Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 07

Total number of words is 4888
Total number of unique words is 1646
29.1 of words are in the 2000 most common words
39.9 of words are in the 5000 most common words
43.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
-- Nej! Det kan jag icke! svarade greven; och därför behandlar jag dem
alltid med en indifferent aktning som medmänniskor. Har ni för övrigt
märkt, att på deras väggar ni aldrig ser en oanständig bild, nästan
aldrig hör från deras mun ett plumpt ord ...
-- Ja, jag som läkare, och (här stannade Ester framför ordet, men lät
det gå) och kvinna får ju inte hörat ...
-- Inte jag heller, svarade greven ...
Nu log Ester:
-- De beror kanske på vem de talar vid.
Greven rodnade som en man, vilken får en artighet av en kvinna, och för
att dölja sin förlägenhet gick han vidare med stor iver ...
-- Men det mest utmärkande hos dessa flickor är deras benägenhet att
skratta; det skall vara roligt, allting skall vara roligt, icke som vi
trodde förr, emedan de vilja glömma eller slå bort samvetet; de kallas
ju för glädjeflickor, och det är rätta ordet. Vad är då detta för
naturligt urval av människor? Vad säger er vetenskap om den saken?
-- Den kan ingenting säga, ty den vet ingenting. Möjligt är att dessa
äro nära avkomlingar av vildar, då de ha ett annat samvete än -- vi, ty
det är nästan omöjligt att väcka deras skamkänsla; de vill inte höra
talas om'et, förstå det inte, slå bort det, och det värsta de frukta är
allvarliga män.
-- Ja, jag vet det, svarade greven; mig hatar de därför att jag är så
tråkig, och jag har ändå aldrig försökt tala förstånd vid dem; men jag
kan inte skratta ...
-- Inte? Men det är så hälsosamt!
-- När jag får något att le åt en gång, skall jag le; det är mänskligt;
men att skratta är alltid elakt, och framkallas av det befängda, det
förvridna, det onda; därför upplöser det sig vanligen i tårade ögon och
följes ofta av en tomhetskänsla, som slutar i verklig gråt, gråt utan
orsak.
Nu först bemärkte Ester att unge greven var klädd i frack. Det såg han
och fortsatte:
-- Ni ser på min frack! Ja, jag har varit på supé hos professor X.
-- Nåå?
-- Det är rysligt, men kanske nyttigt. De unga gymnastisera sig i att
tiga och de äldre i att förtiga; alla gå som med grimma för att inte
bitas; och i kväll var sällskapet sådant att ingen vågade yttra ett
förnuftigt ord; alla tego. Det kallas att utbyta meningar. Vet ni, efter
en sådan maskerad längtar man att komma hit. Eljes bruka alla supégäster
hasta till kafét, för att där få säga det som icke sades på bjudningen.
-- Tycker ni det är roligt att leva? frågade Ester helt hastigt.
-- Att leva? Är detta att leva? Det är ju bara frågan om att döda, döda
alla sunda, starka drifter, som skulle uppehålla livet; och dödar man
dem icke med försakelse utan ger dem luft, så dör man på sjukhuset,
eller senare dör man av kallbrand i det heliga äkta ståndet. Det var en
faslig blague det här med livsglädjen på 80-talet; profeterna slutade i
sorg, och allt gick tillbaks i de gamla spåren. Vet ni jag har en vän,
som ligger på sjukhuset och dör så sakta och varligt.
-- Jag känner honom; det är skalden ni menar?
-- Ja, ska vi gå dit, i månskenet? Han tar saken ganska lugnt.
-- Gärna! svarade Ester, och de bröto upp.
Höstnatten var månklar och ljum; de gingo tysta smågator, stora gröna
gator och kommo in i sjukhusparken. Under de väldiga träden voro tält
uppslagna för de sjuka, vilka där sovo eller vakade alltefter som. Men
under en lönn satt underläkaren och drack whisky med en kandidat. Ester
och greven, som kände båda, stego fram och frågade efter skalden.
-- Jo, svarade underläkaren, han ligger här invid och är vaken, men han
har väl inte så långt kvar, efter som han skickat bud på professor X.
-- Vad? Teologen? frågade Ester förvånad.
-- Ja, gubben och Axel plägade ju umgänge i all vänlighet, för att
strida, i all vänlighet, och skalden har bett oss vara vittnen till
deras sista batalj för att hindra oriktiga redogörelser om förloppet.
-- Få vi gå in till honom under tiden, då?
-- Var så god; han ligger och läser Andersens sagor.
Ester och greven gingo in i närmsta tält, och där låg Axel E. läsande
vid en lyktas sken.
Det var en liten utmagrad gestalt med svart helskägg, exotiskt utseende,
franskt eller italienskt; hans ögon voro stora, glänsande, och han
forskade en stund innan han kände igen de inträdande, ty hans ögon hade
börjat svika liksom hans hörsel. Därpå log han, räckte vardera en hand
och bad dem med viskande röst sitta ner. Han visste nog han skulle dö,
men han förteg det för sig själv, och ville inte att en annan skulle
säga det. Men ibland for högmodet i honom, och då skulle han skryta med
sin oräddhet.
-- Ja, gossar, viskade han, nu slocknar jag; ögat mister sitt ljus, örat
sitt ljud och rösten sin klang.
Nu hostade han, hemskt, ty han hade stryplungsot.
-- Men ser ni, ännu är det ingen fara, ty pulsen går ned till 38 grader
om nätterna, och nätterna är värst. Nog vore det skada i alla fall, om
jag nu skulle gå bort, då jag är rengjord från tobak och sprit och allt
annat. Jag känner mig som tvättad invärtes. Ja, det är ruskigt att leva.
-- Hör ni, den här Efraim är en konstig karl. Han skrev ett brev till
mig från Norrbotten och börjar så här: Om detta brev ännu träffar dig i
livet. -- Inte skriver man så till en sjuk människa. Ja, livet! Vet ni
vad det värsta är som jag upplevat? Sitt ner ska ni få höra! ... Ester
minns den där flickan med röda håret, ja! som jag skulle gifta mig med.
Jo, vi for över till Petersburg, och efter första lyckotiden kom
ledsnaden. Vet ni vad ledsnaden på tu man hand är? Ensam kan det vara
svårt; det är dock uppbyggligt; men på tu man hand det är fasansfullt,
det är döden; man är bunden vid varann, men man hatar varann, så
gränslöst, därför att man binder varann. Nåväl, hon hade i hemlighet
skaffat papper, som även skulle binda mig genom vigseln. När jag
upptäckte vem hon var, förebar jag min fattigdom mot ett äktenskaps
ingående, men då svarade hon: jag har pängar. Vi bodde på ett enkelt
hotell i samma rum. Men en dag -- hon var borta halva dagen -- förde hon
mig till en restaurant, den första i Petersburg. Där presenterade hon
mig för en vän, som bjöd oss på en hundrafrancs middag! Jag behövde ju
bara se för att förstå, och när de vid champagnen växlade en blick,
fattade jag ett beslut. Nåväl; hemkommen på natten låtsades jag somna.
När jag visste att hon sov, gick jag upp, tog hennes portmonnä, ty mina
pängar voro slut; grep mina kläder och skodon, smög ut i farstun; och i
iskalla vintern klädde jag mig -- i stenfarstun. Därpå sprang jag till
stationen. Men intet tåg fanns förr än sex timmar senare. Gossar! Jag
gick på stationen i sex timmar! Och i ångest att bli gripen som tjuv! --
Men jag lyckades fly! -- -- -- Tjuv! Vad säger ni om det? -- Och hur
skulle ni ha handlat?
-- På samma sätt, svarade greven, om för att trösta en döende, eller för
att han trodde sig i stånd till handlingen.
-- Tjuv! upprepade Axel E.
-- Nå, har du förebrått dig det sedan? frågade Ester.
-- Nej, svarade skalden. Kan ni tänka er det! Inte har jag förebrått
mig, men jag har varit ursinnig därför att jag tvingats in i en sådan
smutsig situation. Jag handlade på god tro, i hänförelse, och så ... men
vem jag skall bli ond på, vet jag inte. Slumpen, ödet, omständigheterna
äro för mig personer, som jag icke kan definiera, men vilka jag känner
som levande väsen.
-- Varför har du kallat på professorn? avklippte nu Ester, som tyckte
mer om verkligheter.
-- Professorn? Jaså; det hade jag glömt! Jo, jag var ensam och ville
strida med honom.
-- Vill du inte ha morfin och sova i stället?
-- Morfin biter inte på mig; nej, jag vill vara vaken och tala; jag vill
höra min röst så länge den hörs!
Nu visade sig i tältdörren ett vitt gubbhuvud, som icke var av det
vanliga slaget. Det var icke Paulushuvudet, icke Petrus heller, men
något av varje. Framifrån lyste välvilja, undergivenhet under ödet,
kristlig ödmjukhet; men i profil visade sig en druid, en Odins präst,
som letade efter flintkniven för att tälja ut hjärtat ur fångarne. Man
kom att tänka på Uppsala högar, på Odinslunds trädgrenar, där de
slaktade skulle hänga som offer åt den oförsonlige försonaren.
Men Axel E., som såg den gamles kolossala silhuett genom lyktskenet
kastad på tältduken, fann honom där tecknad som en molngubbe man ser
efter åskväder, något av Zeus eller Moses, och han blev ofrivilligt
imponerad, liksom alla vilka kommo i närheten av denna ungdomens
biktfader.
-- Nå, min kära Axel, började den gamle, hur har du det nu?
-- Det är nog dåligt, farbror, svarade Axel E., som redan ångrade, att
han i sin svaghet frammanat denne robyste kämpe.
-- Hur är det med din själ, då?
-- Ja, si farbror, det är den jag har legat och tänkt på i dessa nittio
dagar, men jag kommer icke till klarhet.
-- Inte det? Inte det? Har du inte kommit till medvetande om din skuld?
-- Nej, det har jag inte. Att jag är en syndare, det vet jag, eftersom
vi äro födda i synd; och efter vi alla äro syndare, så är jag intet
undantag som behöver bekänna mina synder inför en annan syndare, vilken
vore lika skyldig bikta sig inför mig, då vi ju äro syskon ...
-- Du är fjärran ännu, min gosse ...
-- Vänta lite, så skall jag säga alltihop i dess sammanhang, och mina
vänner här skola vara mina vittnen. -- -- --
Här hostade han, och hans viskande röst återfick sin klang, när han
reste sig i sittande ställning.
-- Jag var tolv år, då min manbarhet visade sig. Av fullt oförstånd, på
lek, blev jag narrad av en äldre kamrat, vilken jag sedan bannade över
som min ungdoms förförare, och ganska långt fram i tiden, då jag återsåg
honom och han namngav _sin_ förförare. Nåväl, jag blev skrämd av en bok,
som höll på att bringa mig på dårhuset av fruktan för de eviga straffen.
Jag blev läsare, och trodde jag skulle få frid; men det sinnestillstånd,
som religionen medförde, vill jag kalla osaligheten; allting blev svart
omkring mig, värld och människor, och det värsta var med askesen och
plågeriet. -- Jag låg på bara sängbotten med salgjordarne som skuro in i
min kropp, och jag frös under blotta lakanet; jag gjorde aftonbön på
kaklugnsstenarne; jag svalt mig; jag förödmjukade mig för människorna,
så att jag gick ner i rännstenen, väjande för var och en, emedan jag
ansåg mig sämre än alla andra och icke värdig att gå på trottoaren. När
jag nu övervunnit mig själv, så överfölls jag i sömnen av drömmarne; och
det nya oförklarliga skrämde mig, så att jag icke vågade sova; den
heliga sömnen var mig vänd i förbannelse; men min själ var ren, ty jag
diktade endast vackert, det vet ni alla, som läst mina ungdomsdikter. Då
jag nu såg att den goda viljan, alla ansträngningar voro förgäves, och
då jag trodde att mitt liv skulle flyta bort, då jag fann att mina böner
till Gud endast besvarades med gäckeri, då trodde jag mig vara i
helvetet, och att Gud vänt mig ryggen. Då kom jag att läsa Stagnelius,
och fick av honom ett slags förklaring på eländet. Själen var nedkastad
i kroppens fängelse, och kunde endast hålla sig fri genom att då och då
vräka ett stycke kött åt djuret, i form av offer. Jag gjorde så -- -- --
och var gång jag gjort så, har min själ lättat ankaret och jag har
flygit över träsken. Men så snart jag återföll i askesen, sysslade mina
tankar endast med sensuella ting, liksom den hungrige alltid tänker på
mat. Så fick jag denna sjukdom! -- Då frågas, varför icke alla få den;
och varför de icke angripas först, som driva otukten likt en sport,
vilket jag icke gjort. Svara på det! Läkarne säga att somliga individer
äro immuna, emedan deras föräldrar burit på giftet ...
Nu reste sig gubben i vrede och slängde druidhuvudet:
-- Har du kallat på mig för att jag skall sitta och höra på sånt här
svineri?
-- Ja, gubbe, du skall höra på mig, skrek den lille mannen i sängen; och
han fattade i det vita skägget som om han ville rycka dän ett lösskägg.
Du skall höra på mig, du skall veta innan du dömer. Du skall veta, att
mina känslor höllo på att gå avvägar när jag med återhållsamhet sökte
bli fri från helvetesbranden; du skall veta att jag befalldes av min
fars husläkare söka opp kvinnor, och att det skedde med min fars vilja
och vetskap.
-- Det ljuger du, svarade människooffraren.
-- Å, vet skäms! Vet hut! Du gamle, som har sovit i äkta säng med en
kvinna den du älskat, en lycka, som aldrig beskäres en ung man, emedan
han saknar brödet: du skulle beklaga, du skulle trösta, men du har bara
stenar och ormar där du skulle ge bröd och fisk.
Gubben tog åt boken på nattduksbordet, och när han såg Andersens sagor,
lade han den tillbaka med en liten överseende min av missräkning.
-- Ja, fnys åt sagorna, men läs den om prästens elaka drömmar när han
predikat eviga straffen. Känner du den?
-- Här är min roll utspelad, råkade druiden vilsesäga sig.
-- Du sade't; din roll! fortfor den döende. Kom ihåg världsbegärets
rörelser i eder, som du predikat för ungdomen, tänk på hela »det inre
sinnets frihet från världens tjusning» när världen nästa gång skall
tjusa dig, hovpredikant! »Ve den som dukar under i denna strid och
sträcker vapen», Principiis obsta! Du känner ungdomens frestelser,
gamle, men du känner icke ålderdomens, när världslig ära och utmärkelse
lockar dig till avfall, din dag kommer, då du skall tre resor förneka
din frälsare, Petrus, då du skall narras att lovtala antikrist, som med
sina kringsmygande läror ursäktade synden, då Gud skall slå dig med
blindhet att du skall ävlas intaga dens tronstol, som stungit vår
frälsare i hälen! Pass på! när den dagen kommer, och tänk då på mig, som
icke finns mer ...
Här slocknade den sjukes röst och han sjönk tillbaka på kudden i en
slummer.
Hovpredikanten, ty så hade han nu skiftat hamn, och han hade många, blev
nu hög, vid tanken på sin värdighet, vilken måste iakttagas inför den
studerande ungdom, som åhört den läxa han fått; och liksom han
överlämnade målet åt vederbörande läkare, hälsade han avsked med handen
och kastade en fras:
-- Doktorn ser till att han får sova.
Därpå utvecklades molngubben på tälttaket och blev fruktansvärt stor, en
jättes huvud, urtidsmänniskans, som kastade sten på kyrkor, inte tålde
ringklockor och fasade för lukten av kristet blod. Så krympte resen
ihop, och kröp ut genom tältluckan.
Nattbrisen från slätten ristade de stora lönnarne, som susade och
risslade likt en bäck i småstenar; tältduken gick i små vågor och
lyktans fyra hörnstolpar kastade sin skuggbild som en bur, i vilken den
sjuke visade sig med det vita ansiktet uttryckande den oändliga smärta
den människa erfar, vilken anser sig lida oförtjänt.
-- Han sover utan morfin, sade underläkaren, efter att ha undersökt
pulsen.
De tre unga människorna gingo ut, och satte sig under lönnen vid
whiskybordet. Månen hade sänkt sig, och lyste vitt på tälten; ett läger
slaget åt sårade och döende.
-- Ja, gossar, började underläkarn, blir ni kloka på den professorn? Nu
är jag som teosof och martinist böjd att antaga, det någon främmande
själ tidigt satt sig som en ymp på denna vildstam, och lever vidare
parasitiskt på honom. Denna storinkvisitor är i botten en annan än han
synes; om jag finge raka och klippa honom, skulle ni troligen få se en
typ ur Lombrosos album: jag menar att han är en ond människa, som kommit
till medvetande om sin ondska, och därför fått denna påle i köttet, som
kallas religion; eller han har själv lagt sig stången i munnen, för att
icke bitas. Har ni inte märkt att goda människor aldrig äro läsare? och
att läsare alltid verka elaka på oss vanliga syndare? Jag var läsare då
jag var ung, och jag tog emot religionen som ilskna hundars
spikhalsband. Utan min ungdoms stränga religion hade jag varit en
omänniska, ty jag var icke snäll av naturen. Läseriet är ett sinnets
tillstånd, som infinner sig eller uteblir; det är således idiotiskt att
hata eller förebrå en människa för hennes sinnesförfattning; läseriet är
ett penitenstillstånd, en strävan till uppfostran åt übermensch till;
misslyckas ju ofta, och därför synas läsarne vara hycklare, men äro det
icke; en religiös människa är alltid en bit sämre än andra, emedan hon
behöver gisslet, och en bit bättre än andra, därför att hon begagnar
gisslet. Tänk er en Oftedal _utan_ religion? Det hade varit en Caligula
sannolikt; nu blev han bara en liten Ludvig XV; det är alltid något
vunnet. Vad Axels bekännelse angår, så vet jag att den är sann, och det
var pinsamt höra den gamle göra honom till ljugare, men han förstod väl
inte bättre, ty han har väl aldrig levat livet. Och det är den stora
frågan, ser ni, om man skall gå igenom det eller gå utomkring smörjan.
Jag vet intet; somliga dyker ett tag och simmar vidare; andra stannar på
botten. Det tycks vara förutbestämt för varje särskild, och Axels
gnosticism, som han fått av Stagnelius, synes ha givit honom en trang
att ödelägga det materiella underlaget för att lösgöra det andliga. Om
religionen är i stort taget anknytning med det ovan, så var Axel
religiös, ty han befann sig alltid stadd på flykt, sökte alltid bakom
fenomenet, tog livet som något provisoriskt, övergående, ett gästspel i
förbifarten, led av tillvaron, och längtade hem. Han var ingen ond
människa, snarare motsatsen ...
Här avbröts talaren av Ester, som blivit upprörd:
-- Varför säger du han _var_?
Läkarn syntes åtra sig, men det var för sent:
-- Jag säger _var_, därför att han _är_ icke mer. -- Det visste jag för
en stund sedan.
-- Är han död?
-- Ja!
Det blev tyst, och de tre ansikten blevo vita. Ingen ville säga något
banalt inför den stora gåtan. Men de reste sig, och gingo in i tältet
för att ta avsked.
Morgonen hade grytt och lyktan var slocknad.
Tältduken var utifrån svagt rosenfärgad, och den döde låg med huvudet
kastat bakut, munnen öppen som i extas, och ögonen riktade uppåt; hela
ansiktet strålade av hänryckning, som om han sett något övermåttan
skönt, sina drömmars land kanske.
* * * * *
Efter en lång vinter i Uppsala blev det vår igen, och Ester kom hem till
föräldrarne. Storö hade utbildat sig till badort och fått societetshus;
dit kommo mångahanda folk, kutterseglare, sommargäster. Och Ester måste
gå klädd som dam, vilket föreföll henne högst kuriöst; särskilt fann hon
det vita som att gå ikring i sina sängkläder, påminnande om lakan och
örngått, menade hon. Allt satt illa på henne, tog sig inte ut, och när
hon visste det, höll hon sig undan. Men fru Brita tvang henne gå ner på
societeten, ty hon fick icke glömma att hon var kvinna. Dessa stunder
voro hennes bittraste när det var dans. Då kunde hon sitta vid väggen
och vänta bli uppbjuden i timmar, men det kom ingen herre: och kom det
verkligen någon, så såg hon medlidandet med den fula flickan, och det
kränkte henne i det innersta. Då uteblev hon och gick till skogs, for ut
till sjös, men skickades åter till danssalen vid nästa tillfälle. Denna
utställning av hennes kvinnlighet, denna tävlan i en ojämn, ovärdig kamp
slet sönder henne, och hon bannade över det grymma nöjet, där de av
naturen vanlottade skulle märkas offentligt.
Det var en sådan dansafton på försommaren. Föräldrarne sutto i
direktionen, och Ester hade av hänsyn för dem och även med åtanke av det
välgörande ändamålet gått med. Men hon hade icke gått in, utan tagit
plats på verandan, där hon såg paren tåga förbi, förbi. Värsta pinan för
henne var att dölja sitt ansiktes uttryck av missräkning och grämelse,
och detta våld gav henne miner av vildhet och trots.
Som hon satt där, kom en medicinare från Uppsala, något munter från en
kutter:
-- Nej, si Pelle, undslapp det honom. Är Saul också bland profeterna?
Inte går du väl på såna härna utställningar av reproduktionsdjur?
Ester blev svarslös, och kamraten gick in, utan att bjuda opp henne.
Detta att han icke satte i fråga det hon skulle vilja dansa, kränkte
henne på ett särskilt sätt, trots det artiga i mannens tvetydiga
yttrande, då han höll henne för god för detta spektakel.
Efter en stund syntes unge greven från Uppsala förande balens drottning,
ortens skönhet, vilken hängde på hans arm och drack hans blickar. Ester
såg dem inträda i salen, dansa, och därpå konversera. Alla badgästerna
följde de två med menande blickar, och en äldre dam, som kom ut ur
salen, hördes yttra:
-- Den där skall bli grevinna! Lycka till; en greve, vars far är kassör
och vilken själv är socialist, det är ett fint parti.
-- Men han ser bra ut! svarade den andra damen.
Ester hade hört; och när hon nu såg detta nya uttryck i grevens ansikte,
som återstrålade den unga skönhetens, då blev det mörkt inom henne, och
hon förstod varför hon aldrig sett hans ansikte få denna glans i hennes
närvaro.
Hon gick direkt hem och satte sig på sin kammare. Det var natt men
ljust, och enstaka toner från societetsmusiken trängde fram till henne.
Då kom hon att erinra Chopins nocturne, som han spelat för henne i den
sällsamma societeten där i Uppsala. Med sitt kalla, nyktra temperament,
hade hon trott sig stå över sådana barnsliga känslor som erotik, men nu
var hon fast, det fanns intet tvivel. Och där satt hon och grät, av
smärta över att vara försmådd.
När hon icke kunde somna, gick hon ut; kom ner till stranden och tog en
båt; satte sig vid årorna och höll ut på fjärden mot ett litet skär, som
brukade vara hennes mål.
Men hon måste förbi societetshuset, och där ljöd ännu musiken; de
bleknade ljusen lyste genom fönstren. Hon ville fly, men drogs dit som
om strömmen satte henne. Då tog hon ett årtag och vände rätt ut mot
sista udden så att hon fick landet bakom ryggen, och så styrde hon utåt.
Men pianomusiken följde henne med den svaga landvinden. Och hon tvangs
att sätta årorna i valsens takt, ett, två, tre, vilket kändes som om hon
kommenderades därinnifrån, därbortifrån, där _deras_ kroppar rörde sig i
samma rytm. Då vände hon igen i annan riktning, men hon kom inte ifrån
det, kom icke ut ur denna trollkrets. Plötsligen avstannade valsen, och
det blev en stunds tystnad, endast störd av måsar och vågskvalp. Men så
började tystnaden höras, och i sitt minne hörde hon nocturnen, förnam
den snarare, såsom man kan erinra musik inom sig. Dock, detta var ju
verkliga ljud, g-dur, klingande som moll; det var hans anslag, hans
spelsätt! Vilket förräderi! Han spelade deras Chopin för henne, drog
henne in under deras täcke, de en gång gömt sig i!
Nu flydde hon på allvar rätt ut till havs, och sökte med årornas buller
nedtysta musiken; vattnets forsande om fören hjälpte på, och hon var
slutligen utom hörhåll, när hon gick förbi ett litet skär med en tall
på. Men då, när hon saktade farten, och lade upp, hörde hon årors svaga
ljud i tullarne bakifrån skäret. I nästa ögonblick sköt den skarpa fören
av en vit snipa fram över den låga hällen, ett huvud syntes, och greven
vid årorna trädde fram.
-- Är det Ester? frågade han helt lugnt.
Flickan svarade, utan tecken av förvåning.
-- Ja, och är du här?
Det hon trodde ha bakom sig, var framför; strömväxlingen skedde så
snabbt, att hon genast fungerade normalt.
-- Det var en skräcklig séance därinne! fortfor greven.
Nu först kom Ester tillbaka i den tillryggalagda pinsamma stämningen:
-- Jag trodde du var kvar och dansade med den sköna!
-- Nej tack! Det var en sån där som skulle ha drag efter sig; en kokett
kokott! Hon lade an på mig för att få sjöoffcern, och så tog hon
sjöoffcern för att plåga postmästarn, och att hon skulle sluta med
aptekarn förutsåg man.
-- Såå? invände Ester, hon kallades redan grevinnan.
-- Jaså, hon stal mig? Hon såg så ut, och den slutar nog med
hundbröllop.
-- Va ä de?
-- Ska vi ta i land och se på soluppgången?
De togo iland; och när orsaken till Esters sorg var upphävd, så föll hon
ner i sitt gamla vanliga humör, med en stilla indolent skepsis, och utan
aning om erotik.
Och så foro de hem i soluppgången!
* * * * *
Greve Max stannade åtta dagar på Storö hotell, och under hela tiden
umgicks han förtroligt med Ester. De seglade och promenerade, men gingo
aldrig i societeten; deras förhållande var oförändrat, med den lilla
skillnaden att Ester började vårda sitt yttre, antog med den kvinnliga
dräkten kvinnliga fasoner, och röjde vissa drag av en vild, sund
skönhet. Föräldrarne sade ingenting, ty de visste att här hjälpte
ingenting. Men en afton -- en afton hade de unga gått långt ut i skogen
för att se på havet. Hon hade satt sig på en häll, och han hade sträckt
ut sig invid hennes sida. Det såg mera intimt ut än det var, i synnerhet
som han just fattat hennes hand och frågat varifrån hon fått den ringen
hon bar.
Då framträdde med ens fader Borg, redaktören, och skälvande fick han
endast fram de sedvanliga orden:
-- Är herrskapet förlovade?
Ställningen var pinsam, och greven måste ju tala först:
-- Det har vi aldrig tänkt på, svarade han och reste sig, långsamt, men
han betraktade Esters ansikte, som fått ett nytt uttryck, av blygsel,
blyghet och barnslig fruktan inför fadren, och han upptäckte i ett slag
arten av deras intimitet. Därför fortfor han, men i ändrad ton:
-- Det beror för övrigt på Ester.
Flickan skiftade åter hamn vid detta medgivande, och fadren hade
ofrivilligt tänt den gnista, som ännu straxt förut icke var född.
-- Efter som Max kan tänka sig möjligheten, och ...
Här föll hon i gråt, och kastade sig i fadrens armar som om hon där
ville dölja de känslor hon själv blygdes för.
Det var länge sen Gustav Borg varit med om dylikt, och när han hade
Ester i sin famn, erfor han som om hon åter vore barn, och hans
faderliga känslor överflyttades på den unge mannen, vars hand han
fattade.
-- Lycka till då, sade han, och röck upp sin manlighet. Nu lämnar jag
er, men jag väntar se herrskapet i mitt hem till middan.
Och så gick han.
Förvandlingen hade skett, transfigurationen; och de två unga människorna
stodo där, icke som kamrater och vänner, utan som man och kvinna; i viss
mån blevo de varse sin nakenhet, blevo blyga, och talade med nya
stämmor, nya ord, de vandrade hand i hand, som små barn under skälvande
träd, och när de mötte människor, blygdes de icke, utan voro stolta som
unga gudar, och de tyckte alla böjde sig och hälsade dem med vördnad.
* * * * *
Detta var sommaren 1890. Följande året gick på samma sätt under läsning
på examen och planeringar för framtiden. Föräldrarne ville gärna föra in
samtalet på giftermål, men de unga svarade intet. Ibland väckte denna
tystnad oro. Brutna förlovningar voro så vanliga, men otrevliga; man
hade tänkt sig som släktingar, blandat intressen, tagit förskott på
känslor och kanske rört ihop materiella värden.
Fru Brita var mera lugn än Gustav.
-- Låt dem hållas; det där få vi inte lägga oss i.
Så kom julferierna 92. Då hade fru Brita utan att höra sin man inbjudit
fästmannen att bo hos dem på Storö. Gustav hade fallit i raseri, men
inför ett fullbordat faktum måste han böja sig.
Julen hade gått och det var en av årets sista dagar.
Det var grått och dåsigt, och Gustav Borg ville ha ett parti bräde. Till
den ändan gick han upp i tornrummet att söka sin måg. När han fann
nyckeln urtagen, knackade han. Ingen öppnade, men han hörde två röster,
som viskande uttalade orden »tyst».
Då förstod han, och gick ner att söka upp sin hustru. Som han väl visste
huru snällt hon kunde svara på tal, gjorde han i tankarne ett urval av
frågor, mera i påstående form, ty det var svårare komma undan en
beskyllning än avfärda en fråga med nej eller ja. Han slog alltså ner
som en blixt i fru Britas skrivkök, och slungade ut:
-- Hur länge har du vetat att de unga stänger in sig på hans kammare?
-- Hur länge? Så länge de varit här! svarade fru Brita, vilken just
skrev en uppsats om äktenskapets nya former.
-- Det är således med din vetskap och ditt tysta medgivande?
-- Med mitt öppna medgivande.
-- Kopplerska! skrek den retade fadren och fick en stol att rotera kring
fyra axlar.
-- Vet skäms! svarade frun.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 08
  • Parts
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 01
    Total number of words is 4379
    Total number of unique words is 1657
    24.8 of words are in the 2000 most common words
    33.2 of words are in the 5000 most common words
    37.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 02
    Total number of words is 4550
    Total number of unique words is 1637
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    38.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 03
    Total number of words is 4570
    Total number of unique words is 1730
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    34.1 of words are in the 5000 most common words
    37.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 04
    Total number of words is 4682
    Total number of unique words is 1705
    25.0 of words are in the 2000 most common words
    34.7 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 05
    Total number of words is 4750
    Total number of unique words is 1713
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.4 of words are in the 5000 most common words
    39.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 06
    Total number of words is 4548
    Total number of unique words is 1806
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    33.1 of words are in the 5000 most common words
    37.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 07
    Total number of words is 4888
    Total number of unique words is 1646
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 08
    Total number of words is 4730
    Total number of unique words is 1673
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    42.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 09
    Total number of words is 4706
    Total number of unique words is 1619
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    36.9 of words are in the 5000 most common words
    41.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 10
    Total number of words is 4713
    Total number of unique words is 1600
    28.4 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 11
    Total number of words is 4687
    Total number of unique words is 1649
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 12
    Total number of words is 4656
    Total number of unique words is 1729
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 13
    Total number of words is 4876
    Total number of unique words is 1657
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    39.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 14
    Total number of words is 4685
    Total number of unique words is 1669
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    32.8 of words are in the 5000 most common words
    36.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 15
    Total number of words is 4726
    Total number of unique words is 1670
    26.8 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 16
    Total number of words is 3953
    Total number of unique words is 1456
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    40.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.