Revolutionärer och emigranter - 02

Total number of words is 4403
Total number of unique words is 1773
23.9 of words are in the 2000 most common words
33.4 of words are in the 5000 most common words
38.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
ord av Marie-Joseph-Chénier. Ackompanjemanget utfördes av en orkester
av gamla instrument. Madame Villette hade emellertid med sin lilla
dotter trätt ut ur huset, följd av några medlemmar av familjen Calas,
och sedan madame Villette under djup rörelse lagt ned en krans på
Voltaires staty, intogo de sin plats framför katafalken. Ett antal unga
flickor följde efter dem.
Ännu en gång stannade tåget, det var vid Théâtre de la Nation, den
nuvarande Odéon-teatern, där Voltaires första pjäser hade uppförts. Man
hade prytt teatern på ett festligt sätt: pelarna utanför teatern voro
omslingrade av guirlander av levande blommor, framför ingångsdörrarna
hängde ett rikt draperi, på vilket lästes inskriptionen "Vid 83
års ålder skrev han Irène". Fasaden täcktes av en stor tavla, som
föreställde en byst av Voltaire, lagerkrönt av tvenne genier och
försedd med inskriften "Vid 17 års ålder skrev han Oedipe". Framför
teatern sjöng nu en kör frihetssången ur operan Samson. Därefter satte
sig kortegen åter i rörelse.
Under hela dagen hade uppehållsväder rått, men när man anlände till
Panthéon klockan 10 på aftonen började det åter regna. Detta i förening
med mörker och allmän trötthet gjorde den långa festens avslutning
något mindre glansfull. I tämlig hast placerades kistan på sin katafalk
i templet, och processionen upplöstes utan större högtidlighet.
I "Le Moniteur" lästes följande omdöme om festen: "Denna ceremoni
blev en verklig nationalfest. Den hyllning som ägnades en stor mans
snille, författaren till 'La Henriade' och 'Brutus', förenade alla i
en och samma känsla. Visserligen kunde man ej undgå att lägga märke
till, att det i hopen fanns några av motståndarnas utskickade, vilka
häftigt klandrade den lyx som utmärkte kortegen, men förnuftigt folks
invändningar tystade så småningom ner dem. Överallt såg man byster
av Voltaire, prydda med kransar, överallt kunde man få läsa kända
citat ur hans odödliga verk, och dessa voro för övrigt på allas
läppar. Den ståtliga kortegen följdes under den långa väg, som den
hade att tillryggalägga, av en talrik människomassa, som även fyllde
alla fönster och hustak. I hela staden rådde den bästa ordning och
ingen enda olyckshändelse störde festen. Man kan ej nog prisa det
nit och den klokhet, varmed denna fest ordnats. I främsta rummet
tillfaller berömmet därvid herrar David och Célerier. Den förre hade
gjort ritningarna till sarkofagen, vilken är ett mönster av god smak.
Den senare har utmärkt sig genom att med iver deltaga i arbetena på
denna fest och genom den talang som han utvecklat vid dekoreringen av
Bastiljplatsen."
Den allmänna entusiasmen tog sig även vältaliga uttryck i reflexioner
och uttalanden i tidningspressen. Så kunde man läsa i tidningen "Le
patriote français" en jämförelse mellan den tid i Frankrike, då
Voltaire endast i största hemlighet kunde erhålla en liten remsa jord
för att begravas, och den tid, då man öppet kunde fira en ståtlig fest
till hans ära och överföra hans stoft till de stora männens tempel.
Dessutom drogs en jämförelse mellan Voltaires jordfästning samt
Petrarcas. "Man har", säger artikelförfattaren, "under senaste tid
talat mycket om Petrarcas triumf, men denna var endast en fest given
för en skönlitterär författare och tillställd för att roa idioter
samt trösta dem för att de förlorat några av dessa vältalare och
segerhjältar, som voro så vanliga under denna tid. Här hos oss var
det emellertid fria män som hyllade en av den franska filosofiens och
frihetens fäder."
Bland inläggen var ett som kan betraktas som ett kuriosum av panegyrik,
nämligen den hyllning till Voltaires minne som i "La Chronique de
Paris" publicerades av "studerande i läkekonsten" och vilken var
undertecknad med en massa namn. Den var avfattad i den mest braskande
form: "Store Voltaire!", heter det här, "du vågade före någon annan
angripa despotismen, intoleransen, och vantron! Du blev förföljd,
prästerna och tyrannerna läto för dig öppna sina fängelseportar. De
vanvettiga! I sin hämndiver glömde de bort, att man ej kan slå geniet i
bojor, och att den som är modig är fri även i fängelsehålorna. Minnet
av deras seger har förflyktigats med dem, men ditt namns ära består
och dina odödliga verk ha slutligen tvungit mänskligheten att uppresa
altaren till din ära överallt, till och med på spillrorna av det
ohyggliga minnesmärke, där du inspärrades två gånger för att ha vågat
säga världen sanningen." De unga läkarna gå så långt i entusiasm, att
de anropa Voltaire nära nog som en gudom. "Låt falla över oss, o, store
man", bedja de, "en gnista av det skapande snille, som omfattade hela
världsalltet och kunskapen om allt, bliv du vår ledare och vägvisare
vid studiet av den nyttiga konst, som motarbetar det fysiska lidandet
med icke mindre säkra vapen, än de som du använde för att föra krig
mot allt moraliskt ont. Du har i de ljuvaste och mest skiftande färger
målat kärleken och dess ljuva uttryck, vi nedlägga för dina fötter
blommor och kransar, du den energiske lovprisaren av sund moral och
frihet, du, som förberett 25 miljoner människors lycka. Se dessa
murgrönsblad, de äro en symbol för din triumf, se dessa blommor, de
äro en symbol för dem som du förstod att framkalla på de mest oländiga
marker! Dessa evighetsblommor skola alla vissna, tiden som förstör
allt, skall också bleka deras glans. Ack, huru mycket bättre förtjänade
de ej sitt namn, om de kunde leva lika länge som dina verk och dina
välgärningar, eller som den tacksamhet vi känna för dig."
Vid genomgåendet av ministerdepescher från svenska ambassaden i Paris
till utrikesministeriet i Stockholm har jag funnit en beskrivning på
Voltaires begravning, sänd till Gustav III av ambassadsekreteraren
Bergstedt. Depeschen, som är skriven den 11 juli på aftonen, bekräftar
till fullo de franska tidningarnas entusiasm över festen och innehåller
dessutom vissa intressanta detaljer. Den är av följande lydelse:
"Min senaste undernådiga var skrefven i dag bittida. Jag har
sedermera gjort ett besök hos Voltaires ben, där de varit öfver
natten nedsatte, inom kretsen af den förstörde Bastillen. Denna
mannen som fanatismen nekade lägerställe då han dog, hade på sin
mull den äran, att dess öfverlefvor från ruinerne af Bastillen
skulle föras till deras grafvård ibland Nationens Stora män. I
en löfsal var uprest en art af Catafalque af Stenar tagne ur
gruset af Bastillen, på hvilken Voltaires kista var stäld, prydd
med åtskilliga emblemer af friheten och af de yrken, hvarigenom
Voltaire vunnit sin åra. Processionen af hans Apotheose, som tog
sin början från Bastillen, _straxt efter middagen hant ej till
Pont Royal, der jag såg den, förr än emot klockan 7, och dess
förbigång varade tre fjärdedels timme_. Jag blir förmodligen
snart i stånd att sända Eders Kongl. Majt. en utförlig
beskrifning öfver denna fäst, som ensam till sitt ändamål, var
äfven så besynnerlig till sin sammansättning. Qvinnor beväpnade
med pikar (på en sådan stod 'de ce fer naquit la liberté') och
sablar hade blandat sig i processionen. Flere taflor buros på
hvilka stodo deviser, sentenser tagne ur Voltaires skrifter. En
sådan angående människans lika naturliga rättigheter bars af en
man klädd i slarfvor. Deputerade af alla Corps och Districts, af
Academierne, af alla samfund för kånsterne, omgåfvo Voltaires
buste, och presiderade en char, hvaruppå Voltaire i naturlig
storlek föreställdes liggande på sin liksäng. Denna liksäng stod
åter på en pied de Stal af marmor, som lärer innehållit hans
öfverlefvor, och som utanpå var prydd med inscriptioner rörande
de förtjänster som förvärfvat honom den ära han nu åtnjöt.
Mirabeaus bröstbild och portraits af Rousseau med flere buros
framföre charen, och la famille de Voltaire, les gens de lettres
åtföljde den. En otrolig mängd åskådare, som upfylde gatorne på
alle ställen der denne procession framgick, ådagalade det mäst
liga deltagande i denna fäst, samt hedrade den och sig med
det mäst stilla uppförande, ehuru ingen annan vakt var der än den
som åtföljde processionen. Konungen och Drottningen beskådade
processionen ur ett med jalousier försett fönster på slottet
Thueillerie. Under processionen utvecklades jalouchierne, och
då efter dess slut folket samlades nedanför fönstret, syntes
Konungen och Drottningen. Ingen hatt lyftades; en djup tystnad
tillkännagaf, att folkets hjärta var vändt ifrån dem. Drottningen
försvann om en liten stund, men Konungen stadnade något längre.
Efter hand skingrade folket sig."
Innan Voltaires stoft den 14 juli definitivt överflyttades till kyrkan
Sainte-Geneviève, där det fick sitt sista vilorum mellan Descartes och
Mirabeaus kvarlevor, var hans sarkofag under tre dagars tid utställd
till allmänt beskådande och från hela Frankrike vallfärdade man hit för
att bringa den store filosofen sin hyllning, en hyllning som måhända
icke blev så mycket ägnad honom själv och hans verk som den blev ett
uttryck för anslutning till de idéer, som uppburo revolutionen.


DE FÖRSTA EMIGRANTERNA.

"Om tre månader är jag tillbaka här igen", var den förhoppningsfulla
hälsning, med vilken Ludvig XVI:s yngre broder greve Charles d'Artois
tog avsked av sina vänner, när han tre dagar efter Bastiljens stormning
lämnade Paris såsom den förste och förnämaste av alla de franska
ädlingar, som bildade den stora emigrationens förtrupper. Huru föga
kunde någon i detta ögonblick profetera om den nya rörelsens styrka och
ihållighet. Huru -- mänskligt att se -- långt tilltagen var ej den tid
av tre månader, som Artois utsatte för oroligheternas kuvande!
Redan från början besjälades revolutionen av ett våldsamt adelshat.
Dess första politiska vinst var tredje ståndets seger över
aristokratien inom ständerförsamlingen och dess första spontana uttryck
blev böndernas framfart på landet med skövlande och brännande av gamla
adelsgods.
Inom den del av den högsta aristokratien, som levde endast för att
roa sig och för att representera, fanns kanske ingen, som av folket
var så illa sedd som greven av Artois. Orsaken härtill var icke blott
den, att han för delta i jäsning stadda folk framträdde som typen för
aristokraten, envåldshärskardömets drabant och tronvakt, självsvåldig,
högdragen och slösande, med ett gränslöst förakt för allt det som var
folket och kunde kallas pöbel, utan berodde säkerligen mest på hans
förhållande till den unga drottningen, sin svägerska, vars uppvaktande
riddare han var i så hög grad, att han av skvallret betecknades som
far till Marie Antoinettes första barn. Av allt det hat och den
ruskiga förföljelse, för vilka den unga drottningen och hennes krets
voro föremål, föll en icke så liten del på hennes svåger, vilken den
allmänna meningen utpekade såsom upphovsman och medskyldig i hennes
lättsinniga upptåg och taktlösa uppträdande. Han själv visste det och
förstod det -- de många pamfletterna som i åratal haglat ned över
Marie Antoinette, och som Ludvig XVI säges i hemlighet ha samlat och
bevarat i en kista för att i sin ensamhet noggrant studera -- talade
ett alltför tydligt språk. Liksom de andra kungliga prinsarna var
han självskriven medlem av de båda notabelförsamlingarna 1787 och
1788, och i denna egenskap lade han öppet och dumdristigt sina snävt
autokratiska åsikter i dagen. Såsom politiskt medagerande blev han
också strax ytterst illa tåld av sin publik. När han såsom ombud
för konungen en dag begav sig till Chambre des comptes för att låta
inregistrera några beslut, hade han blivit utvisslad av folkmassan,
medan hans äldre bror, greven av Provence, hälsats med välvilja. Om han
även länge hade mött alla anklagelser med skämt och överlägsenhet, så
lämnade de honom ej därför oberörd. Under de upprörda julidagar, som
föregingo Bastiljens stormning, var Artois' namn ett bland dem, som på
gator och torg i det varma sommarmörkret oftast mumlades i den jäsande
folkmassan, ända tills det ropades så högt och hotfullt, att Ludvig
XVI och Marie-Antoinette ansågo sig tvungna uppmana prinsen att lämna
landet. Nationalgardets chef, general Lafayette, utfärdade för honom
ett hemligt pass, och på kvällen den 17 juli lyckades greven af Artois
i en enkel vagn rädda sig ut från Paris.
Den 18 juli på aftonen nådde han det första raststället --
Valenciennes. Han mottogs av överbefälhavaren för de här förlagda
franska trupperna, greve Valentin Esterhazy, en hängiven beundrare
till Marie Antoinette, och en av de få äldre män som haft lyckan att
särskilt favoriseras av henne. Just då greven av Artois skulle sätta
sig upp i sin vagn för att bege sig till sin bostad, körde tvenne
stora berlinare in på gården förande med sig en ny last aristokrater
-- det var tre prinsar av Condé: far, son och sonson, som -- även de
på uppmaning av kungaparet lämnat Paris ungefär samtidigt med Artois.
Ehuru uttröttade av resan, vågade dessa dock ej stanna längre än som
behövdes för att byta hästar, varpå de med skrämsel och förtvivlan i
hjärtat fortsatte sin färd mot ovissa öden. Greven av Artois däremot
stannade ett par dagar för att invänta sina två söner, hertigarna av
Angoulême och Berry.
Bland andra som samtidigt lämnade Frankrike befann sig en stor
mängd medlemmar av landets förnämaste familjer med namn sådana som
d'Harcourt, Duras, Villequier, Beauvau, Fitz-James, Lauzun, de Lage,
de Ginestous. Till den första emigrantskaran sällade sig också
Marie-Antoinettes tvenne väninnor, den blida prinsessan Lamballe
och den lättsinniga, utmanande furstinnan Polignac, vilka således,
efter att ha varit upptagna i drottningens intimaste krets, hugnats
med hennes förtroende och överhopats av rikedomar, nu lönade sin
välgörarinna med att fegt övergiva henne. Detta handlingssätt stod
i bjärt motsats till den osjälviskhet som redan nu i farans första
ögonblick utmärkte drottningen själv, då hon, utan tanke på egen
fördel, uppmanade sina närmaste vänner att hellre lämna landet än för
hennes skull utsätta sig för fara.
Madame Polignac, född Gabrielle de Polastron, var kanske den av hovets
förnäma damer, som kring sin person mest samlat sina gelikars avund
och förtal och de lägre klassernas ursinniga hat. Hon hade hastigt
nog kommit högt i gunst hos Marie-Antoinette, och hennes inflytande
över drottningen ansågs redan av alla hennes samtida som synnerligen
ödesdigert. Under en älskvärd yta dolde "la comtesse Jules", som
hon kallades till åtskillnad från sin svägerska grevinnan Diane de
Polignac, en stor förställningsförmåga -- i grunden var denna till det
yttre korrekta och reserverade, litet indolenta dam med det lugna,
vackra leendet och de drömmande ögonen ingenting annat än en egennyttig
intrigant, som använde sitt inflytande över drottningen till att skaffa
sig själv och dem som stodo henne nära höga hovämbeten och kolossala
rikedomar. Marie-Antoinette var henne passionerat tillgiven, och
denna vänskapskult tycks ha haft en nästan osund prägel. Drottningen
tillbringade ofta flera timmar om dagen hos sin väninna, lycklig
över att inför henne kunna avlägga alla kunglighet, och däremellan
skrev hon till henne de mest vänskapsömma små brevlappar. För att få
känna sitt övertag och visa sin makt ställde madame Polignac ofta
till scener, och det kunde hända att Marie-Antoinette kastade sig
på knä på golvet för att bedja och besvära sin väninna att ej följa
sin hotelse att lämna henne. När madame de Polignac nu skulle lämna
Frankrike, var det drottningen som själv ordnade allt för hennes flykt,
hon utverkade för madame Polignac pass av Lafayette och gav henne
dessutom rekommendationsbrev till pålitliga personer under vägen.
Vid sin nattliga avresa erhöll madame Polignac av Marie-Antoinette
en sista biljett, i vilken denna med hastig stil kastat ner några
rader: "Ljuvaste bland väninnor, farväl! Detta ord är grymt. Men det
måste så vara. Jag bifogar ordern för hästarna. Jag orkar ej annat än
omfamna er." Så lämnades den unga drottningen i sticket ej blott av
de smickrande hovmän, som i festernas yra dagar omsvärmat henne, utan
ock av de två väninnor som hon skänkt sin vänskap. Den ena, nämligen
prinsessan de Lamballe, skulle visserligen senare ångra det steg hon
tagit och söka reparera sitt misstag genom att återkomma till Frankrike
vid en tidpunkt då man med sitt liv måste plikta för att man var en
återvändande emigrant, men den andra skulle aldrig mera återse sin
drottning. Madame Polignac åtföljdes av sin man, furst Jules Polignac,
och sina två söner -- dessa båda som senare skulle bli inblandade i
konspirationerna mot Napoleon, och av vilken den yngste, nu endast
9 år gammal, engång skulle bilda den ministär Polignac, som närmast
föranledde julirevolutionen.
Samtidigt med henne emigrerade dessutom en man som stod henne nära.
Det var greve Joseph-Hyacinthe-François Rigaud de Vaudreuil, närmaste
vän till greven av Artois och en av de tre följeslagarna vid hans
flykt, den älskvärde Vaudreuil, som i sin dubbla egenskap av furstinnan
Polignacs kusin och älskare gjort en sagolik karriär, vid tidiga år
blivit guvernör i Lille och sedermera spelat en uppseendeväckande roll
vid hovet Det var han som förhjälpte Beaumarchais till det första
uppförandet av dennes till sin tendens så revolutionära stycke "Le
Mariage de Figaro". Det skedde på Vaudreuils slott Gennevilliers under
medverkan av framstående artister från Comédie Française. Att den
elegante hovmannen Vaudreuil drog fram revolutionens vassa satir i
rampljuset är en god illustration till l'ancien régimes blindhet och
lättsinne. Det var med honom den cyniska och slösaktiga furstinnan
delade alla de kolossala penningsummor, med vilka drottningen i sin
vänskap överhopade henne.
De första emigranternas exempel följdes av andra. Från och med
dagen för Artois' flykt rullar under åratal på alla vägar ut från
Paris vagn efter vagn fylld med emigranter, män och kvinnor av alla
samhällslager och olika partifärger: adelsmän, präster, affärsmän,
industriidkare, konstnärer, monarkister, aristokrater, representanter
för 1789 års idéer, anhängare av 1791 års konstitution -- och ekot
av alla dessa röster, skälvande av skräck, vrede eller hämndlust
eggar i sin tur revolutionens skaror till strid på liv och död mot
"fosterlandsförrädarna", vilka kring hela Europa söka sprida vidare
sitt hat mot det nya Frankrike.
* * * * *
Den dysterhet och det nödtvång, sorti präglade senare skeden av
emigrationen, särskilt efter 1792 -- förefunnos icke i början av
densamma. Tvärtom, det var för de första emigranterna ett äventyr som
ingalunda var blottat på spänning. När det såg ut att bli en dyster tid
hemma, begav man sig bort till något annat land, ett annat hov, där
det vanliga sorglösa livet obehindrat kunde hava sin gång. De första
emigranterna hyste även illusionen, att dessa samma hov skulle mottaga
dem med glädje såsom kära gäster, vilka därtill hade över sig ett stänk
av ett ej alldeles missklädsamt martyrskap, och de togo för givet att
Europas furstar skulle stå redo att strax giva dem sitt understöd.
Greven av Artois fick nogsamt erfara, att detta var ett förhastat
antagande, och att de suveräner han hugnade med sin uppmärksamhet
tvärtom voro mycket rädda för att ge emigranterna ens vanlig asylrätt.
Till och med hans svärfar Victor Amadeus III tvekade att emottaga hos
sig sin ene svärson och sin dotter, vilken senare tills vidare hade
stannat i Paris. Greven av Artois hade vid sexton års ålder gift sig
med Maria Theresia av Savoyen, vars äldre syster åter var gift med
greven av Provence.
Under väntan på sin svärfars tillstånd, om vilket för hans räkning
underhandlades i Turin, begav sig greven av Artois till Bryssel för att
där söka skydd hos ärkehertiginnan Marie-Christine, som på Joseph II:s
vägnar regerade Belgien. Regentinnan tog visserligen till en början
väl emot honom, men hennes bror kejsar Joseph lät så tydligt förstå,
att han var missnöjd över den gästvänlighet hon visade den franske
prinsen, att greven av Artois var tvungen att lämna staden. På resan
från Bryssel till Turin, dit han under tiden formligen inbjudits av sin
svärfar, stannade han bland annat i Aachen, denna ort som senare skulle
bli ett av emigrationens främsta huvudsäten. Aachens främlingslista
upptager nämligen för den 7 augusti 1789 en markis des Maisons, under
vilket namn den resande fursten dolde sitt incognito.
I medlet av september anlände greven av Artois till slottet Moncalieri,
konungens av Sardinien sommarresidens, och tog i besittning de tre
eleganta till slottet angränsande villor, som hans svärfar hyrt för
honom, grevinnan av Artois, deras söner och svit. Han mottogs med de
hjärtligaste vänskapsbetygelser av sin svärfar och efter ankomsten av
hans gemål och de grevliga prinsarna, levdes här under några veckor
ett av familjesolidaritet präglat, lugnt och lantligt hovliv. Det var
intet obetydande offer, som Victor Amadeus gjorde emigrationen genom
utövandet av detta älskvärda värdskap -- Artois' svit bestod nämligen
av 82 personer!
Ungefär samtidigt hade till Turin anlänt en annan av Frankrikes
verkliga grandseigneurer, prinsen av Condé. I Sardiniens huvudstad
anordnade denne ett slags residens för sig, sin familj och sin av nära
50 personer bestående svit. Härifrån företog prinsen med sina söner
smärre resor i Italien och gjorde även ofta besök i Moncalieri för
deltagande i familjefestligheter eller för att överlägga om huru man
bäst borde utnyttja situationen.
Prins Condés familj bestod av hans son, hertigen av Bourbon, och hans
dotter, Louise av Bourbon, samt den förres son, den sedermera under
Napoleon kände, olycklige hertigen av Enghien, då en sjuttonårig
yngling. I landsflykten följdes prinsen av sin älskarinna och trogna
ledsagerska genom livet, sedermera hans hustru, prinsessan av Monaco.
Catherine Brignole, prinsessa av Monaco, var vid denna tid redan
en äldre kvinna, men hade ännu i behåll mycket av sin sällsynta
skönhet, och med sin ståtliga växt och sitt förnäma vasen väckte hon
uppmärksamhet och respekt varhelst hon kom -- Goethe, som såg henne vid
denna tid, betygar, att den högblonda, fina och älskvärda kvinnan på
honom gjort ett starkt intryck. Det låg ett visst romantiskt skimmer
över hennes ungdom: man visste att hon vid 15 års ålder blivit gift
med prins Honoré III av Monaco, och att hon märkligt nog hos konung
Ludvig XV funnit en mäktig beskyddare mot de skandaler och lidanden,
som hennes makes otyglade levnadssätt och överallt utbasunerade otrohet
beredde henne, och man visste också att hon i mera än 20 års tid varit
den tappre och ridderlige prins Condés älskarinna och tillika hans
trogna följeslagerska och kamrat under fältlivets besvärligheter. Hon
var allmänt respekterad och avhållen. Genom sin godhet och givmildhet
vann hon allas hjärtan, och i de nu stundande tiderna av penningbrist
och betryck offrade hon för sin ganska fattige prins och hans soldater
största delen av sin avsevärda förmögenhet. Det sägs att hertigen av
Enghien hyste en sonlig vördnad och tillgivenhet för henne. Prinsen av
Condé var mån om att hertiginnan skulle betraktas och behandlas såsom
hans legitima hustru, och han underströk detta genom att låta henne
visa sig tillsammans med hans barn och barnbarn. Det bästa beviset
härpå var för övrigt att han lät henne bo under samma tak som sin enda
dotter, prinsessan Louise.
Denna unga dam, "gudinnan med det runda ansiktet", eller "la belle
Condé" såsom man även kallade henne, var en av emigrationens finaste
och mest utsökta kvinnotyper. Hon hade ursprungligen bestämts till
maka åt greven av Artois, men med sitt veka hjärta och sitt svärmiska
lynne skulle hon föga passat honom. Hon hade haft en kärlekshistoria,
oskyldig och vemodig som hon själv. På en badresa hade hon gjort
bekantskap med en ung aristokrat, en viss monsieur de la Gervaisais,
som för henne snart blev inbegreppet av all den vidhjärtenhet och
humanitet, för vilken hon själv svärmade, och hon hade med honom haft
många stunder av djupa, innerliga samtal och stilla drömmerier. Men
vare sig hon gripits av samvetsagg över att sålunda ha lämnat ut sig
själv, eller av fruktan att ge bort annat och mera än sitt romaneska
flickhjärta -- alltnog, plötsligt hade hon avbrutit samvaron med sin
vandrande riddare och inskränkt vänskapen till en hjärtlig och innerlig
brevväxling. Mitt i det brokiga och bullrande emigrantlivet förde denna
skygga drömmerska en tyst och stilla tillvaro och uppträdde alltid
mycket diskret. I grunden led hennes ömtåliga stolthet av det dagliga
umgänget med faderns mätress, men hon fogade sig resignerat i allt.
Louise av Bourbon bildade en skarp kontrast till sin bror
Louis-Henry-Joseph de Bourbon, som ända från sin tidigaste ungdom väckt
förargelse genom sitt lättsinne och sina äventyr ännu knappt mera än en
gosse hade han ifrån ett kloster bortrövat sin unga släkting prinsessan
Louise av Orleans. Han hade visserligen sedan gift sig med henne, men
därför ingalunda vunnit mera stadga. Trots landsflykten fortsatte han
att prolongera sin ungdom som officer i emigranthären.
I Versailles och Paris hade aristokratiens sköna och spirituella
kvinnor spelat en viktig roll, som obehindrat fortsattes under den
första emigrationens lysande och brokiga äventyr. Några av de förnäma
damer, kring vilka de vandrande riddarna fylkade sig, äro redan nämnda.
Den kanske mest framträdande kvinnogestalten från denna tidsperiod var
emellertid greven av Artois' öppet erkända älskarinna, den 25-åriga
vicomtesse Marie-Louise-Françoise de Polastron, född d'Esparbès de
Lussan. Hon var svägerska till furstinnan Jules de Polignac, född
Gabrielle de Polastron. Denna verksamma dam kunde tillräkna sig äran
av att ha upptäckt och lancerat sin unga släkting. Den lilla fader-
och moderlösa Louise hade uppfostrats på familjen Polignacs bekostnad,
och madame Polignac hade lagt märke till henne då hon som liten flicka
på 12 år vistades i det gamla förnäma Panthemont-klostret vid rue de
Grenelle i Paris, en ärevördig institution, där ej blott unga flickor
av börd fingo sin uppfostran, utan dit även andra damer kunde för
kortare eller längre tid draga sig tillbaka och föra ett lugnt och
angenämt liv i det mest aristokratiska sällskap. Fruar som voro trötta
på eller ville skiljas från sina män bosatte sig gärna här för en tid,
och som en kuriositet må nämnas att den bourbonska prinsens blivande
älskarinna befann sig inom Panthemonts klostermurar samtidigt som
den blivande keisarinnan Joséphine Bonaparte, då en ung, frånskild
vicomtesse de Beauharnais. Madame de Polignac fann behag i den unga
flickan och gifte en vacker dag bort henne med sin bror, vicomte de
Polastron, samtidigt som hon hos Marie-Antoinette utverkade för sin
blivande svägerska en plats såsom uppvaktande dam hos drottningen med
bostad i själva Tuilerierna. Det var här som greven av Artois såg henne
såsom ung, ensam hustru till en försumlig make, om vilken man inte vet
just annat än att han var ganska inskränkt samt spelade violin, och han
blev till den grad intagen av hennes älsklighet, att han, trots allt
det skämt som han från hovets sida var utsatt för till följd av hennes
blyga och skygga väsen, upphöjde henne till sin "maitresse en titre".
Hon å sin sida kände hans böjelse som ett skydd och återgäldade den
med tiden genom en trofast och passionerad tillgivenhet, som slocknade
först med hennes död.
Louise de Polastron Var liten till växten med en slank och elegant
figur, hennes ansikte var icke precis vackert, men vittnesbörden om
hennes sällsynta ljuvlighet och älskvärdhet äro enstämmiga; dessutom
berättas hon ha ägt något sorgset och rörande i sitt uttryck samt en
underbar melankolisk stämma, vilket allt förlänade henne en utsökt
charm. Tonen i hennes salong omtalas såsom diskretare och stillsammare
än hos någon annan av emigrationens damer. I sina brev till sin vän
greve de Vaudreuil talade prinsen av Artois ofta med den största
hänförelse om madame de Polastron. "Denna kvinna är dyrkansvärd", skrev
han en gång, "för var dag som går blir hon allt mera mitt livs lycka."
Och när hon dog år 1804: "Jag har ej mera här på jorden något mål,
några önskningar eller förhoppningar och icke heller några känslor. Hon
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Revolutionärer och emigranter - 03
  • Parts
  • Revolutionärer och emigranter - 01
    Total number of words is 4250
    Total number of unique words is 1727
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    30.0 of words are in the 5000 most common words
    34.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 02
    Total number of words is 4403
    Total number of unique words is 1773
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    33.4 of words are in the 5000 most common words
    38.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 03
    Total number of words is 4455
    Total number of unique words is 1604
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    39.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 04
    Total number of words is 4373
    Total number of unique words is 1627
    23.2 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    38.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 05
    Total number of words is 4511
    Total number of unique words is 1474
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    33.9 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 06
    Total number of words is 4468
    Total number of unique words is 1594
    23.3 of words are in the 2000 most common words
    33.4 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 07
    Total number of words is 4402
    Total number of unique words is 1508
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    39.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 08
    Total number of words is 4419
    Total number of unique words is 1505
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 09
    Total number of words is 4615
    Total number of unique words is 1388
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 10
    Total number of words is 4563
    Total number of unique words is 1497
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 11
    Total number of words is 4440
    Total number of unique words is 1604
    23.5 of words are in the 2000 most common words
    33.0 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 12
    Total number of words is 4354
    Total number of unique words is 1689
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    31.3 of words are in the 5000 most common words
    36.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 13
    Total number of words is 4444
    Total number of unique words is 1710
    25.3 of words are in the 2000 most common words
    33.5 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 14
    Total number of words is 3471
    Total number of unique words is 1236
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.