I marginalen - 03

Total number of words is 4470
Total number of unique words is 1790
22.9 of words are in the 2000 most common words
32.5 of words are in the 5000 most common words
37.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Den för oss ut i världen. Den helige Frans af Sales' betydelse var som
bekant den, att han förnyade sin tids fromhet: han skänkte den ortodoxa
tron ett drag af innerlighet; han förde fromheten ut i lifvet när han
lärde, att enhvar kunde förverkliga sanningen på den plats han intog i
världen och utan att uppgifva den sociala karaktär han ägde såsom
utöfvare af sitt yrke, medlem af sin grupp.
Själfva metoden åter, genom hvilken detta lyckliga resultat stod att
vinna, är den platonska. Den helige Frans uttrycker den
kristet-platonska tanken, att intet stillestånd är möjligt, och han
belyser den med en -- ofta anförd -- platonsk bild, som låter oss skåda
människan vandrande på en stege: hon måste antingen stiga uppåt, och hon
vinner då allt, eller också bär hennes vandring utför, och hon förlorar
då något med hvart steg hon tar, tills hon förspillt allt. Den kraft,
som manar oss att stiga och till hvilken vi äga att lyssna, är den
kärlek till Gud, som längtar att få omedelbart omfatta sitt föremål --
Platons kärlek som synes.
Mellan den helige Frans' platonism och mystiken -- som i förbigående
sagdt inte saknade representanter bland helgonets närmaste lärjungar --
består således en afgjord skillnad. Vi kunde bestämma den så, att medan
den typiske mystikern sträfvar att förlora sitt jagmedvetande för att
befriad från detta kunna motståndslöst försjunka i gudsbetagenhetens
djup, så sträfvar den kristne, sådan han tecknas af den helige Frans,
att just såsom ett jag möta Gud. Inte såsom ett jag, hvilket afskuddat
sig medvetandet om sig själft, men såsom det fullkomnade och fulländade
jordiska jaget varder enligt den helige Frans af Sales den sanne kristne
på sistone krönt af Gud. På ingen punkt -- säger han -- må den kristne
förlora ur sikte sitt eget själf; alltid må han förstå att skåda klart i
sin själ för att känna hennes behof, och städse må han veta att hålla
jagets tyglar i fast hand.
Kristendomsläraren Frans af Sales är en af företrädarne för den
platonska strömning, som under renässansen kväller fram och på så många
skilda håll och i så många olika former flyter in i den nya tidens
andliga lif. På en af dessa strömfåror kunde särskildt hänvisas. --
Samtidigt som den helige Frans arbetar på den kristna idealmänniskans
fulländning, vidtager också arbetet på den profana idealmänniskans
utformning till allmängiltig typ. Honoré d'Urfé tecknar under den
»fulländade vänskapens» namn en idealbild af en förebildlig kärlek,
som inte blott är erotik, utan också, och måhända främst, betecknar en
andens förfining. Och så följer hela raden af lefnadsfilosofer, alla
åberopande ett allmängiltigt ideal och alla inskärpande nödvändigheten
att sträfva från stadium till stadium för att nå det. Särskildt tydlig
träder oss Platons kärlek till möte som den bestämmande principen i de
råd och anvisningar, hvilka Fader Senault meddelar i sin _Afhandling om
passionernas användning_. Lasterna äro blott förvanskade uttryck för
människans naturliga sträfvan att göra det goda, säger han; lasterna äro
med ett ord missledda dygder. Dygderna åter äro blott olika namn på en
och samma »grundpassion», nämligen kärleken. Och det gäller således för
människan att återställa »hjärtats rörelser» till deras ursprungliga
renhet och förvandla lasterna till dygder och dygderna till kärlek --
sker detta, och har hon på så sätt ställt sitt hjärta under den renade
kärlekens välde, så har hon härmed också öfvervunnit »egenkärleken,
själfviskheten» och förverkligat den »ursprungliga kärlek», som »förenar
människan med alla de goda tingen» i allmänhet och synnerligast med
dessas urbild, Gud.
Öfverallt, där det nya lefnadsskicket arbetar sig fram inom den nya
tidens kulturmänsklighet, torde vi på liknande sätt återfinna drag af
Platons lära -- jag erinrar blott om den undervisning i tillämpad
platonism, som Baldassar Castiglione meddelar i _Hofmannen_ (bok IV),
all lefnadskonsts grundläggande verk. Och så kan det således sägas,
att Platons kärlek, den »himmelska kärleken», har förmått tjäna både
himmelens och jordens makter, där den gifvit mystikern medlet att
förlora sig i gudomen och skänkt jordelifvets man medlet att förkofra
och trygga sitt jordiska jag.
Den dubbla betydelsen af princip i världsuppfattningen och därmed också
af faktor i lifsföringen har Platons kärlek erhållit under den
romantiska perioden. Romantikens diktare hämta ur platonsk mystik former
för sin längtan bort ur nuet och det förhandenvarande, och de finna i
den uttryck för sin hemlängtan till en högre tillvarelseform. En
lycksalighetens ö hägrar vid den synrand, som de skåda med sin »inre
syn»; lifvets företeelser äro de förgängliga »tecken», bortom hvilka det
oförgängliga anas. Men den kraft, som skall förmå skänka människan
delaktighet i det all-goda och all-sköna, är den kärlek, som förenar
allt lefvande, både det besjälade och det som tyckes obesjäladt. Den är
den Platons kärlek, som vi redan mötte i några rader af Novalis,
kännetecknande för tysk mystik och för romantisk mysticism i allmänhet.

Dr Lagerborgs bok är inte blott en synnerligen lärorik och fängslande
lektyr. Med de utflykter han gör till filosofiens grannrike
litteraturen, lämnar han den vittra vetenskapens gynnare och idkare en
mängd nyttiga anvisningar till det och det litterära fenomenets rätta
förstånd -- platonsk kärlek är åtminstone den öfverskrift, som i många
fall tillåter oss att snabbt och bekvämt sammanfatta en utveckling i två
ord. Så gjorde helt säkert en hänvisning på Platons kärlek Rebekka Wests
inre historia fattbarare för dem, som vägra att fatta hennes och
Johannes Rosmers upplefvelse. Det är en förtjänst hos dr Lagerborgs bok
att den direkte inbjuder till sådana analyser.
Jag tillägger, att den temperamentfulle författaren gifvit sin
framställning en form, hvars klarhet och ro vackert tala om den
hängifvenhet han ägnat sitt stora ämne. Det är en behärskning vidt skild
från vetenskaplig normalprosas ängsligt försiktiga återhållsamhet.
Dr Lagerborgs stil är personlig -- den är således mycket lefvande och
mycket liflig.
28. 3. 15.


SVEN LIDMAN.
[Sven Lidman: _Köpmän och krigare_. Roman. Albert Bonniers förlag,
Stockholm.]

Sven Lidman, som började sin romanserie om släkten Silfverstååhl ett år
efter det Henning Berger startat sin Drömlandsepopé, är också han redan
färdig med sista delen i sin trilogi. -- Hvarför skulle det för resten
stanna just vid en trilogi? Vi ha ännu inte fått höra något närmare om
huru Max och Moritz donerade hvar sin halfva miljon till det nya
stadshusets förskönande. Emigrantspörsmålet är knappast behandladt med
upplysningen att Thure Gabriel reste bort från ett försoffadt
fosterland. Och, framför allt, frågan om nästa generations förberedande
för sitt lifskall, penningförvärfvet, är inte ens tangerad. Hvilken är
den pedagogiska metod Henrik och Elsa Silfverstååhl komma att gripa
till: när de två åren gått till ända efter hvilka Elsa samtyckt att få
barn? -- Men det är tydligt att jag får lof att följa tråden från
början.
_Stensborg_ var förhistoria och prolog men framställde tillika sin andel
af tesen. Det var adeln som jordägande kast, bunden vid sin torfva,
bunden af plikterna mot den historiska uppgiften, men oförmögen att göra
skäl för sig. Utvecklingen hade koncentrerat sig i städerna. Det var där
pengarna gjordes och kulturarbetet bedrefs. När fideikommissarien Johan
Silfverstååhl uppgaf den fruktlösa kampen, beslöt att träda ut ur sin
kast samt gifte sig med sin tjänarinna för att som bonden Johan Stål
uppgå i massan, så var han redan för länge sedan bonde till både kropp
och själ. Två eller tre generationers vandring i plogfåran hade
förändrat den fysiska typen liksom den låtit tanken vänja sig att följa
jorden åt; två generationers lif i kroppsarbetets tecken hade efter hand
drifvit ut adelsmannen och åter kallat fram bonden, ur hvilken en gång i
tiden ätten framgått. -- Jorden kräfver bondens armar, se där summan af
tendensen i _Stensborg_. Man måste vara specialist för att reda sig nu
för tiden -- en jordandens son således, om man en gång sysslar med att
så och skörda.
Den följande volymen införde oss i släktens friherrliga gren. Här
dominerade krigarna. Men tiden är ond ur krigsmannasynpunkt. Det var den
kloka besinningen och den måttfulla klokheten -- allt som är flathet
under förskönande rubriker -- hvilka 1905 togo ledningen. En smula
energisk och rask handling hade rensat luften och gjort slut på kvalmet,
hade förvandlat olusten till lefnadsmod och frisk vilja. Men det blef en
ny besvikelse till alla de andra. För Thure Gabriel Silfverstååhl var
detta mera än han kunde bära. När han gråtit öfver saken (att gjuta
tårar ingick sanningen att säga i rätt hög grad i hans vanor), och när
han föraktfullt fixerat kungen -- vi minnas scenen -- så var han färdig.
Och beslutsammare än han i allmänhet visat sig vara, drog han sina färde
ur landet. -- För den, som går omkring och törstar efter handling, är
krigaryrket f.n. inte rätta verksamhetsfältet, i hvarje fall inte i det
nutida Sverige. Thure Gabriels roman skall helt visst meddela oss denna
sanning.
Hvad blir då kvar för en Silfverstååhl? Med denna fråga ha vi kommit
fram till dagens text. Johan hade en yngre bror, Henrik, det är han som
i _Köpmän och krigare_ får lämna svaret.
Henrik Silfverstååhl är strebern. Han äger inte något ovanligare mått af
intelligens. Men han har det som kan vara lika bra, och ofta är bättre,
den fasta viljan att bryta sig väg och lyckas; en relativ fördomsfrihet;
en begränsad men inom sin snäfva horisont ofelbar klarsynthet. Med en
ganska märklig förmåga af beräkning ställer han in allt på målet, väljer
t.ex. sina vänner -- d.v.s. bekanta -- bland dem som en gång kunna ge
honom ett handtag när det gäller, arbetar på att ge sig den air af
vederhäftighet och allvar, som väcker förtroende och kommer folk att
ställa gynnsamma prognoser för framtiden.
Henriks med omsorg valda kotteri består af söner och brorsöner till den
högre Stockholmsfinansen och byråkratien. Mot deras vidlyftiga vanor
förefalla hans dubbelt stränga. Han gäller nästan som ett slags fenomen.
I hans lif ha de erotiska upplefvelserna af ekonomiska skäl fått spela
en ytterst blygsam roll. Det heter på grund häraf, att han är en
öfvertygad renlefnadsman. Och när hans vän Richard Herner en dag
anförtror detta åt sin syster Elsa, en ung dam af modern läggning för
hvilken ingenting mänskligt är fördoldt, så retar det hennes af mycken
läsning påverkade erotiska fantasi. Det kommer till, att Henrik är
adelsman och således representerar en för henne jämförelsevis obekant
djurart. Och hon döljer icke att hans intressanta uppenbarelse väcker
hennes nyfikenhet, om inte annat. Henrik häpnar en smula, men tar sitt
parti och förälskar sig i henne.
Elsa tillhör den stora judiska basar- och bankirfamiljen Herner. Genom
sitt giftermål har Henrik Silfverstååhl kommit in i en värld, där
chanserna äro större än i någon annan. Man mottager honom med en viss
skepsis, och han har ett och hvarje att öfvervinna i denna krets, som är
ny för honom både som social miljö och som rasmiljö. En lyckad kupp på
en af de nya anförvanternas bekostnad visar emellertid med önskvärd
tydlighet, att han är lika villig som kapabel att foga sig efter seden i
Kanaans land. Och när han till yttermera visso företagit en äfventyrlig
spekulation med medel som anförtrotts honom, anses han definitivt ha
ådagalagt sin rättrogenhet. Henrik Silfverstååhl blir vice verkställande
direktör i A.B. Svensk koppar, och ingen betviflar att han är
morgondagens store finansiär.

Som man ser, röra sig i Sven Lidmans romaner de stämningar och
åskådningar i det moderna Sverige, för hvilka vägen mot den nya
storhetstid man drömmer om går fram på den ekonomiska utvecklingens
mark. Henrik Silfverstååhl är en typ som skall förkroppsliga en ny,
tidigt vaknad och illusionsfri generations nyktra och praktiska syn.
Henrik hade tidigt fått lära sig hvad verkligheten betyder. De hårda
åren i Uppsala, hela den långa glädjetomma barndomstiden och
ungdomstiden med sin försakelse och sina förödmjukelser hade vant honom
att räkna med verkligheten som det enda reella. Det fanns i det lif han
förde ingen plats för dröm och längtan.
Med själfbehärskningens konst, som han småningom inhämtade, vann han
också medvetandet att detta jag, som ständigt fick tuktas och kufvas,
inte rimligtvis kunde vara den medelpunkt kring hvilken jorden rör sig.
Hade han fått lof att offra sina personliga begär, så fick han således i
stället insikten att individen till slut blott är en del, en faktor
bland många andra. Det är klart att denna syn måste prägla hans
uppfattning af själfva arbetet, måste vidga och fördjupa den, måste låta
honom i arbetet se något som också rörde just detta hela, af hvilket
individen blott är delen. Här fanns punkten där hans medfödda
patriotism, hvad han ägde af nedärft sinne för förpliktelserna, kunde
sätta in. Ju större framgång han når med sitt arbete, i dess högre grad
skall han vara mån om att ha det hela i tankarna och låta sin enskilda
sträfvan gagna det allmänna.
Henrik Silfverstååhl saknar illusionerna, som skymma det närliggande och
påtagliga och locka mot det fjärran som är skyar och ovisshet. Detta är
hvad som drar det skiljande strecket mellan honom och de andra.
Drömlandsromanernas Helge Bendel tillhör den generation som är
fantasternas och drömmarnas, pratmakarnas, poeternas, slösarnas --
slösare med timliga och andliga gåfvor. För Henrik Silfverstååhl hägrade
intet drömland i skyn, och hade féen Morgana rört hans panna med sitt
finger, så hade det blifvit den upplyftande och vederkvickande synen af
bankpalats och fraktfartyg, vattenfall och grufvor.
_Köpmän och krigare_ betyder en ny problemställning inom vår roman. Det
är ingenting mindre än en ganska radikal omvärdering af det praktiska
och teoretiska lefnadsideal poeterna länge förkunnat.
Axel Borg, Hans Alienus; Otto Imhoff och Erland Stråle; Martin Birck och
doktor Glas, Helge Bendel -- de äro främlingarna, som vilsna i nuet söka
sig bort mot gårdagen eller räcka handen mot morgondagen utan att veta
hvad de begära eller utan att längre förmå hysa några begär. Alla ha de
blifvit sin egen värld, och kring dem har den bekanta »obotliga
ensamheten» dragit sin ring.
Henrik Silfverstååhl bryter ut ur sitt väsen och aflägsnar ur sitt lif
allt som hade varit element till en egen värld på inbillningens mark och
under drömmens himmel; mikrokosmus blir makrokosmus: den lilla värld,
som är individens privata jag, offras för den större värld som är
samhället, nationen.

_Köpmän och krigare_ är en synnerligen intressant roman. Jag vill inte
påstå, att den vore absolut öfverlägset komponerad, och jag befarar att
Sven Lidman inte gjort allt hvad han velat af Henrik Silfverstååhl.
Den vidlyftiga personal han opererar med har ibland distraherat honom.
Entusiasmen för den idé han så lifligt afhandlar har någon gång kommit
honom att spåra ur. Se blott Otto Herner, den store bankdirektören. Ett
dämoniskt skimmer omger hans skickelse (s. 119). Det ges ingen njutning
som han inte proberat, men aldrig har ögat med den kyliga blicken fått
varmare glans! En god del af Sveriges kvinnor -- berättar _Pasiphaës_
skald -- har han ägt, tack vare sitt guld, och ingen af dem har bragt en
aning af rus in i den siffrornas rena och halkyoniska värld (s. 428),
där han lefver, en finansernas krigare och kondottiär, en man med
äfventyrets glans kring sitt lif (s. 118) -- o.s.v.
Men tag i stället Abraham Herner, patriarken i den vidlyftiga familjen
-- de inledande sidorna äro en beundransvärd skiss af figuren och
rastypen. Öfver hufvud taget ha Israels barn gifvits på ett sätt som
starkt intresserar, åtminstone en finländsk läsare. Deras uppgift i det
germanska samhället tyckes vara af märkligaste slag. Hos dem går
svensken Henrik Silfverstååhl i skola på mer än ett sätt. Han hämtar hos
dem impulser också för det moraliska -- se den vackra episoden med
brodern.
I romanserien om släkten Silfverstååhl rör sig en känsla som helt visst
får kallas nationalistisk. Men just här får naturligtvis verket sin
styrka. Idéen, om hvilken Sven Lidman haft så pass mycket outreradt att
förtälja oss, har för honom själf varit en lefvande idé; och det patos,
som talar i hans nya bok, är när allt kommer till allt den vackra
hänförelse som lifvar och lyfter.
12. 11. 11.


DEN SVENSKA JORDEN.
[Arvid Mörne: _Strandbyggaröden. I. Den svenska jorden_. En nyländsk
novell. -- Holger Schildts förlag, Borgå.]

I vår poetiska geografi står Arvid Mörne som kustens och hafvets skald.
Han tog sin förläning i besittning redan med _Två toner_, första
diktsamlingens vackra inledningssång.
Din lyras ton är ett sus i skogen,
sade han,
Jag äger skären och hafvet kvar.
Redan här är motsatsen något annat än den mellan två slags natur. Det är
de finsktalandes och de svensktalandes olika sätt att förnimma, som
ställas mot hvarandra.
I följande samling namnger han den trakt, som han känner vara sin egen.
_Till Nyland_ heter programdikten. Den är en dikt till Nylands jord och
en sång om dess folk.
Han ser i människorna, hvilka bygga i Nylands svenska trakter, det folk
i folket, som är hans. Det består af flera olika lager, och allas
tillvaro är icke lika lätt. De finnas, hvilka trampa den nyländska
jorden med tyngre fjät än andra, hvilkas tanke är mera bunden, hvilkas
sinne är mindre fritt.
Denna syn på saken hade sin allmänna förutsättning i den sociala
rättfärdighetskänsla som Mörne äger. Den särskilda impulsen gaf den
politiska ställningen efter 1899. De, som icke äro fria, heter det i
Mörnes dikt, förmå icke taga del i frihetskampen. Och så lät han dikten
utmynna i den yrkan på en frigörelse af de bundne, hvilken han gaf denna
form:
Gif plats för den nya tid,
som kommer med röda fanor -- -- --
Här ha vi ett af de första uttrycken för åskådningen, som möter i den
socialistiska diktsamlingen _Ny tid_.
Det är tillika det tidiga uppslaget till en del af idédiskussionen i
_Den svenska jorden_.
Men blott till en del af denna diskussion. Frågan om besuttna och
obesuttna står icke i dess centrum. Den är med, försåvidt som Mörne
låter oss se t.ex. hur torparna på Elofsnäs drifvas ut i förskingringen
vid godsets försäljning för att öka deras antal, hvilka bilda den stora
massan af lottlösa, hemlösa. Och försåvidt som Mörne låter oss ana, att
socialismen för människor, hvilka icke äro vana att umgås med idéer, kan
betyda den befriande idé, som lyfter dem ur hvardagen och ger fart åt en
tanke som var ovan att röra sig, och skapar rymd kring en tillvaro,
hvars horisont slöt sig alltför snäft kring dem.
Problemställningen bygger på den motsats, som skymtade i _Två toner_,
och det är frågan om inlandets eröfringståg mot kustlandet, som Mörne
gestaltar i sin novell.
Två gårdar ligga sida vid sida. Den ena är det stora godset Elofsnäs,
»Elofsnäs-länet», som gamla allmogemänniskor pläga kalla det. Det är den
typiska nyländska herrgården. På den residerar sedan flera släktled
familjen von Wenden.
Den andra är den ansenliga bondgården Fastböle. Den ligger vid en
farled, som vikingarna begagnat; i dess benämning ingår ett vikinganamn.
Bonden på denna gård heter Strandberg. Han är en man som redan står nära
tröskeln till ålderdomen. Han har tre söner.
Wendens lefva af jordens afkastning lika såväl som Strandbergs. Men de
ha gifvit sitt lif en form, som aflägsnat dem från jorden -- de föra en
h.o.h. vegetativ existens, de ha blifvit lyxvarelser som tära men icke
längre producera, och jorden ger dem inte hvad den skulle gifva dem, om
de förstode att anförtro sig åt den och föra jordbrukarens lif. Deras
ekonomi blir allt svagare, och slutligen är ögonblicket inne, då de
måste lämna jorden. De sälja egendomen, de draga från landet in till
staden: den svenska öfverklasskulturen har ånyo förlorat en af de få
länkar, hvilka direkte förbundo den med de svenska bygderna.
Bonden Strandberg får göra erfarenheter, som inte sakna beröringspunkter
med dem som hans granne godsägaren gjorde.
Den intensivare samfärdseln mellan stad och land har fört ungdomen nära
en ny syn på lifvet: »stadskulturen» har börjat tränga ut på landet.
Nya, oanade njutningsmedel yppa sig: grammofonen framskorrar sina
melodier ur senaste operett, konsten att steppa odlas med hängifvenhet,
höga stärkkragar sträfva upp mot öronen på de eleganta ynglingarna,
sköna kravatter fladdra under hakorna, svajiga hattar hvila behagfullt
på flickornas lockar o.s.v. »Folkbildningen» håller likaså sitt intåg.
Det blir »kurser» af allahanda slag, folkhögskolor m.m.
Allt detta skapar nya begär. Den unga generationen ryckes in i
hvirfveln. Den förlorar den jämvikt, den trygga ro, som tillhör all
kultur som ett viktigt kännetecken. Den tappar bort den djupa, trofasta
hängifvenhet för gärningen och det sinne för kontinuiteten, hvilka
utmärka den gamla bondekultur Mörne skildrar med så dämpade och vackra
färger, i en så varm och stilla ton. Underst ligger en önskan att stiga,
att nå litet mera af skönhet och förfining. Men det nya är i alltför
många stycken olikt det gamla; en väsensskillnad består i själfva
verket; de unga människorna förmå inte tillgodogöra sig det värdefulla i
»stadskulturen», och de förlora i stort sedt mera än de vinna. Många af
dem gå förlorade för jorden. Detta är hvad bonden Strandberg får
upplefva i sina två äldre söner.
Hos yngste sonen Faste tar oron, som sätter sinnena i rörelse, formen af
ett okufligt begär att lära. Han öfvervinner faderns motstånd, får
tillåtelse att besöka en skola, blir student och magister.
En vacker bana som vetenskapsman tyckes öppna sig för honom. Han arbetar
raskt och säkert, och han erfar den intellektuella glädje, som
forskningen skänker. Han är en sund och frisk natur, han äger en
oförvillad blick.
Han är ändå inte nöjd med sin ställning och tillfreds med sig själf.
Den kris han genomgår är -- säger Mörne -- blott den, som i olika former
hemsökte hela hans samtids ungdom. Men Faste ställer den i relation till
sin särskilda ställning som den modernt skolade vetenskapsmannen och
kulturmänniskan med bondeblodet i ådrorna. Han upplefver denna motsats
med hela styrkan af sin ärliga och varma natur, han söker reda ut de
olika frågor, som ligga i tiden och hvilka förefalla honom att äga
inflytande på hans personliga fall. På detta sätt mognar han för det
afgörande han måste träffa i valets stund.
Den kommer oväntadt. Godsägare von Wenden hade sålt sitt ställe åt ett
konsortium, hvars ledande kraft är hans frände bankdirektör von Wenden.
Denne är landtdagsman, och han är vald inom svenska folkpartiet. Det
hindrar inte, att han afhyser de svenska torparna och i deras ställe
antar finska torpare, importerade från inlandet, hvilka äro vana vid en
lägre lefnadsstandard och följaktligen fordra mindre och inbringa mera.
Herr von Wenden företräder, som vi se, den kapitalistegoism som offrar
idéerna när det gäller att tjäna pengar.
Den nye ägaren af Elofsnäs kastar sina blickar på Fastböle, den gamla
bondgården. Strandberg har på bondens vis lefvat i släktet, han har
fattat den enskildes lif som bandet mellan forntid och framtid. Sönernas
affall har i hans ögon gjort hans gärning gagnlös. Han står i begrepp
att sälja gården. I den afgörande stunden anländer Faste till hemmet.
Han tillkännager sin afsikt att bli bonde som fädren ha varit det och
rifver sönder köpebrefvet.
Det är icke blott så, att det gamla bondeblodet vaknat och att
samhörighetskänslan med jorden tar ut sin rätt. Mörne låter Faste träffa
sitt val efter pröfning af tidens idéer, alla åskådningarna hvilka han
diskuterat med sig själf och sina vänner. Fastes beslut är en viljeakt
och en akt af långsamt mognad öfvertygelse. Den handling, med hvilken
han för sitt eget vidkommande löser det dubbla spörsmål, som frågorna om
bondekultur och stadskultur och om den svenska jorden äro i Mörnes
novell, kan därför af diktaren framställas som en förebildlig handling.
Den är mindre obetingad och mindre gifven än den hade varit, om den
ärfda instinkten och barndomsminnena och stämningarna ensamt fått
bestämma resultatet.
Denna resumé ger blott fabelns kontur. Den säger inte, hur mycket Mörnes
novell innehåller af lefvande åskådning omsatt i diktens form. Vi
förnimma genom de stilla orden, den klara, kärnfulla stilen ett patos af
sällsynt äkthet. Dess rötter äro kärleken till hembygden och dess folk,
diktarens behof att tala för dem, öfver hvilka skuggorna falla.
Skulle jag särskildt hänvisa på några partier ur boken, så blefve det
måhända främst på introduktionen. Den inledande skildringen af hafvets,
skärgårdens och kustlandets natur ville jag beteckna som något af det
vackraste vår nyare prosakonst har att uppvisa. Den har gifvits med en
ovanlig språklig verv. Sceneri fogar sig till sceneri, och de skilda
vyerna samla sig i en totalbild som äger friskaste lif och den skönaste
åskådlighet.
Ett annat parti, som stannar i minnet, är skildringen af de vräkta
torparnas utvandring. De draga bort ur sina fäders bygd. De möta ett
annat tåg, deras, hvilka komma för att taga deras hem i besittning, en
flock af grå varelser, ännu armare, ännu fattigare än de, men i olikhet
mot dem stadda på den väg som leder uppåt.
Det stilla patos, som hvilar öfver denna scen och flera andra, yppar sig
i en liknande, dämpad affattning på figurskildringens område i Mörnes
bok. Här ha vi särskildt Fastbölebonden, en människa som tyckes ha
hämtat sitt rofyllda väsens kraft och seghet ur den natur, hvars lif han
delar.
I affattningen af denna gestalt möta vi flera af de egenskaper, hvilka
särskildt bestämma intrycket af boken, den lefvande kunskapen om
stoffet, den djupa sympatien, den redbara och enkla formuleringskonst,
för hvilken intet är så främmande som posen.
14. 11. 15.


DEN FINSKA JORDEN.
[Maila Talvio: _Förödelsen_. Öfvers. af Holger Nohrström. --
Söderström & C:o, Helsingfors.]

Tanken att införlifva Maila Talvios roman _Pimeänpirtin hävitys_ med vår
svenskspråkiga litteratur förtjänar synnerligt erkännande. Denna bok är
inte blott författarinnans största verk; den kan nog utan öfverdrift
betecknas som ett af den finskspråkiga romandiktens allra bästa alster
öfver hufvud taget. _Pimeänpirtin hävitys_ utkom 1901. När jag nu läser
berättelsen i dess svenska dräkt, finner jag att den alltjämt gör samma
starka och hela intryck.
Att intrycket förefaller så pass helt, är så mycket mera
anmärkningsvärdt som ju fru Talvio verkligen inte berättar någon strängt
sluten och starkt koncentrerad historia. I _Förödelsen_ manövreras en
ganska vidlyftig personal, och miljön är en dubbel miljö. Det har inte
hindrat att verket blifvit mycket enhetligt. Författarinnan har lyckats
samla de skilda tonerna i en djupt och bredt böljande melodi.
Boken är till en början en skildring ur lifvet på en herrgård
någonstädes öster om Päjänne. Det är svenskt öfverklasslif in amplissima
forma, inte utan sina rikssvenska inslag. Detta förefaller kanske en
smula »gjordt» -- det lär inte dess mindre vara något som när som helst
kan motiveras med en hänvisning till hvad verkligheten har att förtälja
om de långt in i 19:e seklet bestående relationerna mellan herrgårdsfolk
i Savolax och släktens släkt i Sverge. Misstar jag mig inte, äro figurer
sådana som den Selma Lagerlöf'ska snyltgästen Karl Johan Wahlberg från
Stockholm rena verklighetsfigurer. Alltnog, på Kankaanpää dansas, jagas,
flirtas och kalasas med nästan samma energi som i Ekebykavaljerernas
Värmland.
Men inne i ödemarksskogen, på Mörktorp, lefver ett annat släkte. Det är
representanter för den finska urbefolkningen. Det är den idoge och
hygglige torparen Kalle Augustsson (måhända hade de finska namnen kunnat
bibehållas för bättre kontrastverkans skull), hans hustru Lena, deras
barn Hanni, Lisa osv., osv., slutligen gammelfar: en mystisk åldring om
hvilken en dunkel sägen går att han en gång -- för femtio år sedan --
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - I marginalen - 04
  • Parts
  • I marginalen - 01
    Total number of words is 4374
    Total number of unique words is 1716
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    32.8 of words are in the 5000 most common words
    37.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 02
    Total number of words is 4272
    Total number of unique words is 1708
    20.9 of words are in the 2000 most common words
    28.7 of words are in the 5000 most common words
    33.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 03
    Total number of words is 4470
    Total number of unique words is 1790
    22.9 of words are in the 2000 most common words
    32.5 of words are in the 5000 most common words
    37.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 04
    Total number of words is 4509
    Total number of unique words is 1781
    25.0 of words are in the 2000 most common words
    32.6 of words are in the 5000 most common words
    37.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 05
    Total number of words is 4466
    Total number of unique words is 1786
    22.5 of words are in the 2000 most common words
    31.9 of words are in the 5000 most common words
    35.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 06
    Total number of words is 4308
    Total number of unique words is 1845
    21.1 of words are in the 2000 most common words
    30.0 of words are in the 5000 most common words
    34.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 07
    Total number of words is 4265
    Total number of unique words is 1722
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    30.0 of words are in the 5000 most common words
    34.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 08
    Total number of words is 4369
    Total number of unique words is 1854
    22.4 of words are in the 2000 most common words
    31.1 of words are in the 5000 most common words
    36.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 09
    Total number of words is 4413
    Total number of unique words is 1757
    22.6 of words are in the 2000 most common words
    30.6 of words are in the 5000 most common words
    35.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 10
    Total number of words is 4418
    Total number of unique words is 1751
    22.6 of words are in the 2000 most common words
    31.4 of words are in the 5000 most common words
    35.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 11
    Total number of words is 4329
    Total number of unique words is 1729
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    30.3 of words are in the 5000 most common words
    35.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 12
    Total number of words is 4471
    Total number of unique words is 1773
    23.7 of words are in the 2000 most common words
    31.9 of words are in the 5000 most common words
    36.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 13
    Total number of words is 4517
    Total number of unique words is 1786
    23.7 of words are in the 2000 most common words
    32.3 of words are in the 5000 most common words
    37.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 14
    Total number of words is 725
    Total number of unique words is 389
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.