I marginalen - 13

både sin egen känsla och sin samtids tanke. Och han tillhörde en släkt,
som under seklernas lopp skänkt kyrkan ett helgon och ett halft dussin
berömda mystiker samt för resten varit rik på svärmare, själfmördare och
poeter.
* * * * *
Eugenio de Castro äger ingenting af Quentals höga allvar. Men det finnes
i alla fall en princip, som han aldrig upphör att med oomkullrunkelig
följdriktighet dyrka och tillämpa.
Han har den lilla svagheten att alltid vilja vara up to date, och mera
än så: att vara det nyaste och märkvärdigaste öfver hufvud, som
förekommer. Nya former och rytmer äro nödvändiga, förklarar han i ett af
sina företal, det behöfves rim, som ringa med en ny klang; ord, som
aldrig förut ha ljudit, skola uttrycka de nya sensationer, som poeten
bör kunna förnimma och förstå att meddela.
Man behöfver inte känna symbolism och dekadens från andra länder för att
se hvart det bär. Castro fäktar som en ursinnig för att få tag i de nya
förnimmelserna och de ohörda orden. -- I formsköna dikter, svällande och
pösande som snömos, firar han »den förfärliga månen, den hemlighetsfulla
ödesdigra stjärnan med de vackra händerna». Han uppvaktar en »gåtfull»
kvinna, som på hans passionerade begäran om ett svar afslöjar sin
föraktmättade och lidelsefulla själ i orden: »Jag skulle önska att lefva
vid Nordpolen, i ett drifhus af kristall»... Han dyrkar rara växter,
t.ex. »polarblomman», som han placerar »mellan tvenne lampor, af hvilka
den till höger har en röd och den till vänster en azurfärgad glob». Och
när han gör erotisk poesi, är det framför allt den älskade kroppens
marmorkalla och likfärgade hud, som eggar honom.
Man har anknytningen nära till hands: d'Annunzio, Huysmans; ej heller
behöfver man tveka om grunden under det hela. Att »uttrycka nya
sensationer» är en gång för alla ingen småsak, emedan »sensationerna»
för det mesta äro gamla som gatan och t.o.m. ännu äldre. Att uttrycka en
»ny» sensation kan i själfva verket endast bli att ge ett våldsammare
uttryck åt en gammal och bekant. Metoden måste således i största
allmänhet helt enkelt bli att öfverdrifva: sensationerna styras ut i
främmande regioners färger, omskrifvas i prunkande bilder etc. --
resultatet är exotism, symbolism, dekadens, hvilket allt åter blott är
de olika sidorna af den samma sak, den nyromantiska trånad, hvars väsen
är att förkläda hvardagens händelser och stämningar i ett
maskeradupptågs brokiga och för det mesta mer eller mindre skrikande
prakt.

På karnevalsvimlets berusning för alla sinnen följer som det oundvikliga
resultatet ledan. Man ser sig om efter något annat. »Min hy skall
förlora sin färg af död», säger i en af dikterna den sfinxmässiga
hjältinnan, »och skälfvande af lidelse skall jag skrida dig till möte,
som fordom i legenden drottningen af Saba vandrade mot Salomo.» Efter
ett mellanspel af litterär katolicism i noggrann öfverensstämmelse med
berömda mönster återupptar Castro det anslag han hade berört i den
citerade dikten, och i drottningen af Saba och hennes kärlek till den
judiske konungen förkroppsligar han sig själf och sin trängtan bort ur
de artificiella paradisen, hvilkas fröjder han alltför länge njutit.
Dramat _Belkiss, drottning af Saba, Axum och Hymiar_ -- man ser redan i
titeln poetens förkärlek för de sköna termerna -- fogar ytterligare ett
par namn till förteckningen öfver hans mästare. Mæterlinck har levererat
mycket af formen för detta teaterepos. Flaubert har stått till tjänst
med en god del af rekvisita. _Den helige Antonius_ och _Salammbô_ gå
båda två igen. Och med citat ur d'Annunzios sonetter af typen _Animal
triste_ kunde man i några rader sammanfatta innehållet, som är ledan
efter njutningen.
Det som är Castros egendom i denna på reminiscenser rika dikt, är den
öfvermåttan energiska tonen. De sällsyntaste plantor, de märkvärdigaste
ädelstenar, de mörkaste rysningar och de ovanligaste gudar förevisas och
beskrifvas med en outtröttlig ifver.
Belkiss förtäres af en omättlig passion, lidelsen för kung Salomo. Hon
når också till sist den med så starka färger skildrade lyckan att slutas
i Salomos armar och hvila vid hans hjärta. »Men hennes oro stillades ej.
Hon upplefde aldrig mera ett ögonblick af glädje. Hennes hjärta fylldes
till bräddarna af sorg: det var som om hon i sitt eget väsen hade
upptagit alla mänskliga väsens ve.» Och den på en gång banala och
spetsfundiga moralen blir denna: förtärda af sin längtan, sträfva
människorna mot lyckan: för att finna blott den besvikelse, som är att
se sina begär tillfredsställda och samtidigt känna omöjligheten att
finna nya begär utmanande en ny tillfredsställelse.
Det lilla dramat är, med sin pompösa hållning och sin uppstyltade
slutledning, en ganska löjlig historia. Men de långa, melodiöst flytande
replikerna dölja ofta en vacker och melankolisk poesi, som alls ej lider
af kontrasten med det forceradt litterära i diktionen. När allt kommer
omkring beror detta kanske därpå, att det, som förefaller oss att vara
en skrattretande bombasm, på nog så många punkter är blott det otvungna
uttrycket för ett folklynne, som har så mycket mera lefvande fart än
vårt.
Förnäm är Castro trots sina distingerade later och sin valda ordbok ej.
Quental har oändligt mycket mera af den födde ädlingens afvisande
hållning i sin svårtillgängliga, höga poesi. Eugenio de Castro talar
till den litterära publik, för hvilken Mallarmé eller Mæterlinck är det
utsökta sista ordet...
7. 9. 06.


HENRI DE RÉGNIER.
[Henri de Régnier: _Romaine Mirmault_. Roman, Mercure de France,
Paris.]

Romandiktaren Henri de Régnier älskar att arkaisera och pastischera, och
rubriken på en af hans böcker -- _Det lefvande förflutna_ -- kunde stå
som den gemensamma öfverskriften öfver åtskilliga af hans berättelser.
Denna förkärlek för rekonstruktionen är ett troget uttryck för hans
läggning.
I företalet till romanen _En välartad ung mans ferier_ har han själf på
följande sätt bestämt sin syn på sakerna: Mina romaner äro försök att
framställa vissa sätt att lefva, vare sig ur en tid, som gått, eller ur
vår egen tid. -- -- Det för dem gemensamma härflyter ur min naturliga
böjelse att roa mig vid åsynen af händelser och människor.
Régnier var som bekant en af symbolismens poeter; han representerar nu
en »ny klassicitet» i fransk litteratur.
Klassikern och symbolisten Régnier äger isynnerhet intresset för den
sköna formen och för idéen; och, af sin idé och af sin form erhåller
människornas lif sitt egentliga intresse i hans ögon.
Som sådana betyda nämligen människorna mycket litet för honom. Han står
i allmänhet inte i något personligt förhållande till dem. De äro pjäser
på schackbrädet, och han tycker om att teckna kurvan för deras färd, där
den för dem från ruta till ruta enligt regler, som de inte själfva känna
till. Han står utanför, och han håller sig på afstånd.
Ju längre afståndet blir, dess större och vidare bli perspektiven.
Detaljerna flyta samman i idéen. Personligheten antar typens drag, och
det förlopp, som omhvärfver henne, ter sig sinnebildligt -- symboliskt.
Med ett ord, det är gifvet, att Henri de Régnier gärna skall låta sina
romaners personer röra sig i en infattning hämtad ur -- till exempel --
Ludvig XIV:s tid, eller åtminstone försatt med sådana exotiska element
som ersätta en brist på afstånd i tiden.
Régniers förhållande till de människor, som han diktar om, har således
inte formen af något personligt medupplefvande. Hans ställning till dem
är den roade åskådarens. Han har ett mycket skarpt öga för det bundna i
deras rörelser, för det betingade och af dem själfva och deras
önskningar oafhängiga i det lif, som de lefva under så omfattande
ceremonier och synnerligast med en så riklig användning af
lifsåskådningar och öfvertygelser, af föresatser, vilja och mod. De söka
mycket och de sträfva långt, de tåga fram med djärf beslutsamhet. För
somliga blir den ståtliga vandringen en marsch på stället. Andra nå ett
stort och lysande mål, dock, inifrån besedda te sig sådana vinningar som
attrapper fyllda af luft. Mellan mödan och resultatet, mellan målet, som
människorna föresätta sig, och förutsättningarna, hvilka de äga, består
ett missförhållande som stämplar dem -- detta är den tanke, som låtit
Régniers ställning till dem bli den inte alltför vekhjärtade ironikerns
ställning till sina offer. Han skildrar i Nicolas de Galandots historia
det lägsta sinneslifvets seger öfver anden, och med en minutiös
noggrannhet, som förvisso låter oss se att han »roar sig», visar han
huru den eländiga -- och knappast fullt normala -- lidelsen efter hand
fräter bort vilja, värdighet och hederskänsla hos sitt offer (_Den
dubbla älskarinnan_). I Antoine de Pocancys gestalt förkroppsligar han
det tragikomiska misslyckandet. Denne unge adelsman från landet söker
sin lycka vid Ludvig XIV:s hof. Han hembär den store kungen den dyrkan,
som La Bruyère talar om i sin aforism: »När vi se, huru furstens ansikte
skapar hofmannens hela lycksalighet, och när vi betänka, huruledes han
under sitt hela lif ägnar sig åt att se fursten och varda sedd af honom,
då erhålla vi en föreställning om, huru skådandet af Gud skapar
helgonens hela ära och hela lycka». Antoine de Pocancy ställer sig
»i kungens väg» -- som det hette -- och han gör hvad han kan för att
täckas monarken. Dock, ett ironiskt öde spelar städse in, han lyckas
blott att misshaga där han ville behaga, och han nödgas till sist finna
sig i att glida ned i de obemärktes och glömdes hop (_Vårt höga
plaisir_). Ett liknande öde upplefver Tito Bassi. Han träder fram som
Italiens blifvande store tragiker, han sjunker ner till gycklare i den
burleska farsen, och allt det, som tycktes skola höja honom, hjälper
till att hålla honom nere (_Tito Bassis hjältedröm_).
* * * * *
Fabeln i Henri de Régniers nya roman bildas af följande anekdot: M:me
Romaine Mirmault kommer efter några års vistelse i Damaskus på besök
till Paris. Här stiftar hon bekantskap med Pierre de Claircy, en yngling
på tjugotvå år. Pierre de Claircy förälskar sig i Romaine Mirmault. Hon
visar honom tillbaka. Han gör ett försök att äga henne med våld -- hon
motstår honom. En timme senare reser Romaine Mirmault till Rom. Men
Pierre de Claircy går hem och skjuter sig.
Romaine Mirmault har rest till Rom dels för att ge Claircy tillfälle att
lugna sig och dels för att hälsa på sin väninna, furstinnan Alvanzi, som
för inte länge sedan på sitt håll upplefvat följande äfventyr. -- En ung
officer, markis Crespini, har förföljt henne med kärleksförklaringar.
Till sist har han mutat furstinnans kammarjungfru: denna ger henne en
dosis kloral; Crespini reser en stege mot balkongfönstret, besluten att
nå sitt mål på detta sätt eftersom det inte går på något annat. Men
furst Alvanzi har i månskenet fått sikte på den eldige markisen, fursten
tar honom för en inbrottstjuf och aflossar ett skrämskott: med den
effekt att Crespini såras och dör. Furstinnan Alvanzi har absolut
ingenting att förebrå sig; icke förty tillskrifver hon sig skulden till
Crespinis död. Hon har blifvit en skugga af sitt forna jag;
samvetsförebråelserna ge henne ingen ro, och förgäfves bjuder hon till
att bekämpa tanken att hon tagit en ung människas lif.
Romaine Mirmault är ännu midt inne i detta äfventyr à la Stendhal, då
hon mottar ett telegram med den lakoniska underrättelsen, att Pierre de
Claircy skjutit sig. Något af hennes väninnas förtviflan skälfver ännu
inom henne, då hon genom budskapet om Claircys död plötsligt ser sig
själf försatt i samma grymma belägenhet.
Här börjar, sedan anekdoten nått sin point genom Claircys död, själfva
romanen försåvidt den handlar om titelfiguren. -- Romaine Mirmault
ryggar med hela sitt unga och starka väsen tillbaka för tanken att dela
furstinnan Alvanzis öde och att förlora sig i själfförebråelser, ångest
och en beständig skräck. Det blir till en början en känsla af agg mot
den döde: han oroade henne i lifvet, han förföljer henne i döden.
I sanning, han har inte varit hänsynsfull emot henne! Hon försvarade sig
mot den lefvande, hon har nu att försvara sig mot den döde, och hur
mycket mera kräfver inte en sådan kamp. Den stora faran är, att hennes
känsla kan komma att upprätta ett samband mellan henne själf och
Claircys gärning. Och hon pålägger därför sin känsla och sin tanke en
ytterst sträng disciplin. Hon tvingar sig att klart, kallt, utan vekhet
och svaghet betrakta och bedöma sitt förhållande till Claircy, hon
analyserar sina ord och handlingar, och hon bevisar för sig själf, klart
och tydligt, att hon är utan skuld, och att Claircys död var en fatal
tillfällighet. Hennes själfbevarelsedrift tyckes afgå med seger, Romaine
Mirmaults kloka ande och tuktade känsla tyckas föra henne öfver det
inträffade.
Den fasta punkten i bevisföringen var det argumentet, att hon _icke
besvarat_ Claircys känsla: han hade inte dödat sig om hon gifvit vika,
det är visserligen sant, men kunde hon rå för att hon inte älskade
honom? var hon skyldig att »offra sin heder» endast därför, att han bad
henne om det? rådde hon för, att hon inte var »skapad för kärleken»?
Detta allt var inte hennes fel; det var inte hennes skyldighet att foga
sig efter en mans begär blott därför, att det tillfälligtvis och utan
hennes förvållande råkat utkora just henne till sitt föremål. Således
måste skuldfrågan förnekas.
Men när hon på detta sätt punkt för punkt gick igenom händelserna under
det förflutna halfåret, och när hon fördjupade sig i sig själf, gjorde
hon en upptäckt.
Hon hade inte under sin halft vegetativa tillvaro i den österländska
staden haft någon anledning att på allvar sysselsätta sig med frågan om
sin egen daning. Ingenting hade händt, dagarna hade kommit och gått,
sakta glidande emot henne, långsamt förrinnande. Hon lär nu oväntadt
känna en ny Romaine Mirmault, inte mindre »skapad för kärleken» än andra
kvinnor. Hon trodde, att det blott var en naturlig själfbevarelsedrift,
som förmådde henne att så ingående sysselsätta sig med det passerade,
och att hennes enda syfte var att bli fri och nå ut ur skuggan, som
Claircys död kastat öfver hennes lif. Hon finner nu, allteftersom hon
tränger djupare in i sig själf, att det är en helt annan instinkt som
förmår henne att så oaflåtligt sysselsätta sig med den bedröfliga
affären. Hon upptäcker, att hon älskar Claircy, att hon gjort det nästan
ända från första stunden de möttes, och att endast hennes okunnighet om
sin egen natur hade hindrat henne att förstå detta. Men härmed faller
hela bevisföringen för hennes oskuld till intet. Då hon vägrade att
tillhöra Claircy, begick hon tvärtom ett dubbelt brott: mot honom och
mot sig själf. Hans död är hennes verk. Och så kommer således Romaine
Mirmaults lif att bli den långa botgöringen för en dubbel förbrytelse.

Innan romanen på detta sätt till sist blir en berättelse om M:me Romaine
Mirmault, rör den sig om Pierre de Claircy. Denne yngling tillhör den
nya släkt som odlar sporten med engelskt allvar, som dyrkar »energien»
och bekänner det »aktiva lifvets» evangelium. Pierre de Claircy talar om
nödvändigheten att låta tillvaron bli en följd af »heroiska» dåd i både
stort och smått. Han föraktar den känslans och viljans, den
fosterlandskärlekens och konstsinnets uppmjukning och förslappning,
som Adolphe Séché beskrifver i sin bok _Le désarroi de la conscience
française_. Han bekänner det misstroende till det sterila förnuftet,
som »Agathon» så lifligt anbefaller i sin programskrift _Les jeunes gens
d'aujourd'hui_. Han lifvas i stället af denna »orgueil physique»,
som Etienne Rey förhärligat i sin bok _La renaissance de l'orgueil
francais_.
D.v.s. -- sådan ter sig den unge Claircy i samtalen vid frukostbordet.
Han försäkrar vid sådana tillfällen, att han för sin del inte vet af den
konflikt mellan tanke och handling och den fruktan för tillvaron, hvilka
förlamat tidigare generationer. Detta drag framhäfves till yttermera
visso genom kontrastverkan: Pierres äldre broder André döljer under sin
mask af kylig högdragenhet en radikal brist på energi; han saknar
fullständigt sinnet för betydelsen af »handlingens moral». André de
Claircys förhållande till lifvet är helt och hållet passivt. Han är från
början en resignerad. På samma sida som han, ytterligare förstärkande
antitesens verkan, står M. Antoine Claveret. Denne herre på c. 60 år
tillhör den generation som upplefde 1870-års händelser. Han är den
förkroppsligade besvikelsen, den inkarnerade kompromissen. Herr
Claverets passionerade dröm har ända från barnsben varit att resa. Han
har emellertid knappast varit utanför Paris. Han har nöjt sig med att
frekventera Jardin des Plantes och att frossa af imaginära resor, under
hvilka han upplefver de sällsammaste äfventyr och ger prof på det mest
tygellösa mod. Å ena sidan således dyrkaren af energi och handling,
å andra sidan två män af hvilka den ene brunnit af en verksamhetslust
som icke blifvit tillfredsställd, medan den andre aldrig ens erfarit
något bestämdt och afgörande behof att handla.
I liflig spänning räknar nu läsaren, efter denna exposéens karakteristik
af Pierre de Claircy, med möjligheten att romanen blir en bok om den
moderna franska ungdomen eller något i den stilen. Det befinnes att
denna sida af saken blott får en u nderordnad betydelse. Hela den
framställning af Pierre de Claircys stämnings- och tankevärld, som
tyckes förbereda en sådan psykologisk tidsskildring, ledes in i en fåra
som blir allt trängre och trängre. -- På följande sätt ter sig nämligen
upplösningen för hans vidkommande. Jag är förälskad, säger Claircy,
och Romaine Mirmault vill inte veta af mig -- skulle jag således
tilläfventyrs alls inte äga den berömda viljekraften och energien!?
Detta är hvad han vill utröna, när han försöker taga Romaine Mirmault
med våld. Vinner jag, resonerar han -- han resonerar inte ogärna, det är
ett fatalt symptom -- så är jag den starke mannen, förlorar jag så har
min energi o.s.v. blott varit ett själfbedrägeri. Han förlorar. Han har
lidit ett nederlag, som afslöjar honom i hans egna ögon som svag och
obeslutsam. Pierre de Claircy ser sig om efter någon lämplig heroisk
handling, ägnad att skänka honom upprättelse och stärka hans vacklande
tilltro till sig själf och hans tro på lifvet, och denna handling finner
han i själfmordet.
_Romaine Mirmault_, som såg ut att arta sig till en tidsskildring, har
således när allt kommer omkring blifvit en erotisk roman. Trefliga äro i
hvarje fall de antydningar på den förra linjen, som ges när Pierre de
Claircy är på tapeten; af mycken finhet och mycket intresse äro de sidor
som ägnats Romaine Mirmaults erotiska jags alltför sena uppvaknande till
medvetet lif. Det hela berättas på det angenäma, lättlöpande och facila
sätt, som utmärker Régniers romaner.
Det är allt så facilt och så tvångslöst, och allt är emellertid särdeles
artificiellt. Romaine Mirmault har en gång varit intagen af André, hon
öfverflyttar nu sin känsla på den yngre brodern. André har fordom älskat
Romaine Mirmault, han har aldrig upphört att älska henne, och när den
yngre brodern reder sig att eröfra henne, så förskaffar detta honom en
hemlig tillfredsställelse: han har den mystiska förnimmelsen att han på
detta sätt i alla fall strängt taget kommer att äga henne. Herr Claveret
har älskat m:me de Claircy, och han betraktar sig som en far för André
och Pierre. O.s.v. _Les amants singuliers_ heter en af Régniers böcker,
och till den singuliära sorten hör väl också för det mesta personalen i
denna bok. Hos bifigurerna stegras draget till bisarreri, det blir fixa
idéer och manier. Claveret, Vrancourt, fröknarna de Gerdières äro
maniakaliska företeelser af det slag Henri de Régnier älskar att
presentera.
Men greppet på hufvudfigurerna är nog inte ett annat än greppet på
dessa; alla bokens figurer falla under den ironiska rubriken. Ironien
råder öfver Romaine Mirmault, som kommer underfund med sammanhanget när
det är för sent och förlorar den ene brodern liksom hon förlorat den
andre, och under ironien hör den svaga kraftmänniskan Pierre de Claircy,
som tar sitt lif för att bevisa sig själf att han har mod att lefva.
Som synes speglar Henri de Régniers nya bok mycket troget diktarens
egenart och hans syn på tingen -- inberäknadt människan.
23. 8. 14.


ZADIGS ÄFVENTYR.
[Voltaire: _Zadigs äfventyr_. En orientalisk berättelse om ödet.
Öfvers. af Arthur Nordén. Wahlström & Widstrand, Stockholm.]

Voltaires filosofiska romaner höra till det allra roligaste i den nyare
litteraturen. Den benägne läsaren bör icke låta afskräcka sig af
attributet »filosofisk»; han kan läsa Voltaire utan att se sig nödsakad
att tillgripa sin tankeförmåga. Allt hvad Voltaire vidrör blir klart,
genomskinligt, själffallet. I hans berättelser dölja sig inga
ogenomträngliga gåtor, liksom där inte hvila några ledsamheter.
Den volym i serien _Mästerverk ur världslitteraturen_ (Bonniers förlag),
som för ett tiotal år sedan bragte en svensk öfversättning af _Candide_,
innehöll också _Naturens son_ (L'ingénu). På 1700-talet utkom en
öfversättning af _Micromégas_ under den trefliga titeln _Lill-Masse_.
Och sedan också _Zadig_ fått sin öfversättare, ha vi de fyra märkligaste
af Voltaires romaner på svenska. Men visserligen är _Lill-Masse_ sedan
några människoåldrar inte mera tillgänglig i bokhandeln.

Den nu försvenskade romanens öfverskrift lyder egentligen _Zadig eller
Ödet_, och berättelsen skildrar de äfventyr hjälten på Ödets
tillskyndelse och under Försynens ledning genomgår.
Zadig lefde i »Babylon» på kung Moabdars tid. Han var -- heter det -- en
ung man utmärkt genom en af naturen god karaktär, som uppfostran
ytterligare förädlat. Han hade i korthet sagdt de egenskaper och
färdigheter och han hyste de intressen, hvilka kännetecknade tidens
ideala människotyp, »hedersmannen».
Men Zadigs förträfflighet, hans vishet och hans rättrådighet, bespara
honom inte de mest ansträngande pröfningar. I kraft af sina goda
egenskaper når han gång på gång lyckans höjd -- i kärlek, makt, rikedom,
vänskap -- men blott för att städse i nästa ögonblick genom någon
handling af osjälfviskhet, ädelmod, visdom störtas ned i olyckans djup.
Hans lif är ebb och flod i bråd växling, och han slungas upp och ned som
ett flarn på de svallande vattnen.
Den starkt brutna linje, långs hvilken Zadig rör sig, tecknas i 21 korta
kapitel, af hvilka de flesta ha karaktären af en liten novellett eller
en anekdot. I några af dem möta motiv, väl bekanta ur världslitteraturen
-- så t.ex. varierar historien om Zadigs första äktenskap temat Matronan
från Efesus, hvilket professor Crohns som bekant gjort till föremål för
lärda forskarmödor. Och i berättelsen om huru Zadig identifierade
»drottningens aktningsvärda hynda» och »kungens heliga häst» ha vi en
parafras på en fransk öfversättning af en italiensk bearbetning af en
österländsk novell. Men ju bättre vi känna underlagen, dess lifligare
sentera vi Voltaires affattning, och i synnerhet allt hvad den eger af
lätthet (som man sade på den tiden), af spänstighet och klarhet.
Ironien, som är Voltaires viktigaste retoriska medel, är ännu i _Zadig_
egendomligt ljus och intagande, den fladdrar och skimrar, den har föga
eller intet af den hvasshet, som (kunde vi säga) från och med den mot
Maupertuis riktade pamfletten _Diatribe du docteur Akakia_ ett hälft
årtionde senare utmärker den: när så vara skall, och äfven däremellan.
Hvad romanen har af filosofi yppar sig i regel genom händelseförloppet,
och kommentaren är så diskret som möjligt. -- Zadig och hans tjänare
säljas som slafvar. Tjänaren är kraftigare och betalas följaktligen
högre. Men det inträffar, att Zadig får tillfälle att för sin ägare
förklara ett fysikaliskt fenomen: och nu blir det Zadig som skattas
högre; han vinner sin herres aktning, han når hans vänskap, blir hans
kompanjon och återfår sin frihet. Detta är sättet på hvilket Voltaire,
alldeles oförmärkt, inskärper hos sitt auditorium, att alla människor
äro lika, att andens odling emellertid betingar ett högre värde hos
individen, och att kunskapen är en makt, som bryter bojor och skapar
frihet.
Det är vidare t.ex. frågan om religionen. -- Sedan ett tusen femhundra
år är Babylon sönderslitet af kampen mellan två sekter. Den ena anser,
att man bör inträda i Mithras tempel med vänstra foten först. Den andra
sekten afskyr denna uppfattning, och dess medlemmar stiga alltid in med
högra foten först. Kort efter Zadigs upphöjelse till minister inträffade
den stora Mithrasfesten, och alla afvaktade med spänning hur den vise
unge mannen skulle förhålla sig. Zadig trädde fram till tröskeln och
hoppade jämfota in i templet. Därpå tog han till ordet och bevisade i
ett vältaligt anförande, att himmelens och jordens Herre, som icke ser
till personen, inte heller gärna kan hysa någon särskild förkärlek för
det ena eller andra benet.
Detta var frågan om religionen som yttre form. Religionen såsom lära
diskuteras i ett kapitel, i hvilket uppträda representanter för en massa
skilda bekännelser, en egyptier, som tillber tjuren Apis och hyllar
honom genom att steka och äta honom; en kaldé, som dyrkar en fisk och
anser det vara ett helgerån att äta fisk och som beskärmar sig öfver
egyptiernas brist på pietet, o.s.v. Alla tvista hetsigt om sina gudars
företräden, tills slutligen Zadig fäller de förlösande orden. Han får de
tvistande att medge, att det inte är en viss tjur och en viss fisk deras
dyrkan gäller, utan Den, som skapat alla fiskar och tjurar. Således,
slutar han, äro ni alla af samma åsikt, och det är samma gud ni
tillbedja. »Och allesamman omfamnade hvarandra.»
Som synes propagerar Voltaire här den ofvanför, utanför alla bekännelser
stående gud, den förnuftiga princip, som han härledde ur förnuftets
existens och ur universums ändamålsenlighet. Det är på denna linje
romanens sens moral drages ut, och detta sker i det märkliga tjugonde
kapitlet om _Eremiten_.
Zadig vandrar på Euphrats strand, nedtryckt af nya och ovanliga
motgångar. Han möter en eremit, förtror sig åt honom och följer honom på
hans vandring.
Den vördnadsvärde gamle mannen utför en serie handlingar, af hvilka den
ena är mera excentrisk än den andra. -- De båda vandrarne ha gästfritt
mottagits i ett hus, i hvilket de sökt nattläger. I gryningen reda de
sig att fortsätta sin väg. Dock, dessförinnan fattar eremiten en fackla:
jag erfar, säger han åt Zadig, ett starkt behof att visa min tacksamhet
mot vår ädle värd. Och så sätter han eld på huset. Litet längre fram på
dagen dödar han en gosse, som visar dem vägen.
Men detta är mera än Zadig kan bära, och han riktar häftiga förebråelser
mot sin vördnadsvärde följeslagare.
Medan han talar, förvandlar sig eremiten på ett sällsamt vis: hans skägg
försvinner, hans drag föryngras, och fyra vackra vingar växa fram på
hans rygg och skuldror.
Vet, säger han, att jag är ängeln Jesrad, nederkommen från tionde sfären
för att upplysa ditt förstånd! Under ruinerna af sitt brända hus fann
vår ädle välgörare en skatt, som gjorde honom till en rik man. Och hvad
gossen beträffar, så vet att han, om jag inte dödat honom, om ett år
hade mördat sin tant och om två år hade mördat dig!
Men, sade Zadig, tillåt mig en fråga. Hade det inte varit bättre att
leda in gossen på dygdens väg?
Vet, svarade Jesrad, att om gossen fått lefva en dygdig mans lif, så
hade både han, den hustru han tagit sig och den son han aflat, i sinom
tid alla tre blifvit mördade.
Men, återtog Zadig, är det då nödvändigt, att det onda öfver hufvud
taget skall finnas i världen?
Om det onda icke funnes, svarade ängeln Jesrad, så vore denna jord en
annan jord, och händelserna skulle länka sig till hvarandra enligt ett
annat förnufts regler. Allt hvad du ser på den lilla atom, som du bebor,
är till och har sin plats och sin tid enligt den ordning, som omfattar
allt varande. Intet är tillfälligt. Det ges ingen slump. Allt är
pröfning, straff eller belöning. Svage dödlige! håll inne med dina
invändningar mot det, som du bör vörda.
»Men..., sade Zadig.»
Dock, nu hade ängeln Jesrad uträttat sitt ärende, och han hörde inte