I marginalen - 04

med egna händer afdagatagit sin syster som alltför villigt lyssnat till
den förföriske husbondens fagra tal.
Gammelfar är inte den enda som representerar dystra traditioner ur det
förgångna. I den eviga konflikten mellan urinnevånarna och de främmande
inkräktarna ha också andra blifvit märkta för lifvet. Leni var i tiden
hushållsmamsell på Kankaanpää gård. Hon väckte unge Otto von Holtens
intresse. En frukt af detta intresse är dottern Hanni. Då Holten stötte
henne ifrån sig, gifte hon sig med Kalle Augustsson; han tror, att han
är Hannis far.
Sexton år ha gått, Holten har öfvertagit gården. Den jämförelsevis goda
gamla tiden har följts af en ny tid. Herrarnas förhållande till sina
underhafvande mildrades förr i världen af en viss patriarkalisk
välvilja; de ägde trots allt en del primitiva föreställningar om
gemenskap och ömsesidighet, de voro icke helt främmande för ett slags
ursprunglig solidaritetskänsla som på sitt sätt förpliktade dem och band
dem till vissa hänsyn. Man respekterade sina underhafvandes ekonomiska
intressen, man gjorde inte dagligen och med berådt och brutalt mod
lifvet surt för dem -- det fanns för umgänget med den underlägsna rasen
en del häfdvunna gamla former af nedlåtande vänlighet. Allt detta har nu
förändrats. Det är möjligt att Otto von Holten i princip inte beter sig
mycket värre än hans föregångare på Kankaanpää -- praktiken åtminstone
ter sig högst brutal, och han vräker torpare och låter vilda jakten gå
fram öfver sina underhafvandes ägor, o.s.v.
En jaktutflykt för Holten och hans sällskap till Mörktorp. Här får han
se Hanni. Och nu börjar dramat i romanen: skall Hanni bli offer som
fordom hennes mor, skall det lyckas Leni att bevara henne för det öde
som tyckes bebåda sig? Fru Talvio har inte särskildt starkt betonat det
gry Hanni kan antas ha ärft af sin frivole fader, Otto von Holten. Hon
har föredragit att hänvisa på Hannis ungdom, oskuld, oerfarenhet, på det
behof hon erfar att höja sig ur dunklet mot ljuset som bländar henne.
Det ena steget följer det andra, snart är hon indragen i hvirfveln, utan
föräldrarnas vetskap tar hon plats på Kankaanpää. Hon tillbakavisar
herrarnas handgripliga närmande i allmänhet och Holtens i synnerhet.
Men fru von Holten kör henne i alla fall på porten en dag, i den tron --
under den förevändningen -- att Hanni med sina förförelsekonster
förpestar den kyska atmosfären på Kankaanpää. Det vill synas, som hade
hon upptäckt den barnsliga känsla den unga flickan ägnar herr Gösta
Åkerfelt, en yngling från Helsingfors, för tillfället fru von Holtens
älskare.
Ryktet om Hannis skamliga beteende sprider sig med sedvanlig snabbhet,
och hon tänker med skräck på att det kanske också kommer att nå hennes
hem på Mörktorp. Hon kräfver upprättelse. Hon söker upp »herrarna» och
fordrar, att de skola dementera historien. Hon mottages med glädtig
sympati. Men i stället för den begärda upprättelsen får hon mottaga
lockande anbud. Hanni skyndar nu genom vinternatten hem. På vägen får
hon höra, att ryktet nått fram till Mörktorp, och att hennes mor dött.
Slutligen svika hennes krafter. Hon faller omkull på vägen och blir
liggande i snön. Här finner henne Holten, som är ute på åktur. Han för
henne till gästgifveriet. Och så har Hanni nåtts af ödet som väntade
henne.
Epilogen utspelar sig i den närbelägna småstaden, förslagsvis Heinola.
Här regerar på Stadshotellet fröken Jeannette, den elegantaste af
byffémamseller. Hon har fjädrar i sin hatt och spetsar på sin kjol,
hon har »fina strumpor och skor». Hon läser en »fransk roman i svensk
öfversättning, som fiskalen lånat henne», hon är »styf i nacken som en
drottning» och hennes anlete kan vid behof »stelna i en mask af korrekt
förbindlighet». Behöfver det sägas att fröken Jeannette med sådana inre
egenskaper och yttre attribut är alla fruars fasa och alla mödrars
skräck i Heinola? Vi bevittna i själfva verket hur en bekymrad moder,
ingen mindre än rektorskan, besöker henne för att besvärja henne att
afstå från hennes, rektorskans, son. Det är ett motstycke till den äldre
Duvals besök hos Marguerite i _Kameliadamen_. Men resultatet blir ett
annat: Jeannette afvisar rektorskan med »bitande» repliker -- ingen har
visat _hennes_ mor medlidande, ingen har visat _henne_ någon hänsyn och
godhet; _hon_ ämnar inte vara hänsynsfull mot andra: Jeannette kommer
att utkräfva sin hämnd till sista blodsdroppen, eller rättare sagdt
sista en-marken. Och faktum är, att den unge mannen fortfar att hänga på
Stadshotellet tills han försjunker i fullständig »håglöshet». -- Jag har
uppriktigt sagdt det intrycket, att sidorna som ägnats Jeannette i
hämnarens kall utan men för verket borde kunna så att säga retuscheras i
kommande upplagor af _Pimeänpirtin hävitys_ resp. _Förödelsen_.
Vi återvända till familjen på Mörktorp. Den första olyckan har lockat
fram de andra. Hannis mor dog. Hennes far, den förträfflige Kalle
Augustsson har börjat dricka. Hennes syskon växa upp på Guds försyn i
urskogen. Förödelsen har gått fram öfver alla dessa människors lif, och
både dagen och morgondagen ha sköflats.
Innan Leni dog bekände hon sin skuld, och då prästen inte hann fram i
tid, blef det gammelfar som fick mottaga bekännelsen att det är Holten
som är Hannis far, att det var fadern som afgjorde dotterns öde och
förvandlade henne till fröken Jeannette. Till detta anknytes
upplösningen. En afton infinner sig gubben på Stadshotellet. Han
meddelar Hanni, att hon inte längre kan lefva. »Var tyst nu, stackars
barn», säger han, »jag skall först läsa Fader vår». Han läser Fader vår.
Därpå stöter han med öm hand sin knif i hennes oroliga hjärta! Så läser
han Herrens välsignelse och drar sina färde.
Mig förefalla dessa sista sidor att vara något af det vackraste jag läst
på bra länge. Det är en offerceremoni den gamle utför. Han dräpte sin
syster, han är femtio år senare redo att upprepa sin handling. Den
kräfves af hans åskådning; han fullbordar den under bön och åkallan.
Kanske känner han det så -- likt människorna i den antika tragedien --
att en försoning är nödvändig, om makterna skola blidkas och
förbannelsen lyftas bort från dem, som drabbas af skuldens följder utan
att själfva vara skyldiga. Med varsammaste hand har författarinnan bredt
öfver scenen en förunderlig stämning af tragisk poesi. Ja, här har ett
öde fullbordats; här har Ödet själft spelat med och länkat händelserna,
och människorna ha fått föröda människors lif, i brutala instinkters,
i en oförnuftig viljas, i onda önskningars tecken. Fru Maila Talvio har,
tyckes det, i ödesstämningen, i hvilken till sist allt det upprifna och
oroliga i boken förenas, fångat något af en finsk nationell åskådning,
något af det fatalistiska uppfattningssätt som format sentensen: se on
sallittu.
Magister Holger Nohrström har med sin försvenskning af _Pimeänpirtin
hävitys_ fogat en ny, värdefull del till den ganska långa räcka
öfversättningar, med hvilka han redan gifvit den svenskspråkiga publiken
tillfälle att lära känna flera af den finska litteraturens bästa verk.
21. 12. 14.


RUNAR SCHILDT.
1.
[Runar Schildt: _Regnbågen_. Holger Schildts förlag, Borgå.]

De båda sidorna af Runar Schildts begåfning framträdde i _Den segrande
Eros_ med olika styrka.
Dominerande var iakttagelseförmågan: med en ovanligt skarp blick för det
kännetecknande särdraget gaf författaren alla de små händelserna -- och
de ännu mindre tankarna -- i den grupps tillvaro, som i allmänhet
utgjorde hans skildringars föremål. Den hållning af impressionism,
som utmärkt de »nya författarnes» böcker, framträdde också här starkt;
alltid stodo författarens sinnen redo att uppfånga de tusen detaljerna
ur den yttre verkligheten, och med en sällsynt lätthet att finna
uttrycket upptecknade han dem.
Hans satiriska böjelser läto honom tyda tecknen i en anda, som skulle ha
skänkt ännu mycket mera af ironiens färg åt novellerna, om han inte
själf i så pass hög grad känt en inre samhörighet med sina hjältar.
Ty ett faktum är, att en personlig sympati af detta slag inte alldeles
sällan spelade in, ja, det hände till och med, att den tog formen af en
särskild känslighet -- jag erinrar om den berättelse, med hvilken boken
fick sin något vemodigt stämda final.
Men redan i _Den segrande Eros_ förekom ett stycke, måhända det
vackraste och det starkaste i hela samlingen, i hvilket känsligheten
hade en annan karaktär. Den varma, fylliga stämningen i novellen
_Raketen_ hade kallats fram af en diktare, som var mäktig ett djupt
intresse för det mänskliga och det lefvande. Det var här inte den
specifika sympatien och den särskilda förståelsen, som hade tillåtit
författaren att ge berättelsen så mycket af tragisk oro. Den starka
dramatiska spänningen i _Raketen_ hade sin förutsättning i det diktande
jagets förmåga öfver hufvud att i sin egen känslas värld upplefva sina
människors tillvaro. Tedde sig Schildt på flertalet af bokens blad i
synnerhet som berättaren med den klara blicken och snabba uppfattningen
för ytans företeelser, så visade han sig i denna novell särskildt som
poeten, hvilken ledd på vägen af sin aning tränger ned mot djupen och
rör sig där nere med en oförvillad säkerhet.
I _Asmodeus och de tretton själarna_ saknades något, och detta minus
betydde en vinning. Författaren hade afskuddat sig det särskilda
beroende, om hvilket i synnerhet slutnovellen i debutboken bar vittne.
Han stod nu fullkomligt fri gentemot sina stoff, och han kände detta
själf.
Närmast blef det nu ett par saker på den satiriska linjen, främst
titelnovellen, till idé och anläggning en verklig och fantasifull
satirikers verk. Det blef vidare den roliga berättelsen _En
urtidsvision_, en bagatell om man så vill, men intressant som den
briljanta studie den var i den ironiska tekniken.
Dock, det var när allt kommer omkring ändå inte i dessa, ur vissa
synpunkter så fängslande, stycken författaren till _Asmodeus och de
tretton själarna_ nådde högst. Hvad den nya boken ägde starkast och
djupast af människoskildring inneslöts i det lilla äfventyr ur barnens
värld, som bar öfverskriften _En sparf i tranedans_. Här hade ironikern
och poeten slutit förbund och skapat en form, som rörlig och lefvande
slöt sig kring det förlopp, som utvecklade sig. De små hjältarna och
hjältinnorna växte ut till »karaktärer» utan att förlora något af sin
ålders andliga mått. Det var ett stycke barnlek; det var tillika ett
passionsdrama, som öfver sina växlande scener hade mänskliga
kärlekstragediers färg af lidelsefullhet och ironi.

Runar Schildts tredje bok blef inte den satiriska samfundsskildring, som
man på ett par olika skäl närmast var böjd att vänta sig. _Regnbågen_
hämtar, liksom _Raketen_, liksom _En sparf i tranedans_, sitt stoff ur
det inre lifvets verklighet.
Jag skall inte i detalj referera _Regnbågen_ -- händelsernas gång är
inte så särdeles märkvärdig, och det må här förbli outredt, på hvilket
vis ondskans anslag bragtes på skam, och hur det kom sig, att skräddare
Björkman till sist trots allt hemförde sin brud.
Så mycket blott, att berättelsen till tiden är lokaliserad i Krimkrigets
dagar och till rummet i den östnyländska bygden. Någon historisk
rekonstruktion af epokens stämningar och ställningar har författaren
emellertid inte denna gång företagit -- det gjorde han, som vi minnas,
i debutbokens inledningsnovell -- och en realistisk miljöskildring i
egentlig mening har han inte heller afsett. Han har med hänvisningarna
på rum och tid velat ge berättelsen ankargrund i ett stycke finländsk
verklighet.
Men har denna verklighet inte tecknats som sådan, saknar den därför inte
åskådlighet och gestalt. Särskildt gäller detta om de representanter den
har i bokens personal; författaren till Helsingfors-novellerna i _Den
segrande Eros_ och _Asmodeus_ visar i _Regnbågen_ en förbluffande insikt
i de landtligaste individers sätt och tal, och han bygger upp deras
yttre och inre jag på ett sätt, som lifligt öfvertygar den oinvigde.
Mindre utfördt är natursceneriet. Saken är den, att naturvyerna blott
skola utgöra en bakgrund; den i en sval, klar skala stämda fonden för
det lilla dramat. Den artistiska beräkningen på denna punkt har
förverkligats med känslig och säker hand. En obruten samklang består
mellan scenens inramning och de händelser, som utspela sig på den --
enskilda partier, som kunde nämnas, äro den kyliga försommarnatten i
förspelet ute på hafvet och den magnifika eldsvådan i sista akten.
Icke för intet har jag kommit att begagna termer ur teaterrecensenternas
språk. _Regnbågen_ är inte något drama. Men skräddare Björkman, i hvars
person bokens olika linjer sammangå, är när allt kommer omkring en
dramatisk karaktär. Han säger inga betydelsefulla ord, och han kommer
inga märkliga ting åstad, bortsedt naturligtvis från hans insats i det
heroiska slagsmålet. Vi stifta bekantskap med honom i det intressanta
ögonblick, då han definitivt gör sig förtrogen med tanken att göra slag
i saken och bringa klarhet i sitt förhållande till Sigrid. Detta sätter
i rörelse de krafter som blott väntade att kallas fram. Åtskilliga
händelser af en för skräddare Björkmans förhållanden ovanlig
beskaffenhet yppa sig. Fåmält, lågmält, stillsamt genomlefver han sina
vedermödor. Tills han så på bokens sista sidor åter glider bort i den
lugna, fridsamma obemärkthet, ur hvilken han kom, och i hvilken han hör
hemma.
Men mellan denna början och detta slut ligger en hel historia. Skräddare
Björkman hade sin »regnbåge», likasåväl som både magistern och
handelsmannen och för resten också djurtämjarflickan Petrine. När
stormen till sist bedarrar, när skurarna upphört att strömma, och solen
åter går fram mellan skyarna, ja, då befinnes det, att hans väsen bryter
ljuset i ett rikare färgspel än förr. Nya regioner i hans personlighet
ha upplåtit sig för hans medvetande. Han vet mera om sig själf än förut,
han är någonting annat än förr.
Den lilla romanen är en verklig roman: berättelsen förefaller att ha
gifvit sig själf. Den är ett helt och fast verk, den präglas af en långt
förd afrundning i både stort och smått. Den har formats med en säkerhet
som inte ett ögonblick sviktar. Men den äger tillika den inre rytmik,
som aldrig böljar under de släta alstrens prudentligt ryktade och ansade
yta, och den förråder en känslans friskhet och rörlighet, som de
korrekta auktorerna aldrig ha -- _Regnbågen_ är ett stycke lif i diktens
form.
Ville vi gå från det enskilda till det allmänna och sluta med ett stycke
perspektiv, så skulle vi säga, att Runar Schildts stilla komedi om
skräddare Björkman i Räfsbacka betyder, att dagdrifvarströmningen är
öfvervunnen.
18. 3. 17.


2.
[Runar Schildt: _Rönnbruden och Pröfningens dag_. Två berättelser
från Räfsbacka. Holger Schildts förlag, Helsingfors.]

Runar Schildt glömde sig inte kvar innanför murarna kring den första
berättelsesamlingens lilla värld. Redan med _Asmodeus_ gläntade han på
porten. Och med _Regnbågen_ tog han steget ut i det fria och sade
debutbokens ämneskrets farväl.
Frigörelsen har varit fullständig. Han kommer kanske att återvända till
sina båda första böckers stoff -- det är till och med sannolikt att det
sker, ty på detta håll finnes ju alltjämt mycket, som måste locka den
ironiker, den klarögde satiriker han är. Men inträffar det, så är det en
ny författare som griper sig saken an på ett nytt sätt, från den
objektivare ståndpunkt, med den säkrare blick för väsentligt och
oväsentligt, hvilka ge vidare perspektiv och friare horisont.
Redan i _Asmodeus_ yppade sig faktiskt på sitt sätt en sträfvan till
konstnärlig objektivitet, ehuru den tycktes förefalla många läsare en
smula problematisk. I _Regnbågen_ bar den frukt. Den lilla romanen var
så hel, dess poetiska grundsyn spirade, växte och tog form på ett så
tvånglöst sätt, att det inte kunde bli tal om litterärt
experimenterande. Behöfde vi det, så hade vi nu i _Rönnbruden_ det
slutliga vittnesbördet, att det är förvandlingens lag, som fått verka.
Novellisten med den sällsynta formella begåfningen har stigit upp i ett
annat plan, och han framstår för oss som en diktare, hvilken förvandlar
sina syner till poesi.

I titelnovellens händelser verka krafter, som ha sin rot i Asmodei rike:
zigenaren Ardi Westerback föröfvar magiska konster i månens sken, och
Smissgumman, vår gamla bekanta från _Regnbågen_, trollar med oförminskad
vigör trots sina etthundra år. I _Pröfningens dag_ åter varsna vi genom
mediet af den betagna sömmerskan Amandas religiösa hänryckning en skymt
af de himmelska tingen. Kort sagdt, här yppa sig både öfverjordiskt och
underjordiskt -- författaren har icke dess mindre förmått skänka
berättelserna den afgörande karaktären af enkelhet och naturlighet.
_Rönnbruden_ ger linjerna, långs hvilka en människas lifshistoria rör
sig. -- Gustafva är dotter till Herbert Woldemar Lindqvist, skomakare i
Räfsbacka by. Han har ett jämnt och godt lynne med »stor lust för all
slags skämtsamhet och stilla fröjd». Han har sinne för »världens
vackerhet», och han ser med fägnad konvolveln klänga utanför på
kammarväggen med blommor »milda och klara som himmelens bästa stjärnor».
Men ännu högre skattar han den gamla rönnen, som, när blommen kommer,
reser sig öfver slätmarken som ett grönhvitt isberg eller en fradgande
våg på oceanen. Mycken hjärtlig trefnad råder inne i den blygsamma
boningen, där skomakare Lindqvist sköter hammare och pryl, omgifven af
en god maka och välartade barn. -- Skildringen af skomakare Lindqvist
och den husliga interiör, som infattar hans figur, har en lefvande
klarhet. Den ges i den för Runar Schildts båda senaste böcker egna
tonen: med en ironi, som afdämpats till humor, som är ytterst vaksam,
alltid beredd att sätta in, men som afklädt sig skärpan -- i afvaktan på
att den en dag åter behöfves.
Äldst i barnskaran är Gustafva. Hon har växt upp under vackra framsteg i
allt det, som fallit på hennes andel att utföra i världen: hon ägnar
hönsen och grisen en lika kunnig som öm vård och hon binder kärfvarna på
åkern med en oöfverträffad flinkhet. Hon utmärker sig genom ett
läraktigt förstånd och ett mildt och fromt sinne, och hon saknar inte
heller stoftets förgängligare fägring.
Dessa företräden ha inte blifvit obemärkta, men de förfarnaste
ynglingarna i hela Räfsbacka ha förgäfves för henne bränt sina häftigt
glödande kol. Gustafva har gjort sitt val.
Eller rättare: hennes känsla har visat sig benägen att med sympati
omfatta Viktor, bondens på Nissas yngre broder. Och en dag inträffar,
att denna allmänna benägenhet tar form och slår rot i hennes hjärta. En
förklaring äger rum, ja, det sker inte med ord. -- Arbetet hade fört dem
långt ut på åkern. Skördemånadens ljumma vindar drogo genom de tunga
axen. »Hon var ensam nära honom. En tunn, vajande vägg var allt som
skilde dem från andra, men hon tyckte på något sätt att hon aldrig varit
så ensam med en man, och aldrig heller så nära någon människa på
jorden.» Intet blef sagdt, men i den stora ensligheten och den susande
stillheten talade väsen direkte till väsen. -- I sinom tid bli också de
nödiga orden sagda; Viktor erhåller af sin äldre broder bonden en gammal
stuga, som han reparerar, och dagen för bröllopet utsättes. Men innan
dess har följande händt.
Bonden på Jofs har städslat en ny dräng; han kallar sig Ardi Westerback,
och det befinnes, att han är zigenare.
Ardi Westerback är inte den ödemarkernas konung, om hvilken skalden
täljer:
Bland zigenare, i Finland sedde,
Störst och käckast var den mörke Adolf.
-- han är tvärtom en gänglig och glåmig yngling.
Men han äger en glödande själ. Och han hyser den djupa öfvertygelsen,
att han förfogar öfver en särskild, hemlighetsfull kraft, som tillåter
honom att i stjärnorna spana människors öden och ger honom inflytande
öfver deras gång.
Den passionerade zigenaren omfattar Gustafva med en het åtrå, och han
förbittrar hennes lif med sina försök till närmanden och sitt dunkla tal
om den makt han äger och skall veta att begagna.
Då han emellertid får röna, att hans vilja ännu inte, som han trodde, är
stark nog att förverkliga sig genom sin egen inneboende kraft, så nödgas
han afstå från sitt mål. Men har han inte nått det, så skall han
åtminstone veta att utkräfva hämnd. Och så viger han, med Smissgummans
sakkunniga bistånd, Gustafva till den gamla rönnens brud. Aldrig, så
säger han henne i afskedets stund, skall hon komma att tillhöra Viktor.
Hennes öde är oåterkalleligt bundet vid trädet, och när trädet faller,
då skall lifstråden afklippas för dess brud.
Därpå försvinner han från Räfsbacka, och Gustafva, som under denna
pröfvelsens tid blifvit en skugga af sig själf, börjar lefva upp på
nytt. Allt ser i själfva verket lofvande ut -- bröllopsdagen närmar sig.
Men nu griper olyckan in. Viktor har tagit plats vid ett nyuppsatt
sågverk i grannskapet. Här råkar han ut för ett olycksfall, han skadas
svårt och dör.
Gustafva förblir ogift, trots frestande anbud, och åren gå. Hennes
föräldrar dö, större delen af det äldre släktet vandrar hädan. Hon bor
tillsammans med sin bror. Hon försörjer sig med sömnad. Men där hon
sitter och arbetar vid fönstret, har hon ständigt framför sig det gamla
trädet, vittnet till hennes ungdoms lycka. Och allteftersom åren hopa
sig på hvarandra och människorna från fordom falla ifrån, blir det
rönnen som alltmera ensamt bevarar hennes ungdom i sitt susande löfverk.
Ju mera främmande hon blir för det nya släktet, dess förtroligare blir
hon med det gamla trädet, det sammanfattar hennes lif -- gemenskapen
mellan rönnen och dess brud har blifvit en verklighet.
Årtionden ha gått, och en ny tid har hållit sitt intåg äfven i
Räfsbacka. Nu skall också det märkliga ske, att järnväg drages genom byn
-- den lilla staden i närheten kommer nämligen inte längre tillrätta med
sin ångbåt. Linjen stakas ut, och det visar sig, att den gamla rönnen
står midt i vägen och måste fällas.
Dock, ännu dröjer det ett par år, innan bygget nått Räfsbacka. Men nu är
det här, och nu är rönnens öde besegladt. Gustafva har begagnat denna
sista tid för att göra upp med människorna: hon har effektuerat alla
sina beställningar och inte mottagit några nya... I timmar har hon nu
suttit vid fönstret och väntat det oundvikliga. När det första hugget
faller, gör hon sig i ordning. Hon reder sin bädd med rena lakan, hon
klär af sig, kastar ännu en blick öfver rönnen, som skälfver under
yxslagen, och lägger sig sedan stilla i den hvita bädden.
Sådan är den romantiska historia med sin folkliga magi och sin litterära
symbolik, som Runar Schildt berättat på ett sätt, hvilket utplånat både
det litterära och det romantiska. Den verkar helt enkelt dikt, en dikt
med varma färger och klara linjer, med en lefvande, ibland rentaf
förunderligt lefvande stämning. Särskildt ville jag hänvisa på den
alldeles utmärkt vackra scenen på rågåkern. Det är inte möjligt att ge
den till förebild någon af de många motsvarande scener litteraturen
äger. Ty ytterst är det ju den allmänna förebilden, Ruths och Boas'
eviga situation, som diktaren här tagit upp och gestaltat: med en konst,
som gör den till hans egen.
_Pröfningens dag_ hämtar sitt ämne ur den religiösa väckelse, som vid en
viss tidpunkt gör sig gällande i Räfsbacka, och den låter oss se, hur
dess inbyggare efter hvartannat probera de olika vägar till frälsning,
som både statskyrkan och ett antal konkurrerande sekter ställa till den
villiges förfogande. Bonden på Kuggas, som vi minnas från _Regnbågen_,
är nu öfver åttio år. Han hade en dag drabbats af slag, där han ute på
åkern gick bakom harfven, och han ägnar sig nu åt sin själs frälsning,
besinningsfullt och utan ovis ifver.
En dag skådas på landsvägen en sällsam syn: en krympling, hvars båda ben
äro afskurna strax nedanför bålen, hasar sig fram mot byn med tillhjälp
af två byttlock. Ett järngrått, yfvigt skägg omger hans lidande ansikte
-- hans blick är förunderligt djup, och den tyckes äga förmågan att
tränga rätt ned i själarna; han yttrar icke ett ord, han talar med sin
blick. Åskådarinnorna, och t.o.m. åskådarne, gripas af synen. Och man
bespisar den okände, och man låter ett regn af slantar dugga ned i
bleckasken han bär på den väldiga bringan.
Inte ens gubben Kuggas förblir oberörd, till och med Kuggas öppnar --
föga villig -- sin slitna penningpung och söker en slant. Men hur det
är, så blir det en tung, skön tvåmark som till hans bestörtning glider
ned i främlingens ask. I nästa sekund har Kuggas fiskat upp tvåmarken
och ersatt den med ett par kopparslantar. Den okände säger intet, och
ingen af åskådarna säger något, men det är tydligt att Kuggas ådragit
sig stor skam med sin handling.
Måhända är det värre än så. Ty hvem var den okände, som dök upp och drog
bort på ett så hemlighetsfullt sätt? Kan han ha varit en vanlig
människa?
Det förlösande ordet ges af sömmerskan Amanda, som tillhör de väckta.
Förvisso, stammade hon, förvisso har vår Frälsare Jesus Kristus i dag
besökt oss fattiga syndare. -- Detta är också gumman Kuggas' mening. Och
hon anser det vara sin plikt att låta Kuggas förstå, hvem den främmande
var.
Nu yppa sig stunder af mycken vedermöda för den gamle bonden. Han vill
inte riktigt tro på undret. Men han vågar inte heller riktigt förneka
det: det _kunde_ ju vara som hustrun säger. Och så vandrar han af och an
i stugan, kämpande med sin oro. Han hade velat ge tvåhundra mark, för
att hans handling förblifvit ogjord, trehundra mark -- han håller
auktion på sin ångest, och summan stiger. Men vid åttahundra stannar han
plötsligt. Det kan då verkligen förslå, tycker han och nyktrar till.
Bondeförståndet tar ut sin rätt, och gubben Kuggas beslutar att söka upp
den hemlighetsfulle okände och ta reda på hvem han är.
Vid midnattstid återvänder han och meddelar sin till döds bedröfvade
hustru hvad han lyckats utröna på sin forskningsfärd. Den
hemlighetsfulle krymplingen uppdagades vara före detta timmermannen
Johan Amos Fält. Han »talte svenska som en Pyttisbo och drack brännvin
som en borstbindare, så att nog var han riktig alltid». Och så kryper
gubben Kuggas till kojs och somnar på fläcken in på det lugna samvetets
hufvudgärd för att nästa morgon vakna till en ny verkdag.
Bland berättelsens scener ville jag främst erinra om den med en så
suggestiv kraft gifna skildringen af den mystiske främlingens
uppdykande, hans tåg genom Räfsbacka och hans försvinnande, och vidare
om målningen af Kuggas' fruktansvärda själsstrider och hvad sedan
följde. Vi ha här intrycket, att författaren gifvit oss ett stycke äkta
och allmänlig bondenatur -- vi erinra oss till yttermera visso
likformiga skildringar från Maupassants Normandie -- och vi ha därför
också intrycket, att den ironiska upplösningen är det betingade slutet
på Schildts lilla drama När Kristus kom till Räfsbacka. Låt oss inte
heller glömma bönemötet i Kuggas' stuga. Jag tänker inte minst på
Elisabeth, den rikssvenske uppbyggelsepredikanten Lundsons dotter. Hur
väl ges inte antydningarna om det drama, som här förbereder sig i det
stilla för att en dag slå ut i blom.
Författaren har i den nya boken fört sin språkliga form ännu ett grand
närmare det landtliga hvardagstal, som redan gaf färg åt stilen i
_Regnbågen_. Han behandlar denna stil med samma osvikliga säkerhet, vare
sig det gäller de känsliga tonfallen eller de ironiska. Han förstår att
använda båda tonarterna inom samma minut, han tyckes stundom ha
sammansmält dem till en enda, ett tonfall som förefaller oss ätt bära en
mycket personlig humors färg. Aldrig löser sig denna stil från syftet
och aldrig se vi en hiatus öppna sig mellan form och tanke.
20. 10. 17.


HARALD TANDRUP.
[Harald Tandrup: _Den hellige Skraedder_. Gyldendalske Boghandel,
Köpenhamn. -- _Det gamle Hus_. En alvorlig Fortaelling. Gyldendal.]

I fem eller sex tidigare arbeten -- bland hvilka romanen _Kringleby_
särskildt framhållits -- har Tandrup uppträdt som en hvardagens och de
hvardagliga existensernas skildrare. Får jag döma efter det arbete jag
kommit att läsa, berättelsen _Den hellige Skraedder_, har hans
ståndpunkt ett och annat gemensamt med G. K. Chestertons. Han har i