Revolutionärer och emigranter - 10

komma, om Crawford ej hade ändrat plan, allt detta gjorde mig
melankolisk. Slutligen kl. 7 kom man och underrättade oss om att
de hade kommit, de sovo i refektoriet, vi i våra vagnar.
Den 15 lördag. Kl. 11 reste vi, kl. 3 anlände vi till Köln.
Den 17 måndag. Vi reste kl. 10 och anlände kl. 2 till Oplunden,
fingo dåligt nattkvarter.
Den 18 lördag. Vi reste kl. 11 och anlände till Düsseldorff först
kl. 8 på kvällen.
I Düsseldorff sammanträffade Fersen och hans vänner åter med baron
de Breteuil. Här genomlevde de nu tillsammans under flyktens alla
olägenheter denna förfärliga januari månad med dess så nedslående
underrättelser: processen mot Ludvig XVI, diskussionen om huruvida en
folkomröstning skulle äga rum, den hemska omröstningen vid konventets
sammanträde den 16-17 januari, där dödstystnaden endast blev mera
skräckfylld genom de två små orden som gång på gång föllo likt slag
av en bila: "la mort" -- och slutligen den 27 januari på kvällen det
dystra budskapet om Ludvig XVI:s avrättning. "Fastän jag var förberedd
därpå", skriver Fersen i sin dagbok, "har bekräftelsen på detta
förfärliga brott återuppväckt all min smärta. De mest hjärtskärande
minnen kommo för min tanke." -- -- -- Och anteckningarna i dagboken
ådagalägga huru oavlåtligt vännerna här voro upptagna endast av tanken
på det öde som väntade drottningen. För den 31 januari har Fersen
nedskrivit olika förslag som här i vänkretsen uppgjorts för att rädda
drottningen, men vilka alla förkastats som orealiserbara. Därefter
tillägger Fersen: "Men jag anser att ingen åtgärd som ej vore till
nytta bör företagas, då man ej ens vet om den ej kunde vara skadlig.
Crawford, La Marck, Simolin och jag diskuterade allt detta hela
aftonen." För den 6 februari skriver han bedrövad: "Konungens död har
ej gjort stort intryck på emigranterna: de trösta sig med att Monsieur
skall bli regent. Några av dem ha till och med gått på teatrar och
konserter."
Först i augusti återvände Fersen till Bryssel. Han har antecknat i sin
dagbok för den 3 augusti: "Jag reste kl. 9 på morgonen från Enghien och
kom kl. 1 till Bryssel, jag var mycket glad över att vara tillbaka."
Men det blev icke något glatt liv som vännerna i Bryssel levde under
dessa månader, som helt voro upptagna av att följa de yttre och inre
politiska händelserna i Frankrike för att ur deras utveckling avlyssna
Marie-Antoinettes öde. Den 20 oktober erhöllo hennes trofasta vänner på
omvägar kännedom om hennes död på schavotten fyra dagar tidigare.
* * * * *
Under många år fortgick livet här i Bryssel såsom förr så till vida
att madame Sullivan, Crawford och Fersen fortfarande levde sitt
dagliga liv tillsammans -- Simolin däremot var på grund av sina
diplomatiska uppdrag ofta borta från vänkretsen. Fersen blev nämligen
fast stationerad i Bryssel genom sin utnämning till svensk minister
därstädes.
Allt fortfarande utgjorde också det Crawford-Sullivanska hemmet en
samlingsplats för högtuppsatta politiska personer, när de ville vara
tillsammans utan ceremonier, och för emigranter -- gamla och nya
vänner. I brev till Axel von Fersen från svensken Brelin, ambassadör
i Lissabon, av den 28 augusti 1793 och 4 januari 1794 kan man läsa
hjärtliga hälsningar till madame Sullivan, hennes dotter och Crawford.
Men vänkretsen försvinner dock med drottningens död i privatlivets
dunkel och dess betydelse såsom politisk agitationshärd upphör så gott
som fullständigt. Vad Axel von Fersen har att efter denna epokbildande
tilldragelse förtälja om madame Sullivan är uteslutande av privat
natur. Men det kan vara av intresse att ge några spridda utdrag ur
hans anteckningar, där dessa beröra förhållandet till hans väninna,
om icke för hennes egen skull -- ty såsom personlighet var hon utan
betydelse -- så dock för det hemska ljus de kasta över den svenske
ädlingens ödsliga och ödslade liv. Man får här otvetydiga bevis på hans
beroende av denna kvinna, som han höll fast vid mera av vana eller
kanske mest av fruktan för ålderdomens spöke: ensamheten. Vad som är
det mest beklämmande är att konstatera, vilken ömklig roll den om
sin självaktning förr så ömtålige Fersen spelade i förhållandet till
Crawford och dennes betalade väninna. De här gjorda utdragen hänföra
sig endast till tiden från början av januari 1794 till och med den 28
juni samma år, då Fersen och de andra lämnade Bryssel.
Onsdag 8 (januari). Skrivit till Taube om mina enskilda
angelägenheter. Jag är emellertid ännu osäker om huruvida jag
skall begära London eller Italien, och fastän jag ej är glad
däröver, är det i alla fall El. som är orsaken till denna
obeslutsamhet, ty vi kunna aldrig tala med varandra och kunna ej
ordna någonting och ändå känner jag att jag vore lycklig över att
fortfarande få vara tillsammans med henne -- -- --.
19. Crawfords bror har anlänt, det är en man om 60 år, mager,
torr, rak, mycket kall, frågvis och tråkig, han kan ingenting
annat än engelska.
De följande anteckningarna ha ett visst personintresse därför att av
dem synes framgå, att det under så dramatiska omständigheter i Paris
bedrivna kärleksspelet bakom Crawfords rygg på ett lika dramatiskt sätt
avslöjades av denne:
Onsdag 5 (februari). Det har varit en ny scen mellan Cr. och El.
för min skull. Han säger, att han fått veta allt och han har
även sagt sådant som det är svårt att föreställa sig att han
fantiserat ihop. -- Han sade att min kammartjänare och hennes
kammarjungfru voro ovärdiga att spela en sådan roll -- -- --
vi kunna ej ana vem som förrått oss. Hon tror att det är min
kammartjänare, som berättat allt vad han visste åt hans, som är
en odåga, men efter vad man försäkrar fortfarande fästad vid min.
Jag misstänkte Pierre, vi kallade in honom och skrämde honom, men
lovade honom förlåtelse, om han skulle erkänna, och han bad att
bli konfronterad. Hon vill lämna honom (Crawford) och därförinnan
fordra, att han skall säga vem som skvallrat -- -- -- detta medel
är alltför våldsamt, förresten är hon ej nog karaktärsfast för
att lämna honom och lika litet att fullfölja något i längden, han
vore i stånd att medge allt, och jag bleve komprometterad. Det
är förresten svårt för mig att misstänka min kammartjänare eller
någon annan av mitt folk, ty jag förstår ej att det kunde ligga i
deras intresse, då de veta, att de genast skulle bli bortkörda.
Torsdag 6. Simolin har varit sjuk i tre dagar. Jag träffade henne
hos honom kl. 1/2 2, hon bad mig att ej komma till middagen, så
att han skulle bli skrämd och tro, att hon sagt mig allt och
att jag därför ej mera ville komma till dem. Men hon hade ej
uthållighet nog att framhärda däri och sände kl. 1/2 4 ett bud
att jag skulle komma dit, vilket jag ej kunde, emedan jag var
bjuden till madame Matignon på middag, det är tredje gången som
hon ber mig om samma sak och som hon sedan ändrar mening.
9 febr. Crawford är fortfarande ursinnig, i går sände han en
timme efter det vi gått på teatern vagnen för att hämta oss, och
lät säga oss att vi borde komma hem, han hade varit vid mycket
dåligt humör, emedan de gått med mig utan honom, så han ej ännu
kunde gå ut, vi trodde alla att något hade hänt och de föreföllo
mycket uppskrämda. El. misstänkte dock att det kunde vara en
kapris, jag gick ej alls in. Han började i själva verket med att
det var oerhört att de gingo ensamma med mig, men El. behandlade
honom så överlägset, och gjorde så narr av honom, att han
ingenting kunde säga och det enda som återstod var att vända allt
till skämt. Han måste i själva verket ha förstått det onekligen
mycket löjliga i sitt uppträdande.
14 febr. Jag såg i går kväll på Comedien operan "Oedipe". Minnet
av att ha varit närvarande vid premiären i Versailles förorsakade
mig djup smärta, det går inte en dag, då jag ej tänker på allt
det jag förlorat.
20 febr. Crawford är galnare än någonsin, då han ej åt middag
hemma, ville han ej heller att jag skulle äta där. El. lät säga
mig det, varför jag gick på middag till madame Matignon. Då jag
gick bort för att gå till min middag såg jag hans vagn framför
dörren, men jag gick i alla fall strax upp igen under något slags
förevändning och gick direkt till El. ty jag hade något att säga
henne, då jag kom till dörren såg jag hans (Crawfords) vagn, jag
låtsade som hade jag haft ett ärende till Simolin och gick inte
upp. Han ställde det oaktat till ett oerhört väsen, när han såg
min vagn stanna, påstod att vi hade ett möte, och att han visste
allt, att han ville tala med mig därom etc. etc. samt tusen
idiotismer i samma stil. Det är en man med ett oerhört odrägligt
hemlynne även med tjänarna. Med allt detta skulle jag tycka illa
om att han talade med mig, jag kunde nog utan tvekan ge honom
mitt hedersord, men alla de förklaringar vilka jag skulle vara
tvungen giva honom angående dem som givit honom de detaljer, som
han säger sig känna till, skulle vara för mig så osympatiska för
tjänarnas skull, att jag efteråt skulle ge upp andan.
27. Simolin är fortfarande instängd till följd av sin gikt.
3 mars. Återigen stort gräl mellan Cr. och El. för att hon ej
åt middag hos honom och jag gjorde det. El. bad mig att ej mera
äta middag där, det är det parti jag velat taga redan länge,
det är ganska märkvärdigt att dessa gamla historier skola börja
igen just nu, då det som jag förlorat gör mig till en mindre
inflytelserik person än förr; efter denna händelse talar Crawford
aldrig med mig om "affärerna", om det är en tillfällighet, så är
den åtminstone ägnad att väcka misstankar.
Med talet om sitt förlorade inflytande åsyftar Fersen
förmyndarregeringens åtgärd att återkalla honom från hans befattning
som ambassadör i Bryssel, en av de många hämndakterna mot de gamla
gustavianerna.
5 mars. Jag åt middag hos baron de Breteuil. Crawford var
förtvivlad över att El. sagt mig, att jag ej mer borde komma dit,
och att det var han som ej ville det, han hade blivit så upprörd
däröver, att han fick ont i huvudet när hon berättade det för
honom. El. talade på ett ytterst listigt sätt om för honom vad
jag hade svarat.
18 mars. Åt middag hos Crawford.
Onsdag 26. Åt middag hemma. Crawfords nevö har anlänt, en
förändring har ägt rum i ställningarna (på krigsskådeplatsen). --
-- -- Alla dagar utom då han ej själv äter middag hemma skickar
Crawford för att inbjuda mig, men jag antager hans inbjudning
endast någon gång emellan, han föreslår det emellertid aldrig
själv och häromdagen hade jag knappast lämnat mitt rum då Frantz
sprang efter mig för att inbjuda mig. Om jag själv kunde besluta
mig för vad jag skall göra med El. vore jag mycket nöjd, å ena
sidan fruktar jag för att det knappast vore förenligt med min
ställning såsom minister, då jag ju någon gång är tvungen att
representera, det skulle behövas två hushåll och jag vet ej om
jag är nog rik att kunna komma ut därmed, hennes humör börjar
också bli ohyggligt, hennes fördömda dotter har fördärvat henne
och berövat henne hela värdet av hennes uppförande hittills och
allt det reserverade och älskvärda i hennes yttre sätt, hon
kan ej mer vara hemma, hon måste löpa omkring, flyga och visa
sig, men med allt detta är jag henne tillgiven, hon har goda
egenskaper, jag behöver ett hem, ett eget hem och en god kvinna,
som sköter om mig eller som åtminstone är mig till sällskap utan
att jag är tvungen söka sådant utomhus, och jag känner att jag
ej kan vara lycklig utan henne; vare sig det nu sedan är vana
eller kärlek, men jag behöver henne, jag börjar bli sjuklig, jag
kommer kanske att få gikt och då är det förfärligt att vara ensam
och hänvisad till sina tjänare. Äktenskapet skrämmer mig, detta
oupplösliga band förskräcker mig och jag skulle alltid frukta
för att man gjorde för mig av konventionella hänsyn eller av
plikt det som jag vill erhålla endast på grund av känsla och fri
vilja. Allt detta gör, att jag livligt önskar att få leva mitt
liv tillsammans med henne, och om jag av kejsaren får det som jag
har rätt att vänta vore det lätt för mig att förverkliga denna
plan. [Här avser Fersen utan tvivel återfåendet av de penningar
han utlagt för Ludvig XVI:s flykt, och som han återfordrat av
österrikiska hovet men aldrig sedan erhöll]
[s. 231] Av ovanstående anteckning ser man att Fersen ej allenast
fasthöll vid madame Sullivan, utan att han gärna ville bilda
ett hem med henne -- han tänkte ännu ej på ett giftermål, den
tanken kom för honom först när han definitivt skulle flytta
till Sverige och det gällde att för alltid skiljas från henne
-- men hennes närhet tyckes i alla fall ha blivit honom snart
sagt oumbärlig. Något definitivt beslut tyckes han emellertid ej
kunnat fatta -- eller kanske var madame Sullivan osäker också hon
-- och livet gick sin gamla gång, med visiter och uppvaktningar
hos högtställda personer, med besök på teatern, middagar och
små husliga tvister mellan tre män kring denna kvinna, som i
många år fängslade och fasthöll dem. Hemförhållandena blevo ej
bättre, då i maj 1794 sällskapet ökades med en ny medlem, madame
Sullivans son M. Franquemont -- också han tyckes varit son till
storhertigen av Württemberg -- som var officer och som Fersen
synes ha avskytt minst lika mycket som hans syster. "Baron de
Franquemont", skriver han i dagboken den 15 maj, "anlände i går
tillsammans med en annan officer, utan att förut ha underrättat
oss, i schäs med tre posthästar, han är stor, klumpig, illa
uppfostrad och med ett vulgärt utseende; det är också annars ett
avskyvärt subjekt som kommer att ge sin mor mycket bekymmer, det
är det som oroar mig." Och dagen därpå skriver han: "Jag går ej
på teatern, jag är sorgsen för att hennes son anlänt och för
madame Elisabeths död", och ännu nästa dag: "Herr Franquemont
uppför sig ännu väl, men han är uppfostrad som ett svin, simpel
och med ett vulgärt utseende samt har fåfängan att ej vilja
lära sig något och förbli illa uppfostrad; han svarar sin mor
oförskämt och det kommer ej att dröja länge innan han ber henne
dra åt skogen." Och den 20 maj skriver han ännu: "M:lle de
Franquemont och hennes bror ha redan grälat och vardera å sin
sida framfört till modern vad illa den andra sagt om henne.
I sanning en lycklig mor som kallat till sig två så dåliga
subjekt!!"
Då Bryssel för andra gången hotades av fransmännen och en evakuering
blev nödvändig framställde sig den Sullivan-Crawfordska konflikten
för honom skarpare än någonsin förr. Ett par dagboksanteckningar
finnas, som vittna därom.
21 juni. Jag var förtvivlad över utsikten att lämna Bryssel och
åter irra omkring i nya trakter, i synnerhet efter det sätt, som
_han_ antagit mot mig och som ännu mer skulle skilja mig från El.
24 juni. El. gjorde sina anordningar för resan. Jag var hela
dagen förfärligt melankolisk över tanken att nödgas resa, jag har
haft det bra här, åtminstone så bra som det är möjligt innan min
ställning och mina affärer blivit ordnade. Jag känner att jag ej
kan leva ensam, jag måste ha någon och El. är den enda som passar
för mig. Jag kan ej heller besluta mig för att bosätta mig i
Sverige. Jag är alltför van vid andra länder, och för övrigt vill
El. ej fara dit, men med El. i England skulle jag vara mycket
nöjd och lycklig.
28 juni. El. och Simolin skola resa kl. 1/2 12 och jag 1/2 1, ty
_han_ har haft ännu en scen med henne och det är mycket bättre
att jag reser åt mitt håll. Jag har också beslutat att ej mera
genera honom, varken genom att bo i samma hus eller äta middag
hos honom. Jag är mycket förtvivlad över att lämna Bryssel, där
jag haft det bra.
Senare tyckes Fersen, åtminstone under enstaka perioder av sitt liv,
ha förenat sitt öde med Sullivans, och då han 1799 definitivt reste
för att bosätta sig i Sverige tänkte han allvarsamt på att gifta sig
med henne, men övergav denna tanke i betraktande av att hans släkt
utan tvivel ej skulle varit för giftermålet -- och kanske även, som
han själv har sagt, emedan hon ej ville följa honom till de för henne
främmande förhållandena och till snöns och köldens föga lockande land.
År 1799 är det sista året som beteckningen "El." förekommer i Fersens
dagböcker eller i de noggrant förda räkenskaper, i vilka han under
den nu skildrade tiden så ofta noterat sina inköp och utlägg för
hennes räkning -- det är utgifter för små smycken, konstsaker, kläder,
drickspenningar åt hennes tjänare etc.
Lars von Engeström ger i sina "Minnen och anteckningar" en
konturteckning av Fersen och hans liv i Frankfurt hösten 1797, som med
all sin knapphet ger en åskådlig bild av Fersens liv och förhållanden
under denna tid. Hans avbrutna politiska bana har visserligen genom
Gustav IV Adolfs trontillträde ånyo upptagits, men han verkar för
det yngre släktet av statsmän och diplomater, som nu utan skrupler
trätt i förbindelse med republiken Frankrike, som en litet löjlig
gengångare från gamla tider, vilka aldrig skulle komma åter, och de
nyaste tidernas nye man Napoleon behandlade honom även i Rastadt, dit
Fersen envisades att fara som Sveriges ambassadör, med utomordentlig
högdragenhet, v. Engeström berättar:
"Greve Fersens levnadssätt i Frankfurt var ganska egendomligt. Hans dag
tillbragtes på följande sätt: sedan han intagit sin frukost gick han
ut, klädd i stövlar och en lång polsk pigesch med en trekantig plymhatt
på huvudet. Då begav han sig till sin väninna fru Sullivan. Dit kom
hans kalesch. Fru Sullivan och hennes dotter m:lle Franchimont satte
sig däruti, och greve Fersen som blev deras kusk förde dem omkring på
promenaden. Därefter gick greve Fersen hem, läste och skrev något, samt
intog sin middag helt ensam. Hans legationssekreterare Pommeresche fick
aldrig den äran att äta med honom. Efter middagen lät han frisera sig
och kläda sig i hovdräkt med värja vid sidan och chapeau-bas och gjorde
hövlighetsbesök hos prinsen av Nassau, som bodde i staden, friherrinnan
Vrinz och några av de rikaste bland stadens bankirer, varefter han
reste till fru Sullivan, där han tillbragte hela aftonen under tyst
betraktande av denna sköna dam och åskådande då och då en miniatyr, som
troddes föreställa drottningen av Frankrike."
Denna ironiska allegori över Fersens ideala och jordiska kärlek ger i
alla fall kärnan i den tragik, som tryckte sin prägel på hela senare
delen av Fersens vandrar- och enstöringsliv. Ty trots yttre ställning
och glansen av ett namn, sådant som hans, trots den ynnest som Gustav
III:s son visade sin faders trofaste tjänare och beundrare, var Fersen
en skugga ur sitt eget förgångna. De av ständig oro, ständig motgång
och de grymmaste sorger bräddade åren i Bryssel hade förtärt hans bästa
krafter, och sitt behov av kärlek, vänskap och hemlycka hade han måst
fylla från en ganska oren källa, som dessutom sakta sinade ut. Ett
stort och upphöjt minne hade han burit genom livet, men icke förmått
bevara utan att även det fläckats av det låga och ömkliga som smugit
sig in i hans liv, kanske utan att han själv förstått eller velat det.
Detta minne, det var just _hennes_ bild, som Engeström antar att Fersen
i smyg betraktade, Marie Antoinettes.
Låt oss en sista gång öppna Fersens dagbok och därur taga detta citat,
som likt en oändligt smärtsam suck undslipper hans bröst: "-- -- jag
känner alla dagar vad jag förlorat i _Henne_ och huru _Hon_ i allt var
den yppersta, aldrig har det funnits, och aldrig skall det komma att
finnas en sådan kvinna som _Hon_".
I Fersens dagbok återkomma ständigt dessa båda beteckningar "Elle"
och "El". Det ena blev den hemlighetsfulla symbolen för det skönaste
och största i hans liv, insigniet för hans kärlekslängtan, sådan han
erfarit den i sina bästa drömmar, den andra inneslöt den erbarmliga
ersättning, som en grym verklighet skulle bjuda honom och som vanan och
ledsnaden narrade honom att taga emot.


EMIGRANTKONUNGEN I KOBLENZ.

Liksom när i ett timglas sandkornen ett efter ett glida ned i sin nya
kupa, tills den första är tom, så överflyttades sakta och säkert den
gamla tidens Frankrike med alla dess typer och personligheter, dess
levnadssätt och umgängesvanor från Versailles och Paris några tiotal
mil österut, till andra sidan gränsen.
Emigrationen hade under de två första åren en prägel av nöjesresor och
äventyrslynne -- betecknande är att man vid denna tid ej ens ville tala
om att man emigrerade utan endast om att resa, "voyager". Och detta
att resa, det var för alla något lockande och nytt. Överhuvud hade
fransmännen i alla tider trivts så väl inom sitt eget land och med
sina egna landsmän, att man ansett det -- och det finnes utan tvivel
ännu i våra dagars Frankrike något kvar av denna uppfattning -- såsom
en originell lyx att uppsöka främmande folk och länder. När madame de
Boufflers gjorde ett besök i England, väckte detta mycket uppseende, ty
om man undantager ambassadriserna, hade ingen högre uppsatt fransk dam
gästat England sedan Henrik IV:s dotter där gjort ett besök.
Men emigrationen blev i ett senare skede framför allt en fråga om
bördsstolthet och trohet mot traditionerna. "Varför skall ni egentligen
emigrera?" frågade Talleyrand, den revolutionäre ärkebiskopen av Autun,
en av aristokratiens damer, madame de Brionne, "det är visserligen
sant, att ni ej äro säkra i Paris och på edra slott, men res hellre
till en landsortsstad och göm er där." "Fy, Monsieur Autun", säges
den sköna damen ha svarat, "att vara bönder, det kunna vi finna oss
i, men höra till bourgeoisien -- aldrig." För några blev emigrationen
även en heders- och samvetssak. De som lämnade Frankrike gjorde det
icke alltid med glatt sinne, och emigrationen gav ofta anledning till
allvarliga konflikter, bitter skilsmässa och hjärtskärande scener,
mellan föräldrar och barn, älskande och vänner. Särskilt bland de unga
officerarna, vilkas tjänster åtföljde deras börd, blev det förenligt
med plikt och heder att lystra till prinsarnas maningsrop och sluta sig
kring de kontrarevolutionära fanorna. Det var vanligt att föräldrar
sände bort sina helt unga söner endast därför att det ansågs lojalt
mot konungamakten, och då det understundom bland dessa fanns anhängare
av de nya idéerna, måste föräldrarna med tvång jaga dem i landsflykt.
Om emigrationens huvudorsaker sålunda måste sägas ligga i lättsinne,
politiskt oförstående, egennytta och bristande medborgarsinne, kan man
dock i den solidaritetskänsla, som utgör dess mest sympatiska drag
spåra ett negativt patos, vars ideella värde ej får underskattas.
Medan Ludvig XVI och Marie-Antoinette gjorde sin påtvungna Canossafärd
tillbaka till Paris och nationalförsamlingen överlade om vilket
mottagande man skulle bereda dem, rullade en annan vagn med mindre
buller över Frankrikes gräns, medförande konungens bror, greven av
Provence. Hans flykt hade förberetts på ett vida förnuftigare sätt
än det franska konungaparets. Förtjänsten härav tillkom grevens
av Provence närmaste vän och förtrogne, hans kammarherre greve
d'Avaray, en man under vars allenabestämmande inflytande prins
Ludvig-Stanislas-Xavier själv redan tidigt ställt sig, något som gjorde
gunstlingen ytterst förhatlig i grevens av Artois och hans vänners
ögon. D'Avaray var -- och detta ökade rivalernas missnöje -- utpräglad
engelsman, ej blott i sin politiska liberalism utan även till utseende,
hållning och uppträdande. Det var denna sin självförvärvade engelska
typ han hade att tacka för att han lyckades rädda sin herre. Greve
d'Avaray hade nämligen begärt pass för tvenne engelsman, Michel och
David Foster, till yttermera stärkande av den engelska prägeln tog han
dessutom med sig en infödd engelsman, sin kammartjänare Sayers. För att
undvika misstankar ansåg man ej ens skäl att låta madame de Provence
göra resan i samma vagn eller taga samma väg; hon reste ensam, åtföljd
endast av sin intriganta, men mycket praktiska väninna och favorit
madame de Gourbillon.
Över sin flykt har greven av Provence författat en alltigenom ganska
pueril berättelse. Med stolthet beskriver han huru han i smyg
lämnade sin säng med sina kläder på armen i det ögonblick, då hans
kammartjänare gått in i ett angränsande rum för att kläda av sig, huru
han och hans sällskap talade franska med engelsk brytning och hur
han suttit på baksätet i vagnen, medan d'Avaray och Sayers sutto på
framsätet. Han beskriver med stort allvar huru de i sin glädje över
att ej bli upptäckta sjungit kupletter när de lämnade Paris bakom sig,
om hur han glömt att taga med sig sin tobakspung och sin käpp, om
sin förtvivlan, när han ännu därtill upptäckte att han kvarglömt en
amulett, som hans syster madame Elisabeth kvällen före avresan givit
honom, en försumlighet, som enligt hans eget påstående hade haft till
följd att ett av vagnshjulen under vägen gick sönder, samt huru han,
efter det hjulet lyckligen blivit reparerat, återfann helgonbilden
i d'Avarays porlfölj. Han berättar vidare om hur de framtagit sin
vägkost och funnit att de glömt brödet och huru de medan de i stället
för bröd förtärde de medförda bakelserna, kommit ihåg en historia, som
berättades om Maria Theresia, vilken, då någon klagat över att folket
saknade bröd, med furstlig naivitet säges ha undrat, varför de då ej
i stället åto bakelser -- en typisk prinsesshistoria, vilken ju även
påbördats Marie-Antoinette.
Efter att genom en tillfällighet ha lyckats kringgå Maubeuge, där
sträng bevakning var förlagd, anlände flyktingarna till Mons i Belgien
och voro därmed i säkerhet. Monsieur omtalar med vilken förtjusning han
befriat sin stora reshatt från den däri prunkande trikoloren och hur
han bett d'Avaray behålla densamma som ett minne från deras färd --
"liksom Kristoffer Columbus bevarade sina bojor". I Mons, där han kunde
avlägga sitt inkognito, möttes han av sin mätress, madame de Balbi.
Av sin ankomst ger den furstlige berättaren följande rätt kuriösa
skildring:
Då vi anlände till staden, frågade man oss efter våra namn och
yrken, d'Avaray, till vilken man riktade dessa frågor, tvekade
ännu, men jag gjorde slut på alla svårigheter genom att förklara,
att vi voro _Monsieur, bror till konungen av Frankrike_ och greve
d'Avaray, och att vi ville taga in på "Couronne impériale".
Vakten sade oss, att vi voro väntade på "Femme sauvage" och
att madame redan hade anlänt dit. Vi kunde ej alls förstå huru
hon, som tagit vägen över Tournay, redan kunde vara i Mons, men
anhöllo förtjusta över detta övermått av lycka, att man skulle
föra oss till "Femme sauvage". Vid ankomsten dit möttes vi i
dörren av värden, som meddelade oss, att vi voro väntade, men
efter att ha gått upp för en mycket usel trappa, träffade vi på
en betjänt med ett ljus i handen, som efter att noga ha granskat
mig från huvud till fot, mycket generad förklarade, att det ej
var mig man väntade. Dörren till ett rum stod öppen och en dam
som låg i sängen, gav sig till att ropa: "Det är inte han, släpp
honom inte in!" Då frågade mig värden, efter att i sin tur ha
synat mig: "Är ni inte greve von Fersen?" -- "Nej, det är jag
sannerligen icke, svarade jag, och eftersom madame ej vill veta
av oss, kan ni väl ge oss ett annat rum." -- Ett _nej_ var hans
enda svar. [Det råder föga tvivel om att damen i fråga var madame
Sullivan. Jämför essayen "En politisk salong i Bryssel".]
Mycket missnöjda över detta äventyr, som först förefallit oss så
lyckligt, gingo vi tillbaka ner för trappan. Vi stego åter upp i
vagnen och foro till "Couronne impériale", där värden emellertid
meddelade oss, att han ej hade något rum att ge oss. Denna andra