot all ed och försäkran, som en menedare och förrädare, sitt eget
fädernesland med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri och
svek oss alla i olyckan föra, och sätter till befallningsmän sådane,
som den blodhunden Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de
ogerningsmännen alla förgöras. Så länge adeln är för mäktig i landet,
äger kronan ingen makt." De sista orden uttalades halfhögt, men om
för resten detta tal var ernadt att höras af vår Herre, eller af den
tjenare, som stod vid dörren, eller af hertigens eget samvete, är ej
lätt att afgöra. Kanske det var ernadt litet åt dem hvarje.
Den utnämnda domstolen hade sin session på rådhuset i Åbo. Joachim
Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring
bordet. Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af soldater,
under ljud af trummor och pipor, opp till rådstugan.
Anklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson
Stålarm. Han hade fört afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått
Hans Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres brott
omtalades icke.
Nu framsteg Stålarm och talade: "Ädle herrar, som till domare
tillsatte ären, hvad jag än kan hafva brutit, denne unge herre,
herr Johan Klasson Fleming, han ar dock till allt oskyldig, och
hvad det anbelangar, som blifvit honom lagdt till last, att han med
konung Sigismund följde vid dennes infall i Sverige, så måste honom
tillgodoräknas, det lagen, som fäller den, som med fremmande krigshär
går emot fäderneslandet, dock här tillägger: 'med mindre han var
sjelf med, som näste var till riket.' Och hafver herr Johan, som då
hade tjenst invid sin konungs person, näppeligen spännt en bössa emot
Hans Furstliga nåde eller hans folk."
Joachim Scheel lofvade att framställa allt detta för Hans Fursteliga
nåde, och så fullföljdes ransakningen, med att punkt för punkt
upptaga beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige anklagades
brott omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas
i Stålarms.
När alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, framträdde åter
Stålarm: "Ädle och välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J
viljen hos Hans Furstliga nåde understödja min ödmjuka bön. Icke
beder jag om någon annan nåd, än den, att han ville mig den gunst
och nåd bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa andra mina
medfångne herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver förestått
den högsta makten i Finland, och de endast hafva följt mig och mina
föreskrifter; och äro de således att ursäkta för hvad de mig till
åtlydnad hafva brutit. Derhos måtte det ock högeligen beklagas,
att J, ädle och välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast
mina brott och min skuld undersökt, men icke ransakat dessa mina
medfångars, hvilka J nu, jemte mig, viljen dömma."
Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: "Det hafva alla finnarne varit om
ett råd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva
icke vetterlige gerningar stor ransakning."
Följande morgon uppställdes hertigens krigsmakt i en krets utanför
slottet. En otalig folkmassa af alla stånd samlades der utanföre.
Inuti ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren uppläste
domen: Alla de uppräknade tjugutvå herrarna skulle halshuggas, deras
hufvuden uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras egendom
konfiskeras.
Hertigen kom derpå ned från slottet och emottog af alla närvarande
hyllnings ed. Men när han åter skulle träda ur ringen höjde Johan
Fleming sin röst och bad, att "Hans Fursteliga nåde ville låta nåd gå
för rätt."
Fursten gick honom förbi och svarade: "Du har förkastat min nåd
och förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är
fälld. Jag har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker
numera icke på annat än huru J magen bereda eder att svara för edra
gerningar i en annan verld."
Det var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse
satt Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit
skriftillbehör. Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade
pennan. Det var sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle
skrifva. Han började nu:
'Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti
hennes bedröfvelse, och tvina intet att domarena skola svara mig för
Guds stränga dom, huru de mig dömt hafva.
'Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att såsom de
alla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta.
Äfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade
till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja,
i denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl,
såsom ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till
sin lägerstad, efter som mig kan undtvara.
'Till konungen beder han "för sin salige faders trogna tjenster,
så ock min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär
och systrar må njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt
och förvärfdt, att de ej må behöfva lida nöd och spott." Några
andra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han
yttermera, och slutade med följande ord: 'Låter jag min hjertans
kära morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död,
kan jag intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som
hans furstliga nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min
slägt, hafver varit orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans
vilja gånget är. Gud tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina
kära syskon, och låte oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min
eftersta stund på Åbo slott den 10:de November Anno 1599.
Eder ödmjuke son hafver jag varit.
_Johan Fleming_.'
Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle
tjenare och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu
en gång, att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga
och kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär,
och att du må berätta dem om mina sista stunder."


XXXV.

Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka,
unkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till
den lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla
förrådet slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom
blef det allt mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det
blef allt kallare i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att
få höra något från den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för
dem af högsta intresse. Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna
bekymmerslöshet uti det ingalunda behagliga läget, att tillbringa
sina dagar i det mörka och unkna, källarlika rummet; och Sigrid
tänkte alldeles icke på att hon sjelf led obehag deraf. Men hon
fruktade för fadrens hälsa och tålamod, och funderade ideligt på
utvägar att komma hädan. För Sigrid hade visserligen ingen fara varit
att vandra bort och återbege sig till sitt hem, men att lemna sin
far, kunde hon ej sätta i fråga.
Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid
åter i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om
ansiktet. Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men
hvad hon i nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon
endast med möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter
hinna till sin far.
"Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid", ropade en röst bakom
henne.
Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast,
ty hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.
"Nå, mor, hvadan kommer ni?" frågade Sigrid vänligt.
"Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När
hertigen håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt
äckla till slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der
kasta' de boll med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den
leken ändå så rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son
var lika blodig som _han -- han_ -- hon vet, jungfru, fast man intet
nämner simpelt folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager
och ung, herrn der också, och många sade, att det finns folk som
måste gråta efter honom, lika bittert, som... åh..."
"Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?"
"Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Sigrid Liljeholm: Roman - 16
  • Parts
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 01
    Total number of words is 4836
    Total number of unique words is 1723
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 02
    Total number of words is 4678
    Total number of unique words is 1692
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    43.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 03
    Total number of words is 4831
    Total number of unique words is 1684
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 04
    Total number of words is 4909
    Total number of unique words is 1577
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 05
    Total number of words is 4872
    Total number of unique words is 1630
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 06
    Total number of words is 4992
    Total number of unique words is 1464
    34.4 of words are in the 2000 most common words
    45.8 of words are in the 5000 most common words
    51.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 07
    Total number of words is 4928
    Total number of unique words is 1627
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 08
    Total number of words is 4752
    Total number of unique words is 1668
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    39.8 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 09
    Total number of words is 4802
    Total number of unique words is 1645
    31.6 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 10
    Total number of words is 4795
    Total number of unique words is 1665
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 11
    Total number of words is 4800
    Total number of unique words is 1572
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 12
    Total number of words is 4860
    Total number of unique words is 1520
    31.8 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 13
    Total number of words is 4844
    Total number of unique words is 1519
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    42.0 of words are in the 5000 most common words
    46.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 14
    Total number of words is 4874
    Total number of unique words is 1572
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 15
    Total number of words is 4769
    Total number of unique words is 1668
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 16
    Total number of words is 5024
    Total number of unique words is 1513
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    44.8 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 17
    Total number of words is 4979
    Total number of unique words is 1521
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.5 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 18
    Total number of words is 4771
    Total number of unique words is 1600
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    41.4 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 19
    Total number of words is 4917
    Total number of unique words is 1577
    34.6 of words are in the 2000 most common words
    44.9 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Sigrid Liljeholm: Roman - 20
    Total number of words is 2069
    Total number of unique words is 764
    41.8 of words are in the 2000 most common words
    50.9 of words are in the 5000 most common words
    54.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.