Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 13

Brunst och hat, det var vad jag fann. För min kärlek -- förlåt uttrycket
-- sökte jag genkärlek, men fann bara hat; hat mot mannen, vilket tycks
utgöra kvinnans så kallade kärlek. Att få förnedra en man, det är hennes
ideal. Du känner till det! -- Du ger henne din mannakraft, och med den
kraften, din kraft, behärskar hon dig. Och hon verkar som
induktionsapparaten; hon mångdubblar din strömstyrka och kastar om
strömmen mot dig. Men det har du aldrig förstått! Se på din juvel hur
hon faller ihop, var gång du avbryter strömmen! Det är dig själv du
böjer dig för, när du är böjd under henne! -- De här »stora kvinnorna»
du beundrat, se bara hur de uppstår. Först söka de upp starka män,
berömda, suggestiva; när de hämtat kraft i sina ackumulatorer, så börja
de själva leka batteri och sända ut strömmar, som dock bara äro
sekundära. -- När allting är färdigt, då kommer de och tar; när
slagfälten äro besådda med döda och sårade, då komma benplockerskorna;
och alltid finns en hjord av svaga män, som hylla sopsamlerskorna såsom
dronningar; du känner dessa slags män, som alltid rikta sparken mot ett
manligt skrev ...
-- Ja, men du är kvinnohatare!
-- Om jag tänker rätt efter, så kanske jag bör svara ja. Jag hatar ju
allt fientligt, och efter jag hatar henne, så är hon ju fienden. Och är
hon fienden, så hatar hon mannen. Könen hata varandra, det är väl
sanningen, och detta hat är nog repulsionen mellan motsatta, som i
kärleken ompolariseras till attraktion. Du kan då lika gärna kalla alla
kvinnor manhatare, som du kan kalla mig kvinnohatare. Intermittenta
strömmar! Det är kärleken! -- Men kvinnan har alltid utövat en sund
attraktion på mig, därför kan jag icke med gott samvete vidgå något
speciellt kvinnohat, som jag vore ensam om! Tvärtom, jag har alltid känt
livets ödslighet utan närheten av modersskötets värme, men sen ni
förstört kvinnorna, är det omöjligt att hålla ut. Ni säger att jag inte
kunnat behålla dem; jag svarar, att jag icke velat behålla ruttet kött i
huset. -- Se där ha vi Kurt! Känner du hans äktenskap då? Det var
läckert! må du tro!
Arkitekten kom in med en man i glasögon, som såg oavgjord ut. Brodern
nickade och gick med sitt sällskap bort i ett hörn av salen.
-- Ja, hur är det med hans äktenskap? frågade Holger. Det var så
hemligt, allting; är det slut?
-- Slut? Jag hoppas det! Så här fick han sitt! Han drogs in i en barnlös
familj, och i det ögonblick då makarne tråkat ut varann. Han blev vän
med båda; de hängde efter och släpade med honom för att fördriva
ledsnaden. Följaktligen blev han och hon förälskade; mannen kopplade,
utan att tro det; och en vacker dag, så, för att vara lojala,
underrättade de mannen om sitt tycke, varpå hon reste till Paris för att
få skilsmässa. Kurt väntade, och efter en rum tid skulle hon komma hem.
Som han var otålig, reste han emot henne till Södertelje. Tåget
stannade; Kurt dök igenom vagnarne för att söka den intet anande bruden.
Slutligen fick han upp en rökkupé. Där ligger hans älskade, med huvudet
i knä på en främmande herre, rökande cigarrett. Kurt blev icke
bortkommen; han lyfte hatten, bad om ursäkt, och låtsades icke känna
igen henne. Men när han kom i kupén invid, hade han damen efter sig, och
om sin hals; gråtande, svärande, att det var ingenting: en vän som
erbjudit sitt beskydd på resan. Som Kurt själv var hederlig och trogen,
så trodde han att hon var det också. Det är därför kvinnan anser mannen
vara dum! nu vet du det! Nåväl, vännen blev föreställd, och var nog
diskret försvinna första kvälln. Men följande afton superades
tillsammans med släktingar, och vännen var med. Där växlades förtroliga
ord och blickar mellan vännen och fästmön, så intima, att Kurt slutligen
miste sansen, gjorde en scen och kastade tallriken i golvet. Helt
plötsligt fann han sig i den löjlige äkta mannens roll, men gifte sig
hastigt, i alla fall. Nu sutto de och hade tråkigt, alldeles som hon och
hennes make förut. Så kostligt! -- Hon kunde nämligen endast leva i
drag. Han fick dra med henne ute. Då levde hon, när hon på restaurangen
fick herrars blickar på sig, och då njöt hon av att se mannen pinas.
Hela hennes tillvaro hängde på att mannen pinades. Och han måste posera
som den lyckligt gifte, liksom alla vilka äro gifta med frånskiljda. Han
skulle ju vara ett levande bevis på att den förre mannen »icke kunde
göra henne lycklig». Och för att ekrasera den förre, så skulle de här ha
barn. Kurt anser sig nämligen vara en ryslig kaxe i det fallet! Men se,
det blev inga barn. -- Alltså: inte han heller! -- Nu börjar helvetet
för honom i hennes ständiga förebråelser. -- »Det finns inga män,
numera,» sade hon. -- Att det var hennes fel kom inte i frågan.
Vad gjorde Kurt? Ja, vad skulle han göra? Han skaffade sig en
förbindelse, och ett barn. Han måste ju rädda sin manliga ära. -- Frun
stack av. Men Kurt fick hela vanäran ändå. »Han hade förfört en annans
hustru, och så slängde han henne.» -- Men han hade icke förfört henne!
Det gjorde ingenting! »Han hade förfört en annans fru!» Att det var
frun, som slängde i väg, det brydde man sig inte om. Nåväl, nu är han
fri, men kan du tro, att hans tankar än i dag syssla med den där vännen
i kupén. Han har visst frågat alla bekanta, om de trodde att där varit
något. -- Ja, det är trassligt nu för tiden!
Nu inträdde i salen en stor fet herre, en dam och tre barn.
Damen såg mycket välfödd ut, och hade ett för litet huvud på axlarne.
Doktorn såg ett ögonblick på sällskapet, röck till, vände sig åt
fönstret och höll handen för ögonen, med ett uttryck mellan skratt och
gråt. Efter att ha låtit sällskapet tåga bort, talade han med en komisk
salvelse:
-- Där gick min första hustru med sin andra man (eller tredje, vem
vet?). Den där fjollan som nygift sa att hon levde som en nunna, och när
barnet kom, fånade om att hon inte förstod var det kom ifrån. Denna
kallvattensfisk tvang mig genom sitt idiotiska prat att skiljas och
gifta om mig. Se på hennes mun, du Holger, och akta dig för barnamunnar.
-- Och det var min första kärlek! -- Jag tror ibland att det inte var
dumhet, utan elakhet. Hon var avundsjuk på mig för att jag fått henne.
Äran var för stor, och därför skulle jag berövas den! -- Det var det
största fä jag känt, därför gjorde alla mina ovänner henne till det
högsta väsendet; de sa att jag fått allt av henne, till och med
medicinskt vetande. Allt vad den lilla munnen talade var så elakt, att
jag en gång tänkte slå en spik genom tungan på henne. Jag hoppas hon
fått smörj av sin tjockus därborta. -- Ja, Holger, sådant är livet, och
jag har inte gjort det.


SEXTONDE KAPITLET.
Hos de döde.

Ester Borg gick utanför kyrkan och såg att den var öppen. Det var
vackert därinne och altaret var klätt med grönt. Utanför var granrisat,
och alltså en begravning att vänta. Det kom folk, och bland dem såg hon
greve Max, med vilken hon icke umgåtts sedan sex månader tillbaka. Hon
såg honom, men det var icke han, utan en som liknade honom. Detta
kallade hon att »se», och då visste hon att han snart skulle komma.
Hon gick in för att vänta.
Hon och greven hade gått isär den gången, beslutna att skiljas; men de
hade lidit så av brytningen att de återknöto. Därpå hade de lidit av
varandras närhet och brutit återigen; och därmed hade de hållit på i år.
Ester gick upp på högra läktarn, varför visste hon inte, men hon kände
att där var platsen, där han skulle trivas. Den såg så ut; där var nära
till valven, högt över hopen, och något tryggande.
Efter en stund kom greven verkligen, och han gick lugnt fram till Ester
som om han stämt henne till möte.
-- Har du väntat länge? frågade han med sin dämpade stämma.
-- Sex månader, som du vet, svarade Ester; men har du sett mig i dag?
-- Ja, nyss i en spårvagn; och jag såg dig in i ögonen så att jag tyckte
mig tala vid dig.
-- Det har »hänt» mycket sen sist?
-- Ja, och jag trodde det var slut mellan oss.
-- Hur så?
-- Alla småsaker jag fått av dig ha gått sönder och på ett ockult sätt.
Men det är en gammal iakttagelse.
-- Tänk, vad du säger! Nu minns jag en hel mängd fall, men jag trodde
det var slumpar. Jag fick en gång en pincenez av min farmor under det vi
voro goda vänner. Den var av slipad bergkristall och utmärkt vid
obduktionerna, ett riktigt underverk som jag vårdade. En dag bröt jag
med gumman, och hon blev ond på mig. Då hände på nästa obduktion att
glasen föllo ur utan orsak. Jag trodde att den var sönder helt enkelt;
skickade den till lagning. Nej, den fortfor att vägra sin tjänst; blev
lagd i en låda, och kom bort.
-- Vad du säger! Så eget att det som rör ögonen är mest ömtåligt. Jag
fick en dubbel kikare av en vän; den passade mina ögon alldeles, och jag
njöt av att begagna. Vännen och jag blevo ovänner. Du vet att sådant
kommer, utan synlig orsak; det förefaller som om man inte fick vara
sams. Nåväl, när jag nästa gång skulle begagna kikarn, så kunde jag icke
se klart. Skänkeln var för kort, och jag såg två bilder. Inte behöver
jag säga dig, att varken skänkeln förkortats eller ögonens avstånd
ökats! Det var ett underverk, som sker alla dagar och som dåliga
observatörer icke märka. Förklaringen då? Hatets psykiska kraft är väl
större än vi tror. Emellertid din ring jag fått har släppt stenen -- och
låter icke laga sig, låter icke. På samma sätt med sigillet! Vill du
skiljas från mig nu?
-- Ja, du vet, vi vilja båda, men kunna icke. Jag lever med dig hela
dagen så intimt att jag knappt saknar din närvaro, och jag tycker bättre
så, ty när vi råkas bli vi osams. Det synes som om våra kroppar icke
tålde varann.
-- Ja, så synes det. Men din _aura_ följer mig, och jag förnimmer på
avstånd din sinnesstämning mot mig som tre olika dofter, av vilka två
äro mig särdeles angenäma. Den första är som rökelse, och den kan bli så
tät att den verkar häxeri och vansinne, den sista är som frisk frukt.
Den andra i ordningen är kvalmig som tvålparfym och verkar sinnligt
ovänlig. Men i din närhet känner jag aldrig dessa dofter eller några
andra; alltså är det inga luktförnimmelser i materiell mening, utan
tyckes vara en översättning. Och jag känner mig aldrig osams med dig i
din frånvaro; skiljas vi efter en storm, då mitt hat är så gränslöst att
jag saknar ord, så, bara du gått, lägger sig hatet och ett stilla
ljuvligt lugn inträder, under vilket jag lever med dig så intimt jag
vill. Allt vad jag talar, tänker eller skriver, dedicerar jag till dig;
och när du gillar mig, kan jag ha din smak i munnen, då din rökelse blir
balsam. För att bli fri från dig, söker jag sällskap ibland, men jag
blir rädd för människorna, de såra mig med sin närvaro, de trassla till
våra vävnader, och jag tycker mig vara dig otrogen. -- Ja, min vän,
universum _har_ gåtor; men människorna gå, icke som blinda, ty de se,
men förstå icke. -- Vem du är, vem jag är, det veta vi icke! Men när vi
förenades, tyckte jag mig omfamna ett lik, som icke var ditt, utan en
annans ... jag vill icke säga vilkens.
-- Och du, du föreföll mig vara min far, så att jag fick skam och avsky!
Vad är detta fruktansvärda, hemlighetsfulla, som vi kommit in i?
-- Nu först kanske mänskligheten får veta de olösliga gåtorna. Ana dem
åtminstone! Du har väl ofta märkt, när jag kom till dig, att jag
mörknade och blev stum. Du kallade det dåligt humör. Nej, min vän, jag
kom strålande och färdig att underhålla dig i timmar. Men du såg på mig
med en främmande blick, ditt rum var giftigt så att jag ville kvävas;
jag måste ut, det var allt jag visste. -- Och när du sen var ond på mig,
kunde jag inte svara och inte försvara mig. Jag tror för övrigt inte det
finns två människor, som förstå varann. Den ena ger orden en annan
valör, än den andra, och dessutom, när man icke förstår sig själv, hur
skall en annan kunna förstå en? Jag förstår dig bäst i tystnaden och på
avstånd; då är du mig närmast, utan missförstånd.
-- Jag behöver icke säga dig mitt liv sedan sist; ty du känner det ...
-- Ja, jag känner det; du längtar ifrån denna ofrihet, ty så är det, för
dig som för mig; varje kärleksförhållande är ofrihet och därför pinande
...
Nu lades två tunga händer vänligt på deras axlar, och doktor Borg slog
sig ner bakom dem.
-- God dag, barn, har ni också kommit hit för att skåda upptåget?
Antikrist skall fästas i jord av Kristi efterföljare. Sverige skall få
en stor diktare, som aldrig var diktare, emedan han aldrig levat, han
beklagade själv att han ingenting upplevat och därför ingenting hade att
berätta. -- Han hade översatt första delen, den andra orkade han inte
med! Det var en svensk. Allt vad han spottat på, slutade han med att
plocka opp och hänga på bröstet, alla sin ungdoms ideal utbytte han mot
titlar och värdigheter, och denna karaktärslösa, benlösa figur, är redan
prisad som den karaktärsfaste mannen med ben i näsan! Vi lever ju i
humbugens tidevarv!
-- Tala inte illa om de döda, viskade greve Max; de kan hämnas!
Nu kom processionen in; och Max vände sig till Ester med sänkt röst för
att icke höras av doktorn.
-- Ser du, där gå de döda! De nu levande andas sin samtid, näras av det
nuvarande; dessa därnere, de leva 1850 liksom den döde; de ha ätit aska
och ben, därför se de ut som aska; allt som redan konsumerats och
assimilerats, resterna, caput mortuum är i deras nutrition; skuggornas
rike tillhöra de, och utan tron på den levande, växande allmakten göra
de sig en avgud av lera och lägga i stoftkista på silverfötter; men den
döde var icke deras; gör intet, ty de göra av intet; han var av deras
räddhågade, blodlösa efterklangstid, och de känna de sina; de ha slagits
mot honom på sin tid, de ha besegrat honom, och nu bära de liket i
triumf; striden om Patroklus lik, Patroklus som låg dådlös i sekler,
slutligen vaknade, slogs av Apollo själv med blindhet och dödades av
Hektor.
Här avbröt doktor Borg: -- Hör nu på! Nu talar deras jättesnille, han
som aldrig gjort något, men blev för detta statsråd vid trettiosju års
ålder, aldrig fullbordat något, utom några ofullbordade broschyrer.
Broschyren, docentkrian, det var tidens form. -- Han fruktar
eftervärldens kritik på den dödes gärning, och därför assurerar han
honom mot det olycksfallet. Hör! -- Han, den döde, var så mäktig i
tankar, att först i kommande sekler släkten skola födas mäktiga att
fatta dem! Det var en hund. -- Nu kommer Kristi efterföljare, som icke
blygs att sätta sig på antikristens tronstol. Försonlighet är vacker,
men när den köpes för världslig ära och jordisk utmärkelse, då är den
Bosch! -- Hör så han jämkar på trosläran, ruckar på statuterna -- -- --
och nu! Nu kom det svarta att bli vitt! -- Karaktär! Karaktärsfast!
Karaktärsstyrka! -- Och nu: frisinnad, frisint, -- varför inte
fritänkare? -- Nej tack!
Greve Max vände sig till Ester:
-- Han var med och dömde Holger för majestätsbrottet. Det är ett
sällsamt uppträde det här! -- Dessa askmänniskor likna lemurerna och
larverna, som vilja stjäla Fausts lik! Minns du? -- Och det är som om
Mefistofeles stod bakom altaret och förvände synen på dem! De se alla de
egenskaper den döde saknat. Alldeles som i Auerbachskällarn:
Falsch Gebild und Wort
verändern Sinn und Ort.
-- Talar du om Operakällarns sinnbilder? avbröt doktorn, som hört vilse.
-- De se vinberg och druvor! viskade Max till Ester:
Betrug war alles, Lug und Schein!
Men jag tycker översteprästen är värst; han är hemsk i sin förblindelse;
han synes ha fått »kraftig villfarelse» så att han tror lögnen vara
sanning. Minns du att han beskyllde Axel för lögn på dödsbädden, när
denne talte sanning?
-- Ja, nu har Sverige ett helgon till! slutade doktor Borg. Svensk i
själ och hjärta, efter deras beläte; dilettant, som intet fullbordat;
torrtänkare, som filosoferat tomning; sångare utan röst; uppskriken
tenor från första basen; början i oppositionen, slutet i Svenska
Akademien; spansk fluga först, vita plåstret sist. Det är ju Barrabas,
som ligger i lådan och ler; men prästen tror det är den korsfäste! -- --
-- Hör hur han lirkar på trons artiklar; men hör hur det knarrar i
sextonde stoln; hala ord som sockervattnet i stearinljusets sken. De
gråter! Alldeles som Voltaires kortspelare, vilka gråta över att Homerus
är död! Vet ni att en sån här överleva nyligen utnämnde den döde till
våran Homerus, fastän han varken skrivit en Iliad eller Odyssé; hans liv
var nog en Odyssé i så måtto att han var borta så länge, och när han kom
hem, hade friarne intagit hans hus. -- Ska vi säga frid över hans stoft
och lyckönska oss att ett tidevarv med honom fått tre skyfflar mull; ett
tidevarv som var den stora revolutionens fiende; som hade den negativa
och mindre hedrande uppgiften att hindra.
Doktorn gick när orgeln spelade upp, ty han kunde inte fördra det
instrumentet.
Ester och Max sutto kvar.
-- Ja, sade Max; vår gode doktor har 80-talets synpunkt på sakerna, men
han glömmer att vi äro på 90-talet. Han förstår icke den nya tid, som
bryter in; han förstår icke oss unga; ty hade han hört vårt samtal nyss,
så hade han kallat det för -- ja, vad heter den vackra omskrivningen?
-- Neurasteni!
-- Ja, så var det! På 80-talet hade man magkatarren, som ingen var; nu
har man neurasteni. Varje tid har sina sjukdomar, vilka synas bero av
förändringar i själen, alldeles som barnens oförklarliga sjukdomar i
växande åldern. »Han växer», säger man. Ja, vi ha vuxit, och därför äro
vi sjuka. Vad är blindtarmsinflammation för slag? Det är väl en sjukdom
i ett djuriskt organ, som blivit överflödigt och därför skäres bort. Jag
önskar att allt djuriskt kunde skäras bort; och därför, ser du, vill jag
inte neka att mina sympatier stundtals voro hos den döde, som med liten
kraft ägde god vilja och hög strävan. Vår doktor däremot -- jaa, han var
barn av sin tid, men den är förbi, mig är han främmande och redan bland
de döde. Hans ungdoms ideal hava delvis upphört vara ideal, emedan de
äro förverkligade; och idealen skola ligga framför oss. Men det farliga
med doktorn är att han redan blivit en hindrare. Han fruktar
ungdomen, och han vill inte höra talas om nytt. Han har satt sin
demarkationslinje; hit, men icke däröver. I stället för att försöka
förklara det oförklarliga alldagliga, så slungar han det. Han, som tror
på lagbundenhet och ordning, tror dock på slumpar; det är ju en svaghet
i tänkandet att i samma andedrag förneka sin tes. Han, som tror på
utveckling och växande, vill förmena vårt själsliv en utveckling till
högre färdigheter. Han tror på trådlös telegrafi, men förnekar själens
förmåga att meddela sig på avstånd. Han är lite enkel vår gode doktor!
Men Holger däremot han _kan_ växa; han tycks ha gjort några upptäckter i
fängelset, men skäms att tala om det, och är feg för att bli beledd som
en mystiker; och han vet för övrigt att hans tidning vore död samma dag
han rörde vid den strängen. -- -- --
-- Du vet själv; jag kan icke få tryckt vad jag skriver, ty det kallas
galenskap; och jag får vänta, kanske gå under på vägen ...
Nu gick processionen ut ur kyrkan.
-- Det är eget att se, sade Ester, hur så olika partier enats om
hyllningen av den döde.
-- Ja, min vän, det kan betyda att i allas sinnen det finns ett minne om
det där Jenseits, och att det upphöjda drager till sig. Jag kan lösa
motsägelserna i hans liv och taga syntesen ur de bjärta motsägelserna,
men därtill fordras uppfostran och självövervinnelse.
Gerettet ist das edle Glied
der Geisterwelt vom Bösen;
wer immer strebend sich bemüht
den können wir erlösen.
Und hat an ihm die Liebe gar
von oben Theil genommen,
begegnet ihm die selige Schaar
mit herzlichem Willkommen.
Men jag förstår även Mefistofeles roll, berättigade roll. »Der Herr»
tolkar den så:
Ich habe deines Gleichen nie gehasst.
Von allen Geistern die verneinen,
ist mir der Schalk am wenigsten zur Last.
Hör nu på noga!
Des Menschen Thätigkeit kann allzuleicht erschlaffen,
er liebt sich bald die unbedingte Ruh;
drum geb ich gern ihm den Gesellen zu,
der reizt und wirkt und muss als Teufel schaffen!
Det är förnekarens uppgift, det ondas berättigande i livets ekonomi. Där
har du vår doktors ekvation; vedersakaren, felfinnaren, vilken sköter
sitt kall som en karl, och som är mycket behövlig i dessa tider, då de
försonade överbjuda varandra i smicker och inbördes beröm. -- Nu måste
vi gå; kyrkan skall stängas!
De gingo, och liksom i tyst överenskommelse styrde de stegen till
holmarne. Det var deras bästa stunder, när de vandrade tillsammans. Att
röra sig framåt i samma takt, tvang ju dem att hålla jämna steg och
anpassa sig efter varandra; därav uppstod en harmoni grundad på
ömsesidiga eftergifter; mänskornas blickar höllo dem i vaksamhet mot
närgånget närmande; och därigenom att alltid nya föremål defilerade,
växlade stämningarne, och samtalet därefter.
Men när de gått sig trötta, ville Ester sitta på nya Operaterrassen.
Efter en tvekan följde Max. Och nu sutto de på var sida om ett bord; det
blev intimare, och de sågo varann i ögonen.
-- Hur ska vi komma ifrån detta, Ester? frågade Max.
-- Jag vet inte! Jag önskar det, och önskar det inte.
Ett hastigt begär att tala om annat överföll båda; de längtade sannolikt
efter ett uppskjutande av den smärtsamma operationen. Ester såg sig
omkring bland de många människorna för att få fatt i någon, som kunde ge
ett stoff, väcka en föreställning om något avlägset. Där satt en kapten
i artilleriets uniform, och straxt hade hon en stödjepunkt för att lyfta
dem båda ur förstämningen:
-- Minns du, tog hon upp, i fjor, den franska artillerikaptenen, som
deporterades såsom förvunnen spion.
-- Ja, svarade Max förströdd.
-- Det börjar nu gå ett ryckte att han var oskyldig; vad tror du om den
saken?
Max tyckte inte om såna där volter i samtalet; det kändes som ett försök
att bedra honom, narra hans tankar i banor, dit han icke ville.
Emellertid svarade han för att icke vara ohövlig.
-- Jag var i Paris vid tillfället, och fick den föreställningen att han
var skyldig, vilket jag fann mycket naturligt, då han var född
tysktalande elsassare och var annekterad 1871.
-- Varför tror du han var skyldig då?
Greven letade i minnet efter en för honom likgiltig sak, och svarade:
-- Kaptenen blev fransman, men hans släktingar i Mülhausen fortforo vara
tyskar; och när Dreyfus, så hette han visst, varje sommar besökte dem,
så var det ju klart att han skvallrade. Jag såg även att han i
Fontaineblau eller någon annstans skulle ha mottagit besök av en tysk
bror, och visat honom en del nya uppfinningar, om det nu var någonting
att visa.
-- Nå, men vad blev han dömd på då?
-- På indicier; samstämmande vittnesbörd och bindande omständigheter;
den modärna bevisningen fäster mer avseende vid detta slag än vid
materiella; och vittnen äro ju alltid falska på grund av det mänskliga
minnets ofullkomlighet och i följd av det vulgära omdömets beroende av
intressen och passioner.
-- Ja, men jag vill minnas att han dömdes på ett dokument, som var
tvivelaktigt!
-- Du menar den så kallade Bordereaun. Den såg jag autograferad bredvid
ett brev av Dreyfus, och därtill den skrivelse, som översten -- vad han
hette -- lät Dreyfus skriva efter diktamen. Av dessa skriftprov kan
ingenting bevisas, ty Dreyfus hade två stilar; en tysk från barndomen
och en fransk, som han lärt i Frankrike. Bordereaun är skriven med
fransk stil, det syns särskilt på siffrorna, på 4:an som är tecknad 4,
så som endast en fransman tecknar den, och likaledes på 5:an som är
skriven franskt eller 5.
Han ritade på marmorskivan med sin blyertspenna.
-- Men i provskriften efter överstens diktamen, har Dreyfus begagnat
tyska siffror och tysk datumsbeteckning. Så här börjar skriften: »Paris
15 Octobre 1894.»
Ester gjorde stora ögon:
-- Du tycks ha studerat den där processen grundligt.
-- Ja, mera noga än jag har rätt att erkänna för dig; och ...
Emellertid: här äro siffrorna tyska; dock har han ändrat på datum, så
att 15 är ändrat från 13. Varför skrev han först 13, då han väl vid
diktamen lätt kunde höra skillnaden på quinze och treize? Ja, därför att
det hänt något den trettonde, som du icke vet! Bordereauns handstil är
således oduglig som bevis, då mannen ägde två stilar, av vilka
barndomsstilen kom fram vid vissa tillfällen.
-- Tror du inte han skrivit Bordereaun då?
-- Jag vet inte! Men efter han icke är dömd på den, utan på en mängd
indicier, så är det likgiltigt. Underligt är att man funnit en avskrift
av Bordereaun i Dreyfus' väst, när han skulle föras från Ile de Rez. Var
fick han den ifrån, då han i fängelset icke hade tillgång till
originalet; och vad skulle han med den att göra, då den fällde honom?
Vet man om den kopian var original eller icke?
-- Hur vet du detta?
-- Det står ju i referaten, och han har aldrig förnekat kopians existens
i västen, då den togs på bar gärning. -- Varför intresserar du dig så
mycket för den här processen?
-- Det kan jag inte säga!
-- Emellertid, nu sitter han på ön, som av somliga kallas du Diable, av
andra du Salut. Det är ju konstigt. Och det talas om kryssande jakter,
som vill befria honom.
-- Var han jude?
-- Ja visst; men det låg icke emot honom i det upplysta Frankrike, där
armén redan hade trettiosex judiska officerare, och där Dreyfus, trots
sin tyska börd, blivit upptagen i generalstaben, _därför_ att han var
jude. Man ville nämligen visa sig upplyst och fördomsfri. -- Att något
kommer ut ur detta ägget, det tror jag mig veta. Det är nog ett
basiliskägg!
-- Tror du då att han är skyldig?
Max betraktade Ester, och han kände i hennes fråga en udd av hat, en
utmaning, en snara. Han svarade därför kallt:
-- Jag tror att han skvallrat, och det finner jag förlåtligt; om han
skrivit Bordereaun, det vet jag inte, finner det osannolikt att man går
med en förteckning på sina brott. Sannolikt är han skyldig, men icke
till det man anklagat honom för. Och det är hans styrka! Därför kunde
han på Marsfältet frimodigt utropa vid degraderingen: »jag är oskyldig!»
(underförstått: »till er dumma anklagelse!»).
Det blev förstämning och Ester började frysa. Greve Max blev nervös och
tyckte att sällskapet bredvid blivit skrikigt; en okynnig hund gick
omkring och sopade borden med sin svans; kyparn knuffade Ester i ryggen,
var gång han gick förbi.
-- Jag tror att séancen är slut, sade Max. Här är olust, och det blir
alltid så, när vissa samtal om låga ting börja verka. Det är ont i
luften; de döda häromkring beröra mig obehagligt, och jag längtar bort,
ut; jag önskar jag kunde krypa ut ur kroppen och flyga med måsarne till
havs, bada mig i en stor grön våg, ligga på rygg och se bara himlen;
vara en jätteval och skölja mig ute i oceanen, simma i kapp med
fregatter och dyka i tångskogar --.
Nu började det ringa i kyrktornet.
-- Och så de där klockorna! Den där kyrkan har alltid förefallit mig som
ett annexkapell till Operakällarn, portalen är från Österlånggatan och
tornet från salongen på Champs de Mars. När de ringer däroppe, så
skramlar alla toddyskedarne på terrassen och punschglasen klirra mot
brickorna, lagerträden rysa och lukta som kvicksilver smakar; den här
terrassen liknar för resten en fransk körgård, med sina planterade
gravar, och klippta trän. -- Hu, vad jag fryser; ska vi gå?
Ester visste att det betydde de skulle gå ifrån varann; ty nu började
repulsionen, hatet, utan bestämd orsak, och om hon treskades stanna hos
honom, skulle den mördande tystnaden inträda, eller det oresonliga
grälet bryta ut.
De gingo ifrån varann utan avsked, efter tyst ömsesidig överenskommelse,
säkra dock att råkas igen, förr eller senare.


SJUTTONDE KAPITLET.
Försoningsfesten.

Ester och Max gingo på Strandvägen för att besöka utställningen, vilken
de icke sett ännu. Båda födda i Stockholm hade de sin gamla
Djurgårdskontur i ögat så säkert att de kunnat rita den i mörkret. --