Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 01

Total number of words is 4379
Total number of unique words is 1657
24.8 of words are in the 2000 most common words
33.2 of words are in the 5000 most common words
37.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

SAMLADE SKRIFTER
AV
AUGUST STRINDBERG
FYRTIONDE DELEN
GÖTISKA RUMMEN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


GÖTISKA RUMMEN

SLÄKTÖDEN FRÅN SEKELSLUTET
AV
AUGUST STRINDBERG
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Copyright. Albert Bonnier 1916.
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916


INNEHÅLL.

1. Götiska rummen 5
2. Palatsrevolutionen 20
3. Storö-borna 28
4. Redaktören 47
5. Kung Lear och Patern 68
6. En oklar situation 80
7. Moder-näringen 90
8. Nittio-talet 107
9. Ester 116
10. Inför rådet 146
11. Den nye redaktören 168
12. Doktor Borg 176
13. Fru Brita på Storö 188
14. Majestätsbrott 215
15. På Operakällarn 233
16. Hos de döde 241
17. Försoningsfesten 256
18. Nyårsnatten 277
Anmärkningar 309


FÖRSTA KAPITLET.
Götiska rummen.

Elektriska ljuset tändes i Götiska rummen, och vaktmästare ordnade med
ett bord.
Två herrar i frackar inträdde i detsamma och granskade med en blick
anordningarne, som de tycktes ha under sin uppsikt.
-- Det var inte i går du var här! sade den ena av arrangörerna, som var
arkitekten Kurt Borg, brorson till doktor Borg, kallad Den Förfärlige.
-- Nej, svarade målaren Sellén, jag har icke varit här på 15 år, då jag
satt i Röda Rummet och filosoferade med Arvid Falk, Olle Montanus och de
andra. Kan du, som arkitekt tomta ut vårt gamla rum?
Arkitekten, som varit här förr, stegade upp en trapez på flossamattan,
och beskrev det gamla sceneriet.
-- Ja, jag säger det, mente Sellén; tiderna förändras, men vi äro oss
lika.
Han gjorde en gest åt de grånande tinningarne och fortsatte.
-- Arvid Falk, ja; han kollaberade, som han skulle; lever han än?
-- Ja, lever mördad, som de nyss mördat vår Syrach, Rembrandtsonen, vår
bäste man, antesignanen, som föll framför linjen.
-- Och dessa mördare ska vi vara tillsammans med i kväll?
-- Ja, ser du, festens föremål är ju norrman, och man kan inte utesluta
hans gamla vänner från Paris och Rom.
-- Nej, det förstås; men kommer farbror Borg hit, så blir det kanske
kalabalik.
-- Det värsta är att Lage Lang, vår norrman, tror att det här skall bli
en försoningsfest. Tror du på en försoning?
-- Nej, svarade Sellén bestämt. Vi ha försökt, men det går inte. Lundell
till exempel, han mottog kallelsen till akademien, för att inifrån öppna
fästningens portar, för att reformera och stifta fred; men så blev han
instängd, och nu målar han som professorerna. Nej, tro dem inte! Så här
säger de: Kom till oss, bliv som vi; kom, ska du få Vasaorden, när vi
äro kommendörer; kom och bliv under oss, så äro vi över dig! -- Nej,
tack! Hällre utanför, hällre nere på gatan och vara buse! Minns du
Lasses visa på Hörnan i Paris?
-- Ja, Paris! Och nu är vi hemma igen! Vad synes dig?
-- Jolmigt! Alldeles rysligt! Det står still i luften, och sekelslutet
går in; man väntar nytt! Men vad?
-- Få väl se!
En rörelse vid dörren antydde att gästerna började infinna sig.
In trädde nu, fet, nyrakad, behandskad, professorn målaren Lundell. Han
bar vasaorden på fracken.
-- Tag bort den där s--n, sade Kurt Borg, och krokade ur stjärnan.
-- Nej, låt vara! protesterade Lundell godmodigt, van vid att man
skojade med honom.
-- Ja, men det är en skymf mot Lang, vår hedersgäst, som, mera förtjänt
än du, inte har någon stjärna. Vaktmästarne kan ta honom och oss andra
för straffade personer, förstår du!
-- Inte!
Ny rörelse vid dörren; konsul Isak Levi, fordom ledamot av Röda Rummet,
inträdde och skakade hand med Sellén, Lundell och Borg.
Därpå kommo gästerna gruppvis. En grupp akademister inträdde, som ett
moln kastar sin skugga över en äng.
Med dunder och gny rakade Den Förfärlige doktor Borg in, arkitektens
ungdomlige farbror. Kastande stridslystna blickar omkring sig, hälsade
han till höger och vänster med ett glåpord.
Där kom damer och herrar, men man märkte en bestämd skillnad, i det
akademisterna icke hade sina fruar med sig. Sällskapet var icke comme il
faut för dem, och man visste att det taltes ett språk här, som påminde
om ren svenska. Därtill kom, att societeten icke fick fira en norrman
efter riksrätten, och att artistdamerna hade fasoner, som icke voro
salongsmässiga. Det taltes till och med om att artisterna hade sina
»väninnor» med sig, och som man icke kunde skilja på dem från de andra,
voro misstag lätta att begå.
Slutligen inträdde en frejdig man, huvudet högre än de andra. Det var
Lage Lang, nytidsmålaren med det stora namnet. Vänsäll, rik, gästfri,
var han utanför de svenska söndringarne, och han gick därför oskadd
mellan eldarne, som han icke kände. Det var vännen och artisten man
firade, men man ville även ha en liten demonstration för norrmannen; man
ville visa att nationen icke delade regeringens mening, då den
behandlade Norge som en ockuperad provins, och man ville i sin mån
bilägga det uppifrån påblåsta hatet mot brödrafolket, vars väl icke
tillgodosågs, när landet styrdes per telefon från Stockholm, så som en
utgård kan skötas av en bekväm förvaltare.
Därför leddes hedersgästen straxt ut på balkongen, som öppnade sig över
den stora folkfyllda musiksalen. När han trädde ut, knackades pågående
nummer av; och upp spelades: »Ja, vi elsker.»
Professorerna gjorde en sluten grupp, som höll sig inne, ty de hade på
känsel att det skedde något olovligt, som de inte borde vara med om.
Därpå fördes gästen till bords! -- Det var en fransk cabaret-supé.
Framför varje gäst stodo sex ostron och en öppen butelj vitt vin utan
namn, alldeles som hos Laurent i Grez, och därmed var tonen given,
minnena väckta, och stämningen 80-talets, fastän man nu var inne på det
betänksamma 90.
Det behövdes bara ett nomen proprium för att få eld i minnena.
-- Barbison! Marlotte, Montigny, Nemours! -- Hå! Eller: Manet, Monnet,
Lepage! -- Hå!
Inga tal höllos ännu, men alla talade på en gång; frid och fröjd,
endräkt och glädje rådde.
Vid desserten steg stämningen till extas. Man kastade apelsiner över
bordet, servetter flögo i luften, tobaksröken virvlade och tändstickor
släpptes upp som raketer; en guitarr trollades fram; Spadas visor
sjöngos med kör. Det var signalen till konvenansens upplösning;
professorerna röckos med och blevo unga; de häktade av sina
ordensstjärnor och utdelade dem med öppna händer; på Selléns rygg hängde
vasaorden och en vaktmästare hade fått hederslegionen på axelklaffen.
Slutligen knackades i bordet. Doktor Borg talade:
-- Vi ha druckit välgång åt vännen Lage Lang, och åt artisten, nu vill
jag dricka för norrmannen: Ni ska inte tro, att jag älskar norrmännen
med deras bondskryt och stora åthävor; jag är själv gift med en norska,
som ni vet, och det är ett djävla folkefärd; men jag älskar rättvisa;
jag vill icke se en stursk nation förödmjukad av att låna vår kung sex
veckor om året, och jag vill icke ha någon intimitet med ett främmande
folkslag, som har en annan utveckling än vi; jag vill icke se norrmän i
svenska riksdagen röra i våra angelägenheter och säga nej till allt,
liksom polacker och elsassare i tyska riksdagen; jag vill ha fred med
grannarne, och den freden kan endast vinnas genom skilsmässa, som i ett
olyckligt äktenskap. Ni skrämmer inte mig med ryssen, ty fria norrmän
och fria svenskar äro starka genom en frivillig allians, men svaga genom
en dynastisk union, som icke är någon union; Norge är nämligen de facto
ett kronland som Böhmen är till Österrike, och är farligare som sådant
än som allierat; svenska regeringens politik är en svekets, och daterar
sig från heliga alliansens tider, då folkrätt och billighet lades undan;
man har sökt väcka hat mellan brödrafolken, men ve dem som sådan
söndring sökt för att få härska! Ve dem! -- Oss, som arbetat på samling
och försoning, kallar man fosterlandsförrädare. Dem som så kallat oss,
kallar jag fähundar! Där han I ordet! -- -- -- Lage Lang, tag min
välgångsskål för ett fritt Norge, utan vilket icke ett fritt Sverige kan
finnas, och ett försonat!
-- Ett fritt Norge! Lage Lang!
Professor Lundell begärde ordet, men när han började med ryssen,
Kiel-freden, och förhandlingarne, tilltog pratet så att han dränktes,
tills slutligen sällskapet avbröt honom med »Norges bæste».
När Lage hade svarat, reste man sig från bordet, och en karneval vidtog
av sig själv.
Smågrupper avsöndrade sig dock för samspråk, och ute på balkongen hade
konsul Levi, Sellén och Kurt Borg slagit sig ner.
-- Nåå, det drar ju jämnt i kväll? sade Levi, tror ni det räcker?
-- Nej, svarade Sellén; det är bara vapenvila.
-- Nå, vad gör de er för ont då, professorerna?
-- Det kan ni inte döma om, ni utanförstående. De hindra, de bilda
allmänna meningen, de kväva; för övrigt äro vi som två fientliga
stammar, och jag tror att det skall vara strid, annars skulle alla måla
lika, och då blev det kinesisk konst, som står stilla och görs med en
borste över ett uthugget mönster. För övrigt: strid utvecklar krafter
och håller andarne vakna.
-- Javäl, invände Isak Levi, men efter utkämpad strid sluter man fred.
-- Om villkoren äro antagliga, ja! genmälte Kurt Borg; men de äro icke.
De begära underkastelse, och det kan icke beviljas; de begära bara ens
själ och ande ... och allt! Vi som sträva tillsammans äro intet parti,
men vi känna samhörighet, äro som släkt, av samma års gröda, och de
andra äro ... jag vet inte vad det är för folk; på mig verka de som
dämoner, dem jag hatar som ett positivt ont; när gudar bli för gamla bli
de till dämoner, och de här anse sig nog vara gudars avkomlingar, ty de
äro till med Guds nåde, tänka och tala med Guds nåde, och när de handla
orätt åberopa de sig på Guds nåde. Jag förstår dem icke och de förstå
icke oss.
-- De äro bromsar, som ska reglera farten, ser du, invände Levi.
-- Ja, tack, men då är jag hällre lokomotiv, med större gagn och större
ära.
Nu inträdde Lundell på balkongen förande en akademisk artistfru, som
förirrat sig till det rysliga sällskapet.
På musikestraden därnere sjöng just nu en italiensk sångare ett
glansnummer som elektriserade; och under festruset föll det frun in att
kasta en ros åt sångaren. Men avståndet var för stort; blomman sänkte
sig som en meteor och stannade i västen på en herre vid ett marmorbord.
Den ensamme gästen rullade just en cigarrett då rosen föll i hans famn;
han stannade i gesten, tog rosen och tittade upp åt läktaren.
-- Det är Syrach! utropade Sellén, och alla på balkongen nickade åt
enslingen, som bar en röd fez på huvudet och var något bizarr i sin
klädsel.
Men Syrach syntes icke känna igen någon enda av sina gamla vänner, utan
satte rosen i knapphålet, fortsättande med cigarrettrullningen.
-- Han känner icke igen oss! utbrast Sellén. Ska jag gå ner och hämta
honom?
-- Då går jag min väg, sade frun kort, och jag beklagar min ros, som kom
på en så smutsig rock.
-- Ja, gå du Augusta, avbröt doktor Borg, som kommit tillstädes; det är
ingen som har bjudit dig hit, för resten.
-- Hör nu Borg, inföll Lundell ...
-- Håll du mun, avklippte doktorn, den som sitter där nere utslocknad,
skulle varit förste man häroppe i kväll om inte du och vederlikar
blandat giftbägaren åt honom; och du är inte värd att bli spottad i
synen av honom en gång; nej, för ni tog äran, brödet och självkänslan av
honom, den gången du vet!
Därpå vänd till Sellén:
-- Låt Syrach sitta i sin drömda värld; där har han det bättre än vi
anar, och han känner för övrigt icke igen oss!
Lage Lang kom till; när han fick se sin gamle vän, blev han ursinnig och
ville utbringa ett leve och ett hurra för vår störste målare, men detta
avstyrdes lyckligtvis, ty dels skulle polisen ha tillkallats, dels fanns
ingen i salongen som kände målaren, om icke möjligen såsom en fjoskig
och förfallen människa, vilken gjort sig bemärkt på gatorna med sin röda
fez och sina besynnerliga åtbörder.
Syrach fick sitta; han satt nu med blickarne lyftade över folksamlingen,
liksom han icke såg dem, utan skådande fjärran uppåt umgicks med sina
drömbilder dem han icke kunde visa andra.
Det blev förstämning i Götiska rummen, och det drog ihop till åskväder.
Men innan det bröt ut, hade professorerna avlägsnat sig.
Molnet låg kvar; glädjen att kunna blåsa viktoria grumlades vid
räknandet av döde och sårade; och Syrach var icke ensam bland fallne.
Slutligen tystnade musiken ute i salongen; det blev midnatt, och den
stora salen låg öde insvept i en blå sky av tobaksrök. På det lilla
marmorbordet, där Syrach sutit, syntes en blodröd fläck. Det var rosen,
i vilken den överkänslige mannen slutligen vädrat fienden, och som han
låtit ligga.
Uppbrottet skedde, och hedersgästen följdes ner. På gatan stod ett
lysande ekipage med en jägare bredvid kusken. Jägaren hade plymer i
hatten och hirschfängare vid sidan.
-- Vem är så fin, så han ska åka i sjuglasvagn? frågade Sellén.
Jägaren stod vid den öppna vagnsdörren och släppte in den store Lang.
-- Jo, det är jag! sade Lage; jag bor hos min kusin i norska
ministerhotellet, där ni äro bjudna på middag i övermorgon, hela rasket.
Den gamla bohêmen hurrade; och på en vink av norrmannen överfylldes
vagnen, som satte i väg till Blasieholmen. Doktor Borg hade tagit
jägarens trekantiga hatt och hirschfängare samt ville ovillkorligen
»kommendera manövern» som han sade, det vill säga få tömmarne i hand och
köra till Stallmästargården.
-- Akta dig! skrek Isak Levi.
-- Jag ska inte bli medicinalråd! svarade Borg. -- Och troende sig vara
på sin kutter, ropade han:
-- Skota! -- Klart att vända! Fullt!
Men i det samma körde kupén in på gården till ministerhotellet.
Borg ville ha ner varor på gården, men fastän norrmannen tyckte det vara
reson, avstyrdes dock upptåget av de andra; och det blev då farväl
slutligen.
Därpå började nattvandringen, den sedvanliga efter en fest, då man vill
säga allt som blev osagt därinne.
Alltså stamtruppen: doktor Borg, Kurt Borg, Isak Levi och Sellén, togo
först käerna och tittade på slottet, som man brukar.
-- Ja, där är slottet! sade Kurt, arkitekten; det står sig, det.
-- Än så länge, ja, invände doktorn; men när riksdagshuset kommer i
granit på Helgeandsholmen, så krossas teglet däroppe.
-- Varför inte; det är ju tidsandan, inföll Levi. Regeringen sitter ju i
riksdan numera, men varför, vet ingen; grundlagen säger att konungen
äger välja sina rådgivare, men nu är det Karl Ivarsson som väljer dem.
-- Du är galen!
-- Nej; Karl Ivarsson bestämmer utskottsvalen och besluter således när
ministrarne ska avgå. Då är det väl han som är regenten.
-- Hör nu, här ska nya operan stå, avbröt Sellén, som inte tålde
politik.
-- Ja, det skall bli opera; vad säger riksdagen om det?
-- De vill inte ha någon majoritetsopera, utan den får bli en
kommunalopera baserad på Lagerlunden och bottenvåningen.
Därefter tågade de; över Norrbro, Myntgatan till torget.
-- Där står Riddarhuset kvar! sade Sellén.
-- Ja, och jag var med när det stängdes, inföll doktor Borg. Tänk våra
store män från sista plenum! Den störste av de store; sådant slut! Falk
fick han, för han vädrade opp honom!
-- Och där är Riddarholmskyrkan; med Carl den tolfte och allting!
-- Du menar Gustav Adolf, fast du inte törs säga't.
-- Apropå Gustav Adolf, vet ni att det här lilla gravkoret heter
Vasaborgska, och där ligger hans son med Margareta Cabeljau?
-- Ja, det är ju en smaklöshet; men har ni inte sett gubben Cabeljaus
gravsten ini kyrkan? Jag har inte sett den, men den står i en
beskrivning om kyrkan. Det är så man vördar våra stora minnen! De kunde
gärna trolla bort de där Cabeljauarne!
-- Jag läste häromdagen hur man rafistulerade i Saint-Denis 1793, då
alla konungagravarne öppnades och länsades, upplyste doktorn. Där var en
del intressanta fysiologiska rön att göra. Ludvig den femtonde var till
exempel bara som ett svart ruttet stinkande tjärpreparat ...
-- Hör nu, medan vi håller på att bli körksamma, vill ni inte gå och se
på min körka, sade arkitekten Borg; jag har visserligen inte byggt den
men jag har restaurerat den; nycklarne bär jag i fickan, och Isak skall
få spela på orgeln om han vill.
Detta var i doktorns stil, och nu vände man om på sina spår för att se
på Kurts körka, som den kallades.
När de fyra hade inträtt i templet, som låg i halvmörker, endast svagt
belyst uppe i valven från gatlyktorna utifrån, blevo de motvilligt
imponerade av byggnadens storlek och valvens sköna linjer; de togo av
sig hattarne och gingo tysta framåt altaret.
-- Det är tjugo år sedan jag var här, började doktorn; och jag känner
inte igen mig. Var har du altartavlan?
-- Den är weg, svarade Kurt. Nu ha vi tabernaklet i stället,
skådebrödsbordet och den sjuarmade ljusastaken.
-- Det är ju gamla testamentet, sade Isak.
-- Vi råkas igen alltså, svarade Kurt Borg.
-- Och här! Vad är det här för slag?
-- Det är dopkapellet eller baptisteriet.
-- Och så har du målat figurer på väggarne ...
-- Jaa, det är katedralens stil ...
-- Och predikstoln är degraderad!
-- Efter som högaltaret är det aldra heligaste.
-- Är du katolik, din hundra?
-- Inte ett spår, men katedralen är katolik; protestantismen har ingen
kyrklig stil uppfunnit, emedan den saknar positivt innehåll.
-- Det är kostligt i alla fall att se hur ni restaurerar katedraler; ni
återställer dem i deras ursprungliga skönhet, sådana de voro före
reformationens skövlingar. Akta er att ni inte gräver opp katolicismen.
-- Ja, här leker de lite var med katolicismen, alldeles som på Atterboms
tid. Kyrkoherden själv, en väldig pokerspelare för resten, har länge
varit misstänkt som krypto-katolik, och han, jämte ett prästkotteri har
haft på förslag att ändra kulten och få lite mer skönhet i den. -- Det
började eljes på 70-talet med upptäckten av våra gamla missaler och
breviarier, vilka hittades som omslag om handlingar i kollegierna,
restaurerades och gåvos ut bitvis. Där kom i dagen bland annat
Sequentier till vårt nationalhelgon Sveriges skyddspatron Erik den
helige. Kapellmästar Norman satte musik till Brigittas Rosa rorans;
Wirsén gick och förluktade sig på rökelsen i Sienas katedral; och
professor Byström verkade för kyrkomusikens restaurering på gammal
grund; Stenmuseum samlade de gamla altarskåpen; Vadstena kloster
återställdes och Brigitta blev nästan ett Lutherskt helgon; Uppsala
domkyrka renoverades och målades, och ärkebiskopen for till Rom, skakade
hand med påven, som öppnade Vatikanens bibliotek för kättaren. -- Nå vad
är det för farligt i det? Det tyder ju på en försoning mellan modren och
sonen, och det är ju vackert när fränder sämjas, i synnerhet när de äro
kristna människor båda, och endast dogmernas förgängliga verk står
emellan dem.
-- Ja, sade doktorn, det där intresserar mig så litet, för jag är visst
hedning; min morfar lär ha varit neger, och jag hör icke till detta
fårahuset; det är mig icke fientligt, men det är mig främmande.
-- För dig ja; men lutheranerna skrika i korus med pastor primarius i
spetsen; försoningslärans tolkar tjuta, när de få höra talas om
försoning mellan bekännelserna. Svaga käril, som spricka bara de få se
nytt vin!
-- Är det sant att Falk blivit katolik?
-- Det är lögn; men lutheriet har gripits av en sådan panik, att de
börja se katoliker överallt, ja de se jesuiter till och med, fast jag
inga sett. Jesuiterorden är ju upphävd av flera påvar, men ändå ses de,
alldeles som jesuiterna »såg» frimurare förr i världen. De kallar mig
jesuit också, mig!!! mig!!!
-- Det syns vara med kyrkorna som med synagogan, inföll nu Isak.
-- Vad är det med synagogan? frågade doktorn.
-- Jo, den är som ett snäckskal, ur vilket djuret krupit ut och dött.
Det är bara ett tomt hus, i vilket det susar helt svagt som ett minne av
ett brusande liv.
-- Det har du rätt i, Levi; men vad är det för nya bastrummor som höras
i världen?
-- Du menar armisterna? inföll Kurt. Det är internationella kristna,
synkretister, som öppna sina tempel för alla Kristi bekännare. De ha
ingen teologi, ingen kakes, inga fixerade former, ingen skillnad på
katoliker och protestanter; det är levande kristendom med tro _och_ goda
gärningar. Detta lilla _och_ är bindestrecket mellan de söndrade
kyrkorna, som stredo om _antingen_ tro _eller_ gärningar.
-- Vad är du för slag? frågade Sellén slutligen.
-- Det vet jag inte! -- En kristen fritänkare, kanske; kristen, därför
att jag är född av kristen släkt, fritänkare, därför att jag icke kan
sluta mig till något »erkänt» kyrkosamfund.
-- Är du kristen?
-- Ja, lika mycket som Isak är jude, och morbror Borg är hedning, lika
mycket eller lika litet.
-- Nu vill jag ha musik, avbröt doktorn; Isak skall spela Bach, och jag
skall trampa!
Till all lycka var orgelläktarn stängd, och Kurt hade icke nyckeln.
Detta retade doktorn, som i feststämningen återfallit tillbaks i Röda
rummets dagar, och fordrande en förfärlig kraftutveckling, anhöll han
att få nycklarne till tornet, ty han ville upp och ringa samman med
storklockan. Sedan även detta förslag strandat, gick han ut och skildes
vid en droskstation.


ANDRA KAPITLET.
Palatsrevolutionen.

Redaktör Gustav Borg, äldre bror till doktorn, satt vid sin morgoncigarr
på byrån och vitjade brevlådan. Brevlådan är en underlig ting, ty det är
posten, som avhämtas i en sluten blecklåda, till vilken redaktören har
nyckeln. Denna lilla låda innehåller redaktionens hemligheter: genmälen,
insändare, suppliker; de anonyma breven, de ovettiga brevkorten; och den
uppkom just med anledning av de öppna brevkorten, som lästes av
vaktmästaren och andra underordnade, vilket gav dessa missaktning för
redaktören och tidningen, och ett övertag grundat på förtrolighet.
Det hade fordrats lång övning för chefen att icke falla i raseri var
gång han öppnade lådan; ett svettbad kostade det visserligen, men han
hade slutligen fått en sådan teknik i brevöppningskonsten, att han
straxt såg på stil, underskrift och dylikt, om han behövde läsa eller
kasta i korgen.
I dag gick det lite trögare dock, ty för första gången i tidningens liv,
mottog redaktören öppna brevkort med beröm och tacksägelser från
högermän, familjefäder och samhällsbevarare, därför att han i gårdagens
nummer tagit till vapen mot socialismen.
Gustav Borg var nämligen född omkring seklets mitt, och han hade levat
till 1890 på 40-talets liberala ideal, nämligen: konstitutionell monarki
(eller republik hälst), religionsfrihet, allmän rösträtt,
kvinnoemancipation, folkskolor, rysshat o. d. Han hade varit med och
sett representationsförändringen 1866 och trott på det Tusenåriga rikets
ankomst. Men det kom inte. Det man hade trott sig kunna räkna ut,
befanns vara missräknat. Vid nyvalen 1867 visade sig nämligen följande
bizarra resultat: Adeln, som förr utgjort en fjärdedel av
representationen, hade _vunnit_ och befanns nu utgöra en tredjedel,
trots det att Riddarhuset var störtat. Prästeståndet var reducerat från
en fjärdedel till en trettifjärdedel. Vårt påvedöme hade således
förlorat sin världsliga makt. Borgarståndets numerär var nedsatt från en
fjärdedel till en sjättedel; och bondeståndet behöll sin fjärdedel, men
hade vunnit i makt ändå, genom tvåkammarsystemet.
Riddarhuset var visserligen störtat, men den första kammarens majoritet
utgjordes av ämbetsmän och sedan av herrgårdsägare, mestadels adelsmän.
Det var således en riksdag som i gamla Rom, med patricier och plebejer,
stort taget. Vid närmare påseende befanns visserligen plebejerna ha
övertaget, och det måste glädja en liberal; men vid ändå närmare
betraktande uppdagades, att plebejerna voro konservativa.
I denna babyloniska förbistring förlorade Gustav Borg huvudet. Hans
något abstrakta föreställningar om politik, förledde honom tro det
riksdagen skulle sysselsätta sig med statsrättsliga teorier, då den ju
hade till uppgift att sörja för medborgarnes behov just nu. Han hade
fått in huvudet i sin egen snara, då han alltjämt förfäktat flertalets
rätt, och nu såg det folkvalda flertalet sitta vid styret. Sverige var
då ett åkerbruksland, och därför sutto åkerbrukarne i majoriteten. Det
var logiskt; och bönderna voro nu i tur att få sina äldre klagomål
upptagna, gamla orättvisor beivrade. Så långt kunde han gå med. Men när
samma majoritet ville lagstifta i kulturfrågor, bestämma vad nationen
skulle tro och tänka, hur ungdomen skulle uppfostras; och när de ville
kasta i fängelse dem som arbetade på framtiden, då måste han gripa in
och dra blankt mot sina plebejer. Men därmed kom han i strid mot sig
själv, och började vackla.
Faktorernas mångfald invecklade beräkningarne; ty när han såg
konungamaktens försvagande genom nya statsskicket, kunde han icke
underlåta att stödja plebejerna, trots deras sparsamhet, ofördragsamhet
och tröghet. Det fanns ögonblick, då han såg Frihetstiden återkomma.
Riksdagen fockade ju konungens rådgivare; bönderna hade tillsatt
utskotten innan valen skedde i kammaren; motioner om indragningar på
konungens apanage återkommo tätt och ofta, och man diskuterade
prinsarnes hovhållning.
-- Nu är vi inte långt från namnstämpeln! sade redaktörn i ett
ögonblick, då han såg ljust.
Alla äldre politiska begrepp upplöstes, och det kokades en stor byk där
blaggarn och kammarduk råkades, och det var nästan omöjligt skilja svart
och vitt, mitt och ditt. Man stod inför den stora paradoxen: de
konservativa plebejerna ha dock störtat konungamakten, och denna
tredubbla självmotsägelse verkade som en elektrisk ål: man kunde inte ta
i den med händerna, dels därför att den var hal som en ål, dels därför
att den var laddad. Man fick slag om man rörde vid den, och den slog ut
åt alla håll, åt höger och vänster, oppåt och nedåt.
Det var då det nya kom och förmådde människorna att tala om något annat
än bönder. Det var den så kallade sociala frågan; samhällets grundvalar
granskades och befunnos bristfälliga av ålder och fukt, så att man icke
tordes bygga vidare på dem, av fruktan att huset skulle ramla in.
Den panik, som då uppstod, grep först de övre. De övre, de lättaste, som
därför flutit uppåt; de övre, de svagaste, som därför sökt skydd och
stöd däruppe, blevo naturligtvis de räddaste. Men fruktan spred sig, och
en vacker dag voro de stridande, de växande, de liberala också rädda.
Man hade nämligen börjat diskutera familjen, och funnit den för trång
för individuellt och personligt växande liv. När nu de gamle menade att
samhället var grundat på familjen, så ansågo de samhället hotat. Men nu
är icke samhället eller staten grundat på familjen, ty staten har icke
alls någon likhet med äktenskapet, utan staterna uppstodo genom fria
_mäns_ förbund till gemensamt skydd. Det gjorde ingenting, man gick på
med sin familj som samhällets grundval. Och det halp icke att man
invände: må vara att familjen är grundvalen, men när grundvalen icke
håller längre, så måste vi lägga ny grund på annat ställe och bygga
nytt.
Vid granskningen av begreppet familj, fann man ut, att två människor i
den numera så hastiga utvecklingen icke kunde svära på stadigvarande
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 02
  • Parts
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 01
    Total number of words is 4379
    Total number of unique words is 1657
    24.8 of words are in the 2000 most common words
    33.2 of words are in the 5000 most common words
    37.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 02
    Total number of words is 4550
    Total number of unique words is 1637
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    38.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 03
    Total number of words is 4570
    Total number of unique words is 1730
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    37.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 04
    Total number of words is 4682
    Total number of unique words is 1705
    25.0 of words are in the 2000 most common words
    34.7 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 05
    Total number of words is 4750
    Total number of unique words is 1713
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.4 of words are in the 5000 most common words
    39.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 06
    Total number of words is 4548
    Total number of unique words is 1806
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    33.1 of words are in the 5000 most common words
    37.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 07
    Total number of words is 4888
    Total number of unique words is 1646
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 08
    Total number of words is 4730
    Total number of unique words is 1673
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 09
    Total number of words is 4706
    Total number of unique words is 1619
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    36.9 of words are in the 5000 most common words
    41.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 10
    Total number of words is 4713
    Total number of unique words is 1600
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 11
    Total number of words is 4687
    Total number of unique words is 1649
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 12
    Total number of words is 4656
    Total number of unique words is 1729
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 13
    Total number of words is 4876
    Total number of unique words is 1657
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 14
    Total number of words is 4685
    Total number of unique words is 1669
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    32.8 of words are in the 5000 most common words
    36.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 15
    Total number of words is 4726
    Total number of unique words is 1670
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 16
    Total number of words is 3953
    Total number of unique words is 1456
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    40.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.