I marginalen - 01

I MARGINALEN
OLAF HOMÉN



Holger Schildt Albert Bonnier
Helsingfors Stockholm


_Samtliga uppsatser ha tidigare varit offentliggjorda._
_De flesta ha aftryckts ur Dagens Press, där de ha ingått
under bokens rubrik._


WERNER SÖDERHJELM.
[Werner Söderhjelm: _Utklipp om böcker_. (Essayer och kritiker II.)
-- Söderström & C:o, Helsingfors.]

Med utgifvandet af denna första volym af professor Werner Söderhjelms
samlade kritiker och essayer har ett gammalt önskemål hos den litterära
publiken omsider förverkligats.
Den »litterära publiken» är i detta fall inte liktydig blott med en
trängre krets af vittert intresserade -- professor Söderhjelm har
förmått vinna gehör inom alla lager af den allmänhet, för hvilken sådana
saker som konst och litteratur öfver hufvud taget existera såsom närmare
eller fjärmare begrepp.
Detta beror på en sällsynt, hos oss alldeles ovanlig, förmåga att
meddela sig. Utan att ha uppgifvit något af sig själf, utan att ha
slagit af något på sin tanke eller ha ackommoderat form och stil efter
den stora publikens fordringar på ett visst slags populär hållning har
Söderhjelm skapat sig en den mest omfattande läsekrets.
Som kändt har Söderhjelm som vetenskapsman gjort en bestående insats på
tvenne skilda områden: han har som litteraturhistoriker förmedlat
moderna åskådningar och metoder; som filolog har han infört det
vetenskapliga germansk-romanska språkstudiet i vårt land. Härtill kommer
såsom -- åtminstone enligt min tanke -- icke mindre viktig den insats
han gjort i vårt kulturlif som litterär journalist.
Jag använder med afsikt detta ord. Söderhjelm är journalist i samma
mening som Brandes är det, och Levertin och Lemaître voro det. Han
representerar en kritikertyp, som på vissa punkter ställer sig i
motsättning till den, som företräddes af C. G. Estlander. Denne upphörde
icke att vara akademiker. Jag påstår naturligtvis inte, att Estlander
ägt så litet verklighetssinne, att han alltid och quand même hade talat
ur katedern! Men jag ville göra gällande, att det inte ligger något af
händelse, men så mycket mera af tanke i det förhållandet, att den tyngst
vägande parten af hans essayistverksamhet ligger bevarad inom en
månadstidskrifts pärmar.
Kritikern af Söderhjelms, Brandes' och Levertins typ ställer sig ett
vidare syfte och söker sig därför också ut mot ett bredare auditorium.
Den speciella fonden är här den samma som där -- den vetenskapliga
uppfattningen. Men den allmänna bakgrunden är vidsträcktare: den är den
intima beröringen också med dagens lif, behofvet att fatta och fånga
sanningen också i allt det, som ännu så länge spirar och växer, att
lyssna äfven till pulsarnas slag i samtiden och tyda tecknen, som visa
mot framtiden. Kort sagdt, denna kritik vidgar det historiska begreppet,
där den inom sin krets principiellt och praktiskt drar både forntid och
nutid. Den bearbetar både gammalt och nytt; den både fångar de stora
perspektiven, som stiga ur det framfarna, och den söker teckna linjerna
som ge sig för betraktaren af det närliggande; den arbetar ständigt både
med personligheterna, som hvila afslutade i tiden, om jag så får säga,
och med dem, som alltjämt röra sig och förvandlas. Detta allt skapar i
synnerhet rörelse. Det blir allt detta skiftande och växlande, som
Söderhjelms essayer äga, den lifvets färg som präglar hans kritik.
Denna rörlighet -- hvilken också uppträder såsom omväxling -- och det
lefvande tycket ha tillåtit hvar och en att i Söderhjelms kritiska
författarskap finna personliga anknytningspunkter. Alltid har det varit
något nytt som väckt det speciella intresset; uppslag och synpunkter ha
aflöst hvarandra i snabbaste takt, lockande och fängslande, och mot den
samlade bilden af två eller tre decenniers kritikerverksamhet ställer
sig bilden af en allmänhet, som efter hand vant sig att lyssna till
kritikern, som följt honom allt längre: med allt mera ökad förmåga att
förstå och att tillämpa. Hvad Söderhjelm i detta hänseende uträttat med
de oräknade bokanmälningar och författaranalyser han strött omkring sig
under årens lopp, kan knappast skattas nog högt. Det betyder hvarken
mera eller mindre än en kulturhistorisk gärning af mycket stor
betydelse. Han har verkat smakförädlande på vida lager af allmänheten,
han har låtit många känna, att det ges en skillnad mellan en litteratur,
som är konst, och en litteratur, som är något helt annat, och han har på
detta sätt fört dem närmare skönheten. Han har verkat på både svenskt
och finskt håll. Det är svårt att afgöra, hvar han satt djupare spår.
Möjligt är att den finska publiken -- som ju äger en större spontaneitet
-- reagerat mera oförbehållsamt, mera direkte. Jag tror dock för min
del, att Söderhjelms inflytande på det svenska hållet nått lika långt
och betydt minst lika mycket.

De femtio uppsatser, som den innehållsrika volymen rymmer, samla sig af
sig själfva till en karakteristik af författaren. Jag skall särskildt
framhålla ett par drag ur åskådningen.
I flera essayer firas sanningens uppdagande som vetenskapens enda mål.
I denna åskådning har också författarens kritikerverksamhet sitt fäste:
den är uppdagande, utredande, den söker sig fram till idéen, den skiljer
väsentligt från oväsentligt och blottar kärnan, som kan vara diktarens
tanke eller diktarens personlighet.
Som sanningens litterära uttryck fattas klarheten. Den bestämmer formen
också i dessa uppsatser, den skänker framställningen tillgänglighet, gör
den »populär». Den är inte ensamt tankens klarhet, den är också, den är
i synnerhet det slags klarhet, som har sin källa i intuitionen, och som
är dess större ju smidigare, säkrare och precisare denna arbetar. En
sådan intuition, lefvande, ytterligt snabb, alltid redo att styra med en
förvånande spänstighet mot nya mål, är grundvalen på hvilken Söderhjelm
byggt upp en kritisk alstring, som omspänner alla tänkbara slags
personligheter och alla möjliga slags vitterhet.
Men det som väcker största respekten, när man läser dessa kritiker och
essayer, är kanske, när allt kommer omkring, ändå inte den märkliga
förmågan att upplefva både människor, landskap och diktverk och att
förvandla upplefvelserna till bilder af en strålande klarhet, och det är
kanske inte heller författartemperamentets rikedom och den formande
handens skicklighet. Jag tänker på ett alldeles särskildt uttryck för
personligheten.
Genom Söderhjelms bok går en egen _stämning_. Den skänker de femtio
tidningsurklippen det hela verkets tycke, den är mediet genom hvilket
författaren ger sig åt oss som personlighet och konstnär.
Den har flutit ur ett personligt öfvertygelsespatos, som ligger värmande
och lifvande på djupen, som han inte hänvisar till för egen räkning, men
hvilket vi varsna när han t.ex. talar om Taine, Gaston Paris, Zola,
Carlyle.
Han framställer dem som fyra stora arbetare, han framhäfver den
förebildliga moraliska skönheten i deras åt ett beständigt arbete
invigda lif. Det blir i essayen öfver Taine några oförglömliga sidor om
begäret att nå allt närmare sanningen och om viljan att för sanningen
finna ett uttryck, som låter den meddela sig åt andra.
Denna uppsats är något af det allra vackraste i boken, öfver hufvud
taget något af det vackraste som modern svensk essaykonst har skapat.
Med en känsla, under hvars behärskade form anas den djupa, brinnande
öfvertygelsen, uttryckes vördnaden för arbetet och forskningen, och vi
säga oss, att vi här ha trädt egendomligt nära den rastlöse forskare och
aldrig hvilande arbetare, som författaren är.
24. 5. 16.


KAARLO ATRA.
[Kaarlo Atra: _Pyhä Cecilia_. Otava, Helsingfors.]

Scenen i Kaarlo Atras nya roman är Lokkila gamla herrgård. Släkten,
som en gång residerade på den, har dött ut, och kommunalläkaren,
medicinelicentiaten Olavi Luoto bebor nu, på hyra, det romantiska
stället.
Olavi är den finska novellistikens Juan-namn, och doktor Luoto är mycket
riktigt en intressant och förförisk person. »I hans väsen bringar solen
samma fruktbärande välsignelse som i naturen» -- vad detta sedan må
betyda -- och »folket kallar honom icke för intet soldoktorn».
Soldoktorn är af en subtil och till och med eterisk daning: »han ser
frisk och kraftig och alltigenom rättfram ut, men så snart han börjar
tala, anar också en främmande att hans själ är ömtålig som en spegels
glas, på hvilket äfven minsta andning märkes». Ett faktum är i själfva
verket, att detta soliga väsen trifves bäst i den vemodsfyllda nattens
milda trånad: doktor Luoto lefver i en »längtan utan gräns», och hvad
hans dröm gäller är ett »kvinnoideal» som det aldrig förunnats honom att
möta.
Dock, vi ha inte att tänka oss doktor Luotos idealitet som en frukt af
okunnighet, af obekantskap med denna världen. Hans skarpa öga har pejlat
djupen på lifvets frånsida: »för hvarje fullvuxen man var det en
offentlig hemlighet, att man i världen kan köpa äfven de vackraste
kroppar för penningar.» Ej heller böra vi fatta honom som en i ett
fjärran blå förlorad svärmare. Ehuru han »alls ej var någon materialist»
-- det ha vi just fått en aning om -- så »gladde det honom likväl» att
Fiina, hans trogna domestik, visade honom den »uppmärksamheten» att
första maj iföra sig »helgdagsdräkt» och duka bordet »med större omsorg
än vanligt». Det är på sådana drag vi igenkänna den sanne
skönhetsdyrkaren, lefnadskonstnären som med förfinade sinnen njuter de
glädjeämnen verkligheten bjuder.
Skönhetstörsten och idealiteten fullständigas af intellektualiteten.
»Mellan himmel och jord», anmärker doktor Luoto (med tre punkter),
»finnes så mycket underbart...» Sådana skarpa saker kan inte hvem som
helst hitta på. En annan gång försänker sig doktorn i begrundan, och det
blir följande tankekorn: »på hvilket underbart sätt förmår inte musiken
förena människor. Gudarne ha måhända med den skänkt människorna de ord,
hvilka saknas i alla språk».

Musiken är doktor Olavi Luotos stora passion. Det är i den han
rätteligen lefver. Flygelns toner förkroppsliga hans drömmar; violinens
ljudvågor bära honom bort öfver tid och rum till skönare land,
exempelvis renässansens Florens, som -- om vi få tro författaren -- var
ett skönsjälarnas och fantasimänniskornas hemvist.
På doktorns vägg hänger en reproduktion af Donatellos Cecilia; den gaf
honom en gång hans mor då han var sjuk, och det hände att han förnam en
»sällsam musik». Doktor Luoto »har inte diskuterat saken med någon. Det
har han inte kunnat. Hvem skulle väl ha trott honom och förstått honom.
Allt hade förklarats som en dröm eller en feberfantasi». -- »Stundom
måste han le, när han tänkte på hvad hans vänner med sitt kalla förstånd
skulle säga, om de visste». Men de veta lyckligtvis ingenting; de ana
inte hur mycket det finnes mellan himmel och jord, och hade man bedt dem
säga sin mening om doktor Olavi Luoto, så hade de svarat: »en vanlig ung
läkare, som idkar musik på lediga stunder. Litet egendomlig kanske,
emedan han sörjer de konstnärsdrömmar han nödgats lämna. Hvad hade de
annat kunnat säga om honom». En högst vanlig liten landsortseskulap,
inte alltför väl balanserad -- sådan vore således doktor Olavi Luoto om
han dömdes med »förståndet»; en skön själ och en undantagsnatur, nobel,
märklig och förnäm -- sådan är han bedömd af författaren.
En undantagsnatur visar han sig vara särskildt i sitt förhållande till
kvinnorna. Vi ha sett, att han lefver i en mild trånad efter ett
feminint ideal. Hvad han drömmer om är en kvinna, som han kunde närma
sig, inte som mannen närmar sig kvinnan, utan som människan vänder sig
till människan. Ty »man och kvinna», »manligt och kvinnligt» -- detta är
»begrepp», hvilka sannerligen pläga fattas »alldeles som vore det fråga
om hästar och hundar».
Doktor Luoto hade under sina Helsingforsår gjort sitt bästa för att
finna sin drömda syskonsjäl. Han frågade inte efter yttre fägring. Vad
han sökte var »det bästa» i kvinnorna; han »bjöd till att glömma allt
annat», och det lyckades honom faktiskt att omge sig med en mängd
»begåfvade kvinnliga kamrater och vänner», hvilkas styrka inte låg i
förgängliga behag.
Det blef i alla fall blott en »serie af skeppsbrott». Ingen af alla
dessa damer, som kallade sig hans »systrar, vänner eller mödrar»,
förmådde i längden iakttaga det kamratliga förhållandet -- erotiken
spelade alltid till sist in och störde den sköna själsgemenskapen.
Men det är nog att exemplifiera doktorns trista erfarenheter med en
upplefvelse från Lokkila. -- En dag mottages han vid sin hemkomst af den
trogna Fiina. Hennes kinder brinna, hon har ett ovanligt mörker kring
sitt ögonbryn. Fiina har rödstrukit sina kindben och tuschat sina ögon!
Hvarför? Doktorn antar att hon är »sjuk». Nästa gång är den trogna Fiina
tydligare; hon gör sin husbonde en kärleksförklaring; det är ingen
själarnas gemenskap hon har i sikte, och doktor Luoto sänder henne till
ett sanatorium.

Också fru Cecilia Alvén är en musikalisk undantagsnatur. Hon är
visserligen inte på långt när så exklusiv som doktor Luoto, men »han
måste inför sig själf medge, att hon öfverallt, äfven i de största
förhållanden, hade väckt hans uppmärksamhet». Fru Alvén är gift med en
man som är många år äldre än hon själf; hon har lefvat i ett lugnt och i
yttre hänseende lyckligt äktenskap, men »drömmen om det gyllene slottet
har aldrig upphört att följa henne». Hon har ett barn; gossen är
konvalescent efter en svår sjukdom, och hon har slagit sig ner på
trakten för att han skall få andas landtluft.
Doktorn och fru Alvén göra musik tillsammans, och hon kommer att
betänka, att hennes äktenskap är bra tomt. Doktorn lägger märke till en
förunderlig likhet mellan sin Donatello-reproduktion och fru Alvén;
fru Alvén tycker, att den heliga Cecilias bild förekommer henne
»oförklarligt bekant». De glömma sig själfva i musiken; syner stiga fram
ur en tid, som ligger hundrade af år bortom nuet; en mystisk själarnas
gemenskap befinnes ha bestått mellan dem långt innan någondera af dem
var till i sin nuvarande gestalt -- kort sagdt, de tänka på skilsmässa
mellan fru Alvén och hennes man. Men barnet är där; barnet står emellan
dem, och fru Alvén afsäger sig lyckan för att lefva för »sin plikt».
Doktorn hängifver sig också han åt pliktuppfyllelsen. Men om natten
skrider han fram i sina tomma rum i den forna herrgården, aflockande sin
violin vemodiga toner.
_Den heliga Cecilia_ hör till de böcker som recensera sig själfva; jag
antar att det vore onödigt att bygga ut referatet till en kritik.
Romanens ledande egenskap är naiviteten. Det är inte den sorts naivitet,
som betyder så mycket som friskhet, ursprunglighet etc; ordet tas här i
sin bekanta betydelse som den jämförelsevis höfliga omskrifningen för
omogen smak och outveckladt omdöme. När jag karakteriserar Kaarlo Atras
roman som naiv, afser jag helt enkelt att slippa säga, att det slags
romantik han odlar i den är skolpojkspoetiskt pueril och mamsellaktigt
sipp. Doktor Luoto är samma andas barn som de slappa och sladdriga
individer fru Blicher-Clausen hade till specialitet att framställa. Det
är en församling af underliga känslofrossare. De njuta vällustigt af
sina vedermödor. Den vanliga tillvaron är alltför tarflig för deras
distingerade söndagsnaturer, och de föredra att i sitt spinkiga drömlif
upplefva något som de inbilla sig vara en tillvaro af en högre och
förnämligare art.
Nu säger kanske någon, t.ex. författaren, att jag inte tycker om typen
Luoto och därför inte heller gillar boken hvars hjälte doktor Luoto är.
Låt mig således tillägga, att det fatala för mig i synnerhet ligger i
författarens ställning till sin hjälte med tyåtföljande konsekvenser.
Han har inte skildrat. Han har inte bearbetat den kasus doktor Olavi
Luoto företräder. Han omfattar honom med en svärmisk hängifvenhet; han
ägnar honom en rörd sympati. Han ser en hel och fullfjädrad, förebildlig
människa i en tämligen ofullgången företeelse -- han inbjuder oss att
finna skönhet och värde i en hållning, hvars förutsättning näppeligen är
någon annan än bristen på verklighetssinne och jämvikt och bristen på
vilja.
Och han meddelar sig med oss i en form, som söker sin like i vemodsfull
sliskighet.
1. 7. 15.


JOHAN HÖRNFELTS ROMAN.
[Henning Berger: _Hörnfelt_. En novellroman. -- Albert Bonniers
förlag, Stockholm.]

Förmodligen påminner sig läsaren ännu, att Henning Berger för inte så
länge sedan utgaf en cykel romaner, tre eller fyra till antalet. Deras
hjälte bar samma initialer på sin cloak-bag (betyder bara »kappsäck»)
som Henning Berger; han hade utgått ur enkla förhållanden som denne;
han lärde i likhet med denne amerikanska språket under loppet af några
ansträngande hundår därute i Chicago, och han förblef trots dessa och
andra lifvets lärdomar en ohjälplig parvenu, som föll till föga inför
allt som var patenteradt fint och kostade pengar. Kort sagdt, det var
både det ena och det andra som gjorde troligt för den skarpsinnige
betraktaren, att Helge Bendel på det stora hela kunde identifieras med
Henning Berger.
Böckerna om Helge Bendel voro ett slags uppgörelse. De hade skrifvits af
en författare, som tog sin sak på allvar (den var frågan om honom
själf). Egna upplefvelser, det är i Henning Bergers fall: egna, lagom
vemodiga stämningar och egna, med otroligt skarpt öga varsnade syner,
voro cykelns innehåll. Detta själfupplefda var en förutsättning för de
vackra saker, de många skickligt gjorda saker och till och med fina
saker, hvilka allt som oftast mötte. Det var detta själfupplefda, som
skapade den enhetliga ton cykelns romaner ägde, den lefvande färg och
rytm de faktiskt hade.
Bendel-serien var således något särdeles vederhäftigt. Sanningsvärdet
var oförnekligt: den hade ett dramas -- ett långsamt glidande dramas --
betingade utvecklingsförlopp.
Dessa böcker äro sin författares tillsvidare sista ord. Sedan Henning
Berger skref dem, har han ingenting haft att säga. Och han har
följaktligen inte heller -- vi frånse ett par noveller -- gifvit något
särskildt anmärkningsvärdt. Måhända är _John Claudius' äfventyr_ det
märkligaste han åstadkommit under dessa senaste år...
Säkert är åtminstone, att denna roman, som Henning Berger själf -- det
bör erkännas -- har kallat »en rapsodi», ger några af de drag, hvilka
framträda mest i hans författarskap, isynnerhet sådant det numera ter
sig.
Henning Bergers främsta egenskap är, som vi veta, hans förmåga att se.
Ingen är mera främmande för umgänget med idéer än han. Men ingen äger
hans öga för detaljen, ingen kan som han göra affär af det mest
obetydliga och meningslösa lilla fenomen -- en ljusreflex på en
lackkänga, en doft från sophögen på en bakgård i Chicago, slamret af en
tram som susar förbi. Det är af sådana saker människornas lif består för
Henning Berger.
Men inte ens Henning Berger saknar den förmåga att tänka, som anses
utmärka människan. Dock, liksom Zola tänkte med ryggmärgen -- enligt
hvad någon af hans vittra fiender påstått -- så tänker Henning Berger
med sitt sentiment, d.ä. en spröd känsla som med åren antagit alltmera
af det lilla, känslofulla, resignerade vemodets karaktär. Intrycken, som
han upptar med så skarpa sinnen, underkastas näppeligen någon särskild
bearbetning: de noteras sida vid sida; de bli på sin höjd stämningar:
hvilka ligga sida vid sida. Berger är till sin hela läggning hvad man
kallar en impressionist; en bok af Berger är en serie uppteckningar af
sinnesintryck, och hvad därutöfver finnes är på sin höjd antydningarna
om de känslor af lust och olust som han erfar. Jag har alltid haft den
vanan, heter det i _Fata Morgana_, att iakttaga ljusspel och
färgskiftningar, och det har gått upp till den grad med mitt psykiska
tillstånd för tillfället, att det blifvit en del af det. Jag skulle
kunna förklara mig själf så att säga i miljöfärger. -- Dock, i de
tidigaste novellerna och i böckerna om Helge Bendel förekom faktiskt den
särskilda, lefvande atmosfär, som antyddes. Den gaf sig i novellerna ur
en ung människas ännu ursprungliga, starka och genuina känsla -- den
flöt på samma sätt i Bendel-romanerna ur den genuina och starka
stämning, som bemäktigade sig författaren när han -- med rörelse --
betraktade sig själf och sitt lif.
Jag kallade _John Claudius' äfventyr_ något af det mest karakteristiska
Henning Berger på senare tider åstadkommit; jag ville härmed säga,
att romanen representerar hans impressionism med en åskådlighet,
påtaglighet, tydlighet, hvilka inte kunde vara större. I denna bok
regerar impressionen; den är något så när autonom, och verket innehåller
intet, som icke vore anteckningar hänförande sig till hjältens
sensationer vid anblicken af en samling »skrindor, varuvagnar, skjut-,
skott- och vinkelaxelkärror, gamla uttjänade fordon och moderna sådana
-- till och med en lastautomobil»; vi se John Claudius vibrera vid
åsynen af en »näsa glödande som ett eldkol» i skymningen; det är den
raffinerade John Claudii sinnesrörelse då han »väcktes klockan nio med
ett patenteradt munvatten», »serveradt i en ångande sköljskål af
silfver» -- o.s.v. sida efter sida och bland dem i synnerhet den sida,
på hvilken följande Henning Berger'ska metafor står skrifven: »Jag
upprepade: Jag har gått vilse, jag är hungrig. -- -- Hon lade ett finger
på sin mun, hvars nu sammanprässade fylliga läppar liknade en liten
blodrik miniatyrbiff». Denna kannibaliska liknelse är ett fynd,
miniatyrbiffen ett gefundenes fressen. Den afslöjar vältaligare än den
kraftigaste utläggning den kroppsliga arten af Henning Bergers
ingifvelse. Kommer också inte hans inspiration precis från magen -- som
här faktiskt råkar vara fallet -- så är det åtminstone från sinnena,
och endast från dem. Hans dikt är, sådan den representeras af _John
Claudius' äfventyr_, hans ögas, hans öras och hans näsas upplefvelser.
I _John Claudius' äfventyr_ hade känsligheten reducerats. I den nya
romanen spelar den en framträdande roll. Ett Henning Berger'skt vemod är
den luft, som sveper kring den lilla bokens lika entoniga som omväxlande
händelseförlopp.
_Hörnfelt_ är berättelsen om en stockholmsgrabb, som försöker sig som
kontorist i fädernestaden, emigrerar till Amerika, sliter ondt i
Chicago, återvänder till hemlandet och blir direktör och rentier, för
att därpå flacka Europa rundt på bantåg. Det är nästan punkt för punkt
händelsernas gång i Bendel-cykeln. Öfverensstämmelserna gå i detalj: så
är t.ex. Johan Hörnfelts barndomsmiljö densamma som Helge Bendels. Med
_Hörnfelt_ har Berger gifvit en kortfattad repetitionskurs i Bendels
historia till bruk för dem, som inte ha tid för den vidlyftigare
framställningen.
I _Hörnfelt_ finnes intet, som icke funnes i Bendel-serien, och blott
det som saknas gör en skillnad.
Det är det väsentliga som saknas, det fängslande som är borta.
Stockholmsvyerna tecknas samvetsgrant, ljusreklamerna och
bakgårdsparfymerna i Chicago beskrifvas med omsorg, reskoffertar
karakteriseras, kläder studeras och analyseras, och vi få lyssna till
den hotellportiervolapük hvars talande bereder rentier Hörnfelt en af de
få vällusterna i hans trista lyxtrainstillvaro. Ett par små ansatser
till humor förekomma. En och annan vacker stämning finnes, fylld af den
resignerade uppgifvelsen hos en människa, som inte kan kvarhålla något,
därför att hon lefver i intrycken, hvilka strömma emot henne och glida
bort.
Men detta allt har inte gestaltats. Det har inte heller af sig själft
blifvit till något, och ur den tragiska död af vällefnad, som på sistone
ändar rentier Hörnfelts på pröfningar rika lefnad, ger sig inte ens ett
komiskt intryck.
Tragikomiken låg på lur i stoffet, ironien låg och väntade i
uppställningen -- ett par tag har författaren lockat fram dem. Men han
har blott sporadiskt förverkligat dessa impulser. Var _John Claudius'
äfventyr_ den oafsiktliga parodien på Henning Bergers impressionistiska
berättarteknik, så ger _Hörnfelt_ frånsidan af hans stämningsmåleri --
det grunda, det flacka i en känslighet, som f.n. mer än till hälften har
förtärt sig själf och i detta nu således tyckes på god väg att förtorka.
11. 3. 16.


NANNY CEDERCREUTZ.
[Nanny Cedercreutz: _Från alp och hav_. -- Söderström & C:o,
Helsingfors.]

Det är inte de vanliga reseskisserna friherrinnan Cedercreutz
sammanställt i sin bok. Af Bædeker-draget förmärkes knappt ett spår.
Författarinnan har inte katalogiserat den schweiziska alpvärldens
berömda naturskönheter, och fåfängt se vi oss om efter en förteckning
öfver de bekanta ting af olika slag, som möta resenären vid Rivieran.
Saken är den, att författarinnan har sin särskilda utgångspunkt. Hon är
framför allt en passionerad blomsterforskare, en utomordentligt
hängifven örtdyrkare. Världen är för henne en botanisk trädgård, och med
välbehag -- med vällust, om jag så vågar säga -- läser hon namnen på
blomsterpinnarnas latinska etiketter. De äro för henne de ljufligaste af
poem. Med en respektfull häpnad, som efter hand öfvergår i sympatetisk
beundran, iakttaga vi författarinnans lärdom och lyssna vi till
facktermernas mystiska klang. »Jag bugar mig inför Euphorbia dendroides,
Europas märkligaste euphorbia-art», säger hon. Ja, hvad kunna vi annat
göra? Vi buga oss i vår tur.
Denna stora trädgård är en författarinnans privata tillhörighet. För det
första därför, att hon lifvas af det intresse, som skapar äganderätt och
bemäktigar sig sitt föremål. Och vidare därför, att hon äger en
personlighet i hvilken -- om jag så får uttrycka mig -- jag-känslan
dominerar.
Inte det minst fängslande i friherrinnan Cedercreutz' bok är nämligen
den omständigheten, att den i så hög grad är en jag-bok. Med lif och
själ hängifver hon sig åt uppgiften att njuta den och den
blomsterängens, Rivieravägens, alpvyens ljufligheter; till sig och sin
stämning hänför hon allt hvad hon upplefver; det existerar tydligen
ingenting af någon nämnvärd vikt och mening utanför det, som har
betydelse för henne själf. I sanning, vyerna, som hon låter oss se,
äro verkliga paysages d'âme, et même d'estomac.
Ja, för denna boks författarinna är människan för visso ingen eterisk
varelse, hvars sköna själ frigjord sväfvar öfver blomsterfälten. En
solid kroppslighet är vårt egentliga jag, har hon känt, och det är med
fulla sinnen hon njuter blommornas färger och dofter, solens värme och
alpsnöns friska kyla, och till sist den ojämförliga diner, som _le chef_
vederkvicker henne med när dagens ärorika vedermödor nått sin afslutning
i hotellets matsal.
Gällde det att särskildt framhålla något af bokens stycken, så blefve
det visst _Albulas källa_. -- Albula är en liten flod. Vi veta, att den
verkliga alpmänniskan har sin specialitet, och vi minnas historien om
honom som samlade bergstoppar: han klängde upp på högsta spetsen och
knackade lös en bit ur den. Friherrinnan Cedercreutz samlar flodkällor.
Hon tar sig fram till flodernas ursprung i gletschern, hon vandrar uppåt
långs deras lopp, studerar i detalj deras utveckling genom flodens, åns,
bäckens och rännilens olika faser, med ett ord: hon så att säga
botaniserar dem. Vägen till Albulas källa går genom en ladugård. Här
varsnar hon ett anslag som förbjuder tillträdet. Inskriften Aphthae
epizootica säger henne strax, att det är fråga om den smittosamma mul-
och klöfsjukan. En landtpolis dyker upp och skänker genom sin närvaro
eftertryck åt förbudet. Författarinnan blir »full af tantaluskval».
Men hvad skall hon göra? »Det var kanske ändå inte rådligt att trotsa
förbudet, femtio francs var en rätt stor summa, och det kunde hända,
att jag skulle få ytterligare ledsamheter». Efter att i någon mån ha
åberopat också sin finländska »känsla af respekt för lag och rätt»
afstår författarinnan för denna gång. Men hon ger sig inte. Tio dagar
senare griper hon sig åter saken an. Denna gång tyckes respekten för lag
och rätt ha lagt sig litet, och den energiska damen står i begrepp att
»kvista af» genom det förbjudna området. Dock, i det kritiska
ögonblicket uppenbarar sig polisen. Och det blir hennes lott att under
oändliga omvägar, på oländiga stigar taga sig fram till floden Albulas