Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 10

kraftig och länade hans tankar ett frätande gift.
Långsamt och trefvande svarade han:
»Haf tack för eder godhet, herr Christopher, men det som tynger mig
lärer allenast framtiden kunna aflyfta.»
»Och hur tänker I eder den?»
Arnold undvek sin värds forskande blick och mumlade:
»Det har jag näppeligen fullt klart för mig.»
Nu förstod kyrkoherden, att junkern var här på lönlig giljarefärd till
hans dotter, men däraf skulle bli intet. Så vänt blomster finge ej
sättas i slik jordmån. Dock ville han ej alltför tvärt visa den unge
vintervägen, ty han kom till den ensliga prästgården med tidender,
hvilka eljes så sent förnummos, att de redan tillhörde det förgångna.
Och hans Märta var klok; hon skulle säkerligen låta varna sig.
När han efter middagsmåltiden ett ögonblick blef allena med dottern,
lade han händerna på hennes skuldror, såg allvarligt på henne och
sporde:
»Min dotter, hvad är junker Arnold för dig?»
Märta studsade.
»Har han bedt farkär att spörja mig därom?» frågade hon, och de röda
läpparna logo spotskt.
»Nej, jag vill veta det.»
Frimodigt blickade Märta upp, och ingen varm rodnad varslade om
kärlekens feberhetta. Lugnt genmälde hon:
»Jag är rädd, att mitt svar ej likar dig, men sanningen må dock sägas:
han är -- en trappa, som mina önskningar vandra på och som jag skall
förglömma, så snart jag hunnit upp.»
Herr Christopher kysste sin dotters hvita panna, men han ville ej med
ord tillstå, att han gillade henne. --
När månens hvita, kalla ljusflod rann ut öfver prästgårdens svarta tak
och gråstensmurar, smög sig en smärt gestalt fram mellan örtagårdens
blomsterbäddar, där de flesta örterna redan gått till ro för den långa
vintersömnen. Från buskar och träd utbredde sig väldiga skuggor, och där
lindarna böjde sig samman till ett hvalf, hade månen ännu ej letat sig
fram, utan lämnade den breda allén, som skilde örtagården och kålgården
åt, i becksvart mörker.
Men den sena vandrerskan skrämdes hvarken af mörkret eller ufvarnas
skrän i trädtopparna. Raskt gick hon framåt, och sandens lätta
knastrande under hennes fötter ljöd som svagt knäpp på kastanjetter.
Själfva svajet af hennes korta, röda kjortel tycktes förkunna lifsmod.
Hunnen ut ur allén, stannade hon midt på en dallrande månspång. Nu
skönjdes tydligt hennes fagra anlete och de silfverguldblonda flätorna,
som virade sig kring hufvudet likt ett diadem.
Från bänken under den stora hängbjörken reste sig junker Arnold snabbt.
»Märta,» hviskade han lidelsefullt, och tog så häftigt ett språng in på
månspången, att denna brast itu under hans slagskugga.
»Jag har bidat eder så länge,» for han fort. »Mitt hjärta är sjukt af
längtan. -- Vill I stilla den?»
Hon trädde helt nära honom och sade med sin klara stämma, hvilkens rena
klockklang ringde alla hans tankar samman till gudstjänst i kärlekens
tempel:
»I vet, hvilket villkor jag ställt. Kan I uppfylla det? Var det detta I
ville säga mig, när I kallade mig till hemligt möte?»
»Ja,» svarade han förvirrad, »ja väl. Jag vill blotta mitt inre, mina
planer och min sträfvan för eder, men gif mig först ett enda fattigt ord
af ömhet! Släck min brännande törst med en enda droppe ur hoppets
bägare, låt mig --»
Han ville lägga sin arm omkring henne, och hon såg kysslustan glöda på
hans stora, alltför röda mun, hvilken liknade ett blödande sår i det
hvita ansiktet. Hastigt stötte hon honom ifrån sig och utbrast hårdt:
»Tag eder i akt för slik vandel. Jag är icke eder trolofvade och icke
heller en af dem, som nattetid tillstädjas att till höge herrars
förlustelse leka frillolek. En ärbar jungfru är jag, kommen hit allenast
för att höra, om I fört min talan och låtit mina önskningar nå
drottningens öron.»
»Drottningen,» eftersade Arnold harmset, »med henne och hennes hof torde
det härefter ej vara mycket bevändt. Hon är armare än en odalbonde, ja
än den simplaste knekt, och då hon ej äger så mycket penningar, att hon
kan betala sulorna på sina skor eller brödet på sitt bord, utställer hon
till hofbagare och skomakare adelsbref för att med detta diplom stoppa
dem munnen till, när de kräfva betalning för sitt arbete. En slinka är
hon, som bedrifver ett lättsinnigt och slösande lefverne, och godt hade
det varit för allt folket, om hon ej, som nu skett, tagit sin
tronafsägelse tillbaka.»
»Det nämnde I ej för min fader,» sade Märta, som genom herr Christopher
fått del af samtalet mellan honom och junkern.
»Nej, ty då skulle jag ock gifvit honom nyckeln till min hemligaste
plan.»
»Och den nyckeln vill I allenast förtro mig,» inföll Märta, smidigt
lutande sig emot honom.
»Icke heller eder -- skön jungfru. Men så mycket må I veta, att jag
snarliga skall bli en rik och mäktig man. Jag skall ställa mig så väl
med hertig Karl Gustaf, att han aldrig förgäter mig. Hans tacksamhet
skall lysa mig hela min framtidsled som en strålande stjärna --»
»Detta angår ju alls icke mig,» afbröt Märta, »jag vill veta --»
»Det angår eder för visso, hulda jungfru. Som ädel fru skall I en gång
träda fram i hofvets salar. Min hand skall leda eder, då vorden så
stark, att I icke mäktar slita eder lös -- törhända icke heller åstundar
det.»
»Är det sant, att I har medel att vinna hertigens gunst?»
»Jag ger min kärlek i pant för sanningen af mina ord, och så mycket må I
veta af min hemlighet, att jag grubblat på den med eder ljufliga bild
beständigt för ögonen. Den har skänkt mig mod och förvissning om att
lyckas. Säg mig nu blott -- så att jag ej må svikta, när det stora
steget skall tagas -- får jag kalla eder min den dag jag ånyo står inför
eder, hedrad af furstlig utmärkelse?»
»Ja,» sade hon kort, »och till dess -- lef väl!»
Hon böjde hufvudet bakåt så tätt intill honom, att det nästan kom att
hvila mot hans skuldra, och hennes ögon lyste skimrande gröna som
lurande, tjusande kattögon.
Hon hörde ett vildt utrop af otämdt jubel och kände hans läppar mot sina
i en kyss, hvilken tycktes suga till sig hela hennes varelse. Sekunden
därpå hade hennes fasta händer skjutit bort honom.
»Nu har I vigt mig till verket,» flämtade han, »nu rädes jag intet. Lef
väl, du jordens fagraste mö! Jag bidar icke morgondagen, utan tager
redan i denna timme en häst ur din faders stall. I morgon kan I hämta
honom åter vid närmaste skjutshåll.»
Hon nickade stum och reste sig. Han ville än en gång taga henne i sina
armar, men hon afvärjde det och skyndade upp mot huset.
På svalen stod hon sedan och hörde en häst trafva bort i den tysta
natten. Hofvarna dånade som jämna, bråda hammarslag genom skogen, och
Märta blef plötsligt hemsk till mods. Månne junkern varit besatt af den
onde? Fast underligt var hans tal och hans andedräkt het som eldslågor.
* * * * *
Det var aftonen före Lucia, och i Stockholms borgarekök doftade det af
färskt hvetebröd, hvilket bakats till s. k. Lussekattor. Husens unga
döttrar hade ock stor brådska att binda Luciabrudens krona af lingonris
och att fästa i den långa, smala ljus. Den hvita slöjan bredde de
försiktigt öfver kammarens stora bord, där den svepte sig som tät
spindelväf omkring hörnen och hängde ned mot golfvet. Den vida kjorteln
och skjortan pöste bakom sängens sparlakan, och glada flickögon blickade
tidt ditin på denna ståt. I morgonväkten skulle den tagas på och med den
en lång dags festglädje. Luciabruden var ju förebudet till julen. Ända
från kristendomens äldsta tider hade denna natt högtidlighållits, och
det gick många sägner och skrock om den, men alla varslade de godt, alla
talade de om ljusets seger öfver mörkret.
I adelshusen frågade man emellertid föga efter Luciadagen. Där bjödos så
många fester ändå, och man hann knappast återvända från ett nöje, förrän
man kallades till ett annat. Det var dock ej drottningen, som gaf detta
föredöme, änskönt hon med mycken ifver deltog i hvarje tillfälle till
förströelse från de mer än någonsin tyngande regeringsbördorna.
Messenius hade sagt sant, när han omtalade, att Kristina velat frånträda
kronan men tvungits att återtaga sin inför rådet gjorda afsägelse.
Men det fanns ingen handling, hon så bittert ångrade som att hon gifvit
vika för öfvertalningar, och det föreföll, som hade denna eftergift
brutit henne både till kropp och själ. Väl höll hon sitt till ständerna
gifna löfte att själf granska alla handlingar och att i rådskammaren
mottaga supplikanter och andra som hennes plikt var, men det förmärktes
granneligen, att de blå ögonens blick var sjuk och trött, och hyn hade
fått en gul, torr blekhet.
Hennes hälsotillstånd föreföll så oroande, att hennes moder, hvilken
denna tid vistades mycket i Stockholm, och hela hofvet uppmanade henne
att söka bot. Den franske läkaren Bourdelot hade också blifvit
efterskrifven, och på nyåret väntade man honom.
Till sin kära Ebba Sparre sade drottningen en gång:
»Stundom synes jag mig själf vara ett stycke virke, som snidas och
svarfvas af rådsherrarnas och folkets händer för att ändtligen formas
till en afgudabild, den de förgylla med sina egna dygder och sätta upp
på tronen att där tillbedja. Man vill ha mig sådan, att jag svarar ja
och nej i behaglig tid utan att blotta en egen tanke eller önskan. Detta
hade de visserligen väntat sig af den vårdnad och tuktan de gifvit mig,
men så lätt bearbetad är jag dock icke. Jag känner min klokhet; den är
en gåfva af Gud, och jag skall hålla den högt.»
Aftonen före Lucia hade drottningen, som hon plägade hvarje torsdag,
samlat sin förtroligaste krets af lärda till angenämt samkväm. Hon
älskade högligen sina jovialer, som hon kallade dem, och intet
ankvickade mera hennes nedstämda humör än dessa samtal, så rika på
snillrika infall och djärfva tankehugskott.
Det var icke ovanligt, att sammankomsterna höllos i drottningens
sängkammare, där alla dessa utländska lärde hade sin egen vrå likasom
hennes favorithundar.
Salmasius halflåg på en soffa, lättjefullt blickande omkring sig under
den svarta, rakklippta luggen.
Stiernhielm stod tyst vid spiseln, då och då makande om bränderna eller
kastande på ett nytt vedstycke. Medicus Du Riez och Trichet Du Fresne
sutto vid bordet midt i rummet; Freinsheimius höll sig bakom
drottningens stol och inlade då och då i det sprittande ordflödet ett
tungfotadt tyskt ord.
Kristina hade förefallit ovanligt munter denna afton. Hennes höga,
obehärskade skratt ljöd oupphörligt, och hennes ögon glänste stora och
mörka. Hela hennes varelse njöt stundens tillfredsställelse så starkt,
att hennes eldiga liffullhet meddelade sig till och med åt den något
säflige Stiernhielm.
De fransyska glosorna kastades som fjäderbollar upp i luften, och
latinets plastiska form nådde sin fulländning hos dessa språkens
öfvermän.
Kristina gaf dock ej de lärda herrarna efter. Klart och flytande talade
hon dem till på båda de tungomål, hon älskade högre än sitt eget. Med
ett stolt och lyckligt leende mottog hon den beundran, som här
uppriktigt ägnades henne, viss att vara sin tids kunnigaste och af
försynen rikast begåfvade kvinna.
Hela föregående dag hade hon tillbragt på jakt, och när hon nu förtalde
om sina äfventyr, syntes hon dem alla en tjusande Diana lika mycket som
en djupögd Minerva.
»Hyser eders majestät aldrig fruktan för de stora, snöiga skogarna, där
björnarna lära gå som herrar i eget hus,» sporde Du Fresne, lätt rysande
efter drottningens lifliga framställning.
Kristina skakade de ljusa lockarna och skrattade bullrande:
»Nej aldrig, monsieur! Björnar i egen päls och på fyra fötter skrämma
hvarken mig eller min bössa, och dessutom kan I vara säker på att mina
skogar ha flera harar än björnar. Dessa små kräk lägger jag dock alltid
ned i språnget, ty det tycks mig vara en fast ömklig syn att se dem
sitta inringade, darrande för sina arma lif.»
Salmasius inföll:
»Slika harstackare möta vi dagligen ända uppe i slottstrapporna. Det är
således deras ömkliga min, som vållar, att eders nåde lämnar dem i
fred.»
»Ack, min vän, låt mig slippa tänka på detta nu! För er alla, som jag
räknar som mina förtrogna, vill jag tillstå, att den dag snart skall
stunda, då jag föga spörjer efter, om räfvar eller harar tassa i mina
fjät. Jag vill bli fri -- och jag _skall_ bli det.»
Hon böjde hufvudet med en triumferande rörelse, lydande en djärf impuls
att blotta sina innersta tankar. Kammartjänare och småsvenner voro
bannlysta från dessa samkväm. Stiernhielm hade sagt, att man kunde kläda
dörrarna med täckeligare målerier, och Kristina förstod vinken. Hon lät
uppsätta dyrbara gobelänger, som täckte gamle kung Göstas snidade
ekedörrar.
Nu gled emellertid gobelängen åt sidan, och grefve Magnus De la Gardie
inträdde oanmäld.
Ännu syntes spår af vägsmuts på hans höga ryttarstöflar, och den korta
andedräkten angaf, att han sprungit direkt ur sadeln hit upp. Med den
stora, rikt fjäderprydda hatten släpande mot golfvet trädde han fram och
gjorde en djup bugning för drottningen. De öfriga tycktes han icke
märka. Endast en högmodig, missnöjd blick hade han låtit glida öfver den
illustra samlingen, och hans ord till drottningen angåfvo, att hans
sedvanliga afund mot alla, som stodo henne nära, äfven nu fått makt med
honom.
»Eders majestät är törhända alltför nära Olympen, för att värdigas
lyssna till en ringa dödlig, hvilken af sin ödmjuka vänskap förmåtts att
träda inför eder med de obehagligheter, hvilka tyvärr höra jorden till.»
Han kysste hennes vänligt framsträckta hand och förblef höfviskt stående
framför henne, så att han vände ryggen åt de andra.
»I är alltid välkommen,» sade Kristina varmt. »I har töfvat länge på
Höjentorp denna gång. Familjelifvet börjar bli eder kärt.»
»Aldrig kärare än min drottnings närhet.»
»Och dock har I denna vinter försakat den öfverhöfvan ofta, men på eder
skall aldrig sannas Salvii ord, att hofvet är som elden, för nära den
förbrännes man, för långt ifrån den fryser man ihjäl. Det vill med andra
ord säga, att alltför stor förtrolighet tar snabbt slut och alltför
långt afstånd alstrar glömska ...
Men sätt eder nu ned, min grefve! Drif bort Castor och Pollux från
bänken; de -- mina fyrfota favoriter -- få den plats, jag aldrig ärnar
gifva någon man: den vid mina fötter.»
Hennes hvita tänder lyste innanför de lifliga läpparna, och de kraftiga
händerna flögo fram och åter som stråkdrag genom luften.
De la Gardie hörsammade ej hennes uppmaning. Han yttrade med mjuk, ehuru
något upprörd stämma:
»Eders nåde, jag sade eder genast, att jag tyvärr kommer som en
fridstörare ...»
»Då får I strax afträda,» afbröt Kristina onådigt. »Jag vill i afton
vara glad med mina vänner, och det skulle varit mig kärt att inbjuda
eder till vår lilla tankebankett, men ärnar I sjunga klagovisor, må I
skyndsamligen draga hädan.»
De la Gardie mulnade. Detta var honom för starkt att höra i alla dessa
herrars närvaro, och hans röst blef den pockande statsmannens, när han
återtog:
»Mitt andragande tåler ej uppskof. Eders majestäts ära är angripen, och
hade den ej varit mig så öfvermåttan dyrbar, kunde det stått mig fritt
att sända en kammarsven med detta bref från arffursten.»
»Min ära -- hertigen -- hvad menar I?»
»Jag nödgas anhålla, att eders majestät täcktes aflägsna lyssnare.»
»Väg edra ord, grefve! Mina jovialer äro inga lyssnare; till tråkiga
statssaker låna de minst af allt sitt öra, men som nu i alla fall min
glädje är förstörd, bjuder jag eder godnatt, mina herrar. I stannar,
herr riksmarskalk.»
Så snart De la Gardie blifvit ensam med drottningen, lämnade han fram en
kort, siratlig skrifvelse från Karl Gustaf, och ännu ett annat konvolut,
adresseradt till hertigen.
När Kristina tog emot det sistnämnda, sade hon ironiskt: »Detta skulle
således innehålla attacken mot min ära.»
»Ja, eders majestät. Eder höge frände har gifvit mig sin nådiga
tillåtelse att genomögna smädeskriftens gemena innehåll, och jag brinner
af ifver, att få oskadliggöra den skändlige bakdantaren.»
Kristina vek upp det styfva pappersarket, och hennes blick gled
långsamt, snarare sorgset än vredgadt öfver de första raderna. Med ett
försök till skämtan sade hon:
»Törhända upptäcka vi här en ny Esopus, ehuru hans fabler ännu synas oss
ha en väl arm klädnad. Rimmen halta som afdankade dansörer.»
De la Gardie genmälde intet. Han endast iakttog henne, medan hon
fortsatte läsningen, och han märkte, att hennes ögon begynte blixtra af
vrede, och att harmen tände röda flammor på hennes kinder. Så småningom
började hennes händer skälfva, och när hon ändtligen slutat läsningen,
steg hon upp, kastade papperet på golfvet och ställde sig på det,
stampande i ursinnig upphetsning.
»Han ljuger -- ljuger,» skrek hon, och rösten blef hes och grof. »Fan
skall anamma hans syndiga själ och steglet hans eländiga kropp! -- Han
vågar säga, att jag förslösar all kronans egendom, att jag är en toka,
som allenast vill roa mig, att --» hon afbröt tvärt, tog ett språng fram
till De la Gardie och sporde flämtande:
»Hvad förmenar I om detta djäfvulskap?»
»Att det ej nog hårdt kan straffas.»
»Och hvad säger arffursten om det råd, som gifves honom: att eftergöra
Linköpings blodbad? -- Vänta, hvad var det mera? -- Nej, tag icke upp
det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen borde taga sig i akt att
komma till Stockholm. Fru Ebba på Jakobsdal skulle på min befallning ha
gift i beredskap att därmed förgifva honom. Och detta vågar man låta mig
veta! Jag ville se den skurken piskad blodig inför mina ögon --
rådbråkad, till dess hans lemmar fölle sönder och blefve till åtel för
fänaden i luften och på marken --»
Utmattad kastade hon sig ned på en stol och vaggade sakta fram och åter
med öfverkroppen, rof för en själsskakning, som blef henne fullkomligt
öfvermäktig.
»Vi skola göra all vår flit, att snarligen finna brottslingen,» lugnade
De la Gardie, som äfven blifvit namngifven i smädeskriften och beskylld
för stämplingar mot riket och arffursten.
»Ja, se till att I finner honom redan i morgon dag,» utbrast
drottningen. »Intet vare eder angelägnare än detta!»
»Eders majestät, jag har redan en aning om, hvem som är den skyldige.»
»Så säg fort!»
»Arnold Messenius.»
»Min salig faders gamle fiende?»
»Nej -- sonen.»
»Den unge. Han har ju näppeligen satt sin fot till hofs. Det vore ju
vanvettigt. Nej, I far vill. Visserligen är skriften en tankarnas och
formens vidriga surkart, men är det han, måste dock denna frukt ej ha
fallit långt från trädet. Låt kalla dem båda.»
»Skall ske, eders majestät.»
De la Gardie bugade djupt.
Kristina vinkade åt honom, att han skulle gå, men när han hunnit till
dörren, hejdade hon honom:
»Säg mig, så sant I är min vän, har jag något af de fel, man beskyller
mig för i denna skrift?»
Grefve Magnus tvekade icke ett ögonblick om hvilket svar han borde afge.
Hade han vågat vara fullt ärlig, skulle han ohjälpligt ha störtat sig
själf. Han sade med värme:
»Nej, eders majestät, som eder sanne vän säger jag eder, att _allt_ i
smädeskriften är uppdiktad lögn.»
»Mitt slöseri -- har I förmärkt det?»
»Jag har allenast sett eders majestäts konungsliga frikostighet, hvilken
gjort Sverige hedradt långt öfver dess gränser.»
»Min nöjeslystnad?»
»Eders nåde är en ung, lefnadsglad kvinna, som efter en lång arbetsdag
stundom tillåter sig en ringa förströelse, mycket till sitt folks
båtnad, ty det får då skåda sin i hela Europa berömda drottning.»
Kristina log vemodigt.
»Törhända är I för mycket min vän,» sade hon ironiskt, »men haf tack för
edra ämabla ord och nu -- lef väl.»
När dörren fallit igen efter honom, begynte Kristina häftigt gå af och
an. Den förhatliga pamfletten hade riksmarskalken tagit med sig, men hon
tyckte, att den bränt in ett märke på golfvet, där den legat, och hennes
fötter trampade denna fläck så tidt, som funnes där något att krossa
till stoftkorn.
Och dock hade vreden nu lämnat henne, allenast ångesten marterade henne.
Hon hade blifvit dömd! -- Hon hade fel, som en liten junker vågade syna
i sömmarna! Hon -- Kristina! -- hvilken som fyraårigt barn väckte alla
ständernas häpnad för sina lysande egenskaper. Som halfvuxen satt hon
redan på tronen, och i ödmjuk tillbedjan lyddes man till hennes ord.
Hennes lof hade sjungits dag från dag, så långt hon kunde minnas
tillbaka -- och hon skulle ha fel? -- Fel, som människor vågade peka
fingret åt! Inför Gud allenast ville hon stå till svars, han ensam
skulle vara hennes domare. Ve den af hennes undersåtar, som djärfdes
höja sig till henne, Herrens smorda! -- Och ändå -- när hon nu tänkte på
det straff, hon nyss så ifrigt velat nedkalla öfver den olycklige,
fylldes hennes sinne af ett varmt deltagande och ångerfull åstundan att
blifva kvitt ansvaret.
När hon var barn, hade hon tidt gråtit öfver Smedjegårdens fångar, och
helst hade hon velat öfva barmhärtighet emot dessa arma förbrytare, men
då betydde hennes röst intet. När hon själf kom till makten, förfor hon
i begynnelsen mildt, men brottslingarnas antal växte och var nu så
stort, att hon nästan dagligen den sista månaden nödgats underskrifva
dödsdomar. När skulle detta få ett slut? När skulle hon få mod att rycka
af den sista länk, som band henne vid detta land, för trångt för hennes
tankar, för kallt för hennes känslor och dock -- älskadt som arf efter
hennes höge fader.
Dessa seder och bruk plågade henne -- stora i mat och dryck, begifna på
kräsliga gästabud, men lata, när det gällde snillelekar, tröga till
tankar -- snara till knytnäfskamp! -- Och religionen! Hon stannade
plötsligt framför ett porträtt af Gustaf Adolf. Hennes fader hade stridt
för den och nämnt den en helig sak. För honom hade den nyktra, torra
lutherdomen fyllt hjärtats behof att närma sig Gud. Han hade varit man
och krigare, och hvarje hans dag var rik på planer till nya bragder.
Bibeln är en god bok för den trötte att lägga sitt hufvud mot, när
kvällen kommer -- ljus efter segern, lugn efter nederlaget, men dock
manande till ro. Men för henne -- kvinnan -- på en mans plats -- var den
ej nog. Hennes frysande själ kräfde annan värme, hennes ensamma hjärta
begärde hetare böner, och därför --
Hon föll på knä framför porträttet, och hennes händer famlade under den
vida koftan, tills hon fann ett krucifix, hvilket hon förde till sina
läppar.
»Fader, kalla det icke svek, om jag vill vinna min salighet på en annan
tro än din! Se mildt ned till din dotter och minns, att hon var ett
värnlöst barn, när du drog bort. I min moders famn har jag aldrig känt
hugnad -- och ingen närskyld har stått vid min sida som förtrogen och
vän. Bland främlingar har jag fostrats, bland främlingar lefver jag, och
till ingen utom Gud anförtror jag mina hemliga tankar. Men törhända går
min väg mot himmelen fjärran från din, store fader. Se icke illa på
detta! Fuller löpa de samman i evig klarhet en gång, om de ock här på
jorden te sig olika. Jag längtar efter frid, och jag skall söka den
efter mitt sinne. Inför din ädla skugga, o fader, tillstår jag oändligen
villigt, att det spröda redskap du lämnade i ständernas händer, icke
plöjer fädernas jord som sig bör. Svaga äro mina krafter, för högt spänd
min båge. Ditt folk förstår mig icke och blir icke lyckligt under min
spira, den är dem för mycket af scepter för litet af pekpinne i deras
handlingars abc-bok.»
Med pannan sänkt mot krucifixet låg hon kvar på golfvet, till dess kylan
genomisade hennes lemmar.
* * * * *
Man hade nu hunnit ända fram till den tjugonde december, och julstöket
var i det närmaste öfverståndet. Man begynte tänka på julklappar, och en
och annan af de mest köplystna sneglade ifrigt uppåt Stortorget för att
se, om ej stånden för julmarknaden snart skulle ställas upp.
De flesta hade dock mindre sinne än eljes för julens firande, ty
rannsakningen med den gamle och unge Messenius, som sades hafva stämplat
mot drottningen och regeringen, väckte så allmänt intresse, att till och
med borgarhustrurna läto ljusstöpning och svinslakt afstanna för att med
korsade armar sätta sig hos männen och lyssna till hvad de hade att
förkunna om denna märkliga händelse.
Den unge Messenius hade strax förklarat sig skyldig till författandet af
en smädeskrift; han hade äfven namngifvit de herrar af adeln och
prästerskapet, som gifvit klafven till den olycksaliga skriften.
Och i dag -- samma dag som marknadsstånden verkligen begynte rada upp
sig på Stortorget -- stod både faderns och sonens dom afkunnad för alla
att läsa på ett plakat invid skampålen.
Det hände icke ofta, att säljarna så i lugn och ro som nu fingo sätta
upp sina rariteter. Vanligen var snatteriet i full gång så fort varorna
plockades fram, men till och med karamellerna och pepparkaksgubbarna
ofredades icke denna dag. Allt folk strömmade fram till kåken för att af
någon läskunnig få sig meddeladt hvad där stod om missdådarna.
Bland de främsta var jungfru Märta. När herr Christopher kallades inför
domstolen, namngifven af junker Arnold som hans sagesman beträffande
riksstyrelsens åtgärder, hade Märta bönfallit att få åtfölja honom, och
nu stod hon här vid farkärs sida. Man hade intet kunnat företaga mot
herr Christopher. Under tårar och ödmjukliga bedyranden hade han nekat
till all gemenskap med den svarte syndaren, hvilken väl gästat hans hus
men aldrig synts honom värd ens ett godt ord. Och på sin ed blef han
befriad från tuktan.
Den fagra jungfru Märta hade fallit mycket af på denna korta tid. Hennes
spotska käckhet var försvunnen, och under ögonen löpte stygga, gråbruna
skuggor, tydande på hemliga kval. De röda läpparna hade bleknat, och ned
mot hakan var det första ålderdomsstrecket ristadt skarpt och djupt.
Med händerna hårdt tryckta mot bröstet läste hon junker Arnolds dom, och
hon brast ut i konvulsivisk gråt, när hon kom till orden: -- »då han
blifvit beträdd med en upprorisk, grof och ohörlig smädeskrift, hvilken
han själf uppsatt och skrifvit, hvarigenom mot hennes kongl. majestät,
hans kongl. höghet samt Sveriges rikes undersåtar tumult och uppror
kunnat uppstå; alltså kan han icke benådas, androm vanartigom till sky
och varnagel, straffas såsom en riksens förrädare och först mista högra
hand sin, sedan halshuggas och kroppen med hufvudet på fem stegel läggas
och handen sedan naglas vid kåken.» --
»Hvad gråter du för, flicka,» sporde herr Christopher och skyndade att
draga dottern med sig inåt Kinhästegatan.
Märta svarade så tonlöst, som hade hennes röst vissnat bort:
»Han lider detta för min skull.»
»Snack! Han lider det för sin onda gärnings skull. Du har intet med
honom att skaffa.»
»Jag frestade honom.»
Märta talade alltjämt med samma döda stämma, och hon gick framåt med
släpande steg.
Fadern inföll barskt:
»Tag dig i akt för känslopjoller, dotter! Man kunde eljes lätt tro, att
du fått denne usling kär. Och du har själf sagt mig, att han var ditt
hjärta främmande.»
»Den tiden hade jag fuller intet hjärta.»
»Så håll det ock nu i styr, att det ej bringar dig till kåken.»
Märta stirrade rakt framför sig.
»Där vore min plats.»
»Är du galen, tös. Har du blifvit förhäxad! Godt, att vi kunna färdas
hemåt snarliga, där blir du dig väl lik igen.»
Märta hörde honom ej. Hennes ansikte var hvitt som lärft, och huden
tycktes stelnad öfver kindknotorna.
»Farkär,» bad hon plötsligt, »för mig till slottet.»
»Hvad vill du där?»
»Jag vill tala med drottningen.»
»Hur skulle det gå till?»
»Spörj icke -- uppfyll blott min bön, så som du alltid förr plägat.»
Herr Christopher kände hennes iskalla hand famla efter hans, och han
hugsade en liten varm och mjuk barnhand, hvilken mäktat leda hans steg
efter sina barnsliga önskningar. Utan ett ord vände han, och snart stodo
de vid slottsporten. Vakten steg fram och begärde få veta deras ärende.
»Jag söker drottningen,» svarade Märta genast. »För mig till henne, det
gäller ett människolif.»