Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 14

Nu, då de försjunkna i sina samtal gått med inåtvända blickar, stannade
de plötsligt och sågo upp. Där låg framför dem en vit, skinande stad,
klädd som till fest.
Max stannade, och såg framåt, uppåt som i en extas:
-- Ljuset har kommit igen!
Och de gingo framåt, under det han talade:
-- Fruktan för det vita har försvunnit. Ögonen tålde icke vita hus,
därför förbjöd hygienen kalkputset, och vår ungdoms fasader voro
bestrukna med sot och rost; myndigheterna påbjödo kimrök eller järnockra
i vitlimningen. Och det gröna, förhoppningsgröna, som estetiken
bannlyst, därför, och därför att ... det gröna har firat sin återkomst;
det vita grönskar, och grönskan förgylles. Själva nationalflaggan har
ljusnat från den dova indigon till den milda kobolt, från det digra
äggula till det bleka guld. -- Vi ha vandrat i dunklet, men det var bara
en solförmörkelse, som måste vara sin tid ut. Jag minns som barn, när
småsystrarne buro vita strumpor liksom deras mödrar; och jag minns, när
de blevo svarta om benen; jag tyckte de liknade dämoner, som komma ner
ur skorstenar; det vita blev svart, och det fanns vissa kvinnor, som
koketterade med sorgdräkt, fastän de ingen sorg hade. Nu ljusnar det
igen; strumpan har fått färg, och kängan har mistat sin svärta; kvinnan
har fått igen sitt långa hår, befriat sin hals och barm -- nu får vi
mödrar igen -- med barn till halsband!
De hade uppnått brohuvudet och vandrade in i den vita staden. De sågo
icke mänskorna; de omgåvos av sin egen skyddande _aura_, vilken gjorde
dem liksom osynliga. Byggnaderna och föremålen granskade de icke, utan
behandlade dem som dekorationer till sina tankebilder. De lekte fram
förbi maskiner, mineral, vapen, möbler och handelskram. De kastade sig
in i gamla Stockholm; trivdes i forntidens glömska en stund, men erforo
en beklämning och ryckte upp sig till nu'et! Leva nu, icke då! Icke en
dag tillbaka, snarare framåt, framför sig själv och sin tid.
Slutligen satte de sig i den blå grottan. Max talade alltjämt.
-- Nu tänker jag blått, nu ser jag blått; jag vet var jag är, men jag
har glömt det, och jag är icke här. Jag vet vad du heter, men jag vill
icke nämna ditt namn, ty du är icke den du är. -- Vet du vad Gudsivalag
var? Det var en andlig släktskap, som troddes existera mellan faddrar åt
samma barn. Jag tror på sådant, på själarnes självständiga tillvaro
utanför kropparne, och på andlig blodskam. Vi måtte vara syskon på något
okänt sätt, och därför få vi icke barn; därför bära vi på en skuld, och
skamkänsla, den vi icke kunna förklara. Du är icke den du är, ty när du
är frånvarande och jag försöker erinra dig, blir du till en annan ...
-- Vem blir jag då?
-- Ibland min mor, ibland min syster, ibland ... Vet du jag tror att
själarne leva så oberoende av kropparne, att de kunna sätta skott i
andras bark, och leva saprofytiskt på främmande. Laven, som växer på
träd och sten, är ett samliv av en alg och en svamp, ett bolag som
kallas symbios. Det är äktenskapet, det andliga menar jag, och
äktenskapstycket är den ännu oförklarade själens bildkraft att knåda om
materien. Jag hade sett din far, men aldrig din mor, då jag en gång på
teatern, många bänkar framför mig, såg ett fruntimmers nacke, som väckte
min uppmärksamhet. Jag vände mig till mitt sällskap och sade
ofrivilligt: Detta fruntimmers nacke erinrar mig om Gustav Borg! -- Ja,
det är hans hustru! svarades mig. -- Om det hade varit ansiktet, kunde
man förstå verkan av anpassningen i umgänget, men en nacke. Det låter ju
som fabler.
-- Man föds visserligen tvillingar, gentog Ester, men man kan bli det
också. Min mor hade en tvillingsyster, och när denna en gång skar sig i
handen, så kände min mor smärtan långt därifrån. Du och jag ha blivit
tvillingar, men vi måste upphöra vara det.
-- Jag tror vi dö i samma stund bandet klippes. Smärtan att skiljas är
den största av alla lidanden, men vi måste därhän!
-- Kan du tänka dig ett slut?
-- Nej! Och det som icke kan tänkas ... det finns inte.
De gingo återigen att byta plats; och de kommo upp på Skansen.
Skällande hundar hälsade dem, och Max krympte ihop av smärta:
-- Dessa djur här? Finns då inte människor i Sverige?
-- Du är icke djurvän?
-- Nej, jag hatar allt djuriskt, som du vet, i synnerhet hos mig själv.
Och de här djurvännerna -- ja, du vet själva förstyret höll på att döda
sina barn med russin och mandel (hon var vegetarian), men kunde icke
höra, att man slaktade ett får. De som stå så lågt på djurskalan att de
känna med djur men icke med människobarn, de kunde saklöst skickas till
veterinärn att lukta på cyankalium. De avgrunder, en sådan
människoliknande själ döljer, borde den rättast söka dölja. Jag har hört
att kavallerister och herdar ... Nej, nu lämna vi denna plats! Här är
ont, och det är alltid ont, där man håller djur instängda! -- Låt oss gå
till Swedenborgs lusthus.
-- Har du läst Swedenborg?
-- Man _läser_ icke Swedenborg, man undfår honom, eller undfår honom
icke. Man kan endast förstå honom, om man upplevat detsamma som han.
Därför är det inte farligt att läsa honom; ty för den oinvigde är han
sluten bok.
De vandrade och vandrade.
* * * * *
Utanför centralrestaurangen satt konsul Levi med doktor Borg.
-- Nå, felfinnare, vad säger du om allt detta?
-- Jag ville hälst tiga och behålla mitt vackra intryck av fest.
-- Nej, du skall beundra, beundra svenska industrin och uppfinningarne.
-- Vilka uppfinningar?
-- Si så där, ja!
-- Små applikationer av äldre idéer, andras tema, egna variationer!
-- Nå, men separatorn då? Sveriges ära och rikedom.
-- Ja, den! Att separera malmer, socker och melass har alltid varit
centrifugens uppgift; nu separerar han grädde, se där allt!
-- Du, pratar! Det är just dess användning på mjölken, som är ny.
-- Nej, mjölkseparatorn uppfanns 1864 av Prandtl i Bajern, men
utvecklades i Sverige.
-- Det var huggarn! Men ångturbinen då? Duger den?
-- Ja, men den är gammal! Att släppa in ånga i stället för vatten, se
där allt! Axeln är ny! Nej, den som släpper in i ångmaskinen annan
vätska än vatten, vätska med lägre kokpunkt, såsom eter med 45°
kokpunkt, den där har sparat kraft; den är en uppfinnare. Då man kan
elda ett lokomotiv med en spritlampa, då ska jag vara med och
prisbelöna. Eller när man gör en sportballong, som stiger, fylld med
kvävgas värmd av en fotogenkamin.
-- Kvävgas?
-- Ja, kvävet, som har samma egentliga vikt som lysgas eller 0,9, skall
naturligtvis lyfta en ballong. Då kvävet varken antändes eller
exploderar, kan det uppvärmas, antingen med bensinlampa, fotogenkamin
eller acetylen. Då sitter jag i värmen och sköter en skruv; stiger eller
faller efter behov, och kan stiga ur utan att tömma min ballong, och då
kan jag gå upp och ner att söka nya passande vindar.
-- Men eldfaran?
-- Kvävet är icke eldfarligt, och impregnerad duk tar icke eld! Det där
kan du beställa hos en ingenjör, liksom regulatorn till min eter- eller
bensinång-maskin!
-- Har du flera uppfinningar?
-- Ja, vi ska bränna vatten. Du vet att koks brinner bättre med vatten
än utan! Gör dig då ett poröst koks av eldfast lera eller gjutjärn och
fukta det oupphörligt med överhettad ånga, sedan du fått en initialeld
av vanligt kokes, som ger ångan.
-- Det där låter bra; har du mer att utställa på din utställning?
-- Jo, vi har ett teleskop. De här gamla stora åbäkena äro alldeles
onödiga. Jag såg nyligen i tuben till en magnetisk teodolit, där tuben
inte var mer än en halv fot lång och glasen inte större än tvåöringar.
Det var en kikare, som dugde. Nu är det det kostliga att man inte får ha
för starka förstoringar för planeterna. Mars tål bara 50 gångers
förstoring. Stjärnorna är ingenting att se på, ty de bli mindre ju
större förstoringen, alltså kuriösa ljuskällor. Återstår solen och
månen, och dem ser man lika bra med en teaterkikare. Nu skulle vi ha ...
Se där kommer Kurt!
Kurt Borg trädde fram. Han såg högtidlig ut, men även distraherad:
-- Var kommer du ifrån? hälsade doktorn.
-- Jag kommer ifrån något stort och vackert; jag har varit på
riddarhuset, på religionskongressen; och jag har hört en biskop
komplimentera rabbinen.
Isak Levi syntes mindre hänförd än arkitekten väntat, ty Isak räknade
religiösa ting till sådant som man inte talar om.
Doktorn däremot tog fatt i ämnet:
-- Ja, även det efterklang! Religionsparlamentet i Chicago 1893 var
mycket större. Där fanns alla jordens folk och religioner, och
församlingen mottog varje morgon Välsignelsen av dagens president,
antingen denne var muhammedan, buddhist, katolik eller protestant, och
själva påven skickade sin lyckönskan ... I vår kongress fattas något
väsentligt, och det är en katolik.
-- Si så, har du också blitt katolik? replikerade Kurt.
Doktorn svarade icke på den dumma frågan:
-- Det ligger något så exklusivt lutherskt-allenasaliggörande i det här
mötet, och därför är det bornerat som allt lutherskt. För övrigt minns
ni kanske inte att det var Pius IX, som 1868 sammankallade även greker,
protestanter och andra icke-katoliker till vatikanska conciliet för att
få till stånd en kompromiss mellan de kristna, till en början. De
inbjudna heretici kommo icke, och så blev det som det blev!
-- Ja, det kan vara, återtog Kurt, men här är stort i görningen, och vi
få se nytt i det nya seklet.
-- Franska upplysningen vid revolutionen var mycket längre framme än vi
nu; de raserade alltsammans; och det, som kongressen nu knåpar ner, är
bara vad deras eget motstånd byggt upp. -- -- --
Det hade mulnat, och himlen var randad av sepiafärgade kardor, som stodo
på stup. Det mörknade uppöver, men den vita staden framstod ändå vitare,
leende mot den svarta himmeln.
-- Det här artar sig till en cyklon, sade doktorn.
-- Apropos cyklon, minns ni cyklonen i Paris? inföll Kurt. Det var den
10 september i fjor, jag var där och såg den. Det var hiskligt att
skåda, så att många förlorade förståndet av skräck. Den härjade på
platsen Saint-Sulpice vid Jesuitseminariet ... fortsatte ner åt Seinen
och slog sönder ett kolskepp, som hette la Revanche ...
-- Det var en symbolistisk cyklon, inföll Isak.
-- Därpå gick den till Ludvig den Heliges Sainte-Chapelle och rev ner
ställningarne, sedan rusade den in i justitiepalatset. Där satt en
domare och föredrog ett mål, då med ens fönsterna slogos upp och ett
stort träd med rötter och allt slungades in i domsalen; en post utanför
flyttades in med vaktkur och slungades genom en lång korridor.
Justitiepalatset syntes mest hemsökt. Men därifrån gick virvlen upp till
Hospitalet Saint-Louis och rev ner 50 meter järnstaket, som höll på att
slå ihjäl en medarbetare i Le Courrier de Paris.
-- Sitter du och hittar på det där? Vännen Max skulle göra en
järteckenshistoria av det, men lyckligtvis är det lugnt i Paris sedan
ett år; och järtecken bruka icke klicka inom år och dag?
-- Hitta på? Du skall få läsa ett urklipp ur Vossische Zeitung, som jag
har på mig!
-- Nej tack! Jag minns nog ändå: Jesuiterseminariet, Saint Louis två
gånger, la Revanche och justitiepalatset ...
-- Lägg det på minnet, då, sade Kurt med en skarp, nästan fanatisk ton;
och om det händer något i Paris, i år eller nästa år, så ...
-- Har du också blivit ockult? parerade doktorn.
-- Ockult eller icke, men här stundar saker! ... Jag hade en dröm i
Paris ...
-- Den får du tyda med drömboken!
-- Skämta du, men tag den här tidningslappen, och göm den, på försök i
alla fall. Du tycker ju om experiment. Det är Vossische Zeitung av 15
september 1896. Vi ha 97 i år!
-- Gott, sade doktorn! Håller vi vad att ingenting kommer ut ur den där
legenden?
-- Vi håller vad! Hundra kronor! sade Kurt. Isak vittnar.
Isak hade med stor uppmärksamhet åhört historien; och när han bevittnat
vadet, tog han upp sin plånbok, letade fram ett tidningspapper, och lade
på bordet.
-- Här är verkligen en fransk skildring av cyklonen, och den stämmer med
Kurts. Om den betyder något? Tja! Vi få väl se!
-- Vad fan skulle det betyda? Inte kan man göra cykloner, inte ens om
man är jesuit eller ockultist, och några övernaturliga cykloner tror
ingen människa på.
-- Vi få väl se! Vi få väl se!
* * * * *
Ester och Max vandrade utanför konsthallen. Max talade:
-- Det förefaller som om mänskorna här icke älskade varandra utan mera
skrämdes ihop, av fruktan för något okänt kommande; det är som den
sjukes behov att försona sig med ovännen; men tillfrisknar han, så är
fienden framme igen.
De stannade och betraktade först cyklonmolnen på himmelen, sedan kastade
de sina blickar inåt konsthallens loggia som om de ville söka skydd
därinne.
-- Ser du? återupptog greven. Ser du bysten därinne.
-- Det är Arvid Falk! Lever han?
-- Ja, han lever.
-- Kom ska vi se på honom!
De gingo in i verandan; och greve Max började igen:
-- Det är oväntat att se honom få vara med här, men han betraktas som
död och ofarlig.
-- Vem har gjort bysten?
-- Ett fruntimmer; det är ju eget.
-- Nej, varför det; han har ju alltid haft samliv med kvinnor och barn,
svarade Ester. -- Men vad är det på sockeln?
-- Det ser ut som eldslågor. Skall det vara svavlet han uppger sig ha
analyserat, eller är det infernot, som han nu går igenom?
-- Han ser inte rädd ut, snarare lyser han av det gudomliga övermodet,
som gudarne hata.
-- Har någon förstått den mannen, tror du? Han påstår att ingen gjort
det, emedan han icke förstått sig själv; men han synes ana ibland sin
livsgåta och han fattar sig som en uppgift. Han är för mig så lik
Balzacs Louis Lambert, en som inte är hemma här. Hans missnöje med allt
härnere vill han tillskriva sina latenta minnen om ett bättre; han
tycker allting är dåliga kopior av original, dem han dunkelt erinrar
sig. Och hans svajande mellan askes-fromhet och sinnlighet -- gudlöshet
anger att han betraktar jordelivet som ett straff och att han emellanåt
måste ta ett gyttjebad som penitens.
-- Har du känt honom?
-- Nej, jag tror ingen människa har känt honom. Han har en förmåga att
kaschera sig i umgänget genom att anpassa sig efter den talande, så att
hans åhörare endast får intrycket av att ha speglat sig eller talat vid
sig själv. Därför har man så många konstiga karaktäristiker om honom,
där det förefaller som om porträttörerna återgivit sina egna bilder,
icke hans! Nyligen har en kvinna försökt i en essay utreda honom, men
hon erkänner att hon strandat, och att hon varit nära förlora
förståndet.
-- Varför är han så hatad då?
-- Emedan I icke ären av denna världen, därför hatar världen eder!
I detsamma kände greve Max som en varm fläck på sin rygg; och när han
vände sig om, såg han en man av obestämd ålder stå och betrakta bysten
med ett ironiskt, nästan försmädligt leende.
Greven höll på att ge till ett utrop, men vände sig i stället till Ester
och sade henne något med ögonen.
Den okände gick in i hallen.
-- Var det han?
-- Jag tror det!
-- Såg du hans min? Han såg ner på sig själv, och sade med ansiktet: Den
är vi färdig med!
-- Vad skulle det betyda?
-- Han stod ju alltid över sig själv, och med den starkaste självkänsla
förenade han det mest uppriktiga självförakt. Kanske han är inne på nya
banor och nu ser ned på sin gamla reinkarnation!
-- Tror du det var han? Han är ju i Paris!
-- Dubbelgångare i pöbelns mening tror jag inte på; men det kunde ha
varit en projektion av oss utifrån bysten. Vi, du och jag, »se» ju
varandra ibland, och det är ju bara projektioner, plus något som jag
icke känner ännu. Teosoferna ha observerat faktum, men kunna icke
förklara det; nämna det dock »tillfälliga materialiseringar av tankens
halvmateria».
-- Men han gick så tunga steg?
-- Ja, han lär trampa så tungt, som om han hölle sig fast vid marken för
att icke lyftas opp. -- Vet du vad levitation är?
-- Ja! -- Men vill du inte så på konstverken?
-- Jag är blind på ögonen, jag kan inte se utvärtes ting; jag vill bara
gå vid din sida, ty då är det ljust ini mig -- kan du förklara det?
Fastän jag tycker ofta du är från mörkret, när jag tänker över dig. Då
hatar jag dig som det onda; men straxt blir det mörkt. Vad är det? --
Nå, nu när försoningens tid är inne, tror du att man och kvinna skola
försonas också, och att könstriden skall biläggas?
-- Nej, svarade Ester, det tror jag inte, ty höllos de icke isär genom
differenser, bleve hela världen pervers. Du vet ju att alla damernas
vänner äro konstiga. De äga dam-själar, och därför ära de sig själva i
kvinnan. Ynglingar som ju äro sexuellt odeciderade ännu, de dyrka ju
kvinnan. Men har du märkt att våra herrar ha upphört tala om sina
förhållanden ...
-- Jag hörde inte vad du sade.
-- Nej, du har en förmåga att göra dig immun mot andras inflytelser.
-- När de draga neråt! -- Nu mörknar du igen!
De vandrade, men höllo stort avstånd, och Max såg ut som om han ville
springa in i nästa port och gömma sig.
-- Låt oss skiljas på en stund, sade Ester, så råkas vi om en timme vid
utgången.
-- Tack för att du är intelligent! svarade Max; men vi skiljas som
vänner, eljes äro vi straxt efter varandra.
-- Som vänner!
* * * * *
Utställningens vita stad låg där under den hotande cyklonhimmeln, som
aldrig ville brista.
Det var en improviserad arkitektur, som icke erinrade om Sverige, men
mera om Orienten. Var fingo byggmästarne denna inspiration? Från solens
uppgångsländer, dit nu världens blickar vände sig med väntan och bävan,
sedan Japan givit en stöt, som fortplantade rörelsen västerut, och som
kanske skulle börja en ny period i världshistorien, så ny att
historieskrivarne fingo kalla den för nyare tiden och allt förut, vår
samtid inberäknad, forntiden. Man hade tagit hål på de stora getingboen
därborta i östern, och nu svärmade de gula och svarta. Men den fjärran
västern vid solens nedgång hade också rört på sig. Alla jordens folk
hade kokats ihop därborta och givit en ny avföda, som kände sitt
världsborgarskap slutligen, som icke erkände Atlantens rågång, utan
ville vara med om jordens delning, räknas bland Europas stormakter.
Gamla Spanien, hidalgon, Amerikas första erövrare, hade blivit utvräkt,
och Columbus hade från sin första grav på Hayti hämnats sina lidna
oförrätter. I denna gastkramning mellan östern och västern kände Europa
sin tillvaro hotad, och skrämda som småfåglar skockade de sig samman i
en tvungen vänskap, som tog sitt första uttryck i tsarens reskript, som
sedan blev anledningen till fredskongressen i Haag, vilken väl närmast
betydde: europeiska makternas sammanslutning till gemensamt försvar mot
gemensam fiende, alltså ingen världsfred. Den bepansrade näven hade
slagit in portarne på den kinesiska muren, och revanschmännen från Sedan
hade slopat revanschen för att fäkta tillsammans med preussarne.
Europeerna hade upphört vara bygdpatrioter, och deras nationer voro
blivna minnesmärken liknande studenternas nationer vid universiteten,
som buro egna fanor vid festliga tillfällen, men i vardagslag voro
medlemmar av kåren. I förkänslan av sin undergång såsom korporation hade
Sverige också ryckt sig tillsamman, vänt sig tillbaka att se på sina
minnen, städat byrålådorna och plockat ut det, som skulle gömmas och
det, som skulle brännas. Kyrkor, slott och kojor hade genomletats och
souvenirerna voro samlade på det heliga berget, på Skansen.
Över det vita kosmopolis på Lejonslätten reste sig Skansberget med sin
svarta tallskog och sina lantliga gammalmodiga klockstaplar, som ringde
i griften en forntid, vilken många trodde nu skulle bli en
uppståndelsens. Och skalderna manade upp skuggor, frambesvor Carl XII
och vederlikar. Vägar och gångstigar på det heliga berget buro alla
stora namn för att väcka nationens självkänsla, och stärka sambandet hos
de söndrade partierna, som nu skulle förenas i _det förflutna_.
I pressens paviljong sutto doktor Borg och redaktör Holger i ett enskilt
rum och drabbade väldiga. Doktorn var i raseri:
-- Det här är ju maskerad, och du får icke smickra dina landsmäns
fåfänga, så att de förlora sansen, och tror sig vara Carl-den-tolftar.
Vi kunna endast samlas uppriktigt i nutid för framtid. Dynastien är ju
sedan 1809 bara och kan icke räkna anor från Lützen och Narva; halva
adeln är exotisk, och hela Skåne börjar ju först efter slaget vid Lund;
inte kan du be skåningarne hurra för Breitenfeld, där de icke voro med;
utställningens kommissarie, vår vän Isak, är ju en främling från
orienten och kan väl varken fira Luther eller Carl XI. Ni äro taktlösa,
och såra utan att veta det! Själva skansmannen är en exot, det svär jag
på, och jag som negerpojke kan lika lite som Syrach och Isak känna något
av Grönlunds entusiasm för dalkullor och Jösse-häradspolskor. Det är
inte uppriktigt, det här, och du borde framför alla kommendera: Se
framåt! -- Du lade inte märke till rabbinens berättigade angrepp på vår
dyrkan av det usla förgångna, då han på kongressen i går rök ut mot vår
bildning fotad på Hellas och Rom. Han strök ett tjockt kritstreck över
Platos idealstat, som han kallade -- mitt i riddarhuset! -- för en
pederaststat! Hade jag varit där, skulle jag ha hissat honom. -- Vad
satan ha vi med Grekland och Rom och Carl den tolfte att göra? Ni lever
nere i gravar med lik under det samtiden rusar er förbi och framtiden
med. Men det är denna rysliga uppfostran vi får i skolorna och vid
universiteten, och det är studentexamen, som nu är lika med en
magistergrad från 30-talet.
-- Vad vill du man skall göra då?
-- Fackskolor och utbildning till kallet. Låt juristerna börja att
skriva rent och vara springpojkar hos advokater från de äro fjorton år;
skicka medicinarna på sjukhusen som skötare vid samma ålder; låt
ingenjörerna börja som filare på verkstan, låt prästerna, om de ska
vara, börja hos klockarn och sätta opp nummerna, och lära sig
expeditionen hos en roteman. Stäng de fyra fakulteterna, och konfirmera
barnen i folkskolan med läsa, skriva och quatuor species: sedan ut med
dem att utbilda sig i facket. Man måste kunna sitt yrke nu för tiden,
eljes går man under i konkurrensen; och vi kan ingenting, bara
konversera i salonger, på krogar och möten. Vi ska vara verserade och
kunna språka med damerna om allting, men vi är bara dilettanter på alla
områden. Var ska vi få statsmän ifrån, när ingen statskunskap läres? Vår
regering är ju ett spektakel också. Om somrarne får man se en
sjöminister sköta kyrka och skola, en gardesofficer bestyr om jordbruket
och en f. d. assessor dirigerar armé och flotta. Är det statskonst. Och
statsrådet hinner inte väl lära sig elementen av expeditionschefen,
förrän han är fockad. Hela landet är därför överlupet av för detta
statsråd, och om man frågar en skolpojke vad han vill bli, så svarar
han: jag vill bli för detta statsråd! För att bli vice häradshövding
måste man kunna grundlagarne, men för att bli departementschef och
minister behöver man ingenting kunna. Jag vill inte tala om de voterande
riksdagsmännen, de ha så mycke hut att de brukar köpa grundlagen, men
utskottsledamöterna, som faktiskt lagstifta, borde känna landets alla
lagar och vara utbildade statsmän. Voro utskotten statsmän, så skulle de
sitta i permanens och samarbeta med regeringsdepartementen, icke som nu
uppträda några månader störande, ingripande på måfå, och alltid som
regeringens fiender. Varför skall regering och riksdag alltid uppträda
som fiender, alltid söka stuka varandra? Att få igenom en motion är ju
att slå ett rekord, och om en minister får majoritet, så har han tagit
ett pris -- priset att slippa bli fockad, att få sitta kvar. -- Och vad
talas om i riksdan? Om s-t; och varietéer och operakällarn, om pensioner
och brolagningar; till och med polisärenden, gardistuppträden, hästarnes
utfodring, svagdrickshantering och besiktningsäventyr, om damernas
toaletter, skolpojkars cigarrökning? Är det statskonst? -- Riksdan har
ju visat sin inkompetens, då den skjuter alla viktiga ärender till
kommittéer av sakkunniga, men riksdan själv skulle ju bestå av
sakkunniga! -- Är det styrelse, är det lagstiftare?
-- Vad kan man göra då?
-- Ingenting! Jo rasera bara, rasera! Det kan intet växa under snön;
intet kan byggas, utan att man raserat det gamla huset. Gå bara negativt
till väga; kom aldrig med ett positivt förslag, det blir bara löjligt;
upphäv gamla lagar, giv frihet, och låt krafterna verka! Du skall vara
en väckare, och inte en sövare! Ajö med dig, nu slog klockan sju!
* * * * *
Nedan Skansberget och som om det hörde dit, reste sig ett svart hus, som
mest utgjordes av ett tryckande tak; gammalt murket trä, som enkom var
preparerat för att se murket ut; en rad små fönster nere vid marken
antydde olust för ljuset. Det såg ut som en lada, men kunde vara en
kyrka.
Doktor Borg och Isak Levi stodo och betraktade den, och doktorn talade
själv som vanligt:
-- Där har du Norge! Svart och murket, som kastar sin skugga över vår
ljusa stad. Det höga taket ser bara ut som skryt, det är ingenting under
det; inga vindar eller loft, tjänar till ingenting, bara bondskryt!
-- Är du norskhatare nu?
-- Ja, alldeles förb.! -- Varför skulle jag inte hata min fiende! Varför
skulle jag inte få hata norrmän, när de skryter med sitt svenskhat? Jag
får väl välja mina antipatier och sympatier som andra dödliga. Har du
något att anmärka mot det?
-- Men du arbetar för ett fritt Norge!
-- Javisst, jag erkänner dess berättigade krav, men jag vill också bli
fri från det här svarta pjåsket, som vi fått över oss! som en
sinnessjukdom. Ska vi dyrka den där dovregubben och hans fåniga Nora?
Vet du vad Zola kallar honom? -- »Den sista frukten ur vår goda George
Sands förtorkade länder.» Sardou kallar honom »en stolle» och Tolstoj
säger att han är rubbad. Den dyrkas i Sverige! -- Nå, han är ändå
prästen! Men klockarn den är värre! Nu se de ut som gamla gorillor båda
två! och du Isak, synes du ikke att prästen ligner en av unsere Leute?
-- Jaa, det kan du ha rätt i; svarade Isak. Han är nog icke bara Tisk.
Froschmäuler kallades han i Fliegende.
-- Och hela norska frigörelsepolitiken har under Karolines grova hand
urartat till en kamp om norska ministerhotellet, varifrån Norge menar
sig behärska svenska societeten. Jag går aldrig mer i hotellet; jag
ledsnade på att dricka skålar för dovregubbarne och Kristianiabohèmen,
och jag ville icke höra på deras häckel över Andrées ballongfärd. Vet du
vad det är för skillnad på Sverige och Norge? Jo, samma skillnad som
mellan Nordenskiöld och Nansen. Nordenskiöld tog sin utfästade
Nordostpassage, men blev icke nationalhjälte; Nansen tog icke sin
utlovade nordpol, men blev nationalhjälte. Sverige är ett styvmorsland,
och därför gör det vanligtvis sina storheter av intet, det letar opp
nollor och upphöjer dem till digniteter ...
-- Ja, men du var med och kanoniserade dovregubben?
-- Du vet ju hur det går till: man får ingen ro förrän man kastar ett
ben åt hopen. På det viset blev jag Wagnerian också, fastän jag tycker
han bara skrivit omusikalisk och ful musik; »skrivit» är ordet, ty det
är varken hört eller komponerat; det är skrivet. Men vi lever i en
pervers tid, och en demokratisk. Jag undrar också ibland om den här
demokratin vi slitit för icke är något galet, där den okunnige meddelar
kunskaper, där den rådlöse skall råda, där den svage skall styra, där de
förtryckte förtrycka och där det är mängden som gör'et. I en stat dock
som vår, där den ena hälften av nationen skriver opp vad den andra gör,
där statskalendern är stor som kyrkobibeln, där ämbetsmännens löner
utgöra en nationalförmögenhet, ämbetena blivit feodala, och ämbetsmännen
vasaller, där behövs kanske en stadigvarande demagogi som motvikt. Men
det kuriösa nu är det, att demos är rojalistisk, akademistisk,