I marginalen - 10

vid frågan om kvinnan särskildt såsom samfundsvarelse.
Tydligast har detta skett i komedien _L'affranchie_. Denna treaktare
tyckes faktiskt, i den långa scen som upptar hälften af andra akten,
komma att utveckla sig till en komedi om feminismen.
Det salongssamtal, som här formats på ett så roligt sätt, fladdrar
främst kring detta tema. Uppslaget till debatten ge två
rösträttskvinnor, af hvilka den ena just återvändt från en resa, som
bragt henne i beröring med Ibsen. -- Ni har således talat med Ibsen?
säger en af de närvarande. -- Ja, jag har haft denna upphöjda
sinnesrörelse, blir svaret. -- Hur förefaller han? -- Åh, det är en
mycket framstående personlighet.
Vi lämnas således i okunnighet om de tänkvärda ord, med hvilka Ibsen
måhända -- sådant ingick ju inte i hans vanor -- hade utvecklat sin
åsikt i kvinnofrågan. Men vi få veta, hvad den innebär för Donnay och
för personerna i hans komedi. Den är för feminismens anhängare krafvet
på ökade borgerliga rättigheter med rösträtten främst på programmet. Den
innebär för Roger, författarens språkrör, en mot naturen riktad sträfvan
att »utplåna motsatsen mellan könen». Det finnes också en förnuftig
feminism, säger Roger, men med lagen och paragraferna och deras
förbättring har den ingenting att skaffa. Den uttrycker sig helt som en
sträfvan att »upplysa och höja själarna». Och denna sträfvan åter, ja,
den har att förverkliga sig inom de gränser, som naturen dragit kring
kvinnan -- den svagaste i andligt hänseende liksom i kroppsligt.
Härmed kan den teoretiska debatten anses afslutad. En illustration
erhåller Rogers tes i det drama, som utvecklar sig genom första aktens
senare hälft, andra aktens slutscen samt tredje akten. -- M:me de
Moldère, titelfiguren i _Den frigjorda_, är en kvinna som i mycket höjt
sig öfver det tvång, som samhällsförhållandena lägga på hennes kön. Hon
är klokare än andra och vidsyntare -- hon har i alla fall förblifvit en
sann kvinna.
Men att vara sann kvinna betyder inte att hålla sig till sanningen och
vandra på de raka vägarna. M:me de Moldère ljuger inte blott när hon
bedrar sin älskare, Roger. Hon ljuger också då, när det »inte behöfdes».
Och när Roger ställer henne till rätta, kan hon endast svara, att hon
»måste» bedra honom, ehuru hon älskade honom, och att hon »måste» ljuga
för honom: ehuru hon mycket väl kunnat säga honom sanningen. Hon
handlade som hon handlade, därför att hon »inte kunde annat».
Rogers svar ger oss tanken i Donnays komedi om _Den frigjorda_. Jag hade
kunnat komma öfver ditt felsteg, säger han. Men du ljög för mig i de
stunder vi nådde hvarandra närmast; du spelade komedi för mig i
ögonblick som voro för heliga att vanhelgas genom lögner. Osanningen
ligger i din natur, och lögnen är en del af ditt väsen -- »_detta_ är
l'Irréparable», så låter honom Donnay sluta, med ett afsiktligt bruk af
Paul Bourgets ryktbara slagord. Och så blir således sens moralen den,
att kvinnorna förvisso inte ha orsak att fika efter rösträtt m.m.,
eftersom de alltjämt, också där de frigjort sig från mycken svaghet,
ha så goda anledningar att »upplysa och höja sina själar».

Detta var den första granskningens resultat. Som vi ofvan sett,
underströks hänvisningen på naturens mening ytterligare, då feminismen i
_Föregångskvinnorna_ upptogs till förnyad behandling. Icke för intet har
Maurice Donnay under dessa sista tider hållit föredrag om Molière och
gjort ett skådespel om Molière.
Vi skulle inte ha beklagat oss, om han i sitt skådespel om
_Föregångskvinnorna_ fått in något litet af molièresk must och styrka i
en figurskildring som förefaller tämligen flack, något litet af verklig
komisk verv i en dialog hvars esprit är tunnare och billigare än i
hvilken som helst af hans öfriga komedier. I Donnays teater, också i ett
par scener i _Den frigjorda_, finnes ibland en fläkt af stämning, den
»poésie», som är ironi och känslighet. Den förutsätter att författaren
varit med på ett hörn, att han med figurerna gifvit också en hårsmån af
sig själf. Hans senaste skådespel saknar denna atmosfär; den saknar
luft, och gud vet om någon af personnagerna, Jeanne inberäknad, har en
enda röd blodkropp i den blacka vätska som flyter i deras ådror.
27. 5. 13.


EN ROMAN OM ROUSSEAUISMEN.
[Anatole France: _Les dieux ont soif_. Roman. Calmann-Lévy, Paris.]

Anatole Frances nya roman spelar under revolutionen; den går från 1793
till slutet af juli följande år då Robespierre öfverlämnades åt
giljotinen.
Revolutionsepoken har mer än en gång lockat Anatole France till dikt.
Det har alltid beredt honom mycken tjusning att tänka sig det ljufva
ögonblickets lycka förhöjd genom löftena om död och aningarna om
undergång. Lifskänslan upphöjd i sin högsta potens i ögonblicket före
slutet, kärleken stegrad till paroxysm, en förintelse före förintelsen,
det är något som måste beröra honom ganska lifligt och slå an på
sensualisten inom honom och på »filosofen».
Men det är inte precis detta som upptar honom i _Gudarna törsta_. Utan
tvifvel är skuggan öfver medborgaren Evariste Gamelins och
medborgarinnan Elodie Blaises förhållande själfva den dödens skugga, som
uppfyller atmosfären i revolutionsstaden med sin tyngd och beklämning,
och lidelsen, som förenar dem, brinner med den snabbare och hetare låga,
som tillhör en tid då ingen vet något om nästa dag. Romanen handlar i
alla fall om något annat. Den sysselsätter sig med revolutionsmannens
psykologi. Det fängslande innehållet i Anatole Frances nya bok är
historien om huru den känslofulle rousseau'anen, som älskar
»människosläktet», som tror på den mänskliga naturens inneboende godhet,
som (för att använda tidens eget uttryckssätt) är mänsklig, välgörande,
god och dygdig, efter hand förvandlas till omänniska. -- Det är säkert
inte alldeles oberättigadt att i denna roman om rousseau'ismens insats i
revolutionshistorien se den festskrift med hvilken Anatole France roat
sig att på sitt sätt ta del i Rousseau-jubiléet.
·
Evariste Gamelin tillhör den första generationen som växte upp under
Jean-Jacques' inflytande. Öfver hans barndoms- och ungdomslif sväfvade
som den ideala förebilden Emile, och boken efter hvilken han formade sin
känsla var Saint-Preux's och Julies roman. Han visade redan som helt ung
gosse en mild känslofullhet, vekhet, godhet, och hans rörda känsla
omfattade både människor, djur och plantor. Han kunde icke se någon
varelse lida utan att smälta i tårar. I hans hjärta bodde den naturliga
dygden; han följde dess röst och förkofrade sig beständigt, tills han
vardt genompyrd af moral. Hvad det yttre beträffar, så var han skön och
intagande, och bekräftade på detta sätt rousseauismens lära, att den
själiska skönheten föder den kroppsliga. -- Evariste Gamelin blef det
fulländade uttrycket för det nya människoideal som Rousseaus poesi,
moral och pedagogik skapade under 1700-talets sista decennier.
Tiden skred fram. Revolutionen bröt ut. Evariste Gamelin tar aktiv del i
affärerna och blir till sist medlem af det stora revolutionstribunalet.
I denna egenskap har han att skipa rättvisa med Fäderneslandets fiender,
emigranterna, upprorsmännen, de ljumma, de misstänkta, kort sagdt med
förrädaren i alla de olika varieteter den mänskliga uppfinningsförmågan
under politiskt lifliga tider förmår särskilja.
Den juridiska proceduren äger till en början en form, som i hög grad
smakar lag och rätt i vanlig mening. Det blir snart omöjligt att
fortsätta på detta tidsödande sätt. Allteftersom republikens politiska
motgångar hopa sig och det inre missnöjet växer, stegras anspråken på
revolutionsdomstolens arbetsförmåga. Proceduren måste förenklas. Den
individuella rannsakningen afskaffas praktiskt taget helt och hållet;
förrädarne anklagas i flock och dömas i skock, och jämförelsevis sällan
inträffar under dessa månader att en anklagad undgår giljotinen.
Den känslofulle Evariste Gamelin, Jean-Jacques' discipel, fortfor han
verkligen att utöfva sitt domarvärf och var han med om att skicka till
stupstocken individer, om hvilka han ingenting annat visste, än att
någon ansett dem vara opålitliga patrioter? Det gjorde han, och det
kunde han göra utan att i minsta mån förneka sina föregåenden. -- Jag
måste här inflicka en liten betraktelse. Under 1600-talet var moralen i
hög grad en rationell moral. Under 1700-talet, då afkristningsverket
fullbordas, blir den en känslofråga och en trosfråga, den antar ett
slags »religiös» färg. Arfsynden med sina konsekvenser har strukits
bort, och människan har upptäckt att hon är af naturen god. Rousseau har
upprättat en ny domstol i högsta instans för frågorna om godt och ondt:
_samvetet_, som äger en hemlighetsfull förmåga att afgöra om rätt och
orätt. Samvetets röst är den ursprungliga, goda naturens röst i
människan, den naturliga dygdens stämma som leder visare och afgör
ofelbarare än alla skrifna lagar. Denna tro på samvetet är
förutsättningen för den beskedlige och fredlige Evariste Gamelins
utveckling till den flitigaste af medlemmarna i den blodiga domstolen.
Ett ögonblick känner han sig verkligen nästan en smula tveksam. Hur
skall det bli möjligt, tänker han, att utan undersökning skilja bofvar
och hyggligt folk åt? Men redan i nästa minut har han fattat meningen
och funnit svaret. Juridiska formler och rättsliga garantier tjäna
endast till att hölja in hufvudsaken i en massa bisaker. Ett redligt
hjärta träffar genast det rätta. Man har blott att följa naturens
ingifvelse, hon är den goda modern som aldrig leder sina barn vill.
Det är med hjärtat man har att döma. Och det är till sitt hjärta han
lyssnar, när han tar till ordet och proponerar halshuggning öfver glatta
laget därför, att toiletterna misshaga honom eller fysionomierna se
landsförrädiska ut.
Här är den punkt, som slutar linjen Anatole France har tecknat i sin
roman. Själfva fabeln föres vidare på ännu några sidor: till den 9
Thermidor. Kommunen spränges, dess domstol upplöses, och bland dem som
följa Robespierre på schavotten är också medborgaren Evariste Gamelin.

Som bekant pågår i Frankrike sedan ungefär fyra år tillbaka en skarp
strid om Rousseau. Nationalister, katoliker, rojalister (Lasserre,
Maurras, Lemaître o.s.v.) se i Rousseau revolutionens egentlige fader
och romantikens grundläggare, och han är för dem roten och upphofvet
till alla de politiska och moraliska villfarelser som romantiken och
revolutionen aflat. På det andra hållet firar man i Jean-Jacques
romantikens grundläggare och revolutionens egentlige fader, den odödlige
skaparen af det politiska goda, som revolutionen fört med sig, af de
konstnärliga vinningar som romantiken skänkt 19:e seklet.
Om lyckan är god kommer Anatole France -- han har nog ingenting emot det
-- att angripas från båda hållen, eller att åberopas på båda hållen
hvilket ju kommer på ett ut. Det skall heta, att Anatole France satt ett
likhetstecken mellan Rousseau och Robespierre, att han brännmärkt
rousseauismen som skräckväldets omedelbaraste förutsättning. Och det
kommer att sägas, att bokens sens moral är liktydig med en absolution åt
Jean-Jacques' elev, den dygdige och samvetsömme terroristen Evariste
Gamelin.
Ett sammanhang mellan terrorismen och rousseauismens känslobetonade
dygdekult har utom all fråga bestått för Anatole France. Han tror
nämligen på konstens förmåga att omskapa verkligheten efter sitt beläte.
Lifvet efterapar konsten i vida högre grad än konsten lifvet, sade Oscar
Wilde i _Lögnens förfall_, och det måste så vara, ty lifvet, som
beständigt söker sig till uttryck, erhåller sina uttrycksformer af
konsten. Och han bestyrker sin tanke med ett par exempel: »unga män
begingo själfmord, därför att Rolla begick själfmord; de ha beröfvat sig
lifvet, därför att Werther tog sitt lif.»
Detta är också Anatole Frances mening. Det finnes bilder -- säger han i
en uppsats om Balzac -- hvilka äro tusen gånger mera ödesdigra än de
skulpterade och målade bilder, för hvilka Jahve ville bevara Israel --
det är de ideala bilder, som romanförfattarne och poeterna skapa. Dessa
bilder lefva ett lif, uppfylldt af verksamhet, och det är endast
tillbörligt att säga, att deras förslagne upphofsmän sprida dem ibland
oss på det att de liksom dämoner skola fresta oss. »Goethe utsänder
Werther i världen, och omedelbart växer själfmordens tal. -- -- Dem,
hvilka Jean-Jacques ville återföra till naturen, gjorde _Emile_ till
terrorister och halsafskärare.»
Sådan är bakgrunden för den historisk-psykologiska idé, som Anatole
France förverkligat i sin roman. Bortom den tycka vi oss skönja också
antydningarna om hans filosofiska tro. _Gudarna törsta_, det är nuets
grymma gudar som i omättlig törst och hunger kräfva människooffren. Det
är en Olymp af dagens i morgon öfvervunna sanningar, af idéer som just
nu innehålla den yttersta visheten och den enda möjliga lösningen och i
morgon äro villfarelser. De äro åskådningarna hvilka regera öfver ett
ögonblick och äro vidskepelse och vantro för det nästa. Anatole France
har begabbat framåtskridandet som få, men aldrig har han riktigt kommit
ifrån tron, att mänskligheten rör sig långs en kurva som leder uppåt.
Offren äro den oundvikliga tributen, säger han nu. Vandringen går öfver
idéer som nötas ut i bruket och sanningar som blifva lögner, men hvarje
idé var ett fjät på den oändligt långa vägen. Ja, detta ungefär vore --
om jag inte helt och hållet tagit miste -- den öfverraskande och
trösterika nyhet Anatole France nedlagt i sin senaste bok.
·
I _Gudarna törsta_ förekomma ett par figurer så typiska för Anatole
France att jag får lof att erinra om dem med några ord. -- Den »gamle
Brotteaux» är en f.d. skatteförpaktare. Han tillhör emellertid epoken
efter seklets midt, då dessa finansiärer redan fått en hel del kultur
och förfining att stödja sig på. Brotteaux är i själfva verket en af dem
som närmade sig filosoferna. Han har dinerat hos baron d'Holbach, och
han har superat med Grimod de La Reynière, en af den gastronomiska
världshistoriens ryktbaraste personligheter. Han har dyrkat det sköna
som filosofi och konst, som kärlek, kökskonst och vin. Revolutionen har
ruinerat honom. Han bor i en vindskupa. Han lifnär sig med att fabricera
dockor. Men han har sin filosofi och sin sensualism i godt behåll, och i
fickan på hans loppfärgade lifrock hvilar ett band Lucretius. Behöfver
jag säga att en man, hvars lif är motsatser af denna art, står Anatole
Frances hjärta nära? Den gamle Brotteaux med sin Lucretius, det är abbé
Jérôme Coignard med sin Boethius ännu en gång. Brotteaux är en replik af
Jérôme Coignard, en svag reflex af den oförgätlige abbéen, en åldrande
poets sista inkarnation i en uppenbarelseform som varit honom kär.
Brotteaux representerar enligt romanens litet schematiska uppställning
den epikureiska ateismen, liksom ju Evariste Gamelin företrädde
rousseauismen. Vid sin sida har han Fader Longuemare som representant
för den religiösa tanken. Och mellan dem ställer sig den »oskyldiga
glädjeflickan» Athénaïs, en personifikation af _den_ naturliga dygd, som
i olikhet med Evariste Gamelins icke offrar åt tidsgudarnas törst. Hon
tjänar den största och evigaste af de eviga gudarna. Hon är Afrodite
Pandemos' prästinna, som Anatole France firade i sin diktsamling för 40
år sedan, den fåvitska jungfru med det fromma hjärtat, hvars dygd och
oskuld i högre mening han så många gånger framhållit som ett uppbyggligt
föredöme och ett exempel värdt vår begrundan.
En ryktbar fransk teaterkritiker brukade i sina recensioner tala om »den
scen som hade bort göras». Den scen vi vänta oss, när vi stiftat
bekantskap med de tre, uteblir icke; och på sistone ta mycket riktigt
prästen, skökan och filosofen plats i samma bödelskärra för att
gemensamt möta den förintelse, som för Anatole France är slutet på
individens lif.
28. 6. 12.


EN PAMFLETT MOT KRISTENDOMEN.
[Anatole France: _La révolte des anges_. Roman. Calmann-Lévy,
Paris.]

»Låt oss njuta af världen sådan den nu en gång är», sade Renan. »Den bör
inte tas på allvar. Den är en fars, ett verk af någon skämtsam demiurg.»
Detta var också på det stora hela taget Anatole Frances mening, ännu på
den tiden då han vandrade i Epikurus' trädgård och lät abbé Jérôme
Coignard affatta visa tänkespråk om Gud och världen.
Men det fanns redan då hos France något som saknades hos tviflaren
Renan. Det var en mot kristendomen fientlig stämning.
Abbé Jérôme Coignard var en trogen kyrkans son. Men han hade ett eget
sätt att föra Guds och kristendomens talan. »En odlad ande», sade han
t.ex., »bör visa tillbaka allt oförnuft och all vidskepelse, utom
kyrkans heliga lära naturligtvis.» Kort sagdt, ingen apologet har väl
någonsin så som denne nitiske abbé blottställt den sak, för hvilken han
trädt i vapen.
_Änglarnes uppror_ liknar först en femte del i serien om Herr Bergeret;
det befinnes mycket snart, att Anatole France i den griper tillbaka till
de tankar som lifvade honom, när han uppfann Jérôme Coignard, den
oförliknelige försvararen af Gud och kyrkan. Han kände sig då inte ännu
redo att ge sin tanke en slutlig form. I böckerna om Herr Bergeret och
om Crainquebille, den mest pröfvade af grönsaksmånglare, talade han så
om huru skröplig människan är och huru eländigt hennes lif. Han visade
hur »le mal moral» och »le mal physique» -- som två af läromästaren
Voltaires och hans tids favorituttryck lyda -- ge hennes tillvaro en
vild och förfärande mardröms tycke. I sin nya bok är han nu färdig med
förklaringen. Det är kristendomen, som bär skulden. Det är Gud, som är
det ondas källa. _Änglarnes uppror_ presenterar sig som en syntes;
romanen ser ut som ett filosofiskt testamente.
Berättelsen i _Änglarnes uppror_ är lika diffus som i hvilken som helst
af de tidigare romanerna, och jag ämnar inte ge mig in på ett
utförligare referat. Ett par antydningar emellertid. -- I Himmelens rike
råder bland alla upplysta element ett beständigt missnöje. Till de
änglar, som en gång följde Satan, sälla sig hvar dag nya affällingar.
I synnerhet äro människornas skyddsänglar, hvilkas ämbete dagligen
kallar dem till jorden, utsatta för att gripas af upprorsandan. Det
finnes åtskilliga tusen landsflyktiga änglar ensamt i Paris, där de
särskildt befolka Montmartre- och Batignolles-kvarteren, trakter såsom
bekant favoriserade af politiska flyktingar. Här konspirera de, här
förfärdiga de sina bomber, och här sammanträda de för att i ändlösa
debatter dryfta bästa sättet att anfalla Himmeln och fördrifva Gud.
Gud är alls icke »Gud»: hvad människorna kalla så, är i verkligheten en
»okunnig och plump demiurg», alls inte skämtsam och välvillig som Renan
trodde, utan en egenkär och illvillig varelse. Han heter rätteligen
Ialdabaoth, och han är ingenting annat än en halfgud, som förr i världen
slog sina konkurrenter ur brädet och i kraft af sin hänsynslöshet och
bakslughet usurperade befattningen som världens herre. Hans lära är ett
system af lögner, och dess enda syfte är att kvarhålla människorna och
änglarna i det barbari, som är förutsättningen för Ialdabaoths makt.
När änglarne stiftat sin sammansvärjning, sända de en deputation till
Indien, där Satan fridfull dväljes i sin trädgård vid Ganges' strand
omgifven af lejon och gazeller. Han förbehåller sig att få sofva på
saken. Och i nattens dröm ser han händelsernas utveckling sådan den
komme att gestalta sig, om han accepterade förslaget att börja kriget
emot Gud. Han ser sig på Ialdabaoths plats: han ser sig förvandlas till
den samme försoffade, själfförnöjde och obarmhärtige världshärskare,
som Ialdabaoth är; han ser denne lyftas af motgången och höjas af
pröfningarna. Och han varsnar vidare huru den nye Satan störtar den nye
Ialdabaoth, och så vidare i all evighet. Han vaknar badande i en iskall
ångestsvett. »Den besegrade Gud kommer att varda Satan», säger han, »den
segrande Satan varder Gud. Måtte ödets makter förskona mig för denna
fruktansvärda lott! Jag älskar helvetet, där min ande har funnit sig
själf och utvecklat sig till hvad den är; jag älskar jorden där jag
gjort en smula godt, i den utsträckning det varit möjligt i denna
förfärliga värld, där människosläktets lif är en följd af blodiga dåd.
Tack vare oss, de fallne änglarna, människornas vänner och hjälpare,
har den gamle guden förlorat sitt välde på jorden. Människorna tro icke
längre på honom. Men inom dem verkar i alla fall Ialdabaoths ande
alltjämt, och den eggar dem till orättfärdighet och våld, den vänder
deras håg från skönheten och konsten, den håller dem allt fortfarande
försänkta i fruktan och okunnighet. Mina vänner, det är i sitt eget
bröst enhvar har att bekämpa och förinta Ialdabaoth.»
Satan som ljusbringaren -- det är en idé som ju inte egentligen
öfverraskar genom sin nyhet. Behöfver jag säga hvilken den princip är,
som förkroppsligar sig i hans gestalt? Det är naturligtvis högmodet.
Ur högmodet härleder France nu som tidigare de instinkter, hvilka föra
mänskligheten framåt och först och sist _la curiosité_, _la volupté_.
De äro det aldrig stillade begäret att forska och att veta, och den
sinnenas lust som är dyrkan af skönheten och lifvet och ur hvilken
konsten födes. Otaliga gånger har han firat dem i sina böcker, och i
_Änglarnes uppror_ inför han nu en öfversikt af mänsklighetens
kulturutveckling betraktad som en frukt af dessa instinkters arbete inom
människan. På dem har han byggt också sina antydningar om framtiden.
Han vädjar till den del inom människan, som är känsla och instinkt, till
sensualismen, till vällusten fattad som den till sitt väsen dunkla drift
att dricka solens ljus och tingens färg, hvilken för mänskligheten
framåt, oberoende af all viljans och förnuftets medvetna insats -- så
godt det går och trots allt.
Diskursen öfver världshistorien hör nog inte till det märkligaste och
mest sprittande Anatole France åstadkommit. I denna bok utgör den ett af
de bästa partierna. Det är den gamle Nectaire som berättar. Han är en af
dem som en gång följde Satan. Han såg jorden forma sig och
människosläktet uppstå. Med Satan tog han del i arbetet på människans
uppfostran till förnuft, på framkallandet af hennes högmod, utvecklandet
af hennes vetgirighet och vällust. I det gamla Hellas var han en glad
faun. Han bevittnade kristendomens och barbariets uppkomst och antika
världens fall; han genomgick folkvandringarnas fasor. Under Medeltiden
skylde han sitt ludna bröst och sin bockfot under en munkkåpa. Han såg
den glada hedendomen pånyttfödas i Renässansen, han var med om
barbariets pånyttfödelse genom Luther och Calvin. O.s.v. Den gamle
satyren repeterar hela historien, och vi få veta att de människor som
kommit något värdefullt åstad -- något ur hans synpunkt värdefullt --
varit affallna änglar eller människor lifvade af högmodets och upprorets
anda. Anatole Frances historiska uppfattning tyckes något så när
fullständigt täcka sig med Voltaires, och ges det någon skillnad så är
det väl den, att France senterar gotiken... Berättelsen är direkte
anlagd i Voltaires manér. Men det är inte alltid den bästa sortens
Voltaire. Det gäller t.ex. att illustrera Medeltidens enligt Nectaire
sterila filosofiska och teologiska diskussion. Nectaire nämner inte
realismen och nominalismen, han omskrifver på följande sätt: det ena
lägret ansåg att innan det fanns mänskliga fötter och ändalykter i
världen, så existerade Sparken I Ändan af evighet i Guds sköte; det
andra lägret utvecklade den åsikten, att Sparken I Ändan existerade
först sedan den vederbörligen gifvits och mottagits.
Ja, detta är Anatole Frances berömda ironi sådan den uppenbarar sig i
hans senaste roman. Men den har inte endast trubbats af en smula -- den
har öfver hufvud trängts tillbaka. _Änglarnes uppror_ är märklig därför,
att formen har en ny hållning.
Anatole France har från det ironiska uttrycket, som han behärskade som
ingen annan, gått öfver till den direkta anklagelsen. Det tunga
artilleriet har kört fram. Jag tror alls inte att ironien -- som icke är
någon åskådning utan endast en uppenbarelseform för tanken, en hållning
inför lifvet -- behöfver vara ett tecken på andlig öfverlägsenhet. Jag
vill blott säga, att hos France den ironiska leken med sina dubbeltydiga
vishetsregler och tveeggade sentenser sköttes med en färdighet och
glädje, som öfver sidorna i hans böcker kastade strålande glans och
skimmer och gjorde flera af hans verk till verk af hög konst.
I _Änglarnes uppror_ är den inte längre en princip i Frances konst. Den
tillhör i hög grad periferien. _Änglarnes uppror_ är framför allt ett
oförblommeradt angrepp, en stridsskrift, en pamflett i romanformat.
Ironien var halfva innehållet och hela formen i Anatole Frances böcker,
och när den fått träda tillbaka har mycket af personlighetens charme och
diktarens betydelse förflyktigat.
Afsikten har gjort sig till herre öfver diktaren, den binder hans händer
och det vimlar af uppslag af hvilka han ingenting får gjordt. Vi införas
i det kapell i Saint-Sulpice-kyrkan, där Delacroix målat sina änglar, en
dämonisk vredes representanter. Sällskapet är så lofvande som möjligt,
en gammal målare befryndad med Choulette, en republikansk katolik, en
katolsk yngling hängifven tingens fåfängliga yttre sida, en abbé som för
Bossuets majestätiska språk på läpparna, en landtlig godsägare med
vittra intressen. Det artar sig till en diskussion om teologi och konst
i Anatole Frances stil, och hela världen kommer af sig vid ingången.
Vi införas i familjen d'Esparvieus bibliotek -- en samling på 360,000
volymer, rik på märkliga ting. Hvilken ort för meningsbyten om allt
mellan himmelen och jorden. Men ingen kommer längre än till begynnelsen.
Romanens figurer ha inte alla fått stanna i det embryotiska stadiet, och
t.ex. Maurice är en mycket treflig företeelse. Hans skyddsängel hör till
dem som anstifta revolten. Maurice är visserligen en åt sinnesvärldens
fröjder hemfallen yngling. Men »han har genom Himmelens nåd fått mottaga
en kristen uppfostran», och han kan inte finna sig i att hans ängel
blandar sig i upprorsrörelsen. Och då ängeln öfvergifvit Maurice, så
söker Maurice upp ängeln för att omvända honom till den enda sanna tron.
En annan figur af intresse -- betydligt mindre utförd likvisst -- är den
landtlige adelsmannen med de vittra böjelserna. I hans få repliker möter
den bästa tidens Anatole France -- se t.ex. hans oskyldiga lilla skämt
med »filosoferna» (läs: Bergson). Sin egen filosofi sammanfattar han på
detta sätt: »I min ungdom var jag en lättsinnig krabat och jag sysslade
med metafysik. Jag läste Hegel och Kant. Med åren har jag blifvit
allvarlig, och jag befattar mig nu blott med de påtagliga tingen, med
det som ögat och örat förmå fatta. Konsten -- detta endast är människan.
Allt annat är bländverk och illusion.»
Detta var den tro Anatole France bekände i sin tidiga ungdom, när han
var _De gyllene dikternas_ poet. Vi säga oss, att detta när allt kommer
omkring och i alla fall också är summan af hans visdom, när han i sitt
70:de år träder fram inför församlingen och vittnar: med så mycket af
tonen hos en känsloberusad salvationist.
29. 3. 14.


ABEL HERMANTS KRIGSBOK.
[Abel Hermant: _Heures de guerre de la famille Valadier_. -- _La
petite femme_. Båda böckerna hos Alphonse Lemerre, Paris.]

Abel Hermant skref förr i världen naturalistiska romaner, och särskildt
en af dem, _Le cavalier Miserey_, kan betraktas som ett
litteraturhistoriskt aktstycke. Det var den i öfverensstämmelse med
skolans metod affattade studien öfver »soldatens natur». Romanens båda
hjältar voro, helt i den Zola'ska naturalismens anda, »mannen och
regementet», det är: människan och hennes miljö.
För länge sedan har Hermant bjudit naturalismen farväl, hans böcker från
de senaste tjugo åren ha inte mycken likhet med dem han gjorde på
80-talet. Greppet har förändrats. Själfva stoffet däremot har när allt
kommer omkring förblifvit detsamma, och hvad Abel Hermant befattar sig
med är alltjämt människan i ramen af den sociala miljön. Den
hufvudsakliga skillnaden mellan då och nu besticker sig däri, att
miljöbegreppet utvidgats: infattningen är inte längre den speciella,
genom skarpa gränser afskilda gruppen. Hermant syftar längre än så, och