I marginalen - 11

Total number of words is 4329
Total number of unique words is 1729
22.2 of words are in the 2000 most common words
30.3 of words are in the 5000 most common words
35.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
han sträfvar att i sina romaner samla de olika sidorna af tidens lif
till en »tidens historia». Hans böcker bära seriebeteckningar, rubriker
och underrubriker, i hvilka orden »minnen», »memoirer», »historia»,
krönika» ymnigt flöda. Abel Hermant proklamerar sig som en samtidens
krönikeskrifvare. Märkligast bland dessa verk -- i hvilka många slags
miljöer bearbetas och många sorters människor behandlas -- förefalla mig
de båda romanerna _Souvenirs du Vicomte de Courpière, par un Témoin_ och
_Vicomte de Courpière marié_. De ge förmodligen inte fullt så mycket af
själfva det tidens innersta väsen som de skulle förkroppsliga. Men de
äro en förträfflig studie öfver en immoralitet och till och med
ohederlighet, som har sin solida grund i hjältens daning och når en
glänsande förkofran under de särskilda miljöförhållandenas inflytande.
Dubbelromanen om vicomte de Courpière ställer sig som ett motstycke, ett
ganska bra motstycke, till det senare 1700-talets cyniska roman. Ja, den
har rentaf, så tyckes det oss ibland, något af det hårda och kalla i _De
farliga förbindelsernas_ analys. Den förråder åtminstone inte mera än
den af behofvet att försköna.
I några af sina serier har Hermant bjudit till att inom sin
samtidsbeskrifnings ram draga också samtida utom-franskt lif. Det har
blifvit åtskilliga, för det mesta dialogiserade skildringar ur
diplomatiens lif, ur turistande amerikanska miljonärers förehafvanden i
Europa, ur ryska storfurstars verksamhet i nöjesinrättningarna i Paris
och vid Rivieran, ja, det har till och med blifvit taflor ur ryskt
hoflif. Dessa olika skildringar äro underhållande, när de öfver hufvud
äro något alls.
Litet mera substantiella och en hårsmån mindre intiga te sig några andra
krönikor, bland dessa en serie representerad af författarens nästsista
roman. Den bär den lofvande titeln _La petite femme_ och den tillhör en
räcka med öfverskriften _Scener ur det kosmopolitiska lifvet_. Den för
oss till London, och den inför oss här först i en krets af engelska
ynglingar och så i en engelsk medelklassfamilj.
Hvilket djupare verklighetsvärde denna skildring af engelskt samtidslif
till äfventyrs månde äga, skall jag inte söka afgöra. Mig åtminstone
förefaller den att i bra hög grad operera med bra många redan för länge
sedan klicherade synpunkter.
För så vidt romanen är berättelsen om den franske ynglingen Jacques
Prieur, lofvar den en hel del. Den börjar med en mycket skämtsam
karakteristik af Jacques Prieur som en representant för en typ af unga
män, hvilka sagt farväl åt »intellektualiteten» och bemöda sig att
tillkämpa sig den frihet, som består i oberoendet af alla litterära och
filosofiska idéer.
Detta lofvande uppslag -- som berördes också i _Romaine Mirmault_ --
utvecklas visserligen i romanen, men det får inte någon dess vidare
fyllig och åskådlig affattning, och den benägne läsarens intresse aftar
efter hand för att sist bli ganska minimalt. Något liknande gäller också
teckningen af representanterna för den engelska typ, som redan
förverkligat Jacques Prieurs ideal. Det hela löper ut i rakt ingenting.
_La petite femme_ är en underhållande historia, som vore roligare än
den är, om inte missförhållandet mellan afsikt och resultat i så pass
hög grad gjorde sig gällande. Det är inte enda fallet af detta slag i
Abel Hermants diktning.

_Les heures de guerre de la famille Valadier_ är krönikan om en parisisk
borgarfamiljs upplefvelser under kriget. Den berättas af det
»ögonvittne», som Hermant ibland åberopar i sina tidsskildringar efter
föredöme af den 1700-talslitteratur, till hvilken han öppet ansluter
sina krönikor.
Hermants studie af krigets inflytande på fransk borgerlig ande löper ut
i iakttagelsen, att ställningens allvar kallat fram och fördjupat de
goda egenskaper, som af ålder anses utmärka den franske
genomsnittsborgaren: hans sunda förstånd, hans förmåga af nykter
själfbehärskning, hans lugna, stillfärdiga heroism, hans förtröstan på
framtiden.
Hermant framhäfver sin tanke på ett energiskt sätt. För att ge
eftertryck åt sin tes har han etablerat det största tänkbara afstånd
mellan utgångspunkt och slutpunkt. Han har konstruerat en församling af
individer, hvilka täfla med hvarandra om priset i onatur och
förkonstling.
Äldsta dottern är blifvande skådespelerska; hennes specialitet ligger
»midt emellan komedi och drama», och hennes känslor vibrera turvis långs
den komiska och den tragiska skalan. Yngre brodern ärnar också han ägna
sig åt scenen, och han utför tills vidare i privatlifvet rollen af jeune
premier; han färgar sitt hår och sminkar sina läppar; han talar inte,
han konverserar; hans gång genom rummet är en uppvisning i plastik.
Yngsta dottern, fjorton år, har bestämt sig för hjältinnerollerna i den
stora tragedien, och med en »förfärande kallblodighet» uttalar hon sig i
Agrippines eller Phèdres ton om hvardagslifvets anspråkslösaste
bagateller. Herr Valadier, som i sig själf alls inte är någon narraktig
person, har smittats af den gycklarmani som härjar i familjen, och han
spelar efter hvartannat hela serien af fäder ur både den antika och
moderna teatern. Till och med fru Valadier, som i så hög grad
representerar typisk fransk bon sens, bestiger då och då koturnen och
antar attityden af en romersk matrona eller en mère noble ur den komiska
repertoaren.
Den märkvärdiga mentalitet, som författaren skildrar med så starka
färger, gör inte precis intrycket att äga något mera frappant
verklighetstycke och det är ju inte heller meningen -- chargeringen får
hela tiden tränga sig på, gränsen till det groteska öfverskrides med
afsikt ideligen.
Ett vederhäftigt och verklighetstroget intryck gör själfva skildringen
af förvandlingen. På ett mycket trovärdigt sätt låter Hermant sina
figurers fond af sund natur småningom söka sig väg till ytan. Det
lefvande drama, som utspelar sig inför deras ögon, i deras eget land,
har en större och omedelbarare betydelse, en annan och fruktansvärdare
innebörd än alla de tragedier, hvilka de ha upplefvat med boken i sin
hand. I detta drama spela de själfva med, inte i hjälterollerna
visserligen utan i den stora skaran af onämnda komparser. Men det
hindrar inte, att den starka fläkten af lefvande ödestragik tränger in i
deras tillvaro; och de glömma poserna, tappa bort de stora orden och
artificiella känslorna; de födas på nytt: till ett enkelt, friskt och
omedelbart grepp på lifvet. De få med detta också en viss, enkel
värdighet -- de bära ovissheten och oron med en okonstlad stoicism,
och de försmå att säga ett ondt ord om fienden.
Till ett liknande resultat kommer från sin särskilda utgångspunkt det
berättande ögonvittnet. Han företräder en annan, förnämligare miljö än
borgarfamiljen Valadier; detta betonas starkt. Han kommer utifrån, han
införes af en slump i den Valadier'ska kretsen. Efter hand pressar honom
situationens tryck in i den för honom ursprungligen främmande
omgifningen; han blir delaktig af familjen Valadiers lif; dess bekymmer
och dess förhoppningar bli till sist också hans. Hittills har han, ensam
och oberoende, lefvat sitt eget lif utan något intresse för andras
förehafvanden. Nu växer den slumrande gemensamhetskänslan fram, han blir
solidarisk med de andra, han förvandlas till medborgare i ordets
djupaste mening. Denna utveckling skildras roligt som den halft
motsträfvigt företagna vandringen från den bekväma hållningen af ett
ironiskt laisser-aller utanför händelserna till den långt ifrån lika
bekväma men oändligt mycket mera gifvande ställningen som en med lif och
själ intresserad deltagare i dem.
Abel Hermant, som inte skildrat något med så innerlig förtjusning som
amoraliska människors naturligt cyniska förhållande till lifvet, har i
krönikan om familjen Valadier förverkligat en vacker känsla för stillsam
och hvardaglig borgarmorals skönhet och värde.
Hans krigsbok är inte något storartadt mästerverk. Den intresserar
emellertid som det tidsdokument den helt säkert är. Och det är inte
utan, att den låter oss fullständiga vår uppfattning af de senaste tjugu
årens Abel Hermant.
17. 10. 15.


EMILIA PARDO BAZÁN.
[Emilia Pardo Bazán: _Hemsjuk_. En kärlekshistoria. Öfvers. af Adolf
Hillman. A.-B. Hjertas förlag, Stockholm. -- _La cuestión
palpitante_. (Obras completas. Tomo 1.). A. Pérez Dubrull, Madrid.]

I Spanien råda som bekant en hel del motsalser mellan skilda landsändar.
Geografiska, språkliga, etnografiska omständigheter afgränsa vissa
provinser till särskilda enheter. En enkel man af folket i Valencia och
Katalonien begriper t.ex. inte kastilianska, d.v.s. »spanska».
Högslättens bebyggare te sig annorlunda beskaffade än inbyggarne i
Granadas lundar. På kastilianska betecknar ordet arragonier en
halsstarrig person. I stället förklara sig katalonierna benägna att i
kastilianarna se en föraktlig ras fallen för tjufnad och bedrägeri
(Dessa och andra exempel på nationella motsatser inom riket i Carl
Bratlis resebok _Spanien_). Kort sagdt, skillnaden är stor inte endast
mellan de äkta spanjorerna och de falska, utan också mellan det spanska
kungarikets egna medborgare inbördes. Det kraftigaste uttrycket för
denna söndring ha vi väl i den politiska rörelse, hvars syfte är
själfstyrelse för Katalonien. Den bäres af skalder, vetenskapsmän och
politiska skriftställare, och det säges, att den vinner i styrka och
omfattning för hvart år som går. Det är en energisk rörelse,
och åtskilliga bomber ha som kändt kastats i syfte att påskynda
utvecklingens gång.
Förutom denna politiska regionalism ha vi också en litterär regionalism
af fredligare slag, ett motstycke till andra länders hembygdskonst.
Diktarne uppehålla sig med förkärlek vid det trängre hemlandets,
födelsebygdens folklif och natur: Valdés skildrade gärna andalusiska
seder och bruk; Pereda återvände ständigt i sina böcker till Asturien;
Blasco Ibánez har förlagt de flesta af sina romaner till Valencia och La
Huerta, den valencianska nejden. Och grefvinnan Emilia Pardo Bazán
tröttnar inte att skildra och besjunga Galicien, »mitt land» som hon
kort och godt säger, med den benägenhet för det koncisa, som utmärker
henne.
Fru Pardo Bazán slog sitt stora slag med den artikelserie, utgifven i
volymen _La cuestión palpitante_ (Den brännande frågan), genom hvilken
hon gjorde sina landsmän bekanta med den franska realismen och
naturalismen. Hon skildrade dess utveckling och framställde dess teori,
och hon tecknade slutligen ett program för den spanska prosakonsten.
Hvad hon vill är inte någon öfversättningslitteratur: hvart land och
hvar tid skall ha sitt eget litterära uttryck, inskärper hon.
Dock, det är nog inte från denna förträffliga tanke hon utgår när hon
yrkar, att Spanien skall bestå sig sin egen verklighetsskildring och
inte följa den franska tätt efter i fjäten. I hennes favoritsats att
»realism och naturalism i Spanien böra hållas åtskilda på ett mycket
bestämdare sätt än i Frankrike», ha vi uttrycket för en mycket personlig
och tämligen speciell åskådning.
Distinktionen mellan naturalism och realism är det praktiska sättet för
fru Pardo Bazán att slippa diverse, som inte tilltalar henne i den
franska verklighetsskildringen och som hon inte vill se omplanteradt i
spansk jordmån. Det är dels det plumpa, och dels och i synnerhet är det
ett drag i själfva åskådningen, nämligen den determinism för hvilken hon
inte tröttnar att förebrå den beundrade mästaren, Zola. Hon ryggar
tillbaka för »det farliga kätteriet att förneka viljans frihet».
_Naturalismen_ blir i hennes programartiklar och manifest öfverskriften
öfver den verklighetsskildring, som degraderar människan till ett
obesjäladt, viljelöst ting.
Mot denna naturalism, som förklaras alldeles särskildt florera
i Frankrike, ställer hon under rubriken _realismen_ den
verklighetsskildring, hvars motto är sanningen rätt och slätt. Den
saknar visserligen alls inte företrädare i fransk litteratur, men har
den någonstädes haft ett hemvist, så har det för visso varit i Spanien.
»Våra stora författare ha allt sedan Cervantes' dagar varit realister,
utpräglade realister, och ingen af dem har gjort sig skyldig till den
immoralitet, som vidlåder den franska naturalismen på grund af dess
fatalistiska karaktär.» Med ett ord, »realismen» är för fru Pardo Bazán
allt det i modern fransk verklighetsskildring, som förtjänar att
anbefallas till efterföljelse. Hon styrker sin rekommendation genom att
lifligt framhålla det historiskt-nationella argumentet. »Realismen» har,
upprepar hon, gamla anor i spanskt andligt lif. Och så blir således
uppgiften enligt författarinnan till _Den brännande frågan_ den, att
skänka den gamla nationella realistiska berättelsekonsten den förnyelse,
som gör den till ett sant och troget uttryck för våra dagars spanska
lif.
Men nu yppar sig ju naturalismens litterära fatalism främst i
skildrandet af individen som en produkt af ärftlighet och miljö. Miljö
och ärftlighet måste följaktligen skjutas undan af fru Pardo Bazán, när
hon bestämmer realismens begrepp. Af alla de områden, förklarar hon i
själfva verket, hvilka den realistiska berättelsen kan utnyttja, är det
psykologiska området utan tvifvel det rikaste, det mest omväxlande, det
intressantaste; och kroppens inflytande på själen och själens inverkan
på kroppen erbjuda beundransvärda uppslag till iakttagelser och försök.
Fru Pardo Bazán befriar således individen ur hans beroende af ras, miljö
och ögonblick -- hon erkänner, vill det synas, att enhvar af dessa
faktorer kan äga sin betydelse, hon förnekar däremot att alla tre
tillsamman betyda ett öde. Den så determinerade, till en ödets lekboll
degraderade, människan vore enligt fru Pardo Bazán inte värdig att vara
ett föremål för dikt. Hon yrkar, att dikten skall vara den sanna
historien om själens lif och om hjärtats upplefvelser. Men, och detta
bör särskildt framhållas, hon vill inte ge den enskilde i en splendid
isolering. Hon understryker tvärtom, att hans hjärtas lif och hans själs
upplefvelser spegla något allmännare. Han är ingen produkt af ögonblick,
miljö och ras, men han representerar dem. I honom lefver också något af
detta allmänna, som är åskådningen i hans land, den moraliska atmosfären
i hans sociala omgifning o.s.v. Denna uppfattning har afgjort följande
begreppsbestämning, med hvilken fru Pardo Bazán kröner sina teoretiska
utläggningar: »Realismen är det tillförlitliga kontrollinstrument, som i
hvart land ger oss genomsnittet af dettas moraliska status, alldeles som
sfygmografen upptecknar både den normala pulsen hos en frisk människa
och den våldsamt bultande pulsen hos feberpatienten.»

Den roman, som Adolf Hillman presenterar under rubriken _Hemsjuk_,
är sannolikt identisk med den, hvars spanska titel betyder »trånad,
svårmod». Svenska öfverskriften förefaller litet för trång. Ty här är
inte blott fråga om den hemsjuka, som till en början förtär den
galiciska flickan Esclavitud Lamas i hennes landsflykt i Madrid. Utan
här är fråga också om den hemlängtan till lifvet, som rör sig inom den
under sin goda moders spira vegeterande ynglingen Rogelio de Pardinas.
Och vidare och i synnerhet: sjukan, som Esclavitud lider af, befinnes i
själfva verket förvandla sig i Rogelios närhet till en kärlekskrankhet,
liksom Rogelio kring henne koncentrerar sin trängtan att slippa ut ur
boet och bli en man.
Den lilla romanen är att börja med en utmärkt treflig interiörmålning.
Författarinnan tillämpar sina läror, och hon ger en miljöskildring,
i hvilken tingen spela en mycket liten roll och människorna en så mycket
större. Skådeplatsen är donna Aurora de Pardinas' hem i Madrid. Senora
de Pardinas är en godhjärtad och anspråkslös dam, hvars alltuppslukande
intresse i lifvet är hennes son Rogelio.
Rogelio är en välartad ung man på tjugo år. Han studerar juridik,
ordentligt och tämligen metodiskt men utan att öfveranstränga sig. Han
har en ömtålig konstitution, och hans mor omhuldar honom nästan med
något af en sjuksköterskas varsamhet. Ett innerligt förhållande råder
mellan mor och son; ett inslag af frisk humor i skildringen stänger
hjärtnupenheten ute.
I fru de Pardinas' salong samlas hvar eftermiddag några gamla herrar,
vänner eller ämbetsbröder till hennes aflidne man, för att byta tankar
om världens gång. Skildringen af detta kollegiums sammanträden har
nästan något dramatiskt: enhvar har sitt sätt, och de pratandes inlägg
i debatten om de viktiga adiafora, som sysselsätta kretsen, ha
hvart och ett sin egen färg. De vördnadsvärda gamla gentlemännen
representera skilda hemtrakter, och debatten präglas alltjämt af
mycket temperamentfulla och mycket roliga inslag af glödande
provinsnationalism.
Denna atmosfär andas Rogelio från morgon till kväll, och det är inte
utan att den börjar kännas litet tryckande ibland. Trots den välvilja,
till följd af den välvilja, med hvilken han öfverhopas, börjar han
småningom känna sig allt mindre väl till mods. Han börjar i obstinata
stunder känna sig retad af det faktum, att man inte tar honom för fullt,
icke inser att han redan är »en man». Och han erfar en allt starkare
längtan att få pröfva också på annat än moderlig godhet och farbroderlig
välvilja.
En dag får fru de Pardinas besök af en ung flicka. Hon är hemma från
Galicien. Hon har haft tjänst i Madrid hos två beskedliga fröknar från
Malaga. Men hon har inte trifts hos dem. Hon har inte kunnat fördra
deras matordning -- eget nog, anmärka vi som råka påminna oss, att
Valdés börjar en af sina romaner med upplysningen: »I Malaga serveras
man icke alls dåliga stufningar». Ja, hon har inte ens förstått de båda
fröknarna: deras Malaga-dialekt har för henne förblifvit ett främmande
språk. Och hon har därför beslutat söka tjänst i en galicisk familj, där
hon kan få tala sitt hemlands tungomål och tära dess poetiska rätter. --
Rörd af den unga galiciskans milda väsen och blygsamma skönhet, tar
henne fru de Pardinas i sin tjänst.
Esclavitud har lämnat sin hembygd på grund af förhållanden starkare än
hennes vilja. Hon är nämligen dotter till en präst, och hon var en
lefvande skandal i allas ögon. Hon är i sina egna ögon ett slags
lifslefvande förbrytelse, och ständigt är den tanken henne nära, att
hennes föräldrar äro förtappade, och att hon själf »tillhör djäfvulen
allt från sin födelse». Främmande i sin hembygd, utan hemortsrätt i
världen, en främling bland människorna -- så står hon inför sin egen
känsla, och sådan är bakgrunden för den trånad, det svårmod som märkt
hennes väsen.
Jag antydde redan hvad som inträffar. Fru de Pardinas är själfva
omisstänksamheten, och hon ser inte de flyktiga och lätta förebuden till
de känslor, som skygga och tveksamma börja ta form i hennes sons och i
Esclavituds medvetande. Men berättelsens elaka person -- en asturier --
upptäcker dem med sin af en beständig misstro skärpta blick, och han
dröjer inte med sitt afslöjande. Fru de Pardinas förvandlar sig snabbt
till en skicklig diplomat och en öfverlägsen strateg, dock, det ser i
alla fall ut som skulle hon komma till korta. Och så tar hon sitt parti
och flyr med sin son. Men Esclavitud ser, dold i mängden, hur tåget
ångar i väg mot det gröna Galicien. Därpå »vänder hon sina steg mot
staden, fast besluten», säger författarinnan, »att aldrig mera se solen
gå upp». Det är ett beslut, påpekar författarinnan ytterligare, »från
hvilket ingen makt i världen skulle kunna förmå den olyckliga flickan
att afstå».
Fru Pardo Bazán har gifvit förloppet ovanligt klara och fasta konturer;
linjen tyckes vara något, som hon förstår sig på och kan använda. Luften
i boken är full af ljus och syre -- halftonerna, antydningarna, det till
hälften sagda, allt detta är saker som hon däremot inte bryr sig om att
använda. Skildringen af t.ex. Rogelio och Esclavitud har nästan
ingenting af traditionellt lyrisk vekhet. Den saknar ändå hvarken
innerlighet eller poesi.
Långsamt skrider berättelsen framåt; rörelsen påskyndas, de skilda
trådarna knytas hop; ett drama bebådar sig. I detta ögonblick ryckas
alla de andra människorna ut ur sammanhanget och föras bort till
fredligare förehafvanden, och åt Esclavitud lämnas att ensam sköta om
den sorgespelsmässiga epilogen. Ja, ett dramas ängslande och tunga
stämning växer fram kring den unga kvinnan med det olycksbådande namnet;
ett blekt skimmer af tragik darrar kring hennes person; och man har ett
lifligt intryck af att allt detta är noga utmätt och bestämdt till
kvantiteten och till arten. Fru Pardo Bazán framstår som en sällsynt
målmedveten dam, en säker, klok och i många ting bevandrad författare,
som för säkerhets skull först kastar en blick på sakerna genom mediet af
sin ironi och sin humor och först därpå griper sig an med att ge dem den
slutliga formen.
Det enda, som tyckes dementera detta, är den omständigheten att
Esclavitud, den katolske prästens olycksfödda dotter, verkligen i bra
hög grad förutsätter den determinism, som fru Pardo Bazán från sin
katolska ståndpunkt så kraftigt fördömde såsom omoralisk. Men fru Pardo
Bazán är en mycket skarp dialektiker, och hon har i synnerhet utpräglade
polemiska anlag -- jag betviflar således inte, att hon med lätthet
skulle bevisa, att Esclavitud, ödets slafvinna ville vi öfversätta
namnet, i själfva verket endast upplefver sin egen personlighets
tragedi, och att härstamningen, den »keltiska rasens svårmod» m.m. inte
determinera resultatet utan endast medverka till dess utformning.
Härstamningen nödgade henne att lämna den galiciska hembygden, där
hennes väsen hade sina djupaste och finaste rottrådar; det ärfda
svårmodet lät hennes trånad, både som hemsjuka och som kärlekskänsla,
växa sig allt starkare, och det blef så sin egen karaktärs
förutsättningar hon förverkligade. -- Det har _nästan_ lyckats
författarinnan att framställa saken så i sin roman.
13. 2. 17.


ABBÉ PRÉVOST.
[Antoine-François Prévost: _Manon Lescaut_. Finsk öfversättning af
Jalmari Hahl. Arvi A. Karistos förlag, Tavastehus.]

Jag har uppriktigt sagdt inte nu läst abbé Prévosts roman
i dess finska dräkt. Men jag föreställer mig, att den specialist
på romansk litteratur, som dr Jalmari Hahl är, har skridit till
öfversättningsarbetet med allsköns intresse för uppgiften och
följaktligen har gjort sin sak på bästa sätt.
_Manon Lescaut_, eller _Historien om chevalier des Grieux och Manon
Lescaut_ som boken hette under de första tjugo åren af sin tillvaro, är
framför allt den oändligt vackra skildringen af ett hjärtas lif. Men den
intresserar också ur en speciellare synpunkt -- man kan säga, att den
betecknar ett datum.
Möjligt är visserligen, att vi inte utan vidare kunna kalla _Manon
Lescaut_ den första moderna romanen. M:me de la Fayette har antagligen
grundade anspråk att anses ha skrifvit den -- hennes _Princesse de
Clèves_ är åtminstone det tidigaste alster af fransk berättarkonst, som
en nutida publik läser utan litteraturhistoriska biafsikter. Men hos
abbé Prévost, och särskildt just i _Manon Lescaut_, framträder
definitivt i romanens form ett nytt grepp på tillvaron. Man ville nästan
säga, att med berättelsen om chevalier des Grieux och hans lilla
älskarinna börjar ett nytt kapitel i känslans historia.
Känsla betyder här kärlek, och denna kärlek är helt och hållet lidelse.
I den sammangå alla förnimmelser, och alla passioner sammanfattas i den.
Abbé Prévost talade inte om människorna och deras angelägenheter som den
blinde om färgerna. Hans lefnadslopp hade fört honom genom många slags
händelser, hans bana hade ledt genom många våningar i samhället. Det
lyckades honom aldrig att finna en varaktig stad. En tid bar han värja
vid sidan. I åtskilliga repriser dvaldes han inom klostrens och
seminariernas murar, både hos jesuiterna och hos de lärda
benediktinerna, men hans temperament dref honom alltid på nytt ut i
världen. Och till sist valde han att bli det sociala mellanting, som en
förlupen abbé var.
Abbé Prévost blef en af de allra första yrkesskriftställarna,
en författare som lefde i frihet -- när han inte satt i fängelse
naturligtvis -- och existerade genom sin penna. På sistone drog han sig
tillbaka till ett litet landthus nära Paris. Det vill synas, som hade
hans sista år förljufvats af »den snälla änkan, min hushållerska
Loulou». Han dog vid 66 års ålder (1763). -- Om abbé Prévosts död
berättar en (obestyrkt) tradition följande. En dag, då han vandrade på
landsvägen, fick han ett slaganfall. Man trodde att han var död,
och liket bars enligt tidens sed in i närmaste kyrka. En läkare
tillkallades. Han skred till obduktion för att utröna dödsorsaken. Abbé
Prévost väcktes af smärtan ur sin dvala. Men snittet i hans bröst hade
trängt för djupt, och han dog -- säger anekdoten -- med blicken fäst på
det blodiga instrumentet. Abbé Prévost var en äfventyrare och en skald,
han hade tjänat Gud och världen, och Levertin kunde ha sagt vibrerande
och vackra ord om det symboliska i hans slut... På landsvägen nåddes han
af sitt öde, i en kyrka dog han: medan det ännu skälfvande hjärtat
blottades af obducentens knif.

Samtida författare ha yppat olika mening i frågan hvad abbé Prévost
älskade mest, kvinnor eller vin. Vi säga, att om han inte opartiskt och
med vis besinning delade sin uppmärksamhet mellan dessa glädjeämnen, så
måtte det ha varit kvinnorna, som lågo honom närmast om hjärtat. Hans
böcker förutsätta, att han har upplefvat kärleken med hela sitt väsen.
Hans mångsidiga kunskap om lidelsen och dess effekter tyckes visa, att
han haft många tillfällen att förkofra sin insikt i ämnet, och att han
begagnat dem väl. Detta personliga och upplefda är i mycket
förutsättningen för den nya affattning, som frågan om lidelsen får hos
abbé Prévost.
Mot slutet af 17:de seklet ägde en förskjutning rum i värdesättningen af
känsla och förnuft. Förnuftet trängdes efter hand tillbaka, känslan
trängde sig fram. Det mest betydande uttrycket för denna process är
naturligtvis Racines teater.
Racines tragedi är en erotisk skådebana, och dess dramer utspela sig i
hjärtats värld. Corneille hade intagit den rationalistiska ståndpunkten,
när han lät viljan framstå såsom den i princip starkaste makten. Racine
bringar den nya hållningen till uttryck, när han visar på kärleken som
en kraft, inför hvilken vilja och förnuft falla till föga, och hvilken
förvandlar människorna till »offer», som han säger.
Men kärleken uppenbarar ännu inte hos honom sin allmakt i det vanliga
och hvardagliga lifvets värld -- hans teater rör sig fortfarande i en
stiliserad tillvaro. Hans människor äro gudars ättlingar, eller
åtminstone kungar och drottningar. Med ett ord, att upplefva den
ödesdigra kärleken, att brista sönder under den tragiska lidelsen och
förgås, är hos Racine (i hvarje fall formellt taget) ett privilegium för
undantagsvarelser.
Detta privilegium förvandlas af abbé Prévost till en företrädesrätt för
hvar och en. Han förunnar också vanliga dödliga att få sitt lif ödelagdt
af passionen. Abbé Prévost drar in alla människor inom känslans rike;
han låter kärleken framstå som en kraft, hvilken kan bestämma hvarje
enskild människas hållning i det hvardagliga lifvet, och han vidgar på
detta sätt känslans aktionsradie, liksom han fördjupar dess begrepp.
Kärleken uppträder hos abbé Prévost såsom sådan. Den tecknas inte inom
ramen af de eller de speciella förhållandena af socialt eller moraliskt
slag. Den uppträder rätt och slätt som en faktor i människornas lif.
Den i tiden verkande sträfvan till en emancipation af känslan, hvilken
iakttages från 1600-talets slut, får på 1730-talet uttryck i åtskilliga
verk, men i intet har resultatet det åskådliga och själffallna som i
_Manon Lescaut_. Här yppar sig näppeligen något behof att diskutera en
sak, som för diktaren tett sig såsom fullständigt klar, och så har hans
verk blifvit den första roman, i hvilken känslan, kärleken ter sig
fullkomligt autonom.
Men resonerar abbéen inte mycket, så gör han det i alla fall litet. Det
visar sig, att hans litterära praxis har sin motsvarighet i hans teori.
Det viktigaste argumentet bygger på den föregående, klassiska epokens
uppskattning af naturen. Naturens rättigheter äro -- säger han -- de
viktigaste; men bland naturens alla krafter är kärleken för visso
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - I marginalen - 12
  • Parts
  • I marginalen - 01
    Total number of words is 4374
    Total number of unique words is 1716
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    32.8 of words are in the 5000 most common words
    37.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 02
    Total number of words is 4272
    Total number of unique words is 1708
    20.9 of words are in the 2000 most common words
    28.7 of words are in the 5000 most common words
    33.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 03
    Total number of words is 4470
    Total number of unique words is 1790
    22.9 of words are in the 2000 most common words
    32.5 of words are in the 5000 most common words
    37.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 04
    Total number of words is 4509
    Total number of unique words is 1781
    25.0 of words are in the 2000 most common words
    32.6 of words are in the 5000 most common words
    37.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 05
    Total number of words is 4466
    Total number of unique words is 1786
    22.5 of words are in the 2000 most common words
    31.9 of words are in the 5000 most common words
    35.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 06
    Total number of words is 4308
    Total number of unique words is 1845
    21.1 of words are in the 2000 most common words
    30.0 of words are in the 5000 most common words
    34.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 07
    Total number of words is 4265
    Total number of unique words is 1722
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    30.0 of words are in the 5000 most common words
    34.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 08
    Total number of words is 4369
    Total number of unique words is 1854
    22.4 of words are in the 2000 most common words
    31.1 of words are in the 5000 most common words
    36.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 09
    Total number of words is 4413
    Total number of unique words is 1757
    22.6 of words are in the 2000 most common words
    30.6 of words are in the 5000 most common words
    35.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 10
    Total number of words is 4418
    Total number of unique words is 1751
    22.6 of words are in the 2000 most common words
    31.4 of words are in the 5000 most common words
    35.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 11
    Total number of words is 4329
    Total number of unique words is 1729
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    30.3 of words are in the 5000 most common words
    35.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 12
    Total number of words is 4471
    Total number of unique words is 1773
    23.7 of words are in the 2000 most common words
    31.9 of words are in the 5000 most common words
    36.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 13
    Total number of words is 4517
    Total number of unique words is 1786
    23.7 of words are in the 2000 most common words
    32.3 of words are in the 5000 most common words
    37.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • I marginalen - 14
    Total number of words is 725
    Total number of unique words is 389
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    45.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.