Revolutionärer och emigranter - 04

Total number of words is 4373
Total number of unique words is 1627
23.2 of words are in the 2000 most common words
34.1 of words are in the 5000 most common words
38.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
att följa de andras exempel och rädda sig bort från Frankrike.
Men det tyckes som om meningarna inom kungafamiljen varit delade.
Ludvig XVI själv var egentligen alltför flegmatisk för att taga
något initiativ, och han hade måhända slutat med att emottaga den
ställning, som den konstituerande nationalförsamlingen ville bereda
honom, nämligen som den högste funktionären i en modern parlamentarisk
stat med en årsinkomst av 25 miljoner livres, framför att utsätta
sig för några äventyrligheter. Hans med iver bedrivna studier i
Englands historia hade lärt honom att Jakob II förlorade sin krona,
emedan han flytt från sitt land, och att dödsdomen över Karl I var
motiverad med att denne fört vapen mot sitt eget folk. I sin stilla
men starka religiositet hade han emellertid blivit djupt kränkt av
lagen om prästernas civilkonstitution, och dessutom var han i hög grad
beroende av inflytandet från de två kvinnor, som bildade hans närmaste
omgivning, Marie-Antoinette och hans syster, "Madame Elisabeth".
Drottningen stod i hemlig underhandling med det österrikiska hovet,
hennes fromma svägerska åter med de emigrerade prinsarna, och om även,
just på grund av det senare förhållandet, häftiga schismer uppstodo
mellan de två svägerskorna, så voro de dock ense i att konungafamiljen
snarast möjligt borde rädda sig undan de faror, som hotade den i
Paris. När sedan så småningom den kontrarevolutionära idén vann insteg
bland Europas furstar, ställde man upp såsom en punkt på staternas
allmänna politiska program att ingen hjälp skulle lämnas det franska
konungaparet, innan de befunno sig utom Frankrikes gränser. Från och
med 1790 ingår sålunda den bestämda avsikten att lämna riket såsom den
viktigaste faktorn i hovets underhandlingar och planer.
Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade vid utförandet av detta riskabla
företag att räkna på stod och hjälp av en person, som både genom sin
ställning, sina åsikter och sin personliga tillgivenhet för dem var väl
ägnad att övertaga förtroendeuppdraget att organisera deras flykt Denne
man var markisen av Bouillé.
François-Claude-Amour de Bouillé var född 1739 på slottet Cluzel i
Auvergne, en provins, där hans förfäder allt sedan 110:te seklet levat
som grandseigneurer, vilka i enlighet med sina feodala principer blott
velat erkänna tronen och altaret som sina herrar. Uppfostrad i ett
hem, där från alla väggar traditionernas språk talade till honom, där
man som heliga reliker vårdade de vapen som en av hans förfäder burit
under korståg till det heliga landet, eller de standar, som en annan
-- han hette Christophe-Alexandre de Bouillé de Chariol, kommendör på
Malta -- erövrat från turkarna, och i en atmosfär full av legender om
krigiska bragder och trohet mot sin kung eller, vilket var detsamma,
mot fäderneslandet, lärde han sig tidigt att högakta krigaräran framför
allt annat. Själv började han sin militära bana vid 14 års ålder,
då han såsom kadett trädde i tjänst vid prins de Rohan-Rocheforts
infanteriregemente.
Sina första militära lagrar skar Bouillé liksom även prinsen av Condé
och många av deras samtida under det för Frankrike föga ärofulla
sjuåriga kriget, och bland alla dessa unga officerare, av vilka många
ställt sig under fanorna utan någon egentlig lust eller övertygelse,
utmärkte han sig genom sitt allvar och sin energi. I slaget vid
Grumberg, där han anförde avantgardet, var det hans tapperhet och
rådighet som avgjorde utgången. Hans namn blev med ens ryktbart inom
armén och av marskalk Broglie fick han även uppdraget att föra budet
om segern jämte dess troféer till Versailles. Det berättas att när han
inför Ludvig XV lugnt och anspråkslöst avlagt sin rapport och därvid
särskilt betonat sina kamraters tapperhet, konungen vänt sig till sin
omgivning och yttrat: "Den ende som han ej talar om är sig själv.
Och ändå är det han som utmärkt sig mest och tagit både kanoner och
standar" -- efter vilka smickrande ord konungen utnämnde honom till
överste. Han var med om ännu ett andra fälttåg i Tyskland under samma
krig, men blev då sårad och tillfångatagen i slaget vid Quedlinburg;
några månader senare blev han emellertid utväxlad och erhöll därefter
kommandot över ett regemente, vilket ända tills freden ingicks bar hans
namn.
Efter freden i Paris behövde man för de franska kolonierna i Västindien
en kraftig och upplyst styresman, vars huvuduppgift vore att stärka den
i upplösning stadda samhörigheten med Frankrike. Regeringens val föll
på Bouillé, som endast 28 år gammal blev utnämnd till guvernör, först
i Guadeloupe, och något senare även över Martinique och de franska
medelhavsöarna.
Det var ett synnerligen krävande kall, som nu lades på den unge
krigarens skuldror. Administrationen över kolonierna måste helt och
hållet omläggas. Stora svårigheter bereddes honom och hans landsmän
genom klimatets försåtlighet och inbyggarnas opålitlighet, och snart
stod han inför den ansvarsfulla uppgiften att försvara det franska
Västindien mot arvfienden -- England. Bouillé visade sig vara en
dugande organisator, och såsom krigare fick han tillfälle att
ådagalägga både sina militära talanger och sin personliga tapperhet,
då kolonierna sedermera inblandades i det nordamerikanska kriget 1778.
Bouillé sympatiserade på intet sätt med den amerikanska frihetsrörelsen
-- i hans tycke voro frihetsmännen att anse såsom vanliga upprorsmän,
och när han kämpade mot England, för vilket land han i grunden hyste
mycken beundran, brann i hans inre intet av den humanitärt-politiska
frihetsglöd, som drev en mängd andra unga franska officerare --
Lafayette, Axel von Fersen -- att redan före Frankrikes officiella
krigsförklaring sälla sig till insurgenterna för att kämpa i deras
led: Bouillé stred nu såsom förr för det enda som enligt hans mening
kunde förskaffa de franska vapnen ära och framgång, nämligen den
fäderneärvda absolutistiska monarkien. Han lyckades även på det mest
eklatanta sätt hävda denna vapenära: resultatet av hans krigföring
blev nämligen tvenne nya öbesittningar för Frankrike, Sainte-Eustache
och Saint-Christophe. Bouillé blev belönad med värdigheten av
generallöjtnant och erhöll dessutom en personlig utmärkelse som han
högt uppskattade -- Ludvig XV skänkte honom som det påstås, efter det
att Bouillé avslagit konungens anbud att betala de skulder, han ådragit
sig under sin guvernörstid, tvenne kanoner, tagna på Saint-Christophe.
Bouillé saknade nämligen personlig förmögenhet och ville ej, såsom
annars var vanligt, i kolonierna rikta sig på inbyggarnas bekostnad.
Genom sin hederlighet, sin rättvisa och ridderlighet blev Bouillé under
sin vistelse i kolonierna mycket älskad och uppburen. Det berättas att
han bland annat en gång synnerligen verksamt bidragit till att rädda
de skeppsbrutna från tvenne fientliga engelska fartyg som lidit haveri
utanför kusten av Martinique, och vid erövringen av Sainte-Eustache
lämnade han tillbaka till holländarna, som före engelsmännen hade
varit i besittning av ön, en större summa penningar, som hans engelska
företrädare hade berövat dem, men ej haft tid att undanskaffa. Hollands
generalständer visade också Bouillé sin tacksamhet genom att sedermera
låta sin ambassadör i Paris till honom överlämna en diamant värd 24,000
floriner.
När Bouillé efter sex års vistelse i fjärran västern återvände till
Frankrike, slog det honom med förfäran huru under denna tid det franska
samhället blivit förändrat, i det att å ena sidan inom de högsta
kretsarna och vid hovet en helt ny, bullersamt frivol ton vunnit
insteg, samtidigt som de liberala och filosofiska idéer, som besjälat
de amerikanska upprorsmännen i deras kamp mot England, även här gripit
omkring sig inom vida lager. Han trivdes icke i denna nya atmosfär
och beslöt såsom den intresserade militär han var att utnyttja den
tid han hade att disponera över, innan han trädde i ny tjänstgöring,
för att studera de militära förhållandena i Europas olika länder.
Under denna resa fick han tillfälle att på nära håll betrakta några
av sin tids mäktigaste furstar: den lysande slösaren på Englands tron
Georg III, Fredrik den store, som han i sina memoarer kallar "den mest
humane och välgörande härskaren" i en stat, där "nationen var endast
en armé, hovet ett läger och monarken en general", samt Josef II,
upplysningsfursten, om vilken det berättas, att han på en fråga, om han
ej var entusiastisk för Franklin och den amerikanska republiken, säges
ha svarat med ett karakteristiskt: "det hör till min profession att
vara rojalist", den ivrige nydanaren, över vars liberala reformer och
politiska inkonsekvenser Bouillé emellertid fäller månget klandrande
ord. Från Preussens sida blev den resande krigaren även ombetrodd
med ett diplomatiskt uppdrag -- Frankrikes anslutning till den tyska
konfederationen -- vilket dock, enligt Bouillés utsago, på grund av den
franske utrikesministern Vergennes brist på initiativ kom att förfalla.
Dessa resor, vilka för Bouillé medförde en kunskap om europeiska
förhållanden, som i framtiden skulle bli honom till nytta, bidrogo dock
att yttermera stärka hans vördnad för den absolutistiska monarkien
och det militära idealet, samt att göra honom oemottaglig för alla de
nyheter, som snart nog efter hans återkomst till Frankrike blevo början
till den stora omvälvningen i det franska samhället.
I den kamp mellan nya idéer och gammal tradition, som från och med
år 1787 utkämpades, fick Bouillé även tillfälle att taga del. Han
var medlem av båda notabelförsamlingarna, och till följd av sina
personliga relationer till politikens ledande män -- Calonne, Brienne
och Montmorin, ja även Necker -- kom han i tillfälle att intaga en
position, utan att dock kunna göra något inflytande gällande.
Efter det en vittsyftande plan att ombetro Bouillé med anförandet av
en expedition med mål att fråntaga engelsmännen Indien, till följd av
den mellan de tilltänkta allierade inträffade brytningen förfallit,
hade Bouillé blivit stationerad i Metz såsom kommendant. I denna tid av
oro gällde det framför allt att upprätthålla ordning inom militären.
"Jag var", skriver Bouillé själv, "under de första tiderna i Metz och
medan oroligheter förekommo både i huvudstaden och i provinserna,
nästan uteslutande upptagen av att hålla ordning bland folket i den
provins, där jag förde befälet, att upprätthålla disciplin och söka
stärka kärleken till konungen. Jag förverkligade mina föresatser i
båda dessa avseenden. Under hela den tid som jag skötte kommandot i
Metz, förekom här ej ett enda mord, den personliga egendomen hölls
i helgd både i städerna och på landsbygden, intet slott brändes,
inga egendomsägare eller adelsmän blevo utsatta för folkets raseri,
vilket här endast fick uttryck i tomma hotelser, och under hela
första året av revolutionen var jag lycklig nog att bibehålla bland
de 25,000-30,000 man som jag hade under mitt kommando fullkomligt
samma anda, som härskat här tidigare." Den ställning Bouillé intog med
sina absolutistiska åsikter mitt bland ett svältande folk som yrkade
på reformer och på rättigheter, om vilkas vidd och natur de själva
knappast hade en aning, var emellertid redan i slutet av år 1789 svår
att upprätthålla. "Jag var hatad av folket men säker på mina soldater,
vilkas hat till bourgeoisien och förakt mot pöbeln jag livligt
underblåste." Bouillé hade också redan nu gärna lämnat Frankrike för
att i likhet med så många andra söka sig ett nytt fädernesland, så
mycket hellre som hans ställning var ganska isolerad och regeringen
lämnade honom helt och hållet utan instruktioner. Emellertid stannade
han på sin post, därtill övertalad av krigsministern Latour-du-Pin,
en man för vilken Bouillé hyste den största veneration dels för hans
hederlighet, dels emedan hans ställning till konungadömet var densamma
som hans egen, och på dennes uppmaning svor han till och med den nya
ed som nationalförsamlingen hade påbjudit -- en omständighet som för
ögonblicket något mildrade invånarnas hat till honom.
Bouillé var dock ej en person som männen vid styret glömde bort. Redan
i början av revolutionen hade Sveriges minister i Paris Staël von
Holstein framställt -- såsom han påstod på Gustav III:s vägnar -- ett
förslag om att Bouillé skulle lämna Frankrike för att ingå i svensk
militärtjänst. Detta förslag upprepades ej officiellt, och Bouillé
ansåg det därför såsom en intrig i syfte att avlägsna honom, emedan
han vid en mottagning hos madame de Staël öppet klandrat Necker för
dennes lättsinne att vilja sammankalla de franska ständerna. I slutet
av år 1789 vederfors Bouillé äran att få mottaga av sin nära släkting
Lafayette, vilken i sin dubbla egenskap av nationalförsamlingens
förnämste ombud och konungaparets förtrogne intog en så stark
ställning, att han kunde anse honom för Frankrikes faktiska styresman
vid denna tid, ett förslag om att samarbeta med honom i och för
monarkiens skyddande och bibehållande. En underhandling öppnades genom
en av Lafayettes vänner, greve de Châtelet, men den slutade med att
Bouillé på ett till formen hövligt sätt avslog anbudet -- han kände
Lafayette ända från barndomen, och fastän han var övertygad om att
denne var en hedersman, trodde han sin unge "cher cousin" ej äga den
begåvning, som hade fordrats, samt därtill vara alltför ärelysten och
intresserad av revolutionen för att kunna oegennyttigt arbeta i denna
uppgifts tjänst. Lafayette underhöll dock en långvarig korrespondens
med Bouillé -- och det ej endast i ämbetsangelägenheter. I syfte att
locka Bouillé att omfatta den franska konstitutionen förmådde han till
och med Ludvig XVI att skriva tvenne egenhändiga brev till denne.
I trots av sina åsikter och mot sin vilja blev emellertid Bouillé ett
verktyg i nationalförsamlingens och även i Lafayettes tjänst, genom
vissa händelser, som inträffade i hans provins under året 1790, och
vilka beredde honom en egendomlig konflikt: den mellan hans åsikter och
hans plikt såsom kommenderande överbefälhavare.
I början av år 1790 uppkom tanken på att i hela Frankrike fira en stor
allmän förbrödringsfest. Lafayette, som var en av initiativtagarna och
med värme omfattade den tanke, som låg till grund för festens firande,
hoppades att man därigenom även skulle någorlunda lyckas utjämna den
schism som existerade mellan den mångenstädes ännu rojalistiskt sinnade
stående militären samt nationalgardets trupper i städerna -- just
denna schism som Bouillé i sin provins satt sin ära i att underblåsa.
En förberedande federationsfest ägde även rum i Metz i början av maj
och vid den såg sig Bouillé -- den i nationalförsamlingen i Paris, i
revolutionsklubben i Metz för brist på patriotism anklagade, den av
folket hatade generalen -- tvungen att högtidligt upprepa den nya eden,
och han kunde ej heller vägra sina trupper att sända delegerade till
den egentliga federationsfesten i Paris på Bastiljdagen den 14 juli.
Förbrödringen erhöll emellertid de oangenämaste efterspel i många
trakter, i synnerhet där rojalistiskt sinnade officerare ännu stodo
i spetsen för trupperna. Soldaterna, som redan förut lutat åt
revolutionen, anslöto sig nu definitivt därtill och mångenstädes gav
deras förbrödring med proletariatet i städerna, vilket genom tvång
hade skaffat sig vapen, anledning till oordningar. Men upphetsningen
var kanske ingenstädes så stor som i Bouillés område, och den slog ut
i ett flammande uppror i Nancy i början av augusti. Bouillé lyckades
kuva detsamma -- själv försvarade han med några trogna under flera
timmar porten till det hus där arméns standar och kassa voro förvarade
-- men vilken lek av ödet!! Han kuvade detta uppror därigenom att
nationalgardisterna, dessa samma, mot vilka han förut uppviglat sina
nu avfallna trupper -- ställde sig på hans sida för att återställa
ordningen!
Men oron skulle fortsätta, och då nationalförsamlingen utfärdade ett
strängt påbud till soldaterna i Nancy att återinträda i tjänst och
förhålla sig lugna, framkallade detta påbud blott ännu allvarsammare
konflikter. Under hela augusti månad brann upprorslågan, tills den
slutligen på denna månads sista dag slog ut i full blodig inbördes
fejd, vilken om ock kanske ej med så mycket skäl blivit kallad "Nancys
blodbad" -- ett av de första hemska förebuden till det brödrakrig,
genom vilket Frankrike skulle köpa revolutionens vinningar. Även
nu var det med nationalgardets trupper som Bouillé kuvade upproret
-- och icke blott av konungen och Lafayette, utan även från denna
nationalförsamling, som han själv ej erkände, fick Bouillé emottaga de
varmaste och hjärtligaste tacksamhetsbetygelser för att med så mycken
kraft ha återställt ordningen. Det brev nationalförsamlingen genom sin
president tillställde honom var av följande lydelse:
"Nationalförsamlingen har på det högsta lovordat det om mod och
patriotism vittnande uppförande, som ni ådagalagt, då ni tvang
garnisonen i Nancy och de andra brottsliga att göra sin plikt. Edra
krigarbedrifter kunna ej förvåna nationalförsamlingen, men den förstår
och delar den smärta ni känner över att ha tvungits att använda er
militära förmåga för att kuva rebelliska soldater, vilka ni vant eder
att besegra med edra befallningar. Äran av att ha hämnats lagarna och
gjort slut på dessa upproriska som vågat trampa dem under sina fötter
är större än den att flera gånger besegra Frankrikes fiender: det har
tillhört eder att förena båda. Nationalförsamlingen har givit mig i
uppdrag att betyga eder sitt gillande och sin aktning, och jag känner
mig lycklig över att få till eder överbringa dessa dess känslor."
Och Bouillé svarade med att försäkra att nationalförsamlingens gillande
för honom varit den största trösten i den bittra sorgen över att ha
varit tvungen att använda franska stridskrafter mot franska rebeller,
och att, även om man kunde tvivla på hans känslor, hans uppförande
tydligt borde ge tillkänna, att han letts av riktiga principer och att
det allmänna bästa -- "la chose publique" -- och lagarna ej hade någon
så ivrig och varmt tillgiven anhängare som han!
Med kännedom om Bouillés karaktär och hans rättframhet och
frispråkighet, måste man väl antaga att dessa ord ej voro endast en
nödvändig formalitet -- säkerligen var han, om ock blott för stunden,
angenämt berörd av att se sig som föremål för nationalförsamlingens
tacksamhet.
Det var utan tvivel den fasthet som Bouillé ådagalagt vid Nancy
jämte hans rojalistiska åsikter, som gjorde att Ludvig XVI och
Marie-Antoinette vände sig till honom för att underhandla om den
militärhjälp de vid sin flykt ur landet voro i behov av.
Bouillé hade själv länge sökt finna en utväg för konungaparet att
komma ur den för dem olidliga situationen. I sina memoarer omtalar
han, att han på eget initiativ uppgjort en plan, såsom han säger, "ej
för att återställa den gamla monarkien, ty det var för sent, men för
att åtminstone rädda några spillror av den, förläna konungen hans
frihet, en del av hans värdighet samt några lumpor av hans makt". Hans
plan omfattade dock icke en flykt utan en militärkupp. Enligt hans
åsikt borde man försöka övertala kejsaren att sända en truppavdelning
till gränsen under föregiven avsikt att tvinga nationalförsamlingen
att återinsätta de tyska furstarna i Elsass och Lothringen i deras
rättigheter. Denna aktion från kejsarens sida skulle åter tjäna Bouillé
till förevändning att samla en fransk armé vid gränsen, sammansatt av
hans bästa regementen, -- än så länge trodde han sig kunna garantera
att både nationalgardena och gränstrupperna skulle följa honom. Vidare
skulle han uppmana departementsstyrelserna i de provinser, som lågo
vid gränsen, att sända till nationalförsamlingen en adress, i vilken
de anhöllo om att Ludvig XVI skulle infinna sig där och ställa sig
spetsen för denna armé. Han var optimistisk nog för att tro att, ifall
man kunde få planen driven så långt, det bleve en lätt sak att även
inom de trupper, som voro nationalförsamlingen tillgivna, väcka en
om ock tillfällig entusiasm för konungen, i synnerhet om Ludvig XVI
bleve i tillfälle att i spetsen för denna armé kuva några oroligheter.
Sådana borde ej vara svåra att få till stånd, då missnöjet med den av
den nya kyrkoförfattningen föreskrivna eden till staten var stort i
dess gränstrakter, där folket i allmänhet var mera religiöst än i det
övriga Frankrike. Bouillés plan, som utan tvivel var mera utopistisk
än praktiskt utförbar, hade emellertid ingen likhet med de projekt som
uppgjorts i Tuilerierna.
I slutet oktober uppsöktes Bouillé i största hemlighet av en Ludvig
XVI:s. förtrogne vän, d'Agoult, biskop av Pamiers, vilken medförde
budskapet att konungafamiljen beslutat fly och räknade på att Bouillé
skulle vara dem behjälplig vid flyktens ordnande. Man hade nämligen
beslutat taga vägen över någon av de gränsfästningar över vilka
generalen innehade kommandot. Från och med denna stund trädde Ludvig
XVI i hemlig chifferkorrespondens med Bouillé för att närmare diskutera
flyktplanen.
Denne föreslog såsom de lämpligaste fästningarna Montmédy, Besançon
och Valenciennes, vilka lågo på ett avstånd av respektive 70, 90
och 50 mil från Paris. Den sistnämnda orten befann sig visserligen
ej under hans kommando, men styrelsen därstädes var, liksom också
befolkningen i trakten, rojalistisk, och garnisonen utgjordes till
stor del av utländskt värvat krigsfolk, en omständighet, som under
denna tid var av värde, då de flesta franska trupper redan förklarat
sig för revolutionen. Bland dessa orter valde konungen Montmédy, en
liten befäst stad helt nära gränsen till det österrikiska Nederländerna
samt icke långt från Luxemburg -- det vore således lätt att härifrån
komma in på säkert område. Bouillé åtog sig nu att under vinterns lopp
vidtaga alla nödvändiga förberedelser för flykten, vilken först på
våren skulle gå av stapeln.
I slutet av januari 1791 meddelade Ludvig XVI, att han utsatt
tidpunkten för flykten till mars eller april. Vid överläggningen om den
väg man skulle taga, tillrådde Bouillé avgjort den som gick över Reims
och Stenay, emedan den andra vägen över Châlons och Sainte-Ménehould,
Varennes eller Verdun var farligare -- särskilt över Verdun, där både
militären, stadsstyrelsen och befolkningen voro revolutionärt sinnade.
Varennes åter erbjöd den svårigheten att där ej fanns något ordnat
posthästombyte. Men konungen, som alltid när det gällde detaljer hade
sitt huvud för sig, och när han en gång kunnat förmå sig till ett
beslut med stor envishet vidhöll detsamma, förklarade sig för Varennes
och stod sedan icke att rubba. På inga villkor ville han taga vägen
över Reims, där han blivit krönt och därför med lätthet kunde bli
igenkänd, ej heller lyckades Bouillé förmå honom att omfatta ett senare
förslag att välja den över Flandern, genom Chimay och över Ardennerna,
vilken väg erbjöd fördelen av att vara mindre trafikerad än de andra.
Ännu i en annan punkt fick Bouillé icke Ludvig XVI att taga reson.
När bud kom från Tuilerierna, att man ämnade fly i en enda stor vagn,
vilken skulle beställas enkom för tillfället och vara tillräckligt
stor för att rymma hela den kungliga familjen, gjorde Bouillé de mest
energiska försök att övertala konungen att avstå från en så vanvettig
plan. För att ej väcka uppmärksamhet, ansåg Bouillé att flyktingarna
borde dela sig i två sällskap, vart och ett resande i var sin
vanliga diligens. Han erinrade även gång på gång om omöjligheten för
kungafamiljen, som aldrig förr företagit en resa, att reda sig på egen
hand, och först efter mycken övertalning lovade Ludvig XVI att taga
med sig en person som genom sin resvana och sin rådighet av Bouillé
utpekats såsom särdeles lämplig, nämligen markis d'Agoult, en bror
till biskopen av samma namn. Ludvig XVI översände en miljon livres i
assignater för att av Bouillé disponeras för flyktens anordnande.
Svårigheten för Bouillé att sammandraga trupper till Montmédy och
de närliggande gränsfästningarna var emellertid mycket stor, liksom
även den att tillmötesgå Ludvig XVI:s önskan om att kavalleri skulle
posteras vid alla de stationer, som konungafamiljen skulle passera.
Den enda förevändningen för truppsammandragningar hade varit om från
Österrikes sida ett infall i Frankrike hade förelegat, och Bouillé
sökte också förmå det franska hovet att övertala kejsar Leopold att
skrida till en sådan demonstration. När detta ej lyckades gjorde han
helt djärvt falskt allarm, utspred rykten om ett tillämnat österrikiskt
infall och lyckades dupera invånarna så väl, att den revolutionära
klubben i Metz till nationalförsamlingen avsände en skrivelse, i vilken
den i anledning av det blivande infallet yrkade på att församlingen
skulle stärka gränsförsvaret i dessa trakter.
Men tiden gick och för varje dag grep den revolutionära propagandan
omkring sig, både bland trupperna och gränstraktsbefolkningen. Under
sådana förhållanden såg Bouillé med oro tidpunkten för flykten
upprepade gånger framflyttas. Svårigheterna ökades nämligen ständigt.
Han själv blev misstänkt en del av hans trupper avföllo, en annan
del överflyttades till andra regementen och hans eget kommandoområde
inskränktes, revolutionens flod bröt sig oemotståndligt fram och
ryckte med sig resterna av det gamla samhället. Å andra sidan ökades
misstänksamheten mot konungaparet, särskilt efter de två händelser, som
för folket i Paris kunde utgöra indicier på att konungafamiljen umgicks
med flyktplaner.
En av de första dagarna i februari erhöll nationalförsamlingen
meddelande om att Ludvig XVI i hemlighet utskrivit pass för de gamla
prinsessorna Victoria och Adelaïde, hans fars fastrar, för en resa
till Rom -- påven hade nämligen inbjudit den franska kungafamiljen
att där söka en tillflykt. Underrättelsen härom spred sig snart, och
fastän man i grunden föga brydde sig om "de kungliga tanterna", som
de i vardagslag kallades, och dessa ej begärde bättre än att leva
sitt liv obemärkta på sitt slott Bellevue utanför Paris, väckte dock
denna nyhet stor förbittring. När prinsessorna, underrättade om att
hallarnas kvinnor voro på väg till deras slott, hals över huvud lämnade
sin bostad och i en enkel vagn räddade sig ur Paris, tog folkmassorna
deras flykt som ett oroväckande tecken och de lugnade sig ej förrän
greven av Provence, till vilken skarorna dragit, från sin balkong i
Luxembourg-palatset avgivit ett löfte om att stanna kvar i landet.
Den andra händelse, som Parisbefolkningen -- och det ingalunda utan
skäl -- betecknade såsom ett indicium på att kungafamiljen umgicks
med flyktplaner, var de kungligas färd till Saint-Cloud den 18 april
för att där fira påsken. Trots att alla förberedelser öppet vidtagits
och man mitt på dagen satte sig upp i den väntande vagnen, väckte
denna tilltänkta färd en förbittring som tog sig uttryck i ett
formligt upplopp, efter vilket de kungliga, sedan de i två timmars tid
kvarhållits, sittande i sin vagn under massans rop om hämnd på dem som
sålde Frankrike till främmande makter, voro tvungna att avstå från sin
föresats och kvarstanna i Tuilerierna.
Under våren 1791 inkommo ofta till nationalförsamlingen,
stadsmyndigheterna och nationalgardets chef varningar och angivelser i
detta ämne. De revolutionära tidningarna sysselsatte sig också gärna
med frågan om konungens eventuella flyktplaner. Mycket uppseende väckte
bland annat publicerandet i Frérons tidning "L'Orateur du peuple" av
ett förment brev från Marie-Antoinette till "före detta prinsen av
Condé", vilket Fréron föregav sig hava erhållit av en flamländsk dam.
Detta brev skulle på sin tid hava av en viss madame de Rochechouart
visats för en annan dam, vid namn Benoit, i syfte att övertyga denna
senare om att drottningen verkligen umgicks med flyktplaner.
Det råder ej tvivel om, att ej det publicerade brevet är ett
falsifikat, en pamflett bland många andra. Den som läst ett enda
brev av Marie-Antoinettes hand ser strax att tonen i denna tarvliga
skrivelse ej är drottningens klara, kloka och nästan manliga
uttryckssätt. Men såsom illustration till det hat, som framkallat
denna förfalskning må några rader därur anföras: "Hör nu på," heter
det i brevet, "hur min tjocka gubbe ämnar resa, så snart alla våra
trogna bli färdiga. Vi ha beslutat att låta göra en vagn i form av en
vanlig hyrvagn, och låta köra oss av en man förklädd till hyrkusk,
samt bege oss två mil utanför Paris. Vi resa till det wallonska landet
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Revolutionärer och emigranter - 05
  • Parts
  • Revolutionärer och emigranter - 01
    Total number of words is 4250
    Total number of unique words is 1727
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    30.0 of words are in the 5000 most common words
    34.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 02
    Total number of words is 4403
    Total number of unique words is 1773
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    33.4 of words are in the 5000 most common words
    38.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 03
    Total number of words is 4455
    Total number of unique words is 1604
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    39.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 04
    Total number of words is 4373
    Total number of unique words is 1627
    23.2 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    38.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 05
    Total number of words is 4511
    Total number of unique words is 1474
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    33.9 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 06
    Total number of words is 4468
    Total number of unique words is 1594
    23.3 of words are in the 2000 most common words
    33.4 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 07
    Total number of words is 4402
    Total number of unique words is 1508
    26.9 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    39.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 08
    Total number of words is 4419
    Total number of unique words is 1505
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    36.8 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 09
    Total number of words is 4615
    Total number of unique words is 1388
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    39.7 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 10
    Total number of words is 4563
    Total number of unique words is 1497
    29.9 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 11
    Total number of words is 4440
    Total number of unique words is 1604
    23.5 of words are in the 2000 most common words
    33.0 of words are in the 5000 most common words
    38.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 12
    Total number of words is 4354
    Total number of unique words is 1689
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    31.3 of words are in the 5000 most common words
    36.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 13
    Total number of words is 4444
    Total number of unique words is 1710
    25.3 of words are in the 2000 most common words
    33.5 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Revolutionärer och emigranter - 14
    Total number of words is 3471
    Total number of unique words is 1236
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.