Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 08

-- Du har gjort vårt hem till en bordell!
-- Det har det väl alltid varit.
Därmed var ju allting sagt, men fadren talade i denna stund från sin
synpunkt som fader, och ej som make, därför gick han sin stråt vidare:
-- Nu går jag emellertid och bryter opp dörren, sedan kör jag ut båda
två med en käpp, och sedan söker jag skilsmässa ...
-- På vilken grund?
-- På grund av hustruns uppträdande som kopplerska åt sin dotter.
-- Och de minderåriga barnen?
-- Dem tar jag, sedan du befunnits vara ovärdig som mor.
-- Du tänker köra ut mig?
-- Ja!
-- Hör du Gustav, för barnens skull, vill du inte göra upp det där i
godo?
-- Nej!
-- Då begär jag uppskov, svarade fru Brita; jag måste ordna husets
angelägenheter, förstår du, och så drar jag i frid från detta hem.
Detta lät uppriktigt, och var det nog delvis, såsom uttryck av den
smärta, som alltid åtföljer tanken på att skiljas. Mannen, som erfor det
samma, lät narra sig, och lovade ej företa något på tre dagar, mot löfte
att greven lämnade huset.
Därpå drog han sig tillbaka på sina rum en trappa upp, med anhållan att
slippa komma till bordet.
* * * * *
På aftonen efter detta uppträde hörde Gustav Borg ett ivrigt
telefonerande, slädars ankomst och avfärd, tassande i trappor och
korridorer; men då huset var mycket stort, och han icke vågade visa
nyfikenhet, förblev han okunnig om vad som förehades. Denna ovisshet
verkade dock oroande, i synnerhet som hans beslut ju var beroende av de
andras angreppsplaner. Hans gissningar började sitt spel, och han
uppkastade det ena förslaget efter det andra, men slopade dem allt efter
som hans gissningars lösa sand rasade undan.
Ensamheten i denna belägenhet blev honom olidlig, men han vågade icke
lämna sina rum. Han ville sin vana trogen gå ned i barnkammarn och säga
godnatt åt de yngsta barnen, en gosse på sex och en flicka på fyra år,
men de sovo icke ensamma utan barnfröken var hos dem, och i dag var icke
ögonblicket väl valt för att han skulle visa sig hos henne, på de
grunder, som fru Brita vid ett föregående tillfälle antytt. Där var hans
svaga punkt, som han hittills hållit undan, men som nu trädde hotande
fram.
Så här hade han glidit in i detta förhållande, vilket icke syntes, och
förtegs; misstänktes, men fördrogs; icke inverkade på husets fysionomi;
nästan respekterades, emedan frun i huset icke brydde sig om det. Efter
tjugofem års äktenskap hade fru Brita för fyra år sedan vid sista
barnets födelse förklarat: att hon icke ville ha flera barn och att hon
ville ägna sitt återstående liv åt samhällets och mänsklighetens tjänst.
Detta var ingen nyhet, ty hon hade redan vid första barnets ankomst
förklarat att hon icke ville ha flera. Och så hade de kommit lika fullt,
kommit till av en olyckshändelse som ju de flesta av mänskobarnen komma
till. Men nu var det så bestämt, att hon löste sin man från hans
trohetslöfte, då han förklarade sig icke kunna leva som gift celibatär.
Hon anhöll endast »få vara i fred», och att »slippa veta något». Det är
ju icke så lätt för en man att ändra tycke; man tar icke ett nytt på
hyllan, utan att ett tillfälle skall erbjuda sig. Och tillfället erbjöd
sig i form av barnfröken. Då fru Brita överlämnade sitt hus åt den
tjugosjuåriga fröken, var det utan saknad. Fröken var förståndig och
undergiven, sökte icke makten; men tog mödan. Hon och mannen skötte barn
och hushåll, och som hustrun mest var borta, när hon icke skrev, så
uppstod i ensamheten ett naturligt vänskapsförhållande mellan mannen och
hans barns vårdarinna, och snart antog deras förbindelse den intima
karaktär, som blivit antydd, dock utan att medföra någon märkbar ändring
i makarnes samliv, som tvärtom blev mindre stormigt och mera
aktningsfullt än förut.
Husets maskineri gick ljudlöst och skulle ha gått så allt framgent, om
icke hustrun känt sin ställning hotas, och framför allt fruktat att
skiljas från barnen, vilka kanske skulle få styvmor, sedan hon själv
kastats ut på backen.
I känslan av det förestående hade hon i hast samlat anhängare och vapen,
besluten att slå slaget och döda fienden hellre än att dödas.
* * * * *
Efter en sömnlös natt, sliten av tvivel och ovisshet vaknade Gustav Borg
och klädde sig. Därpå gick han helt enkelt ner till kaffebordet, där han
råkade hustrun och barnen. Allt var sig likt, men ändå litet olikt.
Ester var kall och sluten, och när fadren med en blick letade efter
greve Max, var modren genast tillreds med ett:
-- Max bad hälsa så mycket; han ville inte störa dig.
Detta enda svar utgjorde hela familjebyggnadens hemlighet. Låta passera,
låta rinna av, kompromissa, förtiga, och gå vidare. Och detta befriade,
så att Gustav Borg återfann sig, troende allt vara glömt, och han hängav
sig åt glädjen vara bland de sina, kände sig stark, omgiven av sin
naturliga livvakt.
Han nedlade varje tanke på anfall och försvar, fred var sluten, det
skedda hade aldrig skett; och han gick ut att spatsera i skogen med de
två yngsta, vilkas sällskap föryngrade honom. De kommo ut i en hage, där
ekorrar sprungo i snön för att motionera sig efter den långa sömnen. Vid
åsynen av de promenerande skyndade de snabba djuren upp i en ek att
gömma sig i ett hål. Den yngste gossen, favoriten, ville genast att
fadren skulle gå upp i trädet och fånga en ekorre. Alla föreställningar
hjälpte intet, och när pysen bad med ögonen, var han omotståndlig.
Fadren kastade av rocken och äntrade eken, dock utan annat resultat än
att han kom ner svettig och med sargade händer.
Detta erinrade om en scen förliden sommar, då fadren gått ner mycket
tidigt för att bada ensam. Han hade gjort sin simtur och var påklädd,
gladde sig i sinnet åt det väntande kaffet, då pysen kom ner för att se
på simningen. Den lilles missräkning var stor, då han kom för sent, och
han började gråta. För att torka hans tårar i hast, tog fadren och
klädde av sig igen, hoppade i och sam ut, vilket icke var i hans smak,
men han kände sitt offer belönat i den omåttliga glädje hans möda och
självövervinnelse framkallat.
Nu besökte de tillsammans alla gamla lekplatser, grottor och rävgryt,
sällsamma strandstenar, myrstackar, kullblåsta träd; och fadren återsåg
allt detta, som om det varit förlorat och återfunnet. De gingo upp
harspår, som han lärde barnen skilja från rävspår; de studerade
fågeltramp och råttornas långa linjer; de sågo orrar i björktopp och
domherrar i gran ...
I denna stilla, oskyldiga glädje överfölls han plötsligt av en känsla,
som man får vid ett avskedsbesök. Och han vände hemåt, orolig, beklämd,
anande.
Därpå höll han sig inne i sina rum, iakttagande varje ljud. Men det var
mest tyst, och denna dova stillhet plågade honom.
Mot aftonen var han så uppfylld av oro att han måste tala vid någon
eller sprängas. Sina egna fick han icke tala vid, ty de skulle ju tiga,
eljest gick det sköra bandet av.
Han visste nog var han skulle få upplysningar, men till väninnan vågade
han icke gå. Då knackade det på hans dörr, och när han öppnade, stod
barnfröken därute, men gled hastigt in i rummet och tog in nyckeln.
-- Jag måste tala vid Gustav! utbrast hon. Här sker så mycket i huset,
som jag icke förstår ...
-- Sitt ner min vän, och säg mig vad ni vet.
-- Ja, jag vet intet bestämt, men det bor någon oppe i vinden, som icke
visar sig. Det bärs mat till honom, och frun går dit ...
-- Vad säger ni?
-- Och ner i flygeln är också främmande; flickorna svarar mig icke, och
behandlar mig som en fiende ...
-- Vad har man för sig? Vad tror ni?
Här började fröken gråta, och Gustav Borg anande hela sammanhanget gick
fram till skrivbordet för att begagna telefonen i ett ärende, som han
icke själv visste, men som var ett uttryck av längtan att komma utåt.
Då bultade det på dörren två slag, och ljudet av steg hördes i
korridoren.
I nästa ögonblick hade Gustav Borg öppnat fönstret för att mäta djupet
nedanför; men i snöljuset såg han två karlar, som han icke kände.
Bultningen på dörren förnyades, och nu hördes en röst:
-- Var god och öppna. Det är länsman!
De båda instängda förblevo stelnade på sina platser, då med ens
telefonen började ringa. Av vanans makt driven gick Gustav Borg till
apparaten, och ropade hallå!
Då hördes ett instrument skjutas in i dörrlåset; nyckeln på insidan
vreds om, kastades in i rummet och dörren öppnades.
Utanför syntes i en grupp; länsman, fru Brita, doktor Henrik Borg och
alla tjänarne.
Som om han väntat på denna upplösning, gick den på bar gärning gripne
mannen rätt ut, ner för trapporna. I tamburen klädde han sig, halvsprang
ner till stallet, där han fick häst och släda; kommenderade sedan: till
Långvik, och for i väg att söka upp ett tak över huvet hos den son, som
alltid varit honom tillgiven och för vilken han gjort betydliga
uppoffringar.


TIONDE KAPITLET.
Inför rådet.

När Gustav Borg kom fram till Långvik och fann sonen vara frånvarande,
blev han först modfälld, ty han älskade icke sonhustrun, och han såg på
hennes förlägenhet, att han var ovälkommen både såsom ägande fordringar
och såsom varande svärfar. Därför blev deras samtal mycket kort, och han
stängde in sig på gästrummet.
Varför han kommit hit? Ja, icke kunde han beklaga sig för sin son, ty
denne stod naturligtvis på modrens sida, och för övrigt hade han ju
bundit både händer och tunga på sig genom sin oförsiktighet i hemmet.
Han måste uppehålla sig någonstädes i kommunen där skilsmässan skulle
utageras, och här var ändå ett slags hem, där han ägde någon rätt att
vara.
När nu Anders kom, och hans första förtvivlan lagt sig, gick han in till
fadren; och som han var enkel i sinnet och försagd, kunde han varken
visa någon glädje över återseendet eller hälsa välkommen, i synnerhet
som han visste om den förestående skilsmässan.
-- God dag min gosse, sade fadren som genast läste sonens lättydda
ansiktsdrag. Du ska inte vara rädd för mig, ty jag ämnar varken stanna
länge eller kräva dig på arrendet.
Anders tuggade på mustaschen och vibrerade med ögonen, ty blotta erinran
om skulden var honom en pina. Denna tystnad gjorde fadren nervös, och
han måste tala själv.
-- Du vet kanske vilka förändringar, som förestå i mitt hem -- hm! --
men det skall snart vara undangjort.
Anders tankar voro så fjärran. Han hade väntat sig en angenäm afton med
sin hustru, då han fick berätta sina reseäventyr under det trygga
skyddet av de förvärvade pängarna, och nu satt han här darrande för
obehagliga frågor rörande det tomma magasinet och annat. Fadren märkte
nog på hans ut- och invända ögon att han var borta, men han förstod icke
situationen riktigt.
Att han kommit olägligt, det förstod han, men han måste ut ur
förlägenheten, och när han ingen replik fick, blev han själv förnaglad,
började vimla med ögonen som den, vilken söker ett nytt samtalsämne. Och
lika olyckligt föll hans val av ämne, vilket han genom en hemlig
tankeläsning hämtade ur sonens medvetande, lösgjort av dennes fruktan
för vidrörandet av just den ömma punkten. Han måtte i gossens tomma ögon
ha sett det tomma magasinet, och drevs dit mot sin vilja.
-- Nå, du har gjort bokslut, och du är nöjd med ditt år? Fulla lador och
magasin?
Anders överfölls av raseriet att se sig blottad, blev än mera stum av
ilskan, ville resa sig för att klippa den osynliga tråden, sökte en
anledning, önskade höra utifrån, att hustrun dånade eller att pojkarne
slogs; han svettades kallt, men satt fast på stolen.
-- Är du döv eller är du full? utbröt fadren, som icke fått ett ord från
den tilltalade.
Därmed väcktes Anders ur sin vakna sömn; ämnade bryta ut i en ström av
ord, men förfrös igen vid fadersmaktens oövervinnerliga kraft. Han blev
bara förkrossad, syntes skamsen, så att fadren ångrade sitt utfall, och
beslöt ändra sceneriet för att få en annan stämning! Han reste sig och
slungade en enkel vardagsfråga:
-- Hur dags äter ni kväll? Jag har suttit över middan och har lust till
något varmt.
-- Vi äter aldrig kväll! svarade Anders. Vi ha lagt bort det sedan ett
år tillbaka.
-- Sätt fram smör och bröd till mig, då, replikerade fadren, jag kan
också nöja mig med litet.
-- Ja, jag vet inte om vi ha något hemma.
-- Skicka efter då till handelsboden, hjälpte fadren på, då han började
ana oråd.
-- Vi ha ingen häst på stallet.
-- Var är den då?
-- Den är borta, till stan.
Fadren såg på de fladdrande blickarne att gossen ljög, och han förstod
hela sammanhanget, men att nu från eget elände dyka ner i andras, det
ville han inte.
-- Låt oss dricka en toddy då, och prata bort aftonen, föreslog han.
-- Om jag hade något hemma, ljöd ett tonlöst svar, som inbjöd till
samtalets avslutande.
Fadren lämnade rummet mera förvånad av de upptäckter han gjort än
ledsen; han var ingen känslofull natur, hade tidigt nedsatt sina
fordringar på människorna och tyckte inte om uppgörelser och
förklaringar. Men inkommen i gästrummet, som man glömt elda, överfölls
han av en sådan frysning att han gick till sängs med kläderna på; ty han
ville inte göra bråk i huset. Vatten saknades i karaffen, en ljusstump
lovade endast en timmes ljus, och det tomma fönstret utan rullgardin åt
upp det mesta av skenet; de gråa kökskammartapeterna hägrade som den
eviga ledsnaden och ledan, de sparsamma möblerna talade om armod och
ruin.
Men han var så överväldigad av dagens upprivande händelser, att han
genast föll i en dödlik sömn.
När han vaknade, trodde han det var morgon, men salsklockan slog i
detsamma, och han räknade elva slag. Elva! Han hade lagt sig klockan
nio, och nu såg han den långa sömnlösa natten för sig, ty han var spritt
vaken.
Och nu, på en gång stod hela hans läge klart för honom. En man i hans
ställning, vid hans ålder, utdriven ur sitt hem, avsatt från sin plats;
utan att ha ätit middag, lik en slarver, hungrig och frysande, ett
ovälkommet påhäng, som man önskade så långt i väg ... Hela förnedringen
av uppträdet hemma, då han blottades inför sina barn, fasan för det som
väntade ... processer och skandaler.
Han låg och såg på ljusstumpen, kände, att när den tog slut, skulle
mörkret vidtaga. Som han tillhörde det folket, som ej kan besvära
människor, föll det honom icke ett ögonblick in att väcka en tjänare för
att få ljus, eld och vatten. Paralyserad av ödets slag, vågade han icke
röra sig ens, utan låg som fastnaglad, frysande, såsom om kroppens alla
vätskor verkligen stelnat.
Alltjämt betraktade han ljusets avtagande; och förnam det nu såsom om
hans liv berodde av detsamma, skulle slockna när det slocknade. Han blev
törstig av hungern, och frös av hungern, men sorgen och saknaden,
skammen och harmen blandade sig in och fyllde ut ett ackord av kval. All
livets bitterhet på en gång, och utan möjlighet att finna tröst i ett
beklagande, ty han var för upplyst för att gnälla över otacksamma barn
eller en trolös maka. Han hade tagit på livet med hårdhandskarne och var
icke van vid pjåsk, men detta övergick hans krafter, och när ljusveken
med ett fräsande sjönk ner i pipan, sprang han upp för att skydda sig
mot mörkret. Han gick tyst ut i salen, medförande tändstickorna, och när
han tände, såg han att klockan endast var fem minuter över elva. Han
lyfte ner taklampan och tände på den; gick till skänken och fann något
avståndet vatten i en gulnad karaffin; på skänken låg sonens körvantar
av grå kastor; den ena vanten låg med knutna fingrar som en hård,
hotande näve, den andra låg på rygg med innanhanden utsträckt som en
tiggares begärande en allmosa; bägge grova med ansvällningar i lederna,
något avhugget, kvarlämnat, invändigt ännu indränkt med människofett.
Han öppnade skänkdörren; när han böjde sig ner, syntes hans stora skugga
krypa in på samma gång. En hård brödbit var det enda han fann; ur
bordsyrtuten tog han gul senap och strök på brödet, samt något salt, men
när han förde det till munnen luktade det fotogen, emedan han fingrat på
lampan, och han lade tillbaka brödet på en hylla, vars gaufferade papper
såg ut som en remsa små barn bära om halsen. Då tänkte han: om brödet
blir funnet där med senapen på, kan någon av barnen få stryk i morgon,
såsom oskyldigt misstänkt för okynnet. Han tog brödet med ena handen och
lampan med den andra, men blev villrådig stående mitt i rummet icke
vetande var han skulle dölja det besvärliga vittnet till hans sällsamma
nattliga expedition. »Om jag lägger det i kakelugnen, kan det hittas av
jungfrun i morgon; hon bär det genast till frun, och beskyller
naturligtvis barnen, eller det barnet hon minst tycker om, och så blir
det stryk, först för brottet och sedan för nekandet. Det där har jag
varit med om själv.» Det måste dock avlägsnas, och han utfann slutligen
att enda sättet vore inveckla det i papper, stoppa det i fickan och
avvakta morgondagen. Han skred nu fram mot tidningshyllan för att ta det
nödiga papperet, och hans jätteskugga reste sig från golvet, kröp uppåt
väggen och tog den runda väggklockan på axlarne, där den satt som ett
huvud med uppdragets båda nyckelhål bildande ögon och urmakarns namn
såsom mun. När han uppnått tidningshyllan, hejdade han sig, ty, tänkte
han, saknas ett tidningsnummer, så kan jungfrurna oskyldigt få bannor.
Det var ett svårt fall. »Jag tar annonsbilagan» sade han, men hejdade
sig åter, ty, »på landet läser man annonserna, och har jag otur ... och
det har jag sedan en tid utan att veta varför ...» Han hade dock gripit
ett blad, och när han vecklade upp det, skramlade det och gjorde sådant
buller att han blev rädd. Och på bladets första sida stod en
jätteannons: _Inkomna Ostron_. Ostron, just nu, på Metropol, klockan
halv tolv, innan det stängdes, det vore något! Han närmade sig fönstret
och tänkte kasta ut brödbiten genom dragluckan, men intet djur skulle
äta senapen, och samma historia ville uppkomma.
Nu stod han vid fönstret likafullt; och när han såg ut i natten, märkte
han ljus i den högra utskjutande flygelbyggnaden; han steg upp på en
stol sedan han dolt lampan under pianot, och nu fick han se ... Inne i
förmaket sutto makarne vid en brasa; mannen vid en toddy och en cigarr,
glammande. Ett litet bord stod bakom dem, dukat och med resterna av en
nätt supé; de lysande röda skalen av en hummer stucko i ögonen, så att
det gjorde ont ...
Gustav Borg hade aldrig haft medlidande med Kung Lear; tyckte att han
fått ligga som han bäddat, då han som svärfar slog sig ner hos nygifta,
medförande en garnison av hundra man. Han hade även funnit Fader Goriot
väl betalad av den ömhet han fått lov att skänka sina barn, ty alla barn
mottaga icke ömhet. Trots allt detta, erfor han ett styng i sitt hjärta
och steg ner från stolen; gick med sin lampa in i angränsande rum, som
var kontoret. Där stod en raktoalett, och som om han visste vad han
sökte, drog han upp lådan, tog fram rakkniven och strigeln samt började
draga.
-- Bäst att göra slut! Bäst att göra slut.
Men så ändrade det sig; brödet måste först, först bort; ovillkorligen.
Han kastade det upp på kakelugnen, och med detsamma kände han sig
befriad, fri från något.
Och så tog han fällen, som låg under skrivbordet, lade den över sig när
han föll ned på skinnsoffan.
Hans sista två tankar innan han somnade, voro dessa:
-- Här är varmt och skönt i alla fall. Och: de kan ju ha skickat efter
kvällsmat och konjak sedan jag lagt mig. Kanske de också varit inne för
att bjuda mig med, men funnit mig sovande. Man dömer ju så ofta
människor med orätt!
* * * * *
När Gustav Borg vaknade nästa morgon, hade hans kropp genom vilan
återfått kraften att lida, ty en försvagad äger endast förmågan att
hängiva sig åt en likgiltighetens slöhet. Han sprang upp från soffan
klarvaken och insåg hela ställningen. Här kunde han icke stanna, det var
det första; i stan ville han icke bo, hemifrån var han utdriven, men i
denna kommun måste han uppehålla sig för processens skull. Han kom att
tänka på en bonde, som plägade hyra ut ett rum åt sommargäster. Dit
ville han nu åka, och som han hälst reste utan avsked, gick han ner i
stallet för att få häst och släda.
Stalldrängen, som ej utfått sin lön och på aftonen förut erhållit ovett
av husbonden, var i dag särdeles meddelsam. Och när redaktören såg
spiltan tom, talte drängen genast om att hästen var såld och slädan med;
han var icke heller sen berätta hur magasinet var tömt, gården på
förfall och jorden utsugen.
Det var ett nytt slag åt honom, som stod i borgen för arrendet; och han
stod just i begrepp att vända om upp till gården, då en liten luftig
figur trädde fram och frågade om det var redaktör Borg. Efter
erkännandet överlämnades tvenne stämplade papper, vilka mottagaren
genomögnade och stoppade i fickan.
I stället för att krympa ihop, syntes han växa ut, ty han hade fått
något att reagera emot, och något att ta på. Vändande sig till
fjärdingsmannen, frågade han:
-- Tror ni man kan få skjuts hos nästa granne? Jag skall nämligen vara
vid prästgården klockan elva?
-- Grannen brukar alltid ha skjuts, svarade fjärdingsmannen, och därmed
gick han.
Gustav Borg såg på sin klocka och fann att han med häst och släda skulle
kunna hinna fram till kyrkorådets sammanträde, dit han var kallad för
mottagande av varningen. Han knäppte igen rocken och började marschera,
kännande sig lik en soldat, som gör första uppbrottet till ett fälttåg.
Men snön var djup, vägen obanad och det blev snart tunga steg.
Han hade god tid att tänka på sitt läge.
Av de två barbariska sätten att lösa ett mångårigt samliv, hade man
således valt det förödmjukande och oblyga i att utställa makarne för den
domstol, som kallas kyrkorådet. Där skulle de sitta och blotta varandra,
anklaga varandra och som omyndiga mottaga förmaningar. Ett helt långt
samliv skulle redas opp, fastän mitt och ditt så flätat sina rötter att
det ena icke kunde rivas löst utan att det andra slets sönder; där skuld
och icke skuld var omöjligt att avväga, där grund förväxlades med följd
och tvärtom; där allt gammalt, som var förlåtet och glömt, skulle grävas
opp och sättas i ny belysning; det som var tillgivet i kärlek, skulle nu
åklagas i hat.
Detta hade man valt för att slippa den vanärande obligatoriska
rymningen, där den kvarsittande bar skammen såsom övergiven, och den
förlöpande bar skammen som otrogen; och likvisst var rymningen mera
överensstämmande med mänskliga begrepp om blygsel, då man övergav
skådeplatsen och dolde sitt elände för nyfikna blickar.
Kyrkorådets varning var dock endast en formalitet, som föregick tingets
förhandlingar, och han var stämd till första vårtinget anklagad enligt
lagens ... kapitel och ... paragraf, som yrkade hans dömande för
äktenskapsbrott med förlust av hela giftorätten.
När han gått tunga steg och såg grannens stuga, beslöt han nästan att
icke infinna sig för rådet, dels för att slippa den rysliga scenen, då
han skulle möta sin maka, dels emedan han ansåg allt försvar lönlöst.
Framkommen till bonden, fick han veta att alla hästarne voro ute. Detta
var honom som en befrielse, och han satte sig på en bänk att vila. Men
bonden råkade vara nämndeman och intresserade sig för socknens
angelägenheter.
-- Ska han till körkrådet? frågade han.
-- Ja, eftersom ni vet det! svarade redaktören.
-- De bör en inte försumma, återtog bonden; för tinget dömer efter deras
protokoll, och har en något att andraga till sitt försvar, bör det ske
nu med detsamma.
Detta enkla meddelande satte eld i den obeslutsamme; han sprang upp från
bänken och seende på sin klocka, frågade han:
-- Kan jag hinna gå till fots?
-- Ja, men då skall han gå raskt, och ändå gina över kyrkviken.
-- Ligger kyrkviken då?
-- Ja, nog låg han i går, sas de.
-- Ajö då, nämndeman. Men det var sant; kan jag få hyra sommarrummet här
för vintern?
-- Ja, de går väl an!
-- Jag kommer tillbaks, så få vi tala om'et.
Och så började marschen igen. Nu visste han att han måste fram, måste
fram för att försvara sig, om angivandet av motiven kunde tagas som
förmildrande omständigheter åtminstone, då lagen icke godkände enskilda
överenskommelser i strid med gällande författningar.
När han gått en halv timme, stack solen fram, och som den stod lågt,
brände den. Han öppnade rocken och bar hatten i handen. Snön halvsmälte,
blev kram och satte sig i klumpar under stövlarne. Stegen blevo allt
tyngre, andnöden ökade och de svettiga underkläderna brände som nässlor.
Men han måste fram. När han efter en ny halvtimme vände sig om, såg han
sina spår bilda en krokig linje av gropar.
Efter en ny halvtimme nådde han landsväg, och med återvunna krafter
marscherade han, såsom befriad från fotbojor, och när han kom upp på en
höjd, såg han kyrkan i fjärran. Men viken skilde, och den syntes icke
från hans observationsplats. Därpå bar det utför, och han halvsprang ner
till fiskarns. Där stannade han och såg -- viken ligga öppen, blå,
leende satiriskt, emellan honom och valplatsen, där slaget skulle stå;
när han tittade på klockan, fann han att det fattades tio minuter till
elva. Han rusade in till fiskarn, och frågade efter en båt.
-- Båten är sumpad för att tätas.
-- Kom med och ös den då.
-- Nä, va ska de vara för?
-- Hjälp mig människor; jag måste vara vid kyrkan klockan elva.
Nej, man hade inte lust med det, inte.
Då sprang han ner till båten och såg den ligga i marvatten. Det var en
gammal ökstock, utan åror och öskar. Han sprang omkring för att leta
årorna, men fann inga; han sökte ett ämbar att ösa med, och fann intet;
men vid en vägg stod en skovel något kupig. Den tog han och återvände
till båten; kastade av sig i skjortärmarne, och stående bredbent på
kanterna öste han båten halvt läns med skoveln. Därpå stack han ut, och
paddlande som en kanotförare, bergade han sig över viken, under det
båten tog in vatten. När han nått andra land, sjönk båten. Han lät den
ligga, kastade skoveln i, och sprang upp till prästgården.
Han hade icke haft tid föreställa sig den scen, som väntade; han hade
endast en bestämd känsla att pastorn var fientlig mot honom efter sista
uppträdet, och att kyrkrådet, som bestod av läsare, skulle klämma efter
honom. När han inträdde i salen, fann han sin svåger sitta ordförande,
lugn, värdig, nästan vänlig i uttrycket.
Fru Borg satt i en soffa, kall, avvaktande.
När redaktören hälsat och anmodats sitta ner, öppnade kyrkoherden
förhandlingarne med ett klubbslag och frågade rådet om de ville jäva
honom såsom svåger till maken och broder till makan.
Ingen ville jäva, och därmed började ordföranden.
-- Min plikt likmätigt och med stöd av instruktionen för kyrkoråd,
frågar jag härmed min syster om hon ämnar fortsätta äktenskapet med
Gustav Borg?
-- Nej! svarade fru Brita, kort, överlagt.
-- Då vill jag fråga Gustav, om han har för avsikt att fortsätta
äktenskapet?
-- Nej! svarade den tillsporde, lika bestämt.
-- Om jag nu skulle fråga syster vilken orsak hon förebär för
äktenskapets upplösande?
Fru Brita svarade:
-- Mannens äktenskapsbrott.
Saken var ju bekant, men ändock verkade det uttalade ordet som ett
skott; gubbarne vid bordet ruskade på sig, och ordföranden, som ville ha
det anständigt och hyggligt, blev stött. Han vände sig därför med ett
visst deltagande till sin gamle ovän, och kännande alla omständigheterna
förut, sökte han lägga in de förmildrande omständigheterna i frågan:
-- Kan Gustav Borg odelat påtaga sig det föreburna felsteget?
-- Brott har jag icke begått, ty jag har icke brutit mitt
äktenskapslöfte, då jag blivit löst från detsamma, och av den enda
person, som ägt rätt att lösa mig, nämligen min hustru.
Ny susning vid rådsbordet; och ordförandens röst straxt därpå:
-- Är detta sant, måste jag fråga min syster?
-- Det är lögn! svarade fru Brita.