I marginalen - 02

källa, allt medan regnet häller ner och alppasset utstöter iskalla
pustar. »Men källan ville jag nå!» Hvad kvinnan vill, det når hon, och
faktum är att författarinnan omsider står vid sitt mål. Efter att i
korthet ha annoterat floran på stället -- vi nämna släktet Bellidiastrum
-- fyller hon sin bägare och dricker Albulas skål. »Jag drack för allt
som är käckt och som har fart i sig, som skummar och sprudlar, som tar
lifvet utan försagdhet. Jag drack för alpglädjen, som oaktadt regn och
rusk likväl kan förmå en att dricka iskallt vatten och känna sig till
mods som efter ett glas eldigt vin.» Med ett ord, hon dricker för den
entusiasm, som skildringen af hennes heroiska vandring till floden
Albulas källa talar om på ett så roligt och vackert sätt.
Den entusiastiska människan, som invigt sig åt en idé, har en tillvaro i
hvilken njutningen och försakelsen aflösa hvarandra. Den ena dagen
färdas författarinnan i själfva verket i vagn långs Medelhafvets strand,
och hennes »hjärta fylles af tjusning»: hon skådar »Lavatera maritima,
Rivierans skönaste malvacé!» Men det kan bli mer än så. »Hvar finns du
Anthyllis Barba Jovis? Jag har hört ditt lof prisas, men jag spanar
fåfängt efter dig. Under en åktur från Mentone ser jag plötsligt vid
vägen en hög, gråpudrad buske. En aning genomfar mig. Jag hoppar af. Ja,
det är den. Hänförande, läcker. Svafvelgula fjärilsblommor, silfvergrå,
silkesfjuniga blad. Hela busken glänsande som om silfverstoft duggat ned
öfver den.» En annan gång vandrar hon till fots genom Estérel-bergens
_maquis_. Icke utan förtrytelse finner hon, huru den inhemska _maquis_'n
får vika för exotiska växter. »Acaciorna gå ännu an, de sprida guld i
den mörka vegetationen, men otäckt är att se ljung och lentisk utbytta
mot klumpiga agaver och fläskiga mesembryanthemumar.» Hon vandrar
vidare, tar miste om vägens längd, ströfvar kring i den brännande
solhettan utan en beta bröd i fickan och nödgas till sist bettlande
anropa en mötande herre om något ätbart. -- Sådan är den resande damens
tillvaro som den speglar sig i boken, ett lif rikt på försakelse och
glädje och uppfylldt af mångahanda slags sinnesrörelser... Det är inte
hvar man gifvet att råka i uppror vid anblicken af ett antal -- låt så
vara fläskiga -- mesembryanthemumar.
Författarinnan har blick äfven för den mänskliga florans fenomen.
Kapitlet _Joséphine_ afser förmodligen inte att vara mera än en
situationsbild, det har emellertid blifvit en miljö- och figurskildring,
en förträfflig liten novell, full af humör och rik på sedda och väl
återgifna drag.
Humör och t.o.m. humor; ett allt uppslukande intresse för, ja för det
som intresserar författarinnan personligen; ett eget sätt att se och
tala -- det är egenskaper som man verkligen inte kan frånkänna
författarinnan till _Från alp och hav_; låt mig tillägga, att många af
bokens skisser ha formats med verklig talang.
30. 12. 14.


SIGURD FROSTERUS.
1.
[Sigurd Frosterus: _Moderna vapen, deras uppkomst och utveckling_.
-- Holger Schildts förlag, Borgå.]

Sigurd Frosterus' bok om de moderna vapnen tillhör en art, som är lika
ovanlig i finländsk litteratur som den är vanlig t.ex. i engelsk.
Hos oss behandla essayförfattarne nästan endast vittra ämnen, och
vitterhet är här vanligen liktydig med litteratur, konst och musik;
kommer något annat till, så är det i regeln politik.
För engelsk publik omsluter vitterhetens begrepp hvarje ämne, som
representerar en sida af kulturen -- eller låt oss säga: hvarje i en
litterär form klädd bearbetning af ett stycke kultur.
Denna uppfattning är ganska främmande för den bildade allmänheten hos
oss. Och Sigurd Frosterus' sex essayer öfver de moderna vapnens uppkomst
och utveckling beteckna således ett särdeles dristigt företag.
Låt mig genast säga, att resultatet af hans försök är en fullständig
framgång. Han inför den djupt okunnige lekmannen i en alldeles ny värld;
han låter oss se sakerna ur perspektiv som, när vi lägga boken ifrån
oss, förefalla oss lika gamla och bekanta som de voro öfverraskande och
främmande när vi öppnade den. Vi inbilla oss måhända blott, att vi på
detta sätt gjort ämnet till vårt eget -- det är en förtjänst hos en
författare att kunna skänka läsarne angenäma illusioner af detta slag.
Vi fängslas, roas och intresseras hela tiden af denna framställning, som
står i närmaste förhållande till stoffet och i alla fall aldrig upphör
att bära den personliga stilkonstens prägel.

Den metod Frosterus plägar tillämpa i sina essayer är raka motsatsen
till det refererande manéret. Ingenting kunde vara honom mera främmande
än att betrakta fenomenet i dess isolering: som någonting tillfälligt,
födt af slumpen och gestaltadt af nycken. Verkets ställning i
konstnärens alstring, konstnärens plats i det större sammanhanget,
personlighetens och tidens insats i formens och tankens affattning --
för Frosterus blir allt detta frågor, som han försänker sig i och inte
tröttnar att studera.
Måhända är det särskildt de tekniska spörsmålen som intressera honom.
I sina konstuppsatser för han oss inför frågan om relationerna mellan
ingifvelsen och materialet; han låter oss se en optisk teoris, en allmän
åskådnings inflytande på en mästares verk, på en hel epoks skapande.
En sådan ställning kunde komma att betyda schematism i uppfattningen och
all möjlig doktrinär ensidighet i värdesättningen. Det blir inte fallet
här, därför att Frosterus inte begränsar sitt intresse till det ur
sammanhanget lösryckta föremålet. Och därför att hans värderingar
förutsätta både känslan för det allena äkta och uppskattningen af det
sällsynta. Verket, som han studerar, dör inte bort i formler; det får
tvärtom för oss det nya lif, som ger sig ur vår fördjupade kunskap om
dess växt och dess väsen.
Frosterus har tidigare skrifvit om konst, skönlitteratur och tennis.
Det sportreferat han för något år sedan sände från Parisertäflingarna om
världsmästerskapet i tennis var ett konstverk, helt och haltfullt, och
jag för min del ville utan tvekan ställa det vid sidan af någon essay af
Maeterlinck eller Shaw om boxningens vetenskap. I greppet på detta ämne
visade sig ett drag, som vi möta också i _Moderna vapen_. Bland de
motiv, som intressera Frosterus, särskiljer han inte mellan större och
mindre och mellan viktiga och obetydliga; för honom ha de alla samma
värde. Här möter oss något af en konstnärs förhållande till ämnet:
har det satt honom i rörelse, så är det också värdefullt och värdt
att respektera. Det är denna ställning till stoffet, som tillåter
författaren till _Moderna vapen_ att försänka sig i ämnet och ge sin
framställning en så starkt personlig hållning och så mycket af verkligt
lif.
Författaren har skrifvit de moderna vapnens utvecklingshistoria, men han
har förstått att angripa -- jag märker att jag börjar begagna krigiska
termer -- sitt ämne inifrån. Detta skapar en plastisk åskådlighet,
som måhända hade saknats om han valt öfversiktens form. Nu erhålla
företeelserna volym; »kanonens krönika» blir historien om en
personlighets äfventyr och öden under barndomens, ungdomens och den
mogna mannaålderns dagar; och skildringen af kampen mellan marinkanon
och skeppspansar växer ut till ett drama rikt på spännande moment af den
sceniskt verkningsfulla sorten. Granaterna »störta sig öfver sitt
offer». En oförsiktighet vid gjutningen -- som är ett fullständigt
precisionsförehafvande -- kan »äfventyra kanonens lif». Den smälta
metallvätskan »förflyttar sig» från den ena bassängen till den andra.
Vissa kanoner »göra energiska anspråk på större hållbarhet» än andra.
Vi få bevittna »anfallsvapnets ifver att fullfölja sin afsikt».
Och författaren påvisar att, vid de och de förutsättningarna,
»undervattensbåtens lofvande bana blefve bruten i förtid»...
På detta sätt blir bokens personal af stål och järn en samling väsen som
lefva sitt lif, besjälade af önskningar och begär. Detta
personifikationsförfarande verkar fullkomligt otvunget; det är i alla
fall inte något omedvetet uttryck för en af ämnet medryckt författares
ifver -- vi ha här ett stilistiskt grepp, skickligt beräknadt och
genomfördt med säker hand. Stundom rycker författaren också in läsarna
midt i den krigiska värld, där han själf rör sig som hörde
»all-big-gun-tanken» till hans hvardagligaste tankar. »Om vi»,
supponerar han något djärft, »samtidigt afskjuta en projektil och en
torped»... En annan gång mottaga vi följande vädjan: det är »strängt
taget obilligt att af en explosion begära, att rörelsen skall börja
varsamt» -- ja, det äro vi väl ense om, i synnerhet om det gäller ett
explosivstoff byggdt på det ämne, som -- uppriktigt sagdt -- kallas
»trinitrotoluol», och hvilket synes utmärka sig genom en påfallande
vehemens.
Den värld författaren skildrar på detta lifliga sätt saknar inte sina
perspektiv, såsom man kan förstå. Frosterus ser i de moderna vapnen
vinningar, vinningar i tekniskt och man ville nästan säga:
i konstnärligt hänseende, hvilka köpts med oerhörd intellektuell möda.
Förstörelseverktygen äro kulturresultat; de äro paradoxala yttringar af
den mänskliga själfbevarelsedriften; vi ana i dem en naturens princip
öfversatt i en kulturell form. Ur en sådan åskådning härleder
författaren linjer och horisont för sin framställning.
Sigurd Frosterus' bok om kulor och krut är ett litterärt arbete,
alltigenom själfständigt till sitt väsen och sin hållning och gifvet i
en form, som intresserar både genom sina stilistiska kvaliteter och de
särskilda inslagen af hans temperamentfulla skriftställarpersonlighet.
30. 5. 15.


2.
[Sigurd Frosterus: _Olikartade skönhetsvärden_. -- Albert Bonniers
förlag, Stockholm. Holger Schildts förlag, Borgå.]

När Sigurd Frosterus' senaste bok i våras ventilerades, karakteriserade
jag författarens litterära typ som essayistens. Han är essayist i
engelsk mening; han ger litteraturbegreppet en vidare och mera fördjupad
betydelse än hvad som är vanligt hos oss. Frosterus fattar litteraturen
som »vitterhet», och han utsträcker sina vittra ströftåg till de mest
olika områden af samtida kultur.
I _Moderna vapen_ förvånade och fängslade han oss genom det ytterst
personliga sätt, på hvilket han i de lifligaste tonfall skildrade, hur
det går till när kulor stöpas och kanoner gjutas. Här var inte fråga om
något slags benägen undervisning i den tekniska understreckskrönikans
manér. Det var kulturidéers utveckling han framställde, när han visade,
hur i den moderna vapentekniken stridiga principer bekämpade hvarandra
för att till sist löpa samman i en syntes, som ägde konstverkets hela
och slutna tycke.
De tretton uppsatserna i _Olikartade skönhetsvärden_ hänföra sig till
konst, arkitektur, litteratur, vapenteknik, sport och ännu mycket annat,
miljardörpsykologi t.ex. och båtbyggnadskonst. De äro uttryck för ett
intresse och ett vetande, hvilka inte kunde vara mångsidigare.
Frosterus' bok skulle ställa referenten på ett fruktansvärdt prof, om
det gällde att i tur och ordning diskutera Van de Veldes stolar och
A. F. Wildings metod att döda tennisbollar. Men det är inte allt detta,
som är hufvudsaken. Detta allt har för Frosterus representerat olika
aspekt, under hvilka det moderna kulturlifvet för honom har uppenbarat
skilda sidor af sitt estetiska och sitt etiska värde. Att aftäcka
skönheten i de olika uttrycken för en kultur, som blir alltmera
naturvetenskaplig och teknisk, och som med hvar dag som går afskuddar
sig alltmera af det litterära och romantiska draget -- sådan är idéen,
som låter Frosterus' essayer samla sig till en helhet och förvandlar
mångfalden till enhet.
Ett drag kommer till, som ger boken ett alldeles särskildt intresse. --
I företalet bestämmer författaren sina uppsatser såsom ekon af en »kamp
för andlig existens, förd under mer än ett decennium på gränsen mellan
det mentala och det emotionella». Tack vare essayernas datering kunna vi
följa de viktigaste skedena af denna kamp. Det är något som på sitt sätt
ger boken den fängslande hållningen af utvecklingsroman.
Vi veta, hvilken roll det emotionella i regel spelar för den helt unga
människan hos oss -- jag behöfver blott erinra om allt hvad de nya
författarne både direkte och indirekt ha anförtrott oss om den saken.
Antagligt är, att allra äldsta skedet i Frosterus' utveckling ägt
karaktär af en försvarsaktion riktad åt detta håll. I den tidigaste
essayn -- _Siena, ögonblicksbilder_ (dat. 1902) -- tycka vi oss varsna
antydningar i denna riktning; jag tänker på det alldeles särskilda
eftertryck med hvilket författaren mot hvarandra uppställer å ena sidan
Siena, fattadt som inkarnationen af en idé, hvilken är skönhet i ljusets
och förnuftets tecken, och å andra sidan den germanska medeltidsstad,
hvars gestaltning icke bereder ljuset och de klara vidderna någon plats.
Den egentliga utgångspunkten för den röda tråden är följande uppsats,
_Londonrapsodi_ (1903). Här anges den i boken framträdande
problemställningen i en första form. Vi möta den i karakteristiken af
caben, hvars gestalt bestämts af Londontrafikens särskilda kraf, liksom
gondolens betingats af förhållandena i Venedig; vi ha den i bilden af
det färglösa och tonlösa skådespelet af människornas och åkdonens eviga
ström förbi Bank of England. Den fullständiga ändamålsenligheten, den
fullkomliga öfverensstämmelsen mellan idé och form i det förra fallet,
den orubbliga säkerheten med hvilken gatutrafikens mekanism fungerar i
det senare fallet, betecknas såsom uttryck för kulturutveckling, och mer
än så. I det ena som det andra fallet varsnar Frosterus uttryck för den
skönhet, som är den absoluta, vankfria öfverensstämmelsen mellan tanken
och dess affattning: den fullkomliga formen.
Författaren har, som vi se, i denna betraktelse fångat sina syner och
hämtat sina ingifvelser i den verklighet, som brusar fram mellan stadens
husrader -- således i lifvet i dess närmaste och vanligaste form. Det
vill synas, som hade han så i Nietzsches filosofi funnit det hjälpmedel,
som tillåtit honom att snabbt utveckla de första uppslagen till en
åskådning. Nietzsche har för Frosterus varit den stridande människan,
hvars kamp gällt frigörelsen från lifsförnekelsen. Som Nietzsches
resultat framstår för Frosterus den »orubblig blifna tron på lifvets
värde». Han fattar innebörden i Nietzsches utveckling som ett
framträngande till en lifsbejakning, enligt hvilken tillvaron under alla
omständigheter är värd att lefva.
Nietzsches filosofiska lära om den rytmiska vågrörelse, som betingar
alltings återkomst, tyckes äga en motsvarighet i Henry Van de Veldes
konstlära om verket som ett uttryck -- in i sina minsta detaljer -- för
ett rytmiskt grundmotiv, hvilket förenar, samlar och förklarar.
Antagligt är, att Frosterus af dessa båda erhållit en del impulser,
som särskildt medverkat vid affattningen af hans åskådning.
Den ställer främst lifvet som rörelse, som rytm. Rytm är lagbunden,
d.v.s. förnuftig rörelse. Det ligger tonvikt på adjektivet. Det, som
Frosterus i företalet kallade det mentala, bestämmer hans förhållande
till frågorna. Hans grepp är främst intellektualistiskt -- vi ha redan
fått en aning om, hvilken betydelse ändamålsenligheten har för hans
konception af skönheten.
Intellektualistisk är också den synpunkt, ur hvilken han vidgar och
riktar ändamålsenligheten. Han fattar denna som ett till sitt väsen
moraliskt begrepp.
Här sluter sig kedjan, åskådningen har afrundats till en helhet. Lifvet
är rörelse, starka makters spel. Lifvet i rörelse och kamp betecknar
skönhet. Den fulländade rytmen, sådan den föreligger i ett lokomotiv,
ett husgeråd, en människas lif, förenar skönhetsvärde och moraliskt
värde i ett oupplösligt helt.
Som teori ger denna åskådning ingen vidlyftig plats åt det emotionella.
Som praxis tempereras den af författarens personliga läggning. Han visar
sig i sina essayer äga den konstnärliga sensibilitet, som skänker
lifvets friska färg åt teorien.
Jag borde nu skrida till en liten tillämpning och visa, hur
grundåskådningen framträder på sina olika sätt, med sina särskilda
nyanser, i de skilda essayerna. Det måste stanna vid ett par
antydningar. -- Vi ha t.ex. det alldeles ypperliga stycket
_Lawn-tennis_, en studie i rörlig plastik, affattad med den säkraste
och nyansrikaste formuleringskonst. Här är allt rytm, behärskad af
intellektet, och karakteristiskt är att författaren ställer upp detta
spel mot de former af sport, i hvilka krafterna inte -- som här -- ha
nått den matematiska afvägning, som stänger nycken ute. Det är vidare
essayn _Miljardörerna tala_ med sin konfrontering af Carnegie och
Rockefeller, två puritaner som tjänat Mammon, två kraftmänniskor hos
hvilka en lifslång aktion långs klara linjer alstrat förmågan att
slående och redigt uttrycka de förenklade bilder tillvaron antagit när
de betraktat den genom sina rastlösa och endast på praktisk verksamhet
inriktade temperament. Det är i synnerhet essayn öfver _Frank Norris
och Amerika_. Här röjer Frosterus beslutsamt upp med den litterära
romantiken, särskildt i dess naturalistiska form. Det blir en
innehållsrik öfversikt af amerikanismen som kulturform och som litterär
teori, det blir tillika perspektiv mot den framtidslitteratur, som
hämtar sin rytm och styrka ur den lifvets kamp, som är »högsta formen
för kraften och rörelsen».
Intense Life är ett motto för Sigurd Frosterus' essayer. Han dyrkar
energien med en hängifvenhet, som inte kunde vara uppriktigare hos någon
öfvertygad lärjunge af Stendhal. Hans kult af den skönhet, som är
styrka, rörelse och förnuft, har gifvit sin prägel åt hans bok. Tanken
träder oss till möte i klaraste åskådlighet, formen är idel böljande
lif.
Detta ger den litterära behållningen. Vi ha i Sigurd Frosterus' essayer
också något annat -- skådespelet af en personlighet, som i en beständig
andlig aktivitet söker och når det mål, som är den samlade, hela
lifsåskådningen.
24. 12. 15.


PLATONS KÄRLEK.
[Rolf Lagerborg: _Den platoniska kärleken_. Albert Bonnier,
Stockholm.]

Detta är alls ingen fackmannagranskning af doktor Rolf Lagerborgs nya
bok.
Det »höga och centrala problem» han behandlar i den, är nämligen främst
en filosofernas yrkesangelägenhet och tillhör först i andra rummet det
litteraturhistoriska området. Men författaren har affattat sin
undersökning så, att den läses med nöje och behållning också af
lekmännen, och så får han finna sig i att en oinvigd tar upp det lärda
verket till behandling midt ibland alla romanerna och diktsamlingarna.
Med platonsk kärlek förstår man i dagligt tal en känsla, som är alltför
skygg att söka bemäktiga sig sitt föremål och stannat vid vördnad,
tillbedjan.
Detta ungefär är grunduppfattningen. Den förskjutes än åt det ena, än åt
det andra hållet: den låter löjets skimmer falla på besagda vördsamma
tillbedjan af det älskade föremålet, eller den söker fram och betonar
ett frivolt moment. Men sällan eller aldrig framstår den dagliga
föreställningsvärldens platonska kärlek såsom något riktigt
respektingifvande... Den har öfver sig något ofullgånget, den verkar
ofta en smula tvifvelaktig.
Detta begrepp är förvisso inte identiskt med det filosofiska begrepp dr
Lagerborg undersöker.
Så utomordentligt himmelsvid är skillnaden emellertid inte: det dagliga
lifvets uppfattning är visserligen en vrångbild, men den har
vrångbildens och parodiens egenskap att i sin förvanskade form ge kärnan
i förebilden.
Platonsk kärlek är begreppsligt, så ungefär definierar författaren
saken, ett svärmeri där kärleksbegäret är afledt från könsfunktionerna
och dirigeradt mot ett mål, som ligger utanför individens egen
intressesfär, högt öfver det plan i hvilket dagens lif rör sig.
Men det är inte endast det köttsliga i specifik mening som saknas.
I kärleken inneligger själfviskhet. Den sakkunnige La Rochefoucauld
förklarar, stödd på ett långt och af erfarenheter uppfylldt lifs visdom,
att »ingen älskar sin älskarinna för hennes skull utan för sin egen
skull; man älskar att bli älskad af henne». Denna själfviskhet, detta
subjektets jag-medvetande i kärleken, utplånas i den platonska kärleken,
som är en känsla höljd i idealitet, buren af en himmelsstormande
idealism. Den är jagets trängtan att uppgå i det högsta goda, sanna,
sköna; som kristen platonism blir den mystikerns åtrå att förlora sig i
den eviga kärlek som bär Guds namn. Mystikens föremål, säger Matter, är:
»Gud, känd, skådad och uppnådd». Tillägga vi att medlet, genom hvilket
Gud kännes, skådas och uppnås, är kärleken, så ha vi Novalis'
definition: »Om alla människor vore ett par älskande, bortfölle
skillnaden mellan mystik och icke-mystik»; se vidare hans märkliga dikt
_Hymne_, som liknar kärleksomfamningen vid en nattvard, i hvilken
kommunianterna njuta kött och blod af den eviga, himmelska allkroppen.

Dr Lagerborgs framställning af Platons kärlek omfattar trenne led. Först
tecknas de historiska, etnografiska, sociala förutsättningarna för
Platons lif och gärning. Därpå ges en kritisk och psykologisk utredning
af kärlekslärans utveckling och innebörd hos den vise mannen -- detta är
bokens dominerande parti. Slutligen anställer författaren i ett par
kapitel ett antal betraktelser öfver den platonska kärleken som religiös
mystik och öfver dess fysiologi och etik.
Vi veta, att kärlekskänslan hos Platon hade den form man brukar kalla
»sokratisk kärlek». På Afrodites plats står hos Platon Eros. Författaren
utreder, huru Platon förvandlar denna känsla till något som öfver
föremålet ställer idéen; han visar hur Eros-tanken blir liktydig med
rent själslig »betagenhet» och hur denna utvecklas till vishet, till en
filosofisk intuition som -- säger författaren -- »för den så hänrycktes
inre öga öppnar den sanna, den djupare insikten: den som täcker den
verkliga verkligheten och anande fattar det gudomliga själft».
Processens karakteristiska gång är ett framträngande från stadium till
stadium mot allt högre fulländning. Platonikern går »från det enskilda
sköna föremålet till två och från två till alla de kroppsligt sköna».
Han afsöndrar de animala ingifvelserna, afvisar driftlifvets impulser,
han går från kroppen till anden och hembär sin känsla åt den själsliga
skönheten. Han höjer sig från denna till de sköna moraliska sträfvandena
och går härifrån vidare till »vetenskapernas skönhet». Vägen, som han
vandrar, blir så en invigningens väg, och hvad han sist når är ett
öfver-mänskligt vetande, »en intuitiv evighetsbetagenhet» som skänker
honom den fulla gudsgemenskapen. Så blir Platons Eros den ur det
mänskligt-sinnliga stammande kraft som, där den helgats genom ett rent
uppsåt, låter lifvet bli en offergärd åt det gudomliga och låter
människan förverkliga eviga och höga kraf.
Författaren hyser ingen liten tanke om den platonska kärlekens värde.
Han anslår högt dess förmåga att lyfta den enskilde. Tydligast
uppenbarar sig naturligtvis den platonska kärlekens förmåga att rena
individen från själfviskheten inom den religiösa mystiken: den profana
åtrån öfverflyttas på de himmelska tingen, den betagnes eget jag flyr
och försvinner, och han fylles af gudomens väsen.

Helt säkert är det just på detta område mystiken haft sin största
betydelse i kulturmänsklighetens historia. Hos de vilda folken torde
»religion» öfver hufvud taget i viss mån betyda mystik (magi):
församlingen meddelar sig med sin gud genom trollkarlen, och denne ingår
föreningen med guden genom extasens förmedling; genom späkningar
(askes), genom exciterande danser, genom stimulerande drycker försätter
han sig i ett tillstånd af besatthet, under hvilket gudomen uppfyller
honom med sin anda och talar genom hans mun. Man griper till extasen,
när man vill sin gud något.
Denna mystik är inte mycket mera än just extas. På ett högre kulturplan
löser sig det mystiska såsom något eget och särskildt, och extasen ter
sig som ett moment, det högt spända tillstånd af själfförglömmelse då
jaget liksom upplöser sig och »snarlik en vätska flyter in i gudomen»,
som en vanlig mystisk bild lyder. Extasen är också här medlet framom
alla att nå gemenskapen med Gud. Men mellan de stora topp-punkterna i
lifvet, då personligheten på detta sätt förlorar sig i den högsta
sällheten, ligger själfva lifvet, och äfven omkring det hvärfver
mystiken sin luft. De stora mystikerna erfara behofvet att ge
beständighet åt sällheten. De erfara ett behof att göra äfven andra
delaktiga af den. Och det kan bli ett lifsförlopp, hvars innehåll är en
förkunnelse af aktiviteten och hvilket så själft blir handling. Sådan
tyckes bakgrunden vara för t.ex. vissa spanska mystikers sträfvan att
utbilda en lefnadsfilosofi med begreppen »själens skönhet», »sinnets
(hjärtats) fulländning» o.s.v. i sin midt. Platonsk kärlek har således
här uppträdt som kristen kärleksmystik och denna har i sin tur blifvit
förkunnelsen af ett lefnadsideal. -- Den heliga Teresa t.ex. är icke för
intet en dotter af Loyolas tid, och _viljan_ är den princip, som hon
insätter till den afgörande kraften i arbetet på ernåendet af
gemenskapen med Gud; en väldig, en otrolig viljekraft är den
psykologiska förutsättningen för det arbete genom hvilket hon, år för
år, småningom, med en oerhörd följdriktighet i sin tankes utformning och
sin viljas ansättning, höjer sig från stadium till stadium, städse
medtagande och bearbetande de tidigare vinningarna, tills hon slutligen
nått den »sjunde boningen».
Hvad hon sökte i den var _icke_ det hänryckta, från lifvet bortvända,
alla världens ting förglömmande hänsjunkandet i en ljuf hvila i Gud.
Det var tvärtom föreningen af kontemplativt och aktivt lif hon sökte och
nådde: det »gudomliga äktenskapet», som är den sjunde boningens
hemlighet, innebar faktiskt en »lifvets fullständiga anammelse»
(H. Delacroix). Och det gudomliga äktenskapet, med andra ord: hennes
jags fullständiga identifiering med Gud enligt formeln: de tu äro ett --
det kunde få denna innebörd därför, att den Gud, med hvilken hon ingått
den mystiska föreningen och hvilken således nu verkade i och genom
henne, är principen i lifvet och i handlingarna. Till en sådan syntes af
inre lif och lif i handling, af vilja och jaguppgifvelse kom således den
heliga Teresa, som står som den stora mystikern framom kanske alla dem,
hvilka den himmelska kärleken har ryckt upp i rymder, där jaget och
jorden äro intet och viljan får värde blott i och med det att hon helt
förintas. -- Från den heliga Teresa härleder man den kvietistiska
mystiken med dess förkunnelse af händomnandet i en »intresselös» kärlek
till Gud. Hennes egen mystik, måhända den mest lidelsefulla och heta och
den mest extatiska som någonsin har brunnit i en människas väsen, slöt
emellertid i sin krets också jordens lif och människornas handlande i
timligheten.
Den heliga Teresas mystik rörde sig inom ortodoxiens ram -- i hvarje
fall accepterades och sanktionerades den ju af kyrkan. Sin största, sin
allmänliga betydelse har väl dock den religiösa mystiken fått, där den
klädt sig i heterodoxa former. I dem har känslan sökt och funnit uttryck
för det innerliga och personliga fromhetsbehof, hvilket officiella
trosläror inte förmått tillfredsställa. I de mystiska strömningar,
som delvis eller helt ledt ut öfver skrankorna kring det påbjudna,
har uppenbarat sig känslans fordran att få upplefva sig själf -- den
religiösa mystiken har varit och är alltjämt en af formerna för hjärtats
eviga uppror mot förståndet.
* * * * *
Men kristen platonism behöfver inte alls vara liktydig med mystik. Ett
godt exempel lämnar oss ett franskt helgon från tiden kort efter den
heliga Teresa. Den helige Frans af Sales är nog ingen mystiker, trots en
del mystisk terminologi och trots den jämförelsevis innerliga och mycket
personliga karaktär hans fromhet äger.
I sin afhandling om den gudomliga kärleken uttalar den helige Frans af
Sales direkte, att handlingarnas och lifvets extas är förmer än det
blotta meditativa och kontemplativa arbetet, och han anbefaller en
»handlingarnas och verkens oaflåtliga och beständiga extas». Som synes
saknar uttryckssättet inte sin mystiska färg. Själfva tanken för oss
emellertid utom mystikens särskilda värld.