Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 15

aristokratisk, sportsnobbig, Carl-den-tolftisk, skanspatriotisk, under
det hovet är demokratiskt, demagogiskt, kväsaraktigt. Demos har åtagit
sig betala en halv milliard till pretorianska gardet på tolv år, men när
de se sig ur stånd att betala, så rymma de -- till Amerika. Men rikets
skuldsättning syns inte bara i hypotekslånen och kommunernas dekis, den
syns i bankernas växlar. All handel går på kredit och på växlar; det är
förskott; och förskott är ogjort arbete. Hela nationen lever i sex
månars förskott; man gör en växel till hyran, en växel till skatten, en
växel till hushållet. Men man löser icke in växeln efter sex månar, utan
omsätter den och betalar räntan med en ny växel. Man lever alltså -- på
ogjort arbete. Och hela beräkningen av nationalförmögenheten är falsk.
Utsugen jord är ingenting värd; förfallna slott bara kosta i underhåll:
rostiga järnvägsskenor och begagnade lokomotiv kan bara säljas som
järnskrot, men stå ändå i rikshuvudboken som tillgång; vattenfall äro
inga värden förrän fabriken står bredvid, fabriken har intet värde
förrän arbetare finnas där, och arbetaren är intet värd om han ej är
skicklig; men fabrikatet är icke heller något värt förrän det har
avsättning. Järnet i Norrland skulle rädda oss, men hindrare hindrade
det. Vart gå vi? -- -- -- Utvecklingen går sin gång med språng, och med
överraskningar. Det är ju möjligt att guldryktena från Norrland bekräfta
sig en vacker dag! Tänk dig då ett Sverige som sammelplats för alla
världens nationer. Folkmängden ökas, Norrland får tätt med städer;
jorden övergives och urinnevånarne supa ihjäl sig som rödskinn. På en
mansålder sitter en ny kosmopolitisk ras som ägare av gamla Sverige, och
riksdan är befolkad av kulörta ...
-- Tror du på det?
-- Nej, det gör jag visst inte, men allt är möjligt. Det kan ju också gå
på ett annat sätt ... _men på det här sättet går det inte länge_! Och
det är din plikt att säga, skriva, skrika det, dag ut, dag in! Även för
döva öron.
Han lämnade paviljongen och gick ut i vimlet, där främlingars främmande
ansikten gladde honom såsom långväga gäster glädja enslingen i
ödemarken, och där ljudet av utländska levande språk erinrade honom om
att hans eget tillhörde de döda språken, efter som ingen förstod det
utanför hans landamären.


ADERTONDE KAPITLET.
Nyårsnatten.

År hade gått; seklet var verkligen slut; endast några timmar återstodo.
Släktingarne Borg skulle samlas i Götiska rummen, och mot midnatt tåga
till Skansen. Livet löper fort, och denna lokal var icke längre på
modet, utan det litterära Rydberg hade ledningen; och när någon ville
tala om Röda rummet, klingade det som forntid, förväxlades med Gröna
rutan eller dylikt.
Samlingen var skedd, och den gamle redaktören Borg, nu förbi sextio, var
med. En improviserad försoning hade kommit till stånd dagen till ära.
Ester, som höll på att sluta sin examen, var det enda fruntimret; alla
de andra hade kommit i skymundan och återförvisats till hemmen, sedan
kamratlivet på krogarne visat sig ohållbart. -- »De gick och drog med
varandras hustrur så man visste inte vem de var gifta med.» Förhållandet
var att de skildes och giftes tätt, tätt, så att man slutligen fann upp
att damerna behöllo sina flicknamn. Biograferna upphörde nämna vem den
store var gift med, och adelskalendern uppfann en eufemism för skilda
omgifta: »Gift andra gången.» Slutligen längre fram föreslogs i ett
grannland att även flickor skulle kallas fruar, då de mestadels icke
voro flickor längre utan gingo i promenaderna med sina barn.
Emellertid, på bordet i Götiska rummen låg en lista framme till
underteckning. Alla hade skrivit sina namn utom doktor Borg, vilken dock
författat adressen till Zola, uttryckande beundran för hans mod i
Dreyfusprocessen och förhoppning att det nya seklet skulle få se hans
skyddsling fullständigt rehabiliterad. »Rättvisa, men icke nåd!»
-- Nå, doktor, sade Isak Levi, skall du inte skriva under? Kanske du
tror att han är skyldig?
Ämnet var ännu så brännbart, att man icke gärna nämnde Dreyfus' namn,
detta namn som de sista åren söndrat mänskligheten i två hälfter.
Doktorn tog pennan och skrev under sin egen adress med några raska
streck.
-- Måtte jag nu inte ha skrivit bort heder och samvete, sade han.
-- Si så där ja! ropades i korus.
-- Jaa, gossar, upptog doktorn, jag har måst ändra mening fyra gånger
under processen, och jag vet ännu inte om jag blivit Dreyfusard som jag
blev Wagnerian.
Alla slogo ner ögonen, somliga för att dölja, andra för att demonstrera,
och i tystnaden som uppstod, hörde doktorn en anklagelse, som han måste
besvara.
-- Ser ni, att utleta sanningen i en spioneriprocess, för det första, är
nästan omöjligt, då alla parterna varit spioner och således umgåtts med
lögn, bedrägeri och falska papper. För det andra är det alldeles abnormt
att efter tre år revidera en process, då mänskliga minnet är så
bräckligt, då åren ändrat synpunkterna, nya intressen väckt nya
passioner; då vittnen försvunnit, papper undanröjts eller förkommit ...
-- Ja, men det var hemlig domstol, invände den gamle Gustav Borg.
-- Ja-a, varför inte? Vår frisinnade jury är ju också hemlig ...
-- Jag tror du är på generalernas sida? föll Gustav ut.
-- Nu är vi där! svarade doktorn. Det är då själva fan att mänskor ska
förlora förståndet, bara man talar om den här satans processen.
Isak tyckte det var synd om doktorn, som befann sig i en oskyldigt falsk
ställning, och med ett mänskligt drag av deltagande sökte han hjälpa
honom; om det nu var motivet:
-- Saken är inte klar, det medger jag, tog han till ordet. För mig
finnas tre mörka punkter, som äro mig absolut oförklarliga. Den första
är den: Varför begärde Dreyfus cyankalium, när han fick höra om
revisionen? Varför blev han inte glad? -- Det andra: Han trodde då
straxt att generalerna tagit hans parti och bad sin fru gå till
Boisdeffre och söka hjälp. Hur kunde han ha så god tanke om Boisdeffre,
vilken han kände? Det är ju en infernalisk situation. För det tredje:
När jag läste generalernas anklagelser i Rennes, ja, mina herrar, så
blev jag övertygad om Dreyfus' skuld; vad ger ni mig för det? Och till
den grad, i synnerhet då generalerna förklarade att Bordereaun icke
varit bestämmande, så övertygad blev jag av alla deras indicier, men
mest av deras klara ord och nobla ton, att jag sade för mig själv: Skjut
dig, Labori! När så Labori blev skjuten och vägrade mottaga sin egen
läkares hjälp från Paris; när inga forskningar anställdes efter
mördaren; när icke kulan ur såret blev undersökt för att få spår på
mördaren, så tänkte jag: det här är sjukt! Saken är oklar.
Nu inträffade, som oftast sker, att när en människa ger ädelmod på hand
åt andra, de andra börja översvalla i ädelmod. Holger tog genast i som
en kugg, och ädelmodets hjul började gå.
-- Det Isak säger har jag också tänkt; och mäster Demange's försvar, som
torkade in, har berott på den fasa han fick när han såg sin klient i
Rennes. Labori och Picquart lär ha övergivit honom nu ...
Auktioneringen hade börjat, och fåfängan att få visa nya synpunkter på
en gammal sak grep omkring.
-- Ja, avbröt Kurt, jag har också funnit några mörka ställen. Särskilt
finner jag logiken man använt högst bedrövlig. Tyska rikets kansler har
i riksdagen förklarat att han icke visste något om Dreyfus' spionerier?
Nej, tacka för det, hur fan skulle han kunna sitta där borta i Berlin
och veta om det, som skedde i Paris. Men att Bülows enfaldiga yttrande,
som är intetsägande, tas som ett bevis, det är sublimt! Vidare när
sergeant Depert i fängelset hört Dreyfus förklara: »Jag är skyldig, men
icke ensam», så jävas detta vittnesmål därmed att fängelsets direktör
icke hört det. Skall endast vad en fängelsedirektör hört vara sant? Den
som tar emot ett sådant jäv, den skall vara rutten ini huvet. -- Tänken
er: därför att direktörn icke hört det, så är det falskt. -- Vidare
säger man med anspråk på bindande kraft: Dreyfus blev icke glad åt
revisionen!
-- Nej! Det var stolthet! -- Kan ni fatta den stoltheten? -- Om han
vägrat begära nåd, då hade han varit stolt! Men att vägra mottaga
rättvisa?
Uppeldningen stegrades och hettan ökades. Sellén ville också kasta på en
pinne:
-- Ja, logik, ja! Därför att Henry som yrkesspion förfalskat ett
dokument, så sluter man att även de bevisliga äkta voro falska. Är det
logik? För övrigt ska jag bekänna, att ...
-- Nej, hör ni, om vi sitter så här, avbröt doktorn, så får vi Dreyfus
skyldig, och det var ju inte meningen, eller vad säger Max?
-- Jag kan inte neka, svarade greven betänksamt, att saken är dunkel.
Det tillsattes ju en Dreyfusministär med Waldeck-Rousseau i avsikt att
fria Dreyfus; denna ministär tillsätter en regeringskommissarie
Carrière, som icke var general, och vilken skulle fria Dreyfus, emedan
han var övertygad om dennes oskuld. Nåväl: efter hörandet av generaler
och vittnen i Rennes, och trots Esterhazys Bordereau och Henrys
förfalskning, blir han omvänd under processens gång. Detta är underligt!
Vidare har man pekat på Bordereaun, alldeles som trollkarlen pekar åt
taket, medan han tar upp något under bordsduken. Bordereaun är värdelös
som bevis, likasom Esterhazys vittnesmål; men fastän sakkunnige nu
svurit att Bordereaun icke har ett spår av Dreyfus' stil, så har Dreyfus
själv erkänt likheten då han utbrister: »De har stulit min stil!» Vi
sitter inne i så mycket motsägelser, att vi knappt ha rätt att bilda oss
en mening. Att Dreyfus, som gjorts till en ängel, icke var någon, efter
som han är en människa, det har intet att säga, men Zola och Björnson
skulle icke ha svurit på hans heder. Dreyfus har uttalat tio osanningar,
varmed han beslagits. Han förnekade först att han kände
ostbanans organisation. Han kände den! Han förnekade sig känna
koncentrationsplanen! Han kände den! Han nekade att han närvarit vid
general Ransons konferens! Han var närvarande. Han påstod sig aldrig ha
känt till Picquart! Han kände till honom. Han sade förut att han aldrig
varit i Mülhausen! Nu erkänner han att han varit där varje sommar. Han
påstod att han aldrig sett skjuthandboken. Han hade sett den! Han
bedyrade att han aldrig känt artilleripjäsen 120. Han hade känt den. Han
bestred att han råkat utländska militärattachéer hos Bodsons. Han hade
råkat dem. Björnson, denna, denna ... svor på Dreyfus' sedlighet!
Dreyfus vidgår att han haft älskarinnor som gift, men att det icke
angick någon, emedan han hade råd. Det må vara, och det angår ingen! Men
Björnsons vittnesmål! La verité! Zola anklagade generalerna för
skurkaktighet! Men Dreyfus skickar sin tack till generalerna, troende
dem om bättre! La verité, Zola! Men det förekommer även andra hemska
detaljer i processen. Dreyfus kallar till sin hjälp major Curé. Denne
kommer -- och vittnar _emot_ honom. Dreyfus litar på överste Cordiers
mellankomst! Denne har ingenting att säga. Men detta då: överste Munier,
som skulle överföra viktiga telegram, dog på tåget. Chaulain-Sauvinière
dog på tåget, major d'Attel, dog på tåget. Och dessa hemlighetsfulla
dödsfall: Lemercier-Picard, Guenée, Ressman och flera! Och nu efteråt
har Schneider i Wien dött, Scheurer-Kestner har dött, chefen för
generalstaben har dött! -- Detta går icke rätt till, och detta
lögnarkrig kommer en nästan att längta till krut och kulor! Men i allt
detta synes mig den gudomliga rättvisan ha talat och fällt dom. Dreyfus
dömdes till tio år i Rennes, därför att han skvallrat, och därmed
förrått sitt nya fädernesland; men han benådades, med rätt, på
förmildrande omständigheter: hans berättigade känslor för sitt gamla
fädernesland, sin barndoms första. Henry fick bära hand på sig som
rättvisans förfalskare; Esterhazy blev ärelös och biltog som en lögnare;
Felix Faure fick en varning att icke lirka; generalerna en maning, att
icke av otålighet och klentrogenhet lita på furstar och vederlikar. Och
nationen fick veta, att den redan bar på så många främmande element, att
den icke skulle tänka på revansch som kunde bli ett brödrakrig; och när
armén förlorat sin prestige, har den fått en ny med en nyare uppgift.
Den tjänar i detta ögonblick borta i östern sida om sida med tyskarne,
vilket de aldrig skulle ha gjort, om icke »processen» varit! Frankrike
är öppnat! liksom Kina! Men med »processen» följde även indragandet av
den religiösa frågan, som jag icke förstår vad den hade där att göra;
men den kom med, därför att Dreyfus var jude. Och nu hålla protestanter
och judar på att öppna klostren och släppa ut ett par hundra tusen
livstidsfångar. Det är ju alldeles som vid kröningar eller en ny konungs
tillträde till regeringen; men det är även svar på Bartholomeinatten,
fastän mycket beskedligare; det är ju bara välgärningar som lön för
ogärningar; det är ren kristlig kärlek, fastän viljan väl icke är den
goda; men vi se ju så ofta hur det onda får tjäna det goda; och Dreyfus
var icke en snäll man, men han har tjänat, som vi alla!
-- Ja, tog doktor Borg igen ordet. Efter alla våra medgivanden, som väl
började av oppositionslust, eller av nyfikenhet att se sakens baksida,
finner jag det lättsinnigt att avsända denna skrivelse till Zola, som
trott sig ensam ha funnit la verité. Några korn hade han funnit, men
mera agnar, och lite bossig på ryggen har han nog blivit. Om vi i
stället skulle gratulera honom såsom den på nytt födde troende, på
framtiden troende författaren till Paris och Arbetet; till socialisten
Emile Zola? Ska vi göra så?
Alla, utom gamle Borg, svarade ja; och därvid blev det.
Ester, som hade tjänstgöring på dårhuset, avlägsnade sig, beledsagad av
Max.
Dessa gingo länge tysta gatorna framåt, slutligen sade Max:
-- Har du märkt att han är lik den antika statyn Sliparen?
-- Ja, det har du rätt i; mest hakan, som börjar vid öronen.
-- Minns du nu cyklonen i Paris 96, som började vid S:t Sulpice, dränkte
la Revanche, härjade Justitiepalatset och slutade vid Hopital Saint
Louis, sedan han först skakat om Saint Louis' Sainte Chapelle? Tror du
nu på symbolist-cykloner?
-- Vad i herrans namn skall man tro? Jag blir rädd!
-- Men en annan ockult omständighet, det vill säga ännu oförklarlig, är
denna: Vid stora revolutionen, dagen innan Bastiljens stormande,
rensades Tuileriträdgården av Royal Allemand. Bland officerarne
förekommo en Reinach och en Esterhazy. Tror du på slumpar?
-- Nej! Men sammanhanget dock?
-- Vet inte! Sammanhanget vore ju att ge förklaringen, och den få vi
icke. Och därför blir varje förklaring löjlig. Men det här då? Bædecker,
som icke är en ockult bok berättar helt oskyldigt: att när
konungagravarne i Speyer skövlades 1689, anfördes manövern av en som
hette Hinz. När konungagravarne i Saint Denis plundrades 1789 hette den,
som skötte saken också Hinz.
-- Vad skulle det innebära?
-- Vet inte!
-- Hör du, har du känt Dreyfus?
Här stannade greve Max, och betraktade Ester, som om han ville se, om
hon skämtade:
-- Nej, jag har icke känt honom ... men, om vi råkas på tu man hand, om
många år, och du då är lika intresserad som nu, skall jag berätta en
historia ... Ja, det var en försynens man, men någon lidande Kristus var
han inte.
-- Är du kristen?
-- Ja, jag är en kristen fritänkare ... Och underligt är att när vi nu
rivit kristendomen, så följde så mycken visdom med och så mycken
humanitet. Vi ha blivit råare och dummare ... Om man nu vill råka en fin
människa, så skall man söka bland läsarne, bara de inte talar om Jesus
och frågar efter din själ. Vill du se en behärskad, vårdad i språk och
tankar, human i omdömet, resignerad i sorgen, alltid med blicken uppåt,
förandligande allt vad han vidrör, undvikande stöta och såra,
disciplinerande sin kropp, så se en läsare! Han strävar till Übermensch,
men misslyckas ofta, erkännes. Men det är strävandet, ser du ... bara
han lät bli att tala om det. Religion till eget bruk, invärtes, men icke
...
-- Men glädjen vid livet?
-- Vad är det för glädje?
-- Ser du, det är där våra vägar skiljas.
-- Va för det? Jag har min stilla glädje på mitt sätt, men ... Du
erinrar mig om Chopins 2:a nocturne och vårt första möte hos flickorna,
som levde i glädje ... det var deras surrogat för ...
-- Vad är din största glädje?
-- Att föda en ny tanke! Då är jag far och mor på samma gång, och
behöver inte dela äran med en kvinna, som går sin väg med mitt barn, och
säger att det är hennes ...
-- Max, njuter du av att jag lider?
-- Nej, jag lider av de lidanden jag tillfogar, men jag hör på din fråga
att förhållandet med dig är det omvända ...
-- När jag ser dig lida, så älskar jag dig; det klär dig. Men när du är
glad, så hatar jag dig; du blir banal, övermodig, hög. För övrigt blir
jag alltid rädd för en glad människa; den som skrattar visar tänderna,
och är icke långt från att bitas ...
De tystnade båda, Ester därför att hon märkte det hon huggit sig själv i
benet, och Max därför att han icke ville såra genom att avslöja hennes
bom.
* * * * *
I Götiska rummen hade man kommit in i en livligare stämning. Gustav Borg
hade ett brev från sonen Anders i Amerika, ur vilket han gav utdrag:
-- »Det mest utmärkande i det nya livet här i Amerika är alltings
rörlighet, ostadighet. Man får ingen ro; allt förändras så hastigt;
välstånd och fattigdom växla, så att inga klasser och ätter hinna
bildas; den rike har varit fattig och kan bli det än, det vet han; den
fattige har varit rik och kan bli det än. Därför förstå de varann; äro
försiktiga och förtänksamma. -- -- -- Dagen är för kort, och man skyndar
till nattens vila som till den enda stora njutningen vilken intet
kostar; och man vaknar till det heliga arbetets allvar, på vars
samvetsgranna utförande ens tillvaro beror. Här är en nåd att få arbeta,
och man erinras stundligen att man ingen rättighet har till livet, utan
att allt är nåd. -- -- -- Denna hårda skola uppammar ett släkte, som
blir fruktansvärt, när det en gång skall sända ut svärmar. Jag ser redan
på Europa som på ett utblommat Hellas: mycket vackert, men försvagat och
sannolikt utdömt; filosoferar över livet, men lever det icke ...»
-- Ja, pojken har rätt, avbröt doktorn, som sin vana trogen ville föra
ordet. Vet ni att sista redogörelsen ger upp 250,000 utvandrare från
Sverige sedan 1890; och de flesta mellan 15 och 35 år. Landet blir till
slut befolkat av barn och ålderstigna ...
-- Är det underligt då att kvinnorna måste fram och arbeta? inföll
Gustav Borg, som gärna passade på.
-- Du sade något! Ja, i ett samhälle av barn och pensionerade, _måste_
hon ju fram och arbeta, efter som inga män finns att leva på ... Det var
en ny synpunkt! Men skall hon härska också, må då Asien bryta in över
oss, och må vi hellre behärskas av barbariska män än av societetsdamer,
aspasior och emancipissor. -- -- --
-- Nu bryta vi upp till Skansen! kommenderade Gustav Borg.
-- Ja, låt oss gå till Kapitolium och tacka gudarne för det gångna
seklet, som slutade med Dreyfus och började med Napoleon, vars bröder
åtminstone synas tillhöra Israels barn.
* * * * *
Ester och Max hade kommit utanför tullen, där i halvmörkret det ensliga
slottet reste sig vitt, med ljus tända innanför de höga fönstren.
Max talade som för sig själv:
-- Det finns ett ord, som fallit ur bruket bland bildade, och man skäms
att uttala det; det är ordet synd. Man har filosoferat bort begreppet
skuld, men skuldkänslan finns kvar. Jag är född med ont samvete, och var
som barn rädd att bli upptäckt. Detta kan inte förklaras med annat än
ett föregående okänt.
-- Det är sjukliga förnimmelser, och vi ha många sådana fall här inne,
upplyste Ester. Vi ha till exempel en som tror att han skrivit
Bordereaun.
-- Ja, vad vet du om det?
-- Nej, hör! Nu kan jag inte följa dig längre.
-- Det vet jag, och jag begär det icke heller. Du är alltid i ton med
mig, men minst en oktav under. -- Av intet blir intet, och allt har en
tillräcklig grund; alltså, om han tror att han är den skyldige, finns
det en logisk grund för det. Inbillningarne äga en högre verklighet,
vars sammanhang med det verkliga jag icke förstår, men icke vågar
förneka. Verkligheten kan ju icke intränga i mitt inre och få uttryck
igen, utan att ha passerat som föreställning eller inbillning.
Verkligheten känna vi således endast genom våra föreställningar om
densamma; därför variera våra framställningar av en uppfattad verklighet
så oändligt. För övrigt kan en själ icke existera utan sammanverkan med
andra själar. Nu har jag anledning tro, att alla själar stå i
rapport med varandra; och det finns människor med så känsliga
mottagningsapparater att de känna med hela mänskligheten och
följaktligen lida med den. Men det finns också de som på avstånd öva
inflytande på andra, till och med okända; det vet du.
-- Ja, det förnekar jag ej!
-- Nåväl, hur vet du att icke ...
Greve Max hade fått en vana att icke fullborda meningar, emedan han
visste att Ester utfyllde dem eller hörde hans tankar, och han avbröt
sig alltid, då den tysta tanken bättre tolkade ett ofullgånget, än det
banaliserande ordet skulle göra det.
-- Jag vågade nämna ordet synd; jag tror att alla sjukdomar äro följder
av synden. De kroppsliga sjukdomarne botas ju också i analogi med de
andliga. Först nödgas man till de förödmjukande bekännelserna inför
läkaren (bikten). Därpå dömes man av honom till botgöring; bittra örter,
fasta, strängt iakttagande, försakelser; och ofta ålägges man bortlägga
vanor, laster, undvika sinnesrörelser, tänka på ljusa saker. När man så
är botad, skall man gå till prästen (läkarn) att tacka och offra. Och så
får man det rådet: Akta er nu för recidiv; det är översatt: »Gå, men
synda icke härefter!» -- Är det inte likt? -- Men hur behandlar ni de
sinnessjuke därinne, de själssjuka som skulle ha själavård? Jo, ni ger
deras kroppar kallt vatten och morfin! -- Minns du hur Hanne Joel i sin
märkliga bok Hinsides skildrar sitt tillfrisknande? -- Sedan hon länge
skymfat läkarne och sin omgivning, föll hon slutligen en julafton i
kris. Hon brast i gråt och utropade: Jag har varit dum och högfärdig!
Och därmed var hon botad. Fru Schram var hårdare, men hon böjde sig
slutligen och blev frisk genom en sköterskas vänlighet. Så lite kan
ibland hjälpa -- ett gott ord! som man så sällan hör! -- Det är intet
sjukhus det här slottet, det är nog ett Inferno eller en straffanstalt,
och till det värsta i straffet hör nog detta att läkaren »icke förstår»
den sjuke; att gå oförstådd eller missförstådd, det är ju helvetet.
-- Vi ha ju präst, eller själasörjare, också.
-- Kan man inte säga att de flesta här hysa motvilja mot prästen och
religionen? De lära ju häda och smäda?
-- Det är olika, ty en del komma hit just genom religionsgrubbel.
-- Ja, de vilja genomtränga förlåten och så få de se skådespel med
bakvända kulisser ... det är straffet. Ni har ju skalden X. här?
-- Ja, han är här!
-- Nåväl, han utmanade Herren och stämde honom på valplatsen i Hinnoms
dal! Vem segrade?
-- Tror du att det var detta?
-- Ja, vad skulle det annars vara? Tobaks- och alkoholförgiftning är ju
lätt botad. Deliranter gå själva till sjukhuset, och komma ut om åtta
dar. Tänk att du inte kan se ett kausalsammanhang, som är så slående!
-- Tvångsföreställningar ...
-- Ett nytt ord i ordboken; men saken och orsaken? Var är tvingaren? Vem
tvingar mördaren att tänka på sitt brott? Samvetet! Och bakom samvetet?
-- Emellertid, skalden slutade i en religiös kris ...
-- Där ser du vad religion är!
-- Akta dig! Akta dig! -- Nu tror jag icke man har rätt att klaga på
läkarevården här. Den sjuke skall väl isoleras fullständigt genom de
omgivandes oförståelse; han skall ensam med sitt samvete göra opp sina
angelägenheter; icke kunna få tillfälle beklaga sig och bli falsk
martyr. -- -- -- Är du aldrig rädd att vara här?
-- Nej, inte jag, ty jag iakttager mig. Men det finns kandidater, som
försätta sig i svaghetstillstånd genom oordentligt liv, och de bli
mörkrädda, fastän de icke tro på något annat än fysiologin. Man har ju
sett professorer här, som angripits; och tjänare ha vi flera ...
De inträdde i slottet. Abstrakt, strävt, gråtfärdigt som
självmordsrummet i ett hotell, det där rummet, som man alltid ger den
gäst, vilken ser mest olycklig ut, rummet av tre dörrar och ett fönster;
där sängen står vid en igenlåst dörr med nyckelhålet invid huvudkudden,
och soffan, enkom gjord att man varken kan sitta eller ligga på den,
framför andra dörren; detta rum med utsikt åt köksgården och ostädade
rum mitt över, och som synes vara reserverat åt självmördaren.
Greve Max blev beklämd; men Ester, som kom för sent, måste genast gå sin
rond, och vännen följde. En lång korridor och en trappa ner; brandposter
med slangar som långa svarta ormar slingrande sig utmed de vita
väggarne, gaslågor som fjärilar av eld; slutligen en ruta med galler,
där de stannade.
Inne i något som liknade ett stall stod mitt på golvet en gammal naken
man, alldeles naken på stengolvet och han höll armarne sträckta uppåt
som en antik adorant eller ett pelarhelgon.
-- Varför är han naken? frågade Max.
-- Därför att han tar av sig kläderna och har 40 graders feber; det har
han haft i tre år, och där har han stått i tre år. Han tror sig vara i
en ormagrop.
-- Då gissar jag vem det är! Det är den, som berövade änkor och
faderlösa deras egendom med svek, avklädde dem, men med lagliga medel!
Ser du att det finns andra lagar än rådhusrättens! Men, Ester, varför
tror han sig i ormgropen? Inte har han läst Dantes Inferno, 24:de
sången, där tjuvar plågas av ormar.
-- Står det så? Inte har han läst Dante!
-- Nå, var tror du Dante fått sitt ifrån? Har han hittat på det, eller
har han haft någon grund för det? Finns det något objektivt, fast, att
taga på i dessa straff-former, som ni kallar sjukdomar? Ja, svarar jag,
och på grunder ... Jag tror även att i religionerna finnas antydningar
om ... Har du läst Swedenborg, så skall du finna att hans beskrivningar
på helvetena, som äro _sinnestillstånd_ och _inga orter_, att de
sammanfalla med de inbillningar, som du här har att göra med. Det finns
således en konstant: Sök den och du får lösning på många gåtor ... om du
vill, eller kan!
De gingo vidare. Ester fladdrade framför med sin stora pelerinkappa och
sitt yrande hår, som av gaslågorna lystes upp som guld i det
genomfallande ljuset. Greven, smärt, mörk, blek, följde.
Så stannade de vid ett galler. Därinnanför satt en ung flicka på en stol
och gjorde ingenting.
-- Tala till henne! sade greven.
-- Vad gör ni här, fröken? frågade Ester bara för att göra Max till
viljes.
-- Jag lider, svarade flickan som var av en skönhet, där själen låg ända
ut i huden.
-- Varför lider ni då?
-- Jag lider för min fars missgärningar; han har inte tid att lida sitt
straff, ty han måste arbeta för familjen. Och jag har bett Gud att jag
skulle få lida för hans skull. Som jag är oskyldig, äro mina kval större
än hans skulle vara, och därför är tiden förkortad. Men ve honom, om han
är otacksam eller icke bättrar sig, då får han det själv över sig! Det
vet han, och därför tar han sig i akt. Han vet också att jag följer
honom överallt och håller reda på honom. -- Å, det är tungt, men det har
ett slut. -- Om tre år skall jag komma hem till julen!
De gingo vidare.
-- Tror du icke, frågade Max, att denna ängel vet vad hon gör? Tror du
icke hon är klok? Gör dig besvär med att i hemlighet utforska hennes
far, och utrön om hon talat sant!
-- Det har vi inte tid med!
-- Du har rätt! -- Men såg du vem hon var lik?
-- Ja, nu vet jag, vem du menar ...
-- Nåå? Är det hans syster, då känner du fadren! ... Men vart leder den
här trappan?
-- Ner till det allra värsta! Där bo ...
-- Jag vet; där är Swedenborgs träckhelveten för de vällustiga ...
-- Säger Swedenborg det ...?
-- Ja, stämmer det?