Revolutionärer och emigranter - 09

det franska konungaparet i en diplomatisk mission, ryktet om svenska
och ryska ministrarnas återkallande hade sålunda besannat sig. För den
9 februari har nämligen Fersen skrivit i sin dagbok: "Simolin anlände
kl. 11 utan något hinder. Han reser till Wien på drottningens vägnar
för att underrätta kejsaren om hennes läge, om tillståndet i Frankrike
och deras uttryckliga önskan att bli hjälpta. Han har haft ett hemligt
sammanträffande med dem. -- -- -- Simolin var rörd till tårar över vad
hon sagt honom."
Den 11 februari anträdde Fersen resan till Paris, åtföljd endast av en
adjutant, svensken baron Reutersvärd, och sin trogne betjänt Frantz;
förklädda och utan att ha blivit igenkända anlände de till Paris
måndagen den 13 februari, kl. halv 6 på kvällen. Den förste som Fersen
uppsökte, var den outtröttliga mellanhanden och budbäraren Goguelat.
Och ännu samma dag hade han ett sammanträffande med drottningen. --
"Gick till drottningen", har han antecknat, "kom in min vanliga väg,
såg inga nationalgardister, träffade icke konungen."
För de två följande dagarna har Axel Fersen gjort i sin dagbok, utom
vad han här i detalj berättat om sina sammanträffanden och samtal med
Marie-Antoinette och Ludvig XVI, en del anteckningar, vilkas hela
karaktär på det mest kuriösa sätt kontrasterar mot den eljes rådande
allvarliga och något torra tonen! Man finner sig plötsligt fördjupad i
läsningen av något som liknar en av de många pikanta brevromanerna från
det adertonde seklets slut. Dessa interiörer synas till hjälte hava
en sannskyldig chevalier de Faublas och icke en i hemliga och ytterst
farliga uppdrag resande högtstående politiker, på vars huvud ett pris
är satt. Och hjältinnan bär prägeln av en djärv amoureuse, spelande ett
vågsamt och spännande kärleks Spel.
Anteckningarna berätta:
14 februari. Kl. 1/2 10 lämnade jag henne (Marie-Antoinette), jag
fann Reutersvärd vid Pont-royal, vi foro i vagn till El., jag
färdades nu samma väg som förut med konungen (Gustav III) allt
påminde livligt om honom. Kl. 10 öppnade Frantz dörren för mig.
Jag bodde med Joséphine, som hade två rum, _han_ var utgången, vi
drucko te tillsammans och jag lade mig kl. 1/2 1.
15. Jag steg upp kl. 1/2 11 klädde mig alldeles ensam. Frantz
tog upp min frukost till mig när _han_ gick ut. Kl. 1/2 11 kom
hon upp till mig på ett ögonblick, man gav mig även något litet
till middag, som man tog från bordet under förevändning att ge
det åt Joséphine; när de voro hemma fick jag just ingenting, men
när det var främmande fick jag mera, jag tände ljus och läste
efter middagen. Jag var tvungen att hålla mig mycket stilla
emedan salongen var belägen under mitt rum, de gingo på teatern
och jag blev ensam ända till 1\2 10, då hon kom hem, då gick jag
ner i salongen, efter det man skickat bort tjänarna och stängt
dörrarna, och drack te där till kl. 11. _Hans_ kammartjänare kom
tillbaka och av ängslan att han skulle se mig, gick jag upp till
mig. Hon kom till mig ett ögonblick och under förevändning att
hon ville äta; jag åt höna, soppa och kompott; kl. 1/2 12 lämnade
hon mig. Jag måste lägga mig mycket sakta för att ej förorsaka
något buller. Man hade låtit den andra kammarjungfrun, som var
syster till Joséphine, förstå, att jag var hennes son, som hade
flytt från hertigen av Wirt
[Då madame Sullivan enligt Engeström hade en dotter med hertigen
av Württemberg synes detta påhitt om Fersen som en hemlighållen
son till El. och hertigen ytterligare bestyrka antagandet, att
med El. menas Sullivan. Se för övrigt sid. 231.] och att hon ej
ville att han skulle veta det, hon visade mycken medkänsla med
mig, och då det fanns två rum bragte hon mig ved och även annat,
utan att någonsin se mig. Jag läste 4 eller 5 romaner under den
tid jag var här och dessutom M:s dagbok.
För den 16, 17 och 18 februari finnas inga anteckningar, men av ett
brev till Fersens vän Evert Taube av den 26 februari framgår, att
Fersen under dessa dagar vistades i Tours, antagligen emedan han fann
det oförsiktigt att stanna så länge i Paris i en fortsättning. Den 19
begynna åter anteckningarna om Fersens hemlighetsfulla vistelse i Paris:
Den 19. Medan de voro på teatern lät jag Reutersvärd komma till
mig. 20. Reutersvärd skrev till mig, att Bergstedt skulle anhålla
om pass för mig, men han ville träffa mig personligen, jag hade
förutsett detta och stämde möte med honom på gatan utanför huset
kl. 6 på kvällen, och då _han_ var utgången, gick jag dit genom
bakporten med Frantz. Kl. 1/2 10 kom hon och vi skildes åter
kl. 1/2 12. Jag läste därpå till 1/2 1 och lade mig sedan. Ofta
åt _han_ av det jag lämnat i tron att det var hon som ätit (av
faten). El. berättade mig på morgonen, att Goguelat hade skrivit
till honom och bett att få råka honom. Jag föreställer mig att
hon, då hon sade, att jag skulle komma måndag eller tisdag, ville
förbereda honom för att han skulle stanna hemma, ett onödigt
förutseende, som förargade mig. Goguelat kom kl. 1/2 6, El. gick
på teatern, men _han_ stannade hemma med Gog. för att invänta
mig. Kl. 1/2 9 gingo de ut.
21 mars. Kl. 6 gick jag ut, träffade Reutersvärd och gjorde med
honom upp om arrangemangen för vår avresa vid midnatt -- -- --
Han medförde ett brev till El., i vilket jag låtsade annonsera
min ankomst och anhöll om att få träffa _honom_. Man släppte
in mig i hemlighet, vi spelade vara roller väl, man misstänkte
ingenting. -- -- --
Vilka äro nu de tre personer, "han", som icke nämnes vid varken
titel, för- eller efternamn, och som ej fick kännedom om att Fersen
vistades under hans tak, men för vilken man sedan spelade komedien,
att Fersen skulle komma några dagar senare, den mystiska El., vars
namn Fersen med stor konsekvens aldrig utskriver och den så kallade
Joséphine. Fullt uppklarad blir denna intrig måhända aldrig. På
sannolikhetskalkylens väg tycker man sig dock tangera den definitiva
lösningen. Under sin Parisvistelse antecknar icke Fersen en enda gång
att han hade råkat Crawford och madame Sullivan, vilka dock båda under
denna tid bevisligen vistades i Paris. Det ligger frestande nära
till hands att antaga, att "han" var ingen annan än Crawford. Kort
tid förut hade Fersen från Bryssel skrivit till Evert Taube: "Försök
att förmå konungen att skriva ett artighetsbrev till herr Crawford,
han förtjänar det på grund av den möda han gjort sig." Och efter sin
hemkomst till Bryssel skriver han i ett annat brev till Taube: "Den
enda person, som kunde sätta i verket konungens och drottningens flykt
är M. de Crawford, i synnerhet efter det att han fått tillfälle att
utan svårighet tala med drottningen, då han har hennes förtroende och
i sin egenskap av engelsman ej kan vara misstänkt, och framför allt
emedan man redan vant sig vid att se honom komma till Frankrike, än
från den ena sidan, än från den andra." Det enda motiv, som kunde ha
lett Fersen och fru Sullivan till att för den sålunda i alla deras
hemligheter invigde Crawford fördölja Fersens vistelse i Paris, måste
ha varit Crawfords svartsjuka, som Fersen ju ibland nämner, och som
med åren tyckes hava tilltagit. El. åter måste ha varit ingen annan
än Elisée, den ständigt galanta, mot alla sina tillbedjare trolösa
madame Sullivan. Detta antagande bestyrkes ytterligare genom ett litet
men talande faktum: i Fersens dagbok finner man engång beteckningen
"Sull." överskriven med ett El., vilket tydligt torde kunna bevisa
att här är fråga om samma person. Vem åter som betecknades med namnet
Joséphine eller beteckningen "Joseph." är svårt att säga, det kan
vara en kammarjungfru, men även fru Sullivans förut omtalade dotter
m:lle Franchimont eller Franquemont, som Fersen kallar henne, och som
troligen hette Joséphine.
I varje fall, vilken egendomlig blandning av allvar och lättsinne
erbjuder ej denna episod, som man väl ej väntat att finna i den
rätlinige Axel von Fersens liv! Omvärvda av hotande livsfara i kampen
för att rädda Frankrikes olyckliga konungapar, ha dessa deras trognaste
vänner tid att sinsemellan spela med varandra en skickligt uttänkt
intrigkomedi, vävd av bedrägeri och hemliga möten. Det är en sedebild,
färgstark och i tidens mest omtyckta format -- miniatyrens.
Fersen lämnade emellertid Paris den 21 februari tillsammans med
Reutersvärd och anlände lyckligt till Bryssel den 24 efter att de
flera gånger blivit anhållna och undkommit endast genom att förklara
sig vara kurirer. Från och med den 1 mars -- just det datum, som
betecknar Crawfords och fru Sullivans återkomst till Bryssel -- vidtaga
åter anteckningarna om middagar och soaréer hos Crawford -- nu i hans
nya hus, utfärder och promenadturer, vid vilka de tre vännerna äro
oskiljaktiga.
Något annat resultat an ett negativt tyckes Fersens resa ej ha lämnat.
"Flykten är för närvarande en fysisk omöjlighet", skriver han till
baron Taube, "på grund av den ytterligt noggranna bevakningen. Man
håller dem under ögonen och man undersöker alla fartyg, som lämna
Frankrike." Och i det brev i vilket han för Gustav III redogör för sin
resa talar han om att det franska konungaparet visserligen insåg, att
en ny flykt vore mycket fördelaktig för dem och att de vore villiga att
företaga en sådan så snart de europeiska makternas olika truppstyrkor
vore förenade vid gränsen, men att de nu ej vågade företaga den, och
han tillägger: "Jag tror också att en sådan flykt är omöjlig."
Flyktförsöket lekte emellertid alla konungafamiljens vänner i hågen
och i mars framställdes från två olika håll -- Bouillé och Gustav III
-- samtidigt förslaget, att kungafamiljen borde söka sig över till
England. Därvid ville man alltjämt stöda sig på Crawford såsom den
bäste förmedlaren, när det gällde att begära tillstånd därtill av den
engelska regeringen. "Jag tror", skriver Gustav III till Fersen i ett
brev av den 2 mars 1792, "att den enda utvägen numera är att förtro sig
åt engelsmännen, och 'le sieur de Crawford' kunde vara nyttig för att
hjälpa DD. S. Ch. MM. att möjliggöra delta steg". Greve Fersen skulle
däremot officiöst ombetros missionen att med ett handbrev av Gustav III
uppvakta engelska konungen: -- "det förefaller mig," skriver Gustav III
vidare, "som vore ni den lämpligaste personen att utföra detta uppdrag,
och nu när ni ej mer kan resa till Paris, skulle er närhet till England
gynna detta företag."
Medan Crawford sålunda användes i halvt officiella hemliga uppdrag,
tycktes madame Sullivan ha förmedlat korrespondensen mellan
Marie-Antoinette och Fersen, och märkligt är att de små hemliga
intrigerna bakom Crawfords rygg fortsattes såtillvida, att hon gjorde
det utan Crawfords vetskap. Det framgår ur flera av dessa brev, som
frambefordrades på alla möjliga sätt, bland annat i cakes-askar: "Tala
ni med madame Sullivan", skriver Marie-Antoinette till Fersen, den 30
mars, "jag måste få veta namnet på den dam, till vilken man skall vända
sig hos henne, men var mycket försiktig, M. C. vet ingenting om detta,
han ville inte ens att hon sista gången skulle råka Jarjayes." Och
ur Fersens brev till drottningen av den 17 april: "Jag har talat med
madame Sullivan, hon har sagt J. att hon givit order om att jag även
under hennes frånvaro kan sända er brev såsom förut och att ni även kan
skriva till mig. Damen som man skall vända sig till är madame Toscani,
hon är säker och om man sänder henne en ask, som innehåller några bitar
tyg eller något annat och det sändes till Crawford, så kan det gå. Hon
har ej talat om detta för herr C... emedan han är så rädd och försiktig,
att han skulle varit tveksam och därigenom aldrig något hade blivit av.
Det är därför han ej vill hon skall råka J..., ty han har annars inga
hemligheter för henne, utan säger henne allt." I ett annat brev från
Fersen till drottningen heter det: "Jag sänder er detaljer i en
cakes-ask. Sänd ett bud på tisdag kl. 6 e.m. till M. C.... och fråga
efter madame Toscani, så ger hon papperen", och i ännu ett, där
Fersen anhåller om tre blankofullmakter: "Köp två vackra sorghattar,
skicka dem till madame Toscani och bed henne sy de tre papperen i
bottnen mellan fodret samt bed henne sända dem till madame Sullivan,
hon vet huru. Namnet kan skrivas med vitt bläck eller om det är
nödvändigt med svart." Att Marie-Antoinette följde uppmaningen visar
hennes brev av den 21 juli med följande notifikation: "Jag översänder
i dag till er två broschyrer, samt två till madame Sullivan och två
till M. Crawford. Jag är mycket belåten över att ni var nöjd med
handskarna, som jag sände er, jag antar att ni blir det även med
hattarna."
Av allt framgår att Fersen och med honom vännerna i Bryssel höll så
att säga det franska konungaparets öde i sin hand. Fersen inser det
också själv, då han i ett brev till sin vän Evert Taube skriver: "Jag
är besluten, min vän, att ej nu återvända till Sverige; då jag håller i
min hand alla sakernas trådar och alla DD. K.K. M.M:s angelägenheter gå
genom mig kan jag ej avlägsna mig utan att dessa bli lidande eller helt
och hållet avbrutna. Om man tänker sig det, så försök avlägsna denna
tanke."
Av Fersens dagbok ser man, att fru Sullivan ej blott var med om alla
politiska överläggningar, utan att hon även uttalade sin mening, att
man begärde hennes råd och rättade sig efter henne. Intet är i detta
avseende så betecknande som följande anteckning:
Den 7 (augusti) tisdag (1792). Åt middag hos Sullivan.
Municipalitetet i Paris är för konungens avsättning. Mycket
oroväckande. Madame Sullivan som är förtvivlad häröver, som
sysselsätter sina tankar endast med denna sak och är sjuk av
oro, föreslog mig, att vi skulle sända en person till England
för att anhålla om, att konungen av England skulle vidtaga någon
åtgärd för att försöka rädda dem; han skulle proklamera, att
han ej kommer att tåla någon komplott mot deras liv, och att
detta skulle ha till följd en förfärlig hämnd från han sida; man
borde göra klart för dem, att detta ej skulle strida mot deras
neutralitet, emedan deras hot att inskrida skulle gälla endast
det fall, att man förgrep sig på konungens och drottningens liv,
förresten behövde man ej förbinda sig till någonting, så att
det, till och med om de bleve misshandlade, skulle stå öppet för
England att låta bli att handla. Jag tyckte att idén var god,
men insåg att det fanns tusen hinder för dess utförande: oron
för Pitt, för att saken skulle diskuteras i Parlamentet, och
så är det dessutom svårt att veta huruvida en nation har rätt
att avsätta och döma sin konung; lägg därtill den korta tid,
vi ha på oss, och engelsmännens dåliga vilja. Hon invände, att
om man även medgåve allt detta, man ändå borde försöka denna
utväg, det gällde ju nu att rädda konungafamiljen, och vi borde
därför ej bry oss om det omak vi förorsaka -- samt dessutom, att
om denna åtgärd ej heller ledde till resultat, vi ändå skulle
ha tillfredsställelsen att ha försökt allt. Jag hade intet att
invända, utan beslöt att övertala baron de Breteuil därtill. Hon
talade också med Simolin, som trodde att det skulle kunna lyckas,
och hon uppmanade Crawford att resa till London, vilket han även
gick in på att göra, övertygad också han, att det var det bästa.
På kvällen talade jag med baron Breteuil, han var -- och det av
precis samma skäl som jag på morgonen -- absolut emot planen
och tillade endast att han fruktade att Pitt med sin dåliga
vilja kunde förråda allt, samt genom att låta upprorsmännen få
del av planen, ännu ytterligare blottställa konungen. Detta var
överdrivet och jag försökte bevisa det för baronen. Men han
framhärdade i sin vägran i det han tillade, att i politiken varje
onödigt steg är skadligt. Jag framställde för honom samma skäl
som madame Sullivan anfört på morgonen, och bad honom tänka över
detta under nattens lopp, jag skulle sedan på morgonen komma till
honom för att inhämta hans åsikt. Under tiden kommo Crawford och
jag överens om, att ifall hon framhärdade i sin åsikt, vi skulle
sända en man med brev till hertigen av Dorset för att förmå honom
att vidtaga åtgärder i denna riktning.
Det lyckades även fru Sullivan att få detta företag till stånd. När
Fersen följande morgon kl. 8 infann sig hos baron de Breteuil var denne
alldeles omvänd. Han visade sig icke allenast ha omfattat Fersens
åsikt, men hade dessutom skrivit ett brev färdigt till Pitt. Till en
början var det ej fråga om annat än att Crawford skulle frambefordra
brevet, men efter att ha hållit rådslag ansågo Fersen och Breteuil det
förmånligare att lämna sakerna i händerna på en fransman, och till att
överlämna brevet utsågs nu åter biskopen av Pamiers.
Det kan vara av intresse att veta, att Fersen ej ens för
Marie-Antoinette dolde, att fru Sullivan var upphovet till detta
förslag -- och tyder icke just det faktum, att Fersen talade med
Marie-Antoinette om dessa sina intima vänner bättre än mycket annat
på huru nära han i själva verket stod drottningen! -- "Idén därtill
är madame Sullivans", skriver Fersen till drottningen, "baronen var
först emot planen, men antog den, sedan jag i detalj utvecklat den
för honom." -- -- -- I samma brev visar han även sin solidaritet med
Crawford: "Min oro för er är förfärlig", skriver han, "jag har ej ett
ögonblicks lugn. Den enda tröst jag har är att min oro så livligt delas
av Crawford, som är uteslutande upptagen av att uttänka utvägar för att
tjäna er."
Men ack, också denna åtgärd blev, som man kunde frukta, resultatlös.
Endast några dagar efter det biskopen avrest till London nåddes
Bryssel av den nedslående underrättelsen, att konungaparet inspärrats
i Tempeltornet, och för madame Sullivan och hennes vänner måste det
därmed vara klart, att det ej fanns någon möjlighet mera att rädda dem.
Vi se av allt det föregående att en hel mängd framstående diplomater
hörde till fru Sullivans krets. Mercy d'Argenteau var en trägen gäst
hos henne, och att Breteuil kände sig väl i hennes salong och, så
ofta han kunde det, sökte tillfälle att vara tillsammans med henne
och hennes vänner, framgår av hans korrespondens med Fersen. "Jag
är ytterst känslig för de hälsningar madame Sullivan sänder mig",
skriver Breteuil en gång från en resa, "säg henne att jag förtjänar
dem på grund av den vänskap jag hyser för henne. Tacka också mycket M.
Crawford, som jag är fäst vid med en verklig vänskap, och framför min
hälsning till m:lle Franquemont." Och en annan gång skriver han från
London, det var i februari 1793, efter att ha tecknat hälsningar till
var och en speciellt inom den lilla kretsen: "Jag vore mycket glad,
om jag i kväll kunde vara tillbaka i eder mitt." Men också svenskar
som reste igenom Bryssel och vistades där någon tid, tyckas ha varit
väl emottagna i fru Sullivans salong. En finländare, ingen ringare än
Gustav Mauritz Armfelt, vistades Bryssel under den kritiska tid, då den
franska revolutionshären under Dumouriez' befäl inträngde i landet. Han
skriver i sina memoarer, av vilka Elof Tegnér i sitt arbete om Armfelt
ger en mängd utdrag: "Alltså antog jag att Dumouriez inom kort skulle
driva oss ur Bryssel, och brydde mig icke om att låta presentera mig
i den förnäma societeten. Jag umgicks hos madame Sullivan, monsieur
Crawfords väninna, hos vilken många av de bemärkta personerna samlades,
bl.a. Simolin, Mercy d'Argenteau, Breteuil; jag träffade även någon
gång baron von Beck, Preussens envoyé -- -- --" Och på ett annat
ställe har han antecknat: "Men 'la joyeuse entrée' tillkännagavs ej
förrän samma dag som ärkehertiginnan blev tvungen att lämna Bryssel,
och fransmännens framgångar hade i någon mån gjort alla den kejserliga
regeringens åtgärder misstänkta och gagnlösa. Jag hörde hos fru
Sullivan alla aftnar av den tid jag var i Bryssel baron Breteuil, som
hade varit fransk inrikesminister, greve Metternich, som hade varit
kejsarens ambassadör i Paris och flera andra framstående personer tala
om den närvarande krisen, men ingen kunde komma överens om medlen att
draga sig därur."
En liten rad i ett av Fersens brev till baron de Breteuil visar, att
madame Sullivan ej skydde att göra, om man så får säga, praktisk nytta
i fosterlandets tjänst. Brevet är skrivet efter septembermorden.
"Madame de Sullivan sänder er tusen och åter tusen hälsningar. Stackars
människa, hon var i går och hjäpte till med offren av den 2; hon grät
därvid mycket och var fullkomligt sjuk efter det hela dagen."
När de franska revolutionshärarna inträngde i Belgien, blev situationen
för madame Sullivan och hennes vänner, i synnerhet Fersen, mycket
kritisk och de ansågo bäst att lämna Bryssel. Den 9 november lämnade de
staden för att bege sig, Fersen till Düsseldorff, de andra, åtminstone
Crawford och fru Sullivan till Paris. Men det är vida intressantare att
låta Fersen själv berätta.
Han har i sin dagbok antecknat följande om deras resa:
Den 7 onsdag. Baron de Breteuil kom till mig för att underrätta
mig om att österrikarna blivit slagna vid Mons av 80,000
fransmän med 150 kanoner, att man beslutit slå till reträtt, att
guvernören skulle resa och även ärkehertiginnan, för att draga
sig tillbaka till Ruremonde, och att Metternich hade tillrått
honom att resa, att deras trupper hade lidit mycket. Baronen
sade mig också, att han ämnade resa till Ruremonde tre timmar
senare. Klockan nio var nyheten allmänt känd och alla utom sig
av förvirring och skrämsel. Man kunde ha trott att fransmännen
stodo utanför stadsportarna -- alla människor sprungo omkring för
att söka en möjlighet att rädda sig undan. De arma emigranterna,
som voro utan pengar, utan möjligheter, befunno sig i ett
tillstånd av förtvivlan. Det var omöjligt att erhålla ett åkdon,
alla voro nämligen beställda för att köra till Antwerpen eller
annanstädes, och under hela dagen såg man ej annat än folk som
reste, samt foror vilka kommo från armén. Två dagar tidigare hade
order givits om att ej utge några skjutshästar utan tillstånd;
allt detta väckte oro. -- Jag gick för att meddela Crawford
underrättelsen och uppmanade dem att packa sina koffertar. Jag
packade också mina och vi kommo överens om att resa tillsammans,
vi och Simolin, genom Antwerpen till Breda. Jag gick sedan
till Mercy för att höra, om han i sitt förvar hade Joséphines
diamanter -- -- --
Det var meningen att vi skulle äta middag hos napolitanske
ambassadören, men han lämnade oss återbud. Oavbrutet rullade
vanliga vagnar och hovvagnar i väg. Vi hade utsatt vår resa till
följande dag, men M. de Mercy, som kom till madame de Sullivan på
kvällen och som hon frågade om råd, tillrådde oss att ej brådska,
emedan vi ännu hade 3 eller 4 dagar på oss, han sade också att
han för sin del ej ämnade bege sig till Ruremonde, som var fult
och en ohälsosam ort, utan tänkte slå sig ner i Düsseldorff, samt
föreslog oss att komma dit. På kvällen beslöto vi oss för att
fara dit och att uppskjuta vår resa.
Den 9 fredag. Simolin som hade åtagit sig att hyra hästar, hade
ej kunnat finna sådana. Jag köpte då fyra för vårt bagage och
fann dessutom åtta för vagnarna, därtill hade jag ännu mina egna.
De fingo 22 louisdorer för att köra fyra mil till Maëstricht. --
-- -- Nyheten om upproret i Antwerpen blev känd, jag fruktade
för det fördärvliga exempel det skulle lämna -- -- -- Det blev
bestämt att vi skulle sätta oss upp i vagnarna och att vi skulle
bege oss i väg. De övertalade mig att bränna upp min portfölj,
som innehöll brev från drottningen, men jag gjorde det ej,
jag lade den med mina andra papper i Simolins vagn, jag hade
dagen förut beslutit mig för att lämna dem åt lord Elgin, men
upproret i Antwerpen kom mig att ändra beslut, eller det var
snarare madame de Sullivan som ej gav portföljen, då han under
natten sände ett bud för att avhämta den. Vi reste slutligen vid
middagstiden: Simolin och jag i en vagn, de båda damerna och
Crawford i en annan, vara betjänter i min vagn, kammarjungfrurna
i en tredje, en bagagevagn och en kabriolett och mina ridhästar.
Vi stego till häst och trots vad jag sade, var jag icke utan
fruktan för en upprorsrörelse i Bryssel eller under vägen, men
allt var lugnt, om än alla människor sågo rådvilla och skrämda
ut. -- -- --
Den 10 lördag. Vi reste kl. 9; alla begåvo sig till Tongres och
Maëstricht. Jag föreslog att vi skulle fara genom Liege, som var
mycket lugnt, men de andra ville inte. Vi anlände till Tongres,
och då jag sänt bud i förväg, hade magistraten ordnat så att vi
fingo bo hos en av dess medlemmar, mycket bra. Jag sov på golvet
med Simolin på halmen. Vi voro knappast gladare än kvällen förut
och vi sågo lika många vagnar: det var en hel procession.
Den 11 söndag. Vi reste kl. 10 och mötte på vägen M de
Metternicht; han talade om att han rest från Bryssel natten
mellan torsdag och fredag, att Mercy ej var färdig och hade
stannat kvar -- -- --
Kl. 1 kommo vi till Maëstricht, omöjligt finna något ställe där
vi kunde bo, vi stego då av hos en värdshusvärd för att äta
middag, han gav oss två rum; Simolin och jag fingo rum helt nära,
vi sovo båda två i samma rum, det var mycket lågt. Jag gick
för att träffa baronen, han satt till bords med 20 personer,
alla bekanta till mig och tillhörande societeten. Där var hela
världen, sedan två dagar hade nämligen 9,000 personer anlänt hit,
en hel massa hade sovit ute på gatan. Prinsen av Hessen, bror
till lantgreven och guvernören, hade infordrat order om vad han
skall göra med dessa massor av människor.
Den 14 onsdag. Åt middag hos prinsen av Hessen med madame de
Brionne, Breteuil, prins Camille de Rohan, d'Angevilliers,
ärkebiskop av Reims etc. etc.
Den 25 söndag. De franska prinsarna anlände.
Den 26 måndag. Prinsarna hade bort resa kl. 8 på morgonen. Jag
var där; de hade blivit hejdade av en man från Limbourg, som de
voro skyldiga 80,000 livres för truppernas utrustning, man hade
avrått dem från att taga denna väg, men greven av Artois önskade
det för att få träffa madame Polastron som var där. -- -- --
Det var först den 13 december som dessa fyra vänner reste härifrån,
sedan de fått höra att fienden trängde på och var helt nära. De voro,
säger Fersen, mycket osäkra om vilket parti de skulle taga, och
voro oroliga -- i synnerhet Fersen och Simolin -- att ställas inför
fransmännen. Men det var farligt både att resa och stanna. "Jag ville
icke lämna damerna", säger Fersen, "och slutligen beslöto Simolin
och jag att resa på kvällen och taga vägen över Köln. Kl. 10 reste
vi, klockan ett på natten anlände vi till Bergheim. Då vi passerade
österrikiska armén, sovo alla i skogen; vi sågo ej ens en skiltvakt.
Kl. 3 reste vi åter i väg, emedan vi icke kunde få något logis och
anlände kl. 6 till Königsdorff; det var en kall och mörk natt; det
snöade på morgonen och allt var vitt. Vi tillbragte natten på ett
dåligt värdshus utan att kunna sova."
Den 14 fredag. Regn och blåst. La Marck och jag gingo till ett
benediktinerkloster, en kvarts mils väg för att söka logis
för damerna. Alla nunnorna hade rest sin väg av skrämsel, det
fanns blott en kvar, markisinnan de Coppens, som erbjöd oss
hela huset; där fanns redan soldater, men huset var möblerat.
Vi gingo tillbaka ner till värdshuset; Simolin reste till Köln
och vi gingo åter upp till klostret. Man hade just anhållit om
denna bostad för baron Pinzenstein, artillerigeneral. Vi behöllo
refektoriet för damerna och sände bud emot dem till Bergheim. I
klostret befann sig M. Patit, major i Ruremonde, med sin hustru,
och hon hjälpte oss att samla ihop vad vi behövde. Vi åto en
oerhört dålig frukost med nunnan. La Marck ock jag sutto ensamma
i refektoriet; jag var mycket sorgsen, åsynen av ett stort,
öde och omöblerat hus, osäkerheten om huruvida de alls skulle