Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 12

»Skulle Magnus gjort sig skyldig till annat än ett bakdantande af en
simpel adelsman?»
Maria Sophia tvekade. Broderns olycka gick också henne djupt till
sinnes; hon såg melankoliskt ut på det snöblandade regnet, när hon helt
sakta genmälde:
»Det torde tyvärr ej vara första gången han sökt höja sig i drottningens
ynnest genom att förklena andra, och godt hade det varit, om vår
kärälskelige broder haft tungan sittande fastare i munnen.»
Ebba Brahe svepte mantelkappan tätare omkring sig och sade med en röst,
i hvilken lidelsen tycktes rostat fast, så hes och skroflig var den:
»Jag är säker på min son. Han har intet ondt begått. Denne Steinberg,
som han namngifvit som drottningens förtalare, måste ock ha skulden.»
»Steinberg lärer med ed bekräftat, att han intet låtit mäla om hennes
majestät, och detsamma säger äfven öfverste Schlippenbach, som vår käre
broder blandat in i händelsen.»
»Tig barn, hellre än att du med ditt tal skall vända dig mot din
broder,» inföll fru Ebba barskt. »Gud gifve, vi hade denna vägen bakom
oss och voro i Uppsala, där jag skall få bevisning om min sons oskuld.
Fuller anar jag, att den ränksmidaren Pimentelli står bakom allt detta
ominösa snack. En De la Gardie fläckar icke sin heder med någon låg
handling, och min Magnus är höjd öfver allt illavulet.»
Vagnen skakade fram på den dyiga vägen, och de våldsamma krängningarna
bröt den gamla moderns ordström, så att dottern hade svårt att uppfånga
meningen.
Trots den tidiga morgonstunden, rådde kulen decemberskymning, och de två
kvinnorna inne i den alltför stora, mörka vagnen liknade grå
spökskepnader af sorgen och grämelsen.
Sömniga och dufna följde tjänarna efter i en karet. De hade hoppats få
stanna i fred på Axholmen öfver vintern, och att så här plötsligt bryta
upp likade icke de åldriga lakejerna och de grånade kammarpigorna.
De hviskade skyggt om anledningen till resan, sådan ryktet mält dem den.
Gref Magnus hade vågat tillvita drottningen hennes synd att hafva en
utländsk älskare af den hale don Pimentellis kaliber, hvaröfver
drottningen blifvit så uppbragt, att hon spottat grefven midt i synen.
Detta hade Gustaf Wrangels tyske kammartjänare på sin rotvälska förtalt,
och han hade dristat sig göra det tillägget, att hennes majestät fällan
icke skulle tagit så illa upp, om hon haft någon natt till öfvers för
herr grefven, men Spanien och Danmark nynnade så fliteligen vaggvisor
för henne, att hon förgätit Sverige.
Man visste, att detta tal syftade på Pimentelli och Ulfeldt, och
harmades på drottningen, men många ord byttes ej nu i ämnet.
Halfsofvande sutto de alla, endast helt flyktigt ankvickade af
honungsbrödet och brännvinet, som i en fältflaska gick från mun till
mun.
Backe upp och backe ned gick färden. Snön föll allt ymnigare och gjorde
de knaggliga vägarna än oländigare. Blåsten tjöt och hven, där den från
skogen sopade fram öfver de ofantliga gärdena och hvirflade snöflingorna
omkring som täta, rullande moln, hvilka pressats mot marken.
»Nu skönjs stadsporten, fru moder,» utbrast slutligen Maria Sophia. »I
ser svåra medtagen ut.»
»Resan har vållat mig mycket men, men Herren vare tack, att den snarliga
är öfverstånden. I min sons armar skall jag förgäta alla krämpor.»
Hennes stora, mörka ögon fylldes af ljus lycka, och hon satte sig rakare
på den smala bänken, alltför obekväm för hennes år.
Det röda Vasaslottet lyste nu emot dem som en väldig fyrbåk uppe på
vallen, och nedanför lågo små fula, halmtäckta hus utkastade som en
handfull jätteleksaker. Domkyrkans torn förblefvo borta i snödiset, men
själfva byggnadens massa sträckte sig som ett sofvande mammutdjur på den
lilla upphöjningens hvita bädd.
Det var lördag, och klockorna ringde till heligmål och slut på veckans
id, just när de hunnit den gropiga gatan, hvilken snirklade sig upp mot
slottet.
Grefvinnan Ebbas dräng, Lasse, hade ridit i förväg för att hos
slottsvakten efterhöra, hvar grefven stode att anträffa. Slokörad och
med hängande mungipor återvände han till den väntande karossen, hvilken
tycktes stelnad och infrusen i snön.
Ebba Brahe slog med knuten hand upp dörren:
»Hvilka tidender medför du?»
»Eders nåde! Drottningen har dragit ut på jakt med den engelske och
spanske gesanten, och gref Magnus --»
»Han är med -- han är alltid med drottningen -- jag vet det!» Hennes
stämma ljöd nästan hotande, och ögonen brände mot Lasses ansikte, så att
han knappt vågade säga mera.
Maria Sophia inföll:
»Hvad fick du att veta beträffande min herr broder?»
»Den nådige grefven begaf sig i går morse till Ekholmen.»
»När väntas han åter?» sporde fru Ebba, och nu sjönk rösten, som när ett
ljus plötsligt slocknande glider ned i pipan.
Lasse skulle åstundat, att hans ljusa hårman i detta ögonblick skylt
hans ansikte, men blåsten reste den i stället stridslystet.
»Vakten hade förnummit, att alla herr grefvens tillhörigheter redan
blifvit eftersända; han lärer icke brådt förväntas åter.»
Ebba Brahe ryckte till, och ohörbara ord smulades sönder mellan hennes
skälfvande läppar. Det blef fru Maria Sophias värf att tillsäga kusken
att köra till härbärget, men när hon där ville föra sin fru moder till
sängs, nekade denna. Hon skulle sitta uppe, eljes fruktade hon att ej
kunna resa sig mera.
»Sängen är en vän för den, som mäktar sofva,» sade hon matt, »men vaka
hamnar den sig tidt på, förvandlande sig till sjukläger.»
I en hög karmstol föll den gamla grefvinnan samman; hennes ögon stirrade
ut mot kammarens enkla föremål utan att se dem. Ett vaxljus brann ned
och ersattes med ett nytt, innan morgonen grydde. Blek och olustig smög
den sig till sist in och hälsade fru Ebba med en kall smekning öfver
hennes skrumpna hand, som vissen och blåådrad hvilade bland den svarta
kjortelns veck.
Klockorna ringde ånyo, denna gång till mässa, och fru Ebba uppmanade
dottern och allt sitt folk att begifva sig till kyrkan. Själf ville hon
bida i ensamhet den stund, då gudstjänsten slöt, för att ha kraft att
oförtöfvadt åka upp till slottet. Drottningen skulle säkerligen icke
vägra henne audiens änskönt det var söndag. Hon hade ju afskaffat allt
helighållande af denna dag och plägade själf då ställa till allehanda
lustbarheter.
Ståtlig tog sig den grefliga karossen med det prunkande vapnet ut, när
den körde upp mot slottsbacken; före den red Lasse, och på sidorna
sprungo sex drängar i det De la Gardieska livréet. De höllo alla
höfviskt sina hufvudbonader i handen.
Inuti vagnen fanns allenast grefve Magnus' moder. Hon hade återfått sin
tillförsikt, och ögonen strålade ut sin kvarglömda ungdom öfver det
fårade, tåreplöjda ansiktet. Den tjänare, hon sändt för att efterhöra om
drottningen ville gifva henne företräde, hade återvändt med ett mycket
huldrikt svar, och detta kom henne att tro på en lycklig utgång af sitt
ärende.
Genom den etthundra man starka högvakten skred den lilla svarta skuggan
i änkedoket fram. Hon var så van vid hofceremoniel, att hon som en
sömngångerska passerade förrummet, där den guldbroderade stånddrabanten
stod som uthuggen ur trä. När hon kom in i salen, där hela hofvet syntes
samladt i hviskande grupper, gled en het, skamsen rodnad öfver kinderna,
men hon höjde hufvudet och följde kammarherren Claës Banér in i
drottningens kabinett.
»Väl mött, fru Ebba!»
Det var drottningens klara, något kalla stämma, som ljöd emot henne från
rummets förgrund. Hon stod där under en himmel af karmosinsammet,
omgifven af sin uppvaktning. Hvad den gråa klädesdräkten, den svarta
halsduken och den lilla sobelbrämade sammetsmössan, som hennes majestät
bar, föreföll henne välbekant. Det enda, som tycktes henne främmande i
drottningens påklädning, var den juvelprydda amaranterorden i sitt röda
band. Visserligen hade hon försport mycket om dess tillkomst och äfven
harmats öfver slikt pjoller, men nu ville hon icke tänka därpå. Hon
skulle villigt förgäta alla drottningens nycker, allenast hugsande
hennes stora nåd och godhet mot sonen.
Inför dessa leende, oförstående människor -- de flesta af utländsk börd
-- kostade det fuller på att ödmjuka sig, men intet var henne mer värdt
än sonens bästa, och plötsligt kände hon klart, hvad han aldrig i ord
tillstått men i tusen svartsjuka handlingar bevist, att Magnus med hela
sitt varma, veka hjärta älskat denna kvinna, som nämndes Sveriges
drottning.
Hon höjde icke hufvudet, men i tonfallet låg en stolt förebråelse, när
hon nu yttrade: »Jag har kommit för att träffa min son. Jag kunde icke
föreställa mig honom annorstädes än där hans höga beskyddarinna fanns.»
Kristinas blå ögon hade en glans af fejadt stål, när hon riktade dem på
grefvinnan, och hennes svar var föga gunstigt:
»I misstager eder, fru Ebba! Er son har bevist sig ovärdig en plats vid
mitt hof. Jag har själf tillsagt honom att draga dädan.»
Ebba Brahe stod ännu upprätt, men den blekhet, som bredde sig öfver
ansiktet, vittnade om, hur smärtan förvittrade hennes kraft. En gång för
länge, länge sedan hade en drottning med lika järnhård hand kramat om
hennes hjärta, men det lidande hon då känt hade varit lust jämfördt med
detta.
En vink af Kristina affärdade den lyssnande uppvaktningen. En stum,
bugande rad af herrar och damer gled ut genom den låga, djupa dörramen,
och det stora rummet med de praktfulla Arrastapeterna föreföll henne med
ens så ödsligt, som om allt lif lämnat det, ty ingen af de båda
kvinnorna yttrade på länge ett ord. Slutligen bröt drottningen
tystnaden:
»Vill I icke se eder unga svärdotter, fru grefvinna. Ma belle comtesse
befinner sig stadigt här på slottet.»
Ebba Brahe förstod, att dessa ord menades endels som tröst och endels
som punkt på andragandet om sonen, men hon skakade häftigt på hufvudet.
Ingen ville hon se -- ingen annan än den förorättade sonen rörde henne i
detta ögonblick. Hon erfor en het impuls att skrika högt som ett
väckarerop till drottningens sofvande hjärta: »Hugsar du intet af din
ömhet för honom, hvars namn du i ungdomsåren ständigt bar på läpparna?
Har du förgätit alla de nätter vi vakat tillsammans, förnöjande oss med
tal om den, hvilken var oss båda kärast i lifvet?» -- Hon hejdade dock
tankarnas vallfart och nämnde intet om flydda tider, men med en
förtviflad snyftning sjönk hon på knä inför dottern till den man,
hvilken offrat henne själf så många ömma knäfall.
»Eders nåde,» hviskade hon; »våra förfäder -- min makes som mina -- vi
själfva, våra barn ha alltid left och andats nära tronen, och den
kungliga nådens sol har städse lyst öfver dem, befruktande deras
handlingar. Öfvergif oss icke heller nu! Det är för änkans son jag
beder. Han är mig förunderligen kär, och jag hyser ingen högre önskan än
att få behålla honom vid min sida, till dess jag lycker mina gamla ögon
i evig frid.»
Talet hade blifvit långt; som klagande toner från en brusten sträng
nådde det Kristina, och hon lyssnade till denna bekännelse om en moders
kärlek som till något sällsamt rörande. Med en blick full af deltagande
räckte hon den gamla handen:
»Stig upp, fru grefvinna, och var förvissad, att jag intet agg bär till
er son; må han lefva, så lycklig han det förmår, eder till fromma.»
Fru Ebba tog drottningens hand, men hon reste sig ej. Hennes torra,
smala läppar kysste Kristinas fingrar, och hon sade:
»Edra ord, nådigste drottning, mäla mig väl, att I återskänker honom
eder ynnest, annorlunda menade ha de föga värde.»
»Min ynnest torde han själf veta medlen att återförvärfva. Till mitt hof
kommer han dock ej vidare, men öfverste Schlippenbach bidar sin
upprättelse, och grefvens heder kräfver, att han gifver den.»
Något så oerhördt som att den förnämste af landets unga högadel skulle
duellera med en uppkomling, en rotfrukt från någon tysk åker, kunde gref
Magnus' moder icke föreställa sig, och hon utbrast med en rest af sin
forna häftighet:
»Slik värjfäktning kan eders majestät bjuda sina kammarpager. Min son,
riksrådet och riksskattmästaren anstår det ej färga svärdsudden med dy.»
»Så må han hålla svärdet i slidan, om det honom lyster. Feghet och
lumpenhet låter jag mina drängar kasta utom slottsporten. Detta är mitt
sista ord i denna sak.»
Ebba Brahes förbittring smalt bort för den bottenlösa grämelse hon kände
öfver att intet kunna uträtta till sonens bästa. Som en agad hund kröp
landets första grefvinna fram till drottningens fötter och brast ut i
hejdlös gråt. Hon fick icke fram några ord. Ögonen förblindades af
tårar, och hela hennes kropp skakade af ångest.
»Lugna eder,» bad Kristina vänligt. »I har ännu en son, min hurtige
jaktkamrat och tro man, grefve Jakob. Han skall förvisso hålla eder
vägen till min gunst öppen, och jag vill eder med allan flit min huldhet
bevisa.»
Med en stämma, som ljöd dödstrött, svarade hon:
»Jag förmår icke tacka eders majestät, ty mitt hjärta är sönderbråkadt
af sorg. Hade I känt en moders lust och ve, skulle I förvisso icke farit
fram så hårdt.»
Hon reste sig och stapplade mot dörren med händerna sträckta som efter
stöd.
På tröskeln töfvade hon och sade oändligen bedröfvadt:
»Så ha både son och moder fått sota för sitt lifs största kärlek.»
Kristina hade nyss förut gjort en rörelse, som ville hon taga den gamla
i sina armar och hjälpa henne med dotterligt öm omsorg, men vid dessa
ord studsade hon, och det drog ett moln af ovilja öfver hennes breda
panna.
»Ingen må flyga högre än vingarna bära,» sade hon hårdt, »och en sparf
skall ej söka sig in i örnnästet. -- Lef väl, fru grefvinna och lägg det
granneligen på minnet, att I alltid är oss en kär och aktad gäst.»
Mycket långsammare än hon gått upp för slottstrapporna gick Ebba Brahe
ned för dem. Hon visste, att hon aldrig åter skulle beträda dem. Bakom
henne lågo alla lifvets ljusa och mörka år. En kort, snabbt flyktande
afton återstod henne. Den hade ingen glädje. Hon tänkte på, hur högt hon
älskat glädjen, och hur njugg den dock varit emot henne. Tungt steg hon
ned för de breda trappafsatserna, hvilka föreföllo henne oändliga, och
när hon ändtligen hunnit porten, sjönk hon utmattad i sina framskyndande
tjänares armar. --
Kristina hade länge gått af och an, rof för en häftig sinnesrörelse. Det
skulle varit henne öfvermåttan kärt, om hon kunnat visa mera mildhet,
men hon förmådde det icke. Hela hennes väsen hade sårats af Magnus De la
Gardies omanliga, fega uppträdande. Han hade bedragit henne, bedragit
sig själf och de män, som med redligt uppsåt fyllt sina plikter. Hon
hatade småsinne och låghet, och här vid lag gjorde det henne mera ondt
än någonsin; det var hennes närmaste vän, mannen, som hon från
ungdomstider ställt vid sin sida, hvilken nu svek hennes tillit. Pinad
af hans förvirring under det förhör, hon genast anställt, hade hon
afbrutit det tvärt och skickat honom långt ifrån sig. Men redan i dag
hade han trugat sig på henne med ett bref, som prins Adolf Johan i
bevekliga ordalag frambar. Ömkligt tilltrasslade och besnärjande fyllde
orden det stora papperet, men all denna kvidan rörde icke drottningen.
Han hade med ens sjunkit så djupt i hennes aktning, att hon icke gitte
höra hans stämmas skälfvande afbön.
Hon hade icke heller ärnat svara honom, men nu -- efter fru Ebbas besök
-- insåg hon, att hon måste, de skulle eljes icke gifva henne någon
fred.
Men den skrifvelse hon aflät skulle blifva sådan, att de mäktige baxnade
för att öka hennes vrede. I många exemplar skulle hon låta skrifva den
och göra om intet hvarje försök till förlikning.
Hon fortsatte alltjämt att mäta golfvet med häftiga, ojämna steg och
hufvudet tillbakakastadt i trotsig harm. De yfviga lockarna gungade
fritt på hennes axlar. Mössan hade hon tagit af, då den tyngde henne. Nu
slet hon också af den svarta halsduken och andades djupt.
»Om jag icke vore drottning,» mumlade hon, »då skulle jag törhända
förlåta dig, Magnus -- men icke heller då skulle jag vidare vilja se
dig.»
Hon stannade vid det med grönt kläde öfverdragna skrifbordet, ryckte
fram stolen och satte sig. Hennes händer ordnade med feberaktig ifver
skrifmaterialet. Redan hade hon fattat gåsfjädern, och den gled
besinningslöst öfver papperet, raspande ned orden som täta dolkstygn.
Hon föraktade att inleda brefvet med någon sirlig fras utan begynte
högst uppe på arket de mördande rader, hvilka för beständigt skulle
aflägsna hennes första och största gunstling från hennes närhet:
»Emedan I åstunden, att ännu en gång få göra eder uppvaktning hos
mig, äfven efter den onåd som träffat eder, så är jag nödsakad
säga eder, huru stridig en sådan längtan är med eder egen
förnöjelse; och jag skrifver till eder detta brefvet för att
påminna eder om de skäl, som hindra mig att låna mina öron åt
eder begäran, och som tillika böra öfvertyga eder om att en sådan
påhälsning för edert egna sinneslugn skulle vara onyttig. Det
tillhör icke mig att föreslå några botemedel för eder olycka,
utan det blir eder egen sak att vara omtänkt på medel, huru eder
heder skall kunna åter upprättas; ty hvad kunnen I mer vänta af
mig, eller hvad kan jag mer göra än beklaga och illa berykta
eder? Den vänskap jag haft för eder förbinder mig till både det
ena och det andra af dessa; och ehuru mycken benägenhet jag haft
för eder, så kan jag dock icke utan att förråda min egen heder
förlåta eder det brott, som I hafven begått mot eder själf. Tron
intet, att jag på något sätt är förolämpad. Jag bedyrar eder
heligt, att jag icke är det; men jag kan hädanefter aldrig hafva
andra känslor för eder än medömkan, hvilken dock i intet fall
vidare kan gagna eder, sedan I hafven gjort den välvilja onyttig,
som jag tillförene haft för eder. I ären ock, enligt eder egen
bekännelse, därtill ovärdig, och I hafven själf, i flera
hederliga mäns närvaro, förkunnat eder dom att blifva förvist
från hofvet. Jag har bekräftat den, efter jag funnit den billig,
och jag är icke så färdig att ändra den, som man inbillar eder.
Huru kunnen I dessutom våga att visa eder för mig, i afseende
till det I gjort och lidit? I kommen mig att blygas, när jag
eftersinnar, till hvad nedrigheter I gjort eder skyldig, och huru
många gånger I hafven måst förödmjuka eder äfven för dem, mot
hvilka I utöfvat så många elaka knep och stämplingar. Uti denna
olyckliga ställningen har ingen sinnesstorhet, ingen ädelmodighet
visat sig i edert uppförande. Om någon ånger kunde falla på mig,
så skulle jag visst förtryta att hafva ingått vänskap med en så
svag själ som eder; men en sådan svaghet är mig ovärdig, och jag
bör därför icke med svarta färger afmåla det särskilda utseende,
som jag själf velat sätta på tidernes omskiften. Jag skulle i
hela min lefnad icke omtalt dem, om icke eder oförsiktighet
nödgat mig att förklara mig emot eder. Min heder förbinder mig,
och rättvisan befaller mig att göra detta uppenbarligen. Jag har
redan hela nio åren därutinnan gjort allt för mycket för eder
skuld, att jag beständigt tagit eder blindvis i försvar emot alla
människor; men när I nu själf försummen edra dyraste fördelar, så
är jag befriad ifrån det besväret att vidare därom hafva någon
omsorg. Genom det, att I visat eder ovärdig den lycka, för
hvilken I haden att tacka mig, hafven I själf gjort en hemlighet
allmän, som jag eljes hade beslutit att förtiga, så länge jag
skulle lefva. Om I ären nögd med att höra förebråelser, så kunnen
I komma hit; jag gifver då med detta villkor mitt samtycke
därtill; men gören eder aldrig hopp om, att tårar eller andra
undergifvenhetens betygelser någonsin kunna förmå mig till den
minsta ytterligare nåd. Den enda jag hädanefter kan hafva för
eder öfrig är, att sällan ihågkomma och mindre omtala den jag
tillförene för eder hyst, helst som jag fattat det beslut att
aldrig för annan orsak omnämna den än för att utskämma eder. Det
är därföre som jag bör visa eder, att I efter ett sådant fel, som
edert, ären ovärdig min aktning. Däruti består allt det, som jag
ännu funnit mig förbunden att göra för eder; men påminnen eder
endast, att det är eder själf, som I hafven att tacka för den
onåd, i hvilken I kommit, och att jag emot eder är rättvis och
billig, äfvensom jag alltid skall vara emot alla människor.
Upsala den 5 dec. 1653.»
Sedan hon med höga, rediga bokstäfver undertecknat brefvet med sitt
namn, genomläste hon det så omsorgsfullt, som vore det ett högviktigt
dokument. Hela tiden erfor hon dock samma plågsamma obehag, som om hon
bevittnat en afrättning, och då hon slutat, rullade stora tårar ned på
det gröna klädet. När hon ville utplåna dem med handen, kände hon, hur
heta de voro, och ett kvaldt leende gled öfver hennes läppar.
Hon lade armarna mot bordskifvan och lät hufvudet falla ned mot de
knäppta händerna. Hvad hon i denna stund högst åstundade var, att hon
förmått jaga bort alla hågkomster, men de fyllde hennes själ, och
tankarna brände henne som droppande, smält vax. Hon ömmade för svedan af
uppgörelsen med det förflutna.


XIII.
Ett lysande värdskap.

Husgerådsmästaren Polycarpus Crombygel steg med förtretad och snopen min
ut ur hennes majestäts kabinett. Han hade visserligen blifvit ganska
nådigt mottagen, och drottningen hade med uppmärksamhet åhört hans
utförliga berättelse om nedpackandet och afsändandet af de till ett
hundratal uppgående stora packlårarna, som fraktats till Göteborg för
hennes majestäts räkning, men det vedermäle, han hållit sig så beredd
på, att han till och med hemma i kammaren öfvat in hofbugningar,
uteblef.
»Fick I allt med?» hade drottningen sport, så snart han själf hunnit
till punkt, och när han förklarat, att slottsrummen allenast hade
murarna kvar, hade hon nickat helt förnöjd, sägande: »I har gjort eder
sak väl, mäster Crombygel.»
Sedan entledigade hon honom med en snabb gest och vände sig ånyo till
sin hofmästarinna, hvilken förevisade dräkter till aftonens maskerad.
Crombygel rullade sin feta lekamen ut genom slottets portal och styrde
stegen till den midt emot domkyrkan belägna Adolphs källare, där han vid
en remmare eller än hellre ett stop öl hoppades få bort den härskna
smak, han hade i munnen efter allt packningsdammet. Ett adelsbref skulle
bäst sköljt bort den, men hennes majestät hade blifvit njuggare med
slikt, sedan hon offentliggjort sin bestämda föresats att redan detta år
frånsäga sig regeringen.
En tröst var det dock i nederlaget, att svåger Leijoncrona blifvit
afdankad. Det hettes, att han fått tjänstledighet, men Crombygel visste
bättre besked.
På Adolphskällaren voro såväl bänkar som bord väl besatta. I Uppsala
fanns vid denna tid många utländska herrar med stora och lysande följen
och dessutom alla hofvets knektar och svenner. Prins Karl Gustaf hade
äfven några af sitt folk här. Själf höll han sig för det mesta blygsamt
undan på sina förläningar Öland och Gottland, och ingen kunde säga om
honom, att han drog regeringstömmarna brådt till sig.
Så många flaskor, krus och stop, som redan när Polycarpus Crombygel kom
i dörren uppenbarade sig för hans uppspärrade ögon, kunde ej annat än
göra honom gladare och lättare till sinnes. Han smackade och lät tungan
vandra öfver läpparna som en förberedande läskning.
»Kommen Sie mal liver, mein dicker Mann,» skrek en tysk hofjägare
välvilligt och höjde inbjudande en tennbägare med mumma.
Men Polycarpus låtsade sig ej höra. Han tyckte mera om ett samkväm med
sina landsmän, och när han framme vid det djupa fönstret upptäckte
klädskrifvaren Samuel Nilsson och ännu ett par andra af kamraterna från
Stockholm, lotsade han sig fram dit, då och då uppehållen af en bekant,
ty Crombygel var mycket gemytlig och tillgänglig, hade svårt att säga
nej och lätt att låta sig locka.
»Guds fred, Crombygel,» hälsade långa Samuel honom. »Kommer du med din
gamla borgarära eller har kråkan fått de nymodens påfågelsfjädrarna, som
stå antecknade i vapenbokens tertia classis?»
»Nej,» genmälde Polycarpus kärft, »jag fikar platt intet efter slikt
prål. I sen mig, sådan jag var tillförene, men är jag mäkta torr i
strupen efter allt omaket med de fanens skitna målerierna och tapeterna
jag packat samman på Stockholms slott. Fly mig kannan eller skänk i ett
stop, men låt det ej mankera på rågan!»
Sedan han druckit i bottnen, begynte hans ansikte antaga sin vanliga
skinande belåtenhet, och han snackade löst om tidender från
hufvudstaden.
Långe Samuel vek sig som en fällknif öfver bordet och sporde in i örat
på Crombygel:
»Nå, hvad säga de goda byborna om att Pimentelli ändtligen på rama
allvaret skall draga sina färde?»
»Å, man tror icke, det är sant. Den häxmästaren hittar väl endast på det
för att ånyo kunna roffa åt sig en större summa af de svenska dalrarna.
Så gjorde han ju i somras. Han berättade visserligen, att skeppet
förliste. Pyttsan, tro det den, som sett mig flyga! Drottningen bidade
honom fuller afsiktligt i Vadstena för att med pomp och ståt föra honom
åter till dufslaget.»
»Hysch!» varnade Niklas Smette, mästerkockens son, som blifvit studiosus
på Strängnäsbispens förord. »I skall icke föra så hög talan, herr
Polycarpus,» sade han höfviskt. »Mig har man lärt att bita in allt, jag
får veta, i munnen och först spy det ut öfver Upplands gärden.»
»Rätt så,» hviskade Samuel. »Gutår för den visdomen! Men eljes torde det
vara allom bekant, att hennes majestät dessa sistlidna fjorton dagar
gjort sig krank och icke velat se någon, blott för att så mycket oftare
kunna stampa upp den spanske kanaljen till sig. Han logerar i kamrarna
under hennes höga nåde. Den svarte djäfvulen har dock nu haft sin
afskedsaudiens och skall redan tidigt i morgon bittida draga sina
färde.»
Crombygel tömde ånyo sitt stop och satt sedan några minuter försjunken i
välbehaglig njutning. Slutligen sade han:
»Vet man, om drottningen blifvit bevekligare stämd mot den mäktige
riksskattmästaren?»
Samuel skakade på hufvudet. Han var väl bevandrad i hofkrönikan och lät
gärna kamraterna få del af sina kunskaper.
»Nej, min broder! Gref Magnus lärer få töfva på sina gods, till dess
drottningen är ur landet. Han finner en slät ersättning för hoflifvets
behag i enträget sysslande med gudliga betraktelser. En vet fällan, hur
det kännes, när man i intet får det, som man vill hafva det. Bönen blir
därefter.»
»Jo, jo, hvar och en har sina sorger,» medgaf Polycarpus och suckade vid
tanken på sin förmenta upphöjelse, men när stopet för tredje gången
fyllts och tömts, sväfvade han i ett saligt rus, hvilket varade allt
intill aftonen, då han med osäkra steg begaf sig upp till slottet för
att få se en skymt af det säkerligen öfvermåttan präktiga värdskapet.
Som förr en gång måste han äfven nu tränga sig fram mellan prunkande
karosser, gnäggande hästar och lysande, uppblåst betjäning, hvilken
skrattade åt det goda rus, han redan lagt sig om. Fuller hade han icke
haft så mycket att beställa, efter tiden tillstadde honom så fägna sig.
Han ärnade just genmäla något, då en röst kraxade något på engelska i
hans öra, och han kände en knuff för bröstet af en hästnos.
Någon ropade till honom:
»Upp med korpgluggarna nu, Crombygel, så får du se själfva Whitelocke,
engelske ambassadören. Han är en mycket ärad man här till hofs, och
drottningen tar nådigt emot hans artiga presenter: hästar, hundar och
annat mera.»
Crombygel stirrade vördnadsfullt på den rakryggade engelsmannen, hvilken
stelt och högtidligt steg ur vagnen och redan vid trappan mottogs af
prins Adolf Johan, som betygade honom stor höflighet.
Nu blef vimlet af maskeradgäster så stort, att Polycarpus knappt hann
rikta ögonen på en skön dam, förrän hon bortskymdes af en annan, och han
blef så sömnig af ansträngningen att uppfatta alla dessa nya ansikten,
att han öfverljudt gäspande begaf sig till logementet. --
Af alla glada, lysande fester, hvari den förnäma världen på de senare
åren deltagit, tycktes aftonens värdskap bli gladast och praktfullast.