I marginalen - 07

att mot hans Lupin rikta den än mera vägande invändningen, att han på
det stora hela alltför litet begagnar sig af sin mycket rosade
intellektuella styrka och genomträngande inbillningskraft, och i alltför
hög grad stöder sig på den -- af författaren med ett nästan
skolpojksmässigt intresse skildrade -- röfvarorganisation, hvars chef
han är.
Den tredje af Lupin-böckerna får h.o.h. sin karaktär af dessa
omständigheter. _Chifferskriften_ är en kriminalroman, tung och
pretentiös och nästan lika odräglig som de flesta produkter af denna
sorts vitterhetsalstring.
Anläggningen visar, förefaller det mig, i visst afseende på Alexander
Dumas d. ä. Men hvilken skillnad. När Dumas i inledningen till serien
_Cagliostro-Joseph Balsamo_ låter det hemliga förbundets medlemmar,
dolkförsedda och utrustade med konspiratörens alla öfriga attribut, både
svart kravatt och hvit peruk, församla sig i en dyster bergstrakt för
att under ett hemlighetsfullt och högtidligt ceremoniel dryfta
Frankrikes öde, så kan han lugnt spinna allt detta vidare genom en massa
volymer. Allt löper dock till sist ut i den stora revolutionen, och hur
löjlig hans historieskrifning också må vara: han har åtminstone inte
låtit berget föda en råtta. Effekten står i proportion till de
utomordentliga förberedelserna och alla de fylliga fraserna, till hela
det mysteriösa intrigerandet i det fördolda. Och hur ter sig saken hos
Leblanc? Arsène Lupin uppträder i _Chifferskriften_ som innehafvaren af
Julius Caesars, Jeanne d'Arcs, Ludvig XIV:s och Marie-Antoinettes
hemlighet -- en hemlighet som, heter det, betyder makten att förändra
Frankrikes historia. Men hvilken är denna vidtomordade hemlighet, källan
till Lupins styrka? Jo, det finnes inte långt från Le Hâvre en ihålig
klippa, där man kan förvara sina eventuella skatter eller anlägga ett
förråd af kulor och krut, om ens födelse infallit efter krutets
uppfinnande. Romanens hela point är uppdagandet af denna utomordentliga
hemlighet verkligen en något anspråkslös sluteffekt efter alla de stora
orden. -- I _Chifferskriften_ har Leblanc förirrat sig utom genren.
Endast de partier, som hänföra sig till skolynglingen Beautrelet, ett
Sherlock Holmes-ämne skildradt med mycken komik, göra ett undantag.

I Gaston Leroux har reporterdetektiven fått sin förhärligare. Joseph
Rouletabille är en yrkesbroder till herrarne Jacques Dhur, Mouthon och
hvad de heta, _Le Matins_ och _Le Journals_ professionella utredare af
hemlighetsfulla förbrytelser och judiciella misstag.
Leroux förfogar öfver en viss djärfhet i uppfinningen, och med den
förenar han en tränad skriblers förmåga att låta pennan löpa.
Han har för litet smak och talang.
_Det gula rummets hemlighet_ går ännu an, här finnas åtminstone
spännande moment, och den första presentationen af unge Rouletabille har
sina sidor. Men fortsättningen, _Den svartklädda damens parfym_, är
onjutbar. Man får faktiskt leta efter något så retsamt anspråksfullt som
denna skrift: med dess eviga och falskt djupsinniga resonerande öfver
temat »en kropp för mycket» respektive »en kropp för litet», med dess
beständiga kursiverande af ord, fraser och hela långa stycken och --
först och sist -- med dess förskräckliga sentimentalitet. Dennas
sliskiga sötma är den enerverande hufvudbeståndsdelen i den svartkläddas
odör.
Leroux saknar, som sagdt, inte en viss färdighet. Han afslöjar sig i
alla fall som en skribent för paradiset: till trots för sina litterära
allyrer och sin med en så påträngande ostentation framförda (men
alltigenom falska) intellektualism.

Det har roat mig att läsa några saker från detektivlitteraturens olika
områden; jag har velat se, hvar ungefär denna genre för närvarande står.
Resultatet blef åtskilligt mindre gynnsamt än jag väntat, ehuru jag
försiktigtvis inte spänt mina förväntningar så särdeles högt.
Åtskilliga detektivberättelser äro helt enkelt brottmålsromaner,
i hvilka händelsernas mångfald skall suggerera det tycke af problem den
verkliga detektivberättelsen, enligt Poes analys af genren, bör äga. Så
var fallet med t.ex. _Chifferskriften_ och _Inspektör Freyberger från
Scotland Yard_.
I andra åter verkar författaren med element, som stå i direkt motsats
till genrens innersta väsen. Den kyliga stämning af förståndsmässighet
och behärskning, af intellektuell och äfven fysisk energi, som redan Poe
betonade och hvilken Doyle förstått att hålla fram som det förnämsta
draget, denna svala luft där allt skall gro och spira och händelserna
skola växa och blomma enligt kausalitetens lag -- ja, den mänges ofta
med drifhusfläktar från känslornas värld: i handlingen indras allehanda
rörande bihandlingar. Leroux håller fast vid matematiken: och serverar
ekvationen kanderad med sentimentalitet.
Och så blefve således det bekymmersamma resultatet af vårt ströftåg i
detektivismens värld det, att detektivlitteraturen som litteratur i
detta nu är föga betydande. Det är som strömning, som tidssymptom den
intresserar.
16. 11. 09.


FADER BROWN.
[G. K. Chesterton: _Den menlöse Fader Brown_. Detektivhistorier. --
Hugo Geber, Stockholm.]

Missminner jag mig ej, ingick i _Argus_ för några år sedan en studie
öfver den moderna detektivlitteraturen. Det var icke mycket författaren
hade att visa på när han, med en viss sympati för genren tror jag,
anställde mönstringen med de yttersta dagarnas vittra verksamhet inom
branchen. En del litterär talang på det ena hållet, en hel del
finurlighet och t.o.m. kombinerande geni på det andra -- om det ville
riktigt väl till --, men ingenstädes det lyckliga sammanträffande af
egenskaper som hade fört till en verklig detektivpoesi. Sådan var den
nakna sanningen. Det återstod endast att hoppas.
Den menlöse Fader Brown är alla förhoppningars uppfyllelse, föreställer
jag mig, och alla drömmars förverkligande! Zadig och Dupin ha fått en
jämbördig kollega. Och hvad beträffar Sherlock Holmes, den
oförliknelige, så tvekar man att i tanken förflytta sig i den luft af
oro som måste uppfylla den välbekanta våningen vid Bakerstreet
(n:r 221 B). Sherlock Holmes' styrka låg icke blott i en beundransvärd
förmåga att lägga märke till och taga fasta på hvarenda meningslös
bagatell; hälften af hans säkerhet och framgång härledde sig ur en
sublim själfkänsla. Den har nu helt säkert fått en allvarsam stöt. Fader
Brown är icke blott det motsatta temperamentet. Han betyder den motsatta
världsåskådningen, den motsatta metoden. Och han pröfvar sin metod och
tillämpar sin åskådning i fall där det lyckade resultatet faktiskt blir
en direkt förnekelse af allt som är heligt för Sherlock Holmes.
Sherlock Holmes är vetenskapsman. Han opererar med regler och lagar,
och han tillämpar i sin detektivpraxis de kemiska, medicinska,
fysikaliska och matematiska insikter han vunnit i laboratorier och
föreläsningssalar. Han är idel logisk metod, och hans trosbekännelse är
vetenskapsmannens tro på följdriktigheten. Tillvaron är för den store
detektiven orsak och verkan i en lång kedja af fakta, alla knutna till
hvarandra i ett oupplösligt kausalitetsförhållande; och gäller det t.ex.
ett brott, så har man blott att finna ett led i en serie för att kunna
nysta upp den i hela dess längd. Allt är determineradt, allt hänger
ihop; det ges alltid endast en möjlighet, och nyckeln till gåtans
lösning skänker det logiska resonemanget. Man kan inte vara mera
vetenskaplig i sitt tänkande och ha en skarpare vetenskaplig metod än
Sherlock Holmes. Han är typen för den moderne vetenskapsmannen.
Hur förhåller sig Fader Brown till detta slags åskådning och denna sorts
verklighet? -- Alla de relationer, säger i en af sina böcker Chesterton,
hvilka i vetenskapliga arbeten gå och gälla som de oundvikliga frukterna
af omutliga lagar, förege sig bygga på en inre syntes som alls icke
existerar. De förnuftiga termerna äro icke lag och regel utan trolleri,
under o.s.v. Ett träd bär frukter emedan det är ett magiskt träd;
vattnet strömmar nedåt, icke uppåt, emedan det är förhäxadt; solen
skiner till följd af ett uppenbart trolleri. Allt detta kan synas
underbart, mystiskt är det däremot icke. Världen är helt enkelt ett
sagoland, men sagolandet är ingenting annat än det sunda förnuftets
soliga rike. För den vetenskaplige logikdyrkaren, och för den
vetenskaplige detektiven Sherlock Holmes, är ett _faktum_ ett något,
hvilket icke kunnat te sig annorlunda. För Fader Brown, för Chesterton,
sagoboksfilosofen som han kallar sig, hade ett grönt blad precis lika
väl kunnat vara rödt. Hvarje färg tyckes honom vara icke produkten af en
nödvändighet, utan resultatet af ett _val_ mellan flera färger, alla i
sig själf lika möjliga; och t.ex. rosens purpur har därför något
dramatiskt öfver sig. Den är icke rätt och slätt »röd»; dess färg är den
tragiska färgen af plötsligt utgjutet blod. Allting representerar _något
inträffadt_.
Det märkvärdiga och ovanliga flyttas på detta sätt in i det alldagligas
plan och hvardagen blir undret framom alla under, det enda egentliga
underverket till och med. Det bästa i hela _Robinson Crusoë_ är, påstår
Chesterton, listan öfver de föremål han lyckades rädda, när han led
skeppsbrott. Hvarje köksredskap blef något kostbart och poetiskt: emedan
det ju lika väl kunnat falla i hafvet och gå förloradt. Den underbara
diktens hela poesi ligger i en simpel inventarieförteckning. Chestertons
dubbelgångare i den filosofiska detektivromanen _Mannen som var
Torsdag_, poeten Gabriel Syme, bekämpar ifrigt allt som är romantik och
poesi i häfdvunnen mening. »Jag är den borgerliga ordningens poet»,
förkunnar han med entusiasm, »lagbokens och kälkborgerlighetens diktare.
Tag ni andra skalder edra böcker med bara poesi och prosa, men låt mig
läsa en tidtabell med tårar af stolthet.» -- The mystery of the Obvious,
det själfklaras och påtagligas hemlighetsfullhet, all banalitets
anspråkslösa men storslagna mystär: detta blir den makt till hvilken
Chesterton hänvisar, som Maeterlinck åberopar _le tragique quotidien_,
hvardagslifvets förborgade tragik.
I det hälft själfbiografiska arbete jag ofvan anspelade på (_Orthodoxy_)
har Chesterton berättat, huru och hvar han fann den slutliga formeln för
sin syn på världen. Det var i katolicismen. Han upptäckte efter hand,
att denna lära hade tagit med i räkningen allt hvad tillvaron äger af
dold excentricitet, af undantag och afvikelser, och att hon i sin
uppfattning af människan gaf uttryck åt det faktum, att »människans
hjärta icke har sin plats i kroppens midtellinje utan hamnat på sned».
Men tro inte, att Chestertons katolicism är af det mystiska slaget: huru
bestämdt han också opponerar mot den vetenskapliga logik, som han än
kallar deterministisk och än kalvinistisk och alltid betecknar som
endast till skenet intellektuell. Det förekommer i den första
berättelsen om den menlöse Fader Brown en upplysande passus. »Hur kunde
Ni genomskåda mig», spörjer den falske prästen. »Ni angrep förnuftet»,
svarar Fader Brown menlöst, »det är dålig teologi.» »Kyrkan har alltid
hållit på förnuftet», försäkrar han vid ett annat tillfälle. Vi ha redan
fått en aning om, hur vi ha att fatta detta »förnuft». Det är icke
vetenskapens bundna förståndsmässighet; den är för Fader Brown tvärtom
höjdpunkten af oförnuft. I den mest renodlade form, som en fullständigt
öfvermänsklig, suverän logik, finner man den, upplyser Chesterton, hos
den vansinnige på dårhuset, och detta är alldeles naturligt, utför han
vidare, ty dåren är en människa som »förlorat allt utom förståndet»
(_Orthodoxy_). Ingenting öfvergår den fruktansvärda logiska skärpa
hvarmed dåren »iakttager detaljerna och spårar sammanhanget mellan
tvenne ting omhvärfda af tusen andra ting».
Här ha vi något som tydligen kommer att sätta myror i hufvudet på dr
Watson. Hur kan det vara möjligt att komma till ett slut med ett
inveckladt kriminalproblem, om man inte analyserar cigarraskan, studerar
fotspåren i rabattens mull o.s.v., kort sagdt: följer »_tråden_» efter
alla slutledningskonstens föreskrifter? Fader Brown har sitt eget
system. Tjugu eller trettio års erfarenheter i biktstolen ha skänkt
honom kunskapen om människan. Han kommunierar med förbrytaren, uppgår i
honom för en kort sekund, varder under ett ögonblick af exaltation och
inspiration själf den som begått gärningen: och förloppet står klart för
hans öga, afslöjadt in i minsta detalj. Det är hvad man i dagligt tal
kallar intuition. -- Denna metod är inte riktigt ortodox, säger Fader
Brown själf; förnuftet hade tydligen bort få spela med en hårsmån mera;
kyrkan godkänner inte den privata inspirationen. Men han tröstar sig med
att när det gäller den excentriska handling en människa begått, får
tydligen den människa, som vill reda ut saken, vara beredd på att göra
om den i andanom. -- Detta är Fader Browns detektivmetod i den märkliga
berättelsen _Guds hammare_, ett litterärt konstverk af rang. I _De tre
dödsverktygen_ möter på liknande sätt den underbara förmågan att
genomlefva och upplefva samt att på grund af denna inre medupplefvelse
rekonstruera hela det invecklade och mångsidiga förloppet af en tragisk
scen, som tycktes erbjuda en olöslig gåta. I andra berättelser
framträder mera det särskilda förnuft Fader Brown representerar i
motsats till Sherlock Holmes' vetenskapliga förnuft. Historien om _Den
osynlige mannen_ t.ex. (den varierar ett tema som speciellt Gaston
Leroux gjort mycket väsen af i ett par af sina detektivromaner) är på
ingen enda punkt inspiration och intuition. Det sunda förnuftet ger råd:
så och så måste det rimligtvis ha skett. Och så har det skett. Den fina,
förtjusande novellen _Det blå korset_ visar oss båda de egenskaper som
äro Fader Browns, den katolske detektivens styrka. Det är först
intuitionen, som låter honom tränga in i brottslingens själ och bli ett
hans andra jag; det är vidare det enkla sunda förnuft för hvilket
allting ter sig så enkelt och naturligt som möjligt och följaktligen
också så lätt som möjligt att uttyda och förklara. Ingen cigarraska,
inga fotspår i mullen. Men den brottsliga andens vandring i sin värld,
förbrytartankens aftryck i ett samtals alldagliga ord.
Uppfinningen i Chestertons detektivhistorier är långt ifrån alltid hans
egen när det gäller själfva stoffet. Men i bearbetningen af de populära
uppslagen är han nästan alltid själfständig, fängslande, egenartad. Se
t.ex. i _Det brustna svärdet_ hans behandling af det detektivproblem,
frågan om det bästa gömstället kunde man kalla det, som Edgar Allan Poe
kreerade med sin berättelse om _Det stulna brefvet_ och som Conan Doyle
så röfvarromantiskt bearbetat i historien om _En skandal i Böhmen_.
Också i andra afseenden kunde man visa på en viss eklekticism. I _Den
osynlige mannen_ är det en uppfinnare som låter sitt hushåll skötas af
knepigt inventerade automater: detta trick, som skall förstärka den
spöklika stämningen och frammana en extra rysning som lämplig
förberedelse för det enkla hvardagsförnuftets slutliga triumf, känna vi
från Wells och Meyrink. I ett par andra stycken tycker man sig varsna en
flyktig skymt af Kipling -- Kipling, till hvars motståndare Chesterton
eljes räknar sig. Men låt mig i stället, till behörig afslutning, visa
på en punkt där Chesterton är absolut originell. Sherlock Holmes
betecknar sig i hvad han kallar »sin kamp mot brottet» som det
förorättade samhällets representant; han anser sig mer än en gång böra
åberopa den högre motivering som ligger däri, att han tjänar rättvisan.
Den katolske detektiven vet icke af något dylikt förhållande till den
jordiska rättvisan. Han tjänar en högre makt. För Fader Brown är det i
hvarje enskildt fall fråga om en människa som fått en »oriktig form»,
och det hela förblir en privatsak mellan Fader Brown och hans offer.
En enda af alla dem han afslöjar hemfaller åt rättvisan, och det är en
präst, och han anger sig själf, när Fader Brown uppdagat hans hemlighet.
Fader Browns triumf är det sunda förnufts triumf, hvars egentligaste
uppenbarelseform är religionen -- den katolska läran. Hans seger är bon
sensens, den heliga enfaldens, det åt Gud hemburna förnuftets seger; men
hans Gud är den välvillige och nästan fryntlige Gud, som med världen har
skänkt människorna den oförlikneligaste af leksaker, en gåfva öfver
hvars rätta bruk vaka féer synliga för den, som är menlös som Fader
Brown.
·
Och Chestertons tanke om själfva genren, betraktad som litterär art? Den
är mycket gynnsam, som man kan förstå -- den var det för öfrigt redan
innan han själf blifvit part i en eventuell diskussion i frågan om dess
värde.
Långt innan Chesterton, mänskligt att se, hyste den aflägsnaste tanke på
att uppträda som Conan Doyles medtäflare, skref han nämligen en gång ett
»försvar för detektivnovellen» (essaysamlingen _The Defendant_).
Behöfver jag säga, att det är hans uppfattning af det »romantiska» som
bildar grundvalen för detta försvar?
London är den mest romantiska af orter, säger han. Att förverkliga dess
poesi i dikt är ingen smal sak, och den som gör det är förvisso värd
vårt erkännande.
Men hvem gör det så som detektivförrattaren? I hans berättelser blir den
stora staden ett underland, och detektiven vandrar sin bana genom alla
nattens och dagens trolska timmar »som prinsen i en fésaga». Fri som
sagornas hjälte, sin krafts herre, alla händelsers behärskare, upplefver
han en stark och ursprunglig tillvaros berusande poesi... Omnibusen, på
hvars tak han sitter bespejande sitt offer, blir ett förtrolladt skepp,
och bofven är legendernas usle förrädare. Detektivnovellen -- det slags
detektivnovell Chesterton tänker på -- är den »första och enda form af
folklig diktning i hvilken uppenbarar sig en känsla för det moderna
lifvets poesi»... Naturen är ett kaos af _omedvetna_ krafter, en stad
som London är ett kaos af _medvetna_ krafter -- se här något som höjer
stadens poesi i ett särskildt plan! I denna natur ha bofven och
detektiven sin gifna plats. Brottet hör här till naturfenomenen. Det kan
således inte helt undvikas, att skildringarna ur Sherlock Holmes'
poetiska tillvaro också beröra bloddrypande händelser. Sådant
förekommer; vi måste faktiskt medge, att mer än ett af hans äfventyr
innehåller ett lika sensationellt brott som trots någon af Shakespeares
tragedier.
Så ungefär ser inledningen ut till filosofen och diktaren Chestertons
egen verksamhet som detektivförfattare. Motiveringen som han ger,
försvarstalet som han håller, gälla nog inte för någon annan än för
honom själf, och möjligen för Doyle: när han är bäst. De noveller han
grupperat kring Fader Brown äro en fin och vacker psykologisk poesi,
en ironisk och rolig lek med vår dagliga åskådnings värdesättningar,
synnerligast med det traditionella romantik- och poesibegreppet. Fonden
bildar det uppfattningssätt, som låtit honom spela ut Fader Brown mot
Sherlock Holmes och hjärtats förnuft mot det förnuft, som är rent
intellekt.
12. 5. 12.


RYMMARE OCH FASTTAGARE.
[Friedrich Depken: _Sherlock Holmes, Raffles and ihre Vorbilder_.
(Anglistische Forschungen, 41.) Carl Winters Universitätsbuchhandlung,
Heidelberg.]

Här ha vi således den vetenskapliga afhandling om detektiven och bofven,
som ju måste komma. Den ingår i den bekanta, af geheimerådet professor
Johannes Hoops i Heidelberg utgifna serien _Anglistische Forschungen_,
och den framträder således under auspicier som äro fullt värdiga det
betydelsefulla ämnet.
Sådana voro de reflexioner undertecknad anställde, medan han
förväntansfull studerade den gröna bokens titelblad. Dock, det befanns
snart, att författaren lofvat litet mera än han kommit sig för att
hålla. De förebilder han åberopar äro blott två, C. Auguste Dupin och
herr Lecoq (som kompletteras af den i förbifarten berörda figuren
Tabaret), och en rätt stor del af publikationen upptages af åtskilliga,
mot en karakteristik af Sherlock Holmes och Raffles syftande
betraktelser öfver dessa individers egenskaper. Det är mycket möjligt
att det inte lönar sig att ingå på andra förebilder än Poes
amatördetektiv och Gaboriaus yrkesdetektiver. Men förhåller det sig
verkligen på det sättet, så hade författaren bort göra faktum troligt
för oss. Nu lägga vi boken ifrån oss med det bekymmersamma intrycket,
att den viktiga forskningsuppgiften måhända inte nått sin slutliga
lösning, och att vetenskapen fortfarande afvaktar det definitiva ordet i
frågan.
Vidare skall jag framställa den fundamentala invändningen mot
undersökningens anläggning, att författaren rört ihop saker som inte ha
något med hvarandra att skaffa. Han särskiljer uttryckligen mellan
_detektivnovellen_ och _kriminalnovellen_, men det hindrar honom inte
att sida vid sida, och en smula om hvartannat, behandla Doyle och
Hornung, den förre en detektivförfattare, den senare helt och hållet och
uteslutande kriminalnovellist. Hans grepp är osäkert; det beror på att
hans metod inte är säker.
Att Depken med sitt arbete om Dupin, Holmes och Raffles, två detektiver
och en kriminalhjälte, söker lämna »ett bidrag till kriminalberättelsens
teknik» ökar i någon mån intrycket, att han inte haft riktigt klart för
sig hvad det egentligen är fråga om.
Till dessa allmänna betraktelser kunde måhända ytterligare fogas den,
att författaren lagt i dagen en hårsmån mera allvar än ämnet kanske
kräft. Han skulle i precis samma ton ha stämt en undersökning öfver
källorna till _Hamlet_ och _Kung Lear_.
Men det blir på tiden att jag framhåller, att boken innehåller många
riktiga anmärkningar och träffande observationer. Skavankerna härröra
från författarens bristande vana att skrifva och från hans tydligen inte
öfver höfvan vidlyftiga beläsenhet. Han känner blott en jämförelsevis
liten del af området som han rör sig på. Han är inte tillräckligt säker
på sig för att taga sakerna från oben.

Vi måste med Depken göra en bestämd åtskillnad mellan kriminal-
och detektivnovellen. Den förra skildrar brottet och förbrytaren.
Den senare låter oss vara med om att uppdaga förbrytelsen, afslöja
brottslingen. Kriminalberättelsen är i princip en art, en afart, af
äfventyrsberättelsen, sensationshistorien; detektivhistorien är inte med
nödvändighet en äfventyrsnovell, och den goda detektivberättelsen verkar
icke främst genom det sensationella. Sensationen saknas kanske inte:
men den tillhör då själfva _förbrytelsen_.
Denna kommer i andra rummet. Den måste naturligtvis tecknas så, att dess
uppdagande blir en invecklad och pröfvande angelägenhet. Men förstår
författaren sin sak, så är det kring uppdagandet läsarens intresse
samlar sig.
Uppdagandet -- detektionen, som de engelska auktorerna säga -- är en
fråga om orsak och verkan, eller som detektiverna själfva i sina
filosofiska ögonblick förklara: en fråga om kausalsammanhanget. De och
de momenten äro kända -- uppgiften är att i tur och ordning härleda
värdet för alla de olika x, hvilka belamra ekvationen. Detektivens
verksamhet blir ett kvickhetsprof och en snilleöfning. Han är förvisso
ingen handtverkare. Rotar han i mullen för att mäta upp missdådarens
fotspår och samlar han tändstickor och cigarraska, så beror det på att
»ingenting är oväsentligt». Ingenting är oväsentligt, därför att den
verklige detektivens analytiska geni förmår draga de mest vidtgående
slutsatser ur rakt ingenting...
Analysen eller deduktionen, ty i detektivernas språkbruk äga de båda
termerna samma betydelse, är metoden, och den innebär ett framträngande
från det kända till det obekanta, och hvarje nytt stadium i analysen
markeras af ett afslöjadt faktum. För detektiverna själfva är proceduren
en rent förståndsmässig deduktion och de betona gärna -- jag erinrar om
professorn hos Jacques Futrelle -- att den med sträng »logik» genomförda
deduktionen aldrig klickar.
Fråga är emellertid, om inte också »väderkornet» spelar sin stora roll.
När Depken gör gällande att detta är fallet, och att ingen detektiv
kommer till rätta utan intuition, så har han alldeles rätt. Han har
rätt, ty den handlings förlopp, som inte försiggår i ett lufttomt rum,
är underkastad tusen inflytelser som störa den »logiska»
utvecklingsprocessen. Icke för ty få vi lof att kalla den ena metoden
logisk i motsats till den andra, specifikt intuitiva. -- Dupin (hos
Edgar Allan Poe) betonar uttryckligt att »det viktigaste för den
analyserande detektiven är att veta _hvad_ han särskildt skall
observera». Här ha vi en punkt, där uppenbarligen ett slags inspiration
måste sätta in. En instinktiv känsla af att just _denna_ detalj
innehåller afgörandet måste medverka -- i ett gifvet moment måste
tydligen det analyserande förnuftet stödjas af intuitionen.
Den verkar alldeles säkert hos Dupin, hur intellektualistisk hans
officiella åskådning också må vara. Har Dupin att lösa ett problem, så
stänger han sina fönsterluckor, tänder några mystiskt skimrande vaxljus
och slår sig ner i sin länstol, hvarpå han försjunker i meditationer som
räcka 24, 36 eller 48 timmar efter behof. »I sådana ögonblick tycktes
han förlorad för verkligheten och liksom frusen; hans ögon stirrade mot
det tomma intet; hans klara, fulla tenorstämma antog falsettklang. Jag
[Poe] tänkte ofta på den gamla filosofiens lära om den dubbla själen,
och det roade mig att tänka, att Dupin ägde tvenne jag, ett skapande och
ett analyserande.»
I ett sådant tillstånd af försjunkenhet löser Dupin problemet, fjärran
från skådeplatsen för brottet, stundom utan att ens ha besökt den. Det
är väl mer än antagligt, att det här inte är fråga blott om en helt och
hållet på analysens väg företagen rekonstruktion af förbrytelsen. Dupins
tanke befruktas af intuitionen, hans »skapande jag» bygger upp
händelsen, och han genomlefver den själf.
När Depken anför, att också Sherlock Holmes står i tacksamhetsskuld till
sin ingifvelse så har han som sagdt i princip rätt: Sherlock Holmes
befinner sig inte sällan inför nödvändigheten att företaga ett val
mellan tvenne lika plausibla uppslag, och då rådfrågar han sin
intuition. Men medan man särdeles väl kan tilldela intuitionen en roll
hos Dupin, bör man näppeligen göra det i fråga om Sherlock Holmes.
Denne store man tillhör nämligen i princip det klara, kalla, afvägande
förnuftets värld. Om Dupin slöt sig den typiska »Romantikens» luft;
han tycktes stå i förbindelse med en annan värld, och han mottog
uppenbarelser ur den. Sherlock Holmes är rationalisten, den moderna
vetenskapsmannen -- kemist, matematiker, biolog. Han förkroppsligar i
sin åskådning och metod de yttersta dagarnas naturvetenskap. D.v.s. han
afser att göra det, hvilket för oss är liktydigt med att han gör det.
Man kan inte vara mera vetenskapsman och mindre intuitionsmänniska än Mr
Holmes. Tillvaron är för honom orsak och verkan i en lång kedja af
fakta, knutna till hvarandra i ett strängt betingadt orsakssammanhang.
Här hade Depken haft utgångspunkten gifven för en liten betraktelse
öfver vetenskaplighetens romantik. Han hade kunnat låta oss i
detektivberättelsen se ett uttryck för den naturvetenskapliga epokens
romantiska böjelser och begär, och han hade på detta sätt gifvit en helt
annan tyngd och omfattning åt det ämne han befattar sig med. Att han
inte gjort detta (jag frånser några intetsägande antydningar) beror
förmodligen på, att han i likhet med diverse tyska s.k.
litteraturhistoriker inte kunnat frigöra sig från bokstafvens välde
öfver tanken utan inbillar sig, att romantik är ett begrepp som uttömmes
med ett antal författarnamn och boktitlar från tiden omkring 1800.
Dupin är den romantiska romantikens detektiv, på en gång »logiker» och
inbillningsmänniska, konstnär och matematiker. Han fascinerar sin
omgifning i kraft af det säregnas och hemlighetsfullas tjusning.
Sherlock Holmes är den rationalistiska romantikens detektiv, idel
förnuft, alltigenom »analyserande» förstånd. Det romantiska skimret
kring hans gestalt beror på själfva det enormt skarpa intellekt som
utmärker honom, på den oerhörda kallblodighet, den kyliga behärskning,
som den orubbliga tron på förnuftet och dess allmakt skänker honom. Han
har mycket gemensamt med den utomordentlige Mr Phileas Fogg hos Jules
Verne, som aldrig förlorade sitt lugn och för hvilken gällde dogmen att
»allt är beräknadt». Deras vilja och deras förstånd fungera med ett