Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 05

vi (vi två) är bara riddare!
_Envoyén_ (med stigande otur). Men nog är damerna något konstiga. Se på
den där, som ser ut lik en sångerska.
_Franska ministern._ Det är visserligen inte min fru, men _hon_ har
också varit sångerska.
Pang!
I dessa kretsar rörde sig Gustav Borg som hemma hos sig, och nu på
Tivolifesten, när han höll sitt lysande tal för Frankrike, varifrån all
rörelse framåt utgår, glömde man hans avsättning; och han framstod klar
som en gammal republikan, en revolutionens son, vilken avskuddade sig
varje misstanke om att vara konservativ.
Blandningen av klasser och åsikter på nitti-talet var så intensiv att
alla gamla begrepp icke mera passade. De två enkla rubrikerna
konservativ och liberal tjänade bara som öknamn, liksom en gång fordom
hattar och mössor. Livet hade blivit rikare, åsikterna hade fått
nyanser, det bornerade exklusiva var förvisat ner till det lägre
borgerskapets småblad, vilka endast sågo två färger i sitt enkla
spektrum. Sålunda hade riksdagens Cato Censor, den oförbrännerlige
väktaren av grundlagarnes helgd, i flera repriser fått öknamnet
konservativ, sist när han icke kunde gå med på kvinnosaken, men det
rubbade honom icke. Under det den grötmyndige, för tidens krav
starrblinde biskopen i Y. ansågs röd, därför att han en gång av rent
misstag talat för allmän rösträtt.
Maktfördelningen i landets styrelse var så spridd på alla händer att man
icke kunde säga vem som icke var med och regerade. Konseljen gjorde't
inte; riksdagen syntes lagstifta, men opinionen förbereddes i
tidningarne, i litteraturen, i familjerna, i klubbarne, på kaféerna, i
salongerna, i verkstäderna. Bara det talade ordets makt är ju stor, och
det skrivnas större. Tidningens makt, som då var mycket stor,
neutraliserades genom uppkomsten av många tidningar; så att en
ryktbarhet eller en auktoritet endast gällde i sin krets; i de _andras_
var han ingenting. Samhällskroppen bestod av många excentriska ringar,
som hade var sin medelpunkt, men ingen gemensam. Och därigenom kunde
ingen kraftkälla bli så stark att hon tryckte andra nedåt, medan däremot
alla erforo ett lindrigt sidotryck, som höll valvet tillsammans.
Tivolifesten pågick emellertid en solig sommarafton. Generalstabens chef
höll första talet och erinrade om sitt vapenbrödraskap med franska
armén, då han gjorde kriget 1870, fäktande vid Vionville och Gravelotte.
Därpå steg Nordenskiöld upp. Republikanen, som nyss firat
revolutionsfesten; de liberales riksdagsman, den utvisade finnen,
Sveriges första namn, den folklige, enkle mannen, utan högfärd och
åthävor, men med alla Europas kraschaner hemma i sin chiffonjé. Det där
med kraschanerna, det hade liberalerna svårt att förstå, men det var
hans offer. I ett land där allt skall göras till regale hade han
tvungits att välja! Utan kraschan ingen nordostpassage! Och han tog
båda!
Under ancien régime hade Le roi soleil givit sitt ljus åt allt stort, nu
däremot lånade den monarkiska institutionen sin glans från allt stort,
genom att meddela sitt höga beskydd. Nordenskiöld tog emot som något
oskyldigt leksaksaktigt, men utan att ge igen något av sin personlighet.
De gammalliberala hade visserligen knorrat, men då de sett att mannen
ingen skada tagit, så förlät de honom hastigt, och det förtjänte han.
Emellertid, den officiella delen var slut och man spriddes i grupper.
Societeten hade intagit danspaviljongen, andra småpartier slogo sig ner
i kiosker, och uppe på terassens kafé, i tält, i kägelbanorna.
Gustav Borg befann sig i societeten, men i en kiosk invid sutto hans
hustru Brita, sönerna Holger och Kurt, arkitekten, samt doktor Borg,
dock utan fru; hon kunde inte franska och ville inte bli förödmjukad.
-- Situationen är oklar, sade doktorn, oklart som allting nu för tiden.
De liberala ha slagit sig opp på eskadern, och Gustav blommar därnere i
rabatten.
-- Vem är det han talar vid? frågade Brita.
-- Det är en finska, kan du tänka dig.
-- Som firar Kronstadt-eskadern och ryska alliansen?
-- Tja! Situationen är oklar! Men ett är säkert, att nu får finnarne
betalt för sitt gränslösa övermod och sitt dumma förakt för Sverige.
Sjuttitalets fennomani, som drevs av svenska finnar, var bara
fortsättning på Anjala. Jag var över i Helsingfors den gången och det
var olidligt. Den där Forsman föraktade svenska språket så djupt, att
han döpte om sig till Yrjö Koskinen eller dylikt; Topelius var ryskt
statsråd eller något annat ryskt; när jag talade på svenska till en
svensk finne, så svarte han inte; de vrövlade om »svenska oket», vilket
skulle betyda svenska språket, och de sökte bygga något på Kalevala, den
där ungdomsboken, som synes vara hopsvängd av någon sågverksinspektor.
Nyss på 80-talet ville de ha bort svenskan och införa sin samojediska
näverkultur med finska språket; de gamla lekte ryska statsråd och de
unga spelte ryska nihilister; Walter Runeberg skall göra Alexanders
staty i Helsingfors; Trojanska hästen, va? Men nu, när det kniper, och
Ryssland vill inkorporera Finland, så kommer de hit över och vill att vi
ska göra krig mot Ryssland. Tänk er, att i den där finska damens salong
umgås en finsk senator, som tror sig vara i landsflykt emedan tsaren
varit onådig mot honom, men tsaren kände icke till någon onåd och har
nyss frågat efter »sin vän» senatorn, som han saknat. Blir ni sluga på
det? -- Och den där finskan tror sig vara stor patriot, ja hon var så
urfinsk, att hon deltog i upprättandet av en elevskola vid _Svenska_
Teatern i Helsingfors, där nykomna svenskar skulle lära sig finska
uttalet, det vill säga lära sig bryta på finska. Vad sägs? Stackars
finnar, de veta icke vad de göra, men de ha så vela't! -- För övrigt,
det går ju mot sammanslutning, och de små nationernas uppslukande. Det
är smärtsamt i början, men världsborgarskapet köps inte för småslantar!
-- Se, nu gör hon sig till för en rysk attaché! Det skulle senatorn ha
sett! -- -- --
-- De små nationerna _ska_ försvinna, inföll nu fru Brita, glatt och
muntert som om hon meddelat en upptäckt.
-- Ja, och vi äro redan på väg! Vet ni, att den här festen inte roar
mig; den betyder för oss svenskar, att vi svenskar inte behövs mera.
Frankrike har sedan flere århundraden begagnat oss som utpost mot
Ryssland, och det finns en gammal medalj slagen i Frankrike, där
svensken är visad på sin plats såsom Frankrikes legosoldat. De ha i
själva verket betraktat oss som ett slags schweizare, vilka levat på
uthyrning av trupper; och nu när de fått allians med Ryssland för att
dela Kina, har Sverige förlorat sin roll i historien. Vi behövs inte
mer! -- Jag gick i går med en läkare från eskadern och visade honom
Stockholm. Han talade om allianserna och jordklotets förestående delning
mellan Europas nationer. Jag tänkte på mitt land, som icke får vara med,
icke höras till råds, inte räknas med; och jag kände mig som en
relegerad från skolan, en straffad, som icke mantalsskrives, en paria
utan mänskliga rättigheter i världshistorien. Nu är jag uppfostrad, jag
som ni, och har fått lära mig att man skall vara stolt över att vara
svensk. Vad är det att vara stolt över? Tala ett dövstummespråk, som
ingen förstår när man kommer ut i Europa; i romanska länder förväxlas
man med de ringaktade schweizarne, som man ler åt; och i Tyskland
behandlas man som en platt-tysk, vilken annekterat _deras_ Eddor, vilka
Wagner stulit från oss efter kriget. En serbier, bulgar eller rumän kan
vara mera stolt än vi, ty de ha en uppgift i världshistorien: att vara
puffertar mot Turkiet, men vi ha ingen! Emellertid, jag ville omvända
min fransman; och alldenstund jag varit lika stolt som ni över vårt
Skansen, förde jag honom dit upp för att krossa honom. Nerifrån syns ju
Bredablick och klockstaplarne. När vi kommit till porten, ville jag
stämma honom högt, pekade på röda tornet och sade.
-- Där är vårt Akropolis; där förvaras Svea, hennes palladium, och
hennes anor. Det var bra improviserat, tyckte jag själv; och fransmannen
ställde in sig på en stukning. Vi krånglade oss upp, fick fatt i en
klockstapel och några renar, en spöpåle och en gammal kanon, men hur vi
gick, stötte vi på djur. Olyckligtvis var min läkare zoolog och kastade
sitt intresse på djuren så att jag icke kunde slita honom lös. När han
fick se isbjörnarne, frågte han om de funnos i Sverige, och jag måste
ljuga och säga ja.
-- Bra menageri, sade han, mycket bra.
Jag ledde honom till stugorna, men de kunde icke vinna hans deltagande.
-- Stugor, bondstugor, mycket bra.
Vi måste förbi ölpaviljongen och musikläktarn.
-- Variété! sa han, mycket bra!
När vi kom till Bredablick, måste han se på utsikten, och sen ville han
inte se något mer. Och vet ni va, go vänner, där var inte mer att se!
Men nu började han fråga:
-- Akropolis? Låtom oss skåda Akropolis.
Jag blev stum.
-- Svea? Vad är det? Och var är palladium?
Då blev han skämtsam som en fransman; och pekande på isbjörnarne sade
han:
-- Är det anorna? Förfädren?
Jag höll på att gråta av raseri, men den artige fransmannen ville skona
mig och tillade:
-- Jag vara darwinist. Är ni icke?
Där fick jag för anorna!
Men som vi gingo ut, mötte vi några finnar från gårdagens bekantskaper.
De hutlösa fäna spelade ryssar, tilltalade min fransman såsom en
allierad och skämtade över mig och mitt Akropolis.
-- Ja, det är ingen ära att vara svensk, det är säkert; och lite
blygsamhet skulle nog klä oss, särskilt när vi tala om Skansen. Men
aldrig kan jag förstå att det var så lite att visa: två klockstaplar,
nio stugor och ett menageri. Jag rodnar om örsnibbarne, när jag tänker
på mitt tal vid Skansens invigning! Minns ni det, så tala inte om'et!
Nu ansåg sig Holger böra säga något överlägset i sin egenskap av den nye
redaktören.
-- Vad ä de att jämra över om småstaterna utplånas! Sverige dör
visserligen här, men det uppfyller sin världsmission i Amerika, där
svenskar och andra skandinaver hålla på att bilda ett starkt bondestånd,
som en gång skall skicka en president till vita huset. Och ni pratar om
att Sverige inte är med och delar jorden!
-- Det har du fasligt rätt i, inföll nu Kurt, och man borde verkligen
underlätta utvandringen medelst engelska språkets införande i
folkskolorna.
-- Det sa en man härom året, och de höll på att slå ihjäl honom, liksom
bonden i riksdan, vilken fann sakläget så förtvivlat, att han lika gärna
ville betala skatt till Ryssland som till svenska arméns officerare.
-- Apropos Ryssland, avbröt doktorn, ser ni hur finskan därborta
fraterniserar med vår ryska professorska eller professor vad det skall
heta. Jag tror att professorn är finska helt enkelt, för hon talte
flytande svenska med finsk brytning när hon kom hit.
-- Du pratar, avbröt fru Brita!
-- De finns de som påstå hon är polska också! Ja, ni fruntimmer har goda
dagar nu för tiden; tänk på våra författarinnor! Ölsupa; tisdagssoppa;
lite variationer på andras tema och de utnämnas till jättesnillen av
Lilla Sakris! Se där går han för resten. Född med buk, glasögon, tonsur
och pension; litteraturens beskyddare, damernas vän; medätaren, skuggan.
Han kläcker ut silkesmaskar, sedan han köpt äggen; han ser ut som
spökdjuret, bär glasögon som en detektiv, en Faux bonhomme, som är
förfärlig; en bedragare, som man aldrig får bevisning på, men som man
har på känsel att man måste fly; oförklarlig och därför hemsk; smickrar
för att få klösa; begagnar allt för sina ändamål, till och med lik;
förlåtande där något kan vinnas och hämndgirig där intet är att förlora.
Han talar i kvinnans namn som om han vore kvinna; förtalar sitt eget kön
som en självbesmittare och kryper för damerna som alla pederaster. -- --
-- Men se på den där då!
-- Vi måste fara nu, avbröt fru Brita, annars mankerar vi båten!
Sällskapet bröt upp för att söka droskor nere på slätten. Men när de
passerade ett tält, fingo de se en man i röd fez stående på ett bord och
hålla tal för franska båtsmän.
Det var Syrach, målaren, som delvis återfått förståndet och nu trodde
sig vara i Brest, där han tillbragt sin sista sommar.
-- Situationen är oklar, fortfor doktorn; vattnet är grumligt och
överklassen kommer att fiska.


SJUNDE KAPITLET.
Moder-näringen.

Dagen före nyårsafton satt Anders Borg, redaktörens tredje son på sin
arrendegård Långvik och gjorde bokslut samt kalkylerade. Långvik, som
lydde under prästgården, var en medelstor egendom och låg vid en vik av
Östersjön åt havssidan till, inom en arkipelag av holmar och skär.
Anders Borg, som studerat vid lantbruksskola och gift sig mycket tidigt,
så att han nu hade fyra barn, satt sedan tre år tillbaka som arrendator.
I två år hade fadren betalat arrendet, men detta tredje vägrade han. I
början hade Anders, som var en lättsinnig krabat, levat undan som en
herreman och hoppats på bättre tider med tullarnes ankomst. Tullarne
kommo, men det blev inte bättre, ty han måste köpa allting dyrt och
dåligt. Andra året försökte han dra in på staten, men när han såg att
det icke hjälpte, slog han lös igen och lät gå vind för våg.
Men när årsslutet nu nalkades, och dagarne voro ändlöst långa i all sin
korthet, fördrev han tiden med att räkna, räkna ut orsakerna till
lantbrukets förfall. Och det var högst egendomliga resultat han kom
till.
Sålunda satt han nu med mjölkjournalen och såg, att smöret stod honom
till sju kronor kilon, under det att han måste sälja det för två kronor.
Han trodde först, att han räknat galet, men när han såg i boken att kon
åt upp femton pund hö efter femtio öre pundet för att ge ett kilogram
smör, då blev han rädd. Låt vara att den separerade mjölken begagnades
till statfolk, kalvar och grisar, den fick han kvitta mot kreaturets
skötsel, ströhalm och den dyra transporten till stan.
Såg han nu efter vad det kostat att uppföda ett kreatur, så fann han,
att kreaturet ätit upp sitt pris, och att han arbetat för intet.
Men det kuriösaste av allt var hans kemiska beräkningar av lagårdens ut
och in. Här stod en ko och förtärde bara torrt hö med några ämbar
vatten. Höt bestod ju huvudsakligen av cellulosa, som var kvävefri, och
vattnet höll ju intet kväve. Varifrån kom då det oerhörda överskottet
kväve, som mjölken och gödseln innehöll? Svarade han: från djurkroppens
förbrukade vävnader, så måste han återigen fråga, varifrån djurkroppen
tog detta kväve till förnyelsen av vävnaderna; ty förnyades icke dessa,
så skulle djuret försvinna spårlöst efter tre månader. Ur höt kom så
obetydligt med kväve och ur vattnet allsintet; togs det ur luften då?
Nej, svarade Pettenkofer! Det var ju ett underverk, eller också var
kemien åt skogen.
Och när han fodrade ut med potatis, som höll nittio procent vatten och
två procent kväve, blev resultatet det samma. Här måste man ju tro att
kvävefri stärkelse kunde förvandlas till -- kvävehaltig äggvita, och att
vattnet övergick till den ammoniak, som man slösade bort i lagårsgropen.
Men det stred mot vetenskapens gällande teorier, och därför stod han
framför en gåta, som han slängde ifrån sig.
Mera påtagliga däremot voro huvudbokens uppgifter att han i år köpt för
tre tusen kronor Thomasslagg för att göda jorden, och att arrendesumman
uppgick till två tusen fem hundra kronor. Det var ett naket slående
faktum, som gav honom en ny tanke, vilken lyste upp hans ställning.
Jorden kan föda en ägare, men icke både ägare och arrendator; och jorden
kan göda sig själv genom en väl reglerad lagårsbesättning, men jorden
har icke råd att köpa gödningsämnen. Detta borde han ha vetat förut, men
det stod varken i lantbruksläran eller i nationalekonomien.
Han hörde någon komma, och smällde igen böckerna samt tände en cigarr
för att dölja sin oro.
Hustrun steg in, ung och stark, men nu med en bekymrad min.
-- Anders! Giv mig nycklarna till magasinet; jag måste ha mjöl för att
baka.
-- Mjöl? Det är slut.
-- Slut?
-- Ja!
-- Å herre Gud! -- Har du sålt det?
-- Jag måste!
-- Men statarne då?
-- Jag får köpa efter hand åt dem.
-- Kan vi inte mala i en hast?
-- Det finns ingenting att mala.
-- Har du sålt spannmålen med?
-- Jag måste!
-- Nej, nej, nej! Vad finns det kvar i magasinet då?
-- Ingenting! Bara råttorna!
-- Vi bli olyckliga om rättarn får veta det!
-- Han vet det.
-- Det är därför han vågar det han vågar. Ja, det här går inte, Anders,
det går inte.
-- Jo, men det går så att jag tvingas bli skojare. -- Vad gör rättarn
då?
-- Jo så, att då torparne ska göra dagsverken, så tar rättarn mutor i
ägg och smör, och låter dem slippa dagsverket.
-- Har det gått så långt?
-- Ja och ändå längre, han är i maskopi med mjölkerskorna! Varför kör du
inte bort honom?
-- Jag kan inte, jag törs inte. Han vet för mycket om gårdens affärer
och ställning. Det där med tomma magasinet är värst, ty det är lite
olagligt. Det som fanns därinne var liksom hypotek både för arrendet och
statfolkets löner.
-- Tänk att jag skall behöva se den där rättarn vid mitt bord när han
bjuder sig in ... vet du att han suddar i stan och super opp hela huset
så att vi får föda deras barn? -- -- --
-- Det kan jag tro! Men det slutar med att jag får bli inspektor, så
kanske jag kan komma åt en egendom innan jag dör.
Nu ville frun övergå från allmänna betraktelser till verkligheter.
-- Kristin i köket begär sin lön. Har du fått pängar för kon, som vi
sålde åt slaktarn?
-- Nej, men jag väntar honom varje ögonblick med pängarne. Hur mycket är
vi skyldig Kristin?
-- Ett års lön, som du vet, och så har jag lånat av henne kontant ...
ja, vad skall man göra?
-- Hör du, vi ska ju på kalas i morgon; har gossarne några kläder?
-- Nej, det vet du, att de bara ha sommarrockar.
-- Vi får väl pylsa in dem i sjalar och täcken, för hemma får de inte
stanna.
-- Ja Anders, det här är galet. Jag är född på landet och vet vad en
gård kan tåla, men det vet du icke! En sån här liten egendom kan icke
bära en smed, en skogvaktare och en kusk. Och därigenom att du icke kan
betala dem deras löner, så stjäl de. Smen stjäl järn och arbetar för
egen räkning; han skor hästar åt halva soken med ditt järn; skogvaktarn
säljer ved, och kusken havra. -- Vet du, min vän, jag ville hälst gå
ifrån alltsammans, för det finns inte en brödkant i huset! Jag skulle
gråta, om jag inte tyckte synd om dig, men du är så snäll, och du rår
inte för det här trasslet.
Nu kunde Anders icke återhålla sin rörelse; ty han var en god man, som
goda ord fick att smälta i tårar; men han kom icke längre än till en
tacksamhetens handtryckning, då man hörde bjällerklang utanför.
-- Det är slaktarn med pängarne! Vi ä räddade, utropade han och sprang
upp.
-- Å gud! Vilken lycka, istämde frun och ställde sig vid fönstret. --
Men gå inte ut du; låt Lindkvist ta emot!
-- Ja, det ska han visst få, för slaktarn och jag är inte goda vänner.
Bjällrorna hade tystnat, men i dess ställe gåvo båda bandhundarne skall
och rusade; jakthundarne svarade, och alla gårdens rackor samlades bakom
isupplaget, som dolde den scen vilken nu avspelades mellan slaktarn och
rättarn.
Arrendatorn och hans fru sågo ingenting av uppträdet, men de hörde en
ordväxling mellan slaktarn och rättarn, och så högljudd att orden
skojare trängde genom innanfönstren.
Efter en stund avlägsnade sig bjällrorna; hundskallet blev ett rytande,
som antydde slagsmål, och så kom rättarn springande upp till gården.
Herrn anade oråd, och med varsam hand ville han föra ut hustrun för att
skona henne för ett uppträde och sig själv från en förödmjukelse, men
hon stannade.
Rättarn kom in.
-- Vad är det? frågade patronen.
-- Det är slaktarn, som kom tillbaks med kon, svarte rättarn. Han sa att
den var självdöd i okänd sjukdom, och att han skulle stämma patron.
-- Vad gjorde ni av djuret då?
-- Han kasta't på backen, och sen fick hundarne fatt i't; jag kunde inte
skilja dem åt.
-- Låt dem hållas! Här är ingenting att göra åt det. Herr Lindkvist kan
gå ner till stallet och låta sätta för kappslädan. -- Säg åt
skogvaktarn, att han tar isbilln och följer mig.
Rättarn ville nog förlänga audiensen, ty med varje hugg åt patron blev
hans strafflöshet större; men han måste gå, ty patron lämnade rummet
jämte sin hustru.
Makarne voro ensamma i sängkammarn, där de brukade gömma sig att rådslå
och hålla sig dolda, när folket belägrade gården med sina fordringar.
Hustrun började:
-- Är det sant, att du sålt ett sjukt djur?
-- Ja, det är sant! Jag _blir_ skojare, om jag håller på med det här!
Och de gräto båda.
Vad skulle man nu sälja? Vad skulle göras? De rådgjorde och stannade vid
att mannen skulle åka ut och låna pängar. Sedan skulle hela gårdsbruket
ändras. Ett år var kvar på arrendet, och jorden skulle läggas i havre;
den behövde icke gödslas och den såldes genast till spårvägsbolaget; den
sög visserligen ut jorden, men vad angick det dem när de skulle flytta?
Hela landet hade gått till havren, när intet annat lönade, och därför
var snart svenska jorden utsugen. Rågen, fattig mans säd dock, gick inte
mer, utan måste importeras; ifrån vetet hade man sjunkit förbi rågen ned
till hästkornet; det var förfallet. Och när bönderna tagit sista
havreskörden för att köpa biljett till Amerika, så kunde man knappt få
en spekulant till den värdelösa jorden. Den jorden, som plogen bearbetat
och som varit gödslad, den gav bara ogräs eget nog; den kunde icke bli
naturlig äng av sig själv, som vildmarken; den var förbannad; den var
bortskämd av odlingen och fordrade odling; den kunde visserligen sås
igen till klövervall, men om icke denna förnyades, upphörde den att ge.
Emellertid, och sedan när arrendetiden gick ut, skulle man göra auktion
på inventarierna. Som bönderna hade en märkvärdig smak för att köpa på
auktioner, emedan de trodde sig få allt billigare och bättre, brukade
avgående arrendatorer i förväg sälja allt dugligt, och anskaffa sämre
nytt. De goda kreaturen och hästarne såldes under hand, och usla sådana
köptes i stället. Redskap, vagnar och slädor tillverkades i hast, och
kastades in på auktionen. Det var ju intet ohederligt, men gentilt var
det inte, och det hade man icke _råd_ till.
När överläggningen var mot slutet, körde kappslädan opp på gården:
skogvaktaren, en zigenartyp, patrons favorit emedan han var rörligare än
torparne, stod redo med isbillen. Hans uppgift var nämligen att vid
uddar och i sund, där man befarade strömdrag, gå före hästen och fresta
isen.
När patron skulle opp i slädan fick han bevittna ett skådespel, som kom
honom att le, trots eländet, som utställde sig.
Fyra av de största hundarne hade i endräkt släpat upp den döda kon på
isupplagets väldiga pyramid. Men när de gjort detta samarbete, jagade
den största gårdsdoggen ner de tre associéerna, och låg nu som en sfinx
ensam och kalasade däruppe. Granngårdarnes hundar hade lockats hit, och
den skällande skaran vid foten av isberget rök ibland ihop och bildade
ett nystan av pälsar, svansar och tassar. Några statgummor hade gjort
svaga försök att dela rovet med doggen, men dragit sig tillbaka. Allt
var uthungrat på gården, människor och djur. Hundarne hade i sin nöd
jagat av all hare och ungfågel, och lärde sig slutligen tjuvfiska nere
på isen, där de gick och snappade bort mörtarne från gäddkroken. Men nu
hade de fått kalas.
Piskan klatschade, och i rykande fart for kappslädan ner på isen och ut
åt fjärdarne, som lågo blanka.
Färden ställdes först över till andra stranden, där på en udde två gamla
män hade slagit sig ner i en röd stuga för att utvänta livets slut. Den
ena var en f. d. kamrer i stadens verk och änkling, som nu vid sjuttio
år levde på sin pension; den andra var en åttioåring, vit som en duva
och vilken aldrig varit något, sedan han var student i Uppsala. Vid
tjugo år hade han fått en livränta och sedan ingenting gjort. Fallet var
ovanligt, men gubben hade levat på en enda bragd, ett enda intresse: han
hade varit juvenal. Han betraktade sig också numera som ett föremål i
ett museum, som kunde visas. Den röda stugan var ryktbar för sitt dyra
innehåll; man gjorde utflykter dit för att skåda »en av gluntarne», ty
så hade traditionen omvandlat juvenalen. Han hade sjungit med
Wennerberg, han hade känt Carl XV; han hade talat vid Jenny Lind, han
hade sett Geijer. Men allt det där spelade ingen roll i dag, när Anders
Borg kom åkande för att låna pängar.
Gubbarnes glädje var stor, när slädan körde opp framför stugan, ty de
hade varit insnöade i fjorton dagar, icke sett en främmande, icke fått
tidningar eller post på åtta dagar.
Anders pälsades av, togs in i värmen, fick en glögg, och måste tala om
vad som stått i tidningarne. Därpå togs kortleken fram, och man spelade
en vira, bara en slängtur.
Att tala om pängar är ju tråkigt, ty det sista människan lämnar ifrån
sig är guldet, på den enkla grunden att denna metall utgör existensens
villkor, husrum, mat, kläder och värme.
Efter att ha givit ut allt vad han visste vara angenämt för de gamle,
under loppet av två timmar, klämde han slutligen fram sitt ärende. Då
gick ett moln genom det ljusa rummet med de vita gardinerna; ålderdomens
frid var störd, och de gamle pinades av att behöva lämna en nödställd
utan hjälp. De hade inga pängar att avvara, och de plågades av att
behöva erkänna det, att nödgas bekänna sin affärsställning. Och Anders å
sin sida led av att ha framkallat denna förstämning; det var ett elände
att låna pängar; och han förstod nu huru så många föredrogo svek och
till och med stöld.
När han nu satte sig upp i slädan igen, ämnade han vända om hem, men
tanken på hustru och barn ryckte opp honom, och med en smäll av piskan
satte han hästen i gång, utåt stora fjärden. Skogvaktaren bak på
hundsvotten yttrade några farhågor, men patron ville icke höra på. Isen
var tunn men seg, genomskinlig som glas, så att man såg tångskogarne på
grunda ställen.
På fjärden gungade isen, gick i vågor, men hästen ökade farten, av någon
instinkt att han i nödfall skulle kunna springa ifrån den öppnade vaken,
och patronen visste av erfarenhet, att saltsjöisen var segare än han såg
ut till, och att det icke var så farligt som det syntes. Kursen höll han
österut på ett lågt land i fjärran, där pastorsadjunkten bodde. Denne,
som hade en liten kyrkokassa om hand, skulle nog kunna låna ut tio
kronor; så lågt hade han nu satt sina pretentioner.
Bara luft och vatten och det svartgröna strecket i fjärran syntes, då
hästen plötsligen stannade.
Skogvaktaren var genast framme vid hans huvud: kastade isbillen som en
lans, och se, vatten steg upp ur hålet.
-- Det här går inte, patron, sade Viktor. Får vi vinden ett streck till
på ost, så bryter sjön in, och vi är kaputt!
-- Inte vänder jag, svarade patronen; sitt opp, så ska du se på åka!
Piskan ven om hästens länder, och det gick för brinnande livet i sträckt
trav. Isflisor och vattenstänk yrde om ansiktena.
Det gällde bara tio kronor, men det gällde att nå ett mål också och
framför allt fylla en plikt, och han tyckte att han erbjöd sitt liv som
offer åt de sina, och att han lämnade skammen bakom sig.
Det mörka strecket i fjärran blev allt bredare och kom närmare; takåsar
syntes, och straxt därpå visade sig folk på stranden, som viftade och
skreko.
Skogvaktarn uppfattade först signalerna, hoppade av hundsvotten och
skrek:
-- Håll patron, det är vråk!
Anders Borg höll in hästen, ty han såg en öppen ränna, där en ångare
gått fram. Han steg ur och mätte med ögat rännans bredd som om han ämnat
simma över, ty han måste fram.
Men efter ett ögonblicks besinnande, tog han en stör, som prickat ut
rännan, gick ombord på ett simmande isflak, kajkade med stören och kom i
drift. Folket på stranden skrek, när det bar av, men Anders paddlade
vidare. Då han nalkades andra sidan, började hans isflak sjunka, sakta,
jämnt som en fallucka. Med ett språng hoppade han över till nästa flak,