Revolutionärer och emigranter - 03

förenade allt, hon förlänade liv åt allt omkring mig. Hennes död har
brutit alla band, med vilka mitt hjärta, min själ och min ande voro
bundna vid livet."
En kort tid efter greven av Artois' ankomst till Turin anslöt sig
sålunda även madame Polastron till hans hov, men tillbragte dock
ej denna gång mera än några veckor hos sin furstlige älskares höge
svärfader. I medlet av oktober strömmade nya emigrantskaror till
det sardinska hovet. Bland dessa befunno sig flera av den franska
aristokratiens spetsar, såsom vicomtessan de Vaudreuil, hertiginnan
de Laval, greve de Bonneval, markisen av Montesson, hertiginnan de
Brissac och madame de Polaslrons släktingar hertigen och hertiginnan de
Polignac samt grevinnan Diane de Polignac. Madame de Polastron åtföljde
familjen Polignac till Rom samt vistades där en tid. År 1790 gjorde
hon åter ett besök hos greven av Artois, men begav sig därefter till
Venedig, där hon stod under greve de Vaudreuils skydd.
I Turin bildades nu kring de kungliga prinsarna så småningom det första
emigrantcentrum av större betydelse. Det var från denna lilla härd som
de första stämplingarna mot revolutionen utgingo.
Greven av Artois var från början emigrationens självskrivna chef. Han
var vid denna tid 32 år, en man av medellängd, slank till växten,
med ett litet huvud och ett fint skuret ansikte, blå ögon under en
aristokratisk panna, affabla rörelser och en spotsk och högdragen
uppsyn. När man såg honom, säger en författare, kunde man gott förstå
att han samtidigt hade varit en hovets don Juan och syndabock för en
pöbel, vilken inbillade sig att han var likgiltig för dess lidanden.
På intet sätt var han emellertid till sin naturliga utrustning
eller sin personlighet förtjänt av att spela den ledande roll,
som omständigheterna sålunda gåvo honom under emigrationens två
första år. Han ägde ej ett spår av den praktiska blick eller
den organisationsförmåga, som hade behövts för att inrikta det
kontrarevolutionära arbetet i en given och klar fåra, och han var icke
någon riddare utan fruktan och tadel, vilken kunde föra traditionernas
så att säga ideella talan. Tvärtom var han till hela sin läggning
ytlig, saknade kunskaper och begåvning i djupare mening, kände varken
fransmännen eller Frankrike och kunde mindre än de flesta bedöma
betydelsen av de nya vindar, som drogo över världen. Att han icke
desto mindre av emigranterna hyllades såsom chef och ledare, berodde
väl dels på den yttre ställning han intog, och kanske ännu mera därpå
att det autokratiska åskådningssättet i honom hade sin mest utpräglade
representant. Under hela sitt liv och ännu när han mera än fyrtio år
efteråt förde spiran i det land, mot vilket han nu ville draga svärdet,
hade han ingen annan grundtanke i sitt görande och låtande än att
återinföra l'ancien régime helt rätt och slätt med allt dess skråvälde
och tyranni. I det avseendet visade han sig äga en envis och seg energi.
Vida lämpligare hade då en av de andra prinsarna, den nyssnämnde
prinsen av Condé, varit som ledare. Louis-Joseph de Bourbon -- han
hade själv återupptagit den titel av prins av Condé, som hans far
och farfar bortlämnat -- var visserligen icke heller han utrustad
med en så märklig intelligens, liksom han ej heller var någon skolad
diplomat. Men han var med sina 53 år en beprövad man och dessutom en
utmärkt officer. Han hade gjort sitt första fälttåg i början av det
sjuåriga kriget, och redan år 1758 vid 22 års ålder blivit utnämnd till
fältmarskalk, hade från 1759 anfört det franska kavalleriet i Tyskland
och år 1762 vunnit en vacker seger över hertigens av Braunschweig
trupper, vilken gjort honom ryktbar. Efter avslutat fälttåg residerade
han såsom guvernör över Bourgogne och Bresse på Condéernas urgamla
slott, det ryktbara Chantilly.
Medan greven av Artois vid de europeiska hoven ansågs såsom en lätting
och goddagspilt, voro Condés militära förtjänster kända och uppskattade
inom alla Europas härar, och hans namn ingav respekt. Redan såsom ung
hade prinsen av Condé ägnat sig åt politiken och intagit en halvt
fronderande ställning; så till exempel hade han 1771 protesterat
mot parlamentet Maupou och hade för den skull blivit förvisad till
Chantilly. År 1775, efter ett nytt politiskt nederlag, beslöt den
tappre krigaren sig för att deltaga i det amerikanska frihetskriget.
Återkommen därifrån ändrade han emellertid snart signaler, och när
han 1788 deltog i den andra notabelförsamlingen ställde han sig i
avgjord opposition till Necker, ja, när Ludvig XVI uppmanade de
kungliga prinsarna att uttala sig om det politiska läget, riktade
han till konungen ett memorandum, underskrivet även av hans son och
sonson, där han uppmanade konungen att ej kränka någon av adelns
företrädesrättigheter samt att kväva varje försök till opposition mot
envåldsmakten.
Oberoende av den ställning han intog till tidens krav och
politiska idéer, var Condé' illa sedd av hovet och i synnerhet av
Marie-Antoinette. I namnet Condé gömdes ända sedan "le grand Condés"
dagar en klang av självständighet för att icke säga fronderi, vilket
ej kunde undgå att väcka regeringsmaktens uppmärksamhet och misstro,
och fruktan för att bärarna av det ärorika namnet skulle utnyttja dess
glans till att med dynastien rivalisera om makten hade gått genom
tiderna. Denna fruktan var emellertid fullkomligt obefogad när det
gällde den man, som nu var huvudman för ätten. Louis de Bourbon var en
stillsam och mycket försiktig man utan någon egentlig ärelystnad för
egen del. General Bouillé, som i emigrantarmén tjänade under honom,
beskriver honom i sina memoarer såsom blyg och anspråkslös, alltid
villig att taga råd av andra, även av underordnade, och under loppet
av emigrationen alltid beredd att lämna främsta platsen till konungens
bröder. Hans försiktighet var ett ämne till mycket skämt -- man
berättade bland annat såsom ett exempel härpå, att han aldrig vågade
låta ett brev renskrivas av en enda person, utan delade det i fyra
delar, och lät fyra olika skrivare kopiera de respektiva delarna, vilka
han sedan själv hopfogade till ett helt.
* * * * *
Något egentligt program hade de första emigranterna icke. De förde
visserligen jämt och ständigt på tungan ett skrytsamt tal om att kuva
revolutionen med vapenmakt, och vid emigranternas hemliga sammankomster
i Turin samlade sig alla med iver och glädje kring krigsparollen. Men
denna paroll förblev länge, i brist på någon verklig ledning och en
utarbetad plan, ej annat än en hotfull fras, ett tomt ord. I själva
verket visste ej prinsarna själva vilken väg de skulle inslå för att
komma det stora målet närmare: att undertrycka revolutionen. De vände
sig i sin förtvivlan till en man, som särskilt Artois hyste det största
förtroende till, Frankrikes forne finansminister Calonne, han som under
några år på ett lika betänkligt sätt hade vigilerat med den franska
statskassan som med grevens av Artois privatfinanser. Från England,
där han bosatt sig, ledde Calonne härefter emigrantaktionen, hetsade
på det mest ansvarslösa sätt emigrantcheferna till en opraktisk och
fatal politik, vilken -- och det är därvid knappast orättvist att
stämpla Calonnes delaktighet i densamma såsom inspirerad av personligt
hämndbegär -- kom att i många avseenden gå stick i stäv mot det som
egentligen bort vara emigrantchefernas mål: att på ett försiktigt och
dock verksamt sätt hjälpa och stödja Ludvig XVI.
Den första åtgärd prinsarna på Calonnes inrådan skredo till var att
författa och i Frankrike sprida ett upprop till unga franska adelsmän
att emigrera och samlas kring de kungliga prinsarna i och för bildandet
av en truppavdelning, ett slags hedersbataljon, vilken skulle utgöra
kärnan till den armé, som de utländska makterna, när tiden vore inne,
skulle sända mot den franska nationalförsamlingen. Att sprida detta
upprop och ge detsamma yttermera stöd genom personlig agitation,
utsågos markis de Larouzière, personlig vän till prinsen av Condé,
och markis de la Queuille, en officer, som var hängivet tillgiven den
kungliga familjen och en av de få, som stannade i Paris, så länge
Ludvig XVI ännu åtnjöt en relativ frihet.
För övrigt sökte prinsarna dels genom att underblåsa alla i synnerhet
i franska landsorten förekommande antirevolutionära upprorsförsök,
dels genom att hos Europas regerande furstar söka erhålla stöd för
ett krig mot Frankrike, att bereda marken för den kontrarevolution
de skrivit på sitt program. I sådant syfte vände de sig genom sitt
sändebud furst Polignac redan i oktober 1789 till kejsar Joseph II,
vilken i egenskap av Marie-Antoinettes bror var närmast att vaka över
den franska konungafamiljens intressen. Kejsaren betraktade emellertid
de första emigranterna närmast såsom äventyrare. Enligt ett brev från
Condé till hans vän Larouzière var det svar kejsaren givit deras
sändebud furst Polignac "fruktansvärt, motbjudande och till och med
kränkande". Prinsarnas försök att närma sig Preussen förblevo även utan
resultat. Europas stormakter ställde sig sålunda från början ovilliga
mot prinsarnas företag.
Det fanns emellertid en furste, som följt emigrationsrörelsen med de
största sympatier och som icke begärde bättre än att få hjälpa de
landsflyktiga aristokraterna. Denne monark var Gustav III. Långt borta
i Finland inbegripen i brinnande krig mot Ryssland emottog han varje
nyhet som kom från Frankrike med ett gränslöst intresse. Därom vittnar
nogsamt hans korrespondens med Gustav Mauritz Armfelt och andra, och
givetvis voro den "upplyste despotens" sympatier på deras sida, vilka
han sedan sina två besök i Frankrike räknade som sina vänner: högadeln
och konungafamiljens medlemmar. Men Gustav III inskränkte sig ej till
att endast med varmt deltagande följa händelsernas utveckling. I början
av oktober anlände till slottet Moncalieri ett svenskt sändebud från
Gustav III, greve Rehusen, med brev till greven av Artois, där denne av
Gustav III inbjöds att i Sverige söka en fristad under landsflykten.
Ett annat brev överlämnades i Turin av Rehusen till prinsen av Condé.
"Att bjuda en Bourbon och en Condé en fristad i mitt läger", skrev
Gustav III bl.a. till Condé, "är att kalla segern dit, och när jag
föreslår Eder att söka en tillflykt i någon av mina stater år det icke
så mycket för att betyga det intresse jag hyser för Eder, som för att
tillfredsställa mina ljuvaste förhoppningar."
Prinsarna svarade älskvärt, men avböjande. "Varför skall det politiska
läget just nu sätta hinder i vägen för mig att nå mina käraste
önskningars uppfyllelse", skriver greven av Artois, "då jag har Ers
Majestät såsom exempel och föredöme, tycks det mig som om det icke
funnes något mål såstort och ädelt, att jag icke kunde hoppas att nå
det. Men Ers Majestät förstår säkert de orsaker som komma mig att
avböja Ert smickrande erbjudande. Då jag blivit emottagen och behandlad
som en son vid konungens av Sardinien hov, anser jag att jag bör stanna
här till det ögonblick, då jag med värdighet kan återvända till mitt
fosterland och räkna på att vara det till nytta." Prinsen av Condé å
sin sida svarade, att om det fanns något, som kunde trösta en Bourbon
för Frankrikes olyckor, så var det utan tvivel den del en så stor
konung som Gustav III tog i dem, och att det varit honom en ära att
kunnat få för Gustav III:s fötter nedlägga sin hyllning samt på närmare
håll beundra de dygder, vilka gåvo sig uttryck i så mycken älskvärdhet
och överlägsenhet.
Detta var ingalunda endast fraser. Ty om man ock med visshet kan
antaga, att emigrantcheferna ej ett ögonblick på allvar övervägde
möjligheten att draga sig tillbaka till Sverige, detta avlägsna land,
vars hårda klimat ensamt avhöll en av högaristokratiens damer, madame
de Boufflers, från att antaga en liknande inbjudan, som Gustav III
riktat till henne, voro de icke okänsliga för den välvilja och heder,
som anbudet innebar, det visa tydligt deras senare relationer till
Gustav III.
Utan hopp om hjälp från någon av de europeiska makterna, och utan någon
militär att stödja sig på -- ty ett knappt hundratal unga adelsmän
hade hörsammat deras kallelse -- voro emigrantchefernas planer på ett
krig mot revolutionens Frankrike ännu under året 1790 synnerligen
svävande. Det värsta var, att det franska kungaparet icke under någon
förevändning önskade låta sig befrias av Artois och Condé. Tvärtom.
Under året 1790, då nationalförsamlingen så att säga bröt sönder det
gamla autokratiska Frankrike bit för bit, föredrogo Ludvig XVI och
Marie-Antoinette av flera skäl att ha det så tyst som möjligt omkring
sig. Dels ville de vänta och se, om de ej kunde få till stånd någon
antaglig överenskommelse med nationalförsamlingen, dels ansågo de med
ett visst berättigande att skulle de behöva hjälp av någon utomstående,
så borde denna komma från Österrike, med vilket land de redan stodo i
hemligt samförstånd. De dolde icke heller för Artois sin ovilja mot de
kungliga prinsarnas företag. "Drottningen vill bli räddad genom vem
som helst annan än oss", skriver Condé förtvivlad i ett av sina brev
till Larouzière. Det hände visserligen någon gång, att Ludvig XVI sände
sin bror ett gillande ord, men i allmänhet var det endast varningar
och förebråelser, som från Paris haglade ned över greven av Artois.
Ofta talade breven redan genom sin knappa avfattning om retlighet
och missbelåtenhet. Å andra sidan gillades ej heller konungens och
drottningens uppträdande och handlingssätt av emigrantcheferna.
Vid underrättelsen om att konungaparet visade förtroende för någon
av revolutionens ledare, Mirabeau eller Lafayette, och inför den
eventuella möjligheten att Ludvig XVI skulle antaga den konstitution
på vars utarbetande nationalförsamlingen under de två första åren var
sysselsatt, blevo prinsarna utom sig, och greven av Artois överhopade
sin kunglige broder med långa skrivelser, innehållande både uppmaningar
att göra kraftigt motstånd och minutiösa föreskrifter om hur kungaparet
borde uppföra sig. För varje nyhet som anlände från Paris, för varje
underrättelse om en ny lag som konungen sanktionerat, blev det
uppståndelse bland emigranterna, och man ropade ve över konungens
rädsla och drottningens svaghet.
I Condés brev till Larouzière speglas bäst emigrantchefernas missnöje
med Ludvig XVI och Marie-Antoinette Den 27 februari skriver Condé:
"Greven av Artois har genom en händelse erhållit ett brev från konungen
och drottningen. Konungens brev vittnar om en svaghet, om vilken ni ej
kan göra er en föreställning. Han förefaller att frukta sin bror. Han
förehåller honom huru liten framgång han haft i sitt uppviglingsarbete
i Dauphiné såsom ett bevis på att man ingenting borde företaga sig.
Drottningens brev bär vittne om en ännu större svaghet. Efter att ha
framställt alla möjliga skäl, som ni kan tänka er, ber hon honom lämna
all tanke på en kontrarevolution. Se där den kvinna som La Queuille
och andra framhålla som ett föredöme för uthållighet och energi!"
Och den 3 mars: "Ack, tro mig, det finns sannerligen därborta intet
annat än svaghet, styrkan finnes och kan väl finnas endast här. Det
är mot deras vilja som man bör rädda dem. La Queuille måste övertyga
dem om, att vi äro varken barn eller dårar. Vi här förena mod med
försiktighet. Drottningen bedömer alltid greven av Artois såsom för
tio år sedan. Men han är, Gud vare tack och lov, ej mer densamme."
Även mot konungens andre broder, greven av Provence, hade Condé mycket
att anmärka. Särskilt vid ett tillfälle ådrog sig denne emigranternas
harmfyllda uppmärksamhet. Under nationalförsamlingens ryktbara
högförräderiprocess mot en fransk officer, markisen av Favras, som i
december 1789 ställdes under åtal för att ha varit själen i en komplott
med syfte att bortföra konungen till Peronne och göra slut på de
konstitutionella lagarna, hade Monsieur inför Paris' municipalstyrelse
fällt ett gott ord för Favras och förklarat att han gjort det "ej
såsom furste, men som medborgare". Det var detta uttalande som i den
tacksamma emigrantjordmånen blev fröet till en fantastiskt uppblommande
indignation.
"Jag tänker att ni kommer alt rysa av raseri, liksom greven av Artois
och jag", skrev prinsen av Condé till Larouzière, "då ni läser det jag
sänder eder. Hur är det möjligt att det bourbonska blodet kan förnedra
sig därhän, och flyter det verkligen i en sådan mans ådror -- om man
över huvud kan kalla honom en man -- som tillåter sig en åtgärd, vilken
är framkallad endast av rädsla och låghet. Ni kan ej tänka er vilket
utbrott av mod, ädelhet och ovilja, som läsningen härav förorsakade
greven av Artois. Vi ha icke givit honom efter, och intet har mera än
denna händelse stärkt oss i vårt oundvikliga beslut."
Och Condé sade sant. Emigrantledarna fortsatte sitt arbete på att, som
de ärligt medgåvo, till och med mot konungaparets vilja befria dem
och Frankrike ur revolutionens klor! Under hela året 1790 förde de
franska prinsarna i Turin ett liv som väckte uppseende i hela Europa,
och dessutom, vad värre var, en högröstad och ganska vågad politik.
Deras onda ande, om man så får säga, var fortfarande Calonne, som under
sommaren 1790 lämnat England för att bosätta sig i Turin. Från detta
ögonblick blev denne man, en mera inkarnerad autokrat än t. o. m.
hans vän Artois, den faktiske ledaren av och själen i prinsarnas alla
företag. De nöjde sig härefter icke längre med tomma manifestationer,
med att uppmana till uppslutning kring emigrantprinsarnas fanor,
eller att värva unga adelsmän för bildande av en emigranthär, de
företogo sig även att genom köpta agenter bedriva ett vitt utbrett
uppviglingsarbete, varhelst jordmånen syntes lämplig. Så t.ex. voro
de icke utan skuld i de kontrarevolutionära rörelser som vid denna
tidpunkt uppstodo i Dauphiné, Provence och Languedoc. Särskilt stodo de
i relation till Froment, en rojalistisk uppviglare i Languedoc, som vid
denna tid mycket lät tala om sig.
Därjämte fortsattes försöken att få fast fot vid något av de
europeiska hoven. Att Victor Amadeus själv skulle bli mest utsatt för
emigranternas övertalningar var naturligt, och Calonne, som var en
skicklig diplomat, lyckades även avtvinga honom löftet att, därest det
av Bourboner styrda Spanien, på vilket man ställde vissa förhoppningar,
skulle bidraga med någon hjälp, för det gemensamma företagets skull
uppställa en här om 12,000 man.
Men detta medgivande betecknade ingalunda att konungen av Sardinien
hade gillat prinsarnas politik. Ty om han ock var en av de första
furstar som visade benägenhet att bispringa franska kungaparet med
sin hjälp, hade han på alltför nära håll sett prinsarnas oförsvarliga
lättsinne och den godtrogenhet, som låg till grund för hela
emigrantpolitiken. För varje ny last emigranter, som de dagligen
ankomna vagnarna avlämnade i hans huvudstad, ökades hans fruktan för
att hans land skulle bli skådeplatsen för någon hämndaktion från de
franska revolutionärernas sida -- det talades bland annat om upptäckten
av en sammansvärjning i Nizza, vilken bildats i syfte att förgöra alla
fransmän i Turin. Sedan Ludvig XVI och Marie-Antoinette genom att
utnämna Calonnes forne rival om makten, baron de Breuteuil, till sin
underhandlare avgjort markerat sitt avståndstagande från prinsarna och
deras minister, lät konung Amadeus prinsarna tydligt förstå, att han
föredrog lugnet i sitt rike framför den roll av gästfri värd för halva
Frankrike, som han nu spelade.
Prinsarna hade intet annat att göra än att söka sig en ny
tillflyktsort. I början av 1791 begav sig Condé med son och sonson,
hertigarna av Bourbon och Enghien, till Tyskland för att där närmare
övervaka ett av prinsarna redan påbegynt uppviglingsarbete bland de
tyska Rhenfurstar, som av den nya franska regeringen berövats en del av
sina länder -- redan före honom hade hans vän Larouzière sänts såsom
representant för emigranterna till den tyska riksdagen i Ratisbonne.
Även greven av Artois beslöt att lämna Turin, dock till en början
blott för att utföra den plan, som Calonne uppgjort, nämligen att med
diplomatisk fintlighet överrumpla den nye kejsaren, Leopold II, och
söka locka honom in i deras planer. Men när tiden närmade sig för
avresan till Wien, ändrade Artois med ens resrouten, sände Calonne
som officiellt sändebud till Wien och begav sig själv till Venedig i
hopp om att där kunna sammanträffa med kejsar Leopold, då denne, såsom
beramat var, skulle göra sin eriksgata genom de italienska provinserna.
Den första tiden av vistelsen i Venedig -- där han återfann madame
Polastron -- var icke med avseende å de politiska angelägenheterna
odelat angenäm. Calonne kom snart med en nedslående underrättelse,
nämligen att kejsarens italienska resa blivit uppskjuten, samt att han
själv tills vidare blott erhållit löfte om en audiens. Artois stannade
emellertid i Venedig -- han företog endast en gång ett kort besök i
Turin för att mottaga sina tanter, Ludvig XV:s systrar. När sedan i
april kejsaren anlände till Mantua, erhöll prinsen genom förmedling av
Frankrikes ambassadör i Venedig tillstånd att få uppvakta honom.
Mötet mellan den landsflyktige prinsen och den mäktige tyske kejsaren,
Marie-Antoinettes svåger och bror, den ene självbelåten och arrogant,
den andre trygg i känslan av sitt övertag, blev i grunden intet
annat än ett utbyte av tomma älskvärdheter och fraser. En viss
meningsskiljaktighet kom visserligen till synes, i det kejsaren
förklarade att Europas furstar intet kunde göra för Ludvig XVI så länge
han ännu befann sig i Frankrike, och att man nödvändigt borde avvakta
den stund då han räddat sig undan, medan Artois åter menade, att ifall
man ej strax skred till hjälp, det vore detsamma som att alldeles lämna
kungaparet i sticket. Kejsaren, som väl kände till konungaparets oro
för emigranternas uppviglingsförsök, gjorde emellertid sitt inflytande
gällande för att hindra dessa, och om han ej heller lyckades förmå
greven av Artois att avge löftet att stanna i Turin, så lovade dock
denne att ej fullfölja sin avsikt att slå sig ned i Belgien utan hellre
välja till vistelseort Koblenz, där kejsaren försäkrade honom att han
skulle bli utomordentligt väl emottagen av kurfursten av Trier, som
var Ludvig XVI:s och prinsarnas morbror -- Marie-Antoinette hade själv
anbefallt honom att "gömma sig någonstädes i Tyskland". I utbyte mot
det löfte kejsaren sålunda fordrade av Artois, nämligen att han under
den närmaste tiden skulle förhålla sig stilla och avvakta den flykt
som konungaparet enligt kejsarens önskan beslutat att företaga, gav
kejsaren Artois ett svävande och osäkert löfte om att kejsaren och
kungaparet ej från sin sida skulle börja någon aktion utan att förut
underrätta prinsarna därom.
Det var på dessa kejsarens ord, som Artois uppbyggde hela den version
om det som försiggått mellan kejsaren och honom, vilken han sedan
utan minsta tvekan levererade ut till alla som ville höra på honom.
Lättrogen som han var, och van att se allt mot bakgrunden av sin egen
fantasis färgperspektiv, fick detta vaga löfte för honom den största
betydelse. Han behöll av mötet med kejsaren endast intrycket av en
utomordentlig älskvärdhet, och han var ej sen att låta världen veta
vilket gott samförstånd som hade rått mellan dem båda. Men att minnas
sitt eget löfte om att inställa all agitation, det föll honom icke in.
Tvärtom fortfor han att göra propaganda för sig och sin självtagna
uppgift. Han sände bland annat till Ludvig XVI en utförlig och
utomordentligt förgylld berättelse över sitt möte med kejsaren. Och när
han sedan lämnade Turin, var det ingalunda för att gömma sig undan.
Innan han uppfyllde sitt löfte att slå sig ner hos kurfursten av Trier,
gjorde han en rundresa hos alla Rhenfurstarna för att försäkra sig om
deras anslutning till kriget mot revolutionen.
På denna sin resa blev Artois mottagen med entusiasm vart han än
kom. Alla de stora Rhenstäderna: Mainz, Worms, Koblenz, Bayreuth,
Mannheim voro fulla av emigranter, ty här hade just de grupper
företrädesvis samlats, som voro entusiastiska för ett krig mot
revolutionen. Här hyllade man med hänförelse greven av Artois för den
stora oförskräckthet och det mod han ådagalade genom att välja till
vistelseort en plats, vilken, ifall ett krig utbröt, givetvis först
skulle bli föremål för krigsoperationerna.
Den 15 oktober gjorde greven av Artois sitt intåg i Koblenz. Hans
onkel kurfurst Klemens-Wenceslaus hade förberett ett storståtligt
emottagande. Han hade bland annat sänt honom till mötes en lustjakt,
vilken skulle föra honom och hans svit ned för Rhenfloden -- det var
beräknat att färden skulle ske just i solnedgången. Resan fördröjdes
visserligen av storm, så att han anlände i mörkret, men mottagandet
blev ej desto mindre storartat. När greven av Artois landsteg, mottogs
han och hans följe, som bestod av 60 personer, bland dem Calonne och
biskopen av Arras, Conzié, av alla de fransmän som vistades i staden,
och i spetsen för dem såg han flera märkliga män som t.ex. greve
Vergennes, franske konungens minister, och Esterhazy, som hade anlänt
hit dagen förut. Vid kanoners dån och omgiven av ett lysande följe
fördes han i stor kortege till kurfurstens palats, där han i den stora
bankettsalen hälsades välkommen av kurfursten och hans hov. På kvällen
följdes han sedan till slottet Schönbornlust, som han erhållit av
kurfursten till residens. Dagen därpå anlände madame Polastron, för
vars räkning greven av Artois hade hyrt ett hus i närheten av slottet.
För greven av Artois var detta storartade mottagande och den entusiasm
som flödade över honom en angenäm överraskning. Alt vara halvt gömd
i Turin med sin svärfars kontroll och missnöje som ett bart huggande
svärd ständigt över sig hade varit prövande för hans korta tålamod.
När han nu hyllades såsom en oförskräckt man och en boren ledare för
aristokraternas högsinnade kamp mot det eländiga parispacket -- det
var och förblev Artois' förenklade syn på hela revolutionen -- glömde
han, tjusad av det angenäma i situationen, att det ej var han, som hade
Europas politik i sin hand. Han omgav sig med beundrande emigranter,
som av kurfursten själv hade blivit väl bemötta, och med sina förtrogna
började han åter välva vittgående om ock föga solida planer. Några
dagar efter det han anlänt kommo prinsen av Condé och hans son prins
Bourbon till Schönbornlust och överläggningarna bedrevos nu med
ytterligare iver.
Men greven av Artois skulle icke heller nu få i ro och efter sitt
sinne leva sitt liv och sköta sin politik. Dagen efter Condéernas
besök, den 25 juni, nåddes han av en underrättelse, som skulle förändra
läget både inom och utom Frankrike, och även hans egen ställning till
emigranterna, nämligen nyheten om konungaparets misslyckade flykt, samt
att greven av Provence lyckats undkomma alla hinder och redan var på
väg till Belgien.
Därmed hade emigrationens två första år lupit till ända med allt
dess från de aristokratiska salongerna medförda lättsinne och
äventyrslystnad, dess planlösa och efemära politik och myckna
skrytsamma och på samma gång ödesdigra munväder. Med grevens av
Provence ingripande kom det en fastare hand vid styret samtidigt som
allt hastigare det romaneska skimret över den stora flykten till
främmande land försvann för att efterträdas av det dystra sken som
skulle färga uppgörelsens dag för allt Frankrike.


FRANÇOIS-CLAUDE-AMOUR DE BOUILLÉ.

När efter Bastiljens stormning emigrantfloden i sitt strömdrag drog
med sig de flesta av Marie-Antoinettes och Ludvig XVI:s personliga
vänner och dessutom en stor del av den klass som bort utgöra tronens
stöd under onda tider, låg det nära till hands att även konungaparet
skulle anse en flykt vara den enda räddningen ur det svåra läge,
i vilket de kommit efter de dystra oktoberdagarna 1789. Då hade
folkmassan för andra gången efter revolutionens utbrott ställt sig
solidarisk med nationalförsamlingen, och, som en symbol för att
den lysande, självtillräckliga despotismen efterträtts av en utav
folket avhängig konungamakt, tvingat sin konung att utbyta residenset
Versailles med dess praktfulla och högdragna isolering mot de mörka
Tuilerierna, omgivna av det sjudande Paris. I diskussionerna inom
hovet och i Marie-Antoinettes hemliga brevväxling med Wien återkom
ofta tanken på att skära sig ut ur de svåra förhållandenas nät genom