Revolutionärer och emigranter - 07

planmässiga igångsättande. De bildade små politiska härdar, där det
sjöd av uppslag och planer, och vilka, på grund av stadens läge mitt
i nätet av mellan Europas huvudstäder spunna politiska intrigtrådar,
blevo ett slags hemliga poststationer. Genom dessa anlände och avsändes
viktiga brev och budskap, komna och gångna med hemliga kurirer.
Vänner och meningsfränder emellan läste man där icke blott de brev
som stannade, utan även dem som voro ämnade att passera vidare,
såsom brukligt var vid denna den långsamma postgångens tid. En sådan
poststation och kontrarevolutionär härd var madame Sullivans salong.
Men från detta emigrantcentrum utgick ej någon krigspropaganda, där
samlade man sig icke kring den koblenzska erövringsparollen, tvärtom
rönte de emigrerade prinsarnas ofta nog lättsinniga planer och projekt
från denna tysta vrå ett allvarligt och avgjort motstånd. Hos madame
Sullivan gick nämligen allt arbete ut på alt försöka skydda och rädda
den franska konungafamiljen.
Det må sägas strax, att man om madame Sullivan själv kan erhålla endast
de mest sparsamma upplysningar. Ja, uppgifterna om hennes person
äro så fragmentariska, att man ibland vore böjd anse henne för en
mystifikation. Det framgår dock av samtida anteckningar, att hon till
sitt liv och leverne var en högst vidlyftig dam, och i sitt uppträdande
särdeles extravagant.
Enligt Lars von Engeström, som nämner henne i sina "Minnen" var hon
född italienska -- enligt uppgift i Mildred Carnegys "En drottnings
riddare" skulle hon däremot varit irländska -- hade vistats i Ostindien
och där gift sig med en amerikan eller engelsman, som gav henne det
namn under vilket hon blivit känd -- varken hennes familjenamn eller
förnamn finnes någonstädes direkt angivet. Dock finner man i de
dokument, som lämnat oss de flesta tillförlitliga uppgifterna om denna
intressanta och gåtfulla kvinna, en namnförkortning, angivande ett
namn vilket torde varit hennes dopnamn eller i varje fall det namn,
som en av hennes intimaste vänner städse begagnade. Dessa dokument äro
Hans Axel von Fersens dagbok och namnet är Elisée, vanligen förkortat
till "El". I denna utländska dams salong utgjordes gästerna ej heller
av fransmän, utan företrädesvis av utlänningar: den ryske ministern i
Paris, Simolin, den förfranskade engelske författaren Crawford, och den
förfranskade svenske greven Axel von Fersen.
Det är kanske vanskligt att med säkerhet angiva arten av de personliga
förhållanden, i vilka madame Sullivan stod till var och en av dessa tre
män. Det man till att börja med säkert vet, är att hon vid tiden för
kungaparets flykt stod i förbindelse till Simolin och underhölls av
honom.
Baron Johan Mathias Simolin är från Finlands historia illa känd genom
det nit och den energi som han, i trots av att han var av finsk börd
och härkomst -- familjen var ursprungligen hemma i Åbo -- under "Lilla
ofreden." inlade i arbetet för landets förryskning. Han var vid denna
tid sekreterare hos det ryska sändebudet i Stockholm, Panin, och
hade följt denne till Finland, där han var sin chef behjälplig att
med alla upptänkliga medel -- icke minst genom penningutdelningar --
försöka locka de ledande männen i landet att ansluta sig till deras
ryska unifieringsplaner. Simolin blev år 1766 för sina förtjänsters
skull utnämnd till Rysslands sändebud vid riksdagen i Regensburg, 1775
sändebud i Köpenhamn, och 1776 i Stockholm, därifrån han dock senare
förflyttades på grund av en direkt anhållan av Gustav III vid dennes
besök i Petersburg 1777. 1780 blev han minister i London, och sju år
senare efterträdde han furst Bariatinsky såsom Rysslands ambassadör
i Paris. Det var här som den vidlyftige kvinnotjusaren och eleganten
lierade sig med madame Sullivan, och det var utan tvivel genom hans
förmedling, som Axel von Fersen under den långa, 1788 börjande
Paris-vistelsen gjorde hennes bekantskap. Hon bodde då rätt storståtligt
i eget hus och upprätthöll en ganska elegant salong, där diplomater och
hovmän möttes.
Lars von Engeström skriver om trion Simolin-Sullivan-Crawford, sådan
han långt senare -- 1796 -- gjorde dess bekantskap: "Fru Sullivan var
italienska och hade vistats i Ostindien. Jag känner icke huru hon kom
dit, men hon gifte sig där med en herr Sullivan. En herr Crawford, som
var rikare än han, bortförde henne från honom och förde henne tillbaka
till Europa. Jag vet icke heller hur hon kom till Württemberg, men hon
hade i alla fall varit där, ty hennes dotter m:lle Franchimont erkände
en hertig av Württemberg som sin far. Hon hade varit mycket vacker,
och var det fortfarande, oaktat hon var fullkomligt i samma belägenhet
som 'La fiancée du Roi de Garbe'. [Ur en av Lafontaines fabler. v.
E. syftar på m:me S:s många erotiska förbindelser.] Hon förde ett
ganska kostsamt levnadssätt på Crawfords och Simolins bekostnad. Denne
sistnämnde, förut sändebud vid åtskilliga hov, var icke mera vad han
varit. Han var numera nästan sinnesslö, och ingen i huset frågade efter
honom. Crawford var hans vän. Denne var en hedersman, kvick, mycket
rik, och högst förbittrad på de franska republikanerna" -- -- --
Bland G. J. Ehrensvärds "Dagboksanteckningar" finnes denna i tröttsam
antites-stil givna karakteristik av den ryske diplomaten:
"Simolin hade mer arghet än slughet, mer slughet än förstånd, han hade
alla egenskaperna att lära känna folk, men ingen att leva med dem, han
hade all högfärd av en uppkomling, men ingen annan hågkomst av sitt
forna tillstånd, än den tanken att andra icke glömt det, han talade
varken väl språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam. Han hade
egenskaper av en second personnage vid en brydsam mission, men ingen av
att vara den förste; han kunde väl tända en eld, men ej inbilla folk
att det var en lusteld. I affärer satte han bitterhet och hetsighet, i
sällskap ledsnad och inom sitt eget hus en stark hushållning."
Quintin Craufurd, eller Crawford, som hans namn vanligen skrevs,
hade tidigt kommit till Indien, i Ostindiska kompaniets tjänst.
Efter att hava samlat en stor förmögenhet hade han återvänt till
Europa och slagit sig ned i Paris, där han förde en rik engelsmans
typiska tillvaro, samlade böcker till sitt bibliotek och konstskatter
till sina samlingar. Dessutom utvecklade hon en ganska flitig
skriftställarverksamhet, utgav vidlyftiga arbeten om Indien, samt
skulle senare bli en driven historisk antecknare och samlare.
Av det v. Engeström berättar, och även av annat, kan man draga den
slutsatsen, att Crawford stod högt i madame Sullivans gunst, utan
tvivel högre än den vid denna tid 70-årige Simolin, och att hon delade
sina gracer mellan dem. Sedermera utvidgades denna ménage-à-trois
ytterligare till en ménage-à-quatre, genom uppträdandet i hennes hus
av en annan diplomat och hovman, den förnäme, korrekte, en smula
stele Axel von Fersen. Med säkerhet vet man icke, när förbindelsen
med Marie-Antoinettes riddare och vän och den äventyrliga utländskan
började, Fersens dagbok från 1780 till 1791, som annars säkert skulle
givit de noggrannaste upplysningar i detta avseende, gick nämligen
förlorad under hans flykt från Bryssel efter slaget vid Jemmapes. Ett
är emellertid visst, nämligen att Fersen först i Paris och sedermera i
Bryssel var en av dem som ivrigast besökte madame Sullivan och att han
i henne fann en politisk vän och meningsfrände.
Fersens ställning till konungaparet hade vid början av år 1791 blivit
mera intim än någonsin. Lika trofast i motgångens som medgångens dagar
var Fersen nu bliven den som i sin hand sammanhöll alla trådarna i de
förbindelser, som det faktiskt om än ej officiellt fångna konungaparet
lyckades upprätthålla med sina få verkligt trogna anhängare vid och
utanför Frankrikes gränser.
I februari sagda år skriver Axel Fersen till sin far: "Jag är bunden
vid konungen och drottningen, därtill är jag förpliktad genom den
godhet de alltid visat mig under sin makts dagar, och jag skulle vara
en otacksam usling om jag övergåve dem nu, när de icke mera kunna göra
något för mig, men jag däremot kan hoppas vara dem nyttig. Till all den
godhet varmed de överhopat mig, hava de lagt ännu en, en smickrande
utmärkelse, nämligen sitt fulla förtroende. Det är så mycket mera värt
som det är begränsat och koncentrerat kring tre à fyra personer, av
vilka jag är den yngsta." Detta förtroendes kärnpunkt behöver man ej
länge leta efter: det var planerna på konungaparets flykt, och de tre
medarbetarna i detta projekt voro högt ansedda män, de Breteuil, förut
inrikesminister, nu konungaparets generalfullmäktige i utlandet, markis
de Bouillé, den framstående generalen, och Mercy d'Argenteau, före
revolutionen Österrikes sändebud i Paris och alltjämt en överlägsen och
inflytelserik personlighet.
För denna högpolitiska plan arbetade nu Fersen oförtrutet. Han var ett
slags konungaparets handsekreterare och förtroendeman. Han uppsatte
promemorior och förslag till skrivelser, han överbringade till sin
konung förslaget att genom förhandlingar med Danmark, Preussen och
Ryssland söka garantera Englands neutralitet i ett eventuellt krig
mellan de europeiska bundsförvanterna mot det revolutionära Frankrike,
han diskuterade med Gustav III den äventyrliga planen om en svensk
flottexpedition till Ostende med trupper, som skulle gå direkt mot
Paris.
Som hans medhjälpare i dessa "negociationer" bör man betrakta paret
Sullivan-Crawford. För underhandlingarna med England skulle Crawford
visa sig synnerligen redobogen och nyttig, som vi senare skola få se,
och i madame Sullivans salong tillbragte Fersen all sin lediga tid. Man
behöver endast kasta en blick i Fersens dagbok, vilken ännu outgiven
finnes bevarad i Stafsunds bibliotek, för att finna huru nära Fersen
måste hava stått den ryske ministerns väninna och det så tidigt som i
januari månad 1791, medan de båda, liksom även Crawford och Simolin,
ännu befunno sig i Paris. Se här ett litet utdrag ur dagboken, i
översättning -- med undantag för några ord och meningar är Fersens
dagbok nämligen skriven på franska:
1791. juni 11. Hos Stegleman. Hos Sullivan.
12. Middag hos Sullivan.
13. Middag hemma. Hos henne (Marie-Antoinette) från 6-8. -- --
och Sullivan. 14. Middag Sullivan. Spelade kort Sullivan.
16. Middag hos Sullivan. Hos henne (Marie-Antoinette) kl. 1/2 7.
17. Stegleman, hos Sullivan. "Blifwit qwar." [Orden inom
citationstecken äro skrivna på svenska.]
19. Dinerat hos Sullivan, stannat hela kvällen, "blifwit qwar
i slottet från 11 1/2 till midnatt".
Det berättas även att madame Sullivan kände Marie-Antoinette, och
en författare, Gaulot, visserligen ej så alldeles vederhäftig, men
stödjande sig på tillförlitliga källor, vill påstå, att hon var vän
till den kungliga familjen, att det var hon som beställde den vagn,
i vilken de kungliga skulle fly, och att hon dagligen gick för att
se till huru långt arbetet på densamma fortskridit. Om nu detta är
faktiskt, så hade hon i själva verket, då ju enligt samtida vittnesbörd
den famösa vagnen var färdig redan i mars, haft långvariga relationer
till Fersen och konungaparet. Ovananförda utdrag ur Fersens dagbok
vittna för övrigt tydligt om ett politiskt och praktiskt samarbete --
ty det kan väl knappast förutsättas, att Fersen under dessa upprörda
dagar, som föregingo konungaparets flykt, och under vilka tanken på
drottningen, hennes familj och deras öde helt upptog honom, skulle
tillbragt sina dagar hos en person som icke legat inne i politiken,
känt till hans planer och som ej hade hyst samma illusioner och
förhoppningar som han själv. När det emellertid påståtts, att madame
Sullivan skulle givit sig ut för att vara den baronessa von Korff, på
vilken, efter Simolins utverkan, Marie-Antoinettes pass hade blivit
ställt, så äger detta icke sin riktighet. Baronessan von Korff var
icke någon fingerad person, utan dotter till madame Stegleman eller
Stegeman, innehavare av det vid denna tid i Paris välkända handelshuset
Stegleman-von Korff, det affärshus, som försträckte Fersen de summor
som han behövde för att ordna konungens och Marie-Antoinettes flykt,
dessa penningar -- beloppet har angivits ända till två miljoner --
som Fersen slutligen själv fick ersätta. För övrigt framgår det
tydligt av ett nedan citerat brev av den 27 juli 1791 från Simolin
till madame Sullivan att den sistnämnda ej haft något att skaffa med
Marie-Antoinettes pass, som Simolin erhållit av utrikesministern
Montmorin.
Ännu dagen före flykten åt Fersen middag hos madame Sullivan -- och
antagligen lämnade hon och Crawford ännu samma kväll Paris. Endast
Simolin stannade kvar och hans uppgift blev nu att hålla vännerna på
andra sidan gränsen au courant med vad som hände i Paris.
Själva dagen före flykten är Fersen enligt dagboken hos konungaparet,
och man överenskommer att om kuppen misslyckas, skall Bryssel bli
Fersens och hans vänners nästa operationsplats. "Greve Fersen, vad
som än händer skall jag aldrig glömma vad ni gjort för mig", det
är konungens avskedshälsning. "Drottningen gråt mycket", antecknar
Fersen lakoniskt. Det var icke tid till långa känsloutbrott. En timme
senare är han "hos Sullivan" för att se efter vagnen. Vid midnatt
sitter han förklädd till kusk och kör för de kungliga flyktingarna
till första skjutshållet, Bondy, där han måste skiljas från dem. Detta
var på förhand överenskommet. Kuskar ombyttes vid varje skjutsstation
och plats fanns icke i vagnen. Den 22 juni är han i Mons, lyckligen
undkommen, och träffar där madame Sullivan, greven av Provence och
madame Balbi. Först den 23 juni får han av markis de Bouillé mottaga
budskapet om att flykten misslyckats.
Följer man vidare Fersens dagbok, vilken innehåller synnerligen
noggranna anteckningar om hans dagliga liv, så får man veta, att han
strax efter ankomsten till Bryssel återtog sin vana från Paris att alla
dagar besöka fru Sullivan. Redan före den 25 juni har han antecknat att
han åt middag hos madame Sullivan på hotell Bellevue, samt dröjde där
hela eftermiddagen. Ett litet utdrag ur dagboken är nog för att visa
hans täta besök:
26 (juni). Åt frukost hos Sullivan, middag också. Middag hos
Mercy. Te hos Sullivan. Tillbragte hela kvällen där med en mängd
fransmän, ytterst löjliga. Uppförde sig illa. 27. Frukost hos
Sullivan, middag också, tillbragte hos henne hela kvällen. 28.
Frukost, middag och te hos Sullivan.
Vi antaga att deras samtal under dessa dagar kretsade kring frågan om
konungaparets öde!
Den 29 juni reste Axel von Fersen till Aix-la-Chapelle för att av sin
konung Gustav III, som vistades där, mottaga instruktioner för fortsatt
arbete i kontrarevolutionens tjänst. Den 4 juli återkom han till
Bryssel, och vi se att han strax åter upptager relationerna med madame
Sullivan. I dagboken läsa vi:
Juli 5. Hela dagen hos Sullivan. 7. Frukost hos Sullivan. 8.
Dito. 9. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Crawford går
in på att resa till England. 10. Frukost, middag och kväll hos
Sullivan. 11. Dito. 12. Frukost, middag och kväll hos Sullivan.
Torsdag 14. Frukost med Sullivan. Dinerade med 10 personer vid
hovet, mycket bra, men enkelt. På kvällen hos Sullivan. -- -- --
15. Åt middag hos Sullivan.
Samvaron hos madame Sullivan avbröts för några månader av resor. Den
20 juli reser Fersen jämte Crawford åter till Aix, där den senare
presenteras för den svenske konungen och varifrån han såsom Gustav
III:s underhandlare två dagar senare avreser till England med bud till
konung Georg och hans premiärminister Pitt. Han får för resten snart
brev efter sig från Fersen. I brev av denne till Taube den 26 juli
omtalar han att han skall giva sin engelske vän i uppdrag att söka i
England genom ett lån bota Gustav III:s penningbrist, den klippa varpå
så många av hans vittsträvande planer strandat. -- Denna del av hans
mission misslyckades för övrigt, varemot konung Georgs svarsbrev till
Gustav III var välvilligt och av denne betraktades som en politisk
framgång.
Fersens resa går snart därefter till Wien, dit han av Gustav III blivit
sänd i det hedrande men ganska delikata uppdraget att med Leopold II
diskutera möjligheten för bildandet av den stora liga av europeiska
makter som borde skyndsamt ingripa för Frankrikes och dess konungapars
räddning. Enligt den instruktion som konungen därvid utfärdade borde
Fersen underhandla om den planerade landstigningen i Ostende, och om
upplånandet av kejserligt befästningsartilleri åt den svenska hären
samt dessutom även söka förmå kejsaren att utse den svenske konungen
till ligans chef -- en halsbrytande uppgift och en idé som kunde
fötts blott i en så romantisk och äventyrlig politikers huvud som
Gustav III:s. Det behöver ej sägas att missionen misslyckades, enligt
konungens utsago i brev till Fersen på grund av "huset Österrikes
gamla avundsjuka mot huset Wasa", men enligt dagboken är kejsaren
älskvärd och konversabel. Han gillar Crawfords sändande till England
och kallar denne en "homme d'esprit". Han sysselsätter sig även med
madame Sullivan. Enligt dagbokens omsorgsfulla referat av Fersens' och
kejsarens samtal säges kejsaren ha sagt om Crawford: "Ah, jag känner
honom och hans föregivna fru Crawford!" Därefter följer av Fersen en
parentes: "Détails sur elle". Skada att ej den annars omständlige
Fersen fortsatte att ordagrant citera den höge interlokutören, det
skulle troligen givit en aning om samtidens syn på fru Sullivan. Fersen
hade för övrigt sitt eget bestämda omdöme om kejsaren. Redan före resan
till Wien har han annoterat: "En äkta italienare den där Leopold"
och den 26 september, då han varit på avskedsaudiens hos kejsaren,
skriver han beträffande dennes utlåtanden om Ludvig XVI vars mer eller
mindre framtvingade erkännande av konstitutionen i de dagarna mycket
diskuterades: "Han (d.v.s. kejsaren) medger att konungen ej är fri,
att man måste arbeta för hans befriande och att det var lyckligt att
han utan inskränkning godkänt konstitutionen. På kvällen sade han
till en annan att eftersom konungen sanktionerat konstitutionen var
ingenting mer att göra åt saken." -- "Det är just vad jag befarat,"
tillägger Fersen.
På hemvägen besökte han prinsarna i Koblenz. Och betecknande för hur
väl han trivdes med vännerna i Bryssel är att när han den 25 augusti
lämnar Koblenz, han skriver i sin dagbok dessa ganska rörande ord:
"Vackert. Rest. Ledsen över att det ej är till Bryssel."
Efter månader av ändamålslösa audienser och diskussioner, var Fersen
den 6 oktober 1791 åter i Bryssel. För denna dag och de närmast
följande har han antecknat i sin dagbok:
6 oktober. Anlände kl. 6 på morgonen till Bryssel. Vackert väder.
Ingen bostad. Crawford hade kvällen förut flyttat. Jag sov på
hotell "Duc de Galles". Gick ut kl. 12 till Sullivan. Åt middag
hos Breteuil, tillbragte aftonen hos Sullivan. Mycket fransmän.
7. Soaré hos Crawford. Min uniform gör stor lycka. 8. Dito.
9. Middag hos Crawford. 14. Åt middag med Crawford, Sullivan
och familjen Th. 16. Abbé Maury anländer. En mängd fransmän,
den ena löjligare ån den andra. 17. Åt middag hos Crawford.
Tillbringade där hela kvällen. 18. Middag hos Crawford, som var
mycket svartsjuk på mig. -- -- -- Simolin skriver till madame
Sullivan, att han (Staël) berättar de rysligaste saker om mig.
Han säger att jag ej kan annat än intrigera för att beröva honom
hans plats, han har även visat brev som han fått av konungen av
Sverige, etc. etc. Alla dessa herrar, Asp, Simolin etc, äro emot
mig, påstå, att jag gjort allt av ärelystnad, och att jag störtat
konungen och drottningen i fördärvet av samma anledning-- -- --
20. Middag hos Crawford. 21. Åt middag på en engelsk picknick
med Crawford, Sullivan, Gardiner, Hodgues och Thuguet. 22.
Middag Crawford. 23. Middag Crawford. 25. Jag var före middagen
tillsammans med Sullivan.
Notisen av den 18 visar, att Fersen genom sin verksamhet i Bryssel
såsom sin konungs utomordentliga sändebud kom att konkurrera med den
ordinarie svenske ambassadören i Paris, Staël von Holstein, hans forne
vän, senare hans gynnade rival i m:lle Neckers gunst, en man, som för
övrigt till revolutionen förhöll sig mera sympatisk och mera objektiv,
än både Fersen och hans konung.
Det kan på grund av dessa korta dagboksanteckningar förefalla,
som hade Axel Fersen utbytt de täta besöken hos fru Sullivan med
motsvarande middagar och supéer hos Crawford, och man undrar om det
goda förhållandet till madame Sullivan blivit på något sätt stört.
Men så var icke fallet. Förklaringen till att han härefter intog sina
måltider hos Crawford, var med all säkerhet den, att medan Crawford
förut bott på hotell, han vid denna tid -- vilket även en anteckning
i Fersens dagbok anger -- inredde sig ett eget hem, och att de tre
vännerna, i stället för att förut ha intagit sina måltider hos madame
Sullivan på Bryssels på den tiden mest bekanta hotell, Bellevue, numera
mest sammanträffade hos Crawford. Och det finnes även anledning att
förutsätta att Crawford såsom ett nödvändigt tillbehör till sitt nya
hem medtagit -- madame Sullivan. När Fersen efter denna tid i sin
dagbok talar om sin väninna, säger han att han varit "tillsammans"
med henne och ej "hos" henne. Först senare, när det för den 23 maj i
dagboken står att Crawford rest till Stuttgart för att hämta madame
Sullivans dotter, begagnar han sig åter av det gamla uttryckssättet:
"Diné chez Sullivan, frukosterat Sullivan, tillbragt hela dagen
hos Sullivan." Det är också nu i själva verket hos den frånvarande
Crawford, som han dinerade och superade. Att madame Sullivan senare
under många år bodde hos Crawford, framgår alldeles tydligt.
Av von Engeströms anteckningar finnes även en uppgift angående madame
Sullivans person och sätt att uppträda. Han säger om henne: "Fru
Sullivan hade icke ett behagligt sätt att vara. Hennes munterhet var
av det högljudda italienska slaget; hon skrek när hon skulle tala,
och skrattade med full hals. Sålänge som greve Fersen var hos henne,
var hon likväl tystlåten och försjunken i åskådande, liksom han. När
Crawford var hemma, gick det också anständigt till; men när dessa båda
herrar voro borta, spelade man, lekte pantlekar, utdelade kyssar och
förde ett förskräckligt väsende, efter vad Fagel, Grelet och andra unga
män, som besökte huset, berättade mig."
Det finnes även ett annat samtida vittnesbörd om madame Sullivan. I ett
oundertecknat brev till Axel von Fersen finner man följande passage:
"Prinsen av Wales sade oss att han sett honom (spanska ministern i
London) dansa en spansk dans med madame Sullivan hos Crawford, och att
det var så komiskt att man kunde dö av skratt. Förresten höjde han
ingalunda till skyarna madame Sullivans skönhet -- tvärtom kallade han
henne 'fruktmånglerska' och berättade om henne historier, vilka voro
allt annat än sympatiska."
* * * * *
Under samma tid som Fersen och hans vänner i Bryssel bedrevo
storpolitik -- efter sin återkomst från Wien stod han i brevväxling
med samtliga europeiska hov -- och dessemellan roade sig, befann sig
Simolin ensam och övergiven i Paris. Han längtade ivrigt efter madame
Sullivan, som till hans sorg föreföll att trivas väl där hon var och
ej ville återvända till Paris och sin gamle vän. Hans läge var föga
avundsvärt, det var för en autokratiens trotjänare en hård prövning att
vara minister i ett revolutionärt land, så mycket mer som han dessutom
var utsatt för många angrepp och trakasserier både från jakobinerna å
ena och emigranterna å den andra sidan. Slutligen var det endast en
tidsfråga när han skulle återkallas.
Från sin dystra vrå i det sjudande Paris skriver den gamle ministern
brev på brev till madame Sullivan. Dessa brev, som finnas bevarade i
den Fersenska samlingen i Stafsunds bibliotek, äro av stort intresse.
Kuriöst nog äro de av så gott som uteslutande politiskt innehåll. Man
kunde därav draga den slutsatsen, att de voro skrivna mera för madame
Sullivans vänner än för henne själv, men av de små intima passager
som finnas inströdda överallt och ännu mera av de ofta återkommande
påminnelserna om att ej låta andra få del av vad han berättar, ser man
tydligt nog, att breven äro skrivna enbart för madame Sullivan. Ett
brev av den 4 oktober 1791, i vilket han först omtalat nyheter från
emigrantlägret och vidrört de eventuella nya ministerutnämningarna i
Paris, avslutas sålunda med följande passus:
"Ni förstår utan tvivel, sköna väninna [I originalet står 'Chère et
Belle Dame'], att det, som jag på grund av mitt förtroende för er nu
omtalar, ej är avsett att berättas i det talrika aftonsällskap ni
samlar hos er. Om något av detta sipprar ut skulle det nämligen bli
utsirat och vanställt på det sätt som brukas av de herrar vilka besöka
eder salong och vilkas hjärnor lära vara på ett högst egendomligt sätt
förvirrade."
På grund av detta och andra citat kan man beteckna madame Sullivan
som en av denna tids verkligt intresserade och initierade politiska
kvinnor. Simolins brev ådagalägga detta även på andra sätt: de uttrycka
ofta en lätt irritation över att hans sköna dam ej ville höra annat
än politiska nyheter, och att hon dessutom önskade få till livs rena
fakta, utan reflexioner och kommentarier. Helt säkert var detta icke
i Simolins stil, han hade föredragit att skriva om mindre allvarliga
ting: småprat om gemensamma bekanta, om sig själv, sin längtan och
svartsjuka, samt sina egna reflexioner om de underbara ting han
dagligen såg utspelas inför sina ögon.
Men hans respekt för madame Sullivan tycktes ha varit nog stor för att
komma honom att beskedligt foga sig efter hennes vilja. Endast någon
gång vågar han -- då de exakta nyheterna tryta -- komma med sina egna
reflexioner, och då är han, medveten om att ej göra henne riktigt i
lag, färdig att på det ödmjukaste ursäkta sig: "Se här, min vackra
fru", skriver han den 6 sept. 1791 efter att ha omtalat vad man tror
sig veta om de lediga ministerposternas besättande, "en uppsjö av
möjligheter, lösa antaganden, som jag utprånglar i stället för fakta,
som ni önskar och som jag ej känner. Ni får kasta dem på elden, om
läsningen därav tråkar ut er, och ni kan vara övertygad om att så snart
det verkligen händer något, jag ej låter bli att underrätta er därom
och överhuvudtaget hålla er au courant med vad som sker."
Och vilka äro icke de nyheter som han "utprånglar" i sina brev till
denna extravaganta dam med de vidlyftiga politiska relationerna och
de lika vidlyftiga kärleksförbindelserna -- sin "très-chère, belle
et aimable Dame", som han kallar henne. Det är detaljerade in- och
utrikespolitiska exposéer, notiser om emigrantprinsarnas åtgärder och
de europeiska hovens arbete för den planerade europeiska koalitionen,
det är lagtexter och förhandlingar, det är personalia, en utläggning om
konstitutionsfrågan i hela dess vidd, med alla faser av konungens och
de utländska makternas ställning till densamma. Och allt är riktigt, om
det ock är färgat av en rojalistisk uppfattning, vilken dock ej hade
karaktären av ett ytligt partitagande men ett verkligt levande intresse
för den kungliga familjen.
Några utdrag av de som historiska dokument värdefulla breven giva en
god bild av tillståndet i detta jäsande revolutionära Paris, som blivit
kallat det kar, där framtidens vin bereddes. Och egendomligt är det
att tänka, att dessa skildringar lämnats av en den ryska despotismens
grånade tjänare till hans i kontrarevolutionens tjänst strängt
sysselsatta älskarinna.
Breven äro till antalet 22, det första daterat den 27 juni 1791, det
sista den 11 januari 1792. Under denna period rullade väl alltjämt det
stora dramat vidare upp sig, men därunder inträffade ingen av dessa
katastrofer som fått namn av revolutionens stora dagar. Det var också
därför som Simolin kunde för madame Sullivan gång på gång försäkra, att
allt var lugnt i Paris, och med sitt huvud borga för att hon utan fara
kunde återvända dit. Det är det stående omkvädet i de första breven,
sedan tyckes han så småningom hava resignerat.
Här nedan följa några av de mest intressanta passagerna i Simolins
brev. De tala för sig själva och behöva i allmänhet inga kommentarier:
P. 27 juni 1791.