Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 02

sympati för hela livet, utan vilken makars samliv blev outhärdligt. Det
starkt framträdande personlighetssträvandet motsade ömsesidig
underkastelse; kvinnans utträdande i arbete och offentligt liv hindrade
familjelivets utveckling och barnens uppfostran hemma. Erfarenheten hade
ju visat hur skilsmässornas antal ökades; och denna djupt smärtsamma
operation ville de gamla på sitt obegripande sätt tillskriva lättsinne,
ehuru parterna i målet nog visste att det endast var för att rädda sina
personer, som de flydde det värsta av allt, slaveri. Sedan därtill
barnträdgårdarne och skolorna tagit hand om barnens uppfostran, bortföll
uppfostran i hemmet. Hemmet hade ju för övrigt endast varit ett
tillhåll, där alla odygder blomstrade; och uppfostran började i skolan,
fortsatte i kasernen och började om på allvar ute i livet.
Så ungefär formulerades anklagelserna mot familjen. Och det var då som
paniken grep även en så stark man som Gustav Borg.
I går hade han själv skrivit en ledare mot de samhällsupplösande; och i
dag hade han mottagit de konservatives hand till tack för hjälpen.
Med sin son Holger, sekreterare i redaktionen, hade han dagen förut haft
en stormig förklaring, varvid denne hotat att avgå. Från doktor Borg,
brodern, hade han fått en telefon med löfte om besök; och det var denne
han nu väntade, icke utan en viss oro, även framkallad därav att
tidningen blivit återsänd från en mängd prenumeranter.
* * * * *
Den väntade kom; doktorn inträdde oanmäld hos sin broder, och bröt ut
med detsamma:
-- Vad har du gjort?
-- Jag har skrivit efter övertygelse mot era osedlighetspredikningar.
-- Din övertygelse borde vara grundad på bestående fakta och prövad av
erfarenheter, men det är den icke; några predikningar eller predikare
existera icke, ty de som skriva om familjen meddela endast sina
upptäckter och rön; de säga så här: så och så visar sig utvecklingen gå
fram, så och så har familjelivet urartat på den sista mansåldern, och
hemmet har visat sig vara en skola för despotism, själviskhet, hyckleri.
De meddela således endast faktiska upplysningar och predika inga
teorier.
-- Men du, som har döttrar själv, du går med på dessa läror?
-- Jag är lika mån om mina döttrar som du, och jag lär dem ingenting; ty
jag vet ingenting i denna punkt; men jag förhåller mig avvaktande och
observerande, jag tror mig redan ha märkt att mina barn äro födda med
andra idéer än jag; blygsamheten förbjuder oss att tala om det, därför
är det gott att det skrivs; det tryckta ordet är tyst och sårar ingen.
Men det skall jag säga dig, att jag liksom du är beredd på -- allt! Då
jag vet att jag ingenting kan göra åt det, ty råd känner du vad de äro
värda, så tiger jag och tänker: kanske det skall så vara; kanske de
förstå det bättre; kanske detta är vägen till det nya samhällsskicket.
De unga, som kämpa för sina nya ideal, få nog lida för de första
försöken; många skola falla, och många därför falla av; men tidens flod
löper utan att höra oss till råds, och jag skall icke göra förtvivlade
försök att hejda den. -- Emellertid, sedan du nu vänt emot oss, har du
förstört tidningen. Som aktieägare och direktör uppmanar jag dig att
avgå, och lämna platsen åt Holger, din son.
-- Jag, avgå? -- Aldrig!
-- Gott! då gör Holger och jag en ny tidning!
-- En ny tidning går icke!
-- Jo, en ny tidning, som håller färgen, och som upptager dina övergivna
traditioner, den går.
-- Du menar en ensidig partitidning, vilken behandlar sina motståndare
som nidingar.
-- Nej, som fiender! Medan bataljen pågår, fusiljerar man den soldat,
som börjar underhandla. -- Har du inte märkt, att om man gör ett
medgivande eller säger ett gott ord åt fienden, så jublar han åt
underkastelsen. Goda ord och artigheter komma efteråt, vid fredsslutet.
-- Betrakta dig nu som en fusiljerad desertör och avgå.
-- Aldrig!
-- Då ruinera vi dig med en konkurrent!
-- Det är en bror som talar så!
-- Ja, en hederlig bror, som icke hyllar nepotism eller mannamån, som
sätter rättvisan över brorskålen, och det allmänna bästa över det
enskilta.
-- Du har glömt att du förlorar dina pängar om du störtar mig!
-- Det har jag inte glömt, men jag har mera pängar än du tror, så att
jag icke blir ruinerad. Du får betänketid tills i morgon klockan 12.
Adjö! ...
Doktorn for ut genom dörrn, och redaktörn var ensam kvar med sina tunga
tankar.
Avsatt, kastad på sophögen som uttjänad, han, vilken varit med om den
stora materiella nydaningen efter 1850. Han mindes första järnvägsbiten
1852; erinrade telegrafens öppnande 1853; den första gaslyktan 1854; det
första frimärket 1855, och han hade varit med om telefonen och
elektriska ljuset på 80-talet. Men av hans ungdoms politiska ideal hade
som vanligt endast några blivit förverkligade, de flesta hade förintats
och försvunnit som slösäd fallen i diket; några hade realiserats på ett
annat sätt än han drömt sig, och haft motsatta följder än de beräknade.
Under tiden hade kommit nytt, som han icke förstod och som han fruktade.
Han förstod sålunda icke den stora arbetarrörelsen, ty han hade icke
märkt, att landet på dessa fyrtio år glidit över till att bli ett
industriland ifrån att ha varit åkerbruksland; han kallade
arbetarpartiets ledare för agitatorer och anarkister, ehuruväl de just
arbetade för lagstiftning och ordning inom de ännu oordnade massorna.
Han förstod icke ungdomens strävan till frihet och ansvar,
självverksamhet och självbestämmelserätt, och därför föll han. Det var
ju tragiskt, ty det var ohjälpligt detta att tiden satte en gräns för
mänskoandens möjlighet att växa; och han föll icke för egen skuld, utan
för livets lagar.
Att sonen skulle efterträda honom, hade han ju alltid tänkt sig, men att
han skulle undantränga honom och på detta sätt, det var värre än all
livets bitterhet.
* * * * *
Han stängde sitt skrivbord och gick ut för att resa till landet och
tänka över det beslut han skulle fatta. Sedan några år hade han nämligen
besutit en lantegendom i skärgården, där han levde större delen av året
med sin familj.


TREDJE KAPITLET.
Storö-borna.

Redaktören Gustav Borg stod på fördäck av den lilla skärgårdsångaren som
gick till Storön där han hade sin egendom; men i sin uppskakade
sinnesstämning hade han önskat sig vara osynlig, eller i nödfall blind
och döv.
Två främmande herrar befunno sig i hans närhet, och han måste höra på
deras dialog.
-- En grann stad är det i alla fall Stockholm, men verkar dock som en
dekoration, ty den är för stor och lysande för att representera ett öde
land.
-- Öde?
-- Ja; jag har nyss företagit en inspektionsresa genom hela Sverige, jag
är nämligen inspektör för ett livförsäkringsbolag; och jag drog igenom
provinser utan att se människor; jag satt själv femte man på tåg; det
var dödstyst på stationerna. Kom jag till en stor stad, så var den
befolkad av ämbetsmän; ibland en landshövding, en biskop, en överste,
med en stab av borgmästarn, rådmännen, postmästarn, telegrafkommissarien
-- och några handelsmän.
-- Men folkmängden har ju vuxit till fem millioner?
-- Visserligen; men av dessa fem millioner äro endast en million män
mellan 20 och 55 år. Två och en halv million äro barn och hustrur utan
yrke. Men denna million vuxna arbetsföra män skola försörja dessa två
och en halv millioner improduktiva, och de skola dessutom föda 170,000
ämbetsmän, utom militären som räknas till 133,000. -- Du hör jag har
reda på mina liv som en sann livförsäkrare.
-- Ha vi 170,000 civila ämbetsmän?
-- Ja, vi ha 67,000 post-, telegraf- och järnvägstjänstemän, 27,000
civila ämbetsmän, 28,000 präster med biträden, 38,000 lärare, 17,000
kommunala ämbetsmän.
-- Det är ju orimligt.
-- Ja, men det är så! Jag kan inte hjälpa't; och det är ingen hemlighet,
ty det står tryckt i Sveriges officiella statistik. Men det värsta är
utvandringen! Sedan jag gick in i bolaget 1866, har 780,000 människor
utvandrat.
-- Sju hundra tusen?
-- Ja; på fyra år mellan 66 och 70 utvandrade 100,000. När det sen
sjönk, så skränade patrioterna och sade: se nu att det inte var farligt!
Men så kom 1881 och 85, då 175,000 utvandrade. Och så kom 86 och 90 då
200,000 utvandrade.
-- Va sa patrioterna då?
-- Ingenting! Jo, de började samla sina suvenirer på Skansen och byggde
ett museum i förkänslan av slutet.
-- Varför utvandrar man; är det fattigdomen?
-- Nej, svarar man, det är icke fattigdomen.
-- Vad är det då?
-- Folkhögskolelärarne -- det är ett konstigt folk må du tro -- de
påstå, att det är brist på kärlek till fosterlandet, men hur denna brist
uppstått säger de inte. Jag har en gång svarat en sån där uppfödare: hur
skall man kunna älska ett land, vars jord tillhör utländingen? Du vet
ju, att svenska jorden är pantsatt i utlandet för 226 millioner, att
kommunernas skuldsättning är 175 millioner och statens obligationsskuld
är 287 millioner. »Vårt land är pantsatt, skall så bli» sjunger man
numera i vissa klubbar. Nu parerar man vanligtvis hypotekslånen med
sparbanksmedlen. Men sparbanksmedlen äro utlånta till lika många
vigilörer, och sparbanksmedlen lyftas successivt av utvandrarne, som
reserverat dem till ångbåtsbiljetten. Statsobligationerna pareras med
järnvägsmaterielen, men det är oriktig bokföring, ty skenorna och
lokomotiven skulle stå på inventariet.
-- Men kommunikationsmedlen äro produktiva krafter.
-- Javäl, det är landsvägarne också och vattenlederna med, men de äro
icke kapitalförmögenhet. Olyckan är att av våra 27 tusen civila
ämbetsmän det inte finns _en_ bokhållare; ehuruväl, vad skulle det
hjälpa i en stat, där staten och de enskilde leva över tillgångarne.
Staten skulle utskriva skatter efter förmåga och icke efter behag. Men
nu; man säger bara: det skall vara en armé, och så tar man ut en halv
milliard. Tänk dig en halv milliard, som skall pungas ut på tio år!
-- Men utvandringen? Vad menar du om orsakerna?
-- Svenskarne vantrivas; det är jolmigt det hela; de ha tråkigt att
sitta ensamma i ödebygderna; de ha ingen känsla av samhörighet, emedan
nationen icke är ensartad. Hela adeln, över- och medelklassen äro till
största delen invandrade utländingar dolda under svenska namn. Dessa
bilda en feodalstat av ämbetsmän, som uttaga sina löner av heloterna.
Att bli ämbetsman och få pension, det är ju varje »bättre persons»
ideal. Universiteten äro bara skolor för ämbetsexamina och ett av
universiteten har lika många docenter som studenter i en fakultet.
Studenterna stå kvar som ett privilegierat stånd av konservativa pojkar,
vilka representera nationen vid suptillfällen (undantagande oräknade).
Men det finns annat också som söndrar. Det är den gamla
provinspartikularismen, och den synes än i nationerna vid universiteten,
där all gammal drägg samlas. De avundas och hata varandra, och
prästerskapet särskilt är vid befordran bundet vid provinsen genom
indigenatsrätten. I ämbetsverken ser du, att om presidenten till exempel
är smålänning, så blir det straxt en invasion av smålänningar i det
verket; och i huvudstaden finns det gillen, där provinsialerna rota sig
i hop att »befordra gemensamma intressen»; i riksdagen sitter man
placerad efter provinserna, och i Svenska Akademien intogs man en tid
efter sydsvensk indigenatsrätt, så att man kallade, på skämt förstås,
det lysande institutet för Skånska Akademien. -- Ja, det är så mycket
moj, som här gör livet odorvigt. Ingen känner sig hemma hos sig; var och
en är fiende i fiendeland; att uträtta något vågar ingen, ty han blir
hindrad; den enda energiyttring man spårar är den då något skall
hindras. De som vilja göra något, måste söka ett annat land, och därför
utvandra de energiska, men hindrarne stanna! Det är för djävligt!
* * * * *
Det började blåsa vid Blockhustullen, och redaktören sökte sig ner i
aktersalongen. Där fann han en sovande herre, som vände ryggen ut; på
den kolossala bredden såg han straxt, att det var svågern, kyrkoherden i
Storö, den han icke var angelägen att träffa nu. Därför följde han
exemplet, stjälpte sig på andra soffan vis-à-vis, och lade ryggen utåt.
* * * * *
Emellertid och medan svågrarne sovo i aktersalongen sutto doktor Borg
och hans svägerska Brita, redaktörens hustru, uppe i rökhytten och
språkade. De visste nog om de andras närvaro på båten, men de voro icke
angelägna att råka dem.
-- Här måste bli en krasch! fortfor doktorn, och du Brita skall kasta
bomben!
-- Ja, min vän, svarade frun med det mest välvilliga tillmötesgående,
jag har kastat mina bomber nu i så många år, att jag får lov ta till
dynamiten. Gustav är med sina gammalliberala meningar vår värsta fiende;
han förstår ingenting av det stora som nu sker i världen; han var
visserligen med om teorierna en gång, men när det gäller att förverkliga
en enda tanke, ett enda av hans ungdomsideal, då sviker han.
-- Alldeles: därför måste vi binda opp svansen på honom; han skall avgå
och lämna chefsskapet åt din Holger mot en viss arrendesumma; vill han
fortfara skriva i tidningen, så må han, men under censur av chefen.
-- Bara inte Holger är för blödig! Trots sitt ingenjörssinne har han
ännu sina ärvda svagheter ...
-- Dem skall jag nog plocka bort, och du, som är absolut känslolös, kan
hjälpa till. Vi skola ingå ett förbund, du och jag, så blir det något
uträttat.
-- Ja, svarade Brita med sin sorglösa människovänliga min, men då måste
vi kompromissa. Du skall vara med om min kvinnosak.
-- Det vet du jag är, så långt rättvisan sträcker sig, men orättvisor
går jag icke med på. Jag är med om din kamp för tjänstefolkets
människorätt, för arbeterskors lönevillkor, för flickornas frigörelse
från sysslolöshet och flärd; jag är med om fria förbindelser med laga
ansvar; men jag är icke med om fri kärlek inom äktenskapet, ty det är
mannens slaveri, i synnerhet när han får falska barn på prästbetyget;
jag är icke med om gift kvinnas äganderätt, som undantager kvinnans
egendom från bidrag till familjen, men behåller mannens egendom som
gemensam.
-- Men hustruns arbete inomhus? Skall det inte betalas.
-- Vad är det för arbete? Har du nånsin arbetat inomhus? Du har utdelat
befallningar, som utförts av tjänare dem Gustav betalat. Men han har
fött dig, klätt dig och dina barn och tjänare. Du pratar nonsens!
-- Men fattiga tvätterskor, som förtjäna själva, ska de inte få behålla
sina pängar, utan mannen ska supa opp dem?
-- När mannen icke får behålla sin usla avlöning utan lämna den till
familjen, så skall också kvinnans avlöning gå till huset. Begriper du
inte, att mannen blir slav eljes, och slaveriet har själva den
gammalliberala Gustav predikat emot? För övrigt, har du sett någon
tvätterska, som låtit mannen supa opp hennes pängar? Om du har sett det,
så ville hon väl det, och vill hon det, så kan ingen lagstiftning hindra
det. Du översätter till exempel, i stället för att sköta huset, och du
super opp dina arvoden, det vill säga reser och festar opp dem, under
det Gustav håller vikarierande tjänare åt dig. Tycker du det är
rättvisa, eller tycker du att kvinnans ställning är undertryckt? Ja, då
är du en tjockskalle, och jag kan icke kompromissa med dig.
Brita darrade av ilska, men kunde icke få ur sitt huvud dessa medsläpade
dumheter från en förfluten tid, då galanteriet fordrade att mannen
skulle offra allt för idolen. Doktorn, som emanciperat sig från all
gammal fördom, ansåg ögonblicket inne att göra rent hus och komma på det
klara med svägerskans fixa idéer.
-- Och varför kvinnan har i allmänhet mindre betalt, fortfor han, det
beror av det viktiga faktum, att hon icke behöver betala sin kärlek utan
får betalt på ett eller annat sätt. Lagen dömer nämligen endast mannen
till barnuppfostringshjälpen, aldrig kvinnan, som dock har största
glädjen av moderskapet, och vars äganderätt till barnet är odisputabel!
-- Ja, och så vill du avskaffa prostitutionen! Vet du vad du menar med
prostitutionen? Menar du läkarvården, så är du obarmhärtig, när du vill
avskaffa den! Menar du åter sakförhållandet, att en hop kvinnor driva
yrke med könslivet, så kan lagen icke avskaffa det, ty det hemligaste
och intimaste kan lagen icke ingripa i! Men ni vill aldrig svara på
frågan, utan kryper som råttor från ena hålet i det andra. Polisen söker
ju genom kontroll inskränka prostitutionen och avskräcka från
yrkesövningen; arbetar således i ert syfte, men ni arbetar ju emot
prohibitivmedlen. Vad vill ni? Det vet ni inte! Därför är det bosch allt
vad ni vrövlar! -- Är det något mer? Rösträtt? Ja, åt männen först, så
få vi se sen, när ni lärt er rättvisa och förnuft.
-- Och du vill att jag skall arbeta tillsammans med dig?
-- Ja, i alla de punkter, där vi äro ense, och i alla dina strävanden,
som äro förtjänta aktning och som du vet jag värderar hos dig! Men jag
lånar icke ditt bistånd i en renhårig sak, för att i gengäld biträda dig
i en orättvisa. När du, som är härskarinna i ditt hus, vill uppträda som
slavinna, så ser jag i dig en bedragerska, den jag ville spotta i syna!
Det vet du förut Brita!
Fru Brita var alltför godmodig av naturen för att bli ond för så litet,
och hennes tro på deras gemensamma stora sak så stark, att hon lät sig
nöja och avkortade samtalet med sin vanliga sortireplik:
-- Ja, si, i den frågan komma vi aldrig att förstå varann.
Men doktorn var icke nöjd med bara repliker utan ville ha besked också,
därför svarade han:
-- Jo, min vän, jag förstår dig, men du förstår icke vad jag säger, och
det är ditt fel.
Samtalet skulle åter ha börjat från början om icke kyrkoherden i Storö,
fru Britas broder, inträtt i rökkupén; en svart koloss med ett
fruktansvärt yttre, åtföljd av en gammal förfallen hund.
-- Där kommer Petter med sin skvättmaskin, sade doktorn; och för att
illustrera liknelsen, lyfte Fylax på bakbenet.
Fru Brita, som ansåg sig böra vara djurvän, stod alltid på Fylax' sida,
och var straxt redo till försvar.
-- Si, Henrik älskar icke sina anförvanter, han.
-- Å hut, jag är icke anförvant med hundar, och jag hatar allt djuriskt,
såväl hos mig som hos andra. Nu skulle Petter vara skyldig gå efter en
trasa och torka däcket, om det fanns lag och rätt ...
-- Äh, du är så sträng mot ett oskyldigt djur, invände kyrkoherden ...
-- Nej, men mot dig är jag sträng, som införer djur i människosällskap;
du vågar inte skälla och bitas själv, men du låter ditt onyttiga djur
göra det; du törs inte lyfta på bakbenet, men ditt oskyldiga djur får
göra det. Du är ett as; det är alltihop.
-- Så, så, så! manade kyrkoherden; vi ska vara barmhärtiga.
-- Ja, vi ska vara barmhärtiga mot våra medmänniskor, icke taga brödet
ifrån barnen och kasta det för hundarne; du ger inte två styver åt en
fattig; du ger dina statare separerad mjölk, men åt ditt ruttna,
stinkande djur ger du grädden, och den som sätter djuret, det onyttiga
djuret, över människan den är ett ruttet djur själv.
-- Har du sett Gustav? avbröt nu fru Brita.
-- Han ligger ner i aktersalongen och sover, svarade kyrkoherden.
Detta var en överraskande nyhet för de båda sammansvurne, och de slöto
sig båda ihop i en begrundande tystnad, som kyrkoherden begagnade för
att se efter genom fönstret hur långt de hunnit. De voro i
kanalmynningen, där alltid fråga uppstod om det fanns nog med vatten för
att båten skulle kunna flyta.
* * * * *
Man var bara en halvtimmes väg från huvudstaden, och vildmarken började
redan. Gråsten och martallar, träsk och insjöar växlade med små
åkerlappar, där det lilla jordbruket tycktes drivas för syns skull. De
jordbrukande herremännen levde på räntor eller yrken, och hade
lantegendomarne mest för jaktens och fiskets skull, eller för att få bo
på landet. Den enda verkliga jordbrukaren var kyrkoherden, som ägde två
hundra tunnland öppen jord, lagård och mejeri, uppfödde hästar och
slaktkreatur, odlade svin och tillverkade ägg efter nya rationella
metoder; han drev också en vattenkvarn, var aktieägare i ångbåten,
byggde sommarvillor till uthyrning. Han var den rikaste mannen på
Storön, och själavården lät han skötas av en komminister och en adjunkt;
men expeditionen och pastoralvården lade han hand vid, ty han älskade
att härska och ingripa.
Mot sina vänner och fränder var han ett lamm, föreföll som ett
beskedligt fä, men mot sina fiender som ett rytande lejon; och
församlingen i gemen betraktade han som fiender, särskilt de fattiga.
-- Det finns inga fattiga, sade han. Lata finns det! Det finns inga
sjuka, det är bara tillgjorda, som vilja åtnjuta understöd.
I taxering var han en rakkniv, där han kunde lura ut hemliga inkomster.
Som verkligen hela socknen levde i evig fejd om att få vräka skatten på
varandra, så utkämpades i nämnden de argaste striderna, och pastor
Alroth höll spioner på inflyttade. Köpte någon en villa, så togs genast
hans inkomster i staden med i räkningen, om nämligen köparen bodde någon
tid om vintern ute på ön, ty då var han bosatt. Det klagades och
processades utan all ända; och vid tingen satt alltid pastorn som ett
slags allmän åklagare, även beredd att när som hälst vittna i alla slags
mål. Det var ingen vanlig präst, och han skulle haft många fiender om
han icke ägt en ådra av humor, som tillät honom att le åt egna och
andras svagheter. Han var en världslig präst, vilket ju låter som en
motsägelse då han tillhörde andliga ståndet, men genom statskyrkans
förvärldsligande, då prästerskapet blivit liksom ett indelningsverk
levande av jorden, hade ju våra andliga blivit jordbrukare och
mejerister, som mera voro hänvisade till vården av oxar och kor än av
människor. Han var även en glad präst, som gick på kalas; och han var
känd som ortens bästa viraspelare. Men han glömde sig aldrig, drack
aldrig _för_ mycket; fuskade visserligen vid spelbordet, men var den
förste att bekänna det, när han ertappades. Han svor icke och ävlades ej
spela upplyst skeptiker; skämtade gärna, men ej med det för honom
otillåtna; han trodde på lärorna och gjorde inga fega medgivanden i
sällskap. Tidens frågor och oro brydde han sig icke om; läste aldrig
böcker men följde i tidningarne dagens politik, tullfrågan och
skatteförhöjningen.
Med sin syster Brita gnabbades han på narri, och med svågern redaktören
var han tämligen god vän. Doktor Borg tyckte han om, emedan det var en
regel karl, och hans grovheter tog han som roligheter. Mest värderade
han doktorn för dennes avgjorda hållning i den idiotiska kvinnofrågan,
och han förlät honom i gengäld hans raseri mot hundarne. Hans släktingar
voro villaägare, och han betraktade dem som goda grannar, men klämde
efter dem i taxeringen. Sin närmaste, eller hustrun i ett barnlöst
äktenskap, behandlade han som hustru, som kompanjon, och husets
härskarinna på »invärtesavdelningen»; men ve henne om hon ville gå över
gränserna för sitt maktområde, då försvarade han sin plats. Brita hade
nog varit där och försökt uppvigla, men då hade han, utan hänsyn till
husfriden, fört ett sådant liv, att de måst kapitulera.
-- Vid min sida, hustru, men icke över mig! var hans formel.
Och han kallade de män för sodomiter, som låta kvinnorna råda över sig.
Men det hade han också insett att det icke var frågan om likställighet,
utan tyranni när kvinnorna rusade fram.
-- I det nya samhället ska ni kanske få rösträtt sa han, när ni arbeta
allihop; men i detta samhället, där ni äro bihang, icke!
Det var pastor Alroth på Storö; en medeltidsprelat, en andlig ämbetsman
med mycken världslig makt, en rik man, som ägde stora jordagods, och
därför var sin egen patronus, det vill säga tillsatte sig själv till ett
pastorat, som gav honom 30,000 kronor i lön, vilka kronor tillsammans
med hans egna räntor på 20,000 avrundade hans inkomster till 50,000
kronor om året.
* * * * *
Emellertid vid inloppet i kanalen befanns det vara lågvatten; därför
började styrmannen kommendera den sedvanliga manövern.
-- Passagerare i lä!
Det var första tempot; men som icke alla visste var lä låg, så ryckte
några upp i lovart.
När den snede styrmannen -- han var alltid sned och röögd som en mört --
skrek lovart, så förstod även den oinvigde sakens sammanhang och att man
skulle gå över till samma sida. Därigenom krängdes båten som om den
skulle kantra, men lirkade sig dock fram ett stycke utmed kålvassarne,
där stångkrokar bugade sig för baksuget.
-- Varför muddrar man inte opp kanalen? frågade fru Brita oskyldigt.
-- Därför, svarade doktorn, att om man muddrade, skulle genast en
snabbgående konkurrent sättas i sjön, och det vill inte aktieägarne till
denna pråm. Eller hur du Petter?
Pastorn ville varken neka eller jaka, utan sade:
-- Jag undrar om Gustav får slagsida därnere i aktersalongen! Han är
ganska tung, och styrman borde gå ner och »lämpa» honom.
Nu råkade Fylax, som skulle titta på stångkrokarne, bli trampad på tårna
av doktorn och uppgav därför ett fasans tjut, i vilket Brita deltog:
-- Du är en barbar! skrek hon mot doktorn.
-- Det är lögn, min lilla vän, svarte doktorn; jag plågar aldrig ett
djur, inte ens en metmask, men era djur plågar mig genom att gå för
fötterna och tjuta.
Kanalen var klarerad, och man hade en havsarm framför sig. Brygga följde
på brygga, och vid varje tillägg hade man tillfälle att slunga en
anmärkning, en upplysning om innebyggarne. Där voro liksom
reträttplatser, ibland gömställen för människor som dragit sig undan
världsvimlet. Den ena sagan var inte lik den andra, och i denna ödemark,
en halv timme från Stockholm, hade de satt sig ner, mest kanske för att
känna närheten av havet, det enda stora som Sveriges gnetiga natur bjöd
på. Alldagliga sorgespel hade utspelats, och man gjorde sista akten
härute. Förstörda förmögenheter, brutna familjeöden, felsteg, straffade
eller ostraffade, äregirighetens sår, sorg och saknad, allt elände hade
här slagit sig ner i gröna dalkjusor mellan gråstensknallar. De invigde,
som passerade denna vattenväg, kände sig defilera förbi all livets
bitterhet, och jämsides med beklämningen väcktes ett välbehag över att
vara utanför. Pastorn, som visste mest, talade minst, men doktorn gick
på oförtrutet:
-- Se där står den gamla pederasten på sin brygga och väntar tidningen.
Du Brita, som studerar den sociala frågan, kan du förklara pederastin,
och kan du säga mig varför i våra kretsar så många män låta tala om sig
i den riktningen?
-- Nej, det kan jag inte, och det vill jag inte tala om, svarade fru
Brita, utan pryderi, men också utan intresse.
-- Man talar inte om sådana saker, avbröt pastorn.
-- Det är just olyckan det, sa doktorn, att man inte får utreda de
viktigaste frågorna. Om mord och mordbrand, stöld och förfalskningar får
man tala högt i underrätt, där muntligt förhör är lagstadgat, men om
såna här saker får man inte skriva ens!
-- Den mänskliga blygsamheten bjuder tystnad, invände pastorn.
-- Då borde domaren blygas att höra om mord och stöld också! Nej, ni ä
pjåskiga, eller vill synas bättre än ni är. Jag kan inte förklara er!
Att begå akten är strafflöst, men om en skald ger en högstämd skildring
av födelseaktens första scen, då vill ni kasta honom i fängelse! För
ungdomens skull! Den liderliga ungdomen, som inte skär sina namn i trän,
men ritar hela hemligheten på knutar och väggar. Jag förstår er inte,
men vill inte kalla er hycklare, ty det vet jag inte vad det är! Du
Petter skulle inte vilja exponera dig på en trottoar, men din hundracka
får såra skönhetssinnet inför en barnskara, och du står och ser på!
Fyffan!
-- Si nu ä han på hundarne igen, avklippte fru Brita; det är hans
stående samtalsämne.
-- Ja, när ni drar in era orena djur i människors sällskap och låter dem
deltaga i konversationen, då får ni svar på tal.