Revolutionärer och emigranter - 05

och taga vägen från Philippeville till Malplaquet och från Malplaquet
till Bonsecour fyra mil från Mons, för att komma till Maubeuge, ett
slott tillhörigt greve de Croy och färdigt att emottaga den kungliga
familjen. Konungen reser i en vagn med sin son, jag åter på mitt håll
tillsammans med madame Elisabeth. Vi ämna också taga var sin vagn, jag
tillsammans med en av mina väninnor och madame Elisabeth, Monsieur och
Madame särskilt för sig." Man ser att när de revolutionära parisarna
föreställde sig huru konungaparet skulle företaga sin flykt, de gissade
ganska rätt. Så ungefär skulle den också senare utföras, utom att man
förfor mycket mindre klokt, än fienderna föreställde sig.
Vid sina underhandlingar med Ludvig XVI och vid flyktens ordnande hade
Bouillé mycken hjälp av en generalstabsofficer, vars namn man ofta ser
i brevväxlingar från denna tid, baron de Goguelat. Han hade vunnit
en uppseendeväckande ryktbarhet genom att en gång i konungens egen
våning i väntan på audiens öppet förolämpa konungens kusin, den för
sitt lastbara liv beryktade Philippe d'Orléans, sedermera medborgaren
och konventsmedlemmen Égalité. Likt föregående hertigar av Orléans
fronderade denne öppet mot konungamakten. Särskilt drottningen hade
han svurit ett oblidkeligt hat allt sedan hon offentligen brännmärkt
honom genom att åstadkomma skilsmässan mellan hans dotter och konungens
brorson hertigen av Angoulême. Om det även var osant att Goguelat vid
sagda tillfälle hade varit direkt inspirerad av drottningen, så är det
dock säkert, att han genom att sålunda kasta sin handske i ansiktet på
hennes dödsfiende vann hennes speciella bevågenhet.
Det tyckes som hade Goguelat varit den person, till vars diskretion
och tilltagsenhet ordnarna av konungaflykten främst hade satt sin
tillit. Bouillé använde honom såsom underhandlare och även hans mera
försiktige och betänksamme medhjälpare, den svenske greven Axel von
Fersen var nöjd med Goguelat -- "det är en säker man", skriver Fersen
om honom till Bouillé en gång i maj, "man måste endast dämpa hans
iver en smula". Och en annan gång: "Försök, om det är möjligt, att ej
sända greve de Choiseul hit (till Paris), det är sant, att ingen är så
tillgiven som han, men han är en ung man, ett brushuvud, jag är rädd
för någon indiskretion från hans sida -- han har alltför många vänner
och släktingar och dessutom kanske någon liten älskarinna, som han vill
rädda. Sand hellre Goguelat under någon förevändning till Duportail."
[Frankrikes dåvarande krigsminister] Fersen insåg dock snart att han
misskänt Choiseul, som Bouillé redan tidigare avsänt till honom -- och
skriver i juni att han är "mycket nöjd" med honom.
Ur brevväxlingen mellan Axel von Fersen och Bouillé framgår i all dess
klarhet den oerhörda nervositet, den oro, de tvivel med vilka själva
igångsättarna av flykten under månader avvaktade dess slutliga förande
i hamn. Villkoren för att något skulle göras var för det första att
man erhöll tillräckligt med pengar att röra sig med, att -- vilket var
ännu viktigare -- man skulle få någon garanti för att österrikiska
hjälptrupper mottogo konungen vid gränsen, samt att dagen för avresan
skulle bli bestämd så långt förut, att ingen rubbning behövde ske
i de gjorda förberedelserna. För eftervärlden som vet, att kejsar
Leopold ej hade gjort några som helst anstalter för hjälptruppers
avsändande, ter det sig bedrövligt att se huru i grunden hela planen
baserades på dessa truppers befintlighet, att följa hela känsloskalan
från medlet av april, då man ännu tyckes ha betvivlat Österrikes goda
avsikter och till början av maj, när Goguelat återvände från en av
sina hemliga resor till Paris med den hugnesamma -- och så bedrägliga
-- underrättelsen, att de önskade kejserliga trupperna från och med
den 12 juni skulle befinna sig vid franska gränsen, d.v.s. i Arlon!
Intill sista stund hade man ävenledes grundade skäl till oro för att
konungafamiljens brist på precision skulle omintetgöra hela det nät av
försiktighetsmått, som man knutit kring deras färd. Bouillé och Fersen
giva upprepade gånger i sin korrespondens luft åt denna ängslan för
att i sista stund ett dröjsmål skulle uppstå. "Allt blir omöjligt" om
man överskrider maj månad, skriver Bouillé den 18 april, "liksom varje
företag vore vansinnigt, om kejsaren ej sänder 10-12,000 man! Den 28
april svarar Fersen, att konungen blir färdig att resa först under
senare hälften av maj månad, och att han är besluten att ej längre
uppskjuta resan -- man måste vänta till den femtonde för att få ett
svar från Spanien". Den 9 maj varnar Bouillé Fersen för att uppskjuta
resan längre än till 1 juni. Den 26 maj skriver Fersen: "Konungen vill
resa under första veckan av juni, ty just vid den tiden erhåller han
två miljoner livres av civillistan." Den 29 maj heter det: "Avresan är
fixerad till den 12 i nästa månad. Allt är färdigt och de skulle ha
rest redan den 6 eller 7, men de två miljonerna utbetalas först den
7 eller 8 och dessutom har Dauphin en kammarjungfru, som är mycket
demokratisk, och som reser först den 11!"
Under allt detta hade man emellertid fastställt flyktplanen, som även
av konungen sanktionerats. Färden skulle ställas på följande sätt: Från
Paris till Meaux 10 mil; från Meaux till Ferté-sous-Jouarre 5 mil;
vidare till Montrail 9 mil, till Châlons-sur-Marne 14 mil, från Châlons
till Sainte-Ménehould 10 mil, från Sainte-Ménehould till Varennes 5
mil, vidare till Dun 5 och till Stenay tre mil samt slutligen den
lilla sträckan om två mil från Stenay till Montmédy. Denna väg, som
omfattade inalles 61 mil, ansågs som den säkraste och kortaste. Om
konungafamiljen avreste på natten och fortsatte färden genom hela den
därpå följande natten kunde man räkna på att komma fram under loppet av
det andra dygnet.
Med de penningar, som Ludvig XVI hade ställt till Bouillés förfogande
-- denna miljon som översänts till honom i hemlighet i ett paket
vitt taftsiden -- hade denne emellertid vidtagit anordningar för att
säkerställa flykten. Goguelat hade på uppdrag av honom undersökt
vägarna i de trakter, där man kunde misstänka att dessa ej voro farbara.
Bouillé själv hade fördelat trupperna på de olika orterna. Utom
de trupper som han förlagt i Montmédy, och vilka han utöver det
vanliga artilleriet försett med 16 kanoner, hade han fördelat de
skvadroner, som ej ännu hade "deserterat" å olika orter med små
avstånd från varandra invid den väg, där konungen skulle färdas fram
-- det var inalles 12 bataljoner infanteri, allt utländska trupper,
samt 23 skvadroner kavalleri. I Stenay förlade han sina, som han
ansåg, pålitligaste tre skvadroner vilka bildade det s. k. kungliga
tyska regementet, i Dun en skvadron husarer, och en annan dylik i
Varennes, samt tvenne skvadroner dragoner i Clermont under befäl av
en ung officer, Charles de Damas, till vilken han hyste den mest
orubbliga tillit. Under förevändning, att Bouillé väntade en större
penningtransport från Paris skulle Damas på den märkliga dagen föra ett
detachement till Sainte-Ménehould. Ett annat, bestående av 50 husarer,
skulle från Varennes skickas till Pont-de-Sommevelle, en ort mellan
Châlons och Sainte-Ménehould. Hela vägen från Pont-de-Sommevelle till
Sainte-Ménehoidd var sålunda kantad med trupper.
Det förefaller som hade Fersen ej fullt litat på Bouillés
besinningsfullhet. Gång på gång varnar han i sina brev denne för att
göra något som väckte uppseende. "Det bästa är att ej vidtaga alltför
många försiktighetsmått", skriver han, "huvudsaken är att allt går
snabbt och hålles absolut hemligt, och om ni ej är alldeles säker på
edra trupper, är det bättre att ej alls använda dem, eller åtminstone
att ej förlägga några på denna sidan Varennes för att ej väcka för
mycken uppmärksamhet i trakten." Särskilt tyckes han ha varit orolig
för Châlons: flera gånger varnar han för att där förlägga trupper --
och det visade sig även senare att Fersens oro i denna del ej var
oberättigad, om ock igenkännandet i Châlons ej hade samma följder som i
Varennes.
Den 27 maj erhöll Bouillé från konungen underrättelse att flykten ännu
en gång blivit uppskjuten, denna gång till den 19 juni, samt att han
ämnade resa med hyrvagn till Bondy, det första posthållet från Paris,
för att där sätta sig upp i den enkom tillverkade vagnen -- ett projekt
som dock sedermera övergavs. När timmen för flykten sedan slutligen
kom, satte sig konungafamiljen i den stora och uppseendeväckande vagnen
redan vid Rue de Clichy, där den höll utanför ett hus, som beboddes
av en ung engelsman, Crawford, vän till Axel von Fersen och denne
behjälplig vid flyktens anordnande.
Konungen begärde vidare i ovannämnda brev, att till honom skulle
avsändas ett bud med ytterligare uppgifter om resrouten.
Redan följande dag sände Bouillé greve de Choiseul som budbärare till
konungen. Denne borde avresa från Paris 12 timmar tidigare än konungen
samt vid ankomsten till Pont-de-Sommevelle övertaga kommandot över
de där förlagda husarerna, invänta konungen och eskortera honom till
Sainte-Ménehould.
Den 13 juni lämnade Bouillé Metz under förevändning att inspektera
fästningarna vid gränsen till Luxemburg och uppgivande att en
österrikisk aktion var att förvänta i den närmaste framtiden, samlade
han en del tyska och schweiziska trupper i Montmédy. I Longvy nådde
honom den 15 juni underrättelsen att flykten yttermera uppskjutits
med ett dygn, alltjämt för samma demokratiska kammarjungfrus skull,
som man tyckes haft svårt att avlägsna -- det berättas om henne att
hon var väninna till chefen för slottsgardet -- och att den sålunda
skulle försiggå först natten mellan den 20 och 21 juni. Bouillé insåg
till fullo vilka olägenheter härigenom åter förorsakades. Det var
utan tvivel ägnat att väcka misstankar, i fall truppernas vistelse
på de olika orterna förlängdes, och de livsmedel som anskaffats hade
därtill även beräknats endast för några dagar; dessutom erbjöd det
stora svårigheter att om dröjsmålet underrätta de olika leden i den
kedja, som knutits kring konungens väg. Sålunda blevo Choiseuls i
Sommevelle förlagda husarer eller den yttersta förposten i vaktkedjan
ej underrättade om uppskovet, ej heller den officer som bevakade
hästombytet i Varennes. Huru ödesdigert detta uppskov var, skulle
senare visa sig. En annan samtidig nyhet var, också den, ägnad att
göra honom betänksam, nämligen att konungaparet i sista ögonblicket
beslutat sig för att i stället för den säkre och resvane person, markis
d'Agoult, som Bouillé rekommenderat, såsom den sjätte i resvagnen
medtaga de kungliga barnens guvernant madame Tourzel, som säges
yrkat därpå, emedan hon vid tillträdandet av sin befattning avlagt
en högtidlig ed att aldrig frivilligt skiljas från "les enfants de
France". Så skulle då dessa opraktiska och vid faror ovana människor
lämnas åt sig själva under största delen av ett äventyr, som främst
krävde klokhet och djärvhet!
Den 20 juni skyndade sig Bouillé att vidtaga sina sista avgörande
mått och steg. Han begav sig till Stenay och dagen därpå samlade
han samtliga där förlagda officerare samt meddelade dem i största
hemlighet, att konungen troligen under nattens lopp skulle passera
Stenay och i morgongryningen vara i Montmédy. Han anbefallde general
Klinglin att begiva sig till Montmédy för att på angiven plats samla
trupperna i ett läger, så stort att det kunde rymma alla de trupper,
som från olika håll skulle förenas där, samt anvisade honom ett
slott i närheten, vilket borde göras i ordning för att emottaga den
kungliga familjen. Det kungliga tyska regementet lämnades under general
Hoffelizes befäl i Stenay, men skulle med hästarna färdigsadlade stå
redo att marschera mot Montmédy tidigt på morgonen. Ett detachement
om 50 hästar av detta regemente förlades dessutom mellan Stenay och
Dun för att där vara konungen till möte. Goguelat erhöll i uppdrag att
överbringa konungens befallningar till de kommenderande officerarna.
Greve de Damas åter fick befallning att begiva sig med 50 husarer från
Varennes till Pont-de-Sommevelle, samt att vänta där den 21 och att,
strax efter det den kurir anlänt, som skulle rida före konungen, bege
sig därifrån för att meddela konungens eventuella order till de trupper
som befunno sig på vägen och som man förut ej vågat anförtro ändamålet
med deras samlande. Goguelat skulle dessutom placera skjutshästarna i
Varennes utanför staden på den sida, därifrån konungen skulle komma,
och själv invänta honom där. Så snart konungen infann sig, skulle han
därifrån med Bouillés yngre son och en annan ung officer, vilka i
förväg skulle bege sig till platsen, sända bud härom till denne. Själv
skulle Bouillé vänta mellan Dun och Stenay med ett ombyte av hästar och
ett detachement av det kungliga tyska regementet, vilket skulle följa
konungen till Montmédy, där regementet i dess helhet senare skulle
infinna sig. Efter att ha givit noggranna order om huru trupperna borde
uppföra sig i fall konungen skulle lyckas resa inkognito och hurusom
de, i fall han mot förmodan bleve häktad, borde med våld försöka rycka
konungen ur angriparnas händer, begav sig Bouillé från Stenay till Dun.
Enligt hans uträkning skulle Ludvig XVI nå Dun mellan klockan 2 och 3
på natten och ungefär en timme tidigare kunde man vänta den kurir, som
man skulle använda såsom förridare.
Det var med ångest i hjärtat som Bouillé nu, ensam sittande till häst
hela natten, bidade tiden utanför Duns stadsportar -- han vågade sig
nämligen ej in i staden av fruktan för att bli igenkänd och misstänkt.
Men när klockan blev 4 och dagen grydde utan att han hört något,
red han utom sig av oro tillbaka till Stenay, som låg en halvtimmes
väg från Dun. En dyster aning sade honom att alla hans månadslånga
ansträngningar varit förgäves och att denna natt störtat både konungen
och hans trogna i olycka. Utanför Stenay fick han av några officerare
bekräftelse på att flykten misslyckats. De kommo från Varennes, och
visste berätta att konungen av en postmästarson blivit igenkänd i
Sainte-Ménehould, att denne skyndat till Varennes och där angivit
konungafamiljen och att konungen med sitt följe blivit arresterad i
Varennes klockan halv 11 på kvällen. På sin häpna fråga huru en sådan
utgång hade varit möjlig i trots av alla gjorda anstalter, erhöll
Bouillé upplysningen att hans i Varennes, Clermont och andra orter
förlagda trupper hade avfallit och ej gjort sin plikt -- att folket
överallt i trakten hade gripit till vapen mot de kungliga trupperna och
att de fått hjälp av alla nationalgarden som voro förlagda i Varennes.
Det hela hade sålunda tagit en fatalare vändning än någon kunnat
förutse.
Bouillé förlorade emellertid icke fattningen utan försökte i hast
samla sina trupper för att i spetsen för dem tåga till Varennes. "Jag
försäkrade mig", berättar Bouillé, "om det kungliga tyska regementet,
som utgjorde min pålitligaste styrka, och ställde mig i spetsen för
detsamma för att befria konungen och under hans färd till Montmédy
bereda honom ett skydd mot staden Stenay, som var opålitlig, och
sedan, som var ännu farligare på grund av den anda som rådde bland den
mycket täta befolkningen och i garnisonen, där ett särdeles dåligt
regemente var förlagt; jag gav därför det kungliga tyska regementet
order att hastigt stiga till häst och befallde general Klinglin att
tåga mot Stenay med två skvadroner, samt att stanna där; jag sände
dessutom till Dun en bataljon av det tyska Nassau-regementet, som låg
i Montmédy för att betäcka den mycket viktiga passagen mot Meuse, och
gav Schweizer-regementet Castella, som var på väg till Montmédy, order
att tåga mot Stenay. Dessutom befallde jag en del av den skvadron
husarer, som var förlagd i Dun, samt det detachement av kungliga tyska
regementet som befann sig mellan Dun och Stenay att i språngmarsch
skynda till Varennes för att åtminstone försöka hindra nationalgardena
i trakten att förena sig med dem i själva staden. Befälet över denna
skvadron husarer hade emellertid ej väntat på order, utan tågat åstad,
så snart man erhållit underrättelsen om konungens häktning."
Den verksamhetsiver Bouillé i detta ögonblick utvecklade, kunde
emellertid ej ensam föra till resultatet -- redan den omständigheten
att man i Varennes dröjt flere timmar med att underrätta honom om
konungens arrestering hade försvårat möjligheten Lill undsättning.
Därtill kom, att trupperna icke så snabbt som Bouillé önskat efterkommo
hans befallningar. "Jag väntade på det kungliga tyska regementet",
skriver Bouillé, "som emellertid fördröjde sig trekvarts timme innan
det begav sig ur staden, fastän jag kvällen förut hade givit order
om att det skulle vara färdigt att stiga till häst före Förgäves",
fortsätter han, "sände jag min äldre son till befälhavaren fem eller
sex gånger för att skynda på honom, jag kunde ej företaga något utan
detta regemente, vilket jag måste vara säker på, och jag medger att jag
ej litade på någon annan än mig själv för att föra det ur staden."
När Bouillé en kvart över nio på den bergiga vägen från Dun närmade
sig Varennes, erhöll han av en skvadron soldater, anförda av Deslons,
det sista förkrossande budskapet: konungen och hans familj -- hade och
det blott en och en halv timme före Bouillés ankomst -- blivit av tre
medlemmar av nationalförsamlingen återförd till Paris. Deslons hade
själv i Vareanes talat med konungen och låtit honom veta att Bouillé
snart skulle infinna sig till hans räddning. "Jag är fången", hade
konungen svarat, "jag kan ej ge några order. Säg M. Bouillé att jag är
rädd för att han ingenting kan göra för mig, men jag är honom tacksam
för hans bemödanden." Deslons, som var elsassare, hade också försökt
tilltala drottningen på tyska, men hon hade låtsat som om hon ej hörde
honom. Deslons visste även berätta att greve de Choiseul, Goguelat och
greve de Damas voro häktade. De två förra hade anlänt till Varennes en
halvtimme efter konungen, övergivna av sitt folk, som gått över till
nationalgardet. Damas åter hade kommit åtföljd blott av två eller tre
officerare, då alla de övriga i sista stund vägrat att följa honom. De
flesta trupper hade gått över till nationalgardet, och upphetsningen
var så stor att garnisonerna i Metz och Verdun redan voro på väg för
att, om så påfordrades, leverera drabbning med de kungliga trupperna.
Bouillé kunde sålunda konstatera att hans order ej följts eller icke
kunnat följas. En av huvudorsakerna var säkerligen det olycksaliga
uppskjutandet i sista stund med konungens avresa. Bouillé hade nu intet
annat val än att med sina ännu trogna trupper retirera till Stenay.
Men när han på sin väg nåddes av underrättelsen, att stadsstyrelsen i
Stenay hade givit order om att häkta honom, lämnade han i hemlighet
trupperna och flydde med sina söner och närmaste vänner över franska
gränsen till Luxemburg. Flykten gick utan större svårigheter, endast
vid gränsen försökte man spärra vägen. Bouillé och hans vänner lyckades
dock, enligt vad han själv berättar, genom avlossandet av några skott
skrämma bort sina förföljare.
Den med så mycken uppoffring och så mycken hängivenhet ordnade flykten,
vilken konungen och hans trogna hade tänkt sig som utgångspunkten för
en omvandling av Frankrikes och sitt eget öde, hade sålunda totalt
misslyckats, och den man som under månader hade lagt sin själ i att
arbeta för dess framgång, var nu dömd till evig landsflykt.
Över det misslyckade Varennes-äventyret ligger i själva verket ingen
historiens ödestragik och man kan väl våga uttalandet att utgången
därav mindre berodde på samverkande olyckliga omständigheter, än på
direkt slarv och obeslutsamhet från konungaparets sida. Genom sin brist
på fasthet och sitt lättsinne, genom konungens envishet att välja den
mest trafikerade vägen, genom att färdas alla tillsammans i en vagn
som måste väcka uppseende varhelst den kom, och genom att giva en
alldeles för stor offentlighet åt kunskapen om den tillärnade flykten
samt genom att för obetydliga orsakers skull uppskjuta tidpunkten
för resan, äventyrade de i själva verket icke blott sitt eget liv,
utan också deras, vilka varit behjälpliga vid detta, kanske under
andra omständigheter ej så alltför vanskliga företag. Det år om denna
olycksaliga flyktnatt som Maeterlinck sagt, att den uppenbarade ödets
maktlöshet. Likt en svag och vacklande kvinna hade det ej begärt bättre
än att få kasta sig i en beslutsam mans armar och av honom ledas dit
han ville. Men det var denne modige och viljekraftige man som felades.
Och därför blef flykten ett ömkligt fiasko.
* * * * *
Bouillés förtvivlade belägenhet hade dock ej ett ögonblick kommit
honom att glömma sin konung, och hans första omsorg, när han kommit
över gränsen, var att söka någon utväg för att lyfta från Ludvig XVI:s
skuldror ansvaret för den misslyckade flykten. Han trodde sig nå
detta mål genom att rikta till nationalförsamlingen ett brev däri han
rentvådde sin konung och påtog sig själv all skuld för flyktförsöket.
Detta brev, som är daterat Luxemburg den 26 juni, är ett aktstycke av
särdeles stort intresse, emedan det i sin djärvhet och oförvägenhet
och sin brist på politiskt förutseende på samma gång till fullo
ådagalägger Bouillés oegennyttiga tillgivenhet för sin monark, som
det med förfärande klarhet belyser den inre schism som redan nu
förefanns inom det franska samhället och det totala oförstående för
nationalförsamlingens strävanden och mål, som den franska aristokratien
ådagalade under en tid då dessa ej nådde längre än till att inskränka
den rena absolutismen genom en konstitution.
"Mina herrar", så börjar brevet, "konungen har gjort ett försök att
bryta de bojor, i vilka ni redan längesedan slagit honom och hans
familj. Det blinda öde, som styr världen, och mot vilket människornas
försiktighet förmår intet, har bestämt det annorlunda: han är ännu
eder fånge, och hans liksom drottningens dagar stå (jag darrar vid
tanken därpå) till det folks förfogande, vilket ni gjort grymt och
blodtörstigt, och som blivit föremål för hela världens förakt. Det kan
vara av intresse för er, mina herrar, för det ni kallar _nationen_, för
mig och slutligen för konungen själv att orsakerna till denna händelse,
samt de omständigheter under vilka den ägt rum, och det stora mål
som skulle blivit dess resultat, detta mål för vars nående konungen
utfört sitt ädla och modiga företag, skola bli kända av fransmännen
och av hela Europa, och att man skall veta, att när konungen övergav
sitt fängelse för att vid gränsen söka tillflykt hos mig bland sina
egna trupper, han mindre tänkte på sin egen räddning, än på ett grymt
och otacksamt folks framtid: de faror som han löpt och för vilka han
utsatte sin familj, ha ej avskräckt honom, ty han lyssnade endast till
sitt storslagna hjärtas godhet." Efter denna inledning riktar Bouillé
till nationalförsamlingen de häftigaste förebråelser för de lidanden
honom själv förorsakats genom revolutionen: "Jag var tillgiven min
konung", säger han, "om jag också hatade de missbruk, som en alltför
vidsträckt regeringsmakt fört med sig, och vilka konungen själv önskade
göra slut på, jag led under det folks raseri, som ni förvillat, jag
sörjde över konungens olyckor, men jag hoppades i alla fall att
förnuftet slutligen skulle segra, att nationen skulle vakna upp ur
sina yrseldrömmar och tillintetgöra de dåliga elementena inom sig,
samt att en gräns blev satt för den samhällsupplösande anarki, som ni
medvetet bragt till stånd, att ordning skulle återinföras och därmed
ett styrelsesätt, som vore, om icke utmärkt, så i alla fall möjligt att
uthärda, och vilket med tiden skulle kunna förbättras. Det är det som
gjort, att jag kunnat genomgå alla prövningar, som ni hopat över mig
ända från början av revolutionen. Min tillgivenhet för min konung och
min kärlek till fosterlandet ha förlänat mig det mod och den styrka
jag behövt för att trotsa edra angrepp och kränkningar, samt uthärda
skammen och förödmjukelsen att underhandla med eder." Efter att sedan
utfalla i de värsta smädelser mot nationalförsamlingen i det han
uppräknar allt det onda som förorsakats av den anarki, som församlingen
infört -- intrigmakare från alla Frankrikes fyra hörn hade blivit
allenahärskande, det fanns ej längre någon regeringsmakt, armén var ej
annat än en rasande soldatesk, ingen ordning fanns i samhället och alla
hjälpkällor voro utsinade -- och efter att ha omtalat huru han förgäves
under en lång tid sökt övertala Ludvig XVI och Marie-Antoinette att
lämna Paris, kommer han till den intressantaste passagen, den som
handlar om motiven till det steg han tvungit konungen alt taga: "Jag
var övertygad om", säger han, "att konungens avresa vore det enda
medlet att rädda staten, jag visste att alla europeiska makter rustade
mot Frankrike, att de förberedde sig till att förklara detta land krig
och översvämma dess område. Jag trodde att konungen, om han vore fri
och befunne sig bland sina egna trupper, skulle vara den ende, som
kunde hindra de fientliga arméernas frammarsch, och att folket, som
skulle bli uppfyllt av fruktan över att se sig utan möjlighet till
försvar, då det hörde att det ej längre fanns någon armé-- -- -- av
sig självt skulle förstå konungens goda föresatser och kasta sig i
armarna på honom. -- -- --" "Det blev beslutat att konungen skulle
bege sig till Montmédy", berättar Bouillé vidare, "och att han, så
snart han befann sig i säkerhet, skulle låta de utländska makterna få
kännedom om det steg han tagit och de orsaker som drivit honom därtill.
Sålunda kunde han hindra dem att taga hämnd, ända till dess att en ny
församling, som han hade för avsikt att sammankalla, kunde ge dem den
upprättelse, som de hade rätt att vänta, och även fastställa såväl
monarkens som det franska folkets rättigheter. Genom en proklamation
borde man tillkännage, att en ny lagstiftande kår skulle sammanträda
på grunden av fria val och att de önskningsmål som uttalats i
besvären till 1789 års ständerförsamling och vilka utgjort uttrycket
för nationens önskningar, skulle tjäna till bas för de franska
representanternas arbete. Och när konungen en gång blivit förmedlare
mellan sitt folk och de utländska makterna, komme detta folk, av
fruktan för att se Frankrike bli ett rov för de främmande makter som
omge landets gränser, och i hopp om att få ordningen återställd genom
en regering som vore inskränkt genom förnuftiga lagar, att anförtro
sina rättigheter åt kloka och upplysta män, som kunde tillmötesgå både
folkets och furstens intressen." -- -- -- "Se där vad eder olycklige
monark avsåg!!" utropar Bouillé "Mot er egen vilja och i trots av
folkets otacksamhet och grymhet vill han ännu dess lycka! Det är denna
tanke, det är denna önskan som gjorde att han beslöt sig för det
djärva steg som han tog, då han trotsade Lafayettes vaksamhet och hans
hantlangares raseri och ställde sina steg till mig. Han leddes av intet
annat motiv. Men i eder blindhet ha ni stött tillbaka den beskyddande
hand, som sträcktes mot er, och det är denna er blindhet som snart
skall föra till det franska rikets undergång."
Brevet slutar med hotelser: "Tron mig, mina herrar, Europas furstar
förstå att de liksom deras folk äro hotade av det vidunder som ni
frambragt. De äro beväpnade för att strida mot det, och snart skall
vårt olyckliga fosterland (ty jag ger det ännu detta namn) vara
endast en skådeplats för härjningar och grymheter. Jag känner bättre
än någon annan de försvarsmedel ni äga. De finnas helt enkelt inte.
Varje hopp är fåvitskt. Ni ha ej mera tid att göra några experiment.
Det är kanske ej ens mera tid att öppna ögonen på det folk som ni på
ett brottsligt sätt bedragit, och vilket självt en gång rättvist och
strängt skall straffa er. Hämnden över er skall tjäna till varnagel för
en eftervärld, som evigt skall förebrå er att ni tillintetgjort ert
fosterland, vars existens ni kunnat förlänga och vars framtid ni kunnat
betrygga och försköna."
"Och slutligen: ni må icke anklaga någon för en förment komplott eller
sammansvärjning mot det ni kallar folket, samt mot er avskyvärda
konstitution. Det är jag som förberett, ordnat och bestämt allt.
Konungen själv har ej ens utdelat några order, det är jag ensam som
gjort det. De som ha varit tvungna att utföra dem ha ej förrän i sista
ögonblicket vetat vad det gällde, och de kunde ej vägra att åtlyda