I marginalen - 14

vidare på Zadig utan klippte med vingarna och flög sina färde mot den
tionde sfären.
De öfverensstämmelser vi tycka oss upptäcka mellan _Zadig_ och _Candide_
äro så verkliga som möjligt, och de ha sin orsak.
Förhållandet är, ville vi säga, att de båda romanerna behandla samma
tema, d.ä. frågan om det onda, om dess plats i världsordningen, dess
ställning i människornas lif.
Vi veta hvad _Candides_ diktare åsyftade; denna roman är en stridsskrift
mot den optimistiska syn på tingen, som Leibniz och hans disciplar
bekände. De kallade världen den bästa möjliga af världar. Voltaire låter
sin Candide få röna, att chanserna tvärtom äro ganska stora, att denna
värld är den sämsta möjliga af alla tänkbara.
Och vi ha å andra sidan sett, till hvilkel resultat Zadig fick komma.
Erfarenheterna, som han hade inhöstat i sitt lif och hvilka han
fullständigade under sin vandring vid den himmelske ledsagarens sida,
de skola säga honom, att det inte ges någon olycka som ej för något godt
med sig, eller som inte är en mindre grym olycka än den, hvilken
_hadekunnat_ inträffa. Denna värld innehåller bra mycket ondt, dock,
världen och människan äro afpassade för hvarandra, och allt som sker
betingas af en högre ordning. Eller med andra ord: sådan denna värld är,
måste den trots allt betraktas såsom den för människan, sådan hon är,
mest lämpade, alltså som den bästa möjliga af världar.
I _Zadig eller Ödet_ bekämpar Voltaire den uppfattning, som låter den
blinda slumpen regera. Det finnes en mening i allt och t.o.m. i det
onda. Hans ståndpunkt är optimistens, han vänder sig mot den svartsyn,
för hvilken det universella, styrande förnuftet inte existerar.
I _Candide eller Optimismen_, tio år senare, har bladet vändt sig;
han insisterar nu med eftertryck på det ondas förekomst; han spörjer
förgäfves efter en mening i det lidande, som människans lif på jorden
tyckes honom vara; och han slutar med att säga, att blott den förmår
uthärda lifvet, som flytt ur världen och upphört att tänka och att
fråga.

_Candide_ är i mycket hög grad ett personligt dokument; bakom _Zadig_
(1747) anas därjämte också allmänna tidsstämningar.
Året 1745 betecknar höjdpunkten i Ludvig XV:s monarki. Sedan
företrädarens välmaktsdagar hade kungligheten aldrig haft mera af glans,
och mera af kredit både utåt och inåt. Det var i korthet sagdt året för
slaget vid Fontenay. Man tyckte sig se den stora tiden återuppväckt och
man väntade sig allt af framtiden. Den allmänna optimismen (inom
samhällets högre lager) är nästan otrolig, man måste lära känna den i
samtida källor.
Voltaire förblef inte främmande för den härskande stämningen. Han hade
många skäl att känna sig väl till mods. Han drömde på denna tid om en
roll som hofman och politiker, och det hade i själfva verket lyckats
honom att blifva både rikshistoriker och kammarherre. Han hade hugnats
med en pension ur det kungliga privatschatullet. Hans Helighet Påfven
hade accepterat tillägnan af tragedien _Muhammed eller Fanatismen_.
Och det hade ändtligen (1746) förunnats Voltaire att bli medlem af
Akademien.
Sant är, att Voltaires flirt med hofvet och kungligheten tog ett
jämförelsevis snabbt slut. Men det var inte så farligt. Voltaire
tröstade sig lätt i hoppet om en snar vändning till det bättre. Han har
ögat fylldt af glansen från det stora seklet, han tycker sig som alla
andra återupplefva dess pånyttfödelse. Han känner, att hans egen lyckas
stjärna står i zenit -- parvenyen har i egenskap af diktare, filosof och
sällskapsmänniska intagit en af de främsta platserna i den förnäma
världen.
Härtill kommer ännu något, som är af allra största vikt. -- Vid denna
tid, början och midten af 1740-talet, har Voltaires filosofiska tänkande
nått ett första, afslutadt stadium. Han har nu definitivt gjort »den nya
filosofien» till sin. Han har tillgodogjort sig Lockes tanke, han har i
anslutning till Newton skapat sig en världsbild. Och han äger nu den
sköna känslan, att han vandrar från klarhet till klarhet. Det minskar
inte hans förnöjelse, att han har tillfälle att sprida sitt vetandes
skatter, till på köpet inom tidens mest civiliserade publik af förnäma
damer och store herrar -- han är den födde förkunnaren:
propagandamakare, idépredikant, journalist.
Det är känslan af frihet och säkerhet, det är den dubbla glädjen att ha
nått resultat och att få meddela dem, som bestämt den ljusa och lätta
tonen i den älskvärdaste af Voltaires romaner, som Gaston Paris en gång
kallade _Zadig_.
19. 8. 16.