Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet - 16

-- Det stämmer! Nu börjar jag bli mörkrädd!
-- Hör du! I Dantes Inferno förekommer om tjuvar, att de i brist på
annat stjäla varandras utseende. Minns du den aldrig utredda processen
om norrlandstjuven, det kombinerade mordet och kvinnans dröm om något i
en järnvägskupé ... tänk på det. Tänk även på dessa två hemlighetsfulla
målen från Norrland och Östergötland, där intet brott synes vara
begånget, intet materiellt åtminstone ... och ändock så mycket fick
lidas ... extrajudiciellt, »skyldig och icke skyldig» synes vara den
enda domen ... Ja, om vi skulle uttala alla våra tankar ... Rousseau var
nog oklok att göra det ... Så vi se ut inuti! Och det är detta invärtes
liv, som ibland träder ut, förvirrar begreppen, gör klara vittnesmål
otroliga, och åklagaren blir den skyldige. Därför skulle vi först göra
drickeskaret rent invärtes ... Vilken ryslig maskerad är inte livet! Jag
kan aldrig gå i sällskap, ty jag hör tankar, läser ansikten och är så
sträng mot mig själv, att jag straffar mina tysta tankar, som ibland äro
alldeles förfärliga, så att jag icke vill kännas vid dem ... Och i
dåligt sällskap kan jag ibland vara immun, liksom skyddad, men ibland
får jag deras ondskor över mig, och de tala genom min mun ... Dessa få
den illusionen att jag är en rå person ...
De vandrade vidare och kommo slutligen till stora samlingssalen, där en
liten fest var anordnad.
Max ville icke gå in, utan stannade i dörren!
-- Det här påminner om det fasligaste jag sett. Det var en så kallad
Wienerbal för perversa män och kvinnor i Berlin. Jag var med
poliskommissarien och en läkare. Tänk dig bara detta: en ung man, som är
förälskad i och gör sin cour för ett föremål på fyrtio år, med rött,
grovt, fult ansikte, ryttarmustascher och pincenez. Den skulle
föreställa älskarinnan! Vem hade förvänt synen på dessa? Vad ligger
bakom? Det måste finnas en grund! -- -- -- Nej, jag vill inte gå in! Jag
är rädd för dårar; de verka som dämoner, ty de säga straxt alla mina
hemligheter, alla mina ofödda tankar till och med. Och där ser du dårens
ekvation: han lever i det tysta underförstådda, tar en i förskott, är så
skarpsynt att han förefaller elak. Han hör på otroliga håll det som
ännu icke har blivit ljud; han ser tankar och känslor; hans
själsförmögenheter stå på ett sätt över våra vanliga, därför duger han
icke ute i livets maskerad ... Se, där är ju skalden!
-- Ja, han föreläser nu om sedlighet emot sig själv!
-- Och han vet inte att Sköna Helena turnerar med hans banala visor?
-- Nej, det vet han inte!
-- Om han får veta det, hur skall det då gå? Hans person tyckes
visserligen vara kluven redan, men i disharmoni med sitt forna jag,
skall han lösa den dissonansen genom kompromiss eller kamp mot sig
själv? ... Vet du ... den här sedligheten, rätt fattad, har mera för sig
än mot sig. Att leka med den väldiga skaparkraften, det är styggelse,
och den drivs mest och värst inom äktenskapet, där den blivit
tidsfördriv. Därför vill jag äktenskapets upplösning av sedliga grunder.
Det är i tvåmanssängen man förlorar sin person, sin självaktning, sitt
människovärde. Det är där man säljer sin själ, lär sig förtiga, försonas
kallas det. Där är graven, där guds avbild lägges ner och djuret stiger
opp! Där födes det gränslösa föraktet för en själv, för kärleken, makan
och hemmet! Jag hörde en man nyligen efter tre års gifte, med
kökskammarn full av alternerande fästmän, slutligen vakna upp och
utbrista: Jag står inte ut med att vara bordellvärd. -- -- -- Nej! nu gå
vi till Skansen. Det är midnatt om en timma!
* * * * *
Gästerna från Götiska rummen gingo i halvtroppar och nattpratade; gamla
och unga, far och söner, farbror och brorsöner som jämnåriga kamrater;
det var tidens lösen: »döden är ingen ursäkt och åldern har ingen rang.»
»Faderskapet kan icke bevisas, och därför äro vi alla bröder.»
Gamle Gustav gick i têten med Isak:
-- Anders, kan du tänka dig, skrev också en strof om amerikanska
familjeförhållanden, men det ville jag inte ge pojkarne. Han säger att
hemmen upplösas och att familjerna bo på boardinghouse. Jag erkänner,
att det är ett slöseri med våra familjeetablissemang och att hemmets
altare egentligen utgöres av köksspisen. Matlagningen och diskningen
pågår ju från solens uppgång till dess nedgång. -- Och så säger han att
skilsmässorna äro lika vanliga som bröllopen, och att det synes som om
livet blev rikare genom denna förnyelse av personligheten.
Isak, som icke tyckte om att behandla sådana där frågor, kastade åt
sidan och fick upp ett annat ämne:
-- Ja, den här Nobel dog och lämnade lite efter sig; 30 millioner eller
så.
-- Då får ju Akademin något pängar att röra sig med; bara inte det blir
reptilfond att köpa politiska motståndare med.
-- Ämbetsverk blir det bestämt ...
Kurt och doktorn i andra ledet rasade på i någon kvinnohistoria; Kurt
förde principalstämman.
-- Så gick den fan sin väg med barnet för att ge mig dödshugget; men, si
jag gick inte efter, utan lät henne sitta där, och det var inte
beräknat. Då sa hon att jag inte var gentleman; och så rände hon till
advokat och begärde skilsmässa därför att jag icke »gjorde henne
lycklig». Vet du vad det vill säga att göra en kvinna lycklig?
-- Ja visst vet jag det: Om hon får ruinera dig, vanhedra dig, förnedra
dig, då har du gjort henne lycklig; och får hon det utan att du klagar,
då är du en gentleman!
Holger och Sellén i tredje ledet talade om tidningen: Sellén tyckte inte
om recensionerna och personligheterna.
-- Men livet har blivit offentligt, liksom i gamla Atén; eforer och
censorer granska den enskildes uppförande, och det får man finna sig i,
nyttja till sin uppfostran, och för övrigt, när alla predika
personlighetsprincipen, så bli personligheterna utsatta för en kritik,
som måste bli personlig. Men som korrektiv ha vi fått intervjun. Förr
gick det inte an att svara på en osann tillvitelse; tidningens dom var
drakonisk. Nu får den ringaste svara och förklara sig. Det är ett stort
framsteg.
-- Ja, men när de äro orättvisa ...
-- Det finns intet så dumt som att vara orättvis. Föremålet blir martyr,
och vinner ofta oförtjänta sympatier ... Här i landet är det svårt att
komma fram för en talang, ty man tar häldre och kreerar en oförmåga, som
är ben av ens ben; men det händer ofta att man går fram på andras avund
mot en konkurrent, och det är vanliga vägen ... För att störta en
avundad, måste de upphöja en annan ... Men reklam är det sämsta man kan
bygga på, och jag begriper inte varför folk annonserar! När jag får se
en stor annons, så blir jag rädd och tror att det är skoj! Nej, den
muntliga propagandan från en köpare, som fått en god vara, det är den
enda vägen! -- Vår vän Lundell, målaren, han reklamerade hela sitt liv,
men blev aldrig något, dog namnlös, och är nu glömd, efter ett år!
Isak var i ädelmodigt lynne och gav ifrån sig, trumf och hackor om
vartannat.
-- Säga vad man vill, men utan Frälsningsarmén och Templarne hade
Sverige varit försupet. Roliga är de ju inte, men ...
-- Som förskola till Amerika ha de nog spelat sin roll, och för den
publiken ... I alla fall, de största reformerna i vårt sociala liv ha
utförts på enskild väg, utanför riksdan, regeringen har ju aldrig gjort
annat än hindrat. Att störta riddarhuset var ingen konst, och
adelskalendern finns där än, men Aftonbladets frökenreform, den tog
döden på adeln. Det var en giljotin. På samma sätt ha templarne skapat
nykterheten och läsarne ha raserat statskyrkan, litteraturen har omdanat
sederna, och de enskilda bankerna reformerat det ekonomiska livet.
-- A propos ekonomin! Vet du att den bästa affär i Sverige är
livförsäkringen. Inte därför att folk tänker på döden, utan därför att
försäkringsbreven begagnas till hypotek för lån; och efter som alla låna
... Men största vinsten kommer ut av de förfallna försäkringarna ... vad
det är svenskt! För att komma åt 200 kronor betala de sex hundra i
premier och så låta de försäkringen falla!
Doktorn rasade på sitt tema, i andra ledet:
-- Hon kom en natt från teatern och ville ha en smörgås med kalvstek och
gurkor. Steken fanns, sedan hon väckt mig med ovett, men när gurkorna
saknades, blev hon ond och ställde opp hela elektriska belysningen, som
gick för fullt verk till morgonen. När jag då läste lusen av henne, sa
hon att jag ingen gentleman var, och då jag åtminstone bevisade henne
att jag var en man, gick hon till advokat och sa att jag inte gjorde
henne lycklig, alldeles som din. Är det för en sund man att föra samliv
med ett vanvettigt barn? Att ge sitt namn och sin ära åt sin värsta
fiende? -- Den hon älskar, den hatar hon! -- Brunst och hat, där är
kvinnans kärlek! -- Mannen älskar, och hon hatar! -- Allt det sköna vi
se hos henne, det är bara våra projektioner på hennes vita duk, som
intet finns på. -- Världen skall förgås av hat! Barnen födas i hat,
uppfostras i hat! Det är vidrigt att leva i en pervers tid, där allting
är bakvänt. Ser de en man med en manlig vilja, så säger de att han är en
kvinna; ser de en Alfonse, som talar i kvinnans namn och ger sin vilja
åt en kvinna, så heter det: Se där en man! Så skall en man vara! Skalden
Grönlund, som prostituerar sig för betalning och är en entretenu, det är
kvinnornas skald! Han skriver mot sitt eget kön och förtalar det ...
Gynolatrin! -- O latrin! -- Latrin! -- Det var en trimurti, som jag
gjorde nu!
-- Du har gjort en om Sverige också!
-- Ja, den här: Split! -- Slit! -- Sprit!
-- Och en på Grönlund, säger man!
De hade passerat Holmen och voro komna ner till flottbron. Nu syntes på
en gång Skansberget i belysning av vårdkasarne, och Bredablicks eldkrans
hängde på mörkret ...
De stannade ett ögonblick, tysta, därpå fortsattes marschen och den
sexstämmiga fugan gick åter sin gång.
-- Det är Sellén och Röda rummet, som uppfunnit Skansen 1870; det är ju
ganska kostligt ... och innan skådetornet fanns; då begagnades backen
till motiv åt målare, även som ett slags utliggarplats ... annex till
Singelbacken.
-- Jag glömmer aldrig den där fransmannen från eskadern, som i två dagar
förföljde mig, till och med på Operakällarn med sitt: »skål Akropolis».
* * * * *
-- Utvandringens orsaker? Se på statskalendern och arméns rulla.
* * * * *
-- Nu flyter allting så hastigt, och man kan inte begagna en uppgift,
som är tio år gammal, emedan den blivit falsk. -- Var är panslavismen?
Pangermanismen? Borussianismen? Ingenstans! -- Vart har det amerikanska
vetet tagit vägen, som satte skräck i Europa? Och fylloxeran? Den är
död, och Frankrike vet inte var det skall sätta av sitt överflöd av det
nya vinet.
-- Allting synes ordna sig slutligen, men man kan icke förneka en vis
försyns ingripande. Innan Dreyfus kunde bli fri, måste Bismarck dö. När
han dött, kom tsarens reskript, och därmed var revanschtanken slopad,
därmed kunde Kina öppnas och Dreyfus benådas, varmed franska arméns
stridslust var stäckt ...
* * * * *
-- Säga vad man vill, men tyska kejsarn (han i Berlin) är en man; han är
den enda monark, som vågar begagna sina lagliga rättigheter och sitt
personliga inflytande. Hans telegram till Transvaalarn fordrade courage!
-- Konstitutionella monarker, det är ju intet. Kunde icke riksmarskalken
öppna riksdan och inviga järnvägarne? Ordnarne kunde man stryka ut, så
behövde de icke utdelas.
* * * * *
-- Om man ville ge Mark Twains ekvation, så vore den: Nutidsmannens
omtaxering av alla gamla förfallna värden! det förflutna sett nu i
elektrisk belysning; gamla kulturen på auktion, där ingen respekt, inga
affektionsvärden mer tagas upp, utan tvångsvärdet just nu; det måste
realiseras till vad pris som hälst ... första, andra och tredje gången!
-- Bibliotek borde brännas då och då, eljes blir bagaget för stort att
släpa på. Kineser och Araber ha praktiserat det -- och Japan slungade en
hel kultur på en gång ... Japan, ja!
* * * * *
-- De säger, att Holger upplevat saker i fängelset, som han inte vill
tala om ... men att han förlorat sin gamla tro på apan och mekaniken
utan mekanikus, det är säkert. Så långt som Max har han inte kommit ...
-- Ja, Max och Ester! Det där får man inte lägga sig i; det skall vara
hemligt och respekteras. Två själsliv kan ingen och får ingen gripa i
med råa händer ...
* * * * *
-- Varför växer icke Stockholm utåt havet, utan inåt gölarne? Hur kan
man få jobba med tomter på Livgedinget, som bara förutsätter
dispositionsrätt på livstid, som är obestämd? Nej, en Strandväg, en
Lange linje från allmänna gränden till Blockhustulln; industrin på
Sickla-ön, flottan i Vaxholm och Liding-ön till Stockholms stad ... ut
till havet!
* * * * *
-- Pastor Alroth ligger på hemmet för att skäras opp. -- Det är ett
rysligt tempel därborta, där mänskor slaktas åt en okänd gudinna, som
vill se blindtarmen. Dit förs de att dödas som hundarne till veterinärn!
-- A propos hundar! Det är ju skändligt att sex tusen hundar i Stockholm
skall taga brödet och grädden från barnen ... Och hyresvärdarne, som hyr
ut sina fina våningar åt djur och vederlikar ... är det lagligt det? Det
står ju i kontraktet att man skall föra ett tyst och stilla leverne ...
Djuren ha således fått större rättigheter än människorna; då är allt
människan mogen! -- Om tjänarne strejkade och vägrade stå på gatan och
frysa, medan hundarne soulagera sig och varandra, så blev det snart ett
civiliserat samhälle av. -- Tänk att låta en tjänare stå och skämmas
utanför en port! Fy fan såna människor ... Barmhärtighet mot djuren! Men
först mot människan!
* * * * *
Fugan fugerade sig opp på Skansberget.
-- Akropolis, Heliga Berget, Kapitolium!
-- Världsborgare betyder inte att norrmännen skola styra Sverige från
Blasieholmen; nej, nationell och kommunal-självstyrelse hos alla de
federerade!
-- Själva Talmud uttalar förbannelsen över den man, som ger sin hustru
sin vilja.
-- Si så! Nu börjar hans hundar att skälla när de får höra sången från
stapeln; ingenting kan ske utan hundar. Tacka vet jag turkarne ... och
japanerna! Hos dem är det orena djuret orent ... men hos oss ... varje
hundägare är en cynède ... slå opp ordet hos Lombroso ...
-- Si där i stugan står Grönlund och anför djävulsdyrkarne ... ja de,
som dyrka Carl XII äro djävulsdyrkare, och de, som tillbe Gustav Adolf,
borde också läsa Swedenborgs Diarium Spirituale ...
* * * * *
-- Midnatt rycker fram från öster, talade Max; i detta ögonblick står
han över Östersjön, och han bär det nya seklet på sin arm.
De voro utanför Swedenborgs lusthus, och Ester ansåg sig böra säga något
rörande den store svensken, som nu stigit upp ur hundraårig glömska och
oförtjänt ringaktning!
-- Inte tror du väl att Swedenborg stod i förbindelse med andra världar;
inte kan man komma i förbindelse med andra världar, som inte finnas.
-- Finnas de icke? Se upp till himlen och stjärnorna! Ser du icke andra
världar nu?
-- Joo, men ...
-- Ser du icke Capella där, den stora vita stjärnan?
-- Joo?
-- Efter som du ser den, så har ditt öga träffats av dess utsända ljus,
och du står i ett slags förbindelse med den, då du mottagit något av
den.
-- Ja, en ljusstråle ...
-- Ja, en ljusstråle, som du mottager. Nu vet du ju att man på en
ljusstråle kan sända en ljudvåg?
-- Nej, det vet jag inte.
-- Känner du inte Bells fotofon; där man talar på avstånd medelst en
ljusstråle? Nå, den finns, fastän du icke känner den. Du kan emellertid
sända en ljudvåg på Capellas ljusstråle. Nu vet du att en ljudvåg kan
fortplanta en tanke; du skickar mig varje dag en tanke på telefonen. Är
det riktigt mitt resonemang?
-- Ja ...
-- Alltså, slutsatsen: andra världar existera, emedan du ser dem, och du
skulle kunna sända en tanke på en ljudvåg genom en ljusvåg, och omvänt
mottaga en tanke på samma väg från samma håll.
-- Resonemanget är riktigt ...
-- Då äro vi ense; och Swedenborg kan ha stått i förbindelse med andra
världar.
-- Det fattar jag inte ...
-- Skall jag ta om bevisningen en gång till? Nej, det vill du inte! --
Emellertid, Holger hade i fängelset en mängd upplevelser, som han icke
kunde förklara, men vilka oroade honom. Så länge vi icke kunna förklara
något, så är det kallat mystik. Nu hade han aldrig läst Swedenborg; men
när han kom ut, hände honom detta, som du kan få kontrollerat, om du
vill. -- Efter sin befrielse levde han i grubbel och trodde sig vara på
vägen till vansinne naturligtvis. Så kommer en dag på byrån en fattig
ungdomsvän och vill sälja Swedenborgs Arcana Coelestia på svenska, men
han ägde bara delarne 6, 7 och 8. För att hjälpa honom köpte Holger dem
utan någon avsikt att läsa i dem. Men när han bläddrade, bliven ensam,
så fann han att i den boken stod tryckt -- hans upplevelser i fängelset,
och förklaringen på dem stämde. Då blev han betänksam, försökte besvärja
andarne med formlerna hypnotism, suggestion och tvångsföreställningar
med mera. -- Emellertid, han hade fått nytt ljus på sitt närvarande och
förflutna. Fjorton dagar senare var han i Uppsala, och gick in till
antikvariern för att köpa 1734 års lagbok. Han får söka själv på hyllan,
och finner nu delarne 1, 2 och 3 av Arcana; men naturligtvis icke av
samma exemplar som hans. När han så kommer till Stockholm går han direkt
att köpa hela verket, men det fanns icke någonstans. Han skulle just
till att gå från den sista antikvariern, då det faller honom in att
fråga: Men ni kanske har spridda delar? -- Ja, de hade; och just delarne
4 och 5, som fattades; och de voro icke heller av någotdera exemplaret
han ägde. Om du vill förklara det som slump, så kan du också spela på
lotteri och säga förut, om du skall vinna eller ej. Emellertid, han är
icke spiritist och har inga syner -- -- -- men han förnimmer, får
intryck och varningar, alldeles som den nyktre Sokrates av sin daimon.
Hans person tyckes mig vara sublimerad i en retort vid lidandets högsta
temperatur, men han har kluvit sig i en vardagsmänniska, som lever nere
i materien, och en helgdagsmänniska, som han låter flyga ut, efter väl
förrättade plikter.
-- Har du läst Swedenborg? avbröt Ester, som icke trivdes i dessa
samtal.
-- Ja, jag har läst! Och jag tror ingen människa har fått veta så mycket
hemligheter som han ... Det är ingen slump att detta tjäll kommit hit på
berget ... och just nu, då han behövs ... Hör du på namnet, Sweden borg,
vad han betyder för vårt Sverige. -- Jag tycker mig vilja se honom sitta
där i dörröppningen, som Abraham, när han fick besök av Herren i Mamre
lund ... Han kommer igen, men för att förlossa och döma; för att befria,
men anden; för att binda, men djuret! Jag har icke rätt förstått, varför
alla dessa djur hållas instängda med sin orenlighet här på berget, men
det är kanske för att vi skola se skillnaden på dem och oss, och att vi
genom komparation skola upptäcka människan! -- -- -- Nu är midnatten
här, och jag hör seklet komma, österifrån; nu står det över Värtan, det
ringer i Vaxholm ... Bär det frid under sina vingar, frid genom strid?
Mänskorna vilja icke frid! I dag undertecknades fredskongressens
förhandlingar i Haag av 26 stater! Men ingen tror på freden; alla rusta!
-- -- -- Om du talar väl om människorna, så skratta de ut dig; de känna
sig, vi känna oss; men talar du illa om dem, om oss, så bli de onda.
Lite sämre än sitt rykte, och lite bättre, äro människors barn!
* * * * *
Nu ringde det i båda staplarne, och från staden reste sig som en
molnstod av rungande ljud, så att berget darrade. Det gick en rysning
genom folkskarorna, som förstummades och blottade sina huvud utan att
tänka på vem de hyllade. Djuren i burar och gryt kröpo in och gömde sig,
skrämda som hedningar vid vigda klockors klang; det gick en susning
genom tallarne, som kunde vara nattvindens, men även det av bronsen
skakade lufthavets.
Det stora Te Deum från staden steg och steg, och man såg de spetsiga
kyrktornen resa sig som åskledare för att avleda vredens blixtar. Men
stjärnhimmeln log, blid, vänlig, överseende.
Och så tystnade staplarnes klockor, stadens också, den ena efter den
andra.
-- Tror du att det hördes dit upp? frågade Ester.
-- Ja, så visst som min själ lever, det hördes! svarade Max.
Efter en tystnad tog han upp ordet:
-- Nå, vad syns dig om det nya seklet, som ingått?
-- Det är sig likt!
-- Tämligen likt! men dock ett annat!
-- Vandra vi? Tillsammans?
-- Ett stycke!
-- Uppåt?
-- Framåt!
-- Men icke nedåt mer!


ANMÄRKNINGAR TILL FYRTIONDE DELEN.
GÖTISKA RUMMEN.

Götiska rummen har tidigare utkommit på Hugo Gebers förlag 1904.
Originalmanuskriptet till Götiska rummen äges av bibliotekarien Edv.
Svensson och har av ägaren ställts till utgivarens disposition för denna
upplagas redaktion. En jämförelse med handskriften har lett till
uppdagande en mångfald tryckfel, begångna vid första upplagans sättning.
Manuskriptet till Götiska rummen är en handskrift i kvart på
Lessebopapper. Den är skriven utan marginal på bladens ena sida och
upptar 439 paginerade textsidor, varav en sida dubbelpaginerats, medan
på annat ställe en sida överhoppats, så att slutsiffran blir riktig.
Manuskriptet ligger i en pärm omgiven av ett pergamentsomslag, på vars
framsida Strindberg textat titeln: Götiska Rummen af August Strindberg;
majuskeln G är fylld med grön krita, R och författarnamnet fyllda med
röd.

Ur brev från Strindberg till bokförläggaren Hugo Geber rörande Götiska
rummen.
Strindbergs brev till Hugo Geber rörande Götiska rummen ha älskvärt
ställts till utgivarens disposition av bokförläggaren Nils Geber.
Första gången Strindberg här nämner Götiska rummen är i ett brev av 6
jan. 1904, där han om romanen skriver:
»-- -- --
Alltså handlar det sig om närmast romanen Götiska rummen; hoc est
fortsättning på Röda rummet, vars förläggare Du är!
Fordras läsning dock; 200 sidor äro färdiga, men jag lämnar den icke
ifrån mig förrän den är färdig i 350 sidor, alltså omkring 15 februari.»
25 jan. 1904 skriver han:
»För att veta hur jag skall ställa mig, ber jag Dig förberedande svara
ungefär på dessa frågor:
1:a Om en roman på 350 à 400 sidor skall ut i slutet av april (medan
Riksdan ännu sitter) när skall manuskriptet avlämnas?
2:a Har Du plats för en roman i slutet av april?
Allt detta under förutsättning att Du icke hesiterar för en dunderbok
som min.
P. S. Hinner jag ej bekvämt, så tar jag hösten, tidigt, September.
Ett halvt år har jag hållit på; Röda Rummet tog nio månar, men då hade
jag tjänst, översättningar m. m.»
23 febr. 1904 inlämnar han hela arbetet färdigt till förläggaren och
skriver samtidigt:
»Härmed lämnar jag dig min roman till läsning.
Vill endast säga i förväg att alla opassande ord komma att ändras eller
omskrivas.»
Hr Geber skrev en lista på »opassande ord», som borde ändras. Den
godkändes av Strindberg. Omkring ett halvt dussin ändringar företogos
därmed i texten. De flesta av ifrågavarande ställen äro i hskr.
överstrukna med blåkrita.
10 april finner man av ett meddelande att han läst korrektur på större
delen av arbetet. 15 april ber han att få »tryckta ark efter hand, så
att jag kan införa Tryckfel, ty jag vill icke stå för annat än vad jag
skrivit».
Av följande odaterade meddelande finner man att förläggaren i
korrekturet gjort anmodan om ytterligare strykningar, som dock
Strindberg icke anser sig kunna villfara:
»Broder Geber.
Jag ser att din blyerts i korrekturen begär flera medgivanden, men jag
kan icke göra dem. Det rätta ordet i rätta ögonblicket är kulan i
patronen som du vill kratsa ur när jag skall skjuta. Jag ensam har
ansvaret och Du vet att jag bär det.»