I marginalen - 05

hvarje fall mycket af dennes förmåga att upptäcka poesien i prosan, det
betydelsefulla i det obetydliga. Söckendagens poesi är hans specialitet,
verkdagsmänniskornas små affärer lämna stoffet till hans berättelsers
stora händelser. Han afklär den vidlyftiga upplefvelsen och den
remarkabla personligheten de attribut, som representera storheten i de
allvarligt sinnade åskådarnes ögon, och det befinnes, att det som blir
kvar, det väsentliga, är precis detsamma som ger mening och värde också
åt de anspråkslösa människorna och deras förehafvanden.

Enligt den vanliga tidsindelningen är söndagen den märkliga dagen, då
festens klockor klinga och människorna ägna sig åt att odla den blå
blomman i sina rabatter. Tandrup ersätter helgdagen med söckendagen och
förvandlar största parten af tillvaron till ett romantiskt festspel, han
ger permanens åt undret, beständighet åt undantaget. För Harald Tandrup
är hvardagen en följd af märkliga händelser; intet hvilar stilla i sig
sjålft, och den som har ögon till att se med, han varsnar i de lätta
krusningarna på ytan dyningar af den krafternas brottning, som alltid
pågår där nere.
För Chesterton är den banalaste hvardagstillvaro en summa af fantastisk
och hårresande romantik. Den enda världsåskådning, som tar med i
räkningen allt det vårt lif rymmer af motsägelser, är kristendomen --
följaktligen kräfver förnuftet, säger han, att vi bekänna oss till
kristendomen, och närmare bestämdt till katolicismen som ger större
spelrum åt oförnuftet. Jag vet inte om också Tandrup på sitt håll
bekänner sig till kristendomen, och det kan ju för öfrigt vara
likgiltigt. Hans nya bok förutsätter i hvarje fall en hög uppskattning
af den kristna åskådningens praktiska värde. Alla dessa människor, som
äro likadana smålänningar inför vår Herre, behöfva, säger han, en makt
som ger élan åt deras känsla, och en kraft som förmår lyfta dem öfver
det meningslösa vegeterandet. De behöfva en princip för sitt lif, en idé
ur hvilken de kunna hämta ingifvelse när det gäller att med handling
fylla ett af de betydelsefulla ögonblick som möta också i den slätaste
hvardagstillvaro. En princip, som har samma giltighet för alla, är tron
-- kristendomen består när allt kommer omkring den enda universella
idéen.
Men kristendomen behöfver inte med nödvändighet fattas som
»religiositet». Det är likgiltigt, inskärper Tandrup, om man har nio
delar tro och en del vilja eller tvärtom, ty i grund och botten äro
vilja och tro samma sak. »Att tro», säger i _Det gamle Hus_ andeskådaren
Baeklund, »är att gå i kompani med andra för att tillsammans med dem
skapa den vilja till det goda, som man inte är stark nog att skapa
ensam. Den som tror ensam och allena, utan förbindelse med de andra, han
tror inte längre, han _vill_». Tron är en kollektivvilja till det goda
fortsätter han. Men det goda är den gode Guden, som måhända inte
existerar -- det kan vara likgiltigt -- men som helt säkert är till
såsom målet för alla människors bästa sträfvanden och som en källa till
goda sträfvanden. Han är till i kraft af människornas tro, och vi göra
därför bäst i att ta honom på den gamla tidens enkla manér, som
kristendomens treenige Gud. Detta är summan af den Baeklund'ska
andeskådarvisdomen.
* * * * *
Siaren Baeklund är en mystiker af det rationalistiska slaget: han skådar
in i en annan värld och umgås med andarna, men det hindrar inte att
religion för honom är ett begrepp i det etiska planet. Religion är
konsten att lefva ett Gud och människor täckeligt lif. Hindren äro
drifterna. Den allmänliga konflikten mellan vilja och begär blir här en
kamp för frälsningen, ett passionsspel uppfördt till Guds större ära,
och i hvar enskild människas tillvaro kommer in ett dramatiskt element.
Hvardagsexistensen får ett tycke af mysteriedrama. Det finnes inga döda
ögonblick i ett lif. Hvarje enskildt moment bär prägeln af något
inträffadt, och visar framåt mot något som kommer att inträffa.
Men »lif» betyder här något mera än blott ett lefvande väsens vandring
på jorden. »Lif» är också de döda ting som omge en människa. För den
realist, som hvardagsskildraren Tandrup är, bilda människan och hennes
miljö en enhet, och en ömsesidig växelverkan råder mellan dem. Tingen
fylla sig med kraft, som människan strålar ut, och människan mottar
impulser från tingen. _Det gamle Hus_ är berättelsen om en kamp mellan
tingen och människan.
Det gamla huset har i generationer tillhört samma släkt, och
generationers önskningar och begär ligga lagrade i väggarnas trä och i
möblernas virke. Här har allt sitt eget lif, här sträfvar allt att
förverkliga sin idé.
Den dominerande idéen är en hämndtanke. -- Gamle Pommer förbannade
fordom huset och dess inbyggare, då hans dotter gifte sig med urmakare
Adam, husets nuvarande ägare. I denna vilja till hämnd koncentrerade sig
gamle Pommers väsen, och när han uttalat förbannelsen tycktes hans
lifsmöjligheter uttömda, och han afled vederbörligen. Men han dog inte
helt och hållet! Så länge hans hämndbegär inte nått sitt förverkligande,
hade hans tillvaro inte funnit sin logiska afslutning. Gamle Pommer
lefver alltjämt, som en princip, en idé, och osynlig för vanliga dödliga
men synlig för siaren Baeklund och husets svarta katt, ströfvar han
omkring i det gamla huset spanande efter en möjlighet att verkställa
förbannelsen.
Det är något som inte går för sig utan vidare -- en gengångare, ett
immateriellt väsen förmår inte sätta materien i rörelse. Han måste
handla via någon »lefvande» människa, öfver hvars vilja han fått makt.
Efter trettio års väntan får han tag i den för ändamålet lämpliga
individen. Det är urmakaregesällen Nissum. -- Nissum är idel söndring,
ofullgångenhet och tomhet. Han är »en mekanism som är i ordning. Men där
trådarna mötas, är något på tok. Hans händer vilja gripa, hans ögon
vilja se, men själf vill han ingenting; det finnes ingen idé i honom.»
Att bemäktiga sig denna sönderbristande vilja är en smal sak för ett så
viljekraftigt spöke som gamle Pommer, och han fattar Nissums hand och
låter den gripa ett brinnande ljus och tända på det gamla huset.
Och härmed har Pommer förverkligat sin idé, och han bleknar bort och
upplöser sig i intet.
Nissum omkommer i lågorna -- hos honom fanns ingenting lifsdugligt; han
var blott ett stycke materie i en människoliknande form. Den som får
illustrera den religiösa sens moralen, är Adams dotter Maja. Hon är ett
vackert djur med ett minimum af själ, hon är endast och allenast drift i
ordets specifika mening. Det är förbannelsen som satt hennes instinktlif
i rörelse, det är gamle Pommers vilja som ätit ut hennes egen. Men när
nu det gamla huset brunnit, när de materiella tingen, som bundit henne
vid materien, gått upp i rök, då får hennes undertryckta vilja till det
goda möjlighet att göra sig gällande. Hon anammar tron, d.v.s. hon
sällar sig till alla de många, som i kollektivviljan hämta den styrka de
själfva sakna, och berättelsen slutar med trosbekännelsen »vi tro på Gud
Fader, Sonen och den Helige Ande» o.s.v.
Harald Tandrups berättelse är rik på egendomliga och fina drag, men det
märkligaste är kanske tonen öfver det hela. Det är en fantastik af en
märkvärdigt litet fantastisk hållning. Här umgås gengångare, människor
och möbler på det förtroligaste vis i världen, och ingenting i
berättarens ton antyder att det ligger något ovanligt i det. Författaren
till _Det gamle Hus_ är en poet, i hvilken hvardagens ande lefver, och
rör han vid det öfvernaturliga så förvandlar det sig till fenomen ur
hvardagens lif. Han markerar ibland, det beror på arten af hans talang,
som inte är så synnerligt robust. Men han transponerar inte, han diktar
sin romaneska och symboliska dikt direkte i den enklaste verklighetens
plan; det blir den prägel af okonstlad trovärdighet, som står i en så
egen motsats till allt hvad boken har af bisarrt och omöjligt.
Verklighetssinne och fantasi, en stilla ironi och en försynt känslighet
ge i Tandrups böcker sin färg åt idéen, och åt berättelsen i hvilken den
förverkligar sig.
18. 10. 14.


E. F. BENSON.
[E. F. Benson: _Osbornes_. Öfvers. af H. Flygare. P. A. Norstedt &
Söner, Stockholm. -- _The Luck of the Vails_. Nelson Library,
London.]

E. F. Benson tillhör en vitter familj. En broder till honom var den för
inte länge sedan vid jämförelsevis unga år bortryckte Robert Hugh
Benson, en författare af katolska idéromaner. En annan broder är A. C.
Benson, poet och litteraturhistoriker.
R. H. Bensons konstnärlighet var måhända inte af någon mycket stark
prägling, om vi nämligen taga hans böcker -- jag skall återkomma till
dem -- som litteratur i egentlig, i traditionell mening. Han hör
emellertid också som romandiktare till ett helt annat plan än brodern.
Jag känner blott en ringa del af E. F. Bensons omfattande produktion.
Men tar jag inte miste, företräda hans romaner ett särskildt slags
läsning, som engelsmännen med sin fördomsfrihet tyckas något mera
benägna än vi att taga för fullt.
Det är böcker, skrifna i en hygglig genomsnittsstil utan några störande
inslag af personlighet eller temperament, utan någon för saken främmande
artistisk sträfvan. Fabeln är gärna litet romanesk; en eller annan
moralisk tanke, eller en såsom förebildlig framställd uppfattning af en
viss situation, skänker den dess enhet och ger historien lyftning.
Personalen kan variera mycket, lorder förekomma dock i regeln;
uppskattade äro äfven t.ex. den store finansmannen och den lilla
aktrisen; den dygdiga guvernanten af god familj; den glada yrhättan
eller melankoliska fader- och moderlösa unga flickan från kolonierna;
den i lifvets skola härdade upptäcktsresanden eller storvildtsjägaren,
solbränd, bredbringad, kärnfullt saklig och manligt sund. Somliga af
dessa personer ha ingått eller ingå hemligt giftermål med hvarandra;
somliga af dessa äktenskap äro fullt giltiga, andra äro det i något
mindre grad. Mycket förekommer i dessa böcker, som är ägnadt att
fördjupa vår kännedom om verkligheten och stärka oss i vår tro på
världsordningen såsom ett inbegrepp af skönhet, rättvisa och harmoni.
Jag behöfver blott erinra om högättade personers nobelt burna fattigdom
och testamentet som jämlikt makternas obegripliga rådslag i tidens
fullbordan försätter dem i ett tillstånd af välmåga. Vi ha vidare t.ex.
den cyniske arfvingen till titeln, stamgodset och familjeförmögenheten
och hans förträfflige kusin; tack vare händelsernas omutliga logik råkar
den förre ut för en bilolycka och den senare rycker fram till arfvingens
plats, får ett anslag af hufvudmannen och gifter sig med flickan.
Denna litteratur är af en populär art. Den vädjar till en bred publiks
måttfullt romantiska fantasi och oförvilladt optimistiska syn på
världen. Den förekommer naturligtvis i alla land -- specifik förefaller
som sagdt den vidsynthet, med hvilken den i England i allmänhet tyckes
räknas till litteraturen. Den odlas nämligen här äfven af författare,
som stå öfver tjugofemöresstrecket. Arnold Bennett skrifver ena gången
_Clayhanger_, nästa gång är det _The Gates of Wrath_. Robert Hichens och
J. C. Snaith kila af och an öfver gränsen. Ett uttryck på ondt och ett
uttryck på godt har denna litteratur erhållit i E. F. Bensons romaner
_The Luck of the Vails_ och _The Osbornes_.

Familjen Vails lycka är en kostbar dryckeskanna. Till den knyter en
månghundraårig familjetradition en gåtfull och olycksbådande
förutsägelse om hotande ofärd. Förutom denna kostliga pjes besitter
familjen också ett porträtt af den andre baronen af Vail, måladt af
Holbein. Detta porträtt blinkar med ögonen på ett lifligt sätt. Det har
en rörlig mimik, i hvilken förhärska uttrycken för djäfvulsk elakhet och
kall cynism. Sitter man en behaglig skymningstimma och dåsar i hallen,
så kan det inträffa, att man plötsligt får se en gentleman i
femtonhundratalskostym fira brasa i vis-à-vis-stolen. Man hoppar till
och gnuggar sig i ögonen: den sällsamma synen är borta, men på Holbeins
tafla möter man lord Francis Vails elaka och hårda blick, nyanserad med
ett otäckt skimmer af gäckande triumf...
Den nuvarande lord Vail är en ung man på några och tjugu. Arfvinge till
titeln och godset är han farfars yngre bror. En egendomlig tillfällighet
har velat, att denne bär namnet Francis -- alldeles som Holbeins modell
-- och att han på ett hår liknar sin förfader från 350 år tillbaka.
Mr Francis Vail ter sig emellertid som en fryntlig gammal herre.
Han ådagalägger i sina manér en sirlighet och belefvenhet af litet
ålderdomlig typ, och det ger hans välvilliga sätt ett kanske litet
lustigt men intagande drag. Silfverhvita lockar kröna hans hjässa. I den
tidiga morgonstunden, när de små fåglarna prisa Skaparen, slår han sig
ned i sitt fönster och framsmeker milda toner på sin flöjt.
Dock, under denna leende yta -- jag kan tänka mig läsarens öfverraskning
-- gapar en afgrund! Mr Francis har ett hjärta lika grymt och en själ
lika svart som förfaderns. Kort sagdt: lord Francis Vail har inkarnerat
sig i Mr Francis Vail.
Mr Francis tar fasta på de gamla olycksbådande profetiorna och omsätter
dem i en lång serie af anslag mot sin frände lordens lif.
Försöken korsas af välvilliga personer, som börjat ana sammanhanget och
ingripa till det ovanligt omisstänksamma offrets förmån. Efter hand
samlas allt flere indicier och bevis på Mr Francis' silfverhvita hufvud,
och han blir afslöjad. I nästa ögonblick faller han själf i en af de
gropar han gräft och omkommer jämmerligt, ett offer för sin egen ondska.
En läkare fastslår, att han icke var klok, och låter så ett försonande
skimmer falla öfver de mörka händelserna. Därpå gifter sig unge lord
Vail med flickan från kolonierna. -- Så ser _Familjen Vails lycka_ ut,
och något vidare är inte att säga om den saken.

Med denna roman företog Benson ett af sina ströftåg långs
tjugofemöreslitteraturens mest trafikerade allfarvägar. Romanen om
familjen Osborne är i bredd med den en riktigt solid och bra bok.
Rätt nära gränsen vandrar han i alla fall. Berättelsen saknar afvägning,
den har en bredd som inte står i något rimligt förhållande till det vi
ju kunna kalla djup. Författaren begagnar i sin skildring af sociala
förhållanden och i sin framställning af figurerna medel, hvilka verka
banala. Han berättar historien på sitt sätt; vi säga oss emellertid, att
hans sätt bra mycket liknar det som är genomsnittsfasonen i de bättre
missromanerna. Han är inte hjärtnupen, han höjer inte heller det manande
pekfingret. Men han är så ytterst genomsnittsmässig i sin ton, han har
en så påfallande förmåga att upptäcka de kända detaljerna och dragen och
att se dem i det kända sammanhanget. Om _Osbornes_ icke förty gör det
intryck jag antydde, så beror det på att Benson haft tur med två af sina
figurer.
Mr Osborne och Mrs Osborne har han koncipierat i en anda, som
förträffligt svarar mot den breda och släpiga teknik han tillämpar.
Framställningsmetoden tjänar här direkte syftet. Mr Osborne är
medelklassaren, som blifvit rik. Han lämnar Sheffield, där han tjänat
sina många pengar, och drar till Themsens strand för att eröfra London.
Han skaffar sig ett hus i en fashionabel trakt, inrättar sig med
eftertrycklig lyx, omger sig med oräkneliga betjänter, lägger sig till
med automobiler, taflor och goda viner, och går så till attack på
sällskapslifvet. Osbornes sätta in hela sin energi på att eröfra sig en
ställning i societeten. Detta stora mål nå de också efter att ha ställt
otaliga dinerer till de professionella middagsätarnes förfogande och
arrangerat tallösa baler, router, teas o.s.v. Vi känna detta slags
äfventyr från hundra engelska romaner, och vi minnas hvad Thackeray
förtalt om dem som handla och vandla på fåfängans marknad och lefva och
hafva sin varelse i snobbarnas värld.
Mr Osborne och hans fru äro omedvetna snobbar. Att den mondäna fåfängan
är ett lyte ha de ingen aning om. Det är ett godmodigt, hyggligt,
ytterst välvilligt gammalt par. De hysa en varm tillgifvenhet för
hvarandra, de visa en vacker förmåga att respektera hvarandras
personlighet, att öfverse med fränders och gamla vänners svagheter. De
skilja sig på ett särdeles tilltalande sätt från de fina medlemmarna af
familjen Newcome. Skildringen af detta mycket aktningsvärda, ganska
sympatiska och helt litet löjliga par är rolig. Den är lyckad: här har
Benson gifvit två karaktärer, som visserligen inte förefalla nya -- inte
förutsätta något särskildt märkligt förråd af människobildande fantasi
-- men hvilka stanna i minnet. Det lär nog vara så, att de äro så
»sympatiska», så beskedliga och oförargliga i sin allt uppslukande
jäktan efter ingenting, att man finner det nöjsamt att ha gjort deras
bekantskap.
Herrskapet Osborne utgör en del af det illustrationsmaterial, hvarmed
tesen belyses. Denna anknyter sig närmast till sonen, Mr Claude Osborne.
Han är en väluppfostrad ung man, han är ytterst säker och mycket
korrekt, han är -- det framhålles mer än en gång -- absolut bildskön.
Claude gifter sig med Dora Austell, dotter till en fattig änkegrefvinna.
Hon älskar sin man för hans vackra ögons, sköna lockars och kraftigt
skurna hakas skull. Om en tid gör hon emellertid den fruktansvärda
upptäckten, att Claudes romantiska yttre döljer en själ som är idel
prosa och, mer än så, en ganska vulgär prosa. Han är absolut otadlig, en
fulländad gentleman. Men han saknar något: hans syn på lifvet förråder
den födda medelklassvarelsens alltför summariska uppfattning. Han lider
t.ex. en fullständig brist på konstsinne; detta bevisar, att förfiningen
inte gått honom i bloden. Claude är ohjälpligt en första generationens
man.
Dora och hennes make stå på grund af detta inför en högst allvarlig kris
i sitt äktenskap, dock, hon får tillfälle att göra den upptäckten, att
han äger en karaktärens och hjärtats kultur, om han också saknar den
ärfda förfining som genomtränger hela väsendet. Han gör utan ostentation
och på ett finkänsligt sätt hvad han utan lång begrundan finner vara det
rätta i en viss, kinkig kasus. Och Dora säger sig, att den sanne
gentlemannen är den, som i lifvets alla skiften på samma, alltid
naturliga och otvungna sätt förverkligar en rättlinig karaktär, och att
det inte är så farligt om han saknar sinne för Venedigs skönhet och
ibland något vulgärt säger »kvinns» i stället för »dam». Skådespelet af
det förträffliga paret Osborne i all dess godmodighet och välvilja
hjälper henne att komma till detta resultat; bekantskapen med en gammal
brumbjörn, som med elaka sarkasmer försöker dölja att han äger ett
känsligt hjärta -- ett ovanligt fall -- bekräftar riktigheten.
Dessa illustrationer behöfdes, ty tendensen har nog inte bragts till
åskådlighet, försåvidt som den skulle få uttryck i hennes förhållande
till mannen. Här har Benson visat prof på den särskilda valhändthet, som
plägar utmärka författarne ur denna kategori när de framställa en tes.
Det är vanligt i deras böcker, att tanken icke förmår ge sig själf, d.ä.
stiga ur verkets alla ord och händelser som det totalintryck, hvilket i
form af ett -- inte af författaren, men af läsaren affattadt --
tänkespråk sammanfattar verkets mening.
28. 11. 15.


EDWARD BULWER LYTTON.
[Edward Bulwer Lytton: _Zanoni_. Roman. (Berömda böcker 52-53.)
Björck & Börjesson, Stockholm.]

Bulwer Lytton var Thackerays och Dickens' samtida, men kommer man att
tänka på det när man läser hans romaner, så beror det främst på
kontrastverkan. Ett tidigare skedes anda besjälar hans diktning.
Han var emellertid en klok man, och han förblef inte blind för det
faktum, att Dickens', Thackerays, Jane Austens böcker ryckte med sig
läsarna genom egenskaper, som hans egna hade saknat. Och då han också
var en skicklig man, så beredde det honom inga svårigheter att följa
med: äfven där tidens smak inte var Bulwer Lyttons. Han var på modet så
länge han lefde.
Men han förlorade redan under sina välmaktsdagar den vittra publikens
öra. Han blef redan ganska tidigt en den stora publikens författare.
Thackeray gick illa åt honom, och det är något så när säkert att det var
Tennyson, som var upphofsman till det ryktbara epigram i _Punch_,
i hvilket Bulwer Lytton grymt förliknades vid ett »lejon i papiljotter».
Denna bild ger sina antydningar om det, som var Bulwer Lyttons svaghet
och blef hans öde. Vi sammanfatta en hel betraktelse om vi säga, att
hans roman är romanesk, att författaren är romantiskt utsökt och förnämt
fantasifull i en tid, då dikten närmat sig hvardagens verklighet.
Bulwer Lytton såg i unga år i Byron en beundransvärd och märklig
undantagsmänniska; han följde honom länge, skådade sig antagligen i
andanom i den ställning som en af societeten firad diktare och
politiker, hvilken Byron inte fick intaga, trodde sig måhända i senare
år vikariera för Byron i en sådan roll. Byron har haft inflytande både
på hans lif och hans dikt. Så är det t.ex. ytterst troligt, att en viss
parallellism, som Bulwer vid en gifven tidpunkt upptäckte mellan sitt
och Byrons lif, medverkat till att giftermålet med Rosina Wheeler kom
till stånd. Att de biografiska öfverensstämmelserna inte upphörde med
vigseln, visar följande anekdot, som Wilkie Collins meddelat Hall Caine
och denne inte underlåtit att föra vidare.
Collins hade utgifvit sin roman _Den hvitklädda kvinnan_, som, heter
det, särskildt genom sin teckning af skurken, grefve Fosco, väckte
allmän beundran. Om några dagar anländer ett bref från en dam, som
lyckönskar till hans framgång. »Er bok är utmärkt, och det enda som inte
är lyckadt, är själfva bofven. Ni får ursäkta, att jag rentut förklarar,
att ni helt enkelt inte vet hvad en skurk vill säga. Er grefve Fosco är
en mycket klen bof, och när ni nästa gång ämnar skildra en, så skall ni
först göra ett besök hos mig. Jag känner till och har förresten just nu
framför mig en skurk, som öfvergår allt hvad jag någonsin sett i
böckerna. Tro för all del inte, att min fantasi skenar i väg med mig.
Människan är lifslefvande och alltid till hands. Det är nämligen min
man.» -- Brefskrifverskan var lady Lytton.

Bulwers romantik opererar med åtskilliga af beståndsdelarna i _Don
Juan_, _Lara_ o.s.v. Vi ha t.ex. det motsägelsefulla sinnet, i hvilket
de känslofulla ingifvelserna och de cyniska impulserna aflösa hvarandra
inom loppet af en minut. Vi ha som motsvarighet till dessa psykologiska
antiteser de karakteristiska scenväxlingar, som i en handvändning föra
oss ur lordernas och hertiginnornas salong ut i nattens kalla famn på en
af månens skimmer öfvergjuten kyrkogård. Och vi ha först och sist som
innehafvare af hjälterollen den intressante ynglingen, öfver hvars
svartlockiga hufvud molnen hänga tunga af händelser, för att tala med
Maeterlinck. Den typiske Bulwerska hjälten är och förblir Pelham, Ernest
Maltravers.
Formen för skildringen af hans äfventyr är den s.k. utvecklingsromanen,
den således som vi ha i Thackerays _Arthur Pendennis_, i Dickens' _David
Copperfield_, _Lysande utsikter_. Dock, medan Dickens' och Thackerays
utvecklingsroman är desses egen skapelse och således bildar sin tids
motsvarighet till den föregående tidens, till 1700-talets, ha vi att i
Bulwer Lyttons se öfversättningar till prosa af de utvecklingsromaner på
vers, som, kunde vi säga, Byrons episka berättelser äro. Detta
sammanhang präglar deras inre hållning och afgör deras form. De äro som
sagdt »romaneska», de verka med forcerade känslor, med det ovanliga,
utsökta, raffinerade, det är ofta liktydigt med det öfvernaturliga, det
»hemska». Det förnäma och mondäna ger sin färg åt tal och tanke,
och uppställningen bringar i regel författaren i erinring. Ett
själfbiografiskt moment saknas sällan. Tag -- säger en af Bulwer Lyttons
biografer -- ingredienserna i Pelham och Ernest Maltravers och blanda
dem väl, så får ni författaren.
Denna formel för Bulwer Lyttons tidigare böcker gäller med nödiga
modifikationer också för _Zanoni_, »detta min mogna mannaålders
kärälskeliga verk» som han kallar romanen. Den har inte den biografiska
skildringens form, men den saknar inte uttrycken för åskådningar, som
voro författaren kära. Och den äger de afgörande romaneska dragen.
Det romaneska uppträder t.o.m. förstärkt och tillspetsadt. Vi röra oss i
_Zanoni_ i en högre gnosis' rymder, omgifna af andeskådare, giftblandare
och spöken.
Zanoni och hans faderlige vän, den vise Mejnour, äro de båda sista
medlemmarne af rosenkreutzarnes brödraskap. De ha tillägnat sig alla
lifvets hemligheter, och i deras välförsedda laboratorier saknas hvarken
de vises sten eller det kostbara elixir, som skänker evigt lif. Seklerna
ha rullat spårlöst förbi dem, så när som på att de ha tilltagit i
vishet, och när de korrespondera med hvarandra kunna de lifva sina bref
med t.ex. erinringar om premiären på Aiskhylos' _Agamemnon_ år 458 f.Kr.
i Athen. De äro begåfvade med öfvernaturliga krafter. Andar infinna sig
på deras kallelse och verkställa deras önskningar, och de läsa i
framtiden som i en öppen bok. »Innan tidens metallfinger utvisar
middagsstunden», säger t.ex. Zanoni, »är kardinalen icke mera till.» Och
mycket riktigt: den beskedlige kardinalen aflider i råttan tid!
Det »heliga och vördnadsvärda brödraskapets» syfte är att genomtränga
tillvarons gåtor för att gestalta mänsklighetens jordiska lif skönare,
värdigare. Dock, detta innebär inte att visheten finge spridas bland de
profane. Att utrusta vanlige dödlige med en öfvernaturlig makt, skulle
blott öka de många onda människornas förmåga att göra ondt, och släktets
lif blefve ännu miserablare än det är. Följaktligen måste visheten
förbli strängt esoterisk, en kunskap förbehållen blott de utvalde som
efter att ha bestått de fruktansvärdaste prof befunnits värdiga att taga
mänsklighetens ledning om hand. Vi möta här ett uttryck för politikern,
diktaren och världsmannen Bulwer Lyttons aristokratism.
Den vise Mejnour formulerar saken så, att man måste förmå att afsäga sig
»verkligheten» för att endast lefva andens lif i vetandets rena rymd.
Den vise Zanoni utvecklar samma sak något mera detaljeradt när han
berättar om sig själf: »det lif jag för, afskild från människornas
oroliga hop, är ett tillbedjande af skönheten, från hvilket jag dock
söker bannlysa de känslor den förnämligast framkallar. Som ett ondt skyr
jag hvad människan anser för det bästa på jorden, dess döttrars kärlek.»
Kort sagdt, det stora brödraskapet bannlyser den jordiska kärleken, som
fjättrar människan vid människorna.
I stället anbefalles den himmelska. Den metod att nå visheten,
som Mejnour och Zanoni ha tillämpat under sitt fyratusenåriga lif,
beskrifves som ett känslans successiva inriktande på föremål af en allt
högre ordning, ungefär som proceduren nyligen skildrades af Rolf
Lagerborg i hans bok om den platonska kärleken.
Resultatet har gestaltat sig något olika för de båda visdomsbröderna.
Mejnour syntes helt och hållet likgiltig för den verkliga världen, heter
det. Hans handlingar afhjälpte ingen brist, hans ord lindrade ingen
sorg. Han »lefde, rörde sig och hade sin varelse såsom en regelbunden
och lugn abstraktion snarare än såsom en den där ännu bibehållit sitt
släktes skapnad, känslor och sympatier». Med ett ord, den vise Mejnour
hade vandrat igenom och lämnat bakom sig både köttets och själens
världar och lefde i andens rike.
Den vise Zanoni hade inte hunnit fullt lika långt. Han hyste välvilja
för människorna, han sträfvade att göra människorna godt. -- Romanen är
berättelsen om huru den kärlek, som han från sin öfvermänskliga
ståndpunkt hade ägnat människorna, söker sig sitt föremål i en enda
människa; huru den himmelska kärleken åter antar den jordiska kärlekens
drag, och huru han till sist stiger ned ur sin rymd.
Zanoni ingår en äktenskaplig förbindelse med den sköna Viola, en
neapolitansk flicka af anspråkslös härstamning och utan annan kunskap
än hjärtats vishet. Han bemödar sig att meddela henne af sitt
öfvernaturliga vetande -- han bjuder till att leda henne in på samma väg
som han själf för några tusen år sedan beträdde. Violas fromma sinne
vägrar att låta upplysa sig, och för henne är den profana kärleken
alldeles tillräcklig. Och då hon inte låter höja sig till Zanoni, så