Revolutionärer och emigranter - 14

fosterländska kokard i de tre färgerna, var hon långt från att dela
hans entusiasm för revolutionen. Hon tänkte främst på sin älskades
lugn och lycka och med kärlekens aningsfullhet förutsåg hon, att de
båda skulle få lida ofärd av den mäktiga rörelse, vars begynnelse hon
själv blev vittne till då hon den 6 oktober tillsammans med Louvet
från Manège-salens läktare i Versailles med skräck åsåg parispöbelns
inträngande i nationalförsamlingen. Men hängiven och kärleksfull uppgav
hon snart alla själviska bevekelsegrunder, och var inom kort färdig att
omfatta sin älskades åsikter, även om det skulle ske med uppoffrande av
hans och sin egen lycka. "Hon grät över mina planer och anbefallde mig
samtidigt att följa dem", skriver Louvet. Jag minnes ännu i dag blott
alltför väl hennes smärtfyllda aningar, hennes härliga tårar och de
profetiska ord, vilka åtfölja dessa: "Gå", sade hon, "arbeta för dem,
jag går in därpå; vi skola utplåna oss själva för deras framgång, måtte
du blott icke bli lönad med otack!"
Marguerites rädsla för att Louvet alltför starkt skulle låta sig ryckas
med av revolutionen, gav sålunda vika, hon gjorde hans intressen
till sina och fastän hon mycket beklagade, att deras ljuva drömmars
uppfyllelse åter måste förläggas till en okänd och fjärran framtid,
blev också hon smittad av den allmänna hänförelsen. Och icke blott det.
När Louvet började utgiva _La Sentinelle_ och senare 1792 blev anställd
i tidningen _Journal des débats et des décrets_, var det hon som tog i
besittning referentplatsen för dessa tidningar i nationalförsamlingens
journalistloge, och hon utförde faktiskt ett ordentligt reporterarbete.
Louvet talar i berömmande ordalag både om hennes litterära förmåga och
arbetsamhet. Så snart Louvets ekonomiska villkor förbättrades, flyttade
de även tillsammans. Och tillsammans togo de emot stormarna som kommo.
Louvet och Marguerite hade genom hans arbete i La Sentinelle trätt
girondistpartiet och särskilt gruppen kring madame Roland nära, och
de fingo hårt umgälla denna vänskap. När jakobinerna ställde till
upproret den 31 maj-2 juni 1793 och tjugunio av girondisterna blevo
arresterade, stod Louvet såsom den tjugusjunde på proskriptionslistan.
Han hade emellertid förutsett vad som skulle hända och tillsammans
med sin väninna sökt sig ett gömställe, där de kunde dölja sig under
flera veckor. I längden blev det dock omöjligt, och med risk av liv
och frihet lämnade de Paris den 24 juni, förklädda och med falska
pass. De togo vägen norrut mot Evreux, där de sammanträffade med en
av de främsta girondistledarna, Guadet. Men de hade ingenting att
leva av, och Lodoiska beslöt sig för att återvända till Paris. Här
lyckades hon också sälja sina juveler och begav sig strax tillbaka.
Hon sammanträffade med Louvet och hans vänner å en liten ort, Vire,
som låg på vägen till Bretagne, där de trodde sig kunna finna en
tillflykt efter att ha misslyckats i sitt försök att uppvigla Normandie
mot Robespierres skräckvälde. Det var här, i Vire, som nu Louvet och
Marguerite äntligen blevo vigda, i närvaro av fyra girondister: Buzot,
Petion, Salle och Guadet.
Medan de proskriberade sökte sig fram från Vire på undangömda vägar,
begav sig Marguerite i vagn till staden Quimper, där hon stämt möte
med dem. Hon anlände dit i förväg och lyckas genom sin energi skaffa
Louvet och sig själv den "koja", som de alltid längtat efter, ett litet
lanthus med en trädgård och en hög stenmur ett stycke utanför staden.
Men efter en kort lycka i det lilla vackra huset var Louvet åter
tvungen att byta om vistelseort, och under den tid som närmast följde
irrade han tillsammans med sina vänner omkring och bodde ofta på sådana
ställen, dit Lodoiska ej kunde följa honom.
Men de proskriberades längtan stod till de södra provinserna, som de
hoppades kunna förmå till uppror mot skräckregeringen. Under natten mot
den 21 september inskeppade sig Louvet med Buzot, Guadet och Barbaroux
på en båt som skulle föra dem till Bordeaux, och ungefär samtidigt
begav sig Lodoiska med sorg i hjärtat, men modig och rådig åter till
Paris. Hon ville försöka att avyttra allt vad de ägde och sedan komma
till Bordeaux för att träffa Louvet. Med vilken ångest i hjärtat reste
hon ej! Den enda tröst som hon hade, den tröst som livat så mången
under denna tid, var tanken på det fria Amerika, där man möjligen kunde
få en tillflykt och leva i fred. Även madame Roland drömde samma dröm
för den man hon älskade, Buzot. Från sitt fängelse följde hon Lodoiskas
arbete för att rädda Louvet med mycket intresse, hon skrev ofta brev
till denna, som hon avundades emedan hon hade fria händer att kämpa
för sin älskade livskamrat, medan hon själv var slagen i bojor och ej
förmådde taga ett steg för att hjälpa varken sin man eller sin vän.
Girondisternas arbete på att uppvigla de södra provinserna lyckades
ej, och under mera än två månader förde Louvet och hans vänner en
mycket prekär tillvaro. En lång tid voro de gömda i Saint-Émilion,
och det var här som flera av dem, även Louvet, skrevo ner sina minnen
från revolutionen. Men Louvets längtan efter Lodoiska och hans oro för
henne blevo honom övermäktiga. Och slutligen riskerade han allt för att
sammanträffa med henne -- han begav sig till Paris. Medan Robespierre
alla dagar sände några av hans forna vänner till stupstocken --
han berättar vackert huru han vid ett skjutshåll mottog budet om
madame Rolands avrättning -- lyckades han smyga sig in i Paris den 6
december. Här sammanträffade han med Lodoiska, som bodde hos en av
hans vänner, vilken dock vägrade att längre hysa henne efter Louvets
ankomst. Två hela månader höllo sig nu Louvet och hans hustru dolda
i Paris, allt under det tre olika arresteringsorder sändes mot honom
av revolutionstribunalet, och under det Lodoiska arbetade på att
finna en säkrare tillflykt för dem. Då intet annat fanns att göra,
fattade de beslutet att Louvet skulle bege sig till Schweiz, där
många konventsmedlemmar redan före honom funnit en tillflykt, och den
7 februari 1794 lämnade han åter tillsammans med några säkra vänner
under förklädnad Paris. I staden Echallens i Vaud levde han sedan flera
månader under det antagna namnet Jean-Joseph Frauchaud.
Lodoiska besökte honom en gång under denna tid. Men hon var tvungen
att återigen lämna honom för att likväl i början av juli komma igen
och stanna hos honom. De bosatte sig nu på landet ett stycke utanför
Echallens.
Här i sin tillbakadragenhet hörde de om Robespierres och skräckväldets
störtande. Det var också här som Lodoiska födde deras ende son, Félix.
De vågade ej i dopattesten skriva ut sina familjenamn, men det har
varit lätt att identifiera dessa, emedan de uppgåvo sina egna och sina
föräldrars fömamn fullständigt och även namnen på de orter, där de båda
voro födda.
När Louvet efter thermidor kom tillbaka till Paris, satte han själv
upp ett litet tryckeri jämte en därmed förbunden försäljningslokal i
Palais-Royal, eller Palais-Égalité, som det då hette, Han redigerade
nu nya upplagor av Faublas, men började därjämte också förlägga andras
arbeten. Så är Louvet t.ex. utgivaren av den första upplagan av
madame Rolands memoarer, "Appel à l'impartiale postérité", som han
kallade dessa memoarer, till vilka manuskriptet hade lämnats honom
av fru Rolands gamle vän Bosc d'Antic. Louvet tog såsom sin uppgift
att söka upp och samla de anteckningar, som han och hans vänner under
olyckans och förföljelsens dagar hade gjort och vilka de lämnat hos
en madame Bouquey i Saint-Émilion. Han började även på nytt utge La
Sentinelle, nu såsom sin egen tidning. Hans hustru hjälpte honom
troget i all hans möda. Då Louvet var mycket upptagen av sitt arbete
i konventet och senare i de femhundras råd skötte hon ensam butiken
och hela tryckeriets ekonomi. Det var också hon som fick mottaga alla
de angrepp, som Louvet för sin republikanisms skull var utsatt för
från de moderatas sida. Gång på gång trängde Frérons "gyllene ungdom",
såsom den forne våldsmannens aristokratiska lärjungar nu kallades,
in i hennes butik, förstörde böcker som ej voro dem behagliga, och
ställde till skrik och oväsen. De riktade sig också ofta direkte mot
henne, höjde sina knölpåkar och ropade: "À-bas la Louve! À-bas la belle
Lodoiska!" den vackra Lodoiska tog allt detta med jämnmod.
Vid denna tid levde Louvet och hans hustru ej mera så tillbakadraget
som förr. De hade en krets av kamrater, vilka voro dem tillgivna och
stodo dem nära. Det var vänner till girondisterna och dessas familjer,
allt som fanns kvar av deras förra krets: journalisten Lemaire och
dennes hustru, madame Brissot, och framför andra Bosc. De hade också
relationer med en annan vän till den rolandska klicken, genèvaren
Gosse, som de genom Bosc kommit i beröring med och som vid denna
tid vistades i Paris. Vilket vemod ligger det ej över alla dessa
vänskapsförhållanden, som slötos bland de efterlevande på basen av
pietet och beundran för dem som gått under i kampen! Det är skada att
det finnes så ytterst få brev kvar av hela den korrespondens, som
fördes mellan Lodoiska och Bosc medan denne befann sig i Amerika,
driven dit bort då han såg, att han för madame Rolands dotter Eudora,
som han tagit i sitt hägn och sitt hem, började hysa samma heta känslor
som han förr hyst för hennes mor! Madame Louvet ger i sina brev till
honom om Eudora, som under den tid Bosc är frånvarande giftes bort med
en son till Champagneux, även han en gemensam vän till Bosc och makarna
Roland.
Men det var ej endast med den värld som vant, som Louvet och hans
hustru hade vänskapliga förbindelser, de hade det ock med den värld
som utgjorde nuet och skulle forma framtiden. Då Louvet var medlem
av den lagstiftande kåren och även hade blivit hedrad med inval i
Institutet -- för dess litterära avdelning -- kommo de samman också med
den litterära och mondäna världen under början av direktoriet. Deras
vänner voro skådespelaren Talma och hans fru, Julie Talma, författaren
Marie-Joseph Chénier, fru och herr Tallien och Barras. Genom Barras och
Tallien blevo de bekanta med Joséphine Beauharnais och även med hjälten
för dagen, Bonaparte. De kände också madame de Staël och hennes unge
vän författaren Benjamin Constant. Detta senare framgår av några brev
som växlades mellan dem i en rätt privat angelägenhet. När Louvet och
hans hustru återvände från Schweiz till Paris, var deras barn så litet
att de ej ville taga det med, utan inackorderade den lille Félix hos en
förmögen bondfamilj på landet nära Lausanne. När mera än halvtannat år
förflutit, började de emellertid anse tiden vara inne att taga barnet
hem till Paris, och då ingendera av dem kunde resa och hämta den lille
gossen, sökte de någon pålitlig person för att utföra uppdraget. Madame
de Staël, som stod i beråd att resa till sitt stamgods Coppet nära
Genève, erbjöd sig då att, när hon i december 1796 skulle återvända,
taga barnet med sig. Men den svenska ambassadrisen blev av regeringen
förbjuden att komma till Paris just då, och hon kunde ej realisera sin
plan. Hon glömde dock ej vad hon lovat, utan föreslog i stället Gosse,
som åtagit sig att ordna denna angelägenhet, att Benjamin Constant,
som var på besök hos henne i Coppet, skulle utföra uppdraget. Troligen
insåg emellertid Gosse, som var apotekare, att det var ganska vanskligt
att anförtro en ung man omsorgen om ett aderton månader gammalt barn,
eftersom han -- man finner det av ett brev till honom från Constant i
denna sak -- mycket enständigt vägrar att belamra Benjamin Constant med
det ansvarsfulla resgodset. Han väntade på ett lämpligare tillfälle,
vilket även snart erbjöds.
Louvet hade emellertid ådragit sig en svår bröstsjukdom genom alla sina
strapatser, och denna började alltmera tära på hans livskraft. Hans
arbetsförmåga blev mindre för var dag som gick, och hans sinne tyngre;
särskilt berördes han smärtsamt av de ständiga angrepp som nu riktades
mot honom från motståndarhåll, samt därav att han i maj 1797, vid
omvalen till den lagstiftande kåren, för sina alltför starkt utpräglade
republikanska åsikters skull ej blev återvald. Han blev visserligen
av direktoriet utnämnd till konsul i Palermo, men han skulle aldrig
tillträda denna befattning. Han dog redan den 25 augusti samma år. Så
småningom hade vänkretsen blivit allt trängre, allt färre voro de som
sökte upp Louvet och hans Lodoiska, och vid hans dödsbädd var endast
en av hans gamla vänner närvarande, dramaturgen Marie-Joseph-Chénier,
revolutionens liksom Napoleons förhärligare. Genom tider och öden
hade Louvet till sin personlighet mycket förändrats. Den hetsige och
våldsamme unge girondisten, den för eftervärlden frivole Louvet visade
sig vid slutet av sin bana som alla dygders försvarare -- han predikade
politisk måttfullhet och respekt och överseende gentemot slagna
fiender. Men sina republikanska åsikter förblev han trogen -- han kan
betecknas såsom en av revolutionens sista ärliga republikaner.
Förtvivlad över sin älskades död tog hans hustru in opium. Men giftet
var ej dödande, och hennes vänner fingo henne övertalad att ej upprepa
sitt försök utan leva vidare för sin sons skull. Åtta månader efter
Louvets död, den 17 april 1798, lät Lodoiska föra hans kista till ett
monument, som hon uppfört i Chancy, ett lantgods där hon brukade vistas
hos en av sina väninnor, och vilket hon senare inköpte.
Kort efter Louvets död sålde hon tryckeriet, vilket redan förut, med
anledning av de ständiga angreppen mot detta, flyttats till en mindre
trafikerad del av Paris.
Hela hennes återstående liv var uppfyllt av omsorgen om Louvets minne.
Med varmaste pietet fortsatte hon det arbete han påbegynt, nämligen
samlandet och offentliggörandet av de memoarer, brev och anteckningar,
som de olyckliga girondisterna efterlämnat. Hon hade i detta arbete
en trogen medhjälpare i Bosc, som i slutet av 1798 återkommit från
Amerika. På privat väg lyckades de ej uppspåra dessa papper, vilka,
efter vad de senare fingo veta, överlämnats till välfärdsutskottet men
därefter på okänt sätt försvunnit från utskottets arkiv. Först sedan de
vänt sig till polisdepartementet, med anhållan om att de papper, som
kunde ha värde för de döda girondisternas familjer, skulle tillställas
dem, kommo de i besittning av en mängd brev och anteckningar. Bland
dessa voro de papper, vilka sedan utkommit såsom Barbaroux', Buzots och
Petions memoarer, och antagligen återfick även madame Louvet på detta
sätt de anteckningar, som Louvet gjort under vistelsen i Saint-Émilion
och vilka utgöra första delen i den enda fullständiga upplagan av hans
memoarer, vilken, utgiven av Aulard, utkom först år 1889.
Men varför publicerade icke madame Louvet och Bosc dessa papper, efter
att med så mycken möda ha förvärvat dem? Det är svårt att avgöra. Dock
torde orsaken härtill ligga i att de båda vårdarna av medkämparnas
minne ej ansågo tiden lämplig för att låta dessa röster från andra
sidan det okända tala om sina strider för friheten, om vad de lidit för
de republikanska idéerna. Napoleon Bonaparte hade gjort sin statskupp,
militarismens ideal hade stigit högt över alla andra, och flammorna
från revolutionens väldiga offerbål hade slocknat. Den nya regimens
lösenord var tystnad.
År gingo efter år, och Lodoiska framlevde dem i stilla
tillbakadragenhet. Det är ej mycket man vet om hennes senare
levnadsöde. Dock tyder allt på att hon förblev den energiska kvinna
hon alltid varit. Så t.ex. hävdade hon energiskt sin rätt till
Faublas-romanerna, som länge blevo hennes förnämsta inkomstkälla. Hon
stämde upprepade gånger inför domstol bokhandlare och förläggare, som
sålt eftergjorda upplagor av hennes mans böcker. Hon anhöll även hos
direktoriet om tillstånd för sin son Félix att få besöka det statens
läroverk, där de mäns söner fingo inträde, vilka gjort sig förtjänta om
fosterlandet, och genom Siéyès' förmedling beviljades denna anhållan.
Förhållandet till sonen synes under hans yngre år ha varit gott. Men
sedan sonen blivit myndig uppstod en häftig tvist om arvet efter
fadern, som Félix Louvet ville frånkänna sin mor. Följden blev en
långvarig process, som slutade till madame Louvets nackdel, såtillvida
att hon blev tvungen avstå Chancy till Félix. Själv flyttade hon till
Paris och levde i många år i fullkomlig brytning med sin son. En
försoning tyckes emellertid ha kommit till stånd, ty madame Louvet
dog på Chancy -- till följd av en tillfällig olyckshändelse -- den 9
februari 1827. Hon var då 67 år gammal. Louvets älskade Lodoiska hade
sålunda överlevat honom i trettio års tid!
Såsom prov på madame Louvets stil kan ett utdrag av ett hennes brev
till Bosc vara av intresse, det vittnar ovedersägligt om hennes
förtvivlan över Louvets död lika mycket som om den vänskap Bosc visat
dem båda. Brevet är börjat den 20 mars 1798 och sedermera lämnat å
sido, samt återtaget och avsänt mera än två månader senare:
Jag hade ej alls råkat Lemaire sedan thermidor men mötte honom på
gatan den 24 ventôse. Jag frågade med oro efter nyheter från Er,
ty jag har alltid haft och kommer alltid att hysa för Er en så
stor aktning, att jag ej fruktar för att Ni ej skulle sända Edra
vänner något livstecken, när de äro försänkta i sorg. Ack! Bosc,
jag upprepar med förtvivlan i hjärtat vad jag redan förr skrivit
till Er: varför lämnade Ni oss? Ni var den enda vän som vi hade
i världen, varför reste Ni så långt bort från oss? Ack, om Ni ej
hade gjort det, hade han levat ännu! Ni tror det inte, men om Ni
vore här, skulle tusen småsaker bevisa att det är så. Nej, Ni kan
ej föreställa Er vad vi lidit. Tänk Er blott alla gräsligheter
från den 31 maj, riktade mot ett enda offer, alla de förföljelser
som alla våra vänner förr varit utsatta för, samlade på en enda
individ -- den siste girondisten -- -- -- Ack, Bosc, varför
lämnade Ni oss?
Döden har berövat mig alla dem, som jag hållit mest av. Det som
återstod mig av vänner och familj, såg jag ju nästan aldrig, det
vet Ni. Min själ var helt fylld av honom, jag kände ej, tänkte
ej på, existerade ej för någon annan än honom. Men jag har haft
en gränslös sorg som förtärt mig, och som jag aldrig kunnat tala
om för någon, det är den svartsjuka, som jag hyst till denna
Republik, som var min rival. Republiken, med vilken jag fick lov
att dela det hjärta som var helt mitt. Jag ägnade mig också åt
att förvalta vår lilla förmögenhet (Ni vet, på vilket sätt vi
förvärvat den) i det hopp att vi en gång skulle kunna få leva det
undangömda liv, som jag så mycket längtade efter. Jag tänkte mig
alltid, att när republiken en gång skulle bli upprättad, skulle
min käre Louvet ej vara upptagen av annat än sin hustru och sitt
barn. De litterära arbeten, som vi alltid gjort tillsammans,
skulle ha blivit vår enda sysselsättning. Annars hade han ägnat
mig hela sin tid. Jag var redan nära att nå detta mål som jag
alltid längtat efter -- -- --. Efter så många stormar såg jag
äntligen en hamn. Jag tänkte mig att jag skulle få återuppleva
-- under en soligare himmel än denna -- de vackraste ögonblicken
i mitt liv -- -- Då öppnades plötsligt avgrunden och jag föll
levande i den -- -- o Gud, sedan tretton år hade jag ej mera
trott att jag skulle levande falla i den! -- -- --
Det är länge sedan jag började mitt brev, kanske tre hela
månader. Ingenting har ett slut -- -- Ni kunde leva varken i
Frankrike eller i Italien. Jag lever här i Paris, på samma ställe
som förr, i samma hus, i samma rum där han levat vid min sida.
Han dog just här i detta rum, endast några steg från den säng där
jag sover, tyvärr dock ej ännu den eviga sömnen.
Hurudan var Lodoiska som personlighet och hur såg hon ut? Därom
finnes ingen pålitlig utsago. Louvet själv skriver om henne: "Denna
sällsynta kvinna, som var begåvad med alla själens och hjärtats härliga
egenskaper" och på ett annat ställe: "O, Lodoiska, vad hon var vacker!
Vad jag älskade henne! Hennes älskade namn är alltid på mina läppar,
hennes dyrkade bild i mitt hjärta!" Han talar också om hennes fina
händer, men han ger icke några närmare detaljer om hennes utseende.
Hennes samtida kallade henne "la belle Lodoiska" -- ty de kallade henne
verkligen Lodoiska! Men det finnes ett vittnesbörd i motsatt riktning.
Skådespelerskan Louise Fusil har nämligen i sina "Souvenirs" talat om
att hon sammanträffat med Louvet och Lodoiska hos fru Talma, och hon
beskriver henne såsom "ful, svart, koppärrig" och hennes uppträdande
som "det mest vulgära". En av samtidens historiker, Barrière, som såg
henne då hon var gammal, beskriver henne däremot sålunda: "Hon var ju
ej längre ung, när jag såg henne första gången, men hennes drag voro
regelbundna och hennes uppträdande på samma gång enkelt och värdigt. I
hennes vanligen så lugna ansikte kunde man skönja återspeglingen av en
högsint själ och en stark vilja."
Och utan tvivel visade Lodoiska under hela sitt liv, i sin
brinnande och trofasta kärlek till Louvet, genom sitt mod och sitt
uppoffrande sinne, att hon ingalunda var endast hjältinnan i Faublas'
kärleksäventyr, utan en ovanligt duktig och dugande hustru, en god
arbetskamrat, en stolt och stark kvinna.