Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 10

Total number of words is 4713
Total number of unique words is 1600
28.4 of words are in the 2000 most common words
37.2 of words are in the 5000 most common words
41.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Men när hon såg mannens fadersglädje och stolthet, blev hon full av hat.
En fullständigt djurisk elakhet växte fram, och hon ville icke unna
honom att vara far till hennes, _hennes_ barn.
Om av enfald eller bara elakhet, men, en morgon, när hon snattrade som
vanligt, föllo hennes ord så här:
-- Jag vet inte, men jag tycker inte du har någon del i det här barnet
...
Då brast doktorns afrikanska lynne ut, som han så länge undertryckt:
-- Vad f-n i h-e är det du säger? Är det inte mitt barn; så är du en
..., och det kan du inte mena.
Frun reste sig, klädde sig; och när hon skulle gå, yttrade hon:
-- Nu går jag, för alltid!
-- Ja, gå åt h-e, svarade doktorn. Du kan ju mörda en människa med din
bestialiska dumhet och din sataniska elakhet. Gå fort, annars sparkar
jag ut dig!
Därmed var det äktenskapet slut. Doktorn hade fått en skugga på sig, ty
han kunde ju inte försvara sig, även om han framlade fysiologiska bevis,
dem ingen begärde. Så gick han i raseri ett par månar, och i raseriet
gifte han om sig med en norska, och hade henne i grossess med detsamma.
Hon var i sjunde månaden, när de vigdes; och frun ville ha ett stilla
bröllop, men mannen ställde till ett dundrande kyrkbröllop mitt på
middan.
-- Det var så vackert, sa han, att se en välsignad kvinna.
Prästen tyckte inte detsamma, men fick nöja sig. Och när doktorn, såsom
egen giftoman förde sin högvälvda brud på stora gången genom kyrkan, då
föll skuggan bort, och han stod i ljus, klar och sund som han var ...
På middagen höll han ett tal inför hundra inbjudna personer, och drack
för sin maka och sitt ofödda barn.
-- Det var stil! sade somliga. Men andra tyckte det var cyniskt.
Detta äktenskap numro två gick en tid, så där, så där! Så kom Dockhemmet
förstås och hela mojet efter. Ligakvinnor och kanonkvinnor,
federationskvinnor och handskekvinnor. Det var ett helvete för en äkta
man att leva!
Hela den urgamla idolatrin blev gynolatri, eller kvinnodyrkan. Man hörde
en ateistpoet förklara att kvinnan var hans religion. All litteratur,
som icke förhärligade kvinnan, var ansedd värdelös, så att man verkligen
kunde tro med Spencer att poesin och konsten ledde sitt ursprung från
hanens kryperi för honan. Det hade gått an med denna kvinnoskålspoesi,
om icke den varit åtföljd av mannens självförnedring. Män njöto av att
förnedra sig, att leda i bevis det mannen var ett lägre djur, och när de
gamla narrarne Ibsen och Björnson rent ut förklarade att samhället
endast kunde räddas genom kvinnans uppsättande och mannens avsättande,
då var dårskapen på kulmen.
Kom härtill den norska frågan, så hade doktorn ett trevligt hem. Två
barn hade visserligen vuxit opp, till åldern av tretton och femton år,
men nu blevo de också till trätofrön. Allt blev trätofrö, och med en
oregerlig kvinna var ju ingenting att göra.
Varför de icke skildes? Barnen höll ihop eländet, minnena, och detta
outrannsakliga, som binder makar, även när de hata varandra.
Ockultisterna säga att de alstra halvandliga substrat ini varandra,
vilka äga ett slags väsenlik tillvaro; andra mena, att mannens och
kvinnans själar växa i varandra med sugrötter, och att de egentligen
leva i en beständig omfamning; de känna med och medelst varandra såsom
tvillingar påstås göra; därför lider även den parten, som gör den andra
ont; han lider av dess lidanden, som han själv vållat; därför är man
värnlös mot den man älskar, och älska är att lida. Därför är också
skiljas det smärtsammaste av allt; det är att riva sönder och upplösa
tillvaron, och minnena äro själarnes barn; dem kan man icke överge när
man vill. Det finns makar som hållit på att skiljas i trettio år utan
att lyckas; de skildes som förlovade, som nygifta, som gifta; de skildes
åtta dar före silverbröllopet; och när de kommit så långt, trodde de att
det skulle räcka livet ut. Men tre veckor efter gick mannen från huset,
blev borta en natt, den första på de trettio åren. Dagen därpå var han
hemma igen och för att illustrera försoningen satte han upp ett nytt bo;
och så fortsatte det.
Doktorn hade lidit genom sin första skilsmässa så grundligt, att han
beslutat hålla ut i andra äktenskapet, lida allt, utom förnedring. Men
det är så mycket som förnedrar omärkligt. Att hunsas i tjänares närvaro
är förnedrande för en man, och att behandlas som idiot i sina barns är
det ännu mer, i synnerhet när man är den klokare.
Detta dagliga och stundliga undertryckande av sina tycken kan slutligen
beröva den starkaste all självkänsla, och när doktorn märkte att han var
i fara, beslöt han fly, det enda möjliga stridssätt med onda kvinnor, ty
den som inlåter sig med ondskan råkar själv in i den. Och hennes ondska
verkade som ett nervgift, vilket höll på att ansticka honom.
Utbrottets närmaste anledning var som vanligt några väninnors ankomst i
huset. En av dem älskade fru Dagmar, hur pass oskyldigt är svårt att
avgöra, men damerna anse allt oskyldigt, som de ha för sig, även om
gränsen är överskriden.
Denna väninna började lägga sig i barnens uppfostran. Flickan
kortklipptes och gossens hår fick växa långt, allt för att utplåna
olikheten mellan könen. Men när gossen fick lida smälek i skolan för
detta sitt kvinnliga yttre, och när fadren tillika märkte att sonens
instinkter började förkvinnligas, blev han rädd; tog en sax och klippte
av håret. När modren fick se det, föll hon i raseri:
-- Skall icke en mor få uppfostra sina barn? skrek hon.
-- Hon skall så f-n heller, och inte uppfostra bugrar. Två ska vi vara
om'et, och jag är den ena.
Modren hotade gå till advokat. Det var hennes vanliga.
Men det fanns en annan faktor, som inverkade störande på äktenskapet,
och det var den då av en berömd läkare uppfunna konjaken. Den begagnades
av frun som panacé för alla krämpor, och mest om förmiddagarne för
nervositet, och om aftnarne mot sömnlöshet. De skenbart oskyldiga små
glasen förstörde lynnet och aptiten, gav sömn på olaga tider, och
borttog nattsömnen. Fastän uppfinnaren själv, professorn och
auktoriteten, slutade illa, ett offer för sin konjakshypotes, fortsattes
drickandet av damerna.
När doktorn varnade sin fru, svarade hon alltid med professorn.
-- Professorn måtte väl förstå det bättre än du, som inte är docent en
gång.
Med ett ord, det äktenskapet var moget, så utmognat, att när
brödrastriden blossade upp, en lätt vindstöt kom det att brista.
Fru Dagmar skrev i kvinnotidningen mot sin mans teorier, hon kallade,
dock utan att nämna hans namn, gjorde honom misstänkt som reaktionär och
varnade de liberala valmännen för en sådan kandidat. Därmed var kriget
öppet förklarat, och makarne bodde i var sin ända av våningen.
Men själva katastrofen påskyndades av en liten händelse, vilken kom som
den vore beställd.
En morgon på mottagningen inträdde ett mycket välklätt fruntimmer till
doktorn. Denne blev förvånad, ty fruntimmerna hade övergivit honom,
emedan han var »ofin»; han ville nämligen inte förstå deras antydningar,
utan sade rent ut deras baktankar; yppade deras hemligheter utan att
behöva fråga dem.
Han bad emellertid damen sitta ner, och när han fixerade henne, såg han
straxt vad sort det var. Uttrycket i ögonen stämde icke med munnens. Det
var ett barns haka, kinder och läppar, men ögonen sade något annat, ty
hon hade glömt att uppfostra sina ögon. När han nu frågade vad det var
åt henne, upplyste hon att det var blodbrist och nervositet.
Han hade fått ett välkänt spår, och frågade försiktigt vidare:
-- Är ni gift?
-- Ja!
-- Har ni barn, och hur många?
-- Ett barn.
-- När föddes det? (Nu gick det som efter formulär, ty han kunde
historien utantill.)
-- För tre år sen!
-- Nå än sedan?
Här blev en paus, ty i ordet »sedan» låg hela bekännelsen, som han
indirekt lade i hennes mun; men hon var icke kommen för att bekänna
något, tvärtom. Han återtog därför tråden och fortsatte själv.
-- Vill inte er man ha flera barn?
-- Nej!
-- Vill ni ha flera barn?
-- Nej!
-- Ja, det är därför ni är nervös och blodfattig; är er man också
nervös?
-- Om han? Det är han, som gör mig nervös, och det var det jag ville
tala om.
-- Hör nu frun! Ni gör nog varandra nervösa med det här fusket ...
-- Kan inte doktorn säga vad jag skall göra; jag kan inte leva ogift som
gift ...
-- Gör inte er man det också, efter som ni inte vill ha barn?
(Hon ville inte tala om sin man, inte tänka på honom.)
-- Kan inte doktorn ordinera något åt mig, något som ...
-- Menar ni att jag skall ordinera en älskare åt er? Då blir det han,
som gör barnet, och ni är lika nära den fruktade grossessen.
Det var hela hemligheten, och nu fick han se ett changemang för öppen
ridå; det lilla ansiktet utbyttes mot ett annat, så förfärligt att han
trodde en helt annan människa satt i stolen. Men han gick på
oförskräckt:
-- Att er man tröttnar på att utöva era laster förvånar mig inte ...
Längre hann han inte, ty damen var utom dörren i ett ögonblick.
Det var ju ett reguljärt fall och inträffade lika ofta som olyckliga
äktenskap.
Men när han kom ut till vaktmästaren i väntrummet, fann han damens namn.
Det var frun till redaktören av den liberala föreningens tidning. Nu
hade han förspänt så det dugde.
* * * * *
Men därmed var icke slut, ty efter en kvart inträdde fru Dagmar, och som
hon önskade ett längre samtal var hon blid, väl vetande att med
påflugenhet endast följde dörrstängning:
-- Vad var det med lilla fru ***, som var inne hos dig?
-- Det var att hon ville jag skulle ordinera henne en älskare? Ja, de
kommer ju hit och begär recept på fosterfördrivning och preventiv ...
-- Emellertid blir du anmäld för Läkarsällskapet för sårande beteende
mot kvinnlig patient.
-- Anser du hon hade rätt i sin anhållan?
-- Ja!
-- Då är du också ett ...
Han letade eldgaffeln, och frun försvann. Då kände han att det var slut.
Detta var tidens helvetiska könsstrid på liv och död. Och när man såg så
många män ruineras och dö i förtid, så blev orsaken aldrig utrönt, ty
man fick icke skriva om det.
Naturen hade givit mannen initiativrätten, emedan han är den verkande
orsaken, men nu skulle han berövas den; kvinnan som ingenting ger,
endast tar emot, tillvällade sig initiativet; och som hennes
receptivitet är obegränsad, måste varje man bli efter i en ojämn strid,
där utgifterna hava sin naturliga gräns. Och alla kringgåenden av
naturens lagar straffade sig. Männen, i stället för att bli fäder,
nedläto sig till att vara sina fruars alfonser; de modärna sängkamrarne
med sina två järnsängar liknade mediko-mekaniska institut,
fröklängningsanstalter, eller sjukgymnastikens enskilda rum. Det makarne
sökte funno de icke, ty _det_ finnes endast i moderskapet och
faderskapet. Därför blev det död i stället för födelse.
Adertonhundratalet var icke barnens århundrade, det är lögn.
Sjuttonhundratalet, med Rousseaus Emile, där mödrarne lärde dia sina
barn igen och återskänkte moderskapet dess förlorade ära, det var
barnens gyllene ålder. Men adertonhundratalet, särskilt dess slut, blev
barnens helvete. De barn som föddes kommo till av en olyckshändelse, av
en misslyckad hämning av viljeakten, därför föddes de viljelösa,
könlösa, karaktärslösa. Moderskapet föraktades; barnaföderska ville
ingen vara, och att giva modersmjölken själv ansågs skamligt. Barnen
fostrades med flaska, och voro alltid kinkiga, sömnlösa och sjuka.
Kemikalier, kolsyrat natron, mjölksocker, steriliserad komjölk, det var
utfodringen. En steril vätska, vars livskraft var dödad, skulle ersätta
den levande modersmjölken! Den gav också sterila människor, som icke
kunde få en ny tanke att växa; efterklangsmänniskor, automater, som gåvo
ifrån sig tryckta svar på mänsklighetens frågor, tryckta på små
papperslappar mot instickande av folkskoleavgiften. Det var automatens
tidevarv, och automatbarnens, flaskbarnens och napp-barnens, som aldrig
legat vid en moders varma barm, utan exercerades att ligga tysta och
frysa till kropp och själ i en rankig vagn under uppsyn av en främmande
ligakvinna och hennes fästman, ofta nog av en prostituerad, som fick
»suga opp nappen» med osteriliserade läppar.
Det var de sterila kvinnornas gyllene ålder; och de predikade
sterilitet, bildade församling och fingo profetissor, tills de slutligen
blevo ett av staten erkänt kyrkosamfund.
I kampen mot denna dekadens föll den sunda mannen doktor Borg, för att
aldrig resa sig.
Åtta dagar senare satt han ensam i sitt skövlade hem, och fjorton dagar
senare blev han utesluten på alla val-listor, såsom både reaktionär i
kvinnofrågan och såsom norskhatare.
Någon anmälan i Läkarsällskapet blev ej av, men hans praktik var skadad.


TRETTONDE KAPITLET.
Fru Brita på Storö.

Fru Brita Borg var icke alls så märkvärdig som hon troddes, och hennes
godmodighet låg mera i hullet. När kvinnosaken uppkom, var hon genast
med om att rädda mänskligheten, vars grundmurar nu skulle byggas på
samhällets pelare, kvinnan. Följaktligen skulle mannen störtas; och hon
kastade sig in i jakten. Bland dessa vettvillingar drevs en särskild
klappjakt på stora män. Carl XII själv grävdes opp och förklarades ha
varit kvinna; Napoleon var ingenting i sig själv, utan hans mor var
allt; Goethe hade allting lärt av sin mor (som ingenting visste). Å
andra sidan: alla kvinnornas hemliga sjukdomar komma från männen (vilka
männen dock fått från kvinnorna); alla män voro födda av kvinnor (men
att alla kvinnor voro avlade av män, taltes inte om!).
Allt detta lögnväsen och all denna orättvisa försvarade man med att
kvinnan nu skulle hämnas de inbillade orättvisorna. Vilka orättvisor?
frågade man. Jo naturens ojämna, men vackra fördelning av könen, vilken
synes gjord efter gyllene snittet, där den mindre delen förhåller sig
till den större som den större till det hela. Där kvinnan fick skönheten
och behaget; mannen styrkan och förståndet. Där kvinnan fick till
plikter att föda barnet och vårda det; mannen att avla det och försörja
det och modren.
Och i alla tider, när en man älskat en ärbar kvinna, hade hon haft alla
garantier för att bli behandlad väl, så länge hon var trogen. Därför
hade kvinnan alltid orätt, när hon klagade på sin man; ty av hennes
uppförande berodde hans. När en amerikanare kastat en brinnande lampa i
ansiktet på sin hustru, utlät sig fredsdomaren så: Vilken förfärlig
kvinna! -- Ja, en man vilken älskat en kvinna, måste ha sett det ur-onda
innan han kunnat glömma sig därhän.
Kvinnan har alltid orätt gentemot sin man, därför att han är mannen och
hon bihanget till mannen.
Mannen är människan, som ensam skapat hela kulturen: åkerbruk, industri,
vetenskap, konster, litteratur, vars frukter han bjudit sin kvinna på
(att några få kvinnor varit med på ett hörn och knåpat efter, betyder
ingenting).
Fru Brita och vederlikar svarade: Men kvinnan har fött alla människor.
Därpå svarades: Men mannen har avlat alla människor och låtit kvinnan
föda sina barn! (Amen!)
Gustav Borg hade av medärvt galanteri från århundradets början, då
medeltidsidéer slogo upp igen under romantiken, genast ställt sig på
damernas sida; och i galanteriet eller ridderligheten mot damerna ligger
ju en partiskhet och orättvisa. Det är icke erkännande sin absoluta
underlägsenhet som en man stiger upp och lämnar sin plats åt ett
fruntimmer; det är den starkares godvilliga offer åt den svagare. Men så
ville damerna numera icke se på saken, utan det var en underkastelse för
den överlägsna de fordrade.
När nu fru Brita ville visa sin styrka, så blev hon rå och känslolös;
och något så vidrigt som ett rått fruntimmer gives icke. Att skilja
barnen från fadren, det var en bagatell; och att barnen tvinade av
saknad efter fadren, det generade inte alls. Ömhet, medlidande,
barmhärtighet mot de oskyldiga små, kom aldrig i frågan, bara hon kunde
få visa sin råhet mot den hatade mannen.
I sin stämning till tinget anförde hon tjugo anklagelsepunkter, av vilka
de flesta voro falska eller lätta att besvara. Han hade varit brutal
(när hon ljög honom mitt i ansiktet); han hade försummat henne i
äktenskapet (därför att hon vägrat honom eller velat sälja sin gunst);
han hade varit snål emot henne (därför att hon förtjänade själv på
översättningar och satte pängarne på banken eller festade opp dem); och
så vidare.
Att stå på tinget och avslöja sin hustru, även som kopplerska åt
dottern, det förbjöd honom hans »ridderlighet». Därför skickade han en
advokat med fullmakt, som på alla frågor om han hade något att invända,
endast skulle svara: »ingenting».
Att rivas om barnen ville han icke, ty de behövde bättre sin mor än
honom.
Hade han kunnat förmå sig till ett försvar med motanklagelser, är det
möjligt att han vunnit både barnen och egendomen. Nu skulle han mista
allt; det visste han, ty domaren var en kvinnosaksman.
Emellertid, nu satt fru Brita på Storö och regerade. Barnfröken var
naturligtvis avskedad och de minderåriga voro bortkomna. Överlämnade åt
sig själva och den främmande fröken gingo de omkring sorgsna och frågade
efter fadren. De barmhärtiga svarade att han var bortrest, de
obarmhärtiga att han var bortkörd. I själva verket befann sig fadren på
beständig flyttning. Från staden hade han tagit tillbaka till Storö och
hyrt sig in hos nämndemannen. Därifrån gjorde han strövtåg på ön; besteg
berg och klev opp i höga trän bara för att få se takåsarne, under vilka
hans barn levde.
Nu hade Ester och Max installerat sig efter behag och gjorde ingen
hemlighet av sitt förhållande. Ja, de uppförde till och med små husliga
scener, som påminde om äktenskapets allra fulaste. Modren observerade
dem, men teg en lång tid. Slutligen en eftermiddag, gick hon in till de
unga, och utan omsvep ställde hon sin fråga på greven:
-- Nå, Max, när tänker du gifta dig?
Efter en överraskningens paus, svarade Ester:
-- Gifta oss? Aldrig.
-- Har inte Max givit äktenskapslöfte?
-- Nej, tvärtom, svarade Ester; vi ha lovat varandra att aldrig gifta
oss. Ha vi inte sett nog elände hos er och de andra, för att avskräckas
från att avlägga ed inför Gud att älska varann hela livet? Vem rår över
sina känslor och tycken? Vem dristar lova om våren, att det inte skall
bli höst?
-- Jaså, greve Max är en sån där fästman, som man får dras med i
kökskammarn? Vi kallade dem för matfriare i min ungdom.
Greven reste sig, och insåg i ett ögonblick det falska i sin ställning,
så att han blev stum. Men flickan tog åter ordet.
-- När kom du på de åsikterna, mor? Du som ...
-- Nu, svarade modren. Nu, när jag på er studerat det fria förhållandet;
och när jag hört era stormar och ert gräl, har jag funnit att det fria
är lika galet som det bundna. Det är således bosch att skylla på lagen
och jag visste det nästan förut, då jag sett hålldamer och deras hållare
vara lika olyckliga som äkta folk, och, märk väl, haft lika svårt att
skiljas, fastän de varit fria. Det är icke äktenskapets fel, utan det
ligger i sakens natur; kärleken är strid på liv och död, och ur stridiga
krafter skall födas ett nytt kraftigt liv, med rättigheter på livet, och
dessa rättigheter bevakas av staten och kyrkan tillsvidare, vilka äro
alla sina barns förmyndare. Nu går ni och tar ut lysning; mat och husrum
får ni av mig, men inga pängar.
-- Men eden, den falska eden?
-- Den tar staten på sig; för resten finns det skilsmässa, som löser en
från sin ed.
Samtalet var avslutat, och man skildes för att först råkas vid
aftonbordet.
De unga sutto på Esters rum och voro allvarliga.
-- Vi måste viga oss, sade greven, ty eljes är mitt anseende förlorat,
och jag kan icke akta mig själv.
-- Låt gå för vigseln, svarade Ester, men vi flytta aldrig tillsammans,
ty då bli vi fiender, det känner jag på mig. Lagbunden frihet! det är
jag med om, men icke lagbundet tvång.
-- Väl! Men trohet, så länge bandet varar, vidfogade greven.
-- Trohet? Det är ju att binda sig ...
-- Vi binda ju oss och varann genom avtal, och avtal måste hållas, eljes
ramlar världen.
Det förstod inte Ester:
-- Det strider mot min natur, svarade hon.
-- Ty din natur är trolöshet! undföll det greven.
Och i samma stund brast något; och en eld tändes. Det var första gången
könsstriden dök upp i deras liv. Den frågan hade icke existerat för dem,
menade de, och de levde utan en tanke på den naturliga skillnaden mellan
könen. Nu sutto de som man och kvinna, nakna efter syndafallet, sedan de
ätit av medvetandets kunskapsträd.
Efter en förfärlig paus, öppnade Max, åter samtalet:
-- Märker du att vi hata varann nu?
-- Som man och kvinna, ja.
-- Då måtte könen vara fiender?
-- Visst det, liksom nord- och sydpol på magneten.
-- Då är kärleken hat, och släktet består genom hat, och icke genom
kärlek.
Märkligt var att när hälst de talat hatfullt, så ökades attraktionen,
liksom om strömstyrkan vunnit på omkastningen; och de drogos så mäktigt
till varandra i något, som liknade kärlek, men uppenbarade sig som ett
rasande hat. Nu sökte han henne med eldade blickar och nalkades henne
som om han ville göra henne ont, bränna opp henne, förinta henne. Icke
för att få något utan för att ge, ge något fruktansvärt, av ureldens
väsen, se henne lida en anteciperad födslovånda.
Men hon, väckt av samtalet nyss, ville icke ta emot; hon erinrade nu sin
ställning som kvinnan, sin förödmjukande ställning, som ingenting hade
att ge, och som kascherade detta under talesättet, »att hon givit honom
allt, att hon givit sig»; och hon sprang upp som en vildkatt, tog
papperskniven från bordet, och skrek:
-- Jag hatar dig!
Detta kunde betyda: Jag fruktar dig i detta ögonblick, ty om du, nu fick
min vilja, skulle jag gå omkring i nio månar som ett fågelbo åt din
unge; din! Det vill jag inte! Jag vill inte ligga ut ditt ägg. Jag vill
inte vara din åker, där du sår ...
Han följde hennes tysta tankar och svarade inom sig. Du skördar där jag
sått; du går bort med mitt barn, när jag låtit dig föda det; du tjuv,
som, när du fött min unge, (ty det är min, emedan jag ger livet och
rörelsen) vill stryka ut mig och mitt verk. Jag läser i dina ögon att du
vore i stånd förneka mitt faderskap och göra dig själv till sköka, bara
för att få tillgripa min egendom, och i modersstolthet promenera mitt
barn på gatorna och skryta med ditt verk. Att få förnedra en man, se där
det yttersta målet för en kvinnas äregirighet!
Därpå skämdes de; satte sig i var sitt soffhörn och hatade.
Så började det på igen. Greven öppnade:
-- Ja, nu vägrar du min bön, och jag får icke bli ond; men om jag vägrar
på din befallning, så anser du dig ha rätt bli ond, ja ... Tänk att
förnuftiga människor ska hålla på att rivas som kattor! Brunst och hat!
se där är kärleken, det högsta, som det skulle vara, och tillhör ändock
de lägsta regionerna. Du som är läkare, vad är kärleken i dess mest
verkliga uttryck?
-- En sekretion!
-- Bravo! Och sådant skall upptaga vår mesta tid och våra bästa tankar!
Vet du, Ester, idealist var jag aldrig, men nog är verkligheten en
karrikatyr på våra idéer om tingen. Allting är neddraget och förvänt;
det finns ögonblick, då jag hör en sanning i den gamla sagans: förbannad
vare jorden för din skull! Det finns stunder, då jag tror den förryckte
Stagnelius hade rätt, när han klagar över att våra mänskosjälar fått
krypa in i djurkroppar. Vi uppföra ju oss som djur, vi kyssas med samma
mun, som lägger in maten, och vi älska med avföringsorganen! Är det
stolt då att vara människa? Nej, förödmjukande är det, och vi borde
alltid gå och skämmas. Darwinisterna ha nog rätt i att människokroppen
är en utveckling av djurkroppen, men de glömma att själen har en
självständig tillvaro med anor uppifrån, med minnen från stjärnorna, och
att det här köttet bara är ett fodral, som stramar. Egypternas
själavandring är nog riktig den, men jag tror vi redan hålla på med den
vandringen i denna apliknande hydda. Vet du jag såg i simskolan en gång
på de vitgulröda människokropparne, och slogs av likheten med -- icke
apor, utan med unga svin, som också äro rosenröda och hårlösa. Vet du
att jag har ögonblick, då jag bokstavligen icke får rum i min hud, då
jag ville krypa ur skinnet, och flyga min väg. Jag börjar tro på alla
gamla sagor; jag tror på syndafallet, ty sedan vi föllo, du och jag, ha
vi bara föraktat varann. Den första tiden, jag älskade dig, såg jag icke
din kropp; jag såg bara din själ, och den var skön och god. Sedan kom
djävulen och djuret. Häromdagen såg jag djuret hos dig, i ditt öga. Det
blev i ett tag som dött målat porslin, eller liknade ett emaljöga i
optikerns skylt. Då blev jag rädd. -- Och likafullt, vi måste ta ut
lysningen! måste ner i kökets och barnkammarens dy; du och jag som alla
andra. -- Det heliga äkta ståndet, där kärleken ingen del har, där
undfångelsens sköna ögonblick alltid lär följas av ovett, där alla
laster blomstra, och dygden, om den skulle uppenbara sig som god smak,
dygden, är ett fel, som kan bli skilsmässgrund. Jag har en gift vän, som
anklagades för köld mot hustrun. Inför domaren uttryckte han sig vårdat
som så här. Min hustru anklagar mig för köld. Vi ha endast ett barn
tillsammans efter ett års äktenskap; men om vi hade varit gifta i
Konstantinopel, hade jag nu kunnat haft två hundra barn; och ändå klagar
_hon_! Tvåhundra! Men du vet, mänskorna älska icke, att man försvarar
sig ...
Nu ringde det till aftonvard, och de måste gå ner. Det var kallt vid
bordet, stelt. De små voro där också. Av ett misstag hade gossen fått
fadrens servettring. Han satt och lekte med den och läste namnchiffret;
hans läppar rörde sig, men man hörde icke ett ljud. Dock fru Brita
hörde, hon, och förstod; och med ett ryck tog hon ringen från honom.
Gossen rodnade, slog ner ögonen, och efter en stund yttrade han:
-- Kan den ena människan förbjuda den andra att tänka?
Intet svar följde; ty i detta »den ena människan och den andra» låg en
sådan personlig självkänsla, antydande att barnet fann sig i nivå med
modren; och denna blev också gripen, men mest därför att hon hörde
fadrens röst genom barnet. Denna man, som hon trodde sig ha utrotat från
jorden, steg upp igen och satt vid bordet, talande, förebrående. Skulle
han hämnas genom barnen, skulle hans själ ännu dväljas i detta hus,
varifrån han var utstängd? Hon fattade i denna stund ett gränslöst hat
till barnet, och när gossen av tanklöshet eller av omedveten vilja, tog
tillbaka servettringen, reste sig modren i raseri och röck barnet i
örat. Lugn, kall, behärskad och med en vuxen persons övertygelse,
uttalade gossen dessa ord, som han icke tänkt ut:
-- Rör mig icke, mamma, för då dör du!
Vad menade han? Menade han något? Vem vet? Alla barn äro underbarn i så
måtto, att deras intuitiva förstånd synes ligga färdigt i den lilla
ofullbordade kroppen. Men även barnkroppen tyckes vara färdig; den synes
blott i förminskad skala, och man får ofta det intryck, att man ser en
miniatyrmänniska, när man ser ett barn. Dessa naiva utbrott man hör hos
ett barn äro icke naiva, de äro lika djuptänkta som hos en äldre. Vi
läste ju nyss i en stor statsmans bekännelser huru han erinrade sig vara
precis lika klok i sina pojkår som på ålderdomen. Om så är, vartill
tjänar uppfostran då? Till att undertrycka!
Emellertid när gossen talat, skulle han såsom svar bli utvisad i ett
mörkt rum, därför att han talat vid bordet. Modren hade fattat honom i
armen, förstämningen var allmän, och greve Max beredde sig gå emellan,
då alla på en gång lystrade till.
Utifrån trädgården hördes ett rytande ljud, kanske ett råmande husdjurs
...
-- Inte går boskapen ute om vintern! avbröt greven den hemska tystnaden.
Intet svar följde, men modren stod blek, stannande i gesten, under det
gossens ansikte fick ett inre ljus och en frid såsom en döendes. Modren
och han hade ensamma förstått detta ljud. Det var fadren! En man, som
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 11
  • Parts
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 01
    Total number of words is 4379
    Total number of unique words is 1657
    24.8 of words are in the 2000 most common words
    33.2 of words are in the 5000 most common words
    37.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 02
    Total number of words is 4550
    Total number of unique words is 1637
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    38.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 03
    Total number of words is 4570
    Total number of unique words is 1730
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    37.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 04
    Total number of words is 4682
    Total number of unique words is 1705
    25.0 of words are in the 2000 most common words
    34.7 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 05
    Total number of words is 4750
    Total number of unique words is 1713
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.4 of words are in the 5000 most common words
    39.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 06
    Total number of words is 4548
    Total number of unique words is 1806
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    33.1 of words are in the 5000 most common words
    37.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 07
    Total number of words is 4888
    Total number of unique words is 1646
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 08
    Total number of words is 4730
    Total number of unique words is 1673
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 09
    Total number of words is 4706
    Total number of unique words is 1619
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    36.9 of words are in the 5000 most common words
    41.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 10
    Total number of words is 4713
    Total number of unique words is 1600
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 11
    Total number of words is 4687
    Total number of unique words is 1649
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 12
    Total number of words is 4656
    Total number of unique words is 1729
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 13
    Total number of words is 4876
    Total number of unique words is 1657
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 14
    Total number of words is 4685
    Total number of unique words is 1669
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    32.8 of words are in the 5000 most common words
    36.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 15
    Total number of words is 4726
    Total number of unique words is 1670
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 16
    Total number of words is 3953
    Total number of unique words is 1456
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    40.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.