I marginalen - 08

precisionsinstruments säkerhet; deras förnuft, deras viljekraft lyfta
dem öfver tillfälligheterna; de gå som segrare ur kampen med det
irrationella som möter i lifvet -- detta är hvad som fångat
hundratusende läsares fantasi i naturvetenskapens och ingeniörkonstens
tid.
Depken låter Raffles afsluta utvecklingslinjen Dupin -- Holmes. Detta är
intet lyckadt påfund. Raffles' metod representerar intet, som ej finnes
i Holmes'. Raffles är ingenting annat än Sherlock Holmes som förbrytare
-- en skral och stillös Holmes. Det naturliga hade varit att hänvisa på
den typ, som Chesterton spelat ut mot Doyles hjälte, nämligen Fader
Brown, den katolske detektiven.
Detta är inte den enda underlåtenhetssynden. Att författaren med
asketisk återhållsamhet afstått från nöjet att konfrontera Voltaire och
Hauff, gör ingenting. Däremot är det alldeles bestämdt ett fel att
åberopa indianernas verksamhet som detektiver utan att alls nämna
Cooper. Jag bläddrar i _Den siste mohikanen_, och jag finner
häpnadsväckande prof på den ädle Uncas' och hans vise fader
Chingachgooks förmåga. »De förefalla», så säger den unge engelsmannen i
romanen, »att äga alldeles särskilda förmögenheter, hvilka vida
öfverträffa mina.» Också Bret Harte kände sig slagen, något vi finna af
en af hans _Koncentrerade romaner_. »Ugh», säger här en urskogsdetektiv,
»spåren visa tydligt, att fyrtiotvå huroner i dag kl. 4 tågat förbi,
bland dem en skallig, en kutryggig och tre som voro faderlösa.» Bret
Hartes parodi har en trogen, allvarligt menad motsvarighet i Sherlock
Holmes' och hans broder Mycrofts samtal i klubbfönstret i _Den grekiske
tolken_.
Och så skulle det måhända för den tyske lärde ytterligare ha återstått
att afgöra hvilken af de tre, »Romantikens», vetenskaplighetens eller
katolicismens detektiv, som vore i stånd att lösa de problem som den
engelske läkaren och filosofen sir Thomas Browne för trehundra år sedan
framställde till vår begrundan: »Hvilken sång sjöngo sirenerna, när de
sökte tjusa Odysseus? hvilket namn antog Achilles, när han förklädde sig
till kvinna? -- detta», sade sir Thomas, »är för visso svåra frågor, men
de böra icke kunna trotsa ett allvarligt försök till lösning».
5. 7. 14.


RICHARD MIDDLETON.
[Richard Middleton: _Spökskeppet och andra berättelser_. Öfvers. af
Ebba Nordenadler. -- Wahlström & Widstrand, Stockholm.]

Titeln på Richard Middletons novellsamling lofvar utan tvifvel mera än
den håller.
Läsaren väntar sig något af bästa tjugofemöressort, trefliga saker ur
äfventyrens och det öfvernaturligas värld -- han finner, att
_Spökskeppet_ helt enkelt är en samling fina, själfulla noveller.
Richard Middletori var till professionen litterär journalist. Han skref
dikter och berättelser. Han hade knappt lämnat sin utvecklings första
skeden bakom sig, då han rycktes bort, tjugonio år gammal.
Middletons författarskap omfattar hufvudsakligen ett par band prosa,
ett par volymer poesi och ett skådespel -- det mesta utgifvet i bokform
först efter hans död.
Dikterna beskrifvas såsom lätta, intagande vers, fulla af dagg och
månsken, lundars sus och fåglars sång. Det heter kort och godt (i den
summariska nekrolog _The Athenaeum_ ägnade sin aflidne medarbetare) att
de, förutom dessa till angenäma strofer sammanfogade ingredienser, just
inte innehålla någonting. Om en och annan dikt säges likvisst att den är
en vacker och till och med intressant studie till barnets psykologi.
Motiven från detta område spela en stor roll i _Spökskeppet_.
En annan hållning tyckes skådespelet äga. Hos poeten Mr Philip Reason
och hans fru infinner sig Mr Death, »Herr Död». Han representerar den
firma, som ombesörjer dödsfallen i distriktet, och han har i uppdrag att
afhämta den ena af makarna. Men rekvisitionssedeln är otydlig, det blir
inte riktigt klart om det är _Mr_ eller _Mrs_ Philip Reason den afser,
och Mr Death öfverlämnar åt de två att själfva afgöra saken. Jämlikt sin
chefs outgrundliga rådslag skall han nämligen föra någon med sig; hvem
det sedan blir är däremot inte så noga. Han aflägsnar sig alltså på en
stund.
Mr Philip Reason är en mycket fattig poet. När Mr Death har gått,
få makarna mottaga det med fruktan och bäfvan motsedda besöket af
husvärden. De komma att bli vräkta. De komma nu att definitivt kastas ut
i ett elände utan gräns.
Men detta perspektiv bekymrar dem inte längre. Härligt, härligt! säga de
med glädtig uppsyn och förtröstansfullt sinne, det här gör ingenting;
döden lofvade återvända så snart som möjligt; han skall få föra oss båda
två bort från alla vedermödorna: allt skall bli bra.
Eländet är de fattiges lif och döden deras lycka, sådan är styckets sens
moral; den lär vid uppförandet för något år sedan ha gjort en ganska
dyster effekt.
Titelnovellen i _Spökskeppet_ är berättelsen om en flygande engländare,
som en vacker dag låter ankaret gå i en rofåker invid Fairfield, en
liten by halfvägs mellan Portsmouth och London. Befolkningen i denna by
är af ett tvåfaldigt slag; vid sidan af människorna som lefva sina
sinnens lif i klara solskenet, finnes en annan sort: vålnaderna af forna
tiders inbyggare, ett nattens och det romantiska månskenets släkte.
Förhållandet mellan den lefvande och den döda befolkningen kunde inte
vara bättre, och man umgås med sin farfarsfar och sin mormorsmor på det
trefnaste sätt i världen, måhända blott med något af den öfverlägsenhet
man som lefvande erfar inför de döda.
Spökskeppets ankomst bringar oro i denna idyll. Skepparen bjuder de
manliga vålnaderna på rom, och dessa hyggliga spöken börja föra ett
lefnadssätt, som skandaliserar byn. Till sist uppvaktas han af en
deputation, som ber honom resa sina färde. Han gör detta och nu blir
ändamålet med hans vistelse på orten uppenbar: han har lockat byns
gengångare att ta värfning som matroser; och vålnaden af ett skepp, som
sedan hundrade år multnar på refven utanför någon af Karaibiska hafvets
sjöröfvaröar, seglar bort med sin besättning af människor, som för
hundrade år sedan blefvo mull.
Berättelsens symbolik är ju i och för sig inte så märkvärdig. Men den
har ägt sin särskilda betydelse för diktaren, och själfva novellen står
tydligen med sin allegori som ett slags inledning till hans diktning.
De döda existera blott genom de lefvande: Middleton löser dem ur detta
beroende; han sänder ut de okroppsliga varelserna på blodiga
sjöröfvarupptåg. Han framhäfver overkligheten gentemot verkligheten,
han häfdar det irreellas realitet.
En sådan de båda världarnas motsats har antagligen spelat sin stora roll
i Middletons lif, den möter åtminstone i novellsamlingen som ett
genomgående drag. Ett favorittema är motsatsen mellan den verklighet som
barnets drömmar och känsla skapa, och den helt annorlunda beskaffade
tillvaro med hvilken de vuxna människorna omgifva barnet.
Middleton lefde ju inte så många år sedan han trampat ut barnskorna,
och en god del af hans erfarenheter förskrifva sig följaktligen från de
tidiga år, då (som Anatole France säger i en dikt) den blifvande
människan »rysande når fram till upptäckten af lifvet».
Novellerna på denna linje bilda samlingens mest vägande afdelning. Det
med alltför mycket inbillning utrustade barnets tungsinthet och oro: när
det inte får fast fot i de andra barnens verklighet; konflikten mellan
intuitionens djupare logik hos barnet och de vuxnes förnuftsmässiga
följdriktighet -- det är ett par motiv som Middleton bearbetat i
noveller hvilkas lefvande och varma tonfall låta oss ana, att det
själfbiografiska momentet är mycket starkt.
Denna uppställning utvidgas att gälla också de vuxne i deras förhållande
till världen. Också för dem gäller, att förnuftets rådslag komma till
korta inför ett sammanhang, hvilket inte skapats af människorna, hvilket
regeras af en logik af ett öfvermänskligt slag. Deras längtan riktar sig
mot värden, som inte finnas i den form de önska sig. Och när de skola ge
dem denna form, så fogar sig stoffet inte efter deras önskningar,
och deras vilja nötes ut och deras kraft förspilles på de fåfängliga
försöken. Allt ter sig så klart, och allt visar sig fylldt af
hemlighetsfullhet -- ständigt möter, för människan i allmänhet, för
konstnären i synnerhet, den »hemlighet som gör orden till böcker, husen
till städer, och de rastlösa stjärnorna till ett oöfverskådligt
universum».
Det litterära uttrycket för denna känslobetonade och tämligen
melankoliska syn på tingen saknar i märklig grad sentimentaliteten.
Ur anblicken af detta motsatsernas spel, ur medvetandet om allt detta
slöseri med kraft ger sig en stämning af ironi. Den förstärkes
ytterligare genom en annan tanke. Middleton har sagt sig, att han och
hans gelikar när allt kommer omkring kanske inte äro några riktigt
lyckade representanter för det genomsnittsnormala förhållandet till
verkligheten. Lefva drömmarne i den en smula som i fiendeland, så kan
det mycket väl bero därpå, att de försummade rätta ögonblicket och
sorglösa fortforo att glida fram på dagarnas ström i stället för att
väga sina krafter och pröfva fakta. När de låta känslan lyfta sig ut ur
dagen och med inbillningen försöka nå något som man inte når enbart
genom den, så kan detta rätt väl vara resultatet af en i och för sig
inte så litet komisk brist på själfbesinning. Längre kom inte Richard
Middleton i sina betraktelser. I hans dikt ha den unga människans
typiska sträfvan att göra upp med frågorna om världen och hennes undran
inför de mysterier, hon upptäcker i den, fått ett vackert och lefvande
uttryck.
18. 4. 15.


WILHELM RAABE.
[Wilhelm Raabe: _Hungerprästen_. Roman. F. C. Askerberg, Uppsala.]

Wilhelm Raabes berömda roman _Der Hungerpastor_ fyller dessa dagar
femtio år. Vi ha emellertid rätt att hänföra den till dagens litteratur:
Raabe hör till Dickens', Fritz Reuters och Jean Pauls släkt; i hans
bästa verk lefver den humor, som föryngrar och förnyar, och de äro i dag
alltjämt lika nya som de voro för gårdagens läsare.
Skedet 1848-1870 är i den tyska litteraturen i mycket en uppgörelsetid,
och drama och roman afhandla vinningarna och besvikelserna från 1848.
Samtidigt göra sig de tendenser gällande, som sedan i sinom tid -- från
1870 -- omsätta sig i historiska fakta. Det blir inom dramat Hebbels
världshistoriska tragedi, teaterns stora idédikt mellan Schiller och
Ibsen, och det blir inom den berättande litteraturen ett antal
»tidsromaner», undersökningar öfver strömningarna, programförslag och
principutredningar. Vi ha Gustav Freytags _Debet och kredit_,
Spielhagens _Problematiska naturer_ o.s.v.
I _Hungerprästen_ saknas de speciella frågorna, romanen dryftar inte de
spörsmål som hade hänfört sig till de olika faserna af den nya idéens
arbete på sitt förverkligande. Raabe ägde, som Richard M. Meyer visat,
ingen förståelse för politiska problem, han senterade t.ex. aldrig
»riksidéen». Det är en allmän sida af tidskaraktären som bestämmer
författarens ståndpunkt och framträder i romanens uppställning -- den
uttrycker det behof af klarhet och ro, som gjorde sig gällande efter
nydaningstidens förvirring; hans bok skildrar en människas kamp för att
skapa sig sin egen värld i världen.
I en roman från året före _Hungerprästen_ talar Raabe om två olika slags
människor: »materiens man, paradisets man, som gaf namn åt stenar,
plantor och djur», samt »sedelagens man, som vände sitt ansikte mot
stjärnorna och gaf namn åt känslorna: kärlek, vänskap, barmhärtighet,
mod». I denna motsats ligger uppslaget till konstruktionen i
_Hungerprästen_.
Ty _Hungerprästens_ uppställning är starkt antitetisk, och motsatsen har
utarbetats till en skärpa som har mycket af det konstruerade i en
allegori. Två olika slags människa ställas upp mot hvarandra i skarpaste
kontrast, två olika ideal konfronteras. Det är »materiens man» och
»sedelagens» eller »andens» man.
Den drift, som uppfyller dem, principen i allt hvad de göra, bestämmes
af Raabe som en »hunger». Hos den ene är det åtrån efter allt det, som
har sina rötter i jordens mull, hos den andre är det en längtan efter
det som vuxit ut öfver stoftets värld och förlorar sig bland stjärnorna.
Den ene lefver helt i köttets rike, han är högmod, öfvermod och egoism,
han blomstrar en tid i mycken välmåga, men på sistone går han under, som
tillbörligt är. Den andre är idel längtan att få förlora sitt själf i
det som ofvanefter är. Hans lif är mycken vedermöda, men ändan kröner
verket, som bekant, och när han pröfvat vanskligheterna den behöriga
tiden, når han slutligen en stilla och fridsam lycka som präst i en af
världens fattigaste församlingar.
_Hungerprästen_ börjar enligt den gamla goda metoden med hjältarnes
födelse. De komma till världen i samma timme. Den ene är son till en
judisk lumphandlare och procentare, den andres far är en kristen
skomakare. Hvardera ärfver sin särskilda hunger, båda fortsätta den tråd
som slingrat sig genom faderns och förfädrens lif.
I detta ha vi antagligen att se ett romantiskt drag, det verkar
romantisk mystik och det är inte det enda som visar på intryck af E. Th.
A. Hoffmann. Unge Hans Unwirschs åldriga moster är andeskåderska; hennes
syner skola erinra oss om det tillbörliga i att vi låta vår hunger syfta
ut öfver dagen. Det blir ibland formliga symboler, i mer eller mindre
romantisk anda, och en af dem äger både skönhet och åskådlighet. För att
förstärka lampans sken har skomakare Unwirsch på forna tiders manér en
vattenfylld glaskula upphängd öfver arbetsbordet. Den strålande kulans
ljus är det första Hans ser när han vaknar, och det sista han varsnar
när han somnar in. Det klara skenet lyser öfver hans barndom, och i dess
skimmer ser han lifvet under hela sin tid. Symbolen, som står för Moses
Freudensteins barndom, ser annorlunda ut. Den är en skyltdocka, iförd en
lakejuniform från kung Jérômes operetthof -- hvad hon äger af glans är
solkiga galoners nötta förgyllning!
Hans och Moses ha samma barndom, de gå sida vid sida tills de kommit
till universitetet. Här skiljas deras vägar. Moses studerar filosofi.
Han är en skarp dialektiker som med samma kyliga och ironiska lugn i
alla idéer, moraliska som religiösa, blott ser materialet för en lek för
lekens skull. Han tar sin doktorsgrad och reser till den frivola staden
Paris... Här öfvergår han, hungrande efter yttre anseende, till
katolicismen och förvandlar sig till den elegante och mokante doktor
Theophil Stein.
Dr Steins trohjärtade vän hungrar efter »harmoni». Fattigdom och fulhet
omge honom, han trängtar efter en utjämning, en lösning i fridens och
skönhetens tecken, och hvar skulle den finnas om inte i en verksamhet
ägnad förkunnelsen af den lära, som är idel mildhet och kärlek? Han
studerar teologi.
Hvardera tyckes nå sitt mål, doktor Theophil Stein vinner allsköns
jordisk ära, teologiekandidat Hans Unwirsch når utjämningen som han
hungrade efter. Men den förre hade byggt på lösan sand, och en vacker
dag störtar allt samman för honom. Den senare byggde på
själfförnekelsens säkra grund; ju mera han uppgaf, dess mera vann han --
han afsade sig allt sådant som bar förgängelsens frö, han höll sig till
de eviga värdena, godheten, mildheten o.s.v., och resultatet han nådde
blef bestående.
Det sanna idealet segrade således öfver det falska. Men segern är
knappast en seger med flygande fanor och klingande spel. Lifvet
triumferar visserligen i Wilhelm Raabes berättelse öfver en lifvets
skenbild. Men segern är bra knapp. Människan, som representerar den
segrande principen, har nödgats afsäga sig bra mycket af det, som för
oss är lif i egentlig mening. För att reda sig i kampen nödgas Hans
Unwirsch nästan helt och hållet draga sig tillbaka till andens värld.
Han hemför inte segern i det plan, som vi för vår del ville betrakta
såsom lifvets i ordets fulla och rika mening, d.v.s. i den värld där
människan lefver både i köttet och i anden. Han har faktiskt företagit
en reträtt, han har ovillkorligen uppgifvit mycket af det, som vi måste
betrakta såsom absolut väsentligt.
Ty verkets grundtanke, den att lifvet måste beskäras om människan skall
kunna bestå som moraliskt jag och förverkliga sina högsta ingifvelser,
har en starkt asketisk och till och med lifsfientlig färg och denna
motsats har Raabes humor inte förmått förlika.
Hans människa är här, den förebildliga människan i hans diktning öfver
hufvud taget, är den människa, som afsagt sig denna världen för att
lefva i den tillkommande. Men hvilka är det, som höra himmelriket till?
Det är om dem Raabe diktar och på deras egenskap han hänvisar, när det
gäller programmet för det lif vi lefva. De enfaldige skola besitta
Riket, det är Raabes öfvertygelse, för de trohjärtade blommar den sanna
lyckan. Ju djupare vi försänka oss i den hjärtats stilla värld, där from
enfald och salig själfförnekelse regera, dess mera förverkliga vi af
sanningen, och dess rikare blir vår belöning. En frid, som intet kan
störa, reser mellan oss och världen en mur, mot hvilken lifvets böljor
brutna falla tillbaka. Raabe har ju inte sagt, att handlandet är
fåfängligt, viljan af ondo. Han har inte, då han anbefallde jaget att
rycka sig lös från världen för att nå friheten, dragit den yttersta
slutledningen och hänvisat på den mystiska försjunkenheten som det
eftersträfvansvärda tillståndet. Men kan man inte i alla fall säga, att
hans blygsamhets- och troskyldighetsidealitet visar åt detta håll där
den inbjuder oss att fjärma oss från lifvet?
Wilhelm Raabes idealism är vacker och ren. Den är ädel. Den är skön i
sin absolutism, om man så vill. Men gäller den för människor och
fördrager den lifvet?
8. 11. 14.


EDWARD STILGEBAUER.
[Edward Stilgebauer: _Börskungen_. Roman. Auktoriserad öfversättning
af Gustaf Uddgren. A. B. Västra Sverige, Göteborg.]

Svenska öfversättningen af Stilgebauers roman är en gärd åt den
triumferande Merkurius. Här har tydligen varit fråga blott om att slå
mynt af en rubrik, som just nu har chanser att sticka folk i ögonen och
kalla vittra lustar till lifs hos de nya baronerna.
Balzac lät miljonerna rulla i sina romaner, men baron Nucingen var ännu
föga mera än den rike mannen. Hos Zola uppträder _affärsmannen_;
affärsvärlden blir ett stoff för dikten, och lifvet i modemagasin,
banker och viktualieaffärer förvandlas till episk poesi. Baron Aristide
Saccard är en trollkarl, som ställer imaginära värden på aktier och
lyfter 40 % dividend på obefintliga kapital... Hans storhet beror af
hans intuitiva kännedom om »penningens lif» och om »börsens väsen»; han
är inte blott en knipslug och för intet väjande person -- han känner
instinktivt hur sakerna komma att utveckla sig i det gifna fallet, och
det lyckas honom att spela Svarta Petter i andras händer.
Zola har haft en del otur med sina tyska disciplar. Max Kretzer t.ex. --
»den tyske Zola» -- är en fantasilös, mycket hedersam och nästan lika
ointressant referent af sociala ställningar och förhållanden i 80- och
90-talets Tyskland. Han saknar ju inte värme: ett visst, socialt
medlidande som kan ge färg åt en skildring. Men det räcker näppeligen
till att göra honom läsbar för en icke-tysk publik. Hans smak är föga
odlad, hans stil är ojämn; och det enda, som verkligen är höjdt öfver
alla tvifvel, är hans osjälfständighet.
Ville vi lifva upp denna dystra karakteristik (som emellertid ingalunda
bygger på bekantskap med Kretzers hela vidlyftiga alstring), så kunde vi
säga, att han äger ett uppsåt. Det är i regel en särskild idé han vill
ha fram. Den kan vara en önskan att väcka deltagande med olycksbarnen i
storstadssamhället; den kan vara bemödandet att reda ut frågan om
förhållandet mellan storindustri och handtverkeri -- i den roman, som
gäller som Kretzers förnämsta skapelse, skildras hur fabriken förstör
personligheter, ödelägger hem.

Stilgebauer debuterade som kändt för c:a 12 år sedan med en roman
benämnd _Götz Krafft, historien om en ungdom_. Den tillhörde den då, och
alltjämt, populära »utvecklings-» eller »bildningsromanens» art. Den
omfattade åtta eller tio volymer fulla af romantik och sentimentalitet i
ganska rafflande blandning, och den tecknade med minutiös noggrannhet
hjältens förehafvanden hvar enda dag af året under åtskilliga års tid.
Hvad den ägde af intresse bestack sig i de antydningar den gaf om
stämningslifvet och tankelifvet hos tysk akademisk ungdom på 90-talet.
Som litteratur var den afsevärdt skral.
I sina senare romaner har Stilgebauer anslutit sig till Zola. Det har
skett i annan mening än fallet var med Kretzer. Stilgebauer har inte hos
Zola sökt formen för en skildring anlagd i det sociala uppsåtets tecken;
han har inte heller sett sig om efter ett stöd för någon viss
konstnärlig afsikt. Hvad han sökt och funnit i Rougon-Macquart-serien
har varit underlaget för en sensationsroman.
Stilgebauers författarskap tillhör nämligen, som _Börskungen_ visar,
sensationslitteraturen; och räknar man icke förty med hans böcker,
så beror det blott på reklamens makt öfver tanken.
Den egenskap, som i synnerhet frapperar i _Börskungen_, är den märkliga
oförmågan att sammanhålla händelseförloppet och att upprätthålla
sammanhanget mellan händelserna och personerna och mellan dessa
inbördes. Jag trotsar hvem det vara må att ge en resumé af boken.
Hvarenda figur vandrar sina egna privata vägar. Fabeln är absolut
obefintlig trots en massa accidanger, själfmord och slaganfall, missfall
och vansinne. Och förbluffad spörjer läsaren, hvad meningen kan ha varit
med alltsammans. _Börskungen_ är ett referat af en massa spridda
episoder.
Dessa episoder synas vara ägnade att utöfva en fascinerande inverkan på
en tysk genomsnittspublik. Så när som på den poetiske judeynglingen
David Mandelbaum består personalen af »förstklassiga människor»:
prinsar, blåögda kavallerilöjtnanter och miljonärer. Dessa personer röra
sig i en omgifning präglad af en förfining, till hvilken vi finna ett
motstycke endast hos Henning Berger. Den store miljonären låter möblera
sin villa »hemtrefligt, ja, rentaf förnämt». Hans maka består sig hvar
dag lyxen af ett »varmt bad som doftar af Eau de mille fleurs». Vid den
middag, som kröner familjens mondäna bana, »stod, alldeles som hos en
kunglig familj, bakom hvarje stol en guldgalonerad betjänt, som hade att
ombyta serviser, lägga för af de kostbara rätterna och gjuta i af de
obetalbara vinerna». Och: »naturligtvis var menun affattad på franska
språket, hofvets och diplomaternas språk». Vid samma tillfälle yppade
sig det »lätta rasslet af sidenjupongerna, -- -- detta lätta frou-frou,
som i denna atmosfär af underbara parfymer och rikt doftande viner och
maträtter ej föreföll oangenämt».
I denna utsökta omgifning rör sig en societet af kristna och judar.
Antydningar finnas (i bokens prolog), att författaren ämnat teckna en
motsats mellan dessa element, dock, själfva romanen innehåller ingenting
i den vägen. Bokens titel synes antyda, att författaren umgåtts med
tanken att skildra affärslif och börsmänniskors förehafvanden --
emellertid, börsen beröres inte, och af finansiellt intresse inträffar
ingenting annat än ett kursfall, som visserligen tar följande effektiva
förlopp: »därpå började aktierna falla allt hastigare och hastigare,
slutligen på en vecka hela etthundrasjutton procent». -- Det stoffliga
intresset saknas således helt och hållet. Af en idé har _Börskungen_
inte minsta skymt. Jag har citerat ett och hvarje; jag behöfver således
inte särskildt tillägga, att Stilgebauer saknar hvarje tillstymmelse
till formell talang. Han äger inte ens den yttre färdighet, som skulle
tillåta honom att nödtorftigt bemantla syftet med vissa skildringar af
ett särskildt slag, på hvilka _Börskungen_ inte lider brist. Och så blir
intrycket af denna succèsbok och dess upphofsman i en sällsynt grad
osympatiskt.
Författaren har haft den oturen att få en kongenial öfversättare.
Öfversättaren gör författarens allsidiga talanglöshet full rättvisa.
Han har dessutom kryddat med åtskilliga tolkningsfel.
5. 8. 16.


SEM BENELLI.
[Sem Benelli: _La Gorgona_. Episkt drama i fyra akter. Fratelli
Treves, Milano.]

Sem Benelli heter en italiensk dramatiker, som tillsvidare torde ha
förblifvit ganska okänd utanför sitt fädernesland, men rätt säkert
kommer att låta tala om sig en vacker dag.
Jag har inte funnit några biografiska notiser om Benelli. Men det ser ut
som vore han född efter 1880, och han har således tiden för sig.
Den gångna tiden har han begagnat ganska väl. Hans äldsta arbeten känner
jag ej. Men sedan 1905 har Benelli hunnit utge en diktsamling, _En
tidernas son_, sex dramer på vers, några af dem i stort format, och en
komedi på prosa.
Bortse vi från den franskt påverkade skolans epigoner (och hänföra vi
d'Annunzio till ett äldre skede), så kunna vi säga, att det nutida
italienska dramat företrädes af Enrico Butti -- som för inte länge sedan
afled -- och Roberto Bracco.
Butti uppbyggde med många heta ord en teaterdikt, som i synnerhet är
sval idealitet. Vi ana under de starka motsatserna i hans skådespel en
människa, hvars hemvist snarare är andens värld än köttets.
Braccos första stycken lifvades af det upphöjda syftet att roa, och han
sparade hvarken på den kvickhet han till en viss grad äger, eller den
cynism som han äger i ännu högre grad. Så kastade han sig med sydländsk
passion öfver tidens frågor af olika slag -- bland dem inte sist
feminismen -- och hans teater blef till sin större part en skådebana för
demonstration af teser.
Butti var den födde ideologen. Bracco är den habile -- med s.k.
teatersinne utrustade -- författaren af idéskådespel. I hvarderas teater
spelar problemet en afgörande roll.
För Sem Benelli spelar problemet som sådant ingen roll. Idéerna äro
honom ganska likgiltiga. I Benelli har det nutida italienska dramat
erhållit en diktare som endast är konstnär och poet.
Dock, ett par idéer har Benelli i alla fall. Och då de inte äro dess
flere, håller han så mycket mera på dem. Den ena är patriotismen. Den är
hvad italienarne kalla en »campanilism»: den omfattar främst den fläck
af fäderneslandet som skådas från fädernestadens klockstapel. Benelli är
en glödande lokalpatriot, och outtröttligt och med en vacker hänförelse
firar han Florens.
Benellis andra favorittanke är den öfvertygelsen, att den historiska
utvecklingen inte skapat någon skillnad mellan dagens släkte och den
människa, som lefde för hundrade år sedan. »Besjungen eder egen tid
äfven genom förgångna tiders historiska händelseförlopp och känslor» --
med detta motto inleder Benelli en af sina dramer -- »och I skolen varda
odödlige.» Det är säkert alldeles särskildt behagligt att identifiera
sin egen dag med fädrens gårdag, när ens land har Italiens lysande
förflutna. Benellis landsman Adolfo Albertazzi gör precis som han, blott
ännu mera afsiktligt, i åtskilliga romaner och noveller.

Det motto jag anförde ur en af Benellis dramer kan stå för hans teater i
dess helhet; den spelar med ett enda undantag i förfluten tid. Helst för
oss Benelli till Renässansen, och skådeplatsen är då Florens. Men det
händer också, att han förflyttar oss tillbaka till ännu aflägsnare
skeden: _De tre kungarnes kärlek_ och _Rosmunda_ spela på
folkvandringarnas tid, och vi ha här både longobardiska män och
gepidiska kvinnor. Men vi lämna dem, för korthetens skull, och så äfven
det kulturhistoriskt betonade dramatiska poemet _Il Mantellaccio_, en
skildring ur de vittra akademiernas lif och verksamhet i Renässansens
Florens.
Dramat _Brutus' mask_ har ägnats den Lorenzo de' Medici, som än har
kallats Lorenzino, på grund af att han var liten till sin växt, och än
åter Lorenzaccio på grund af att han var stor i sin ondska.
Ty denne Lorenzo de' Medici tyckes ha varit ett under af elakhet -- han
förefaller att på ett enastående sätt ha förkroppsligat den sida af
Renässansen, som var gränslös själfhäfdelse och fullständig frigjordhet
från moraliska föreställningar. Hans korta lif var en lång följd af
skurkstreck. Burckhardt anser, att de måste förklaras som uttryck för en
alltuppslukande drift att till hvilket pris som helst vinna ryktbarhet.