Revolutionärer och emigranter - 13

tom gest, som han ej skulle tröttna att med trist enformighet upprepa
under de nu instundande landsflyktens och förvisningens år.
* * * * *
När greven av Provence bröt upp från Koblenz, följde madame Balbi honom
ej mera på hans färd. Hon hade alltför starkt prövat ej blott hans
överseende -- icke minst genom sitt uppseendeväckande goda förhållande
till Rysslands ambassadör hos emigranterna, greve Rumjanzeff -- utan
även hans på sista tiden klena kassa. Medan prinsessan av Monaco fick
följa prinsen av Condé på hans äventyrliga krigsstråt för att några år
efteråt bli hans lagvigda hustru, medan den lilla madame Polastron i
England fick sluta sina ögon för alltid med sinnet i bigott svärmeri
vänt mot en annan värld och med sin hand tryggt vilande i grevens av
Artois, tvingades madame Balbi att gå sin egen bullrande väg genom
alla livets och kärlekens vanskligheter. Hon vistades först någon
tid i Holland, därifrån världen snart fick höra rykten om hennes
skandalösa förbindelse med greve d'Archambault, och begav sig därefter
till England. En tid var hon medlem i den lilla krets, som samlades i
Richmond hos Horaoe Walpole, och hon kamperade där tillsammans med sin
spirituella och filosofiska landsmaninna grevinnan de Boufflers, Gustav
III:s väninna och korrespondent. Båda dessa fursteväninnor hade för
övrigt sina höga gynnare att tacka för att de kunde leva ett oberoende
liv. Grevinnan de Boufflers hade hos den svenske konungen anhållit om
och även erhållit en livstidspension -- och Monsieur hade tillförsäkrat
sin forna mätress ett rundligt årligt underhåll. En tid av landsflykten
tillbragte även madame Balbi i Skottland i den intima krets, där hennes
forna rival madame Polastron var medelpunkten.
Men även vid andra emigrantcentra kunde man få se och höra henne,
skrattande och konverserande, alltid glad, högljudd och sarkastisk. Hon
bar intet spår av bitterhet över att ha fallit i onåd, en omständighet,
till vilken förklaringen måhända kan sökas däri; att hennes förhållande
till Monsieur aldrig varit så glödande, eller att det årliga understöd
han tillförsäkrat henne, tvingade henne att åtminstone beträffande sin
forne älskare hålla tand för tunga.
Under konsulatet återkom madame Balbi i likhet med många andra
emigranter till Frankrike och bosatte sig invid Paris. Men hon kunde
ej återhålla sin lust för intriger, hon blandade sig i politiken och
träffades snart av en förvisningsdom, visserligen ej längre än till
Montauban.
Det berättas om madame Balbi många prov på hennes sinnesnärvaro och
fyndighet. En liten anekdot må här anföras: Under kejsardömet uttalades
en gång i ett sällskap av hemkomna emigranter en mängd hätska ord mot
Napoleon och samtalet rörde sig om ingenting mindre än en konspiration
mot kejsarens liv. En av de närvarande höjde då sitt glas med ett:
"Död åt kejsaren!" "Fy, så förskräckligt", utropade madame Balbi, "man
brukar ju icke dricka för folks död utan för deras liv." Och hon höjde
sitt glas: "Leve konungen!" utropade hon skrattande, och alla instämde,
fulla av beundran över detta taktfulla infall.
Tillbaka till Paris kom hon året efter Napoleons fall och gjorde då
flera försök att få företräde för Ludvig XVIII. Detta lyckades endast
en gång. Hon var då inblandad i en komplott för att störta konungens
gunstling och förtroendeman Decaze och skulle därvid användas som ett
slags förmedlerska. Men komplotten misslyckades och madame Balbi fick
sedan aldrig mera visa sig vid Ludvig XVIII:s hov.
* * * * *
Efter kriget och från och med vistelsen i Hamm mister Monsieur
såtillvida sitt intresse, att han förlorat sin ställning såsom härskare
över den del av Frankrike, som samlats utanför landets gränser. Han
är nu endast en tronpretendent i landsflykt, omgiven av några trogna
vänner och tjänare och med åren en allt ensammare, sjukare, i förtid
åldrad man.
Men låt oss innan vi skiljas från honom, betrakta honom i några olika
ögonblick av hans dystra landsflyktsår.
Det är i Verona den 21 juni 1795. Där sitter en fyrtiårs man i en
stol och snurrar ändan av sin käpp i sin sko. Det är greve de l'Isle,
som han numera kallas, en onaturligt korpulent, giktbruten och av ett
flackande och oroligt liv enerverad man, redan till hälften gubbe Han
har just nyss nåtts av underrättelsen om att hans brorson konungen, den
lille Ludvig XVII, äntligen nått befrielse från sina årslånga kval.
Denna stund bringar en stor förändring i hans liv, nu är han inför sig
själv och sina trogna verkligen konungen av Frankrike och han kallar
sig härefter Ludvig XVIII.
Några månader senare. En man som liknar greve de l'Isle flyr genom
Veronas portar. Skall han väl infångas och föras tillbaka? Han kommer
inte. Alltså är det ingen fara. Alltså kan nu den verklige konungen
smyga sig lika sakta ut genom stadsportarna. Det är Venedigs senat
som fordrat alt greve de l'Isle skall lämna sin tillflyktsort, ty
greven leker konung och har sedan en tid tillbaka en rysk minister
ackrediterad vid sitt hov -- och Bonaparte hotar Venedig -- -- --
I en liten stad, Blankenberg, i hertigdömet Braunschweig har den
landsflyktige konungen fått en tillflyktsort. Det är icke mera
Versailles' eller Luxembourgs prakt, som omger honom, ej ens
Koblenzhovets falska förgyllning. Det lilla hovet är så obetydligt
att det knappt förtjänar namnet, och residenset består av tre små
rum, ett för konungen själv, ett som samtidigt tjänar till kapell och
till sovrum för d'Avaray och två andra kammarherrar, och därtill det
tredje, där man uppehåller sig på dagarna och samlas på kvällarna. Här
mottager han en resande undersåte, klädd i en grannblå rock och väst av
luggslitet svart tyg -- han ser sjuk och nedslagen ut.
Och sedan -- de kurländska gamla furstarnas slott i Mitau långt uppe
i snön och norden med sina vida och stora salar och sin arkitektur
en smula påminnande om Versailles, och de höga fönstren, från vilka
man har ett oändligt perspektiv av gråa dyner med Östersjön långt i
fjärran! En kulen boning för en gallernas konung. Men här äger en
dag en högtidlighet rum, som har anor från det gamla, det riktiga
bourbonska hovet! Här firas ett torftigt familjebröllop, ett som
under goda och lyckliga auspicier blivit beslutat en gång mellan en
ung drottning och hennes uppvaktande kavaljer och svåger -- bröllopet
mellan "lilla madame", som fransmännen kallade henne, Marie-Antoinettes
dotter samt grevens av Artois son hertigen av Angoulême!
Och så, sist och slutligen, är det en dag i Saint-Ouen. En gammal
man sätter, tungt stödd på sina följeslagare, sina av gikt värkande
fötter på Frankrikes jord. Emigranternas konung vänder hem igen. De tre
veckorna, som Artois förutspått för emigrationen ha blivit 25 långa år!
I sin hand håller Ludvig XVIII en av dessa proklamationer, av vilka
han under ett kvarts sekel utsänt så många betydelselösa. Men denna är
något annat och nytt -- ett bevis på att han trots allt glömt mycket
och lärt något -- det är en konstitution. Prinsen från fordom, Monsieur
med de frisinnade åsikterna och böjelse för liberalism räcker över 22
långa år av autokratisk skenregering sin hand åt den konstitutionelle
Ludvig XVIII.


EN GAMMAL ROMAN, DESS FÖRFATTARE OCH HJÄLTINNA.

En dag mitt under de hetsiga diskussionerna om åtgärder mot
emigranterna infann sig vid den lagstiftande nationalförsamlingens
skrank en liten mager man med sjukligt utseende såsom ombud för en
av Paris' sektioner, Lombardernas sektion, som den kallades. Han
frambar en petition, däri denna sektion anhöll att församlingen måtte
utfärda en häktningsorder mot konungens bröder, grevarna av Provence
och Artois. Petitionen i sig själv var icke så uppseendeväckande, ty
man hade redan under två månaders tid varit på det klara med, att
de franska emigrantprinsarna borde förklaras för landsförrädare,
och bittra utfall mot dem hade fallit i nationalförsamlingen. Men
själva anföraren för deputationen väckte i högsta grad församlingens
nyfikenhet. Hans namn kände nämligen alla -- det var Louvet de Couvrai,
författaren till "Faublas". Men man stirrade häpen på talaren. Var
denna lilla, illa klädda, skalliga person, som med närsynt blick
kisade på sitt auditorium, den ryktbare hjälten i de kärleksintriger,
som man antog lågo till grunden för hans elegant skrivna roman med de
djärvt frivola situationerna och de mångskiftande äventyren -- han
som vid 17 års ålder helt käckt trotsat en äldre äkta mans vaksamhet
mot sin unga hustru? Då hans namn nämndes hade man väntat sig att
få se en teaterälskare eller en ung dandy och man kände sig inte så
litet besviken -- i synnerhet damerna på läktaren! Det fanns ej spår
av romantik över denne obetydlige man med den späda stämma, som utan
fyndighet och med begravningsmin radade upp sina dystra anklagelser
mot emigranterna i ett andragande, som var späckat med exempel från
antiken och med deklamatoriska vändningar: "Vad vi begära av eder",
yttrade han, "det är ett gissel som är ohyggligt, men oundgängligt:
vi begära av eder kriget. Vi begära, att hela Frankrike strax skall
kallas under vapen!!" -- -- -- "Må alla nationer tillsammans bilda en
enda världsrepublik", fortsatte han. "Och må hela denna familj av olika
bröder sända sina vigda ombud för att svära på det altare som är helgat
jämlikhetens rättigheter, kultens frihet, den eviga filosofien och
folksuveräniteten -- svära en ed för evig världsfred!"
Detta var Louvets första politiska uppträdande, och den ton han vid
sin deputation till nationalförsamlingen anslog, fasthöll han med
ett slags envis energi, som den fantasipolitiker han ständigt skulle
förbli, en riddare av tiraden och de stora orden, med naiv tro på
världsförbättringens evangelium, osjälvständig och anspråkslös, sitt
partis aldrig tröttnande fanbärare och panegyrist.
Den franska revolutionen förtjänar åtminstone i sin början att
kallas de verkliga kulturbärarnas revolution mot de privilegierade
i samhället, ej blott till sina idéer, utan även med hänsyn till
sina ledande personligheter. Ty en av de många naiva åsikter, som
revolutionen gjorde sig till tolk för, var att ett betydande namn
inom konstens och vetenskapens område också borgade för en betydande
politisk insats; det var först mycket senare som man kom till insikten
om att "revolutionen ej behövde några vetenskapsmän" enligt Chabots
kända yttrande om Lavoisier. I många fall misstog man sig ej heller:
det fosterländska hjärtat och den ideella livssynen fanns i dessa
omstörtningstider verkligen hos flere tankens och pennans män, vilka
däremot i allmänhet saknade den politiska skarpblicken, kunskaperna och
erfarenheten. Louvet är en typisk representant för dessa kulturbärare
i politikens tjänst. Sin ryktbarhet har han uteslutande vunnit genom
sin bok om Chevalier de Faublas' äventyr -- under mer än hundra år
det mest lockande numret inom den pornografiska världslitteraturen --
om ock hans egenskap av girondist givit en viss stadga åt hans inom
litteraturen som notoriskt lättfärdigt betecknade namn.
Det egendomliga är emellertid att när boken om Faublas' äventyr utkom
med sin första del, Une année de la vie du Chevalier de Faublas, 1787,
den andra, Six semaines de la vie du Chevalier de Faublas, 1788, och
den sista delen, Fin des amours du Chevalier de Faublas, 1790, [boken
utkom år 1791 under den gemensamma titeln "Les amours du Chevalier de
Faublas"] var uppfattningen om densamma en helt annan. Grimm skriver
1787: "En stor del av scenerna i romanen äro hållna i dialogform och
synas vara ämnade för ett drama, de utmärka sig för både fyndighet,
naturlighet och sanning." Han säger också att boken har en "mycket
moralisk sida". Madame Roland säger i den karakteristik av bokens
författare, Jean-Baptiste Louvet, som hon givit i sina memoarer, att
han gjort sig berömd genom sina "vackra" romaner, "i vilka en stark
fantasi är förenad med en lättflytande stil, med filosofisk anda och
ett skarpt kritiskt salt". Och när bokens författare sedermera blev
medlem av Frankrikes nationalkonvent och för första gången uppträdde
med ett andragande som fäste blickarna vid honom, presenterade Brissot
honom sålunda i sin tidning "Den franske patrioten": "Herr Louvet,
författaren till den vackra romanen Faublas -- --".
Samtiden stöttes ej för huvudet av de frivola scenerna, vilka
eftervärlden främst fäst sig vid, den rodnade ej vid läsningen av den
sextonårige Faublas' underbara äventyr. Dels var det tidens maner att
skriva så, Faublas är nära besläktad både med Crébillon-litteraturen
och Bachaumonts nyhetskrönika, dels funno Louvets samtida i den stora
romanen om Faublas något som vi knappast skulle ägna uppmärksamhet åt
bland alla de lättfärdiga situationer eller romantiska tirader som
boken är full av. Det var det filosofiska, det samhällsreformerande
element som gömmes däri. När i den första delen, där i alla fall detta
element har den minsta platsen, den unge Faublas för första gången
kommer till Paris och gör reflexioner om den nöd och det elände som
rådde i fattigkvarteren där, när han berättar episoden om en man som ej
ville duellera, emedan han en gång i en duell hade dödat sin närmaste
vän, och minnet av dennes sista ord alltid ljödo i hans öron, när
han gisslar sedefördärvet och visar sin hjältinnas rena hjärta och
själ eller när han berättar om det olyckliga polska folket, vars öde
låg honom djupt om hjärtat, då predikar han nyheter som tilltalade
publiken i en högre grad än vi egentligen kunna föreställa oss. Eller
vi skola taga ur bokens senare del en situation som denna -- det
är att beakta att ju mera man närmade sig revolutionen, desto mera
blev det samhällsfilosofiska elementet förhärskande. Det är stor
mottagning i markisinnan B:s salong, Faublas' första stora erövring.
Man konverserar enligt tidens sed om dagens skvaller och skandaler.
Då höjes plötsligt en röst som låter grov och främmande, och en man
börjar i detta utsökta sällskap av markiser och eleganta damer orda
om sociala missförhållanden och om bästa sättet att bota dessa, om
nödvändigheten av laglig äktenskapsskillnad, om hat till konungarna, om
frihet, framsteg och broderskap. I ett nu förvandlas denna salong till
en klubb, den ena efter den andra av dessa cyniker, som nyss halvviskat
om andras och egna kärleksäventyr, börjar tala i en ny och aldrig
förr hörd ton om de sociala och politiska idealen, och Faublas själv
inspireras till en lång harang om de mänskliga rättigheterna.
Dessa hastiga omslag och dessa deklamationer stötte icke den tidens
Frankrike. Publiken var alls icke chockerad av att allvarliga tendenser
omväxlade med lättfärdiga scener, och att man talade naturfilosofi och
religion i kurtisanernas salonger. I Faublas' stora roman njöto de just
det ta filosofiska och politiska element, som låg i luften överallt och
som hade nyhetens behag.
Men samtiden njöt även av en annan sida av Faublas, den romaneska.
Boken flödar nämligen av sentimentalitet. Man rördes till tårar av
hjältinnans eller rättare hjältinnornas gränslösa mått av kärlek och
uppoffring -- man grät över Lodoiskas mod och tragiska slut, över
hennes borttappade och återfunna dotter Sophie-Dorliskas ädla och rena
hjärta, man grät över Faublas såsom man i våra dagars Frankrike gråter
t.ex. över Hernani -- och gråtsuccèsen är väl dock i grunden den
varaktigaste!
Romanerna om Faublas vunno en enorm framgång, ej blott i Frankrike,
utan i hela världen. Det bevisas bäst av de många upplagor, i vilka de
utgingo. Det kan man se även av den mängd oskuldsfulla små flickebarn,
som under dessa år i dopet erhöllo det främmande och obekväma namnet
Lodoiska!
Dock, lika berömd som romanen blev, lika okänd förblev under långa
tider dess författare. Ingen visste vem som gömde sig bakom namnet
Louvet de Couvrai. Det var först revolutionen som skulle skänka
detsamma en viss glans.
Louvet föddes år 1760 i en anspråkslös kammare i Paris, och fick
i dopet namnet Jean-Baptiste. Hans barndom förflöt ide mystiska
irrgångarna av ett litet antikvariat vid Rue des Écrivains. Följande
traditionerna ägnade sig även Louvet åt yrket, till att börja med som
bokhandlarbiträde -- således varken den förste eller siste författare
som börjat med att förmå publiken att köpa andras böcker, innan han
kunde locka dem att köpa sina egna.
Hans politiska bana var lik så många andras under denna tid. Han
uppträdde under revolutionens första år, då 29-årig, tills vidare
endast inom distriktsförsamlingen i den stadsdel, i vilken han bodde,
slungade sedan ut några vältaliga broschyrer och lönades redan för den
första av dem -- som under titeln "Paris justifie", det rättfärdigade
Paris, var ett angrepp mot de första emigranter som lämnat Frankrike
-- med inval i den två månader gamla jakobinklubben, en icke ringa ära
vid en tid, då klubben med stor noggrannhet siktade och sållade sina
medlemmar.
I klubbens arbete tog han under de första åren icke någon verksam del;
han säger själv i sina under förföljelsens dagar skrivna memoarer, att
han hade velat komma in i klubben blott för att lära sig och ej för att
låta höra sig. Forst år 1791, då han vid sin ovannämnda deputation till
nationalförsamlingen fäste blickarna vid sig, meddelades åt honom ett
förtroendeuppdrag i hans dubbla egenskap av litteratör och politiker,
nämligen att bli ledamot i det klubbens "korresponderande utskott", som
skötte brevväxlingen med filialklubbarna i landsorten. I utskottet hade
han för övrigt som kolleger två andra av revolutionens tidningsmän och
ledare: Robespierre och Camille Desmoulins, en god illustration till
revolutionens karaktär av kulturrörelse.
Louvet berättar i sina memoarer följande om sitt första sammanträffande
med dessa två revolutionens ledare.
"Jag gick för andra gången upp till utskottet, då jag fann dessa två
män tillsammans. Desmoulins, som hade hört mitt namn, sade mig med som
vanligt stammande tunga ljuvliga komplimanger. Mirabeau, sade han mig
(han älskade att tala om Mirabeau), hade varit så nöjd med min 'Paris
justifié', att han hade önskat göra min bekantskap. Han hade flera
gånger sagt, att detta försök pekade på en man som skulle komma att
utmärka sig under revolutionen, m.m. m.m. Vid ljudet av ett lovtal
som ej var ägnat åt honom, betraktade Robespierre skarpt Desmoulins,
och riktade därefter en överlägsen blick på mig. Den andre fortfor
emellertid att tala, han frågade mig vilken min åsikt var om det krig,
som många talade om att man borde förklara Österrike. 'Tror ni ej det
är nödvändigt?' frågade jag honom. Han framställde för mig oklara
och förvirrade sakskäl. 'Och ni?' vände jag mig till Robespierre.
Han svarade mig kort: 'Nej. -- Varför? -- För många orsakers skull.
-- Vill ni säga mig dem? -- Det finns tusen sådana. -- Och ni medger
ej att det är oundgängligt? -- Kanske. -- Skola vi vänta till dess
kejsaren har avslutat sina förberedelser? I vår kommer han ännu ej
att vara färdig, vi skulle kunna med fördel angripa honom. -- Tiden
är ej inne.' Jag gjorde honom hundra föreställningar, på vilka han
dock svarade enstavigt, med mestadels tomma och meningslösa ord. På
samma gång riktade han på dem som hörde på honom en av sin högdragna
och tankspridda blickar, han gungade högfärdigt av och an och viftade
med sin käpp i luften med en min av 'petit maître', som gjorde att han
endast såg ännu löjligare ut".
Detta samtal väckte Louvets förtrytelse ända därhän att det lockade
honom att uppträda i nationalförsamlingen med ett högstämt och enligt
hans egen utsago synnerligen entusiastiskt emottaget jungfrutal,
som slutade med ett: "Marchons à Léopold" -- därmed åsyftande en
krigsförklaring mot Österrike!
Under de år, då Louvet som en tyst åhörare följde diskussionerna
i jakobinklubben, var han ivrigt sysselsatt med fabrikation av
skönlitterära alster -- så avsiktligt affärsmässig förefaller nämligen
under denna tid hans skriftställarverksamhet, att uttrycket väl kan
vara berättigat. I den tendensroman i tre delar, som han 1790 utgav
och som bar den långa titeln "Emilie de Varmont eller den nödvändiga
skilsmässan och pastor Sévins kärleksäventyr", pläderade han sålunda
för två just då under debatt stående reformer: äktenskapsskillnadslagen
och prästernas giftermål, utan att dock bry sig om att denna gång
insockra tendensen med frivola pikanterier. De teaterstycken, som han
samma år ihopfogade, voro skrivna enbart för den flyktiga stunden --
ja till och med i densamma -- han omtalar själv, att en av dem, "Den
stora revyn med den svarta och vita armén", skådespel i fem akter, var
tillkommen under ett tidsförlopp av 36 timmar! Att densamma upplevde 25
föreställningar på Théâtre de Molière får väl till en del tillskrivas
Louvets raska och spirituella stil, men främst att den var späckad med
anspelningar på personer och dagshändelser. Ännu två andra dramer skrev
Louvet under denna tid, vilka dock tyckas ha varit alltför våldsamma
för att någon teater skulle vågat uppföra dem. Han berättar i sina
memoarer, att när han läste upp en 5-akters pjäs för två av den nya
Théâtre-Francais' direktionsmedlemmar, Gaillard och Dorfeuille, den
sistnämnde vid början av fjärde akten hastigt reste sig och avbröt
honom med ett häftigt: "Min herre, för att kunna ge er pjäs, behövdes
det att jag försåg teatern med kanoner!!"
Sin egentliga politiska karriär började emellertid Louvet först under
den tid, från april till november 1792, då han för det girondistiska
partiets räkning redigerade affischtidningen _La Sentinelle_,
vilken trycktes med grova typer på skärt eller ljusgrått papper och
uppklistrades på murar och husväggar, samt genast tilldrog sig stor
uppmärksamhet. Denna tidning underhölls av inrikesministeriet och
blev senare en av de många orsakerna till anklagelsen om försnillning
av statens medel mot den dåvarande inrikesministern Roland, i vars
hem Lonvet under våren och sommaren var daglig gäst, och där han
tyckes varit mycket gärna sedd. Madame Roland ger i sina memoarer en
entusiastisk skildring av Louvet:
"Det är omöjligt", skriver madame Roland, "att förena mera esprit
med en större anspråkslöshet och godmodighet; modig som ett lejon,
enkel som ett barn, en känslig man, en god medborgare, en skicklig
skriftställare, kunde han komma Catilina att darra när han stod i
talarstolen, äta middag med gracerna och supera med Bachaumont."
Under dessa månader, då kampen stod våldsammast mellan
nationalkonventet och dess antagonist och överflyglare i
våldspolitiken, Pariskommunen, eller, vilket också kan sägas, mellan
girondister och jakobiner, bidrog Louvet även till den girondistiska
propagandan med flera våldsamma pamfletter mot den man, som svurit
girondisternas undergång, Robespierre.
En ännu mera verksam politiker blev Louvet först efter
thermidor-kuppen, då han, som undgått Robespierres hämnd, inträdde i
konventet i likhet med de övriga icke fängslade girondisterna. Han blev
nu medlem av det utskott, som utarbetade direktorialkonstitutionen,
och senare av välfärdsutskottet, där han ofta uppträdde i talarstolen
med den framgång att han vid flere tillfällen kunde diktera utskottets
beslut; och han var t. o. m. en tid konventets president.
Men Louvet var egentligen ingen verkligheternas man, han såg vanligen
tingen genom en romantisk fantasislöja, och det är tydligt att det
var mera känslan än förståndet som dikterade hans politiska hållning.
Måhända detta även var förklaringen till att han kunde upprätthålla
det republikanska idealet längre än hans vänner, under en tid då
konservatismen grep starkt omkring sig.
Louvet var vad fransmännen kalla "un sentimental", en känslomänniska
mer än allt annat. Hans liv blev också därför ej helt ägnat de
verksamhetsområden på vilka han sålunda vid unga år kastat sig in, utan
framför allt hans egen känslovärld, hans kärlek till "Lodoiska", som
han i sina memoarer kallar henne, denna kvinna som under hela hans liv
band honom med en alltuppslukande passion.
Vem var då Lodoiska? Louvet har icke nämnt hennes namn ens i de minnen
om sin proskriptionstid, som han utgav år 1795. Men med ledning av
dessa, av vad samtida brev och familjedokument innehålla om henne
och främst av de upplysningar, som den outtröttlige forskaren i
girondisternas och speciellt madame Rolands historia, Claude Perroud,
samlat i några artiklar i tidskriften _La Révolution française_, är det
möjligt att ge en, om än i vissa punkter ofullständig bild av hennes
liv och personlighet.
* * * * *
Lodoiska hette i verkligheten Marguerite Denuelle. Hon var född i
Beaujeu år 1760, samma år som Louvet, och var dotter till en herr
Claude Denuelle, som i hennes dopattest betecknas såsom borgare i
Paris. Hon tillbragte sin barndom i Paris; någon ungdom fick hon aldrig
njuta av, ty redan vid femton års ålder bortgiftes hon med en rik
juvelerare, som hade sin butik i Palais-Royals gallerier. Detta skedde
mot hennes vilja, och enligt en av hennes son meddelad uppgift hade
den unga flickan helt uppriktigt förklarat för sin blivande man, herr
Cholet, att han hade att vänta sig av henne varken vänskap, kärlek
eller trohet.
Lodoiska och Louvet hade känt varandra såsom barn och vuxit upp
tillsammans. Hennes giftermål skilde dem åt, ty Marguerite flyttade
då bort från Paris, vart framgår icke. Först efter sex års mellantid
korsades åter deras vägar, och det blev dem snart uppenbart att ödet
bestämt dem för varandra. "Efter att ha träffats", skriver Louvet,
"kände vi båda hur den passion utvecklades, som skall dö med oss." Men
det var först några år efteråt, 1784, som de förenade sina öden med
varandra. Det har alltid påståtts att Louvet skrev sina Faublasromaner
för att skildra ett tillfälligt kärleksförhållande som han hade till
en rik köpmansfru, men denna version är ej riktig. Han skrev ej dessa
romaner av lust att skildra sina kärleksäventyr, utan helt enkelt för
att skaffa sig medel för att förena sitt öde med den kvinna som älskade
honom. Louvet hade en tid praktiserat på ett tryckeri -- han tituleras
ibland "tryckerifaktor" -- dock tyckes han snart nog ha lämnat denna
bana. Vid den tid, då fru Cholet träffade sin barndomsvän, arbetade
han i en stor antikvarisk bokhandel vid Quai-des-Grands-Augustins. Han
lämnade dock även detta arbete, när han insåg, att han kunde förtjäna
mera genom att skriva, och han gjorde upp planen till en andra och
tredje del av Faublas. För att få sin bok hastigt färdig, bosatte han
sig nära Paris på landet hos en vän, som erbjöd honom sitt hem under
arbetstiden -- och under dessa månader levde han nu fullständigt
isolerad från världen, skild från föremålet för sin passion. "Jag
arbetade på mitt sätt", skriver Louvet, "i absolut ensamhet, långt
från all världens larm, liksom avskuren från allt levande utan att ens
skriva till henne, uteslutande lämnad åt mina fantasimänniskor. Jag har
nämligen aldrig som många andra kunnat släppa och återtaga ett arbete
flera gånger om dagen." Här fullbordade han nu sin roman.
Även under den tid som följde fingo de älskande ej dela ljuvt och lett.
Marguerite levde numera skild från sin man tillsammans med sin mor i
Nemours, men av brev som växlades mellan henne och Louvet framgår, att
denne däremellan tillbragte långa tider i Nemours. Deras brevväxling
tolkar huvudsakligen de varma känslor som besjälade dem. Louvet lever
i tankarna en intensiv tillvaro med sin väninna och i den begynnande
revolutionen såg han först och främst utsikt till en bättre ekonomisk
ställning, till att förverkliga sitt ideal om en koja -- han skriver
"chaumière" -- där han kunde leva trygg och undangömd med sin älskade.
När Marguerites mor dog -- det var antagligen på sommaren 1789
-- flyttade hon till Paris. Från denna tid äro hon och Louvet
oåtskiljaktiga. Det förefaller också som hade de varit bosatta på
landet någonstädes nära Paris.
Det var med helt olika känslor, som de båda unga sågo revolutionen
komma. Louvet var första gången i nationalförsamlingen den 14 eller 15
juni och hörde där Target tala. "Det var", säger han, "första gången,
som jag offentligt hörde talas om människans rättigheter",och han
tillägger: "Jag blev gripen ända in i själen."
Men fastän Marguerite med egen hand sydde honom hans första