Revolutionärer och emigranter - 11

motgång höll redan på att göra oss förtvivlade, när en röst, som
kom från samma hus, lät höra sig med ett: "Är det ni, Monsieur
d'Avaray?" Han kände ej först igen rösten, men jag förstod att
det var madame Balby. Vi stego ner från vagnen och inträdde i
huset. Madame de Balby gjorde i ordning åt oss en kvällsvard, då
den som man fick på värdshuset var omöjlig att äta. Lyckligtvis
hade hon en kall höna och en butelj Bordeaux, och vi åto. Därtill
hade hon ännu älskvärdheten att avstå sin säng åt mig. D'Avaray
tog hennes kammarjungfrus säng och för första gången på tjugu och
en halv månad lade jag mig trygg över att veta, att jag ej skulle
vakna upp av några förfärliga händelser.
Jag sov ungefär sex timmar, och blev väckt av M. de la Châtre,
som var i Mons, och vilken var så otålig att få se mig, att han
ej kunde låta mig sova min natt till slut. Strax efter det jag
stigit upp, kom greve Fersen, som hade följt konungen ända till
Bondy. Då fattades ingenting mera i min lycka, övertygad som jag
var (ty jag kände inga detaljer av flyktplanen) om att konungen
ej skulle riskera något, sedan han en gång kommit ut ur Paris.
Jag hängav mig helt åt min glädje och jag omfamnade herr Fersen
av hela mitt hjärta.
När jag klätt mig, emottog jag besök av alla fransmän, som
funnos i Mons, av österrikiska officerare och av staden Mons'
fullmäktige. Jag var mycket smickrad över det emottagande som
bereddes mig; men jag brann av otålighet att fortsätta färden
till Namur.-- -- --
I Namur sammanträffade Monsieur med sin hustru och fortsatte i hennes
sällskap färden till Bryssel, där greven av Artois var honom till
möte. På vägen vidare från Bryssel sammanträffade prinsarna med Gustav
III i Aachen, gästade kurfursten av Köln i Bonn och emottogo här i
audiens baron de Breteuil, sin rival om Ludvig XVI:s förtroende, samt
markis de Bouillé, som till Monsieurs tillfredsställelse ökade hans
klena reskassa -- han hade medfört endast 300 louis -- med ej mindre
än 670,000 livres, dessa famösa penningar som ämnats för Ludvig XVI:s
resa. Den 7 juli anlände greven av Provence till Koblenz och det
mottagande som från hans onkel kurfurstens sida kom honom till del gav
i ståtlighet och hjärtlighet ej det efter som tidigare kommit greven av
Artois till del.
* * * * *
Från och med den stund greven av Provence förenat sig med sin yngre
broder Artois och med honom slår sig ned i Koblenz, träder emigrationen
i ett nytt skede. Det är kring greven av Provence, "Monsieur", som
han kallades, enligt gammalt franskt bruk, som man nu samlas. De båda
bröderna underteckna visserligen brev och aktstycken tillsammans,
men Artois har i alla fall överlåtit spiran till sin allvarlige
och filosofiske broder och själv får han åtminstone till det yttre
underkasta sig att vara dennes härold och sändebud, och dessutom --
vad som icke var minst viktigt för honom -- den förste hovmannen vid
emigranthovet, det nya Versailles i miniatyr.
Monsieur erhöll liksom greven av Artois sitt residens i det gamla
slottet Schönbornlust, vars högra flygel reserverades för honom och
hans folk, medan en del av den vänstra upptogs av greven av Artois. En
annan del av den sistnämnda åter inreddes för grevinnan av Provence,
Madame, och hennes hovfolk. De höga makarna hade sålunda sina våningar
i var sin ända av slottet, vilket ej tycktes väcka något uppseende, då
det var en offentlig hemlighet, att förhållandet mellan Monsieur och
hans hustru ej var det bästa. Detta förundrade sig emellertid ingen
över, då den lynnessjuka och till förståndet inskränkta furstinnan
ej väckte varmare känslor hos någon annan än sin kammarfru madame
Gourbillon, vilken genom att tillfredsställa alla hennes nycker helt
behärskade henne. En av hennes samtida, Dorothea av Kurland, prinsessa
av Dino, som såg Madame under Ludvigs av Provence landsflykt i Mitau,
har skildrat henne på detta föga älskvärda sätt: "Jag har aldrig sett
en så ful och illa skött kvinna. På hennes gråa hår, som var kortklippt
och stod som en borst, satt en dålig och mycket trasig halmhatt. Hennes
ansikte var långt, magert och gult. Hon var liten, och tjock om midjan,
kring vilken hängde en smutsig underkjol. Däröver var draperad en kort
kjol av svart siden, full av hål." Madames vistelse vid Koblenznhovet
blev dock av kort varaktighet.
Enligt samtida vittnesbörd var det lilla hovet i Koblenz till sin
yttre apparat kopierat efter stormaktshoven, och gav icke dessa efter
i glans och ståt. Officerare av alla slag, vakter och tjänare fyllde
slottet och de som anlände hit mottogos enligt det gamla franska hovets
ceremoniel.
Alla dagar samlade prinsarna kring sig sina förtroendemän till mer
eller mindre privata överläggningar och rådslag. Det var icke så
litet illustra namn, som dragits till deras hov. Här såg man främst
Calonne, förut föremålet för Monsieurs ovilja och angrepp, nu hans
finansminister, som visserligen alltid förblev mera Artois' man än
hans, men som kom att behärska även honom genom sin oöverträffade
förmåga att alltid skaffa penningar, prinsen av Nassau, senare
tillfälligt ombud för prinsarna vid olika europeiska hov, han som gick
så långt i sin vänskap för sina herrar, att han senare i nödens stund
för att skaffa mynt sålde både sin tvättservis av silver och de dyrbara
gåvor kejsarinnan Katarina skänkt honom, vidare baron Flaschlanden, en
elsassare, märklig genom sin fetma och sitt skarpsinne, Marc-Hilaire de
Conzié, biskop av Arras, en robust adelsman med härsklysten karaktär
och ett strängt och allvarligt ansikte, den berömde Mirabeau-Tonneau,
den store Mirabeaus yngre bror, om vilken det berättades, att när någon
förebrått honom hans alltför stora kärlek till glaset, han svarat, att
det var den enda av familjelasterna som hans bror lämnat övrig för
honom!! Monsieurs trogne var emellertid i främsta rummet d'Avaray,
denne vän, för vilken han tyckes ha hyst en djup, nästan sentimental
vänskap, som det tyckes en anspråkslös och arbetsam man utan de typiska
lycksökardrag, som i allmänhet utmärka furstegunstlingar. Dessutom
fanns i hans konselj några verkligen förtjänta män, såsom hertigen av
Broglie, Ludvig XVI:s forne minister, en erfaren och redan gammal man,
hertig La Vauguyon, som för sina åt konstitutionalism lutande åsikter
av sina fiender vid emigranthovet kallades "le père démocrate", samt
greve de Saint-Priest, en av sin tids främsta diplomater, som även av
Monsieur företrädesvis användes i viktiga utländska beskickningar.
Bland de personer utom Koblenz, till vilka greven av Provence
satte sin speciella tillit må nämnas greve d'Antraigues, ett av
kontrarevolutionens mest nitiska och framstående verktyg.
Prinsen av Condé och hans son hertigen av Bourbon infunno sig också
regelbundet till rådslagen på Schönbornlust, men det förefaller som
hade de ej befattat sig med annat än rent militära angelägenheter. Till
desamma hade också kurfurstens av Trier franske minister, baron de
Duminique, tillträde, och senare närvaro även de sändebud, genom vilka
främmande makter läto sig representeras vid emigranthovet.
Det var från början meningen att hovet skulle vara förlagt i Koblenz
och emigrantlägret till Worms, där prinsen av Condé residerade med
prinsessan av Monaco som värdinna i sitt hus. Men prinsarna, i
synnerhet Artois, som från början förklarat sig för emigrationens
konnetabel, voro missbelåtna med denna fördelning, och de skydde
inga ansträngningar för att även i Koblenz bilda ett krigarläger.
De lyckades även, och snart stodo två miniatyrarméer rivaliserande
mot varandra. Vad av "gloire" som Condés namn bragte hans lilla här,
det motvägdes i hög grad av de kungliga prinsarnas auktoritet och
tronarvsanspråk, och när senare stunden var inne för emigrantmilitären
att draga ut i strid, kommo konungens bröder med sina trupper att
erhålla avgjord företrädesrätt framför Condé med avseende både å befäl,
rang och möjligheter att utmärka sig.
Vid dessa hov fann intrigen en ytterligt fruktbar jordmån. Och det
var icke blott de vittsvävande kontrarevolutionära planerna och
uppviglingsförsöken i Frankrikes olika väderstreck, som sysselsatte
sinnena -- man var upptagen lika mycket av den nålstyngspolitik, som
fördes mellan alla tre hövdingarna. Ty om ock Monsieur och Artois till
utseendet voro ett hjärta och en själ, och om de även synnerligen
endräktigt bekämpade Condéerna i Worms, så var det ingen hemlighet,
att avundens flamma ofta nog i hemlighet blossade upp mellan de båda
kungliga bröderna. Och denna rivalitet underblåstes av de respektiva
gunstlingarna, Vaudreuil och Jaucourt, liksom även av de rivaliserande
statsmännen Conzié, Calonne och de Broglie. Men den sköttes
huvudsakligen av de tre furstliga mätresserna, emigrationens okrönta
drottningar, som man kallat dem.
I Worms residerade, såsom förr i Turin, hertiginnan av Monaco. Dyrkad i
lägret av både unga och gamla för sin älskvärdhet och sin frikostighet,
styrde hon fortfarande prinsens av Condé både hjärta och politik, hon
presiderade vid hans bord och vid hans fester och när de dåliga tiderna
stundade, offrade hon allt vad hon ägde av penningar och dyrbarheter
för att föda och kläda honom och hans armé.
Icke långt från Schönbornlust hade Artois installerat sin älskade
madame de Polastron, och hon förblev sin prins trogen till sin levnads
slut. I hennes lilla lanthus tillbragte han de flesta av dagens timmar,
och där kunde han så mycket lättare gå ut och in, som han lämnat sin
grevinna i Turin -- det var i det hela taget ej så mycken lycka med
de sardinska äktenskapen! Madame Polastron gick också här i Koblenz
omkring som den lilla anspråkslösa flickan, vilken vederfarits på samma
gång en stor skam och en gränslös ära. Med sina ständigt nedslagna ögon
och sin tunna röst liknade hon en liten borgarflicka, som ville bedja
alla om ursäkt för det hon uppträdde som inkräkterska, en ställning
som hon icke desto mindre för intet pris i världen velat utbyta mot en
annan.
Madame Polastron hade med sitt något indolenta väsen och sin utpräglade
kvinnlighet föga böjelse för den politiska intrigen. Hon nöjde sig med
att vara en av de tongivande och bäst klädda av Koblenzhovets förnäma
damer. Det är därför troligt, att den politiks trådar, som utgingo ur
hennes lilla lanthus, spunnos mera av hennes omgivning än av henne
själv.
Helt annorlunda var luften kring Monsieurs älskarinna, den
alltbehärskande Anne-Jacobée Caumont de la Force, grevinna av Balbi.
Genom hennes små salonger, belägna i bottenvåningen av den flygel i
Schönbornlust, som hon delade med Artois, blåste livligare vindar.
Madame Balbi var dotter till markisen Caumont de la Force och hennes
mor hade varit guvernant för hertigens av Artois söner. Vid 17 års
ålder hade hon blivit bortgift med översten greve de Balbi, som
härstammade från en gammal rik Genua-familj. Hennes äktenskap blev icke
lyckligt, en motgång för vilken hon emellertid gjorde sig skadeslös
genom en mängd andra förbindelser av mer eller mindre övergående art.
Legenden förtäljer, att greven en gång hade överraskat henne på bar
gärning och i sin besinningslösa svartsjuka velat döda henne. Den
unga hustrun hade utnyttjat situationen till sin favör, sökt hjälp
vid Châtelet-domstolen, samt utverkat åt sig ett domstolsutslag,
enligt vilket mannen förklarades lida av obotligt vansinne, varefter
följde hans inspärrande på ett hospital i Senlis, nära Paris. Den unga
grevinnan hade därefter blivit antagen till hovdam hos grevinnan av
Provence, men därvid dock mindre behagat Madame än Monsieur, vilken
sistnämnde gjorde henne till sin mätress och installerade henne
furstligt i Luxembourg och i Versailles varförutom han skänkte henne
ett vackert hus i Passy. I juni 1790 hade hon första gången lämnat
Paris samtidigt som några av adelns främsta män, Boisgelin, Esterhazy
och Monsieurs ovannämnde vän d'Avaray, men senare återkommit för
att lämna Frankrike för andra gången ungefär samtidigt om också ej
tillsammans med Monsieur, vars flykt hon var med om att ordna. När
han anlände till Mons vid den belgiska gränsen, var hon -- såsom ovan
berättats -- honom till möte.
Madame Balbi hade i hemgift medfört en enorm förmögenhet, men
hennes luxuösa vanor och hennes passion för spel hade tärt på
hennes tillgångar, och det var svårt för greven av Provence att
tillfredsställa alla hennes nycker.
Hon var i allmänhet icke omtyckt, tvärtom skriver en av hennes samtida
om henne: "Aldrig har det funnits en kvinna som varit så allmänt
avskydd." Orsaken härtill var utan tvivel i främsta rummet den plats
hon intog som emigrantregentens officiellt erkända mätress, en fördel
vilken hon, härsklysten och mån om sin ställning, vid alla tillfällen
själv underströk. Dessutom hade hon två egenskaper, vilka man icke
gärna förlät henne: hon var spirituell och hon var ful. Vad som
synnerligen roade henne -- och hennes furstlige beskyddare icke mindre
-- var att rimma och göra epigram, och hon gjorde sig gärna lustig på
andras bekostnad, men som det tyckes på ett ganska harmlöst sätt. I
hennes salong, där hennes högljudda tal och skratt hördes över alla,
sprakade det av lustiga historier, kvicka ordlekar och bitande infall.
Bland emigranterna ansågs hon självkär, högmodig och elak, och man
skonade henne icke heller -- väggarna i stadens två förnämsta kaféer
"Tre kronor" och "Franska hovet", där dagens skvaller kommenterades,
ekade ofta nog av skrattsalvor över smädeord och kvickheter om "la
Balby". Men den muntra grevinnan brydde sig ej om att tysta ned
missnöjet och förtalet -- tvärtom hade hon en eläk glädje av att på
kvällarna låta sig uppvaktas av hela detta Koblenz som på dagarna varit
sysselsatt med att kritisera och klandra henne. Att hennes beskyddare
däremot ej var lika oberörd av förtalet bevisas av att han efter någon
tid flyttade hennes bopålar från Schönbornlust till ett litet hus i
Koblenz.
Madame Balbi kunde, som sagt, icke tävla med de sköna emigrantdamerna
i fägring. Hon hade visserligen ett par strålande ögon, vilka alltid
spelade -- "två små fönster, genom vilka hennes snillrikhet lyste över
människorna" -- och hennes ansikte hade ett växlande, intressant och
ofta oemotståndligt lustigt uttryck. Men detta ansikte var mera brett
än långt och dessutom fullt av ärr efter kopporna, vilket ju den tiden
icke var ovanligt. Hennes hår beskrives såsom rikt och av en vacker
brun färg, men, tillägger en författare, "hennes tänder voro tyvärr av
precis samma färg".
Det gick mycket fritt till i madame Balbis salong. När hon, efter
slutad tjänstgöring hos grevinnan av Provence, på kvällen kunde draga
sig tillbaka till sig, voro hennes små rum redan fulla av gäster,
tillhörande hennes intima krets. Det berättas att hon, strax efter att
ha trätt in, utan ringaste tvekan eller blygsel gjorde sin toalett
i allas närvaro, och det så skickligt att ingen kunde finna det
opassande. En av hennes kammarjungfrur lyfte in ett litet spegelbord,
vid vilket hon blev koafferad, två andra bytte hastigt om hennes
lintyg och klädning. Medan denna ceremoni pågick fördes en livlig och
uppsluppen konversation, och Monsieur, som alltid hade sin plats i en
stor länstol mitt för kaminen, berättade anekdoter medan han snurrade
spetsen av sin käpp in i sin sko -- en vana som var honom egen. Han
tycktes ej alls berörd av att madame Balbi sålunda exponerade sig, en
omständighet som förresten endast gav näring åt det förtal, som visste
berätta, att den så starkt affischerade kärleken mellan Monsieur och
madame Balbi var av rent platonisk art.
Man hade dessutom en annan anledning att ej räkna passionen mellan
madame de Balbi och Monsieur till de mera glödande. Den furstliga
favoriten ansåg sig nämligen ej böjd att för sin beskyddares skull
förneka sin ungdoms lättsinne, och utan skrupler bedrog hon den loje
och pretiöse prinsen med andra. Såsom hennes älskare utpekades den unge
markis de Jaucourt, vilken även i så mycket annat gjorde gemensam sak
med sin härskare. Han hade förlorat två fingrar av sin vänstra hand i
en duell för en skön dams skull, madame de la Châtre, med vilken han
senare gifte sig.
Madame de Balbis budoar ansågs allmänt vara vägen till gunst och makt
vid emigranternas högkvarter. I motsats till madame Polastron var hon
livligt intresserad av politik, ej endast den som bedrevs vid de små
hoven i Worms, Mainz och Koblenz, utan framför allt den europeiska
storpolitiken, i vilken hon med lidelsefullhet kastade sig. Att hon
ej ens under emigrantåren fick mera inflytande än hon verkligen hade,
berodde väl främst på att hennes begåvning i denna riktning motvägdes
av bristande behärskning och moderation.
* * * * *
Under de trägna rådslagen på Schönbornlust kom emigrantpolitiken så
småningom att utkristallisera ett verkligt program. Detta programs
tyngdpunkt låg i planen om en sammanslutning av alla Europas furstar
till en väpnad aktion mot Frankrike. På grund av de förändrade
förhållanden som inträtt genom konungens flykt och arrestering, ansågo
sig prinsarna numera självskrivna till att leda denna aktion. För att
förläna sina ord och åtgärder mera eftertryck hade de redan strax efter
Monsieurs ankomst fattat beslutet att denne, i betraktande av Ludvig
XVI:s fångenskap, skulle förklara sig för Frankrikes regent, med all
den auktoritet som tillkom en sådan. En annan viktig programpunkt blev
därför att förmå Europas furstar att erkänna maktens överflyttning från
Ludvig XVI till greven av Provence. Genom sin börd och ställning såsom
den äldste av konungens bröder, ansåg sig Monsieur självskriven som
regent, då, såsom prinsarna själva i ett memorandum till Leopold II
uttryckte sig, "det var omöjligt att längre lämna riket utan regering".
I prinsarnas planer ingick vidare utfärdandet av ett manifest,
vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter
som tillhörde huset Bourbon -- således Neapel och Spanien -- och i
vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som
tillhörde huset Bour- och konungamakten, skulle uppräknas och där man
skulle protestera mot alla de av församlingens beslut, som Ludvig XVI
sanktionerat. Med en högljudd indiskretion, som genljöd i hela Europa,
gjorde nu prinsarna under aderton månaders tid propaganda för detta
sitt program.
Det var emellertid ingen lätt sak att få Europas furstar att erkänna
Monsieurs regentskap. Den ende av dem som generöst och på eget
initiativ gjorde det, var Gustav III, denne nordiske don Quixote,
vilken, också han, gripen av begäret att hämnas nationalförsamlingens
kränkande av konungadömets helgd, på sitt håll gjorde upp lika
fantastiska planer som prinsarna i Koblenz. Under förevändning att
sköta sin hälsa hade Gustav III i medlet av juni anlänt till Aachen för
att på närmare håll kunna följa händelserna i Frankrike, vilka efter
ryska krigets avslutning helt upptogo hans intresse och tankar. Här
hade han av de beundrande emigrantskarorna, som han dagligen mättade
vid sin taffel, blivit hyllad och firad såsom aldrig förr under sina
resor till Frankrike, och här hade han även fått mottaga den nedslående
underrättelsen om konungaparets olyckliga flyktförsök.
Kort efter det greven av Provence anlänt till Bryssel uttalade Gustav
III i brev till honom sitt djupa beklagande över att flykten hade
misslyckats och erbjöd honom sina tjänster. Gustav III lovade att, som
han uttryckte sig, ställa till hans förfogande ej blott den erfarenhet
han erhållit genom de politiska skakningarna i sitt eget land, utan
även sin värja och sina soldater. Till Condé och Artois sände han
ungefär likalydande brev. I brevet till Artois, som han kallar en ny
Henrik IV, förklarade han sin avsikt vara att till nationalförsamlingen
rikta ett upprop, där han ville taga Ludvig XVI i sitt skydd -- en
tanke som ofta hägrade för Gustav III, men aldrig blev utförd.
De första dagarna av juli anlände de kungliga prinsarna till Aachen för
att göra Gustav III sin uppvaktning. Under de sammankomster som här
ägde rum i pauserna mellan de olika festligheterna, framlade Gustav III
ett formligt betänkande, enligt vilket greven av Provence borde inför
Europa förklara sig som Frankrikes regent. Utom att han vore fullt
berättigad därtill, ansåg Gustav III det ur praktisk synpunkt mera
bekvämt, emedan de utländska makterna hade lättare att underhandla med
en person än med två, och dessutom kunde Monsieur i sådant fall upptaga
Frankrikes gamla allianser samt utnämna sändebud vid de utländska
hoven. Gustav III gillade prinsarnas planer både på en rundskrivelse
angående övertagandet av rikets styrelse, liksom på ett beväpnat infall
i Frankrike, samt ansåg att Monsieur borde samma ögonblick han trampade
fransk jord förklara sig såsom Frankrikes konung. Gärna hade Gustav
III strax velat hjälpa prinsarna med penningar och krigsfolk, men då
han ej själv ägde resurser därtill, tillgrep han ett medel, som han
ofta för egen räkning begagnat: han lovade med denna lättfärdighetens
oförskräckthet, som han hade gemensam med emigrantprinsarna, att
försöka förmå ryska kejsarinnan, hans såta vän efter freden i Värälä,
att skänka prinsarna stöd och hjälp, vilket löfte återigen föranledde
prinsarna att ge honom en formlig skriftlig fullmakt att i deras namn
underhandla med kejsarinnan.
Något senare vände sig prinsarna även direkt till kejsarinnan. Men
Katarinas ställning till de franska angelägenheterna var icke så klar,
som man under Aachen-sammankomsterna hade inbillat sig. Denna mäktiga
regent, till vilken hela det dåtida Europa blickade upp med halvt
beundrande och halvt skrämda blickar, och som förde dem alla bakom
ljuset, var icke så lätt förvärvad för prinsarnas sak, som Gustav
III låtit hägra för dem. Hon uppehöll prinsarna med fagra fraser och
löften, sände dem, när de blevo alltför enträgna, en minister, greve
Rumjanzeff, samt två miljoner livres såsom bidrag till deras lysande
hovliv, och lovade slutligen att erkänna Monsieur såsom regent utan att
dock formligen göra det. Någon militär hjälp för sitt företag lyckades
prinsarna däremot ej utverka av henne.
Prinsarna insågo snart att det svåraste motståndet var att söka hos
kejsaren, vilken mycket väl visste i huru hög grad Marie-Antoinette
och Ludvig XVI själva ogillade prinsarnas högröstade politik, och för
egen del icke hade något intresse av att understöda deras planer.
Kejsar Leopold förklarade sig också, mitt inne som han själv var i
krig och oroligheter, tvungen till overksamhet på grund av den franska
kungafamiljens egen önskan. Därmed läto prinsarna sig dock icke
nöja, och då man trodde sig kunna vinna något endast genom personlig
inverkan, beslöts att greven av Artois åtföljd av Calonne och Esterhazy
jämte ett lysande följe av emigranter skulle begiva sig till Wien.
Artois' besök kom i en särdeles olämplig stund, nämligen just vid tiden
för kejsarens sammankomst med konung Fredrik Wilhelm av Preussen i
Pillnitz. Detta lät kejsaren även prinsarna förstå, men i anseende till
Artois' dubbla egenskap av frände och prins blev kejsaren dock tvungen
att mottaga denne och till och med att inbjuda honom till slottet
Pillnitz för att övervara de ståtliga festligheter, som kurfursten
av Sachsen gav i anledning av furstemötet. Ja, han tillmötesgick
Artois' och Calonnes önskningar ända därhän att han tog upp de
franska angelägenheterna till diskussion vid förhandlingen med konung
Fredrik Wilhelm. Men den kallt officiella tonen under hela samvaron
och den kyliga reservation med vilken kejsaren uttalade sig, visade
tillfyllest vad han tänkte. Det enda positiva som med den storståtliga
resan ernåddes -- ty frågan om Monsieurs regentskap likasom om en
väpnad intervention ströks strax från prinsarnas önskelista -- var
att de två mäktiga furstarna utgåvo det kända Pillnitz-manifestet,
där de, i obestämda och oklara fraser och vid hot om vedergällning
uppmanade nationalförsamlingen att upphöra med sin förföljelse mot
konungafamiljen och sina planer på konungamaktens störtande.
Det nederlag för prinsarnas politik, som Artois' resa innebar, ville de
själva varken se eller erkänna. Med sin obotfärdiga sangvinism räknade
de endast med vinstkontot, som ju bestod av några ganska generella
uttalanden från monarkernas sida, men som i deras fantasi erhöll
oerhörda proportioner. Endast det faktum att genom Artois' mellankomst
kejsaren och Fredrik Wilhelm skridit till en diplomatisk åtgärd, syntes
i deras ögon en oanad framgång. Och de dröjde ej att utnyttja den.
Efter Artois' återkomst till Koblenz publicerade nu konungens
båda bröder å sin sida ett av dem undertecknat manifest, daterat
den 10 september, vilket var avsett att utgöra en kommentar till
Pillnitz-deklarationen som senare även på prinsarnas försorg trycktes
och spreds såsom bihang till manifestet. I detsamma uttolkades den
furstliga akten helt till prinsarnas fördel. De proklamerade sålunda
att de utländska makterna, vilkas mellankomst de anhållit om för sin
broder konungens räkning, nu voro beslutna att gripa till vapen,
och försäkrade att kejsaren och konungen av Preussen även avsett en
sådan lösning av saken. De gjorde här gällande, att alla hov voro
likasinnade, samt att den engelska nationen icke skulle ställa hinder i
vägen för det som den ansåg vara riktigt, att den "odödliga Katarina",
"för vilken intet slag av ära var främmande" ej skulle "lämna obeaktat
ett tillfälle att försvara alla suveräners sak". De förklarade dessutom
att, ifall Ludvig XVI genom våld skulle bli tvungen att underkasta
sig en konstitution, "som han i sitt hjärta ej erkände och som hans
plikt såsom konung absolut förbjöd honom att sanktionera", de skulle
på det mest högtidliga sätt protestera inför hela världen mot denna
illusoriska akt liksom mot allt vad därav skulle följa.
Prinsarnas manifest hade endast den följden att det ytterligare vidgade
klyftan mellan konung och folk i Frankrike samt ökade misstron mot
dem själva både i konungaparets och de europeiska makternas ögon.
Vad dessa senare tänkte om prinsarna, i synnerhet om grevens av
Artois, kan man bland annat se genom ett brev från Leopold II till
ärkehertiginnan Marie-Christine: "Jag har varit tvungen att svara honom
eftertryckligt", skriver kejsaren, "och hota med att öppet desavouera
varje åtgärd som de företaga i strid med vad vi beslutit i Pillnitz.
Dessa prinsar och framför allt Calonne, vilken leder dem och som är
en oerhört obehaglig figur, blanda sig i allt, de tänka endast på sig
själva och ej alls på konungen eller på sakens framgång, de vilja
endast intrigera och förmå mig och konungen av Preussen till något
slags åtgärd för att sedan kunna tvinga oss att understödja denna sak
med alla våra krafter. -- -- -- Med dessa människor kan man ingenting
göra, och det är omöjligt att hjälpa konungen och drottningen på annat
sätt än genom absolut enighet mellan hoven, vilket kommer att bli
mycket svårt, då Spanien ej vill göra något och England vill hindra
andra att göra vad det än må vara."
För det franska konungaparet var detta prinsarnas steg, liksom nästan
allt vad de företogo, endast till den största skada. Till och med
om Ludvig XVI och Marie-Antoinette själva hade önskat ett infall
av fientliga makter, hade de utan tvivel dragit sig för att anlita
prinsarnas medverkan. Men nu önskade de icke en sådan inblandning.
Tvärtom framgår det ur alla Marie-Antoinettes brev -- ty det var hon
ensam som skötte den politiska korrespondensen -- att de i den farliga
situation, i vilken de befunno sig, ville undvika de blanka vapnens
politik, att de önskade endast att Europas furstar skulle samlas till
en kongress för att överlägga om deras sak, och att de på sin höjd
önskade att denna kongress skulle stödja sina beslut på en slagfärdig
armé.
* * * * *
Oberoende av allt detta gick livet sin gång i Koblenz och Worms.
Om prinsarna icke fingo mottaga det understöd från Europa,
varpå de räknat, så vunno de i alla fall sina undersåtars,
emigranternas, livliga gillande och inhöstade ävenledes sina
värdars, de tyska kurfurstarnas bifall. I Trier regerade kurfursten
Ludvig-Klemens-Wenzeslaus, hertig av Sachsen och bror till den förra