Revolutionärer och emigranter - 08

Sedan M. Facius underrättat mig om att ni lyckligt anlänt till
Bryssel, skyndar jag mig att lyckönska eder i det jag hoppas att
er hälsa är god och ej lämnar något övrigt att önska, vilket jag
emellertid gärna ville se bekräftat av er vackra hand.
Ni vet helt säkert allt vad som hänt under de åtta dagarna
sedan ni rest. Konungens hemliga flykt, hans arrestering och
återkomst till Paris under eskort av flera tusen medlemmar av
nationalgardet, äro händelser som föra oss 100 år tillbaka i
tiden. Det märkvärdigaste är att det råder ett sådant lugn i
Paris, att det ej kunde vara bättre under helt vanliga tider. I
fredags ägde stor upphetsning rum bland folket på gatorna, vilket
tågade till monsieur Montmorins hus och fordrade hans huvud. En
stark vakt hindrade emellertid utförandet av dessa hotelser,
och när den befälhavande generalen såg att även mitt hus var
hotat, lät han bevaka det utan att jag märkte det, jag fick också
veta det först i går. Han och jag ha alldeles oskyldigt blivit
inblandade i konungens och den kungliga familjens flyktförsök
med anledning av ett pass, som jag hade begärt och som ministern
kontrasignerat och drottningen hade begagnat sig av. Ett dekret
av nationalförsamlingen har rättfärdigat oss båda två efter att
man låtit kommissarier genomgå registren å utrikesministeriets
kansli: Ni ser, min fru, att jag hade kunnat bli offer för ett
företag med vilket jag hade intet att göra. Allt är nu emellertid
förbi och jag har ej varit det ringaste rädd. Efter er avresa
har jag tre gånger besökt ert hem för att med egna ögon se, om
allt är i gott stånd och god ordning. Man arbetar nu i övre
våningen, men det går ganska långsamt; från och med i dag skall
jag emellertid sätta mera folk i arbete. Jag skall försöka
göra allt vad jag kan för att bringa arbetena till ett snabbt
slut för att påskynda er återkomst, efter vilken jag mycket
uppriktigt längtar, och vad beträffar lugnet och säkerheten här
kan jag svara därför med mitt huvud, jag skulle väl vara den
föraktligaste bland människor, om min avsikt vore att föra er
bakom ljuset, och jag tillåter er att förlora allt förtroende
till mig, om jag icke säger er sanningen.
Den galante ministern ser sålunda om reparationerna i hennes hem och
söker även locka henne tillbaka med utsikten att detsamma blivit
förskönat. Men hon har beslutat sig för att stanna i Bryssel, som synes
av nästa brev.
Den 10 juli 1791.
Min kära, vackra och älskvärda väninna!
Jag är till ytterlighet smickrad och glad över ert brev av den
6 dennes och över att ni så älskvärt kommit ihåg mig. Ingen i
världen kan vara så förtvivlad över er frånvaro som jag och
livligare önska att ni skall återkomma så fort som möjligt. Men
den befallning ni har givit, efter vad jag hört, att avskeda alla
både manliga och kvinnliga tjänare, utan vilka ni ju ej kan reda
er vid er återkomst, tyder på att ni ämnar förlänga er bortavaro,
vilket jag är förtvivlad över och har svårt att rätta mig efter.
Jag ber er framföra min vördsamma hälsning till den dam, som har
lånat mig sin minister för att låta mig få underrättelser om er,
och säga henne, att jag vore överlycklig över att få vara med
som den tredje vid edra tebjudningar och edra samtal, som utan
tvivel röra sig kring en stor man som heter Katarina och som är
ett av sitt sekels underverk samt i sig förenar sådana egenskaper
och en sådan begåvning, som skulle räcka till för att styra ej
blott hennes eget rike utan även många andra med glans och ära.
Jag känner icke prinsessan av Holstein-Beck, gift med prins
Bariatinsky, min företrädare.
Då jag i går skrev till M. Crawford, har jag intet att tillägga
till det jag sade honom, åtminstone ej annat än att församlingen
i går beslutat en lag mot emigranterna, enligt vilken dessa bli
tvungna att betala tredubbla skatter. Man föreslog även att
sekvestrera deras egendom och deras inkomster, men förslaget blev
motsagt och förkastat.
Jag kan endast upprepa, att det fortfarande är lugnt i Paris,
och att man ej förefaller att frukta något. Stötestenen kommer,
när det blir fråga om att insätta konungen i utövandet av hans
funktioner, från vilka han varit avlägsnad alltsedan sin resa,
som var ytterst illa uttänkt, illa ordnad och dåligt utförd. De
äro långt ifrån att vara lyckliga, de inse nu, att de blivit
bedragna, att man givit dem endast olycksaliga råd. Koalitionen
av de europeiska furstarna har varit en ren chimär, som existerat
endast i tomma huvuden, och trupperna som de räknade på voro allt
annat än pålitliga, vilket också hela förloppet har utvisat.
Den skräck ni visar är ej annat än en liten släng av panik. Jag
besvär och ber eder att sätta tro till vad jag säger. Jag är ur
stånd att bedraga er och skulle hellre utsätta mig för vilket
lidande som helst än inbilla er något som ej är sant. Jag är
därvidlag mera försynt än ni tänker, och jag låter mig varken
bländas eller ledas av något egoistiskt intresse.
Farväl, min vackra och älskvärda väninna, jag ber er att ej
behandla de vänner ni övergivit med så mycken stränghet och att
ej alltför länge låta dem sucka efter er återkomst. Jag kysser
tusen gånger edra händer. S.
Man ser av tonen i brevet hur den slipade diplomaten nått ålderdomens
skeptiska och överlägsna syn på medaktörerna i något som allt mera
artar sig till en tragedi. Oförbränneligt är endast hans ömma galanteri.
I åtskilliga av breven uppehåller sig Simolin utförligt vid
nationalförsamlingens arbete på konstitutionen och frågan om konungens
godkännande av densamma, en sak som på det högsta måste intressera
kungaparets vänner och fullmäklige i Bryssel, då denna sanktion kom
att återverka på hållningen hos europeiska "concerten", för att
använda Fersens favorituttryck. Redan förut har av Fersens berättelse
framgått huru kejsaren använde sig därav för att komma ifrån ett direkt
ingripande i "les affaires de France".
Den 12 augusti 1791.
-- -- -- I nationalförsamlingen fortfar man att utan uppehåll
och med det största intresse revidera de dekret som skola bilda
kärnan i konstitutionen. Församlingens demagoger inlägga den
största iver i att göra densamma så ofördelaktig (för konungen)
som möjligt, medan den koalition som bildats av deputerade,
vilka älska ordningen, modigt försvarar spillrorna av en makt
som tid och erfarenhet helt visst skola återupprätta. Jag avser
nu ingalunda aristokraterna, ty det aristokratiska partiet kan
anses vara fullkomligt tillintetgjort, nej, koalitionen består
av de medlemmar, som på grund av inbördes avund hittills ha
behärskat vänstern. Denna sammanslutning har kommit till stånd på
grund av fruktan för de republikanska idéerna, vilka vid tiden
för konungens flykt spredos med mycken våldsamhet och vilka
för närvarande omfattas endast av en liten grupp, bland dem
Robespierre, Buzot, Roederer, Petion och några präster av den nya
fabrikationen. Denna sekts medlemmar har sitt förnämsta stöd utom
församlingen bland skriftställare som äro uppburna av den lägst
stående publiken. Men efter Champ-de-Mars-dagen ha domstolarna
ådagalagt stränghet mot flera journalister och dessa ha nu ansett
bäst att utföra sina ränker i dunklet -- därför bli de ej till
hinder för någon, och man antager att konstitutionen kan bli
färdig och således fastställd om 8-10 dagar.
Den 23 augusti.
Ingen förändring i konungens ställning har ägt rum, fastän man
i går firade Saint-Louis. Den konsert som brukat äga rum dagen
förut hade inställts och dagen förflöt i största stillhet.
Församlingen skall ännu i dag diskutera den kungliga familjen,
och det skall beslutas om dennas medlemmar skola fortfara att
inneha egenskapen av kungliga prinsar.
Kommittéerna ha till den grad ökat tilläggsartiklarna, att det
blir omöjligt att sluta arbetet och framlägga konstitutionen
inför konungen inom kortare tid än fem eller sex dagar. I förgår
beslöts att konungen skulle erhålla en vakt bestående av 1,200
man till fots och 600 till häst. Det skola aldrig kunna användas
i allmän tjänst.
I går på förmiddagen såg jag en deputation av Parisdamer komma ut
från Tuilerierna, de hade varit där för att uppvakta konungen med
blommor.
Svenska ambassadrisen har återvänt från Schweiz och ämnar
tillbringa vintern i Paris.
För resten händer intet som vore värt att omtala för er, Frantz'
försök ha slutligen lyckats och man har kommit så långt att
listerna (la bordure) ha blivit lagda i er salong. Målarna ha
också i dag slutat sitt arbete där. Kanapén av damast blir också
färdig på måndag och tavlorna upphängda. S. -- -- --
Den 30 augusti.
Man har väntat, min kära och vackra väninna, att diskussionen
om konstitutionens tilläggsartiklar skulle avslutas i dag, men
överläggningarna om nationalkonventen taga ännu två eller tre
sessioner i anspråk, och man beräknar sålunda att framlämnandet
av detta aktstycke ej kan ske förrän på lördagen. Församlingen
har icke ännu fattat något beslut om på vilket sätt detta skall
ske, och icke heller huru mycken frihet man borde giva konungen
-- en punkt som är mycket svårlöst. Om han vägrar att svära
ed på konstitutionen, blir nationalförsamlingen försatt i ett
ohyggligt läge. Men hans omgivning tror fortfarande att han
skall antaga den rätt och slätt på samma gång som han kommer att
förbehålla sig rått att överlämna till församlingen en hel mängd
anmärkningar.
Man väntar otåligt på nyheter från furstarnas möte i Pillnitz i
Sachsen. Konungen av Sverige har anmält, att han vid tiden för
detta möte skall komma till Petersburg, dit han också säges ha
rest i och för en överenskommelse med kejsarinnan och för att
upphäva varje spår till sådana misstankar som börjat uppstå
mellan de båda grannarna med anledning av kejsarinnans beslut
att bygga en galärhamn i finländska skärgården. Jag skall icke
underlåta att hålla er au courant med de händelser här som äro
nära att utveckla sig.
#/
/#
Den 1 september.
-- -- -- I går beslöt församlingen att konstitutionen skulle
revideras, då tre legislaturer beslutat, att i densamma fanns
förändringar att göra.
En medlem föreslog, att en deputation skulle sändas till konungen
för att förelägga honom konstitutionen, samt att konungen skulle
vara fri att draga sig tillbaka vart han ville och att man skulle
anhålla om att han måtte framställa för församlingen alla de
anmärkningar, som han kunde anse nödiga och till folkets bästa.
Församlingen diskuterade icke alls dessa förslag, måhända
återkommer den till dem i dag, man trodde i går att
konstitutionen skulle överlämnas till konungen i morgon eller
senast på lördag.
Underrättelser ha ingått från greven av Artois i Wien, och man
tror sig veta att han har anledning att vara nöjd med sin resa.
Den 20 augusti reste kejsaren till furstemötet i Pillnitz, där
konungen av Preussen redan torde ha inträffat före honom, och man
tror att greven av Artois har följt kejsaren dit.
När jag nu dukat upp allt vad jag vet, återstår det mig endast
att bedja er, vackra fru, att mottaga etc. -- -- -- Er tillgivne
tjänare S.
I sin tanke om grevens av Artois framgångar i Wien, misstog sig
emellertid Simolin. Ej nog med att kejsaren och hans premiärminister
mottog denne och hans äventyrlige drabant, Calonne, med ytterligt
misstroende; Fersen själv, som ju vid denna tid befann sig vid
kejsarhovet, lyckades enligt ett brev till Marie-Antoinette den 21
oktober "hindra några galna påhitt av prinsarna och övertyga Leopold II
att ingenting borde företagas med deras hjälp".
Den 4 september.
Gårdagen förlöpte, min vackra väninna, som de föregående, det
vill säga utan att jag fått några underrättelser, oaktat madame
-- -- -- hade kommit mig att hoppas på, att ni skulle skriva
dagen efter hennes brev, som var daterat den 29, de i går
ankommande breven voro daterade den 31 och de som kommit i dag
den 1 dennes, och således ha flera dagar förflutit utan att de
förhoppningar infriats, som hon ingivit mig. Men trots er tystnad
vill jag ändå underrätta er om att efter det församlingen i går
vid morgonsammanträdet hade avslutat konstitutionen denna klockan
9 på aftonen blev överlämnad till konungen genom en deputation
bestående av 60 personer. Sedan deputationen inträtt i ett rum,
där konungen befann sig jämte ministrarna och en mängd andra
personer, lämnade Thouret till Hans Majestät konstitutionen i
det han yttrade: Nationens representanter erbjuda till Eders
Majestäts erkännande den konstitution, som fastställer det
franska folkets oförytterliga rättigheter, upprätthåller tronens
verkliga värdighet och skall förnya rikets styrelse.
Konungens svar lydde: Jag vill granska den konstitution som
nationalförsamlingen har överlåtit till er att lämna mig. Jag
skall låta denna veta mitt beslut inom en så kort tid som det
är möjligt, när det gäller att sätta sig in i en så viktig
angelägenhet. Jag har beslutat mig för att stanna i Paris, och
jag skall ge det parisiska nationalgardets chef de befallningar,
som jag tror äro nödvändiga för "le service de ma garde".
Därefter överlämnade konungen till deputationens anförare detta
svar skriftligt, skrivet med hans egen hand.
Deputationen återvände i samma ordning, som den kommit till
församlingens vanliga sessionssal, där dess ordförande meddelade
de personer, som befunno sig här, sitt tal och konungens svar.
Hans svar tycktes tillfredsställa både deputeradena och de
medborgare, som genom dem fingo del därav. Se här den första
akten avslutad, denna på vilken man otåligt väntat under så långa
tider. De övriga händelserna skola ej dröja att följdriktigt
utveckla sig. Efter denna ceremoni öppnades Tuileriernas portar
för hela världen. Då konungen ej låtit oss veta att han önskade
det, ämna vi icke uppvakta honom i dag. Kanske väntar han med
att taga emot oss till dess han tillkännagivit sitt beslut? Då
han vadar i en hop betänkanden, i vilka man ger honom alldeles
stridiga råd, kommer han att ha svårt att besluta sig. Man tror
emellertid, att han kommer att antaga konstitutionen rätt och
slätt, så mycket mer som församlingen ej tillåtit honom att göra
några anmärkningar, och alla sådana därför skulle vara alldeles
bortkastade. Jag ber er, min fru, att emottaga etc.-- -- --
tillgivne tjänare S.
Tisdag den 6 september.
I mina föregående brev av den 1, 3 och 4 i denna månad har jag
haft äran, min fru, att underrätta er om de händelser som tycktes
mig förtjäna att komma till er kännedom. Efter det konstitutionen
överbringats till konungen, har allt inom Tuilerierna återställts
på samma fot som det var förut. Portarna äro öppna och trädgården
är överfylld av massor av människor, som promenera där och ropa
"leve konungen" och "leve drottningen". Man tror att konungen
om fem eller sex dagar skall antaga konstitutionen, så att hela
saken blir klar på fredag eller lördag.
Vare sig det nu beror på trötthet eller på en förhoppning om
att se en smula lugn återvända efter så många stormar, eller
om det kan bero på en rent personlig motvilja för att ha
emigrantprinsarna att tacka för något, men det förefaller, som
önskade konungen och drottningen intet annat än försonlighet och
som om de ämnade vänta allt av tiden och omständigheterna. Om de
bli mera hederligt betjänade än de varit det i början av denna
församling, så är det ju möjligt att de ämna söka draga ännu
någon fördel av den, som träder i arbete om fyra veckor, men de
böra ej söka dölja för sig att den kommer att bli mycket illa
sammansatt och att i stället för de två partier, som delade den
första församlingen, och som man betecknat med namnen rojalister
och konstitutionella, de verkliga namnen på dessa partier bli
monarkister och republikaner. Det vore av största vikt för hovet
att söka stöd hos de förstnämnda för att hindra spridandet av de
republikanska idéerna, och om monarkisterna kunde ledas genom
penningar som man skickligt utdelade, så kunde man måhända sedan
av dem göra verkliga rojalister.
Man ser att Simolin på akta ryskt sätt förordade användandet av mutor!!
Den 13 september.
Jag har haft nöjet, min vackra och älskvärda väninna, att i
går erhålla ert brev av den 9 dennes, för vilket jag ber er
mottaga mina livligaste tacksägelser. Jag tror icke mycket på
verkligheten av det ni låter hägra för mig, nämligen att ni
snart skall komma tillbaka till detta land, ty jag tycker att
det förefaller mera som om ni ville fördröja än påskynda er
återkomst. Vi ha nu kommit till avgörandets ögonblick och tiden
skall rättfärdiga eller omintetgöra mina tvivel. Jag har efter
mottagandet av ert brev i går skyndat mig att taga reda på den
bok som herr Crawford önskat erhålla. Jag känner den -- -- --
I dag är den stora dagen inne, då konungen skall inlämna till
församlingen en skriftlig sanktion av konstitutionen. Jag tror
mig kunna säga er, att konungen, av alla de råd som givits honom,
av alla de brev och betänkanden som han erhållit, har satt ihop
en skrivelse efter sitt eget sinne, lika dålig och oförmånlig för
hans egna intressen, som den protestskrivelse, som han den 21
juni lämnade Monsieur de la Porte, och vars följder blevo, att
den kungliga makten ända hittills varit suspenderad. -- -- --
Den 21 september.
I går voro konungen, drottningen, Dauphin och de två Mesdames,
konungens dotter och syster för första gången på operan. Ni kan
knappast föreställa er, sköna väninna, vilka människomassor som
samlats på bulevarderna, längs vilka de kungliga åkte fram, och
de leverop med vilka Deras Majestäter överallt hälsades. Salongen
var så full som jag aldrig förr sett den, och applåderna ljödo
livligt både under och efter spektaklet. Man förutsätter att den
kungliga familjen ofta skall besöka teatrarna, något som skall
komma dem att vinna publikens tillgivenhet; det är ett medel att
underhålla den entusiasm som gripit den till dess förmån. Den
bildar en förvånansvärt skarp kontrast till mottagandet den 25
juni. Detta enkla och angenäma medel hade bort användas sedan
lång tid tillbaka, då hade upprorsmakarna helt säkert ej kunnat
få så fritt spel.
I går afton spreds ett brev från prinsarna till konungen, daterat
den 10 september; det finns folk, som roar sig med att tro att
det är apokryfiskt och tillverkat i Paris, för min del anser
jag det vara autentiskt på grund av de sanningar, som där äro
med moderation framställda. Prinsarna stödja sig på den hjälp
de tro sig kunna vänta från de europeiska makterna. Jag ögnade
endast igenom det i går kväll, men jag får det mig tillsänt nu
på morgonen, det är emellertid alldeles för vidlyftigt för att
sändas med posten. Jag skall ge i uppdrag åt M. Brantsen att
lämna ett exemplar till er. Det har ej hörts något från Koblenz
efter det antagandet av konstitutionen där blivit känt. Jag tror
dock att detta antagande ej kommer att på något sätt förändra det
system, som prinsarna en gång antagit, och det är troligt att
makterna även skola för sin del sluta sig till detsamma.
M. Touffner reste i går, han har sett edert hus. Han förstår ej
att man kan bo och trivas i ett främmande land när man har ett så
angenämt och förtjusande hem. Detta bevisar endast att man aldrig
är nöjd med det man äger och alltid jagar efter andra njutningar.
Adjö, vackra och älskvärda väninna, jag önskade att ni vore trött
och utledsen på det irrande liv ni för, och att ni finge lust
att komma tillbaka och taga ert vackra hus i besittning. Jag
vågar dock ej tänka något sådant, då jag kunde bli besviken i min
förhoppning genom något nytt infall. Under väntan på eder ankomst
kysser jag edra händer och förblir med sann tillgivenhet eder
mycket hängivne och uppriktige tjänare och vän. S.
Det är icke Simolins brev ensamma, som ådagalägga hur starkt
intresserad madame Sullivan var av politiken -- ännu tydligare bära
Fersens dagboksanteckningar från vintern 1791 och år 1792 vittne
därom. Det är under denna tid som konungafamiljens vänner, och bland
dem sålunda kanske främst Fersens intima krets, med all iver arbeta på
nya planer på konungaparets räddning och därmed också -- enligt deras
syn på saken -- Frankrikes frälsning från total upplösning och ruin.
Redan den 21 september 1791 skriver Fersen till Taube om att han vid
återkomsten till Bryssel ämnar arbeta på att få till stånd en kongress
som, samlad nära franska gränsen och stödd av vapenmakt, skulle
betvinga det revolutionära Frankrike. Han framlägger denna plan för sin
konung och sänder den 26 november till Marie-Antoinette en promemoria
innehållande såväl en vidlyftig exposé av situationen som instruktioner
i detalj, vad alla hennes brev till Europas olika suveräner böra
innehålla -- ett brev vidlyftigt som ett utskottsbetänkande och tjockt
som en bok. Allt hinner han tanka på. I ett annat brev anbefaller han
drottningen att skriva några rader till Crawford för att tacka honom
för det synnerligen välskötta uppdraget i England, och hon svarar med
att uttrycka sin tillgivenhet för Crawford och sin oro att hans hus kan
bli förstört av pöbeln på grund av att ryktet om hans engelska färd
genom spioner blivit spritt i Paris och väckt upphetsning.
Samtidigt med att arbetet på sammankallandet av den stora kongressen
som skulle föregås av åtgärden att Europas samtliga makter återkallade
sina ambassadörer -- den 19 december kan Fersen berätta för Gustav III
att ryktet om Simolins och Staëls återkallande väckt stor uppmärksamhet
-- hade en annan ej mindre viktig plan framlagts. Förslaget synes denna
gång kommit direkt från Gustav III och var djärvt nog: det gick ut på
anordnandet av en ny flykt för konungaparet. Taube förbereder i brev
av d. 16 december Fersen på konungens förslag, som några dagar senare
kommer Fersen tillhanda.
Denna gång skulle färden ställas till Kanalen, ett engelskt fartyg
skulle taga flyktingarna ombord och föra dem till Ostende eller annan
hamn i Flandern. Men det ansågs nödvändigt att konungen tog en annan
väg än drottningen, madame Elisabeth och Dauphin, för att inte som
Gustav III uttrycker sig "dramat i Varennes skall upprepas". Ja, han
framställer även ett annat grymt alternativ: "Jag tänkte först föreslå
drottningen det modiga beslutet att stanna i Paris med Dauphin för att
underlätta konungens flykt, men vid närmare eftertanke finner jag att
dylika beslut äro lätta att taga, då man tar dem själv, men att det är
svårt att tillråda dem för andra." Han tror att drottningen därigenom
skulle ge ett bevis på högsinthet och mod som skulle imponera på hela
folket. Ett tredje alternativ vore att drottningen och hennes barn
flydde från Paris och hölle sig dolda till dess konungen vore utanför
Frankrikes gränser, varefter de skulle kunna taga en annan väg och
rädda sig.
Om dessa nya flyktplaner var Fersen ingalunda ensam. Madame Sullivan
och vännerna Simolin och Crawford voro alla invigda i dem och tyckas
även ha använts för att förbereda det nya äventyret. Redan Taube
föreslog i sitt brev en "tapper och trogen engelsman" åt vilken kunde
anförtros färden från Paris till kusten. Därmed åsyftades troligen
just Crawford. Då Crawford såsom utlänning utan svårighet kunde vistas
i Paris, medan Fersen såsom upptagen på listan över proskriberade
emigranter endast med största fara för sitt liv kunde resa dit, begav
sig Crawford i medlet av december till Paris. Han åtföljdes därvid av
madame Sullivan. Från tiden mellan den 16 december 1791 och 11 januari
1792 finner man Crawfords och Sullivans namn upptagna endast en gång
i Fersens dagbok. För den 11 januari 1792 har Fersen antecknat: "Brev
från Crawford. Han har träffat drottningen och talat med henne." Och
för den 16 januari: "Sullivan underrättar mig om att Staël skall resa
till Sverige för att rättfärdiga sig."
Dessa båda anteckningar ådagalägga tydligt nog att de befunno sig i
Paris och syftet med denna resa.
Redan före denna färd synes ock Fersen varit besluten att trotsa faran
och skynda till drottningens hjälp, ty i ett den sjunde daterat brev,
präglat av en för den i alla sorger härdade Marie-Antoinette ovanlig,
rörande hjälplöshet, skriver hon först beträffande alla de brev till
de olika regeringarna, som Fersen tillsagt henne att skriva och som
han åtagit sig att befordra: "Se här vara två sista brev, jag vet inte
om ni blir nöjd med dem. Jag har försökt att få in i dem allt vad ni
angivit, men det är så svårt för en som ej är van vid statsaffärer. När
jag på nytt läste igenom alla edra papper, märkte jag att vi i våra två
långa brev glömt en massa saker. Lyckligtvis var det intet väsentligt"
Så talar hon muntert och skämtsamt om "biskopen", varmed troligen
åsyftas d'Agoult, biskop av Pamiers, en av de kurirer och budbärare,
som konungaparet tyckes haft största tillit till. Han har besökt henne,
hon trodde hon skulle få beröm för sitt arbete, men han är sträng och
säger att hon ej kan göra för mycket. Och hon fortsätter: "Det är
absolut omöjligt för er att nu komma hit, det skulle vara att äventyra
hela vår välfärd, och när jag säger det kan ni tro mig, ty jag längtar
oerhört att få se er." Samtidigt har hon tid till omtanke för hans
trevnad. Hon vet att Crawford och Sullivan äro hans närmaste umgänge,
personer som han trivs med, ty hon skriver: "Jag väntar med otålighet
M. Crawford, men för er skull är jag ledsen att han lämnar Bryssel. Jag
hoppas att de (Crawford och Sullivan) inte stanna över vintern här och
att han återvänder till Bryssel, ty ni behöver litet förströelse." Och
hon slutar med ett par rader vilkas citerande kanske ej höra till denna
uppsats, men som visa hur olyckorna förändrat den en gång så övermodiga
Marie-Antoinette: "Vad mig själv beträffar håller jag mig uppe bättre
än jag kunde vänta på grund av den själsliga trötthet som jag alltjämt
lider av, då jag så sällan får gå ut; jag har ej ett ögonblick för mig
själv mellan besök, som jag måste taga emot, skrivgöromål och den tid
som jag är med mina barn. Denna sista sysselsättning, som ej är den
minsta, utgör min enda lycka, och när jag är riktigt sorgsen tar jag
min lilla gosse i mina armar och kysser honom av allt mitt hjärta; i
det ögonblicket är jag tröstad."
Emellertid ansåg Fersen det nödvändigt att han begav sig till Paris för
att själv deltaga i förberedelserna för den nya flykten, och den 21
januari 1792 antecknar han i sin dagbok: "Drottningen har samtyckt till
min resa till Paris." Den 29 januari noterar Fersen med förbittring att
rykten om den nya flyktplanen kommit ut samt att nationalförsamlingen
antagit ett dekret om individuellt pass för varje resande till Paris.
Men den 6 februari meddelar drottningen, att konungen begagnat sitt
veto mot passdekretet och därmed är resan definitivt bestämd.
Under den tid Fersen vidtog anordningar för sin resa, hade han dagliga
långa överläggningar med konungaparets vän och specielle ombud, den
kloke och inflytelserike baron de Breteuil, även han bosatt i Bryssel,
och han intog även nästan dagligen sina middagar hos "baronen", som han
i vännernas korrespondens benämnes.
Några dagar innan Axel von Fersen begav sig åstad, inträffade
emellertid Simolin i Bryssel på väg till Wien, dit han blivit sänd av