I marginalen - 04

  med egna händer afdagatagit sin syster som alltför villigt lyssnat till
  den förföriske husbondens fagra tal.
  Gammelfar är inte den enda som representerar dystra traditioner ur det
  förgångna. I den eviga konflikten mellan urinnevånarna och de främmande
  inkräktarna ha också andra blifvit märkta för lifvet. Leni var i tiden
  hushållsmamsell på Kankaanpää gård. Hon väckte unge Otto von Holtens
  intresse. En frukt af detta intresse är dottern Hanni. Då Holten stötte
  henne ifrån sig, gifte hon sig med Kalle Augustsson; han tror, att han
  är Hannis far.
  Sexton år ha gått, Holten har öfvertagit gården. Den jämförelsevis goda
  gamla tiden har följts af en ny tid. Herrarnas förhållande till sina
  underhafvande mildrades förr i världen af en viss patriarkalisk
  välvilja; de ägde trots allt en del primitiva föreställningar om
  gemenskap och ömsesidighet, de voro icke helt främmande för ett slags
  ursprunglig solidaritetskänsla som på sitt sätt förpliktade dem och band
  dem till vissa hänsyn. Man respekterade sina underhafvandes ekonomiska
  intressen, man gjorde inte dagligen och med berådt och brutalt mod
  lifvet surt för dem -- det fanns för umgänget med den underlägsna rasen
  en del häfdvunna gamla former af nedlåtande vänlighet. Allt detta har nu
  förändrats. Det är möjligt att Otto von Holten i princip inte beter sig
  mycket värre än hans föregångare på Kankaanpää -- praktiken åtminstone
  ter sig högst brutal, och han vräker torpare och låter vilda jakten gå
  fram öfver sina underhafvandes ägor, o.s.v.
  En jaktutflykt för Holten och hans sällskap till Mörktorp. Här får han
  se Hanni. Och nu börjar dramat i romanen: skall Hanni bli offer som
  fordom hennes mor, skall det lyckas Leni att bevara henne för det öde
  som tyckes bebåda sig? Fru Talvio har inte särskildt starkt betonat det
  gry Hanni kan antas ha ärft af sin frivole fader, Otto von Holten. Hon
  har föredragit att hänvisa på Hannis ungdom, oskuld, oerfarenhet, på det
  behof hon erfar att höja sig ur dunklet mot ljuset som bländar henne.
  Det ena steget följer det andra, snart är hon indragen i hvirfveln, utan
  föräldrarnas vetskap tar hon plats på Kankaanpää. Hon tillbakavisar
  herrarnas handgripliga närmande i allmänhet och Holtens i synnerhet.
  Men fru von Holten kör henne i alla fall på porten en dag, i den tron --
  under den förevändningen -- att Hanni med sina förförelsekonster
  förpestar den kyska atmosfären på Kankaanpää. Det vill synas, som hade
  hon upptäckt den barnsliga känsla den unga flickan ägnar herr Gösta
  Åkerfelt, en yngling från Helsingfors, för tillfället fru von Holtens
  älskare.
  Ryktet om Hannis skamliga beteende sprider sig med sedvanlig snabbhet,
  och hon tänker med skräck på att det kanske också kommer att nå hennes
  hem på Mörktorp. Hon kräfver upprättelse. Hon söker upp »herrarna» och
  fordrar, att de skola dementera historien. Hon mottages med glädtig
  sympati. Men i stället för den begärda upprättelsen får hon mottaga
  lockande anbud. Hanni skyndar nu genom vinternatten hem. På vägen får
  hon höra, att ryktet nått fram till Mörktorp, och att hennes mor dött.
  Slutligen svika hennes krafter. Hon faller omkull på vägen och blir
  liggande i snön. Här finner henne Holten, som är ute på åktur. Han för
  henne till gästgifveriet. Och så har Hanni nåtts af ödet som väntade
  henne.
  Epilogen utspelar sig i den närbelägna småstaden, förslagsvis Heinola.
  Här regerar på Stadshotellet fröken Jeannette, den elegantaste af
  byffémamseller. Hon har fjädrar i sin hatt och spetsar på sin kjol,
  hon har »fina strumpor och skor». Hon läser en »fransk roman i svensk
  öfversättning, som fiskalen lånat henne», hon är »styf i nacken som en
  drottning» och hennes anlete kan vid behof »stelna i en mask af korrekt
  förbindlighet». Behöfver det sägas att fröken Jeannette med sådana inre
  egenskaper och yttre attribut är alla fruars fasa och alla mödrars
  skräck i Heinola? Vi bevittna i själfva verket hur en bekymrad moder,
  ingen mindre än rektorskan, besöker henne för att besvärja henne att
  afstå från hennes, rektorskans, son. Det är ett motstycke till den äldre
  Duvals besök hos Marguerite i _Kameliadamen_. Men resultatet blir ett
  annat: Jeannette afvisar rektorskan med »bitande» repliker -- ingen har
  visat _hennes_ mor medlidande, ingen har visat _henne_ någon hänsyn och
  godhet; _hon_ ämnar inte vara hänsynsfull mot andra: Jeannette kommer
  att utkräfva sin hämnd till sista blodsdroppen, eller rättare sagdt
  sista en-marken. Och faktum är, att den unge mannen fortfar att hänga på
  Stadshotellet tills han försjunker i fullständig »håglöshet». -- Jag har
  uppriktigt sagdt det intrycket, att sidorna som ägnats Jeannette i
  hämnarens kall utan men för verket borde kunna så att säga retuscheras i
  kommande upplagor af _Pimeänpirtin hävitys_ resp. _Förödelsen_.
  Vi återvända till familjen på Mörktorp. Den första olyckan har lockat
  fram de andra. Hannis mor dog. Hennes far, den förträfflige Kalle
  Augustsson har börjat dricka. Hennes syskon växa upp på Guds försyn i
  urskogen. Förödelsen har gått fram öfver alla dessa människors lif, och
  både dagen och morgondagen ha sköflats.
  Innan Leni dog bekände hon sin skuld, och då prästen inte hann fram i
  tid, blef det gammelfar som fick mottaga bekännelsen att det är Holten
  som är Hannis far, att det var fadern som afgjorde dotterns öde och
  förvandlade henne till fröken Jeannette. Till detta anknytes
  upplösningen. En afton infinner sig gubben på Stadshotellet. Han
  meddelar Hanni, att hon inte längre kan lefva. »Var tyst nu, stackars
  barn», säger han, »jag skall först läsa Fader vår». Han läser Fader vår.
  Därpå stöter han med öm hand sin knif i hennes oroliga hjärta! Så läser
  han Herrens välsignelse och drar sina färde.
  Mig förefalla dessa sista sidor att vara något af det vackraste jag läst
  på bra länge. Det är en offerceremoni den gamle utför. Han dräpte sin
  syster, han är femtio år senare redo att upprepa sin handling. Den
  kräfves af hans åskådning; han fullbordar den under bön och åkallan.
  Kanske känner han det så -- likt människorna i den antika tragedien --
  att en försoning är nödvändig, om makterna skola blidkas och
  förbannelsen lyftas bort från dem, som drabbas af skuldens följder utan
  att själfva vara skyldiga. Med varsammaste hand har författarinnan bredt
  öfver scenen en förunderlig stämning af tragisk poesi. Ja, här har ett
  öde fullbordats; här har Ödet själft spelat med och länkat händelserna,
  och människorna ha fått föröda människors lif, i brutala instinkters,
  i en oförnuftig viljas, i onda önskningars tecken. Fru Maila Talvio har,
  tyckes det, i ödesstämningen, i hvilken till sist allt det upprifna och
  oroliga i boken förenas, fångat något af en finsk nationell åskådning,
  något af det fatalistiska uppfattningssätt som format sentensen: se on
  sallittu.
  Magister Holger Nohrström har med sin försvenskning af _Pimeänpirtin
  hävitys_ fogat en ny, värdefull del till den ganska långa räcka
  öfversättningar, med hvilka han redan gifvit den svenskspråkiga publiken
  tillfälle att lära känna flera af den finska litteraturens bästa verk.
   21. 12. 14.
  
  
  RUNAR SCHILDT.
  1.
   [Runar Schildt: _Regnbågen_. Holger Schildts förlag, Borgå.]
  
  De båda sidorna af Runar Schildts begåfning framträdde i _Den segrande
  Eros_ med olika styrka.
  Dominerande var iakttagelseförmågan: med en ovanligt skarp blick för det
  kännetecknande särdraget gaf författaren alla de små händelserna -- och
  de ännu mindre tankarna -- i den grupps tillvaro, som i allmänhet
  utgjorde hans skildringars föremål. Den hållning af impressionism,
  som utmärkt de »nya författarnes» böcker, framträdde också här starkt;
  alltid stodo författarens sinnen redo att uppfånga de tusen detaljerna
  ur den yttre verkligheten, och med en sällsynt lätthet att finna
  uttrycket upptecknade han dem.
  Hans satiriska böjelser läto honom tyda tecknen i en anda, som skulle ha
  skänkt ännu mycket mera af ironiens färg åt novellerna, om han inte
  själf i så pass hög grad känt en inre samhörighet med sina hjältar.
  Ty ett faktum är, att en personlig sympati af detta slag inte alldeles
  sällan spelade in, ja, det hände till och med, att den tog formen af en
  särskild känslighet -- jag erinrar om den berättelse, med hvilken boken
  fick sin något vemodigt stämda final.
  Men redan i _Den segrande Eros_ förekom ett stycke, måhända det
  vackraste och det starkaste i hela samlingen, i hvilket känsligheten
  hade en annan karaktär. Den varma, fylliga stämningen i novellen
  _Raketen_ hade kallats fram af en diktare, som var mäktig ett djupt
  intresse för det mänskliga och det lefvande. Det var här inte den
  specifika sympatien och den särskilda förståelsen, som hade tillåtit
  författaren att ge berättelsen så mycket af tragisk oro. Den starka
  dramatiska spänningen i _Raketen_ hade sin förutsättning i det diktande
  jagets förmåga öfver hufvud att i sin egen känslas värld upplefva sina
  människors tillvaro. Tedde sig Schildt på flertalet af bokens blad i
  synnerhet som berättaren med den klara blicken och snabba uppfattningen
  för ytans företeelser, så visade han sig i denna novell särskildt som
  poeten, hvilken ledd på vägen af sin aning tränger ned mot djupen och
  rör sig där nere med en oförvillad säkerhet.
  I _Asmodeus och de tretton själarna_ saknades något, och detta minus
  betydde en vinning. Författaren hade afskuddat sig det särskilda
  beroende, om hvilket i synnerhet slutnovellen i debutboken bar vittne.
  Han stod nu fullkomligt fri gentemot sina stoff, och han kände detta
  själf.
  Närmast blef det nu ett par saker på den satiriska linjen, främst
  titelnovellen, till idé och anläggning en verklig och fantasifull
  satirikers verk. Det blef vidare den roliga berättelsen _En
  urtidsvision_, en bagatell om man så vill, men intressant som den
  briljanta studie den var i den ironiska tekniken.
  Dock, det var när allt kommer omkring ändå inte i dessa, ur vissa
  synpunkter så fängslande, stycken författaren till _Asmodeus och de
  tretton själarna_ nådde högst. Hvad den nya boken ägde starkast och
  djupast af människoskildring inneslöts i det lilla äfventyr ur barnens
  värld, som bar öfverskriften _En sparf i tranedans_. Här hade ironikern
  och poeten slutit förbund och skapat en form, som rörlig och lefvande
  slöt sig kring det förlopp, som utvecklade sig. De små hjältarna och
  hjältinnorna växte ut till »karaktärer» utan att förlora något af sin
  ålders andliga mått. Det var ett stycke barnlek; det var tillika ett
  passionsdrama, som öfver sina växlande scener hade mänskliga
  kärlekstragediers färg af lidelsefullhet och ironi.
  
  Runar Schildts tredje bok blef inte den satiriska samfundsskildring, som
  man på ett par olika skäl närmast var böjd att vänta sig. _Regnbågen_
  hämtar, liksom _Raketen_, liksom _En sparf i tranedans_, sitt stoff ur
  det inre lifvets verklighet.
  Jag skall inte i detalj referera _Regnbågen_ -- händelsernas gång är
  inte så särdeles märkvärdig, och det må här förbli outredt, på hvilket
  vis ondskans anslag bragtes på skam, och hur det kom sig, att skräddare
  Björkman till sist trots allt hemförde sin brud.
  Så mycket blott, att berättelsen till tiden är lokaliserad i Krimkrigets
  dagar och till rummet i den östnyländska bygden. Någon historisk
  rekonstruktion af epokens stämningar och ställningar har författaren
  emellertid inte denna gång företagit -- det gjorde han, som vi minnas,
  i debutbokens inledningsnovell -- och en realistisk miljöskildring i
  egentlig mening har han inte heller afsett. Han har med hänvisningarna
  på rum och tid velat ge berättelsen ankargrund i ett stycke finländsk
  verklighet.
  Men har denna verklighet inte tecknats som sådan, saknar den därför inte
  åskådlighet och gestalt. Särskildt gäller detta om de representanter den
  har i bokens personal; författaren till Helsingfors-novellerna i _Den
  segrande Eros_ och _Asmodeus_ visar i _Regnbågen_ en förbluffande insikt
  i de landtligaste individers sätt och tal, och han bygger upp deras
  yttre och inre jag på ett sätt, som lifligt öfvertygar den oinvigde.
  Mindre utfördt är natursceneriet. Saken är den, att naturvyerna blott
  skola utgöra en bakgrund; den i en sval, klar skala stämda fonden för
  det lilla dramat. Den artistiska beräkningen på denna punkt har
  förverkligats med känslig och säker hand. En obruten samklang består
  mellan scenens inramning och de händelser, som utspela sig på den --
  enskilda partier, som kunde nämnas, äro den kyliga försommarnatten i
  förspelet ute på hafvet och den magnifika eldsvådan i sista akten.
  Icke för intet har jag kommit att begagna termer ur teaterrecensenternas
  språk. _Regnbågen_ är inte något drama. Men skräddare Björkman, i hvars
  person bokens olika linjer sammangå, är när allt kommer omkring en
  dramatisk karaktär. Han säger inga betydelsefulla ord, och han kommer
  inga märkliga ting åstad, bortsedt naturligtvis från hans insats i det
  heroiska slagsmålet. Vi stifta bekantskap med honom i det intressanta
  ögonblick, då han definitivt gör sig förtrogen med tanken att göra slag
  i saken och bringa klarhet i sitt förhållande till Sigrid. Detta sätter
  i rörelse de krafter som blott väntade att kallas fram. Åtskilliga
  händelser af en för skräddare Björkmans förhållanden ovanlig
  beskaffenhet yppa sig. Fåmält, lågmält, stillsamt genomlefver han sina
  vedermödor. Tills han så på bokens sista sidor åter glider bort i den
  lugna, fridsamma obemärkthet, ur hvilken han kom, och i hvilken han hör
  hemma.
  Men mellan denna början och detta slut ligger en hel historia. Skräddare
  Björkman hade sin »regnbåge», likasåväl som både magistern och
  handelsmannen och för resten också djurtämjarflickan Petrine. När
  stormen till sist bedarrar, när skurarna upphört att strömma, och solen
  åter går fram mellan skyarna, ja, då befinnes det, att hans väsen bryter
  ljuset i ett rikare färgspel än förr. Nya regioner i hans personlighet
  ha upplåtit sig för hans medvetande. Han vet mera om sig själf än förut,
  han är någonting annat än förr.
  Den lilla romanen är en verklig roman: berättelsen förefaller att ha
  gifvit sig själf. Den är ett helt och fast verk, den präglas af en långt
  förd afrundning i både stort och smått. Den har formats med en säkerhet
  som inte ett ögonblick sviktar. Men den äger tillika den inre rytmik,
  som aldrig böljar under de släta alstrens prudentligt ryktade och ansade
  yta, och den förråder en känslans friskhet och rörlighet, som de
  korrekta auktorerna aldrig ha -- _Regnbågen_ är ett stycke lif i diktens
  form.
  Ville vi gå från det enskilda till det allmänna och sluta med ett stycke
  perspektiv, så skulle vi säga, att Runar Schildts stilla komedi om
  skräddare Björkman i Räfsbacka betyder, att dagdrifvarströmningen är
  öfvervunnen.
   18. 3. 17.
  
  
  2.
   [Runar Schildt: _Rönnbruden och Pröfningens dag_. Två berättelser
   från Räfsbacka. Holger Schildts förlag, Helsingfors.]
  
  Runar Schildt glömde sig inte kvar innanför murarna kring den första
  berättelsesamlingens lilla värld. Redan med _Asmodeus_ gläntade han på
  porten. Och med _Regnbågen_ tog han steget ut i det fria och sade
  debutbokens ämneskrets farväl.
  Frigörelsen har varit fullständig. Han kommer kanske att återvända till
  sina båda första böckers stoff -- det är till och med sannolikt att det
  sker, ty på detta håll finnes ju alltjämt mycket, som måste locka den
  ironiker, den klarögde satiriker han är. Men inträffar det, så är det en
  ny författare som griper sig saken an på ett nytt sätt, från den
  objektivare ståndpunkt, med den säkrare blick för väsentligt och
  oväsentligt, hvilka ge vidare perspektiv och friare horisont.
  Redan i _Asmodeus_ yppade sig faktiskt på sitt sätt en sträfvan till
  konstnärlig objektivitet, ehuru den tycktes förefalla många läsare en
  smula problematisk. I _Regnbågen_ bar den frukt. Den lilla romanen var
  så hel, dess poetiska grundsyn spirade, växte och tog form på ett så
  tvånglöst sätt, att det inte kunde bli tal om litterärt
  experimenterande. Behöfde vi det, så hade vi nu i _Rönnbruden_ det
  slutliga vittnesbördet, att det är förvandlingens lag, som fått verka.
  Novellisten med den sällsynta formella begåfningen har stigit upp i ett
  annat plan, och han framstår för oss som en diktare, hvilken förvandlar
  sina syner till poesi.
  
  I titelnovellens händelser verka krafter, som ha sin rot i Asmodei rike:
  zigenaren Ardi Westerback föröfvar magiska konster i månens sken, och
  Smissgumman, vår gamla bekanta från _Regnbågen_, trollar med oförminskad
  vigör trots sina etthundra år. I _Pröfningens dag_ åter varsna vi genom
  mediet af den betagna sömmerskan Amandas religiösa hänryckning en skymt
  af de himmelska tingen. Kort sagdt, här yppa sig både öfverjordiskt och
  underjordiskt -- författaren har icke dess mindre förmått skänka
  berättelserna den afgörande karaktären af enkelhet och naturlighet.
  _Rönnbruden_ ger linjerna, långs hvilka en människas lifshistoria rör
  sig. -- Gustafva är dotter till Herbert Woldemar Lindqvist, skomakare i
  Räfsbacka by. Han har ett jämnt och godt lynne med »stor lust för all
  slags skämtsamhet och stilla fröjd». Han har sinne för »världens
  vackerhet», och han ser med fägnad konvolveln klänga utanför på
  kammarväggen med blommor »milda och klara som himmelens bästa stjärnor».
  Men ännu högre skattar han den gamla rönnen, som, när blommen kommer,
  reser sig öfver slätmarken som ett grönhvitt isberg eller en fradgande
  våg på oceanen. Mycken hjärtlig trefnad råder inne i den blygsamma
  boningen, där skomakare Lindqvist sköter hammare och pryl, omgifven af
  en god maka och välartade barn. -- Skildringen af skomakare Lindqvist
  och den husliga interiör, som infattar hans figur, har en lefvande
  klarhet. Den ges i den för Runar Schildts båda senaste böcker egna
  tonen: med en ironi, som afdämpats till humor, som är ytterst vaksam,
  alltid beredd att sätta in, men som afklädt sig skärpan -- i afvaktan på
  att den en dag åter behöfves.
  Äldst i barnskaran är Gustafva. Hon har växt upp under vackra framsteg i
  allt det, som fallit på hennes andel att utföra i världen: hon ägnar
  hönsen och grisen en lika kunnig som öm vård och hon binder kärfvarna på
  åkern med en oöfverträffad flinkhet. Hon utmärker sig genom ett
  läraktigt förstånd och ett mildt och fromt sinne, och hon saknar inte
  heller stoftets förgängligare fägring.
  Dessa företräden ha inte blifvit obemärkta, men de förfarnaste
  ynglingarna i hela Räfsbacka ha förgäfves för henne bränt sina häftigt
  glödande kol. Gustafva har gjort sitt val.
  Eller rättare: hennes känsla har visat sig benägen att med sympati
  omfatta Viktor, bondens på Nissas yngre broder. Och en dag inträffar,
  att denna allmänna benägenhet tar form och slår rot i hennes hjärta. En
  förklaring äger rum, ja, det sker inte med ord. -- Arbetet hade fört dem
  långt ut på åkern. Skördemånadens ljumma vindar drogo genom de tunga
  axen. »Hon var ensam nära honom. En tunn, vajande vägg var allt som
  skilde dem från andra, men hon tyckte på något sätt att hon aldrig varit
  så ensam med en man, och aldrig heller så nära någon människa på
  jorden.» Intet blef sagdt, men i den stora ensligheten och den susande
  stillheten talade väsen direkte till väsen. -- I sinom tid bli också de
  nödiga orden sagda; Viktor erhåller af sin äldre broder bonden en gammal
  stuga, som han reparerar, och dagen för bröllopet utsättes. Men innan
  dess har följande händt.
  Bonden på Jofs har städslat en ny dräng; han kallar sig Ardi Westerback,
  och det befinnes, att han är zigenare.
  Ardi Westerback är inte den ödemarkernas konung, om hvilken skalden
  täljer:
   Bland zigenare, i Finland sedde,
   Störst och käckast var den mörke Adolf.
  -- han är tvärtom en gänglig och glåmig yngling.
  Men han äger en glödande själ. Och han hyser den djupa öfvertygelsen,
  att han förfogar öfver en särskild, hemlighetsfull kraft, som tillåter
  honom att i stjärnorna spana människors öden och ger honom inflytande
  öfver deras gång.
  Den passionerade zigenaren omfattar Gustafva med en het åtrå, och han
  förbittrar hennes lif med sina försök till närmanden och sitt dunkla tal
  om den makt han äger och skall veta att begagna.
  Då han emellertid får röna, att hans vilja ännu inte, som han trodde, är
  stark nog att förverkliga sig genom sin egen inneboende kraft, så nödgas
  han afstå från sitt mål. Men har han inte nått det, så skall han
  åtminstone veta att utkräfva hämnd. Och så viger han, med Smissgummans
  sakkunniga bistånd, Gustafva till den gamla rönnens brud. Aldrig, så
  säger han henne i afskedets stund, skall hon komma att tillhöra Viktor.
  Hennes öde är oåterkalleligt bundet vid trädet, och när trädet faller,
  då skall lifstråden afklippas för dess brud.
  Därpå försvinner han från Räfsbacka, och Gustafva, som under denna
  pröfvelsens tid blifvit en skugga af sig själf, börjar lefva upp på
  nytt. Allt ser i själfva verket lofvande ut -- bröllopsdagen närmar sig.
  Men nu griper olyckan in. Viktor har tagit plats vid ett nyuppsatt
  sågverk i grannskapet. Här råkar han ut för ett olycksfall, han skadas
  svårt och dör.
  Gustafva förblir ogift, trots frestande anbud, och åren gå. Hennes
  föräldrar dö, större delen af det äldre släktet vandrar hädan. Hon bor
  tillsammans med sin bror. Hon försörjer sig med sömnad. Men där hon
  sitter och arbetar vid fönstret, har hon ständigt framför sig det gamla
  trädet, vittnet till hennes ungdoms lycka. Och allteftersom åren hopa
  sig på hvarandra och människorna från fordom falla ifrån, blir det
  rönnen som alltmera ensamt bevarar hennes ungdom i sitt susande löfverk.
  Ju mera främmande hon blir för det nya släktet, dess förtroligare blir
  hon med det gamla trädet, det sammanfattar hennes lif -- gemenskapen
  mellan rönnen och dess brud har blifvit en verklighet.
  Årtionden ha gått, och en ny tid har hållit sitt intåg äfven i
  Räfsbacka. Nu skall också det märkliga ske, att järnväg drages genom byn
  -- den lilla staden i närheten kommer nämligen inte längre tillrätta med
  sin ångbåt. Linjen stakas ut, och det visar sig, att den gamla rönnen
  står midt i vägen och måste fällas.
  Dock, ännu dröjer det ett par år, innan bygget nått Räfsbacka. Men nu är
  det här, och nu är rönnens öde besegladt. Gustafva har begagnat denna
  sista tid för att göra upp med människorna: hon har effektuerat alla
  sina beställningar och inte mottagit några nya... I timmar har hon nu
  suttit vid fönstret och väntat det oundvikliga. När det första hugget
  faller, gör hon sig i ordning. Hon reder sin bädd med rena lakan, hon
  klär af sig, kastar ännu en blick öfver rönnen, som skälfver under
  yxslagen, och lägger sig sedan stilla i den hvita bädden.
  Sådan är den romantiska historia med sin folkliga magi och sin litterära
  symbolik, som Runar Schildt berättat på ett sätt, hvilket utplånat både
  det litterära och det romantiska. Den verkar helt enkelt dikt, en dikt
  med varma färger och klara linjer, med en lefvande, ibland rentaf
  förunderligt lefvande stämning. Särskildt ville jag hänvisa på den
  alldeles utmärkt vackra scenen på rågåkern. Det är inte möjligt att ge
  den till förebild någon af de många motsvarande scener litteraturen
  äger. Ty ytterst är det ju den allmänna förebilden, Ruths och Boas'
  eviga situation, som diktaren här tagit upp och gestaltat: med en konst,
  som gör den till hans egen.
  _Pröfningens dag_ hämtar sitt ämne ur den religiösa väckelse, som vid en
  viss tidpunkt gör sig gällande i Räfsbacka, och den låter oss se, hur
  dess inbyggare efter hvartannat probera de olika vägar till frälsning,
  som både statskyrkan och ett antal konkurrerande sekter ställa till den
  villiges förfogande. Bonden på Kuggas, som vi minnas från _Regnbågen_,
  är nu öfver åttio år. Han hade en dag drabbats af slag, där han ute på
  åkern gick bakom harfven, och han ägnar sig nu åt sin själs frälsning,
  besinningsfullt och utan ovis ifver.
  En dag skådas på landsvägen en sällsam syn: en krympling, hvars båda ben
  äro afskurna strax nedanför bålen, hasar sig fram mot byn med tillhjälp
  af två byttlock. Ett järngrått, yfvigt skägg omger hans lidande ansikte
  -- hans blick är förunderligt djup, och den tyckes äga förmågan att
  tränga rätt ned i själarna; han yttrar icke ett ord, han talar med sin
  blick. Åskådarinnorna, och t.o.m. åskådarne, gripas af synen. Och man
  bespisar den okände, och man låter ett regn af slantar dugga ned i
  bleckasken han bär på den väldiga bringan.
  Inte ens gubben Kuggas förblir oberörd, till och med Kuggas öppnar --
  föga villig -- sin slitna penningpung och söker en slant. Men hur det
  är, så blir det en tung, skön tvåmark som till hans bestörtning glider
  ned i främlingens ask. I nästa sekund har Kuggas fiskat upp tvåmarken
  och ersatt den med ett par kopparslantar. Den okände säger intet, och
  ingen af åskådarna säger något, men det är tydligt att Kuggas ådragit
  sig stor skam med sin handling.
  Måhända är det värre än så. Ty hvem var den okände, som dök upp och drog
  bort på ett så hemlighetsfullt sätt? Kan han ha varit en vanlig
  människa?
  Det förlösande ordet ges af sömmerskan Amanda, som tillhör de väckta.
  Förvisso, stammade hon, förvisso har vår Frälsare Jesus Kristus i dag
  besökt oss fattiga syndare. -- Detta är också gumman Kuggas' mening. Och
  hon anser det vara sin plikt att låta Kuggas förstå, hvem den främmande
  var.
  Nu yppa sig stunder af mycken vedermöda för den gamle bonden. Han vill
  inte riktigt tro på undret. Men han vågar inte heller riktigt förneka
  det: det _kunde_ ju vara som hustrun säger. Och så vandrar han af och an
  i stugan, kämpande med sin oro. Han hade velat ge tvåhundra mark, för
  att hans handling förblifvit ogjord, trehundra mark -- han håller
  auktion på sin ångest, och summan stiger. Men vid åttahundra stannar han
  plötsligt. Det kan då verkligen förslå, tycker han och nyktrar till.
  Bondeförståndet tar ut sin rätt, och gubben Kuggas beslutar att söka upp
  den hemlighetsfulle okände och ta reda på hvem han är.
  Vid midnattstid återvänder han och meddelar sin till döds bedröfvade
  hustru hvad han lyckats utröna på sin forskningsfärd. Den
  hemlighetsfulle krymplingen uppdagades vara före detta timmermannen
  Johan Amos Fält. Han »talte svenska som en Pyttisbo och drack brännvin
  som en borstbindare, så att nog var han riktig alltid». Och så kryper
  gubben Kuggas till kojs och somnar på fläcken in på det lugna samvetets
  hufvudgärd för att nästa morgon vakna till en ny verkdag.
  Bland berättelsens scener ville jag främst erinra om den med en så
  suggestiv kraft gifna skildringen af den mystiske främlingens
  uppdykande, hans tåg genom Räfsbacka och hans försvinnande, och vidare
  om målningen af Kuggas' fruktansvärda själsstrider och hvad sedan
  följde. Vi ha här intrycket, att författaren gifvit oss ett stycke äkta
  och allmänlig bondenatur -- vi erinra oss till yttermera visso
  likformiga skildringar från Maupassants Normandie -- och vi ha därför
  också intrycket, att den ironiska upplösningen är det betingade slutet
  på Schildts lilla drama När Kristus kom till Räfsbacka. Låt oss inte
  heller glömma bönemötet i Kuggas' stuga. Jag tänker inte minst på
  Elisabeth, den rikssvenske uppbyggelsepredikanten Lundsons dotter. Hur
  väl ges inte antydningarna om det drama, som här förbereder sig i det
  stilla för att en dag slå ut i blom.
  Författaren har i den nya boken fört sin språkliga form ännu ett grand
  närmare det landtliga hvardagstal, som redan gaf färg åt stilen i
  _Regnbågen_. Han behandlar denna stil med samma osvikliga säkerhet, vare
  sig det gäller de känsliga tonfallen eller de ironiska. Han förstår att
  använda båda tonarterna inom samma minut, han tyckes stundom ha
  sammansmält dem till en enda, ett tonfall som förefaller oss ätt bära en
  mycket personlig humors färg. Aldrig löser sig denna stil från syftet
  och aldrig se vi en hiatus öppna sig mellan form och tanke.
   20. 10. 17.
  
  
  HARALD TANDRUP.
   [Harald Tandrup: _Den hellige Skraedder_. Gyldendalske Boghandel,
   Köpenhamn. -- _Det gamle Hus_. En alvorlig Fortaelling. Gyldendal.]
  
  I fem eller sex tidigare arbeten -- bland hvilka romanen _Kringleby_
  särskildt framhållits -- har Tandrup uppträdt som en hvardagens och de
  hvardagliga existensernas skildrare. Får jag döma efter det arbete jag
  kommit att läsa, berättelsen _Den hellige Skraedder_, har hans
  ståndpunkt ett och annat gemensamt med G. K. Chestertons. Han har i