Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 03

-- Orena? Det finns inga så fina djur, näst kattorna, se på deras pälsar
...
-- Se på din klädning Brita, skrek doktorn; se på Fylax skvättmaskinen!
Fylax hade verkligen undersökt fru Britas stadsklädning och lyftat på
bakbenet.
Som stucken av en geting flög frun i vädret; den röda plymen i hennes
hatt darrade som en havrevippa i blåst, hennes ansikte uttryckte på en
gång alla möjliga sinnesrörelser; raseri över stukningen, förtvivlan
över förstörelsen, skammen över förödmjukelsen blandat med ett vänligt
leende, som ännu i döden skulle uttrycka sympatin med det oskyldiga
djuret.
-- Varför tuktar du inte ditt djur? röt doktorn, som ändock försökte ta
parti för den förorättade och förnedrade människan.
-- Nej, då kommer djurskyddsföreningen! advocerade pastorn.
-- Föreningen kan ha rätt, om nämligen käppen fick gå ut över dig i
stället; men jag vet att du inte törs lyfta käpp mot Fylax, för då visar
han tänderna; och det är han som är herren och du som är hunden! Ditt
sakramenskade egoistfä!
Därmed gick han ut ur rökkupén och smällde igen dörrn bakom sig.
Fjärden låg nu öppen och doktorn gick ner på akterdäck för att svalka
sig.
Där fick han se grosshandlar Levi, som också hade villa på Storö, samt
Britas tredje son, vilken arrenderade en utgård av pastor Alroth.
Doktorn måste först ha ett utbrott innan han tog upp nytt samtalsämne,
och hos Isak fann han ett troget sinne där han kunde lägga sina
förargelser.
-- Tänk såna djävlar! Kvinnorna ha ingått förbund med djuren; ett djur
får bita mig, men om jag försvarar mig mot djuret med en spark, så
kommer jag i fängelse. Är det världens ända, eller vad är det? Och dessa
djur-kvinnor avritas som mänsklighetens välgörare, biograferas som
jättesnillen ...
-- Ja, sade Isak, det är konsekvenserna av den zoologiska
världsförklaringen, av veterinärpsykologin, av demokratiska principen
utsträckt till djuren. Allting är lika, alla äro lika ...
-- Vilka fårhuven ha kunnat draga sådana absurda konsekvenser? Om
människan står högst på djurskalan, skall hon väl härska över djuren,
det är logik. -- -- -- Men det är förruttnelsesymptom, när små eller
stora djur få makten; bakterien eller hunden, samma sak; mot bacillen
får jag lov att försvara mig, men mot hunden icke? Ja, vet ni, det är
ruttet alltihop!
Isak fann ögonblicket inne att avklippa, och kastade åt sidan:
-- Anders tycker också att jordbruket är ruttet!
-- Ruttet vill jag inte säga, men nog är det galet med jordbruket, det
är säkert. Är jorden inte utsugen, då vi inte kan gödsla den utan att
införa gödningsämnen? Vet ni, att Sverige köpte på ett år 60 millioner
kilogram artificiella gödningsämnen från utlandet? Vet ni det? Och tror
ni att det bär sig? -- Vi kan inte föda vår boskap ens: vet ni att vi
köpt på ett år 90 millioner kilo kli och oljekakor. Vi kunna inte så
utan att köpa fröt från utlandet; 16 millioner kilo frö från utlandet på
ett år. Käringarne, som förr odlade höns iss inte med det längre, utan
vi köper 20 millioner ägg om året, rättare 27, men vi exporterade
verkligen 7 millioner.
-- Nå än spannmålen då? kastade Isak sin pinne på den tända tullbrasan.
-- Tala inte om'en! 132 millioner kilo vete på ett år, vad ger ni mig
för det?
-- Jag parerar med utförseln, sade Isak.
-- Du kan inte parera 132 millioner infört vete med 18 _tusen_ utfört,
även om du tar 27 millioner utförd havre med; och du har ändå infört 92
millioner råg och 27 millioner majs, allt kilogram! Vad lever Sverige
på?
-- På trä och järn!
-- Nej, det finns inte ett stortimmer, inte ett mastträd kvar i
Norrland, säger somliga; andra säger det är lögn; svaret beror på
valkorporationens intresse för stunden; vi exportera endast gruvkäppar
och »planchettes» säger sågverksägaren, om han är till vänster, vilket
förnekas om han är åt höger.
-- Nå järnet då?
-- Vi exportera järn, det är säkert, men vi importera också; 162
millioner kilo stångjärn är utfört, men 21 millioner infört; 91
millioner gjutgjärn är utfört, men 50 millioner är infört, och vi ha
köpt 55 millioner kilo av järnvägsskenor i utlandet på ett år. Vad lever
Sverige på?
-- På vigilans, svarade doktor Borg utan betänkande.
Isak log.
-- Ja, på vigilans, men sådant brukar sluta med krasch, när räntorna
icke kunna betalas, och ibland slutar det med finka, om man är befunnen
vårdslös gäldenär. Tänk om hela Sverige skulle ryka in som vårdslös
gäldenär?
-- Ja, svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång, när han gick
på muren ännu och profeterade för döva öron.
-- En konstig kropp den där Falk, som slutligen råkade i strid mot sig
själv ... invände Isak.
-- Nej, det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med
ståndpunkter, och som samvetsgrann laborator anställde han
kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste
mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet
utföll negativt, återvände han till den beprövade utgångspunkten. Det
där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig, om han använt
Kierkegaards metod. Denne diktade författarpersonligheter och gav sig en
ny psevdonym varje gång. Victor Eremita är en annan än Johannes
Climacus; Constantin Constantius är icke Johannes de Silentio, men alla
tillsammans äro Sören Kierkegaard. Falk var en vivisektör, som
experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han
gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet
sanningen. Och skulle hans samlade skrifter komma ut en gång, borde icke
ett ord ändras, utan alla motsägelser lösas i den gemensamma
Kierkegaardska titeln: Stadier på Livets väg.
Nu plaskade ångbåten in i Kyrkviken, och passagerarne måste råkas vid
landgången, vänner och ovänner.


FJÄRDE KAPITLET.
Redaktören.

Redaktör Gustav Borg var född i Bergslagen av adlig ätt. Fadren var
länsman, och höll strängt på sitt adelskap; uppfostrade sina söner i en
viss högfärd, som isolerade dessa från medelklassen, utan att giva dem
introduktion i överklassen. Sönerna, Gustav och Henrik, studerade vid
Västerås gymnasium och voro kamrater med några av högadelns ättlingar,
men dessa ville icke närma sig; de låtsade okunnighet om adelskapet
Borg.
Emellertid växte länsmanssönerna upp; enkla i det yttre, men med
klackringar på pekfingren och kronor på rakdonen, iakttogo de sig i sitt
uppförande, höllo sig uppe som man säger, och voro beslutna att adla
namnet genom kunskaper och befordran.
Men när det led fram mot tiden då adeln skulle »avskaffas» blev Gustav
student.
Han for till Uppsala och skulle skriva in sig i nationen hos kuratorn.
Den tiden stod det ett nob. (nobilis) efter alla adliga namn i
studentkatalogen.
När nu kuratorn skrev in Borg i matrikeln glömde han sätta nob.
Gustav Borg flammade upp och frågade om kuratorn ville beröva honom hans
arv och eget, hans traditioner och familjeära.
Kuratorn förhöll sig lugn, men frågade:
-- Är Borg verkligen svensk adelsman?
-- Verkligen? Vad vill det säga? står jag inte i adelskalendern?
Kuratorn, som själv var adelsman och kände skråets hemligheter, svarade
med en blinkning:
-- Jo! i adelskalendern!
-- Nåå? återtog Gustav.
-- Ja, si adelskalendern det är _en_ bok, men ättartavlorna, si det är
något annat. Känner herrn inte ättartavlorna, Anreps ättartavlor?
-- Nej, jag har inte sett dem, men det lär vara en skandalbok.
-- Ska vi se på'n då, svarade kuratorn och tog en volym från
skrivbordet. -- Det är en märkvärdig bok det här; den började utges för
länge sen och sista häftet kom häromdagen. Alldeles som om boken vore
beställd; och det är kanske den som kommer att stänga Riddarhuset -- nu
ska vi se: B; B, O; Borg. Adeliga ätten Borg numro 1570. Det står ett
kors efteråt och det betyder att ätten är utdöd.
Den unge studenten kände bokstavligen att han dog; och han föll ner på
en stol. Men när han hämtat sig, försökte han gripa efter halmstrån:
-- Då äro vi adopterade!
-- Adoption finns icke efter svensk lag, och herrn förstår väl att om
man kunde adlas medelst adoption, skulle varje rik grosshandlare ha
låtit adoptera sig av en fattig förfallen adelsman för en hacka. Ja, ni
vet ju att de säljer riddarhuspoletter eller fullmakter just nu.
Gustav Borg tummade sin klackring och gjorde ännu ett utfall:
-- Jag kan icke förklara detta; min far är utan skuld, ty han är absolut
hederlig!
-- Ja, det har jag icke förnekat, men urfädernas missgärningar gå igen,
och om ni vill se något kostligt, ska vi slå upp en av de argaste
Riddarhustalarne, som fäktar för sitt arv och eget. Se här står; ätten
adlades av engelske konungen Karl I vid hans besök i Dublin 1652. Nu
halshöggs som bekant Karl I år 1649, så att hans besök i Irland 1652
måste kallas huvudlöst, men ändå huvudlösare hans adling av en upprorisk
irländare. Ser ni det är sådant som gjort vår adel misstänkt, och alla
dessa utländska ättartavlor äro i synnerhet mycket sjuka. Har ni hört
såna anor vår Riddarhushjälte har? Jag skall försöka läsa några av de 42
uppräknade. »Felimlomkdode; King; Ferghis Avrenoudh (skottarnes konung);
Eochy; Collumium.» -- Vad ger ni mig för Collumium! Antingen har
avskrivaren dabbat sig eller har någon svängt ihop namnet. Det ska herrn
inte vara ledsen för, ty snart är det bättre heta Anderson än
Gyllensparre; då går ingen och nosar i ens prästbetyg och letar under
sängarne som den här Anrep gör. Kan herrn tänka, att en tjyvgubbe till
boktryckare har räknat ut att 60 ätter äro födda i oäkta säng, eller
härstamma från ungkarlssoffan. Och att våra största Riddarhushjältar äro
utländingar; att i reformministären sitter holländare, tyskar, all
världens folk; och räknar man från mödernet, så har man Afrika och Asien
med. Curry Treffenberg, den komika patrioten, är zigenare; och
ambassadsekreteraren --sky är polack. Så att, de ska vi inte vara ledsna
över. -- Emellertid; nu skriver jag inte nobilis eller nob, ur vilket
Thackeray har härlett ordet snob! för resten!
Detta var en våldsam uppryckning för en ung student; han slängde
klackringen, for hem till sin far och bannade över dem, som låtit honom
gå med falsk ursprungsbeteckning. Fadren befanns oskyldig, men behöll
sin klackring. Vid anställd undersökning på Riddarhuset hänvisades han
till Vapenboken som säker källa; och där befanns vapnet vara struket i
hundra år, men efter nya hundra år insmuglat igen.
-- De ha fuskat förstås! avklippte riddarhusvaktmästarn, som var van vid
sådana där manövrer.
Men Gustav Borg och hans bror Henrik, de gingo skamsna i flera år och
kände sig som förfalskare; men så ryckte de opp sig, och fingo en sådan
avsmak för allt som var falskt, att de avgjort ställde sig på deras sida
som vid 60-talets utgång fordrade revision av allt gammalt fusk både i
stat, kyrka och samhälle.
Vid universitetet i Uppsala gick det med Gustav Borg som med så många
andra i den perioden. Han kände sig sjunka ner i urtid och ofrihet; en
atmosfär så olik allt han drömt sig; ett tryck uppifrån så olidligt,
emedan ursprunget icke syntes. Dessa lärare, som hade hans öde och
framtid i sin hand, de bestämde vad han skulle tänka och känna, men
under lärarnes stodo kamraternas tyranni. Studentkåren hette _en_
tyrann. Nationen hette en annan. Dessa utfärdade proklamationer, avsände
krypande telegram till storheter som han icke vördade, tvärtom. Nationen
invalde hedersledamöter, som han icke ansåg vara någon heder att stå
under, men det skedde i nationens namn, alltså även i hans, emot hans
vilja.
Det var en 30 november som han skulle känna klyftan mellan sig och de
andra. Carl XII skulle firas, och han stod med studentkåren och hörde
buskonungens »sedliga storhet» prisas.
Det kokade i honom, och när på aftonen nationen hade svyck, gick han
fram till bordet, och anhöll få inlägga sin reservation mot Carl
XII:s-talarens anförande. Hur han kom till ordet, begrep han icke själv;
men han hade helskägg och en väldig bergslagsstämma, som imponerade på
de mestadels skägglösa ynglingarne, och han kände sig lyda en maning som
var oemotståndlig och därför verkade oemotståndlig. Så här föllo hans
ord ungefär:
-- En nation, som vördar sina stora minnen, den handlar visserligen
rätt; men ve honom som kallar det orätta rätt och det onda gott. I han i
denna afton framburit veftoffer åt en ond man, och det är en skam. De
döda existera ju icke, äro skuggor, och det som icke finns borde man
icke tala om. Man säger visserligen att vi efterleva i våra gärningar,
men jag vet ingen av Carl XII:s gärningar, som kan ge honom ett skenliv
i vårt minne. Sveriges förstörare ha vi firat som ett nationalhelgon
denna afton; ja, ni vet lika väl som jag att han fördärvade allt manbart
folk inom riket; ni vet lika väl som jag att han genom samvetslöst
utskrivande av folk fördärvade näringar och handel, samt lade svenska
jorden i vanhävd. Ni vet kanske icke vad vanhävdad jord vill säga, och
vad ödehemman är! Det är att skörda ogräs, där man sått råg! -- Men er
hjälte -- som icke är min! -- var den osedligaste människa som levat; ty
den som utan att blinka offrar sitt land och sitt folk för egen
äregirighet, han är den osedligaste. Och den som i likhet med Carl XII
får upp ögonen för sina misstag, men icke erkänner och rättar dem, han
är osedlig.
Svenskarne är ett konungskt folk, gunås! Greker och romare voro det
också, så länge de voro vilda. Slavsinnet begär att få lyda, därför att
det är bekvämare, och därför äro svenskarne ett slaviskt folk. Man har
kallat oss för lakejer och med rätta ...
Här började mummel i nationssalen, och det retade vår bergsman, så att
han gjorde en kadens och ändrade tonart.
-- Lakejer, ja, ty idealet för en svensk är att bli ämbetsman och få
pension, vara med på ett hörn och härska genom att lyda, lyda en förman.
Vid mumlets övergång till gny, eldades talaren ytterligare, och erinrad
om den miljö i vilken han rörde sig, slog han in på det skämtsamma
allvaret.
-- För att bli konungens trotjänare, senare troman, har staten som
bekant upprättat universitet. Ni vet ju, lika väl som jag, att det
kramet som här utminuteras i de fyra fakulteterna endast avser att göra
oss till ämbetsmän, ty om jag blir komminister, notarie, vice lektor
eller provinsialläkare, så är jag i alla fall ämbetsman. Det där vore nu
inte något att säga om, såvida icke visdomskällan vore så svåråtkomlig.
Varför visdomen skall vara så dyrköpt, kan jag icke förstå, om icke
någon ville upplysa mig om att det är så ont om platser. Ni vet ju hur
svårt det är att få en plats; man söker nämligen icke en plats i
hovrätten, som man söker en anställning i en butik, utan man kallas. Det
är kallelsen det således beror på, och kallelsen beror på nådavalet.
Denna egendomliga valakt visar sig redan vid examen. Somliga med goda
läshuven få icke examen, under det andra med dåliga huven få den. Det är
predestinationen! Och tro mig, att allt som här utläres från
föreläsningar och kollegier, det kan man köpa i boklådan. Med en väl
organiserad bokhandel och vederbörliga examenskommissioner skulle man
kunna stänga universiteten, där man ligger bort sin tid och super sönder
sina nerver. Universitetet är en kombination av kloster, krog och
bordell; universitetet är en skola -- en skola för högfärd, förtryck,
lättja, avund, kryperi. I dessa dagar, då stånden avskaffas, borde lärda
ståndet också strykas. Vad är lärdom för slag? I dag är du olärd i
romersk rätt, men i morgon köper du i boklådan en liten bok om romersk
rätt, och i övermorgon vet du vad romersk rätt är. Detta är lärdom, som
vi äro så sturska över. I dag vet vi icke att Carl XII lät sätta prästen
Boëthius på Danviken, därför att han predikat om vådan att ha en femton
års lymmel på tronen, men i morgon köper vi en svensk historia, och så
veta vi det! (Ser ni jag kom tillbaks till ämnet ändå!) I dag veta vi
icke att Carl XII var rubbad, men i morgon anlita vi bokräkningen, och
då veta vi det! Mina herrar jag ber att få utbringa en skål för en väl
organiserad bokhandel och en oinskränkt kredit, så slippa vi uppleva
dagar som dessa, då man av okunnighet firar Sveriges förstörare,
mordbrännaren, storinkvisitorn, falskmyntaren Carl XII i den egenskap
han mest saknar, nämligen sedlig storhet.
Resultatet blev det man förutsett. Gustav Borg blev omöjlig vid
universitetet. Och därför besökte han aldrig föreläsningar utan skaffade
sig en bokräkning; valde således sina lärare själv, och mest utländska,
ty några svenska fanns inte. Det visste ju varje student att
professorerna själva hämtade utifrån; de största läroböckerna voro ju på
tyska, särskilt medicinarnes, teologernas och esteternas.
Efter tre års fria studier fick Gustav Borg se sin yngre broder Henrik
inträda vid akademien. Två bröder av samma kull, men så olika hade man
sällan sett. Den äldre blond med blont helskägg, german till typ,
härstammade från fadren; den yngre svart och utvecklad man vid sexton
år, en vit afrikan, räknade tydlig härkomst från moderns sida, vars far
haft någon förbindelse med tropikerna, efter vad traditionen förmälde.
Dessa bröder hade icke dragit jämnt. Den yngre hade såsom yngre blivit
tryckt av den äldre, och de få år, som skilde, kunde aldrig utplånas i
den äldres sinne. Han hade fått vanan från barndomen att se ner på den
lille, förakta allt vad han sade, behandla honom som dumhuvud och så;
vilket är det vanliga fallet i familjer. Nu vid universitetet visade sig
skillnaden ändå mera bjärt. Gustav var svensk och bergslagsman, något
ursvensk, som höll på det fosterländska men med reservationer, under det
Henrik såsom exotisk icke kunde känna svenskt, vilket han icke rådde
för.
Vid en diskussion om förfädrens minne, kunde också Henrik ge sin replik
åt brodern som så här:
-- Jag tycker det för mig vara lika falskt annektera era anor som vårt
adelskap varit. Min svarta morfars far dansade kring en kanelbrasa vid
ekvatorn, och han kunde omöjligt ha firat Carl XII, lika litet som en
skåning kan med själ och hjärta deltaga i en Gustav Adolfs fest, emedan
Skåne var danskt vid trettioåriga krigets tid.
Broderns svar uteblev icke, och det var stående: Lützen.
-- Varför fira vi våra nederlag och vår vanära? invände då Henrik. Er
konung (han sa aldrig vår!) stupade vid Lützen, och katolikerna firade
segern; spelet är ju vunnet när kungen är matt, och Wallenstein blev
icke slagen. Efter Lützen förnyade svenskarne förbundet med kardinal
Richelieu och inlockade franska trupper i Tyskland. Därför är svenska
namnet förbannat av tyskarne efter Lützen. Tänk er också att framkalla
en fransk invasion; att dra in urfienden gallern i landet, som ju skulle
vara vår vän! Därför upprör det mig att läsa ert avguderi av den råa
busen Banér, som härjade Sachsen och brandskattade Böhmen, men är mest
berömd för sina återtåg.
Då tog Gustav eld. Carl XII hade han slopat, men Gustav Adolf och Johan
Banér fick man icke röra vid.
-- Är du svensk du? skrek han.
-- Nej, jag är världsborgare! röt Henrik.
Gustav tog ner ett Wredes-gevär från väggen, och Henrik drog blank en
Upplands-dragon-sabel -- och så skämdes de; slöto fred till ett härnäst,
som snart nog infann sig.
Men det fanns andra differenser och mera djupgående. Gustav arbetade på
förnyelse av det gamla, men Henrik verkade för framtiden.
-- Det nuvarande gamla är så ruttet att det håller inte ta i. Det här
med monarki och tillbehör är ju bara nådår för ancien régime; den skall
multna ner själv och bilda strö åt det nya att växa i; den kan icke
förnyas, därför lever den på korruption: ordnar, akademier, tjänster,
befordran. Vi, som tagit arv efter revolutionen ha annat att tänka på,
och vi betrakta det där bara som läkarne betrakta prostitutionen: något
som man icke kan ändra tillsvidare, men som måste tolereras -- ett
maison de tolérance, enfin!
Henrik var liksom född med dessa begrepp om att samhället skulle
pånyttfödas, och att detta kunde ske omärkligt under en gammal
statsform, som slutligen undergrävd skulle falla i aska av sig själv.
Bröderna sletos tills de lämnade akademien, den äldre utan examen för
att bli journalist, den yngre utexaminerad som läkare.
* * * * *
Gustav Borg grundade en tidning i huvudstaden, och brodern Henrik var
med. De hade ärvt sin fader och placerat förmögenheten i ett tryckeri.
Men Henrik ökade sitt kapital genom sparsamhet och omtanke, så att han
slutligen ägde största delen av tidningen. Bröderna kivades, men höllo
ihop. De gifte sig, fingo barn, nya tvistefrön. Slutligen blev
spänningen under årens lopp så stark att en brytning måste komma. Och nu
var den kommen.
* * * * *
80-talets zoologiska världsförklaring eller veterinärfilosofien hade
åtminstone icke förfinat sinnena, men det kunde man icke begära; och
lite förvildning då och då är bara vila. Slagorden voro: kamp, kamp om
allting; hugg för dig, ingen bjuder; var fräck, så går du fram! De
gamle, som lärt annat, eller att de saktmodige skola besitta jorden,
blevo försagda först; men sedan amerikaniserades de också och togo upp
kampen, så att hela samhället visade sig som två befästade läger, med
gemensam lösen: alla medel äro tillåtna! Alla hjälptrupper voro goda,
och när männen nu stridde, voro de nog oförsiktiga ta sina kvinnor bak
på stridsvagnarne; bakom först, sedan framför, ty med djurteorin följde
den vidskepliga fruktan för honan som alla djur äga. Det som hos de
gamle var nedärvt galanteri, vördnad för makan och modren, ett
godvilligt offer av ett kristligt sinne, blev här mänsklig rättighet,
det vill säga teoretisk orimlighet. Fega män kröpo bakom sina kvinnor,
sköto sina kvinnor för sig; de begagnade varandras kvinnor som
stickvapen och dynamit; och mången stark man, som var oövervinnerlig
själv, blev sprängd i luften just i sin fasta borg, familjen. Fienden
revolterade hustrun och barnen, och så var fästningen förrådd. Det var
ingen snygg strid, men den vände opp och ner på gamla begrepp om
äktenskapet som ett livstidsengagemang, det gav omsättning och
rörlighet; en hälsosam osäkerhet, som höll personen kort, alltid vaken,
på sin vakt; ständig förnyelse under ett hejdlöst framåt.
* * * * *
Doktor Henrik Borg hade gift sig med en norsk dam av Nora-typen; den
falska martyren, den hysteriska tokan, som aldrig existerat förrän hon
uppstod i en atrofierad manshjärna, när den började känna sig i nivå med
kvinnor och barn. Men hon var även hopbakad av allt detta jux, som då
sändes ut från de norska folkhögskolorna; hon trodde sig till exempel
tillhöra en ung nation, full av älskvärda ungdomsfel. Det skulle
föreställa den norska nationen, som är urgammal, äldre än den svenska
och så, att Sveriges historia får börja i de norska konungasagorna. Hon
hade gått igenom Kristianiabohêmen, och det var hennes sak; men i sin
dårskap svärmade hon samtidigt för Svava, handskekvinnan. Nu ville hon
ha rena ynglingar, och hennes första sak mot doktorn var, att han icke
var ren.
-- Men det var icke du heller, svarte den osminkade doktorn.
När då hustrun bara svarade med en min, som kunde betyda: Jag? Det är en
annan sak! då förstod han, att här gäller icke likställighet utan
tyranni, och som tyrannhatare drog han svärdet.
En oregerlig människa, oemottaglig för skäl, fakta och logik, kan man
icke drabba länge med; man överger ett värdelöst slagfält, och man
inlåter sig icke med en obeväpnad. Men han stannade i ormgropen
tillsvidare, för barnens skull, avvaktande den stund, då han var säker,
att barnen icke skulle sakna honom om han gick. Detta var ett
egendomligt drag hos den tidens män, att deras känslor för barnen voro
starkare än mödrarnes, vilka syntes förlora de sunda instinkterna och
sökte uteliv, under det männen ännu svärmade för hemliv.
Under en berömd skilsmässoprocess förekom således den ovanliga
tillvitelsen mot en hustru från mannens sida, att han fick sitta ensam
hemma om kvällarne, medan hustrun satt på krogen med hans vänner. Den
fräcka och enfaldiga kvinnan vågade invända, att det var mannen, som lät
henne sitta ensam (på krogen), och därför fick han stå sitt kast.
Doktor Borg stod allena i sin strid; och han försökte just ur den gängse
nya världsåskådningen bevisa sina vänner, att om de voro följdriktiga,
de måste stå emot könsförblandningen. Han försökte med den hela naturen
genomgående arbetsfördelningen såsom ledande till kraftbesparing och
fullkomning.
-- Åt mannen styrkan och utarbetet; åt kvinnan skönheten och
innegörat! Ju större skillnad på könen, dess bättre avkomma.
(Differentieringslagen.)
Men det gick inte; även de starkaste naturalister kunde »ingen skillnad
se på könen». Och de startade den ena kvinnliga storheten efter den
andra; de funno en salighet i att visa sin underlägsenhet under kvinnan.
-- Detta är pederasti eller självkränkning, brukade doktorn då bryta ut.
Ni har ju förlorat all självkänsla som män, då ni känner er under; och
efter ni känner er underlägsenhet, så är ni väl underlägsna då!
Underligt var det, men en del av de ledande männen voro perversa; många
beljögos visserligen, men en del voro notoriska, liksom en del synliga
kvinnor voro misstänkta eller förvunna.
Så kallades doktorn kvinnohatare, naturligtvis. Det skrämde honom icke,
ty han visste, att det var lögn. Och han kunde svara:
-- Jag är icke barnhatare, därför att jag erkänner barnets
underlägsenhet under kvinnan; och jag är icke kvinnohatare, därför att
jag insett kvinnans rudimentära tillvaro. Men ni kan inte observera och
inte tänka. Ni äro aftertänkare, som sakna hämningcentra mellan stora
hjärnan och lilla ...
Emellertid, han hade krutet i sin källare och skulle nu sprängas i
luften; attentatet var planlagt av hans egen bror, redaktören. Som
doktor Borg var en rättvis man, hade han, som vi veta, försvarat
norrmännen i deras rättvisa frihetssträvan och var således av högern
kallad norskvän, men när nu han levde illa med sin hustru, som var
norska, så gjordes han mot sin vilja av vänstern till norskhatare. Han
hatade sin onda, dumma hustru; hon var norska, ergo var han norskhatare.
Denna enfaldiga slutledning gick i partimännens mjuka hjärnor, och det
var nog att göra honom misstänkt ha »svikit fanan»! Att han icke gick
med på kvinnogalenskapen var nog få honom till konservativ.
-- Han är i botten en konservativ d-l, var nu Gustavs ultimatum.
Men när det icke bet på björnpälsen, så försökte han med kjolvägen.
Dagen efter sin avsättning gjorde han nämligen visit hos svägerskan, fru
Dagmar. Med ett vackert namn hade denna förenat en medfödd skönhet, som
hon gjorde allt för att dölja och vanställa. Ett vackert hår hade hon
klippt av, för att slippa erinras hon var slavinna (doktorn hade däremot
lärt sig, att långt hår var den frie mannens och att alla fångar
klipptes); en vacker hals dolde hon under fadermördare för att glömma
hon var kvinna; sina små fötter hade hon gömt i för stora
smorlädersskor, som lagt sig i veck, vilka alstrat skavsår; allt som var
fult hade hon letat ihop till sin toalett, och allt som såg elakt ut
hade hon samlat i sitt hem; elakheten lyste ut från varenda möbel, från
gardinernas färger och prydnaderna. Man såg trotset mot mannen, vars
skönhetssinne var känt, och man förstod, att hela dekoreringen var gjord
i en bestämd avsikt att såra mannens goda smak. Hon ville visa sitt
oberoende, sade hon, när hon ådagalade sitt beroende av sin ondska.
Emellertid: svågern Gustav togs emot i ett ostädat rum; och han såg
straxt på två små glas med skvättar, att där varit fruntimmersfrämmande.
Som han var fullkomligt inne i rollen och situationen, visste han här
icke var lönt att inleda med artigheter, aldra minst rörande utseende
och toalett, vilket varit en »skymf mot hennes kön».
Svägerskan hade aldrig tyckt om Gustav, men i samma stund han blev
fiende till hennes man, älskade hon honom. Det var därför samtalet