Revolutionärer och emigranter - 12

Dauphine. Han var sålunda prinsarnas morbror. Han beskrives som en klok
och beläst man med ett gott och sunt omdöme och rätt spirituell. Han
liksom de övriga andliga tyska furstarna hatade grundligt revolutionen,
som genom den nya kyrkoförfattningen hade inkräktat hans makt, och han
var -- åtminstone så länge detta ej beredde honom själv något obehag --
full av välvilja och godhet för emigranterna och i synnerhet Monsieur
och hans broder. En gång i veckan samlade kurfursten de förnämsta
emigranterna till middag i sitt residens i själva Koblenz, och man
tillbragte aftonen tillsammans i muntert samspråk eller vid allvarliga
överläggningar, men utan någon etikett eller ceremonier. Kurfursten
åtnjöt emigranternas särskilda aktning och likaså hans syster och
husförestånderska prinsessan Kunigunda, vilken emellertid väckte de
eleganta franska damernas munterhet genom sitt löjliga namn och sitt
märkvärdiga utseende.
I denna omgivning glömde greven av Provence, huru föga Europas mäktiga
fäste avseende vid honom och hans regentskap. Hans uppträdande och
hållning var en regerande furstes, och emigranterna vande sig så
småningom genom denna tvärsäkerhet att betrakta honom som sin verklige
konung. Det är tid att ägna en närmare uppmärksamhet åt emigranternas
kung, hans personlighet och hans egenskaper.
Monsieur, som var född i Versailles den 17 november 1755 och
sålunda när han lämnade Frankrike 35 år gammal, var både till
karaktärsegenskaper och utseende olik sin bror greven av Artois. Även
prins Ludvigs ansikte hade de kända bourbonska dragen, men hans tunga
gång och oerhörda korpulens stack påfallande av mot Artois' långa och
spensliga figur, liksom han även genom sin mera gedigna läggning och
något flegmatiska sinnelag skilde sig från Artois' arrogant-lättfärdiga
väsen och bekymmerlöshet.
Då greven av Provence på huvudets vägnar var sina två bröder betydligt
överlägsen, låg det nära till hands att hans intelligens av hans
omgivning skulle bli överskattad: han ansågs redan från tidiga år och
ansåg sig även själv såsom mer eller mindre genialisk. Hans äldre
bror, hertigen av Berry, senare Ludvig XVI, instämde i den allmänna
beundran, han böjde sig för den yngre som för en auktoritet på
karaktärens och intellektets vägnar, han beundrade hans beslutsamhet
och det berättas, att närhelst man frågade Ludvig XVI om något, han
alltid gav samma lakoniska svar: "Fråga min broder av Provence." Men
i själva verket saknade denne varje geniets särtecken. Han hade ett
ganska sunt och oförvillat omdöme och rätt gedigna kunskaper och hans
anseende som geni hade han dessa senare att tacka för, ty inom sin
närmaste krets tjänstgjorde han som ett slags konversationslexikon.
Vidare koketterade han med sitt skriftställarskap, som dock att döma
av hans ganska pjollriga memoarer var av föga värde. Med sitt intresse
för böcker förenade han den respekt för kunskap och lärdom, med vilka
den verkliga begåvningen ofta förväxlas: han talade själv obehindrat
latin, och han säges ha djupt sörjt över att hans gunstling d'Avaray
icke kunde detta språk. Det var också det enda fel Monsieur överhuvud
fann hos denne vän, som, liberal till sin läggning och sina åsikter,
till honom intog ungefär samma ställning som Decaze många tiotal år
senare. Han ägde vidare en viss fyndighet i repliken, och ännu mer än
filosofiska diskussioner och allvarlig läsning i olika ämnen, älskade
han anekdoter, ordlekar, fyndiga svar och små lustigheter.
Till sina åsikter var greven av Provence i början av revolutionen
rätt liberal. Om nu denna liberalism, som man velat påstå, var en
barometer känslig för vindar och lufttryck, eller om den bottnade i en
självständig uppfattning, är svårt att säga. I yngre år framstår han
onekligen mindre som den konsekvente liberalen än som den politiske
frondören. Efter att först ha anslutit sig till Turgot, trädde han
nämligen senare i opposition mot denne, och bidrog även till hans
fall genom utgivandet av en mot den upplyste ministern år 1776 riktad
libell med titeln "Les mannequins, conte ou histoire". Han konspirerade
ävenledes mot Necker under dennes första ministär, men ställde sig
precis lika fientlig mot Neckers efterträdare Calonne, och det
förefaller som hade den liberala politik han förfäktade såsom chef för
"de vises kommitté" i notabelförsamlingen 1787 knappast haft någon
annan mening än att motarbeta Calonne, denne man som senare i Koblenz
skulle bli hans rådgivare och högra hand. Ända från notablernas nya
inkallande 1788 tyckes han dock konsekvent ha ställt sig i de liberala
eller moderata åsikternas tjänst. Ensam av alla prinsar av blodet
omfattade han idén om tredje ståndets dubbla representation, han antog
i början av revolutionen självmant den nationella kokarden och han
gav gång på gång uttryck åt sina liberala idéer, bland annat vid det
tillfälle, då han i december 1789 blev kallad till Hôtel-de-Ville för
att försvara sig mot anklagelsen för delaktighet i markisens av Favras
förmenta försök att bortföra konungafamiljen från Paris.
Av de kungliga prinsarna hade greven av Provence också varit den
mest populäre. Anledningen därtill var icke blott den, att han så
ofta ådagalagt ett liberalt och folkligt sinnelag. Dessutom visste
man, att han, i trots av den yttre älskvärdheten i sitt sätt mot
Marie-Antoinette -- han gav fester till hennes ära och skänkte henne
små presenter, som han lät åtföljas av galanta verser av egen hand -- i
grunden var hennes mest missunnsamme motståndare, åtminstone efter det
hon skänkt Frankrike en tronarvinge.
Under de sju år Ludvig XVI:s giftermål var barnlöst, hade greven av
Provence vant sig vid tanken på att han en gång skulle bli Frankrikes
konung. När sedan Dauphins födelse drog ett streck över hans
förhoppningar och planer, sökte han visserligen dölja sin besvikelse
under ett korrekt uppträdande samt finna sin tröst i litterära
sysselsättningar, men storhetstankarna lämnade honom i själva verket
aldrig. Hans strävanden gingo härefter ut på att nå en ställning, som
senare Napoleons bröder med samma iver eftersträvade: att bli utnämnd
till regent och ställföreträdare för den unge Dauphin, därest denne
skulle komma att behöva en sådan. Det har varit underkastat diskussion,
huruvida egoistiska beräkningar eller broderlig tillgivenhet dikterade
grevens av Provence beslut att ej lämna Frankrike före sin broder
konungen, och det är kanske tillåtet att antaga, att därvid den
sistnämnda faktorn spelade en underordnad roll. Visserligen visade
Ludvig av Provence alltid en stark trofasthet mot de bourbonska
familjebanden, men -- hur skulle icke hans äregirighet ånyo väckas, när
han såg makten hastigt och säkert glida ur hans svage broders händer!
Hans uppträdande under hela Koblenz-tiden är för övrigt ägnat att
bestyrka detta antagande.
En samtida, den kända målarinnan madame Vigée-Lebrun, ger i sina
memoarer följande skildring av greven av Provence:
"Under det jag målade _Monsieurs_ porträtt lärde jag känna en
furste, vars begåvning och bildning man utan smicker kunde
beundra. Det var omöjligt att icke finna behag i Ludvig XVIII:s
samtal: han yttrade sig om allt med lika mycket smak som
kunskaper. Men ibland hände det, att han för ombytes skull under
vara seancer sjöng några visor, och dessa visor voro så tarvliga,
att jag omöjligt kunde förstå, huru något sådant kunde komma
till hovets öron. Och han sjöng alldeles förfärligt falskt. 'Hur
tycker ni att jag sjunger, madame Lebrun?' frågade han mig en
dag. 'Som en prins, monseigneur', svarade jag.
_Monsieur_ var på den tiden vad man kallar frisinnad,
naturligtvis i ordets inskränktaste bemärkelse. Han och hans
hovmän bildade ett parti som skilde sig alldeles bestämt
från konungens, och därför blev jag icke heller det minsta
förvånad, då jag under revolutionen fick höra, att markisen
av Montesquieu (Monsieurs överhovstallmästare) blivit utnämnd
till befälhavare för den republikanska armén i Savoyen. Jag
behöver blott återkalla i mitt minne de egendomliga samtal som
han förde i min närvaro, för att icke tala om de yttranden han
fällde om drottningen och alla dem som stodo henne nära. Vad
_Monsieur_ beträffar, så skildrade ju tidningarna, hur han begav
sig till Nationalförsamlingen för att förklara, att han icke
ämnade deltaga i densamma som prins utan som medborgare. Enligt
min mening var dock denna förklaring icke tillräcklig för att
rädda hans huvud, och han gjorde säkert mycket klokt i att kort
därefter lämna landet."
Man skulle måhända kunnat tro, att Ludvig XVI:s erkännande av
konstitutionen i september 1791 skulle tystat ned hans bröders
högljudda politik. De sågo emellertid däri endast ett tecken på
svaghet, som liknade ett förräderi mot suveränitetens helgd, och ansågo
sig blott ha ännu mera skäl än förr att söka kväsa revolutionen och,
tills så skedde, gentemot Europa representera Frankrikes konungamakt.
De kunde ej förstå, att Ludvig XVI verkligen av händelsernas tvång
hade kunnat bli ställd i en allvarlig konflikt, och att han hade att
välja mellan konstitutionen och inbördes krig. I Koblenz visste man ej
så noga vad som försiggick i det Paris, som uppstått under åren efter
1789. Man invaggade sig i de naivaste förhoppningar, vilka alltjämt
underhöllos genom alla de lögnaktiga berättelser, som prinsarna på
prinsars manér blevo undfägnade med av flyktingar till emigrantlägret.
Fanns det någon gång en öppenhjärtig man, som ej ville föra prinsarna
bakom ljuset, var man icke hågad att lyssna till honom.
När på hösten 1791 baron Goguelat infann sig i emigrantlägret för att
på kungaparets vägnar uppmana Monsieur att snarast möjligt, jämlikt
nationalförsamlingens order, återvända till Frankrike, emottogs han
med uppenbar ohövlighet. Då han blev kallad till audiens hos Monsieur
bemötte denne honom ingalunda som ett kungligt sändebud. "Konungen
vet ej alls vad som försiggår", säges Monsieur ha svarat på Goguelats
andragande. "Han borde för all del lugna sig, vi skola svara honom
officiellt. Vad er beträffar, är jag smickrad över att ni efter moget
övervägande bestämt er för att sluta er till oss." På Goguelats
invändning att han förbundit sig att stå på konungaparets sida, och
hans påminnelse om att han väntade Monsieurs svar, avskedade Ludvig
honom med ett: "I så fall har jag just avgivit det, och intet hindrar
er att avresa."
Tonen i prinsarnas skrivelser till Ludvig XVI bär även otvetydigt
vittnesbörd om, att de numera betraktade sig som konungamaktens
egentliga representanter.
"Min bror", skriver den blivande Ludvig XVIII sålunda på hösten 1791
till sin herre och konung, "jag har skrivit till er, men brevet gick
genom posten och jag kunde ej säga er någonting. Vi äro här två, som
tillsammans bilda endast en: samma känslor, samma åsikter, samma
iver för att tjäna er. Om man talar till oss på de där människornas
vägnar, så ämna vi icke lyssna, men om det är på edra vägnar, skola
vi lyssna därtill; dock ämna vi gå vår väg rakt fram; om man där vill
tvinga er att låta säga oss något, så skall ni ej alls genera er. Var
förtröstansfull angående er säkerhet -- -- -- hjälpa er, tjäna er, vi
arbeta därpå med iver och allt skall gå väl. Till och med vara fiender
ha alltför stort intresse av att skona er, för att begå ett onödigt
brott, vilket för övrigt skulle bidraga till deras undergång."
* * * * *
Medan man i Koblenz levde ett sorglöst liv för dagen i okunnighet
om eller likgiltighet för den snabbt skeende omvärderingen av alla
värden i hemlandet, hade den lagstiftande nationalförsamlingen i
oktober 1791 definitivt upptagit emigranternas sak till prövning.
Följer man församlingens förhandlingar i denna sak, kan man lätt
finna, att den icke avspisades på ett lättvindigt sätt, utan var
föremål för en mångsidig prövning, och att under diskussionerna olika
meningar gjorde sig gällande angående vidden av de åtgärder som borde
företagas mot emigranterna. Dessa långa diskussioner kasta ett bjärt
ljus över motsatsen mellan den gamla regimens Frankrike, sådant det
kontrarevolutionära Koblenz och Europa betraktade det, och det i
vardande stadda moderna Frankrike, i debatten klarast företrätt av
en av utav emigranternas hätskaste vedersakare, skriftställaren,
utrikespolitikern, krigsivraren Brissot. Brissot var även den som
först i församlingen vågade ett anfall mot de kungliga prinsarna,
"före detta prinsarna", som han till mångas förtrytelse betecknade
dem, eller kanske egentligen mot greven av Provence, vilken för alla
Frankrikes liberaler stod som typen för en renegat och förrädare mot
sitt fosterland. "Den väg man hittills följt", yttrade Brissot i sitt
stora tal i emigrationsfrågan den 20 oktober, "har varit just motsatt
den man bort följa. Man har hittills utöst sin vredes skålar över de
män som släpat sina gamla adelsbrev till länder, där de trott dem vara
av något värde, och på grund av en oförlåtlig svaghet har man skonat
dem, som gått i spetsen för dessa emigranter. Om man har en ärlig vilja
att lägga en damm för emigrationen och upprorsandan, så måste man
bestraffa de ämbetsmän, som övergivit sin post, men man måste framom
allt straffa de stora brottslingarna, vilka i främmande länder grundat
en härd för kontrarevolutionen." -- "Man bör åtskilja två klasser av
emigranter", fortsätter han, "i den första stå konungens båda bröder,
som äro ovärdiga att vara det, eftersom han erkänt konstitutionen."
Då Monsieur såsom konungens äldste broder och efter Dauphin närmaste
tronarvinge ansågs intaga en särställning, avskildes under den långa
diskussionen dennes sak från de övriga prinsarnas och emigranternas,
och den 31 oktober var församlingen färdig med sitt beslut att rikta
till honom en sista varning i form av en proklamation, som skulle
uppspikas i hela Frankrike. Denna proklamation hade följande lydelse:
"Louis-Stanislas-Xavier, prins av Frankrike, nationalförsamlingen
förständigar eder att med stöd av franska konstitutionens avdelning 3,
kapitel 2, artikel 3, paragraf 2 inom utgången av två månader, räknat
ifrån denna dag, återvända till Frankrike, med risk att i motsatt fall
eller efter utgången av denna tidrymd anses hava avstått från edra
eventuella anspråk på tronen."
På denna uppmaning svarade rikets förste kunglige prins utan betänkande
följande:
"Personer, tillhörande den franska församlingen, som kallar sig
nationell. Det sunda förnuftet förständigar eder att jämlikt avdelning
I, kapitel I, artikel I, paragraf I av de oskrivna lagarna för det
sunda förnuftet återkomma till eder själva inom loppet av två månader,
med risk att i annat fall och efter utgången av denna tidsperiod anses
hava avsagt eder all rätt att betraktas som förnuftiga varelser, och
räknas endast såsom våldsamma dårar, mogna för de offentliga dårhusen."
Denna billiga ordlek inbringar knappast sin upphovsman eftervärldens
applåder. I livets allvarligaste ögonblick är vitsen icke på sin plats.
Den får en fatal likhet med dumhet.
Nationalförsamlingen var för övrigt för Monsieur ej annat än en fiende
på betryggande avstånd. Man kunde i Paris dekretera dödsstraff för
dem som stämplade mot statens säkerhet, man kunde utsträcka dessa
bestämmelser till deras hustrur och barn och gäldenärer, man kunde
förklara deras egendom konfiskerad -- allt detta rörde icke för
ögonblicket de emigranter, som voro beslutna att icke återvända till
Frankrike.
Det fanns emellertid en annan fiende som trädde emigranterna allt mera
hotande inpå livet ju längre vintern led -- penningbristen, nöden. De
flesta av emigranterna hade lämnat sitt land i största hast och ej
kunnat medföra större penningsummor -- man trodde ju allmänt att det
ej kunde bli fråga om mera än några veckor! Och under de månader som
förflutit började hjälpkällorna hastigt utsina.
De emigranter som kunde något yrke försökte göra sig skadeslösa så gott
de förmådde genom att söka sig arbete. Och man fick under denna orons
och ångestens tid bevittna, att män och kvinnor med lysande namn och
sekelgamla anor sökte sig förtjänst var de kunde: kvinnorna mestadels
genom sömnad eller såsom lärarinnor, guvernanter, sällskapsdamer och
pensionsföreståndarinnor ja, även som kaféuppasserskor, männen i regeln
mest såsom lärare i dans, deklamation och fäktkonst.
Också prinsarnas kassor började sina. Var skulle de i längden taga
penningar för sig och sitt folk? De summor som de tyska furstarna
upprepade gånger ställde till deras förfogande förslogo ej långt,
ej heller den hjälp som Fredrik Wilhelm i nödens stund tillställde
dem, och även de två miljoner, som prinsen av Nassau hemförde från
sin beskickning i Petersburg och som betraktats som en outsinlig
hjälpkälla, hade snabbt nog skingrats för alla världens vindar! Efter
subsidierna hade den mest begagnade utvägen varit att låna, och det
var oerhörda summor som anskaffades på så sätt av alla världens
procentare, judar och bankirer. Men även krediten tog slut och till
och med dess genialiske organisatör Calonne insåg, att det lysande
Koblenzhovet snart skulle falla sönder i sina fogningar. "Tiden lider",
skriver Calonne den 5 januari 1792 till greven av Artois, som befann
sig i Ryssland. "Condé är ej i stånd att hålla ut i fjorton dagar. Han
har inga tillgångar, han begär att få sådana och det är omöjligt att
tillmötesgå hans önskan. Det är uteslutande på denna sak man måste
rikta sin uppmärksamhet. -- -- -- Värdet och penningbristen göra oss
förtvivlade."
Koblenzhovets glansperiod började luta mot sitt slut. Vintern 1792
var oerhört sträng och det stora, öde Schönbornlust blev fullkomligt
obeboeligt. Prinsarna voro tvungna att flytta in i ett vida
anspråkslösare residens, ett litet hus i Koblenz, och därmed hade man
i själva verket avstått från att längre uppehålla det lysande eländet.
Det var au här som emigranternas konung, hans höge broder och hans
närmaste fingo pröva på motgångar, en räcka förebud till en ändlös
landsflykts tomma och tröstlösa år.
Redan i november 1791 hade Ludvig XVI genom sitt sändebud hos
kurfursten av Trier, Vergennes, låtit denne förstå, att han icke
längre kunde gilla mot Frankrike fientligt sinnade beväpnade
truppers förefintlighet i kurfurstarnas länder och givit en vink om
att emigranthärarna borde upplösas. I sin egenskap av släkting och
prinsarnas givne beskyddare kunde kurfurst Klemens-Wenzeslav icke
utan betänkligheter gå Ludvig XVI:s önskan i detta avseende till
möte. Om han ock så småningom blivit trött på sina nevöers och deras
anhängares lättsinne och pockande uppträdande, så hade han dock i alla
fall omfattat deras synpunkter och öppet genom att hylla Monsieur som
regent tagit parti mot den av konstitutionen klavbundne Ludvig XVI.
Men å andra sidan var det svårt för honom att öppet trotsa den franska
regeringens påbud, så mycket mer, som han därvidlag ej fick något stöd
av den, som närmast antagit sig kurfurstarnas sak och som han därför
var beroende av -- österrikiske kejsaren. -- "Avlägsna orosämnena
från ert rike", hade Leopold II helt kategoriskt svarat honom på hans
anhållan om råd i den svåra situation han befann sig i.
Så länge den med emigranterna sympatiserande Vergennes stod kvar
som minister, var det emellertid ej så brådskande med att taga
ett avgörande steg, men när efter omgestaltningen av Frankrikes
utrikesrepresentation de kungligt sinnade elementen avlägsnades
och ersattes med revolutionära, fick också Vergennes vika för en
framstegsvänlig minister, Bigot de Sainte-Croix. Och då var det ej mera
tid för tvekan. Efter att en tid ha skjutit upp det nya sändebudets
besök, blev kurfursten tvungen emottaga honom.
Bigot de Sainte-Croix framställde vid sin första audiens helt
kategoriskt den fordran, att prinsarna och emigranterna skulle förjagas
från deras tillhåll, eller åtminstone att alla beväpnade styrkor skulle
upplösas inom åtta dagar, d.v.s. före den 15 januari. Kurfursten hade
intet annat att göra än att rätta sig efter befallningen. Och när den
15 januari inföll erbjöd Koblenz som genom ett trollslag ett förändrat
utseende. Det var slut med militärparader och exercis på de öppna
platserna, de blå och vita emigrantuniformerna voro som bortblåsta --
allt vad soldater hette hade måst draga sig bort för att antingen gömma
sig i skogarna eller förena sig med Condés armé, som, illa utrustad i
vinterkölden, fick söka sig ett torftigt tak över huvudet och en bit
nådebröd på okänd stråt, i främmande, ogästvänliga länder.
Det sista tillfälle, då konungens bröder ännu kunde uppträda som deras
rang och ställning anstod och utveckla prakten av ett nödtorftigt
uppförgyllt hov inför Europas mäktige, var vid Frans II:s kröning i
Frankfurt den 19 juli. Under de månader som gått efter upplösningen
av emigrantlägret hade emellertid en hetsig och orolig stämning
bemäktigat sig hovet i Koblenz. Krigets förklarande hade ännu en gång
väckt till liv frågan om prinsarnas ställning till den europeiska
koalitionen, och om deras plats i det äntligen åvägabragta korståget
mot Frankrike. Och nu kom också under våren 1792 avgörandet, och det i
en synnerligen ofördelaktig riktning! Det ånyo väckta förslaget att nu
vid befrielsekampens början förklara Monsieur som Frankrikes verklige
regent, mottogs med öppet förakt, och prinsarnas begäran om asylrätt
i kejsarens riksländer avslogs kategoriskt. Vid kejsarkröningen och
därefter vid Frans II:s och Fredrik Wilhelms möte i Mainz var det
endast den opraktiske och lättrörde preussiske konungen, som visade de
landsflyktiga prinsarna någon uppmärksamhet. Han lovade dem huld och
skydd, antog deras inbjudningar, vilket kejsaren ej gjorde, och lämnade
dem ej obetydliga subsidier.
Det var också på hans initiativ som frågan om emigranthärarnas
ställning äntligen avgjordes på det sätt, att dessa samtliga skulle
ställas under hertigens av Braunschweig kommando. På slätterna utanför
Mainz passerade dessa trupper revy för konungen av Preussen, som till
dem höll ett rörande tal, däri han lovade emigranterna, att de snart
skulle få återse Frankrike. Detta senare voro emigrantsoldaterna i
största behov av för att få äta och kläda upp sig. Ty de voro numera
snart sagt ej annat än ett folk i trasor, i andligt och materiellt
upplösningstillstånd. Också berättas det, att hertigen av Braunschweig,
efter att ha mönstrat emigranttrupperna, frågat efter, var den franska
armé befann sig, vars utomordentliga stridsduglighet man så mycket
rosat inför honom.
Enligt hertigens anordning fördelades emigranttrupperna i tre kårer.
Den första och största av dessa, uppgående till 12,000 man skulle
anföras av Monsieur och Artois. Det blev dock ett överbefäl endast till
namnet, ty såsom Ludvig XVIII senare skriver, han själv var på grund
av sin fysiska konstitution hindrad att kunna vara med -- "jag måste
nöja mig med att vara en vis i stället för en segerrik konung". Och
Artois, "om än mycket tapper", hade ingen av de egenskaper som göra
den verklige arméchefen, "han hade", säger hans bror, "ingen av de
lysande gåvor som av människan göra en hjälte, eller också hade hans
uppfostran dödat dem". Denna avdelning, vilken man sammansatte enligt
den vanvettiga normen att ingen kunde antagas som ej var adelsman, stod
i själva verket under befäl av hertigen av Broglie -- en avdelning
kavalleri anfördes därtill av marskalk de Castries.
Under mera än två månader, från början av september till medlet av
november var Ludvig av Provence i alla fall i fält med sin armé, bl.a.
i Thionville och i Valmy. Han var med om att tränga in på franskt
område och fick då erfara den snöpliga missräkningen, att fransmännen
icke alls, som han hoppats, med entusiasm strömmade till honom som till
en befriare. Under hela fälttåget voro de båda generalerna och bröderna
nästan utan en sou. Deras soldater foro fram som formliga marodörer
bland befolkningen, allt under det höstregnet i strömmar flöt ned över
dem.
Allt gick emellertid hjälpligt ända tills hertigen av Braunschweig
började sin reträtt. Men då grepos emigranterna i vapenrock av en
verklig förtvivlan. Hittills hade tanken på hämnd och seger givit dem
kraft att uthärda sina lidanden. Men nu kom "la débâcle" med all sin
förfärliga verklighet. Prinsarnas armé upplöstes på det mest brutala
sätt och skingrades åt alla håll. Snart kunde man se dem överallt i
västra Tyskland trasiga och utblottade sälja sina hästar till rampris
åt schackerjudar. I städerna mötas de av anslag på gathörnen att
fortast möjligt förfoga sig bort. Ingen viii taga emot dem. Somliga
begå självmord, andra lyckas nå fram till Condés lilla armé, som ej
fått deltaga i fälttåget utan uppehållit sig i markgrevskapet Breisgau
i Baden. Också han får order att upplösa sin av oändliga svårigheter
ansatta armé, men han svarar stolt: "Ja, på det villkor att man dödar
varenda man." Slutligen fingo dock både spillrorna av prinsarnas och
Condés arméer en tillflykt i kejsarens härar.
Under tiden hade emellertid de kungliga bröderna hastigt lämnat
sitt imaginära befäl. Monsieur hade återvänt till Koblenz, men då
revolutionsgeneralen Custine på sitt segertåg hotade denna stad, måste
han, mitt i ett upplopp, tillställt på grand av att kurfursten av Trier
i farans stund ämnade övergiva sina undersåtar, fly på hemliga vägar
till Liège, varifrån han den 13 november 1792 begav sig till den lilla
staden Hamm i Westfalen, en tillflyktsort, som konungen av Preussen
ställt till hans förfogande. Senare skulle hans broder Artois för en
tid förena sig med honom, och snart därefter fingo de uppleva att deras
fordringsägare lade beslag på deras förgyllda vagnar i Trier. Runt
omkring dem flydde de civila emigranterna, män, kvinnor och barn, och
från Koblenz till Mainz var landsvägen trafikerad som en storstadsgata.
Ifrån Hamm följde nu prinsarna hela gången av Ludvig XVI:s process,
och det var här de fingo underrättelsen om sin broders, den franska
konungens död.
Det var naturligt att denna nyhet var ägnad att djupt uppröra
prinsarna, som dock i grunden voro tillgivna sin gode och fromme
bror, vars svaghet de emellertid tillskrevo alla Frankrikes olyckor
efter revolutionens inbrott. Men samtidigt kunde de ej, åtminstone ej
greven av Provence, vara blind för vad denna händelse innebar för en
enorm chance för dem själva. Och de begagnade sig också strax därav.
Med förbiseende av det dock mycket klara faktum, att drottningen
av Frankrike var den lagliga regentinnan för den lille Dauphin,
realiserade nu Ludvig av Provence sin alltid närda dröm i det han --
visserligen i den anspråkslöshet, som landsflykten tvingade till --
helt enkelt lät utropa sig till regent av Frankrike.
Den 28 januari utgav Monsieur sålunda ett manifest, där han yrkade att
Dauphin skulle erkännas såsom konung och han själv såsom regent. Han
lovar här följande:
"Jag ämnar i främsta rummet sträva efter att ägna min omsorg åt
konungens, hans mors, systers och fasters frihet och arbeta för
monarkiens upprättande på den orubbliga basen av dess verkliga
författning, för bekämpandet av de missbruk som fått insteg i
förvaltningen, återupprättandet av våra fäders religion i hela dess
renhet och den kanoniska kyrkotukten, på domarämbetenas återbesättande,
upprätthållandet av den allmänna ordningen och rättvisans handhavande,
återinsättandet av alla fransmän i alla deras lagliga rättigheter och
i åtnjutandet av den deras egendom, som blivit dem frånrövad eller
usurperad, brottens stränga bestraffande, återställandet av lagens
auktoritet och av freden, samt fullbordandet av de löften, som vi velat
avgiva i samråd med vår käre broder Charles Philippe -- -- -- genom de
deklarationer, som vi riktat till vår avlidne broder den 10 september
1791 och andra aktstycken, som vi utgivit."
Ungefär samtidigt skrev "regenten" till Auvergnes rojalistiska adel
följande: "Vad mig beträffar, så ämnar jag hämnas min broders blod,
bryta min familjs bojor, återinsätta min brorson på tronen och återgiva
mitt fädernesland dess gamla författning eller också krossas under dess
ruiner -- det är det enda föremålet för min äregirighet."
Så kom då äntligen i sorgens och förkrosselsens dag det av Monsieur så
hett efterlängtade ögonblicket då han fick framlägga sitt program, en