Revolutionärer och emigranter - 06

Total number of words is 4468
Total number of unique words is 1594
23.3 of words are in the 2000 most common words
33.4 of words are in the 5000 most common words
38.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
dem. Det är mot mig ensam, som ni skall rikta edert raseri, för mig
som ni skola slipa edra dolkar och tillreda edra gifter. Jag har velat
rädda mitt fosterland. Jag ville rädda konungen och hans familj, det
är mitt brott. Det är ni som nu böra ansvara för deras liv, ej inför
mig, men inför alla världens suveräner, och jag förbereder er på att,
om ni kröka ett hår på hans huvud, så skall av Paris ej mera återstå
sten på sten. Jag känner vägarna, utmed dem skall jag föra de främmande
trupperna och ni själva skola plikta därför med edra liv. Detta brev
är endast förebudet till det manifest från alla suveräners sida, i
vilket ni i ännu klarare ord skall underrättas om vad de fordra av er
och vad ni ha att frukta, ifall ni ej vilja foga er." Brevet avslutas
med följande oskrymtade hälsning: "Farväl, mina herrar, jag slutar utan
några ärebetygelser, ni veta tillräckligt väl mina känslor."
Bouillé nådde med sitt brev såtillvida det mål han åsyftat, att det
överallt i Paris väckte det hetsigaste uppseende. Nationalförsamlingen,
som svarade på detsamma med en proskriptionsorder, lät trycka och
uppspika det och det kommenterades ivrigt i tidningarna, på kaféer och
i klubbarna. Men om Bouillé hyst någon naiv förhoppning om att hans
skrivelse skulle kunna vara Ludvig XVI till något stöd och eventuellt
samla kring honom de förnuftiga elementen i det franska samhället,
misstog han sig i grund -- tvärtom klandrades hans tilltag allmänt,
till och med på monarkiskt håll, och man såg i det intet annat än en
braverande gest och ett försök att ådraga sig uppmärksamhet. Bouillé
var mycket smärtsamt berörd över att man kunde misskänna de motiv som
lett honom -- och vilka utan något tvivel voro de mest oegoistiska. I
sina memoarer ger han uttryck åt sin besvikelse. "Alla partier ha",
säger han "förebrått mig denna handling, man har velat göra gällande
att jag letts av tom skrytsamhet, just då jag var uppfylld av känslor
av hämnd och raseri: huru har man kunnat missförstå mig till den
grad? Om ej min önskan varit att rädda konungen, om det ej varit mitt
enda mål, hur skulle jag då ha kunnat vara så oförsiktig att jag
förutspått de främmande makternas infall i Frankrike, när jag ej hade
sett några förberedelser för ett sådant infall, och då jag visste att
mina hotelser just nu ej kunde ha några effektiva följder? Skulle jag
ha utsatt, ej blott mig själv utan även mina egna för proskription
och förföljelse och för mina fienders raseri, dessa fiender, vilka
jag därigenom ytterligare skulle förtörnat och vilkas dolkar skulle
förfölja mig över allt och göra slut på mitt liv!!"
Från de europeiska suveränernas sida rönte emellertid Bouillé det mest
smickrande erkännande. Gustav III, som hade mottagit en avskrift av
Bouillés upprop i Aachen, där han befann sig vid tiden för Ludvig XVI:s
flykt, skrev strax till Bouillé ett särdeles älskvärt och beundrande
brev, däri han erbjöd Bouillé tjänst i sin armé -- det var nämligen ej
vid denna tid ovanligt att officerare ingingo i ett annat lands tjänst
utan att lämna sina befattningar i hemlandets armé; så t.ex. tjänade
ju som bekant en mängd svenska officerare i franska regementen. -- "Det
finnes väl ingen furste i Europa", skrev Gustav III, "som ej skulle
sätta pris på att bland sina undersåtar få räkna och i spetsen för
sina arméer se en sådan man som ni. Men den som är den äldste och den
trognaste av ert fäderneslands allierade, har kanske därvidlag en viss
företrädesrätt framför de andra, så mycket mer som ni ej behöver lämna
er tjänst i ert egentliga fädernesland för att inträda i hans."
Två veckor tillbragte nu den franske generalen i vår konungs närhet
i Aachen. Under långa och förtroliga samtal utvecklade Gustav III
för Bouillé alla trådarna i de planer, han välvde för det franska
konungaparets räddning, och sina förhoppningar om att få bli ställd
i spetsen för den koaliserade armé som han räknade på, och Bouillé
underlät icke att verka inspirerande genom sina mörka skildringar av
revolutionens Frankrike. "Jag försökte", skriver Bouillé i memoarerna,
"få honom att omfatta min åsikt, att det i anseende till den kraft och
det antal som konungamaktens fiender i Frankrike kunde räkna på och den
överlägsenhet som utmärkte jakobinerna, vilka snart skulle bli herrar i
Frankrike, ej mera fanns någon annan utväg än en inblandning av de med
konungen allierade makterna, stödd av talrika arméer, vare sig detta
skedde för att få till stånd en överenskommelse i det de beskyddade
det moderata rojalistiska partiet och det konstitutionella mot
anarkisterna, eller för att åvägabringa en ny revolution till konungens
förmån -- i båda fallen skulle de emellertid intränga i landet i
egenskap av förmedlare och beskyddare av det förnuftiga partiet."
Under denna samvaro upprepade Gustav III sitt anbud till Bouillé att
ingå i den svenska arméns tjänst, i det han för honom ställde i utsikt
att under det blivande fälttåget få kommendera de svenska trupperna
under sitt eget överbefäl -- Gustav III ville nämligen själv anföra de
förenade ryska och svenska styrkorna. Bouillé hade visserligen begynt
underhandla med Katarina II i syfte att få anställning i ryska armén,
men han gav dock vika för Gustav III:s övertalningar, smickrad över
det varma erkännande som från dennes sida kom honom till del. -- "Det
är svårt att motstå så smickrande lovord, i synnerhet när de komma
från en hjälte", se där varmed Bouillé urskuldar sig att ha blivit den
stora Katarina otrogen. Bouillé ger i sina memoarer en mängd detaljer
angående sina samtal med Gustav III. Vi kunna se framför oss den
beprövade generalen, lyssnande till den svenske konungens skildringar
och utläggningar -- i ena ögonblicket skrytsam och fantastisk, i det
andra öppenhjärtig och oförbehållsam. "Under den korta tid som jag
tillbragte med denne furste", skriver Bouillé, "visade han mig ett
stort förtroende; han talade med mycken öppenhet och anspråkslöshet
om sitt krig mot ryssarna och framlade för mig alla de planer han då
uppgjort och utfört. Dessa planer voro vackra, vidsynta, djärva; men
de hade den svagheten att ej kunna utföras, liksom alla stora projekt,
när de icke äro baserade på militärisk erfarenhet, ty endast med sådan
kan man förena alla detaljer -- den minsta försumlighet kan nämligen i
sådana avseenden komma allt att stranda. Han erkände det själv och sade
mig, att han vid den tiden ej hade någon aning om, hur ett krig fördes,
och ytterst få erfarna generaler som kunde leda det. Jag tyckte att han
hade mycken begåvning och mycket goda kunskaper och till karaktären var
oerhört lik sin morbror Fredrik den store."
Redan före konungens flykt hade greven av Provence trätt i förbindelse
med Bouillé och visat honom sin bevågenhet. Relationerna återupptogos
vid det besök Bouillé gjorde hos prinsarna i Koblenz efter det han
lämnat Aachen. Prinsarna utmärkte honom vid detta tillfälle på
allt möjligt sätt, de gåvo honom bland annat säte och stämma i sin
regeringskonselj och Bouillé framlade för dem ett aktstycke, i vilket
han nedskrivit sina reflexioner över tillståndet i Frankrike och
stämningen i armén. Detta aktstycke, i vilket Bouillé inlade hela sin
entusiasm för en militäriskt genomförd kontrarevolution, vittnar om
samma kortsynthet som utmärkte alla fälttågsplaner som uppgjordes både
i prinsarnas och Gustav III:s omgivning, i det Bouillé fullständigt
bortsåg från eventualiteten, att det revolutionära Frankrike kunde göra
de allierade härarna motstånd. Men vi finna även samma oegennyttiga
kärlek till Ludvig XVI som motiverar hela hans uppträdande och som
endast ter sig så mycket djupare och ärligare, som Bouillé här visar
sig ha genomgått samma utveckling som hans härskare, vars rent
absolutistiska uppfattning av konungadömet efter flykten förefaller
att ha underkastats en viss moderation. Bouillé gör nämligen några
medgivanden åt revolutionsidéerna i det han påpekar att en stark
regering i Frankrike ej kunde upprättas utan att folkets ställning
förbättrades och en mängd gamla missbruk upphävdes. "Uppoffringarnas
stund har nu kommit", skrev han, "och sådana äro oundvikliga. Man
misstar sig, när man tror att adeln skall kunna återtaga alla sina
privilegien parlamenten återupprättas i sin förra form, prästerskapet
erhålla sina rikedomar och företrädesrättigheter, och regeringen sitt
oberoende och sin absoluta makt."
Från alla håll strömmade välvilja och tacksamhet över den plötsligt
ryktbarvordne franske generalen. Konungen av Preussen hedrade honom
även med en smickrande skrivelse:
"Jag har läst edert brev till nationalförsamlingen med samma livliga
intresse, som det jag hyser för er konungs belägenhet. Jag kan ej finna
ord för att berömma det nit varmed ni tjänat honom, ensamt därigenom
skulle ni ha förvärvat min aktning, ifall ni ej redan tidigare vunnit
den på andra grunder. Det är med uppriktig sorg, som jag erfarit, att
er fosterländska omsorg ej haft den framgång man önskat. Jag vet ej
vilka planer ni har för framtiden, men om ni vill komma hit, skall ni
jämte edra söner bli mottagen som en vän."
Bouillé följde dock ej uppmaningen, utan antog i stället en inbjudan
som han samtidigt erhållit från kurfursten av Mainz, vilken erbjöd
honom att bosätta sig i hans rike, ett beslut som Fredrik Wilhelm
gillade och som Bouillé ej behövde ångra, då han i kurfursten fann en
älskvärd, glad och kunskapsrik man, som med värme omfattade hans egen
plan på ett europeiskt krig mot Frankrike. Även kejsar Leopold visade
sig nådig mot den franske general, som uppoffrat sig så oegoistiskt för
hans syster och svåger. I augusti inbjöds Bouillé att infinna sig till
furstemötet å Pillnitz slott samt att utarbeta och där framlägga en
plan för ett eventuellt infall i Frankrike, på olika punkter.
Så var den i sitt land föraktade och förföljde generalen,
flyktarrangören och flyktingen bleven en man som Europas mäktiga
furstar hyllade och räknade som sin vän och rådgivare!
Under de dagar Bouillé vistades i Pillnitz hade han tillfälle att
framlägga sin fälttågsplan för marskalk de Lascy och marskalk
Hohenlohe, kejsarens och konungens av Preussen generaler, båda två
språkrör för sina respektive härskare och såtillvida olika i sina
åsikter, som de Lascy med lika stor iver opponerade sig mot en väpnad
inblandning, som Hohenlohe förordade en sådan. Han fick dock ej ännu
i Pillnitz tillfälle att framlägga denna plan för furstarna själva,
utan först några veckor senare i Prag, dit han av kejsaren personligt
inbjöds för att vara med om kröningshögtidligheterna -- en heder som
Bouillé själv ingalunda underskattade. Den 12 september blev Bouillé --
visserligen efter tio dagars väntan! -- emottagen i audiens hos kejsar
Leopold, som vid denna audiens framlade sina synpunkter i de franska
angelägenheterna. Men det hade ej krävts någon ingående diskussion
för att ådagalägga för Bouillé att ett samarbete mellan kejsaren och
honom var omöjligt. Leopold II:s åsikter stodo i konträr motsats till
Bouillés egna, då denne Europas mäktigaste furste ansåg att Frankrikes
angelägenheter borde avgöras, ej genom ett väpnat infall utan genom en
kongress av alla Europas furstar, vilka stödda på starka arméer skulle
förklara sig för en inblandning i Frankrikes angelägenheter till förmån
för dem som lidit mest genom revolutionen, de tyska furstarna i Elsass
och den franska konungafamiljen. Huru vitt olika Leopold II tänkte i
de franska angelägenheterna bevisas bäst därav, att han förklarade för
Bouillé såsom sin bestämda åsikt, att det enda parti Ludvig XVI kunde
taga gentemot nationalförsamlingen vore att erkänna konstitutionen --
denna nagel i ögat på alla motrevolutionärer av olika slag!
Audiensen var sålunda icke ägnad att tillfredsställa Bouillé, och när
han, efter att besviken ha återvänt till Mainz, återupptog arbetet
för att rädda sin konung, hade han helt övergivit tanken på att från
kejsaren vänta stöd för sina planer. Han tog nu definitivt parti
för de makter vilka fortfarande arbetade i helt annan riktning än
den Wienhovet inslagit: för Gustav III och prinsarna. Under vintern
1791-1792 brevväxlade Bouillé ivrigt med Gustav III angående planerna
på ett fälttåg och främst en svensk-rysk landstigning i Ostende såsom
bas för ett sådant fälttåg -- en plan som Bouillé ingivit Gustav III
och som denne med ömhet närde och utvecklade. Av de brev som finnas
i behåll från Gustav III till Bouillé ser man vilket förtroligt
förhållande som rådde mellan dessa två likatänkande men så olika män
och huru ense de voro i fantastiskt överskattande av möjligheterna för
en aktion utan kejsarens medverkan!
Det goda förhållandet till Gustav III knöts ännu fastare därigenom att
denne nu år 1792 antog Bouillés äldste son i svenska arméns tjänst
-- i ett brev skrivet under Gevle riksdag och daterat den 6 februari
1792 skriver Gustav III, att han väntade den unge mannen med största
otålighet: "han kommer att bli mottagen såsom någon som hör ihop med
er. Därmed är allt sagt."
På vårvintern 1792 ägde stora händelser rum i Europa. Leopold II:s
död i mars öppnade -- ty han var ju den mest fredsvänliga av Europas
furstar -- för de krigslystna i alla länder utsikt till realiserandet
av deras önskningsmål och förde även några veckor senare med sig
krigsförklaringen från Frankrikes sida. Bouillé såg, liksom de flesta
andra kontrarevolutionärer, vilka stirrat sig blinda på krigsmålet,
dessa händelser an med den största förtröstan. På tal om att kurfursten
av Mainz gladde sig över att fransmännen tagit ut steget, skriver
Bouillé i memoarerna: "Han ansåg, liksom jag, att det (kriget) var
nödvändigt för upprättande av ordningen i Frankrike och lugnet i
Europa, där jakobinerna utspredo sina läror, vilka redan frambringade
företeelser som voro nog farliga för att komma en att frukta för
revolutionens utbrytande i de till Frankrike gränsande staterna." Men
för Bouillé, kanske mer än för mången annan, skymdes glädjen häröver
betydligt genom en händelse, som i hela Europa väckte den största
uppmärksamhet och gjorde honom själv personlig sorg, Gustav III:s
mord på maskeraden i Stockholm den 16 mars. "Vi förlorade en nyttig
vän snarare än en mäktig allierad. Denna förlust var för mig själv
mycket kännbar" -- se där hur Bouillé bedömer betydelsen av Gustav
III:s död för sig själv och den sak vilken han vigt sitt liv, därvid
ådagaläggande en mycket riktig uppfattning om den ringa betydelse
Gustav III:s insats i det stora kontrarevolutionära äventyret i själva
verket ägde i Europas ögon.
* * * * *
Under hela vintern och våren hade det revolutionära Frankrike rustat
sig till kamp mot Europa. Med storslagen energi hade de styrande
skapat en nationalhär, stor till både numerär och vilja till mod och
självuppoffring. Det enda som fattades denna här var dugliga eller
åtminstone djärva officerare, och det är väl även denna omständighet
som var närmaste orsaken till den för Frankrike olyckliga utgången
av de första sammanstötningarna med den europeiska koalitionshären.
Ty från den stund Rochambeau såsom överbefälhavare ersattes med
Dumouriez följde segern de franska härarna. På motsatt håll hade man
att räkna på de främsta befälskrafter och framför allt den preussiska
generalen hertigen av Braunschweig, som ansågs som tidens störste
fältherre. Bouillé erfor i slutet av maj den stora hedern att få träda
i förbindelse med denne och, på kejsar Fredrik Wilhelms inbjudan, vid
ett möte i Magdeburg den 27 maj utveckla för honom sina synpunkter för
de förbundna härarnas offensiv, som skulle begynna under sommaren. "Jag
anvisade honom", skriver Bouillé i sina memoarer, "Champagne såsom den
svagaste punkten på fronten, och tillrådde honom ett anfall på Longwy,
sedan eller Verdun, såsom de lättaste orterna. Dessa tre platser
voro de svagaste och likväl de enda, som täckte denna del av riket.
Därifrån kunde man gå mot Paris genom Réthel och Reims, då man hade
att tåga genom fruktbara slättland, utan att möta något som hindrade
frammarschen!" Det är icke utan en viss kuslig känsla man läser
Bouillés skildring av sina bemödanden att bistå Frankrikes fiender med
fackanvisningar för deras krigföring! Men det enkla sätt på vilket han
talar om sitt "förräderi", är, när det gäller honom liksom en mängd
andra, om man så får säga hederliga emigranter, knappast att stämpla
såsom något fosterlandsförräderi: det belyser endast med en skrämmande
klarhet huru litet av revolutionens Frankrike som var känt ens på andra
sidan gränsen och huru övertygade emigranterna voro om att Frankrike
fanns där de själva voro, och dit de fört med sig alla sina gamla
fördomar och traditioner, sina önskningsmål och förhoppningar!
Bouillé hade intet hellre önskat än att få göra fälttåget med
anförandet av en liten arméavdelning under hertigens av Braunschweig
kommando -- "jag kände ju gränsen och hade därför kanske kunnat vara
till någon nytta", säger han själv. Men han fick till sin stora
besvikelse inget uppdrag i den tyska hären. Och vad som var ännu
märkligare: han fick icke heller något kommando i den av emigranter
sammansatta armédel, tillsammans ungefär 20,000 man, som fördelades i
tre olika kårer under anförande av konungens bröder, samt Condé och
hans son Louis de Bourbon. Bouillé påstår nämligen, att i prinsarnas
omgivning funnos personer vilka voro avogt stämda mot honom men först
nu efter det han förlorat sin beskyddare Gustav III utan misskund
vågade angripa och förklena honom inför konungens bröder. En enda
stod dock troget Bouillé bi, prinsen av Condé, och efter det ett av
denne framställt förslag till uppställande av ytterligare en armékår
strandat på ekonomiska svårigheter, beslöt sig den vittfrejdade
franske generalen och beprövade mannen för att göra 1792 års fälttåg
såsom en vanlig anspråkslös frivillig i Condés arméavdelning, denna
hoprafsade och bristfälligt utrustade lilla kår till vilken strömmade
huvudsakligen medlemmar av lågadeln och mindre lyckade existenser.
Under fälttåget, som utspelades under tre månaders tid, från
augusti till november, fingo Condés trupper ej alls tillfälle att
deltaga i striderna -- en motgång som för en ättling av den lysande
fältherresläkten ej kunde vara annat än ytterligt kränkande. Orsaken
härtill torde varit, att denna franska armékår ställdes i beroende av
den del av österrikiska armén som anfördes av Esterhazy -- "en dålig
general över en oduglig armé" enligt Bouillés vittnesbörd. Bouillé
erhöll emellertid under kriget åter ett hedersuppdrag. Den koaliserade
hären planerade ett infall i Frankrike över norra Elsass med Rheinfeld
som utgångspunkt och Porentruy som den första fasta plats, som
borde intagas. Porentruy ansågs nämligen, jämte de befästa Ferette,
Grandvillard och Montbéliard, skydda hela Franche-Comté och Bourgogne.
Rheinfeld låg på kejserligt österrikiskt område, och Porentruy på
franskt. Men för att nå från Rheinfeld, där man skulle övergå Rhen,
till den franska orten måste hären tåga fyra mil på schweiziskt
territorium i kantonen Basel. Anfallsplanens realiserande berodde
därför på schweiziska förbundsrådets tillstånd till genomtåg och det
blev Bouillé som utsågs till att försöka utverka detta.
Bouillés mission i Schweiz lyckades därhän, att han kunde rapportera
att ej ensamt Basel utan även övriga kantoner ingenting hade emot en
österrikisk genommarsch. Men nu som så många gånger förr lyckades
Bouillés antagonister väcka misstro till hans uppgifter -- om med rätt
eller orätt, är svårt att avgöra -- och infallet i Elsass kom aldrig
till stånd.
Efter fälttågets slut lämnade Bouillé armén för alltid emedan hans
ålder ej tillät honom att följa sin prins' exempel och taga tjänst
i utländska arméer. Han tillbragte först några veckor i Holland och
begav sig därefter i slutet av december 1792 i frivillig landsflykt
till England -- kommunikationen mellan de båda länderna var då ännu
ej avbruten. Orsaken åter till att han valde England som reträttplats
sammanhängde med hans hängivenhet för sin konung. Han önskade
nämligen att på så nära håll som möjligt få följa den process som
nationalförsamlingen inledde mot Ludvig XVI och, i den mån han kunde,
komma sin konung till hjälp. Bouillés namn hade nämligen av konungens
rannsakare och domare blivit innästlat i anklagelsen mot honom. En av
anklagelsens punkter lydde på att konungen givit Bouillé order att
överlämna till prinsarna, hans bröder, en summa av 700,000 livres, en
anklagelse, såtillvida orättvis, som de 670,000 livres, som Bouillé
i själva verket överlämnat till Monsieur strax efter konungens
misslyckade flyktfärd till Montmédy, ingalunda voro någon sändning
från Ludvig XVI till hans bröder -- att sända penninghjälp till dem
hade fullkomligt stritt mot det parti, konungen sedan länge tagit
gent emot dem -- utan utgjorde återstoden av den summa om en miljon
livres, som Ludvig XVI hade lämnat till Bouillé i och för flyktens
ordnande och som denne, kortsynt nog, hade lämnat till konungens
bröder. Bouillé hade i sin ägo aktstycken, genom vilka han kunde
rentvå konungen i denna punkt. Utom det kvitto som Monsieur givit
honom på de överlämnade penningarna, kunde han nämligen framvisa ett
brev från Ludvig XVI, vari denne klandrar honom för att han lämnat
denna summa till prinsarna, ett aktstycke som i denna sak var av den
största betydelse. Tyvärr finnes ej detta brev i behåll, men däremot
har Bouillé i sina memoarer avtryckt en förklaring som han i denna sak
sänt till Ludvig XVI:s forne liberale minister, den på sin tid uppburne
Malesherbes, som, nu 70-årig, frivilligt anmält sig att vara en av
Ludvig XVI:s försvarsadvokater, och där han omtalar sitt överlämnande
av de återstående penningarna till prinsarna samt konungens missnöje
häröver. Efter avsändandet av denna edsvurna förklaring begav sig
Bouillé omkring den 15 januari till Holland, där han hade deponerat
sina papper. Här fann han sig till möte ett brev från Malesherbes med
begäran att Bouillé ej skulle sända honom originalen utan kopiorna
av dessa aktstycken. Brevet vittnar tydligt om att konungens gamle
trotjänare och vän ej hyste några förhoppningar på att konungens sak
skulle gå väl: "Det är i detta ögonblick omöjligt för mig att förutse",
säger han, "vilket bruk man skall göra av dessa (handlingar). Konventet
är upptaget av den dom, det ämnar fälla: men det finnes många människor
som tro, att denna angelägenhet ännu skall dragas inför nationen,
antingen i form av appell, eller också att konventet skall fordra
av nationen själv bekräftelse på den dom, det ämnar fälla. I detta
senare fall kunna Ludvig XVI:s försvarare möjligen ha behov av edra
aktstycken."
Malesherbes' dystra aning besannades. De bevis för konungens oskuld som
Bouillé kunde framlägga och även översände, kunde intet rubba i Ludvig
XVI:s öde. När Bouillé återvände till England var det endast för att
erhålla underrättelsen om att hans konungs huvud fallit på stupstocken.
* * * * *
Den engelska regeringen, vilken i allmänhet på ett verksamt sätt
bidrog till att för de emigranter, som vistades i landet, minska
landsförvisningens tröstlöshet och ensamhet, visade Bouillé mycken
välvilja, och när från detta land år 1793 en armé sändes till Flandern,
blev Bouillé av hertigen av York, som kommenderade den, kallad att vara
hans strategiska rådgivare, ett anbud som han med glädje antog, men
snart fick ångra, då hertigen ej det ringaste rättade sig efter hans
råd och endast använde Bouillé till att söka reparera upp de många
misstag, han själv begick. Under samma år erhöll han från Monsieurs
sida flera anbud om olika kommandon, bland annat det över de upproriska
vendéerna i deras ryktbara guerillakrig mot nationalkonventet. Men hans
hälsa var redan då bruten och måhända var det ej längre frestande för
honom att likt en äventyrare kasta sig in i en upprorsrörelse, som bar
prägeln av ett hänsynslöst inbördeskrig, och vars mål knappast var att
återupprätta konungamakten, utan mera liknade en upphetsad partikamp.
Den frejdade ädlingen och krigaren avböjde anbudet och stannade kvar i
London, där han framlevde de sista åren av sitt växlingsrika liv, aktad
och ärad av sin omgivning och ytterst väl bemött av engelsmännen. Han
dog år 1800 i London, 60 år gammal.
Bouillé var under hela sitt liv typen för det Frankrike som
sammanblandade just de två begrepp, som revolutionen strävade
att åtskilja: konung och fädernesland. Han var en riddare utan
fruktan och tadel, men med hederskänslor, som voro färgade av
feodaltidens traditioner och hade intet att göra med en modern tids
personlighetskrav. Snabb till hjärta och värja, entusiastisk för den
sak, han en gång gjort till sin, var han outtröttlig då det gällde att
vinna sitt mål och att fylla det han kallade sin hedersplikt, men han
saknade den politiska takt och besinningsfullhet, som fordras av den
som vill kallas en ledande personlighet under en tid av jäsning och
samhällsomvälvningar. Huru sympatisk man än måste ställa sig gentemot
Bouillés person, kan man dock ej undgå att betvivla, att han varit
fullt vuxen den uppgift, som i hans livs stora ögonblick lades på hans
axlar och som, därest han mäktat lösa den, måhända helt och hållet
skulle förändrat förloppet av den syndaflod, i vars vågor han och hans
härskare uppslukades.


EN POLITISK SALONG I BRYSSEL.

Om man överhuvud har möjlighet att bestämma karaktären av de
centra, där emigranterna samlades, kan man utan tvivel med
emigrationshistorikern Ernest Daudet -- om också ej lika kategoriskt
som han -- göra skillnad mellan England, där den del av den franska
aristokratien samlades, som ville och kunde leva ett sorglöst och
oberoende liv, och vilken ej brydde sina hjärnor med vittsträvande
politiska planer, Schweiz, där den fattigare delen av emigranterna
slagit sig ned -- journalister, författare och tjänstemän -- och de
tyska Rhenprovinserna, som av emigranterna företrädesvis hyste de
militära elementen, ett slags aktivister som väntade det gynnsamma
ögonblicket att med maktmedel vrida den urledgångna tiden rätt igen.
Bryssel var visserligen under emigrationens första och lyckligare år
mera en genomfartsän en uppehållsort, men också här slogo emigranterna
ned sina bopålar på längre tid. I början av revolutionen var det
vanligt, att rikt folk placerade sina penningar och dyrbarheter hos
Bryssels bankirer och penninghus, och det var snart många som på grund
av affärsförbindelser och dylika praktiska skäl även stannade i den
rika och eleganta staden. Samtida memoarer vittna om vilken lyx som
utvecklades av i Belgien bosatta flyktingar. Aristokratiens damer
visade sig på promenaden i Bryssels ståtliga parker klädda i stor
toalett, och emigranterna tillbragte, såsom förr vid hovet, sin mesta
tid på teatern, på baler, middagar och supéer. All den granntyckthet
med rang och etikett som härskat i Versailles återupplivades i
landsflykten och fick här en mera renodlad form än annanstädes -- till
och med vid prinsarnas hov i Koblenz var societeten mera blandad än i
Bryssel. "Jag har varit sänd till Ostende," skriver en fransk officer
vid denna tid, "och stannade där i sex veckor. -- -- -- Förresten äro
alla emigranter i Belgien snobbar, vilka ej kunna gå ut i krig annat än
som adjutanter, de hysa stort förakt för provinsadeln med dess något
tafatta uppträdande."
De belgiska emigranterna voro också av den mest utpräglade typ -- hos
dem liksom hos adeln i allmänhet hade genom revolutionen alla böjelser
för fronderande utplånats, man samlades i enig dyrkan kring den
oinskränkte monarken av guds nåde och mindes till och med ej mer att
man själv för endast en kort tid sedan -- vid de inkallade parlamenten
1788 -- skyndat sig att återuppliva dessa traditioner genom den där
framträdande aristokratiska oppositionen mot konungamakten. På somrarna
drogo sig alla emigranter, som ville kalla sig verkligt mondäna, till
badorterna Aix-la-Chapelle och Spa, där de hade tillfälle att blanda
sig med utländska furstliga personer och den högsta societet, som från
alla Europas hov kom hit för att roa sig.
Men Bryssel hyste i sin mitt också ett allvarligare slag av emigranter,
de som trots middagar, baler och teatrar ivrigt och konsekvent arbetade
för det franska konungaparets intressen och för kontrarevolutionens
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Revolutionärer och emigranter - 07
  • Parts
  • Revolutionärer och emigranter - 01
    Total number of words is 4250
    Total number of unique words is 1727
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    30.0 of words are in the 5000 most common words
    34.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 02
    Total number of words is 4403
    Total number of unique words is 1773
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    33.4 of words are in the 5000 most common words
    38.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 03
    Total number of words is 4455
    Total number of unique words is 1604
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    39.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 04
    Total number of words is 4373
    Total number of unique words is 1627
    23.2 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    38.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 05
    Total number of words is 4511
    Total number of unique words is 1474
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    33.9 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 06
    Total number of words is 4468
    Total number of unique words is 1594
    23.3 of words are in the 2000 most common words
    33.4 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 07
    Total number of words is 4402
    Total number of unique words is 1508
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    39.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 08
    Total number of words is 4419
    Total number of unique words is 1505
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 09
    Total number of words is 4615
    Total number of unique words is 1388
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 10
    Total number of words is 4563
    Total number of unique words is 1497
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 11
    Total number of words is 4440
    Total number of unique words is 1604
    23.5 of words are in the 2000 most common words
    33.0 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 12
    Total number of words is 4354
    Total number of unique words is 1689
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    31.3 of words are in the 5000 most common words
    36.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 13
    Total number of words is 4444
    Total number of unique words is 1710
    25.3 of words are in the 2000 most common words
    33.5 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 14
    Total number of words is 3471
    Total number of unique words is 1236
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.