I marginalen - 06

kommer småningom Zanoni att sänka sig till henne. Ett barns födelse
kedjar honom till sist fast vid köttets värld; hans magiska förmåga
reduceras högst betydligt, och den vise Mejnour stämplar honom med
stränga ord som en affälling.
Men detta är inte den enda hemsökelsen. Viola har med stigande oro sett
Zanonis besvärjelser, ett besök i hans trollerikabinett har fyllt henne
med skräck. Hon ängslar för sin själs salighet, hon är i all synnerhet
rädd för barnets öde. Och till sist flyr hon -- för barnets skull --
från den älskade.
Händelserna föra henne till Paris. Det är revolutionstidens Paris, och
hon hamnar jämte barnet i en af skräckväldets fängelsehålor. Hon dömes
till döden.
Det har lyckats Zanoni att följa Violas spår. Det lyckas honom att
utverka sig tillåtelse att i hennes ställe bestiga schavotten.
Zanoni offrar sig för dem, som han älskar, och återköper på detta sätt i
kraft af sin osjälfviska jordiska kärlek gemenskapen med den
mänsklighet, från hvilken han hade fjärmat sig i sin dyrkan af visheten.
-- Detta är den slutpoint, som förefaller att ge romanens mening.
Bulwer Lytton har med _Zanoni_ velat ge en idéroman i stor stil. Han har
ofta och med anmärkningsvärd enträgenhet inskärpt, att _Zanoni_ är
älsklingsbarnet bland hans andes foster. »Såsom diktverk betraktad»,
säger han t.ex. i ett af företalen, »tillhör antagligen _Zanoni_ mina
högsta prosaskapelser.» Och i en efterskrift, präglad af en liknande
gynnsam syn på verket, uppmanar han oss bl.a. att läsa den märkliga
boken på samma sätt som vi betrakta ett verk af Thorvaldsen, d.v.s.
i stadigt medvetande om att den sköna formen är den djupa tankens hölje.
Eftervärlden är knappast benägen att räkna _Zanoni_ bland författarens
bästa saker. Hvad romanen äger af patos verkar visserligen inte falskt
-- vi mottaga tvärtom intrycket, att författaren varit ytterst
inspirerad och gjort saken ifrån sig med en verklig entusiasm. Men den
har inte räckt till att fylla det vidlyftiga skalet, den har inte
förmått lyfta upp skildringen i idéromanens plan. _Zanoni_ har
näppeligen denna karaktär. _Zanoni_ hör snarare med sin personal af
fyratusenåriga vishetsdyrkare, sina dämoner och fantomer, sina
förgiftningar och dueller, till skräckromanens, spökskildringens,
äfventyrsnovellens art. Cagliostro var tydligen med på ett hörn när
Zanonis figur planlades, och något af den store äfventyrarens och
trollkonstnärens ande sväfvar öfver romanen.
Det är många som offrat åt Cagliostro i litteraturen, och bland dem
Goethe. Men jag misstänker för min del, att den ende, som gjort något
som verkligen varit föremålet helt och fullt värdigt, är gubben Dumas.
12. 8. 16.


GILBERT CANNAN.
[Gilbert Cannan: _Windmills_. A Book of Fables. Martin Secker,
London. -- _Young Earnest_. The Romance of a Bad Start in Life.
Martin Secker.]

Gilbert Cannan tillhör den nya generation i engelsk litteratur som vuxit
fram under dessa senaste fem à tio år. Det är en hel falang af diktare;
jag nämner för den intresserades räkning ytterligare Oliver Onions, Hugh
Walpole, Compton Mackenzie.
Cannan är född i början af 80-talet. Han har utgifvit fyra romaner, ett
band enaktare, en litteraturhistorisk studie öfver Samuel Butler, tre
små traktater behandlande teatern, kärleken och satiren. Till denna
ganska omväxlande rad af skrifter ha nyligen kommit _Väderkvarnar_,
en satiriskt stämd krigsbok, och _Unge Ernst_, en ynglings
utvecklingsroman.
_Väderkvarnar_ presenterar sig med ett motto ur Jonathan Swift, men det
är nog närmast till det franska sjuttonhundratalet och särskildt
Voltaire författaren ansluter sig.
De båda första berättelserna i den satiriska fabelboken förråda alldeles
tydligt ett ganska hängifvet studium af Voltaires romaner, främst
_Candide_ och _L'Ingénu_. George Samways och Arabellas äfventyr och öden
i _Samways Island_ upprepa, visserligen i starkaste förkortning,
Candides och den sköna Cunégondes, medan den vise Siebenhaar med
framgång fyller Maître Pangloss' plats i schemat. I _Ultimus_
konfronteras Ultimus Samway, George och Arabellas son, med den moderna
civilisationen på samma sätt som den oskuldsfulle huronen hos Voltaire.
George Samways upplefvelser äga rum under ett krig som delar Europa i
två läger; hans son Ultimus stiftar bekantskap med modern kultur femton
eller tjugo år senare under samma krig: ty krigstillståndet har
blifvit permanent, och freden framstår för kulturmänniskan som
undantagstillståndet. Men hvad författaren på denna särskilda linje har
att påstå, det måste -- på grund af omständigheterna -- lämnas därhän.
Så mycket blott att han inte afskaffar kriget. Den vise Siebenhaar och
hans elev, den kloke ynglingen Ultimus nöja sig med en halfmesyr, byggd
på mästarens kännedom om det mänskliga sinnets inneboende benägenhet för
gruff. De ha uppfunnit ett sprängämne af sällspord effektivitet, och
åberopande detta goda skäl nödga de Europa att omfatta ett program,
hvars afgörande paragraf har denna lydelse: »Med hänsyn till
människosläktets naturliga stridbarhet och dess förkärlek för dekorativa
effekter, medgifva vi, att nationer, hvilka råkat i ett tillstånd af
fullständig brist på ömsesidig förståelse, äfven framdeles bekriga
hvarandra, dock endast under en tid ej understigande en vecka och ej
öfverstigande en månad, och skola i första eldlinjen placeras
uteslutande obotligt sjuka, oförbätterliga brottslingar, vansinniga och
idioter, äfvensom alla de hvilka bevisligen draga ekonomisk nytta af
kriget». Saken ordnas ytterligare genom en paragraf som bestämmer, att
»krig må äga rum endast i augusti månad».
Filosofen Siebenhaar kommer på grund af tillståndet i kulturvärlden att
ägna en ganska vidsträckt del af sin förkunnelse åt spörsmål sådana som
krig och fred och nationaliteternas uppgifter och deras rätt m.m.,
och det blir inte så mycken tid öfrigt för annat som vi hade önskat.
Emellertid ger han också en del antydningar om det hela. Han visar sig
vara en moralist snarare än en filosof. Hans viktigaste intresse
befinnes gälla hvad han kallar kärleken, och hans flitigaste bemödande
går ut på att visa -- som Bernard Shaw -- att äktenskapet och kärleken
och äktenskapet och moralen inte med nödvändighet ha något att göra med
hvarandra. Äktenskapet är en form, säger han, det är ingen idé. Moralen
har ingenting att skaffa med något så likgiltigt och efemärt som en
form; moralen existerar blott genom de få och för de få, hvilka
förverkliga en idé. En idé är kärleken. Den låter en människa känna sin
begränsning; den låter henne samtidigt göra försöket att inom sin naturs
gränser skapa skönhet. Den kommer henne på detta sätt att upptäcka
djupen i sitt eget lif och att i hvarje annan människas lif varsna
någonting betydelsefullt. I en annan fabel förtydligas Siebenhaars
utläggning af Gud Fader själf, som frammanas i sällskap med Hin Onde.
Det befinnes, att »kärleken» är syntesen af lidelse och fantasi, den
fruktbara, skapande kraft som ger sig ur lustens och inbillningens
förening i »glädjens» princip. »Jag är människans inbillning», säger
Gud, »min vän här är hennes lidelse. Förenade, bringa vi kärleken att
blomma i hennes själ; skilda åt, förmå vi intet för att bryta hennes
dårskap och dumhet, hennes djuriskhet, hennes inneboende själfviskhet.
Utan oss kan människan vara förmögen af många ting, men hon förblir
hård, orättfärdig, grym och feg.» Glädjen, heter det i samma anda i
traktaten _Kärlek_, är en extas som skänker människan kunskapen om
alltets hemliga kraft och gör henne medveten af den kärlek, hvilken
innefattar allting, både sanning och osanning. Men detta behöfver ju
inte vidare utläggas.
I _Unge Ernst_ skildras så hur en yngling, René Fourmy, arbetar sig fram
till förståelsen för det program fabelns Gud Fader utvecklade, och hur
han når förmågan att omsätta det i praktiken.
Cannans tanke gaf sig inte genast fullt färdig, och i sin debutroman,
_Peter Homunculus_ (1909), analyserade han ett första skede af den unga
människans vandring på vishetens väg. Den första stötestenen på vägen
var den specifika själfviskhet som är unga människors privilegium. Peter
Davies hade »den vanan att betrakta alla sina egenskaper såsom något
särskildt för honom, endast för honom utmärkande». Hans andliga jag
föreföll honom att vara världsutvecklingens märkligaste produkt, och
hans fysiska uppenbarelse tycktes honom så underbar och intressant,
att han rördes till tårar när han betänkte hur förträfflig och hur
ändamålsenligt inrättad den var.
Peter Davies' gynnare, den med lifvets mysterier och skaldernas verk
djupt förtrogne antikvariatsbokhandlaren X. Cooper korrigerade sin
lärjunges öfverdrifter med en välvillig och skoningslös ironi. X. Cooper
vande honom att i andra människor se företeelser, som måhända inte voro
mycket mindre märkliga än Peter Davies själf. Detta blef utgångspunkten:
den läraktige Peter förvärfvade sig efter hand en konstnärs förmåga att
i människorna se något som var honom främmande och samtidigt dock i
släkt med honom; han började i sig själf och alla andra se delar af
samma stora helhet.
Allt detta var naturligtvis till en början mer eller mindre
förståndsmässigt fattadt: hans inbillning var kall, därför att den
»saknade sin rätta näring, den som kärleken ger». Och för att fullborda
sin utveckling till en sann medlem af människornas samfund fick Peter
Davies inveckla sig i en kärlekshistoria, genom hvilken segern öfver
själfviskheten och hans utveckling till sann och vidhjärtad mänsklighet
angenämt symboliserades. Den epigrammatiskt formade slutpointen blef
den, att Peter gaf sin hustru den »stora gåfvan att förstå honom». Kort
sagdt, han hade öfvervunnit sin ungdomliga individualism och han irrade
inte längre i storartad ensamhet i jagets värld. Han förmådde meddela
henne sin nyvunna förmåga att fatta människorna och förnimma med dem.
Och han betygade sålunda, att han i anda och sanning var vorden en
människa och en man.
Analysen spelade en mycket stor roll redan i förstlingsromanen; i _Unge
Ernst_ dominerar den så fullständigt som möjligt. Med ett beundransvärdt
tålamod redas sakerna ut på sida efter sida, och med exemplarisk
ihärdighet noteras en otrolig massa subtila psykologiska om och men.
Det är det ökade psykologiska intresset och den fullkomnade analytiska
metoden vi ha att tacka för den nya boken.
Saken är den, att resultatet i den förra romanen förefallit Cannan väl
summariskt. Ingen känsla består såsom något absolut och en gång för alla
fixt och färdigt, säger han nu. Man lägger sig inte utan vidare till med
en känsla; och fångar den en, så kan det hända, att den en vacker dag
släpper taget. Detta är hvad René Fourmy får erfara, och det två gånger
å rad.
Han står vid början af en lysande universitetskarriär. Han är
professorns i ämnet särskilda favorit, sin fädernestads hopp och sin
familjs stolthet. Han gifter sig med en skön och förmögen ung dam. Dagen
efter bröllopet -- eller rättare: redan innan dagen grytt -- upptäcker
han med häpnad och fasa, att han inte mera äger kvar en skymt af sin
lifliga känsla för fästmön. Och sedan han under en tids äktenskapligt
samlif kontrollerat riktigheten af denna upptäckt, flyr han en dag sina
färde.
René Fourmy beger sig till London. Han blir automobilchaufför. Han
knyter en förbindelse med en fabriksflicka, och lefver ett par lyckliga
år i en primitiv tillvaro. Men en dag gör han samma rön som senast. Hans
väninna kommer visserligen att få ett barn, men eftersom förhållandet
inte längre har något inre värde för honom och således inte längre äger
någon ideell och moralisk innebörd, så bryter han med henne. Och
eftersom det är hans speciella företrädesrätt att kastas ur den ena
kärleksaffären in i den andra, så är han omedelbart invecklad i en ny
förbindelse.
Den blir den slutliga, den inom hvars ram hans lif kommer att röra sig.
Under loppet af sin första upplefvelse befriade han sig från den
»sociala hypnotismen», som Cannan benämner det; han gjorde sig oberoende
af sådana samhälleliga värden som moral och religion o.s.v. Under det
andra äfventyret lärde han sig småningom att disciplinera sin tanke och
att moderera sin känsla; han aflägsnade de störande och oharmoniska
elementen i sin egen personlighet. Han vann den ro och behärskning, som
slutligen tillät honom att -- under loppet af det tredje förhållandet --
ur kärleken härleda den »glädje», som i den ofvan citerade fabeln
betecknades som den rätta lefnadsvisheten. Det är ingen stagnerande
kvietism, försäkrar René Fourmy på sista sidan, ty för den, som besjälas
af denna glädje, ter sig lifvet som ett aldrig slocknande begär, och för
honom fyller sig hvar dag med känslan att han lämnat bakom sig allt som
är död och dvala.
_Unge Ernst_ är ett mycket intellektualistiskt verk, som man kan förstå.
Det är en skarp tanke och en säker hand som tecknat schemat och affattat
utvecklingshistorien -- af tingens och köttets värld skymtar inte mycket
i boken. Ställen finnas i alla fall som göra troligt, att Cannan kommer
att förmå gestalta också en verklighet som inte blott är ande --
kapitlet om moderns och sonens skilsmässa är något af det starkaste och
storslagnaste jag för min del läst på bra länge.
5. 9. 15.


OTTO ERICH HARTLEBEN.
[Otto Erich Hartleben (f. 1864), bl.a.: novellsamlingarna _Die
Geschichte vom abgerissenen Knopfe_ (1892), _Vom gastfreien Pastor_
(1895), _Der römische Maler_ (1898) och skådespelen _Der Frosch_,
familjedrama efter Henrik Ibsen (1891), _Angele_, komedi (1891),
_Hanna Jagert_, komedi (1893), _Die Erziehung zur Ehe_, satir
(1893), _Ein Ehrenwort_, skådespel (1894), _Die sittliche
Forderung_, komedi (1896), _Die Befreiten_, fyra enaktare (1899),
_Ein wahrhaft guter Mensch_, komedi (1899), _Rosenmontag_, en
officerstragedi (1902) -- samtliga hos S. Fischer, Berlin.]

Otto Erich Hartleben, om hvars frånfälle bud häromdagen bragtes, var det
unga Tysklands och »die neue Richtungs» kanske mest älskvärda och
vinnande personlighet. Hos oss är han känd som författare till
_Rosenmontag_ (Karneval), denna allvarliga och tunga »officerstragedi»,
som när allt kommer omkring så litet svarar mot bilden af den ironiske
och veke »Otto Erich» han i sina miljöers sällskap af unga referendarer
och glada damer så gärna skildrar som kretsens en smula gäckande
resonnör.
När jag ur en lektyr, som redan ligger några år tillbaka i tiden, söker
påminna mig Otto Erich Hartlebens produktion, dröjer minnet helst vid
novellerna. Här får man i en följd af muntra upptåg och lustiga infall
en personlighet, hvars väsens hemliga strängar vibrera efter sin egen
melodi. Frackens narrkåpa på axlarna, men innerst inne en sensitiv
naturs hela skygga bäfvan vid beröringen.

Novellisten Hartleben är ironiker, och de små men utomordentligt
läsvärda volymer, som innehålla hans noveller, visa en ironi som har
sidor både af satir och cynism. Som cyniker är han ofta roligt grotesk
men alltid ganska harmlös. Som satiriker hör han afgjordt till den
stridsfärdiga offensiven. Borgardömets små hvardagsidiotismer ha en
utmärkt förmåga att stimulera honom och lösa hans ironis källsprång.
Med samlarens välbehag kastar han sig öfver dem, och med den krigiske
amatörens förtjusning formar han sedan de infall han som små, hvassa,
blänkande pilar skickar ut. Och förloppet hos hans tankegång är så
lifligt och så sundt förståndigt, betraktelsernas gång så snabb, så
fyndig och så facetterad, att hans berättelse får dramats lif och mycket
af dess väsen. Hartlebens novell är i dagens tyska litteratur något
särskildt för sig. Den är spänstig, smärt, rask samt kvick och måttfullt
diskret som en lyckad anekdot ur en chronique scandaleuse. Den äger ett
dramatiskt tycke. Hartleben har nästan upphäft skillnaden mellan
arterna: en af hans berättelser har så godt som oförändrad publicerats
äfven såsom drama.

Under denna glada och skeptiska lek med filisterdömets små och stora
svagheter rör sig en tyngre våg af sentiment. Den får i regeln inte
bölja fram i dagen. Men alltsomoftast tror man sig se dess stänk skimra
i ljuset af hans humor, och när i dramerna hans röst antar mörkare
tonfall, varsnar man utan svårighet kampen med egna impulser.
Ett af Hartlebens skådespel bär som motto det nietzscheanska valspråket
»Verachte das Weib!», och öfver motiv af människoförakt och tvifvel på
människan har han rest också flera andra. Det förefaller, som sökte han
i denna misantropis förnekelse mindre lösningen af det ena eller andra
problemet än en reträttplats för sig själf, kritikerns och klandrarens
tillflykt undan en mängd olösliga frågor och oslippliga
vedervärdigheter. Hans naturell behöfde starka bedöfningsmedel, och det
var stunder då han sökte dem i Alcestes grämelse, i de Vignys förakt.
Det var så han diktade alla dessa komedier, där löjet så litet maskerar
en, låt så vara, icke synnerligen brännande bitterhet, och bitterheten
så illa döljer ett alltför känsligt sinnes smärta vid beröringen med en
rå verklighet. Notisen om hans bortgång meddelade, att den omedelbara
dödsorsaken varit underrättelsen om hans nya skådespels fiasco.
Antagandet är förmodligen öfveriladt, men det gör sig helt väl.
Hartleben hörde till Paul Langes släkt. Han var en af dem, som en
bladartikel kan dräpa. Under en dristighet, som väckte förargelse och
någon gång -- med han goda minne -- kunde bli nästan brutal, dolde han
en blödande känslighet, ett fint förnimmande, varmt och ständigt rörligt
väsen.
·
Det var Hartlebens skada att han inte föddes och växte upp vid Donau.
I den lätta eggande luften i Strauss' och Schnitzlers stad hade alla de
melodier, han med större eller mindre framgång sökt fixera i sina
dikter, blifvit den enda glada och stundom en smula sentimentala hymn af
valsmusik, champagneskum och böljeslag, som anstått honom så väl.
Den korta lifsminutens lycka, trånadens hetta, men också mättnadens
besvikenhet under en flyktig stund af reflexion med den tillbörliga
droppen bitterhet på bottnen, lifsförvecklingens hela lustiga och trista
komik hade med mera omedelbart invuxna rötter skänkt mera otvungen natur
åt hans temperament, ett helare, intensivare och längre lif åt hans
dikt. Nu tvangs han att leta och söka. Men han hörde icke af naturen
till de sökande andarna, och han har därför i sin vackra och älskvärda
poesi blott gifvit delar, där han vid andra förhållanden kanske kunnat
skänka det hela.
1. 3. 05.


DETEKTIVLITTERATUREN.
[E. W. Hornung: _Amatörtjufven_. Hugo Geber, Stockholm. -- H. de
Vere Stacpoole: _Inspektör Freyberger från Scotland Yard_. Fr.
Skoglund, Stockholm. -- Maurice Leblanc: _Arsène Lupin,
gentleman-stortjuf_. Förord af Jules Claretie. _Arsène Lupin mot
Sherlock Holmes_. _Chifferskriften_. (Arsène Lupins märkvärdiga
äfventyr I-III.) Hugo Geber, Stockholm. -- Gaston Leroux: _Det gula
rummets hemlighet_. _Den svartklädda damens parfym_. (Reportern
Joseph Rouletabilles utomordentliga äfventyr I-II.) Hugo Geber,
Stockholm.]

Utan saknad afstår jag från att söka förekomma den tyska
litteraturhistoriker och germanist, som endera dagen i en grundlig
dissertation kommer att studera den litterära detektivkonstens
utveckling genom tiderna.
Att han börjar med Bibelns fabler och Homeros' berättelser är säkert:
såvida det inte lyckas honom att komma världens skapelse ännu ett stycke
närmare. Undertecknad skall inte ens uppehålla sig vid Edgar Allan Poe,
inte heller vid detektivhistorien i 18:e seklet, som dock kanske skulle
förtjäna ett litet kapitel. Casanovas flykt ur blykamrarna förbereddes
med en öfverdådigt skicklig afvägning af alla de omständigheter,
som kunde komma att spela in, med en kombinationskonst som bör väcka
Sherlock Holmes' välvilliga gillande. Och ett af de finaste och
roligaste, också mest karakteristiska uttrycken öfver hufvud för den
litterära detektivismen (om jag för en stund får skapa en ny term) och
dess slutledningskonst är det 3:e kapitlet -- _Le chien et le cheval_ --
i Voltaires roman _Zadig_.
Detta kapitel har den, ur synpunkten af den tyske forskarens intressen,
speciella förtjänsten att inte vara originellt: att endast genom sin
form -- som är absolut definitiv -- vara Voltaires privata tillhörighet.
Voltaires detektivhistoria är nämligen en bearbetning af en berättelse i
_Le cabinet des fées_, som åter är en ganska ordagrann öfversättning af
en italiensk novell, hvilken -- slutligen -- i sin tur återgår på en
orientalisk förebild. (Skåda vi åter framåt i tiden, så möta vi,
i parentes sagdt, Voltaires detektivistiska anekdot i Wilhelm Hauffs
lilla novell _Juden Abner_, _som ingenting sett_. Man kan tänka sig
forskarens vällust när han får anställa konfrontationen.)
Men detta blott för att antyda, att det visst inte är det moderna,
amerikanistiska Västerlandet, eller ens dess närmaste föregångare och
förberedare, det intellektualistiska 18:e seklet, som uppfunnit denna
litteraturgren, i hvilken för ögonblicket ju inte så litet af tidsandans
väsen tyckes förkroppsligadt. Fantasifulla och skarpsinniga
österlänningar ha allra först odlat genren: hvem vet -- hvilostunden
efter det första schackpartiet förkortades kanske med den första
detektivhistorien!
Orienten har gjort början. En son af 18:e seklet har i dettas förra,
förståndsmässiga hälft, gifvit den mest typiska och bästa bearbetningen
af detektivmotivet före Poe. Och i vår tid har Poe -- Amerika -- skänkt
lif åt genren, definitivt införlifvande den med litteraturen; Conan
Doyle -- England -- har skapat dess mest ryktbara gestalt: den
oförliknelige Sherlock Holmes, medan en konstnärligt oändligt mycket
mera betydande landsman till honom -- Robert Louis Stevenson --
i afsiktlig anslutning till _Tusen och en natt_ uppehållit sambandet
mellan detektivismen och litteraturen. Fransmännen slutligen ha, snart
sagdt i dessa dagar, ryckt upp sig, gripit temat an och tack vare sin
skämtsamhet och sin ironi gjort inte litet för artens förkofran. Men
tyskarna, dessa diktare och tänkare som, inbillar man sig, borde ha både
förstånd och fantasi nog att slå en hel del rekord på området, ha
blifvit beklagligt efter. Har kanske deras berömda metafysiska tänkande
inte varit ägnadt att hos deras Sherlock Holmes-frön och Dupin-ämnen
utveckla en slutledningskonst, en kombineringsvetenskap, som i så hög
grad opererar med cigarraska och fotspår i jordens stoft m.m. sådant?
Anglosaxarne blefvo ju för länge sedan empiriker...
Hur som helst -- af de sju volymer detektivhistorier, som ligga framför
mig, är ingen af tyskt ursprung, och jag är tämligen säker på, att man
inte ens kunde få tag i någon som närmelsevis hölle sig på dessa
volymers allmänna nivå. Den tyska detektivlitteraturen är, så vidt min
erfarenhet af den räcker, helt enkelt en tungrodd och svårläst
Pitaval-journalistik: också där författaren är en så drifven man som
Paul Lindau. -- Det är en merit som måste räknas tyskarna till godo,
invänder man kanske. Mycket möjligt; jag befarar dock, att man lika väl
kan påstå motsatsen. Men vi öfvergå till ämnet.
* * * * *
_Amatörtjufven_ är en öfversättning af E. William Hornung's ryktbara
_Amateur Cracksman_.
Jag tillstår, att jag finner benämningen »amatör» för en herre af Mr
A. J. Raffles' skrot och korn föga passande och ganska anspråksfull.
Om någon är han en »professional» i stjälandets föga nobla idrott. Han
idkar tjufveri som näringsfång, helt simpelt, och trots författarens
energiska bemödanden att framställa honom som en dilettant, en
öfverlägsen herre som tycker om kraftiga stimulantia, är och förblir han
en korrektionshuskandidat.
Det stora felet är emellertid, att Hornung i så hög grad saknar humor,
också att hans stil har så litet af det lätta glissando som skulle föra
bort öfver en hel del rätt odelikata saker. Man har inte hunnit genom
många af berättelserna, innan man fått nog: för litet schwung hos
hjälten! för litet af den stilens brio och formens förståndsmässiga
skärpa, som skulle låta en glömma sig kvar i denne ointressante herres
sällskap. -- Att räkna _Amatörtjufvens_ författare med, det är att offra
åt en förkärlek quand même för detektivismen; att acceptera A. J.
Raffles är att glömma, att detektivismen med Poe, med R. L. Stevenson,
med några af Conan Doyles berättelser blifvit en gren af litteraturen.
* * * * *
A. J. Raffles tillhörde förbrytarnes skrå, han var en kollega till
Cartouche, till Vidocq (under förra hälften af denne polischefs
skickelsedigra lif), till Jean Valjean och professor Moriarty. Inspektör
Freyberger från Scotland Yard, hjälten i H. de Vere Stacpoole's så
benämnda roman, är en yrkesbroder till Dupin, Javert, Lecoq, Gryce,
Sherlock Holmes.
Hans skarpsinne är stort och öfverträffas endast med möda af hans mod.
Den benägne läsarens intresse hänför sig emellertid icke till dessa
egenskaper, af hvilka i all synnerhet den förra ju representerar
detektivismens egentliga nerv, utan till något helt annat: bofvens
enorma skurkaktighet och intrigens röfvarromantiska trasslighet.
Klein-Müller, förbrytaren det gäller att afslöja, har en plats för sig i
den del af detektivlitteraturen slumpen hittills låtit mig stifta
bekantskap med. Det är en företeelse af en rentaf diabolisk perversitet,
en lustmördare som tid efter annan erfar ett omotståndligt behof att
döda. Han brukar då läska sig med att strypa någon och opererar därefter
bort hufvudet, som han sedan konserverar efter en af honom själf
uppfunnen metod och införlifvar med sin samling.
Här ha vi naturligtvis en svag punkt. Ty hur knipslugt och skenbart
följdriktigt monomaner af detta slag förefalla att handla, alltid är det
väl dock till slut instinkten som verkar i deras görande och låtande och
impulsen som regerar. Och skådespelet blir på detta sätt inte en
tornering mellan förstånden, ingen duell mellan två målmedvetna viljor.
Så ter det sig i hvarje fall här. Rätt länge har man intrycket af en
hjärnornas tvekamp, men till sist tar sig mycket riktigt slumpen före
att göra sin tungt vägande insats i historien: och man är midt uppe i en
kriminalroman, en redogörelse för en förbrytelse rätt och slätt. Dramat
har förflyktigat. -- Författaren har sjäf känt detta och urskuldar sig i
förbifarten med, att det går till så också i »det verkliga lifvet».
Förmodligen, men hvad gör det till saken? Intrycket förblir det
antydda. _Inspektör Freyberger från Scotland Yard_ är mindre en
detektivberättelse, i den mening vi här tagit denna term, än ett
kriminalreferat i stil med t.ex. Jules Lerminas romaner (dem författaren
för resten tyckes ha studerat).
Det ser ut som om detektivmotivet inte tålde vidlyftighet: tänj ut
novellen till roman och den förlorar, som exemplet af _Inspektör
Freyberger från Scotland Yard_ redan antydde, med sin speciella karaktär
också sitt specifika behag.
Ännu tydligare kan man se det hos Maurice Leblanc, författaren till de
ofta både talangfulla och roliga Arsène Lupin-historierna.
Leblanc har haft förståndet att gå i god skola: han har omsorgsfullt
studerat teoretikern och berättaren Poe -- som ju genom Baudelaire
h.o.h. införlifvats med fransk vitterhet -- och man märker inflytandet
mer än en gång och på mer än ett sätt. Kanske är det en hörselvilla, med
det förefaller mig som erinrade »Arsène _Lupin_» på ett frappant vis om
»C. Auguste _Dupin_».
Krönikan om Arsène Lupins »märkvärdiga äfventyr» i de båda första
volymerna -- _Arsène Lupin_ och _Arsène Lupin mot Sherlock Holmes_ -- är
roligt gifven, då och då med något af den ironi man så gärna ville finna
i denna litteratur, som man alla resonemang till trots på grund af någon
hemlig fördom har så svårt att ta på allvar. Något verkligt mästerverk
inom genren tror jag dock inte att serien innehåller. Men där finnas
verv, fart och en hel del lustig skämtsamhet.
Med fantasien är det kanske något klenare beställdt: konsten att fängsla
genom problemets uppställning, att förbluffa med det invecklade i
intrigens »_conduite_», det oväntade i dess snabba och fyndiga
upplösning tyckes inte vara Leblancs starka sida. Och man får vidare lof