Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 06

som också sjönk, och så till nästa, varpå han i fyrsprång nådde land;
men sista stycket passerade han med benen igenom strandisen, som klang
likt krossade fönsterrutor.
-- Är pastorn hemma? frågade han utan att hälsa.
-- Ja, väl är han så, blev svaret.
Och nu skyndade Anders upp till ett rött hus, tämligen likt de andra.
Han gick in med samma fart som han använt på övergången av isrännan,
röck upp dörren och stod i stugan, där pastorsadjunkten satt i sin
gungstol och sov, klockan tolv på middagen.
-- Nej, är det du? Jag satt och blundade litet och hörde nödrop på sjön,
sade han under det han mornade sig.
-- Ja, jag är i knipa, och du ska låna mig tio kronor.
-- Tio kronor? Var ska jag ta dem? Jag skulle just få ut ett diskontlån,
men det klickade ...
-- Du får låna ur kassan!
Här uppstod en paus, och Anders Borg förstod att han återigen narrats
intränga i andras hemligheter och avtvinga en olycklig den förödmjukande
bekännelsen om en dålig affärsställning. Men han fann sig hastigt och
kastade åt sidan:
-- Kan du inte låna av en bonde?
-- Jag, låna av en bonde? Nej, min vän, sådan är icke min ställning. Ser
du, första året gjorde jag mig gemen, och måste dricka och äta med dem;
men så gick respekten bort, i synnerhet som jag lånte pängar av dem till
mina Uppsalaskulder. När jag drog mig tillbaka, började de hata mig. Jag
blev ensam; jag har ingen att tala vid, ingenting att göra. Jag får inte
fiska, inte jaga, inte sköta jord. Läsa kan jag inte, för då somnar jag.
Jag är dömd att göra ingenting, utom om söndan! Jag torkar bort, jag
förstenas under det jag sover; jag sover hela natten, tolv timmar, från
åtta till åtta, och jag sover frukost, sover middag, sover och sover. Om
du visste vilket liv detta är! Det är skendöd! -- Själavård ville de
inte ha, och de som råka i sorg och nöd gå till läsarne. Jag önskar
ibland jag vore läsare själv; men då skall man tro, och det kan jag
inte! -- Anders Borg, i Herrans namn, hjälp mig härifrån eller jag dör!
-- Jag har inte talat på åtta dar, och nu har jag till råga på eländet
fått en process. Det gick en bonde och stal ved på prästgårdsskogen; jag
såg det själv och anmälde det för prosten. Nu är jag stämd för
ärekränkning, emedan jag icke kan _bevisa_ att jag sett honom stjäla.
Tjuven går fri, och jag kan få ryka in; jag som icke har stulit skog.
Bönderna kallar det att jag skvallrat; det säger de om länsman också,
när han anger dem, och det var en bov häromdan, som ville stämma domarn
för ärekränkning, emedan han dömt på fjärdingsmans angivelse som är full
bevisning. Vad ska jag ta mig till? Om jag blir avskedad, kan jag icke
få anställning som för detta prästman.
Han skulle aldrig ha slutat tala, om han icke fallit i gråt. Och Anders
Borg glömde sina bekymmer för detta bottenlösa elände. Men som han icke
visste vad han skulle säga, fortsatte adjunkten överlycklig att få höra
sin röst och beklaga sig.
-- Vad ska de med präster att göra? Kan de inte göra som judarne och
låta en av församlingens äldste läsa ur en postilla på söndan -- jag
skriver av postillor jag som alla andra präster. Kan inte förståndiga,
redliga män läsa i jorden och döpa?
-- Babtisterna döper ju, och läsarne utdela nattvarden, under det de
sköta sina yrken som apostlarne! Vet du, religionen som yrke och födkrok
är något galet. Och det där att ligga vid universitetet och supa, lära
sig spetsfundigheter och teologiska hårklyverier, det tar bort all
religiositet! Nu ska prästerna exercera i kasärnen också, tvingas att
sjunga svinaktiga visor, höra på nattliga samtal mellan gardister, det
är att göra slut på hela brödkyrkan!
Här skevade samtalet, ty Anders hyste för litet intresse för kyrkan, att
kunna beklaga dess fall; dessutom vaknade hans egen självbevarelsedrift,
så att han under sista delen av samtalet hunnit tänka ut var han nu
skulle ta sin tia. Därför reste han sig hastigt och tog avsked med det
enda uppmuntrans ord han kunde finna:
-- Gaska opp dig, gamle gosse! Kom in åt land och hälsa på oss, så ska
vi ruska opp dig.
Adjunkten såg på sin vän som på en främmande, ty han var gäckad i sina
förhoppningar att finna deltagande. Han tog dock på sig en skinnmössa
för att följa till stranden; och han fägnade som en hund, talade
alltjämt, men nu om bagateller, om vädret och fisket, om isgången och
farorna på sjön, men allt för döva öron.
När Anders Borg kavat sig över isrännan och satt i slädan, höll han
norrut; men erinrande sig prästen på stranden, vände han sig om, och nu
såg han den övergivnes mössa svänga till avsked.
Det klack i honom, men på samma gång erfor han den förtvivlades tröst,
då han får se en människa, som är ännu mer förtvivlad.
-- Utan hem, utan vänner, med ruin och fängelse framför sig! tänkte han.
Det är synd om honom, men var ska jag ta en tia ifrån?
Denna fråga hade han dock besvarat i sitt sinne, då han styrde norrut
över fjärden, ty där bodde den gamle operasångaren, som led på världen
dragit sig undan med sin pension och sin hustru till en gård, som han
arrenderat utan jord, men med jakt- och fiskrätt.
En mil efter häst är drygt, men den gick den också, och Anders Borg var
åtminstone säker på ett gott glas och ett vänligt mottagande, hur det
sen kunde gå med tian.
På farstubron stod den gamle sångaren med sin bössa och en stövare. Han
kom från en harpromenad, naturligtvis utan att ha fått något, och han
blev mycket glad få se en människa, ty han bodde i ödemarken utan granne
på en halv mil.
Medan Anders Borg rustade med fotsacken, klappade sångaren den löddriga
hästen på nosen och sade:
-- Det var en bra slädtravare du har, Anders.
-- Vill du köpa'n? frågade Borg bara för att säga något.
-- Om du vill sälja'n! -- ty jag har just haft en på prov, men den hade
spatt.
-- Allvarsamt, vill du köpa häst?
-- Ja, visst!
-- Då kan du ta min, så får du slädan med.
-- Vad kostar han då?
-- Du ska få'n för hundrafemti med slädan.
-- Kör till!
-- Kontant?
-- Kontant! Stig in, ska jag lägga opp.
-- Men du får ge mig en kälke och ett par skridskor emellan, så att jag
kan komma hem! Viktor skall få skjuta mig på isen.
-- Det skall du få! Alltså avgjort!
Anders var räddad, nerskuren, uppdragen; och efter ett glas i pälsen,
befann han sig på hemvägen, då dagen led mot slutet, sittande på en
sparkstötting skjuten av skogvaktarn, som gick bakom på skridskor.
När han i skymningen nalkades hemmet, såg han hela huset upplyst, och
han tänkte på den stackars hustrun, som säkert blivit överraskad av
främmande och ingenting hade att bjuda på.
För att icke komma olägligt gick han gångstigen upp och förbi
isupplaget, där hans gårdsdogg låg blodig och sargad av två ulmerdoggar
från herrgårn, vilka nu kalasade på den döda kon, under det rätte ägaren
fick se på.
Anders gick in köksvägen och sökte upp sängkammaren för att klä om sig.
Där satt hans hustru och grät.
-- Vad har hänt? Vem är här? Varför går du ifrån gästerna? störtade
frågorna över den gråtande, som svarade i yttersta förtvivlan:
-- Din far är här, och ämnar stanna hos oss ...
-- Jag kan inte föda honom!
-- Han säger, att du är skyldig honom en större summa ...
-- Vad skall han här att göra?
-- Han kan icke bo hemma längre, ty hans skilsmässoprocess skall börja,
med inställelse för kyrkorådet.
-- Å, Herre Gud ...
-- Det är rysligt! Det är rysligt!
Anders gjorde sig i ordning efter den äventyrliga färden för att gå in
till fadren och mottaga förtroenden, som han icke begärde. Men han
lugnade först sin hustru med att lägga fram två femtikronorssedlar på
toalettbordet; den tredje behöll han i fickan, ty det eviga trasslet och
nöden hade gjort honom dolsk även mot sin bästa vän.


ÅTTONDE KAPITLET.
Nittio-talet.
(Fin de Siècle.)

Åttiotalets starka naturalism skulle flyta ut i havet, den som alla
andra floder. Den naturvetenskapliga metoden var utblommad och gav ingen
frukt mer; många togo metoden för själva sanningen och höllo envist fast
i den murkna plankan, när den gick till botten. Andra, som hade växt i
viljan, sökte nya farkoster för att komma vidare. De skiljdes från
perioden med saknad visserligen, ty denna förvildning, detta indianliv
hade varit uppfriskande som skolgossens rövarliv under sommarlovet;
detta ensidiga ljus på världen och människorna gav skarp relief, satte
tingen och händelserna i Rembrandtsbelysning; denna nyvärdering av gamla
föremål medförde bokstavligen en ny världsåskådning, som icke såg på
långt håll, men skarpt på nära håll. Det var den mikroskopiska metoden.
Men den som arbetat med mikroskopi känner alltför väl, att man kan se
celler och kärl, där det bara är luftblåsor, och att dammkornet kan bli
föremål för en vilseledande demonstrering av ett obefintligt organ. Det
var då, 1889, som världen fick två nya tänkare eller profeter, Langbehn,
författare till Rembrandt als Erzieher, och Nietzsche, huvudsakligen
författaren till Jenseits von Gut und Böse. Så stora differenser än
förelågo mellan dessa två, vilka kunna synas som diametrala
motsättningar, så hade de dock en gemensam tangent, och det var deras
reaktion mot mikroskopismen. Langbehn är makroskopist framför allt. Vad
Rembrandt har med hans bok att göra, det har ingen människa begripit,
och ehuruväl man tyckte sig vilja vederlägga varenda punkt i hela
verket, öppnades dock nya perspektiv bakom fakta, och naturvetenskapen,
som höll på att dö i detaljisternas händer, fick nytt liv.
Langbehn, med vilken århundradet skulle sluta, är egentligen en
återuppstånden Kant, med vilken århundradet börjat, och båda söka
räddningen i postulat och imperativ, då omdömeskraften och rena
förnuftet icke visat sig äga förmågan lösa världsgåtorna eller giva
individen den styrsel, som behöves för att hålla god gång i öppen sjö.
Både Darwin och Hæckel hade förut, ehuru förgäves, reserverat sig mot de
snabba konsekvenserna, man dragit ur deras arthärledning i och för
etikens lösgörande, och Langbehn reagerar mot den naturalistiska
psykologien, som förnedrats till veterinärvetenskap. När naturalisterna
sade: Låtom oss vara människor! så menade de: Låtom oss vara djur!
Själva teologien eller läran om Gud härleddes från zoologin. Djurets
fruktan för det okända och vildens förväxling av drömmen med
verkligheten, se där religionens ursprung!
Vad skulle man då tro om en värld, där människorna dött som martyrer för
en osanning? Vad skulle man tänka om det stundande, då det förgångna
uppgavs vara lögn? Adertonhundra års kristendom, som en vacker dag
befanns vara ett misstag? Det var _för_ galet, och ett skott för pannan
vore det enda och sista!
Framför revolvern stod nu mänskligheten och såg ingen räddning.
Då kom den andra profeten, Nietzsche, och förklarade först, att det onda
var gott och det goda ont, sedan, att gott och ont icke existerade. Det
var brottets apologi, brottslingsmoralen, som i Oscar Wildes perversitet
fann sitt ampraste uttryck. Hade Langbehn genom sina negativbilder
ofrivilligt framhävt ljussidorna hos naturalismen, så drev Nietzsche
densamma ut i karrikatyrer, som framhöll dess fel.
I Paris hade samtidigt vaknat en känsla av det otillräckliga i
positivismen, och det började dugga tidningsartiklar med rubriker: Här
sökes en religion; I tjänst åstundas: en profet; Åstundas hyra: en
allmännelig, tidsenlig kyrka.
Själva Zola börjar vakna; och han, som sutit åskådare, lugn, känslolös,
reser för att se sig om efter en religion. I Lourdes finner han den
icke, då hans läkare »förklarat» underverken, icke som bedrägeri, det
var för gammalt, utan som hypnos. Då far han till Rom, icke utan
illusioner att kunna modernisera kristendomen och få till stånd en
tidsenlig kompromiss mellan vetenskap och religion. Men lyckas icke.
Senare söker han som en fanatisk troende sin religion i mänsklighetens
framåtskridande genom vetenskapen och arbetet till rättvisa och sanning,
samt slutar i Cabets paradisiska Ikarien, där lammen leka med lejon och
skogens fåglar spisa vid falanstèrens fulla bord, där inga fattiga
finns.
Zola växte, ifrån det sterila zoologiska tvivlet, till tron på
framåtskridandet mot lycka och dygd (det var ett nytt ord). Men många
hans lärjungar stannade i växten och fortsatte tjaggla med det utnötta
programmet, som nu blivit satt för positiv.
Zola slutade således som idealist i ordets rätta bemärkelse, och
ehuruväl han hatade och bekämpade de religiösa formerna, särskilt den
romerska, så var han religiös, troende på sitt sätt.
Men nittiotalets franska ungdom hade icke känt Zola, ville icke känna
honom, icke ha med honom att göra. De hade en helt annan lärare och
profet, och det var Joséphin Péladan.
Det är ofattligt att våra litteraturhistorici på stat och med lön för
att följa samtidens litteratur aldrig nämna den märkvärdiga företeelsen
Péladan utan med ett löje i förbigående, under det de hålla
föreläsningar om hans tyska epigoner. Man frågar sig om det är
okunnighet om hans tillvaro; eller är det Péladans öde att aldrig nå
denna liderliga popularitet, som vanligen slutar med vulgarisering,
hopens ledsnad på idolen, storhetens fall och slängande på sophögen?
Redan 1884, alltså när Zola endast nått fram till au Bonheur des Dames,
börjar Péladans verksamhet med första volymen av hans cykel La Décadence
Latine -- kallad Le vice Suprême.
Under de tjugo åren, som sedan dess förflutit, har han utgivit fjorton
romaner, förutom dramer och filosofiska arbeten, sammanlagt trettiåtta
volymer. De fjorton romanerna gå parallellt med Zolas, men under det
denne i Rougoncykeln skildrar andra kejsardömet, målar Péladan sin
samtid, tredje republiken. Finis Latinorum är hans motto, och han tror
att latinarne skola förgås; han förutsäger deras undergång, skildrar som
en Juvenalis allt elände i det moderna Paris; med samma oförskräckthet
som Zola och med lika naiv oblyghet. Hans materiel av upplevat och sett
är oerhört, men hans stil brinnande av nitälskan; han dyker ner i
gyttjan, men kommer alltid upp igen, klipper med vingarne och höjer sig
mot skyn.
Hans mest lysande roman är L'Initiation sentimentale, en bok om kärleken
i alla arter, tonarter och avarter, där han lyfter av taken på alla
slags hus och visar innanmätet av Paris. Det är en fruktansvärd bok,
rik, stor, och skön trots allt det fula han visar fram.
Samme man har vågat ett storverk och lyckats! Han har tilldiktat till
Äschylos' Prometheus de två delar av trilogin, som förkommit; och om de
icke fullt stå i ton, så beror det av deras rikare och djupare innehåll,
åtminstone synes det så för den som icke tror på antikens
oupphinnelighet. Det vore ju bedrövligt om icke världen gått framåt och
fört tankeliv och uttrycksmedel med sig framåt.
Péladan är ingen nationalist eller revanche-man; han är världsborgare
och har i Frankrike infört Wagner trots patrioternas motstånd; och
knappast har någon tysk fått sin Wagner så gigantisk som Péladan sin.
För den moderna konsten har han strävat genom sina utställningar, och
allt vad symbolism heter har han startat.
Vad felas med mannen, efter som han ej nått utom sina kretsar? -- Ja,
han var alltför bildad, för att bli fattad av alla; han var kristen som
en korsfarare, och det låg emot honom hos hedningarne, han nagelfor med
tredje republikens chequard'er och panamister.
Péladans inflytande är oberäkneligt stort, men han verkar icke direkt,
utan genom sina disciplar. Man citerar honom icke, men man hämtar ur
hans tråg; hans person gavs till spillo, och den föll på hans pipkragar
liksom Kierkegaards på det gröna paraplyt; men han lever som en ropandes
röst, den där införde germanisk bildning i sitt land, och öppnade dess
slutna portar för Europa.
* * * * *
Människoanden vaknade ur sin isolering och kände krafterna upphöra, när
den avbrutit kontakten med Jenseits. Detta sökande efter förbindelse med
det immateriella var ett utmärkande drag för nittiotalet. Sedan nämligen
Hæckel uppställt sitt Systema Naturæ eller Skapelsens Stamtavla på
80-talet, var det slut med naturvetenskapen, icke en ny upptäckt gjordes
av vikt; Serumterapien väckte det största alarmet, men det befanns
falskt; sedan var det bara knåp på alla håll, små utvecklingar av gamla
teser och mycket hallå på falska spår. Naturvetenskapen var faktiskt
bankrutt. Samtidens kraftkälla, elektriciteten, ingick i industrien
genom den olärde Edison, som utförde ljuset och gav fonografen;
telefonen var Bells uppfinning från 60-talet; så att den härskande
darwinismen aldrig hade några epokgörande följder för samtidens
kulturella liv, icke ens inom kemien, där Mendelejeffs periodiska system
står som en gravvård på systematikens döds-åker.
Det var då man upptäckte sig vara på villospår och vände om för att vid
korsvägen finna en ny stråt. Man hade samlat fenomen och fakta men kunde
ingenting förklara; förklara var ju att finna det som låg bakom
fenomenet, och när man märkte att det som låg bakom befann sig på »andra
sidan», så sökte man helt logiskt Jenseits. Detta var mystiken, som då
lät tala om sig. Och det var då som Swedenborg steg upp efter hundraårig
gravsömn. Han kom igen på många vägar. Genom Balzac, som åter började
läsas i en gottköpsupplaga, där man i Swedenborgs nièce Séraphita
återfann spår av Nietzsches Übermensch och Péladans androgyn.
Pariserockultisterna återupptäckte Swedenborg och Böhme genom
forskningar i Eliphas Levi och Saint Martin; teosoferna spårade honom i
Blawatskys Hemliga lära. Men den starkaste handräckningen åt mysticismen
var Berthelots utgivande av alkemiens historia. Denne positivist, som
arbetat med kolvätenas syntes, gick här ett ärende åt mysticismen som
han icke anat. Om man nämligen i få ord vill angiva skillnaden mellan
alkemin och kemin, så kan man säga, att alkemin trodde på grundämnenas
förmåga att övergå i varandra (transmutationen) men nyare kemin icke. Nu
hade Berthelot under arbetets gång visat en tilltagande sympati för
alkemisterna, vilket stärkte de klentrognes mod att forska vidare.
Samtidigt hade Crookes i »Grundämnenas uppkomst» uttalat som sin mening,
att de »enkla ämnena» uppstått och utvecklats ur varandra. Lockeyer hade
inför Franska Institutet framlagt sina misstankar, att fosforn var ett
sammansatt ämne, emedan det ägde två spektra. Allt detta stod ju i
samklang med den rådande monismen eller alltets enhet och skulle
följdriktigt ha varit samtidens åsikt, men inkonsekvent nog vidhöll man
meningen om grundämnenas speciella oföränderliga natur, vilket var en
ofrivillig handräckning åt den förkastade läran om särskilda
skapelseakter.
Berzelius hade dock ännu 1835 ställt upp den viktiga frågan: »Äro
metallerna enkla ämnen?» och i sitt svar därpå uttalat dessa avgörande
ord: »En kropp, som jag ordnat in bland metallerna, är ammonium, vilken
består av kväve och väte; och dess metallisering medelst elektricitet
synes tillåta tanken på en sammansatt metall ... Det som gör de andra
metallernas enkla tillstånd tvivelaktigt är, att de synas uppstå i
organiska naturen ur ämnen, som icke hålla ett spår av dessa metaller.»
Nåväl, i samma ögonblick metallerna icke voro enkla, kunde de övergå i
varandra, och den självklara följdsatsen härav framgick befallande
oemotståndlig: Man kan göra guld!
Och nästa följdsats blev: Man har alltid »gjort» guld ur svavelkis, när
man trott sig ha utdragit det. Vilket förklarar Gahns iakttagelse, att
nästan all svavelkis håller guld.
Emellertid, de mänskliga hjärnornas tröghet är så stor, i synnerhet de
tränades, att när de dragit det första corollariet, de icke orka dra det
andra.
Därför upplöste sig förvåningen i ett dumt flin, som sedermera blev
ondsint och slutade med att man visade tänderna. När slutligen i vårt
nya sekel Ramsay (och Kelvin) påvisade, att radium kan bli helium, fingo
de gamla rutinisterna konvulsioner, då de funno sig ha tagit galen väg
och det var för sent att vända om.
Detta var historien om guldmakeriet på nittiotalet, som var så enkelt,
enklare än Columbi ägg.
Emellertid för att återvända till Swedenborg. Hundrahövdad steg han ur
graven: astronomerna i Pulkova hälsade honom som astronomen, Kants och
Laplace's föregångare; zoologerna upptäckte honom, och funno att Buffon
plundrat hans kosmogoni i sin inledning till Djurriket; kemisterna och
bergsmännen i synnerhet hyllade honom; och slutligen kommo fysiologer
och anatomer i skaror för att frambära rökelse och myrrha åt den på nytt
nyfödde! Men kronan fick Swedenborg av en litteraturhistoriker, Max
Morris, som i en längre avhandling föreställde samtidens liberala idol,
själva Goethe, såsom Swedenborgs lärjunge. »Swedenborg im Faust» heter
uppsatsen (i Euphorion 1899, häftet 6), däri ur Arcana Coelestia visas,
att Fausts beröringar med andevärlden äro förmedlade av Swedenborg,
genom Kant och Fräulein von Klettenberg (redan 1771).
Vad sade Goethes-vännerna om det? Ingenting, ty när man blir svarslös,
säger man vanligen ingenting!
* * * * *
Detta var sekelslutets förnämsta andliga rörelser, som mot de sista åren
dock skulle slå ut i några stora gnistor, tändande, lysande för det nya
århundradet, som kanske skall bli det allra största, om ock 1800-talet
var det största -- sedan 1400-talet.


NIONDE KAPITLET.
Ester.

Ester Borg, redaktörens och fru Britas dotter, var en flicka utan
skönhet, det visste hon själv, och därför vaknade hon tidigt till det
beslutet att bli någonting i stället för att vänta på en man. Hon blev
student vid sjutton år och for till Uppsala för att _bli_ läkare, icke
av någon särskild kallelse, utan för att ha något att göra.
Hon kom på sitt namn in i kretsar, där samtidens frågor slutbehandlats
och där man hade en ny syn på livet, en antecipation av det kommande.
Det var icke längre några tvivel eller farhågor, det var axiomer.
Av de manliga kamraterna behandlades hon som en kamrat, men en manlig,
för vilken man icke generade sig. Detta hade ett visst behag för henne i
början, och hon kände sig lyftad över sitt stånd som kön; men så snart
det kom en kvinnlig kamrat med skönhet i kretsen, blev det annat. Då
denna även upptogs som kamrat, skedde det på ett annat sätt. Den sköna
behandlades med galanteri, som en överlägsen inkommensurabel, med ett
ord som kvinna. Det råa skämtet tystnade, herrarne blevo städade, det
spred sig värme, och en stämning full av dov lyrik lade sig över
sällskapet, där Ester icke igenfann sin plats, ty hon kunde ju ej
beröras angenämt av kvinnlig skönhet eller dela sina kamraters
förtjusning inför en av hennes kön.
Då märkte hon det skeva i sin ställning; och den där jämlikheten med
männen blev henne som en förnärmelse, en kränkning, i synnerhet som hon
försummades. Därför vårdslösade hon sitt yttre, bortlade all
kvinnlighet, gick på krogar, slog käglor och deltog en afton i ett
slagsmål med gesäller. När hon cyklade, anlade hon sportjackett med
knäbyxor, och denna kostym antog så småningom formen av en mansdräkt.
Kamraterna glömde också efterhand, att hon var kvinna, kallade henne
aldrig Ester utan Borg, först, men om aftnarne hette hon Pelle och var
då iklädd en kaisermantel med pelerin och studentmössa, så att ingen
kunde se annat än det var en karl.
En afton efter ett jätterus på Rullan föreslog en medicinare, att de
skulle gå till flickor, och Pelle följde med; det fann man helt
naturligt. Som scène var det ju nytt, ehuru inga hemligheter förefunnos
för medikofilaren Ester Borg.
Flickorna tittade nog lite underligt på den gossen, men de hade annat
att tänka på, och man var ju där huvudsakligen för att dricka och prata.
Bland innevarande gäster befann sig även en ung greve, vilken visste vem
Ester var, men ändå tyckte det vara sällsamt finna en familjeflicka på
ett sådant ställe.
Ett ögonblick blev salen utrymd, så att greven och den falske ungherren
blevo ensamma.
Det var en viss stämning i det rummet; lågt i taket var det, vilket
hindrar uppkomsten av mörker ovanför huvudet; väggarne voro indelade i
fält, inramade i skulpterade lister, vilka omslöto målade landskap med
herdar och herdinnor, som vallade får och åto körsbär, oskyldigt,
barnsligt. Fönstrens gardiner voro av storblommig taft, och mellan dem
syntes slottet i månsken. Greven hade satt sig vid det gamla pianot och
lekte nu med tangenterna, som om han väntade bli avbruten av ett tilltal
från Ester. Men när hon iakttog envis tystnad, spelade han upp Chopins
2:a nocturne i g-dur.
Ester kände den icke, därför häpnade hon över de sköna tonerna, vilka
tycktes henne tillkomna just nu. Modulationer i dur, vilka klinga som
moll, den djupaste smärta, som medför sin egen tröst; en vaken natt, som
har den lisan att icke störas av svåra drömmar, huru pinsam än vakan må
vara. Stället förändrade utseende, omgivningen förgylldes, och den unga
flickan greps av ett vemod, som var hennes indolenta natur främmande.
Hon hade kommit hit som till anatomisalen, där det var ruskigt, men där
det stygga adlades av intresset. Plötsligt öppnas för henne en annan
värld av renhet och skönhet; ett ljust moln isolerade de två från den
osnygga omgivningen, ställde sig skyddande omkring dem och kom dem att
glömma var de voro.
När greven slutat spela, måste han tala, efter som hon icke sade något:
-- Vet ni vad jag spelade?
-- Nej, jag känner det icke.
-- Det var Chopin! Och det förekommer mig som om han diktat denna
nocturne en natt, på ett sånt här ställe, där man blir vemodig av att
söka en glädje, som icke finns; där man känner hela tillvarons elände
inför det mest ofullkomliga av allt ofullkomligt.
-- Tror ni verkligen Chopin besökte sådana här ställen? frågade flickan,
som icke var riktigt med ännu.
Greven log sorgset:
-- Ja, visst gjorde han; skulle det vara så underligt? Ni och jag sitter
ju här.
Detta ni och jag lyfte dem över, och slöt dem tillsammans i ett vi.
-- Det är sant, svarade Ester mera naivt än hon ville, då hon ju därmed
accepterade artigheten.
Greven log åt det kvinnliga draget att icke försmå en komplimang, och i
detta ögonblick kände flickan att hon tilltalades av en från andra
sidan, och hon sökte kontakt med detta bättre.
-- Vad gör vi här egentligen? Varför är ni här? frågade hon nästan
ofrivilligt förebrående.
-- Ja, min fröken, det är inte lätt att säga. Jag följer med; jag låter
en skymt av misstanke falla på mig att jag är lik de andra, för att
undgå andra orättvisa misstankar. Det finns för övrigt en
attraktionskraft hos dessa ställen och deras innebyggare. De påminna om
ett naturtillstånd vi lagt bakom oss, och därför synes mig deras
beteende naivt som landflickans. Jag ser aldrig något oblygt, aldrig
någon ruelse, som skulle antyda medvetande om orätt; jag förstår det
icke, men kan icke fördöma det, jag gillar det icke heller. I julas,
själva julafton, gick jag förbi sjukhusets avdelning för flickor. Huset
ser ju ut som det hade alla sjukdomar och rappningen har fallit av
fläckvis som sårskorpor. Nåväl, jag gick förbi där i jultankar, och
genom fönstren på nedra botten med deras järnstänger trängde sång ut på
gatan; jag erfor ett ögonblicks oändlig smärta, då jag försatte mig i
dessa olyckligas läge -- tänk! en julafton därinne! -- Men vad hände?
Sången trängde starkare ut till mig, och jag hörde: Sjung om studentens
lyckliga dag ...
Ester avbröt och fullföljde:
-- Jag gjorde just ronden därinne den aftonen, och jag såg dem dansa
kring julgran, i vilken hängde ett krucifix, som de fått av
Elisabetsystrarne. De visade samma oförställda glädje inför den
korsfäste som inför pepparkaksgubbarne. De kallade den korsfäste för
Frälsarn, icke för Kristus, och namnet Jesus uttala de aldrig. De tro på
Frälsarn och tala om honom som små barn; höra de en fritänkare häda, så
rysa de och uttrycka sin avsky. Kan ni förklara dessa människor?