Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 07

En hofskräddare är likasom ett talrör. Man ropar honom i den ena ändan
och får svaret i den andra. Slikt kan bringa sin man en adelig krona.»
»Du flyger för högt för att vara kråka, hjärtans broder,» sade
Polycarpus snäsigt, »och du förgäter, att högmod går för fall. För
resten -- skulle du varda så hedrad, synes det mig, att ock jag borde
hafva min andel af utmärkelsen. Vi ha samma plats i fröken Kerstins
tjänst.»
»Puh,» blåste Johan Holm försmädligt. »Din våmm tränger ej genom
nyckelhål, därför torde du få behålla fadersnamnet.»
»Alltså förmenar du, att hennes höga nåde skulle vara fal för lyssnare?»
»Nej, min broder, men ock de förnämligaste öron tränga till att höra
sanningens språk, och äfven den ädlaste drottning vet, att musgömmorna i
slottsväggarna besökas af gnagare, som kunna tåla att näpsas. Godt då,
att ha någon, som varskor om ofoget och kilar undan, sedan han gillrat
fällan.»
»Du är mäkta klok,» medgaf Polycarpus beundrande, »men nu skola vi draga
oss närmare och se på fackeldansen. Strängnäsbispen torde vid detta
laget läst välsignelsen öfver brudfolket.»
Sprättig och rakryggad, med den azurblå frackens skört klappande hälarne
och den gula halsdukens ändar vippande under hakan som två
kanariefågelsvingar begaf sig Johan Holm mot dörren.
Efter honom rullade Polycarpus. Han hade tagit den fulla ölstånkan, som
stod på bordet, i ena handen, och när han nu var tätt bakom svågern,
hällde han det fradgande, mörka innehållet öfver dennes väl redda
lockperuk och splitternya klädning.
»Min våmm, som afstått detta för din räkning, säger dig väl bekomme,»
utbrast han skrattande och försvann, så snabbt hans korpus tillät
emellan de stora vagnarna. Drypande, förargad, en driftkuku för den
gycklande ungdomen stod Johan Holm kvar och torkade med afvigsidan af
handen bort den strida ölflod, som rann ned öfver näsa och ögon. Detta
skulle Polycarpus få umgälla! --
Fackeldansen uppe i rikssalen var nära sitt slut, och röken efter de
hundratals flammorna svepte sig tät och grå kring gästerna, hvilka måste
famla sig fram till sina platser.
Drottningen hade som alltid varit den outtröttligaste. Först hade hon en
lång stund dansat med brudgummen, sedan med den åldrige pfalzgrefven och
slutligen med sin kusin, som också fick den äran att föra henne till
bordet, då Johan Casimir skulle leda änkedrottningen.
Hertigen visade sin höga fränka allsköns heder, och hans ögon simmade af
ödmjuklig ömhet, medan han galant talade om sin längtan efter henne
under krigsåren ute i Tyskland. Sin käcka krigarhållning behöll han
dock, och man förmärkte tydligt, att han njöt af sin pråliga klädning
och törhända allra mest af stöflarna med de bjärtröda saffiansuppslagen.
Kristina lyssnade förströdt. Hon hade befallt, att vinet denna dag
skulle flöda, så att alla månde få sig ett godt rus, men när hon nu från
sin plats under purpursammetshimmeln såg, huru flitigt välkommor och
bägare trycktes mot hvarandra som när läppar mötas i dyra kärlekseder,
ryckte hon föraktligt på skuldrorna och yttrade hånfullt:
»Har I skådat den man, som icke mäktar dränka både längtan och
besvikenhet i ett dryckeshorn? Svensk är han för visso icke. De sitta
högt till sätes med skräppande ord, när måltiden begynner. När den
ändar, tumla de om som spräckta krukor, icke aktandes ord och lofven för
mera än en osund vätska, som de låta gå ifrån sig.»
»Ers majestät dömer strängt,» genmälde Karl Gustaf fogligt och satte med
en suck sin halffyllda bägare tillbaka. »Jorden har näppeligen att
uppvisa ett sedligare och i allo måtto bättre folk än det svenska.»
»Skryt, ers kärlighet! Granna ord i en tom påse! Tror I, att vi skulle
vara så begifna på utländska vandringar, om vi ej fuller visste, att
hyfs och ans äro fast okända i Norden. Och bättre? Hvad menar I med det?
Fintligheten har naturen förmenat svenskarna; de hafva alltfort
vikingasjälen i bondekroppen, därför töfvar det, innan de kunna rusta
sig för annan mandat än knytnäfvebragd.»
Karl Gustaf hade velat genmäla något, men nu talade den gamle
riksmarsken, och de mest höfviska lyssnade, medan dock ett stort flertal
krigsmän och lärde skreko öfverljudt och dunkade de knutna händerna i
bordet.
Efter den präktiga måltiden vidtog dansen ånyo, och så mycken skämtan
och fröjd hade icke på länge försports i de höga gemaken. Drottningen
var den främsta i ringlekar och fördanser, och som strålande stjärnor
följde henne hofjungfrurna Ebba Sparre och Katarina Ribbing. Med sin
frände Karl Gustaf underhöll sig Kristina påfallande träget, men att
detta icke skedde i någon öm mening förstods granneligen, ty just som
hon skulle tråda en ny dans med honom, hviskade hon lönligt till jungfru
Ebba:
»Synes det eder icke, att lille borgmästaren har en artig hanekamm på
stöfvelskaftet. Fuller bländar den honom själf, så att han djärfves
drömma om högsta hönset i korgen.»
Men under det hon i långsamma ringar fördes salen rundt, blef hennes
ansikte allvarligt och åldradt af fårornas nät. Hon slöt sekundvis
ögonen, som trött på festljusens glans, och ett drag af bitterhet
vanställde hennes mun. Hon greps af en lätt svindel och tillsade om, att
hon ville återföras till sin plats. En stund satt hon helt tyst,
försjunken i tankar. Hufvudet hade fallit ned mot ena axeln, som sökte
det hägn eller stöd, och armarna hade hon slappt sträckt ifrån sig, som
om de domnat efter en aldrig skänkt omfamning.
Plötsligt fäste hon sin lysande, starka blick på Karl Gustaf:
»Vet I, hvad jag just nu åtrår?»
»Nej, eders majestät, jag anar det slätt icke, ehuru det för sann skulle
vara min högsta åstundan att afläsa alla ers kärlighets lönligaste
tankar.»
»Spara edert klingklang!» Hon kastade med en tvär rörelse benen i kors
och slog afvärjande med handen. »I skall få besked om mina tankar utan
att lirka fram dem med ordens honungsdagg. -- Jag skulle vilja kasta min
kungakrona för de gode herrars och svenske mäns fötter och ropa ut: Den,
som löper snabbast efter klenodien, skänker jag Sveriges rike.»
Nästan lurande hvilade hennes blick på den rödkindade, gladlynte
hertigen, men han genmälde skyndsamt:
»Fuller compterar jag mig att vara en ärlig svensk, men föga skulle jag
spörja efter kronan, om ej med den följde den mångdubbelt dyrbarare
gåfvan af eders majestäts hjärta.»
Med ett misstroget leende, förbittradt af hån, lyddes Kristina till hans
storvulna försäkringar, och hon sade skarpt:
»I presenterar mig ett godt stycke roman, en fanfaronad, som väl likar
eders kärlighets galanta sinne, men som föga lyster mig. I är man, och
för eder torde kronan vara en nog så vacker flicka.» -- Lägre tillade
hon: »För mig är den allaredan en börda, och för sann blir jag ej
tillfreds, förrän jag kan gifva mig själf fri från regeringstvånget. Har
I förstått mig?»
»Eders majestäts ord äro Gudi klagadt tydliga nog, men jag förhoppas,
att de ingen rot ha i min ädla fränkas sinne. Hela edert folk älskar att
se er på Gustavernas tron, och uppfyller I det bud landets lagar
skrifvit, är allt väl beställdt.»
»Hvilket bud skulle landets lagar skrifvit mig -- drottningen!»
Han såg ovädersmolnet på hennes panna, men han såg ock, att han denna
korta stund kunde få henne ostördt i tal, då bröllopsgästerna väl
vaktade sig för att störa de två höga personerna, och han for fort med
dämpad och fast ljufvelig stämma:
»Lagen bjuder, att eders majestät nådigst förmäler sig.»
Hon skrattade kort och vredgadt.
»Min bäste hertig, därtill kan ingen i världen tvinga mig, om jag ej
själf fattar slikt beslut.» Hon tystnade, och blicken gled ut öfver de
brokiga skaror, hvilka fyllde salen. På bänken midt emot henne satt
brudparet hand i hand. Marie Euphrosyne log huldsaligt mot sin käre
herre. Kristina lade med en tung åtbörd hufvudet tillbaka mot stolens
höga, snidade rygg. Halft dvalbundna gledo orden öfver hennes läppar:
»Gud, som i hela min lefnad styrkt mig uti att älska ära och heder mera
än alla nöjen, har också bevarat mig ifrån de olyckor, uti hvilka mitt
stånds frihet och mitt heta blod kunnat störta mig. En drottning tager
icke en man för annat än att göra honom till en slaf af sin vilja och
sina nycker.» Fastare och klarare tillade hon: »Att gifta sig för
fäderneslandets bästa är visserligen ett godt skäl, men då jag funnit
ett lika godt sätt för att försäkra dess framtid, hvad kan man mera
begära af mig?»
»Törhända icke riket, men den ödmjuke tjänare, som eders kärlighet
gunstligen ärat med sin ynnest.»
»Ack, kärleken brinner ej bara för en,» afbröt Kristina kort, »men låt
oss nu icke fördärfva denna förnöjliga afton med idisslande om känslor.
Gif mig er hand och för mig ut i dansen!»
Karl Gustaf lydde genast, men hans min förblef länge betänksam, och det
var icke med sin vanliga hurtighet han deltog i det högljudda glammet,
som varade ända till dager ljus. Då buro kammartjänare och drabanter ned
de höga herrarna för slottstrapporna, ty de hade samt och synnerligen
fått sig ett godt rus och en rundlig förplägnad.


VIII.
Hvad kvinnan vill ...

Midsommarens förnöjliga fest var afslutad, och löfmarknadens friska
grönska förvandlad till torra, vissnade blad, sorgligt minnande om
alltings förgängelse. Emellertid sporde man detta år, anno 1650, mindre
än eljes efter, att de muntert flammande Sankt Hanseldarna falnat till
aska och att dansen kring majstången stannat, ty man väntade snarligen
en ny fröjdetid, och isynnerhet hufvudstadsborna hade så mycket att orda
om och rusta sig för, att de näppeligen hade hedrat midsommaren så
ståtligt som tillförene.
De unga flickorna hade väl ej förgätit att vira blåklintskransar omkring
de ljusa flätorna, och ungersvennerna hade tappert slagit katten ur
trumman ute vid den täcka skogslunden på Klara gärde, men något riktigt
lif hade det ej varit i spelet.
Drottningen hade företagit en resa inåt landet, hon, som eljes sällan
lämnade sin kära stad, där hon förstått att samla en hel här af
stjärnor, glänsande meteorer på vetenskapens och konstens himmel, och
öfver alla dessa in- och utländska upplysningshärolder skakade hon ut
ynnestbevis och gåfvor af landets gods och goda.
Denna dag, den 27 juni, satt mor Barbara, Johan hofskräddares husfru, i
kammaren med sin lille son. Hon hade öppnat det enda fönstret, hvilket
vette åt Stortorget -- Johan Holm hade nämligen fått sin bostad i
köpmannen Cabeliaus hus -- och inbillade sig förnimma sommarens friska
fläktar, när ett luftdrag, svagt och strax själfdödt, strök öfver den
breda fönsterkarmen.
Lille Olof hade krupit upp i den löfvade spiseln, hvilken genom hans
fantasi förvandlades till en studerkammare. På knät höll han sin tjocka
Orbis Pictus, den underbara boken, som han till sin och än mer till
föräldrarnas fägnad bekommit af själfvaste drottningen. Han kunde aldrig
stirra sig mätt på de sköna träsnitten, och han stafvade flitigt på
»Cornix cornicatur» utan att stort fråga efter svenskan. Denna föreföll
honom för simpel. Hofskräddarens pilt hade höga tankar om sin värdighet,
och han trodde icke, att någon annan än gamle rikskansleren och grefve
Magnus från Jakobsdal voro för mera än farkär.
»Hvar är far?» sporde han plötsligt modern.
»Uppe på slottet,» svarade denna med en viss stolthet. »Du vet väl, att
hennes majestät alltid vill hafva din fader hos sig, när hon har något
viktigt före. Och i morgon skall en ny riksdag begynna. Snart får du se
det granna tåget, som skall blåsa ut för staden, att den öppnas.»
Olof tog sin bok med sig och kom fram till fönstret.
Han stödde armbågarna mot moderns knän och sporde lillgammalt, med de
sjukligt allvarliga ögonen fästa på hennes ansikte:
»Skall drottningen i dag bruka alla de vackra klädningar, farkär fört
hem från Paris?»
»Nej, dem skall hon först bära under kröningshögtidligheterna.»
Barbaras röda, friska mun blef stor och leende vid tanken på all den
ståt och prakt, hvilken för visso vid den tiden bokstafligen skulle
regna ned öfver staden. Det missnöje med den nådiga fröken Kerstins
slöseri, som förspordes från höga och låga, brydde icke henne. Hennes
make steg beständigt i drottningens ynnest, och den unga, kortsynta,
lifsglada skräddarhustrun tyckte, att folket klagade onödigtvis.
Missväxten förra sommaren hade väl vållat både hunger och dyr tid, men
tänk bara, hvilka skatter landet vunnit efter kriget; de uppvägde säkert
mångtusen tunnor spannmål! Svenskarna hade skaffat sig dyrbarheter i
Prag för många miljoners värde, påstods det. Den simplaste soldat hade
fickorna fulla med guld. Slik säd växte ej eljes på fälten. Men det var
förunderligt, hvad alla yttrade sitt missnöje med den glada, lifliga
drottningen. Adeln harmades öfver att hon såg de andra stånden till godo
och upphöjde borgare till frälse rättigheter. Borgarna trampade
hvarandra på liktornarna, och skyllde sedan sin fumlighet på hennes
majestät. Prästerna trätte ock inbördes, och bönderna knotade. Det stod
illa till i landet, och föga halp det, att hertig Karl Gustaf sökte
medla mellan parterna. Den herren hade för visso större hjärta än
hufvud. På hans galanta äfventyr var det ingen ända.
»Morkär!» Lille Olof hade tyst bläddrat i sin bok och funnit ett
träsnitt, som storligen intresserade honom. »Hvad skall detta
föreställa?»
Barbara, som verkligen besatt litet boklig kunskap och läste innantill
redigt nog, tog strax itu med texten. »Den kvinsperson du ser där till
vänster är 'Måttligheten',» förklarade hon, »och det står, att hon
föreskrifver måtta i mat och dryck och håller i sikte begärelsen lika så
som med ett betsel, och alltså styrer hon allting, att icke något för
mycket sker.»
»Hon är visst lik den goda drottningen,» sade Olof, som oskuldsfullt
lyssnat till moderns hackiga uppläsning af de för honom fast obegripliga
orden.
»Ja, i mat och dryck kan då ingen vara sparsammare än vår nådiga fröken
Kerstin,» genmälde Barbara förnumstigt. »Farkär säger, att hon unnar
alla utom sig själf det läckert är. Hon ...»
Meningen blef aldrig afslutad, ty det hördes ett högljudt larm och sorl
nedåt Helvetesgränden till. Människor skreko och ropade i munnen på
hvarandra, och i skränet blandade sig ljudet af allehanda instrument.
Olofs lilla magra kropp hade redan hängt sig fast vid fönstermuren, och
han kröp nu upp på karmen, så långt han kunde komma för att riktigt få
se. Ty det måste ju vara riksdagsutblåsarna, som närmade sig.
Barbara antog detsamma, men hon skrämdes smått af det myckna oväsendet,
hvilket tydligen var starkast omkring rikskanslerens tomt. Hon hörde
fidlornas gnisslande brytas mot lärpojkars gälla hvin och grofva
karlröster mullrade i kapp med pukorna.
Hon visste ej, hvad detta larm betydde, men anade, att det gällde
rikskansleren, på hvilken man sköt skulden för landets olyckor och inre
misshälligheter. Han hade i så många år varit den styrande, och
offentligen blef han ju aldrig afsatt, om ock drottningen mer än en gång
omildt nog föst honom åt sidan för att få plats för sina gunstlingar.
Skarpa hvisslingar skuro genom den tunna luften och skrämde upp några
mätta sparfvar, hvilka efter måltiden på Korntorget flugit bortåt
Nikolai kyrka, där de hvilade på en sträfpelare.
Barbara tyckte, det lät riktigt hemskt, och ryste till. Månne
trolltyget, som höll till uppe på Brunkeberg vågat sig ut vid ljus dag!
Hon kände, hur det ilade genom hårrötterna vid den tanken, och hon
begynte se svarta fläckar, hvilka skymde undan solen alldeles som i
pesttid.
Men Olof hyste ingen rädsla. Hans blanka, alltför stora ögon stirrade
oafvändt ned på det soliga torget, där människor började strömma till i
stora flockar. De belägrade portar och trappor till alla de förnäma
palatsen, och i grefve Per Brahes pelargång myllrade det af
helgdagsklädda handtverkare och småborgare.
Kammarsvennerna, som stodo och hängde vid fönstren i bottenvåningen,
vågade ej köra bort inkräktarna, utan gjorde i stället gemensam sak med
dessa och skroderade hånfullt på de stores rygg.
En karl, klädd i en ärggrön rock, behängd med slängande räfsvansar, och
med ansiktet doldt af en skråpuk med snabelnäsa skumpade fram till
skampålen och började skramla med kedjorna, uppmanande godt folk att
sätta fast honom där, så att han ej sprunge land och rike omkring med
allt det grufliga han hade att förtälja.
Men en bartskärare ropade med skroflig bas, att ordet var fritt, och
detsamma upprepades af minst ett tjugotal hänförda röster.
Barbara såg, att karlen med skråpuksansiktet tog upp ett smutsigt, tätt
beskrifvet papper ur bakfickan på sin långa rock, och hon hörde, hur han
började rabbla upp den ena smädelsen efter den andra mot regeringen och
hofvet. Folket hurrade och tjöt, än kastande ruttna ägg och gatsmuts, än
blommor i ansiktet på upprorsmakaren, hvilken lät skråpuken taga emot så
godt som ondt, under det han oförtrutet fortsatte.
Helt plötsligt slog han dock om och läste nu med predikareton -- just
som Stockholms mäktige och vördade ståthållare Schering Rosenhane och
rikskanslerens son Erik Oxenstierna kommo ridande öfver torget --
ofarliga och välmenta råd om höflighet och hörsamhet mot öfverheten.
Rosenhanes skarpa blick flög rofsökande ut bland mängden, och hans hårda
mun uttalade kort, som om själfva ordet varit ett käpprapp: »Pöbel!» Men
han gjorde intet försök att ingripa i tumultet, väl vetande, att det om
ett par minuter skulle upphöra af sig själf, när riksdagshärolden med
sitt följe drog fram.
Om någon ytterligare vågade kasta glåpord och tillmälen upp mot
rikskanslerens hus, skulle han fuller veta att näpsa den skyldige, men
alltför strängt finge man dock icke i dessa jäsningstider fara fram med
de ofrälse stånden.
Han nämnde något därom till grefve Erik, hvilken emellertid endast
otåligt ryckte på axlarna och högmodigt genmälde:
»Packet skall tuktas! Det tror sig vara sadelfast nu, när prästerna
affallit från adeln, och något torde det väl ock ha bidragit till deras
hofverande, att hennes majestät trugat igenom sin vilja beträffande
pfalzaren. Smällen af den örfil hon därmed tillfogat sitt eget rikes
betrodde män har hörts vida omkring och fuller väckt skadeglädje.»
»Drottningen har sitt eget sinne -- svenskhet likar henne icke, så
Gustaf Adolfs dotter hon ock är. Rundt om henne stå utländska lismare,
och dem lånar hon städse öra. Var hon icke redo så bittida som klockan
fem på morgonen, när det gällde lärda diskurser med den där Cartesius,
som nu fått en salig hädanfärd. Och det är sannerligen icke till rikets
fromma, som hon så flitigt umgås med den lättfärdige Saumaise, hvilken
korrumperar hennes höga nåde på allt vis.»
Rosenhane och Oxenstierna fortsatte att samtala i godt samförstånd, icke
anande, att några famnar ifrån dem kom drottningen ridande -- som
vanligt i en vid, grå kofta, höga stöflar och bredbrättad hatt.
Strax efter henne och hennes kavaljerer följde smålandsknektar,
rikspukslagaren och så ändtligen den grant utstyrde härolden, som ropade
och förkunnade, att riksmötet nästa dag skulle taga sin början, och
anbefallde hvar och en, som därvid någonting hade att beställa, att vid
en half riksdalers böter klockan åtta följande morgon infinna sig i
rådssalen.
Han skred som en jätteflamma genom de täta lederna af åskådare. Hans
kåpa fladdrade skarlakansröd, häroldsstafven var lindad med bjärtröda
band och schabraket på hästen lyste brandklart i solskenet.
De andra härolderna kunde icke på långt när mäta sig med denna
praktfulla uppenbarelse, men de kråmade sig dock rätt ansenligt öfver
guldgalonerna på den blå rocken och de vajande hvita plymerna i
hattarna. Trumpeterna skrällde, och fotfolket, som afslutade tåget, lät
höra sitt taktfasta tramp, tramp som ett outtröttligt ackompanjemang.
Händelsevis kom Kristina att se upp mot det fönster, där Barbara och
lille Olof stodo. Och hon nickade vänligt. Helt långsamt red hon framåt,
och de underbara, strålande ögonen glänste varma och milda. Till sitt
sällskap talade hon icke, men hon hade låtit förkunna, att hon villigt
skulle lyssna till sitt trogna folk, om det ville sätta sin lit till
henne. Tydligt nog lät hon förstå, att den gamla högadeln med dess
ständigt växande anspråk tråkade ut henne. Hon skapade en egen adel, och
dess hyllning beredde henne den största tillfredsställelse. Åsynen af
Johan Holms hustru och son hade hos henne framkallat ett minne från
morgonens audiens. Hon log ännu vid hågkomsten af den gode
hofskräddarens ödmjukliga anhållan att bli belönad med ett adelsbref för
att dymedels vara värdigare att förefinnas i hennes höga nådes närhet.
Hon hade lofvat att tänka på saken, och den föreföll henne långt ifrån
outförbar. Ett slikt diplom skapade trotjänare och gjorde en regents
minne älskadt. Dessutom njöt hon af att se rådets förlängda näsor hvarje
gång hon handlade bakom dess rygg. Hur ofta hade hon inte redan som i
den gamla barnleken. »Bulleri, bulleri bock, hur många horn står det
upp», spelat dem spratt, som de aldrig gissat hennes rätta mening med.
En bonde kastade sig i detta ögonblick på knä framför drottningens häst.
»Värdigas lindra vår stora nöd, nådiga drottning.»
Kristina höll genast in tyglarna.
»Hvad vill du, min gode man?»
Den hvitskäggige dannemannen i den slitna vadmalströjan räckte upp ett
underligt brunsvart bröd och sade med bruten stämma:
»Detta är bakadt af bark, eders nåde, och annat ha vi ej haft att
förtära på långliga tider.»
»Gif mig det!» Kristina hade fått tårar i ögonen. Gubbens hela hållning
var så rörande tröstlös, och det knotiga ansiktet föreföll utgräfdt af
bekymmer och umbäranden. »Var vid godt mod,» sade hon deltagande, »jag
skall nu själf taga eder sak om hand, och mina rådsherrar skola med lock
eller pock tvingas att äta allmogens fattiga kaka.»
Bonden tackade henne i stammande och tafatta ordalag och drog sig åt
sidan för att lämna rum åt andra, hvilka kommo med böner och
beklaganden, med tårar eller vrede. Drottningens häst gick steg för
steg, omringad af ett kvidande folk, hvilket aldrig tillförene kommit
till synes, där hon färdats fram.
Och harmen emot orättvisa och förtryck sjöd inom henne, när hon lyddes
till allt detta armod, som tystades ned, för att de stora skulle få
lefva kräseliga.
Hon skulle ha velat beströ sin väg med klingande mynt, men som hon icke
ägde sådana, gaf hon i stället klingande löften. Hennes stämma ljöd
malmrik och klar, när hon till höger och vänster utkastade förhoppningar
så ymnigt, att de ohörda förtrampades af de framrusande glupska
folkhoparna.
Det ena hugskottet efter det andra afbrändes som ett lysande fyrverkeri
i hennes hjärna; hon skulle återfordra af sina gunstlingar något af alla
de rika gåfvor, hon slösat på dem. Och hon skulle själf lyfta af folkets
tunga skattebördor för att lägga dem på skuldror, hvilka kunde tarfva
ett ok för att icke skjuta för högt i växten. Ett år eller par ville hon
uppbjuda alla sina krafter att styra så för sitt folk, att all klagan
vändes till välsignelse, sedan -- hon drog djupt efter andan -- skulle
hon lämna sin gyllene krona, sitt frejdade namn i sitt folks minne som i
en öppen sarkofag.
Hunnen till Söderport, vände hon och red nu i raskt traf genom
Kungsgatan in på Helgeandsholmen och därifrån till Slottsträdgården, som
hon eljes sällan besökte.
Nu ville hon dock njuta af den förvildade ensligheten där inne.
Sommardagen var varm, och hennes sinnesstämning hade ökat hettan i
blodet. Hon befallde sin svit att återvända till slottet och taga med
hennes häst. Ingen finge åtfölja henne; det var henne nog, att en
kammarsven bidade henne vid porten för att, när hon det önskade, ledsaga
henne tillbaka.
Långsamt, med sänkt hufvud, vandrade hon fram och åter på de
gräsbevuxna, illa vårdade gångarna, och det brydde henne föga, att hon
trampade på några liljestånd, som i stället för att stolta resa sig
sjunkit till marken med bleka, saftlösa blad. Hennes klädning snärjdes i
törnsnår, och hon slet sig så häftigt lös, att ett helt fång små hvita
rosor måste släppa lifvet till. I ett lusthus af hyllebuskar, hvilkas
kraftiga alstringsförmåga motstått vanskötseln, slängde hon sig ned på
en bänk och stödde armarna mot stenbordet.
På gräsplanen utanför sorlade ett litet beskedligt springvatten i en
grönslammig bassäng och några små törstiga trädgårdssångare snappade åt
sig de uppfriskande vattenpärlorna, innan de flögo in mellan den täta
buxbomshäckens gömslen.
Kristina gaf icke akt på dem. Hon spände sina tankars bågsträng allt
hårdare vid föreställningen om allt hvad hon ville och kunde. Medan de
gamla, betänksamma statsmännen ogillande skakat på hufvudet åt hvarje
hastig frontförändring, hade hon handlat. Den snabba freden var hennes
verk. Tvärtemot den grånade klokhet, som på alla håll omgaf henne, hade
hon ryckt i regeringstömmarna och befallt fredsförhandlingarna att löpa
i traf.
Och hade icke hennes vilja skaffat landet en värdig arffurste? Själf
hade han icke haft kraft att hålla sig i första ledet. Hon ledde honom
fram till målet förbi de gapande Oxenstiernorna, som väl trodde sig äga
makten i handom; förbi den stolte grefve Per, som kallade sig landets
förste ädling.
En liten grön ödla kilade förskrämd öfver hennes framsträckta fot. Hon
erfor en stor frestelse att trampa på det hala krypet, som djärfdes
träda henne så nära, men betvang sin syndiga lust med en gudaktig tanke.
Mäster Johannes hade lärt henne akta alla skapade ting för den
nådige skaparens skull, och hon ville än i dag vara den gamle
Strängnäsbiskopens hörsamma lärjunge. Väl visste hon, att han och den
lärde Terserus redan i morgon dag skulle turbera henne med allsköns
klagomål, som de förnummit och ville framlägga inför henne, men Matthiæ
var hennes vän; hvad han sade kunde icke harma henne. Han hade städs en
mild tunga och ett ännu mildare hjärta.
Porten gnisslade svagt, och sanden knarrade strax därefter under sirliga
hofmannasteg, hvilka tycktes sökande skrida framåt.
Kristina rätade upp sig. Hon satt orörlig, och blicken blef plötsligt
fientlig och kall. Så tidt hade hon hört dessa steg, att hon lärt sig
känna dem -- äfven tröttna på dem. Föraktligt tänkte hon, att den lilla
förvetna ödlan varslat fredstörarens ankomst.
»Sök du, min käre grefve Magnus,» mumlade hon trotsigt mellan tänderna,
»jag vånnar, att jag aldrig låtit dig finna!»
På sista tiden hade De la Gardie begynt synas henne alltför pockande i
sina anspråk, alltför enträgen i sin hyllning. Han åtrådde att lägga sig
emellan drottningen och alla andra som en fast oöfverkomlig skans. Att
hon icke för länge sedan skickat honom bort kom sig däraf, att hon icke
fördrog, att det smygande rykte skulle få rätt, som mälde, att hon
hållit honom öfvermåttan kär. Dagligen ville hon ha honom nära sig för
att visa, att han för henne allenast var undersåten. Hon ville icke
erkänna ens för sig själf i denna stund, att det klappat ett ungt,
brännhett hjärta under drottningmanteln.
Magnus De la Gardie hade ändtligen ledt sina steg i rätt riktning och
stod sekunden därpå djupt bugande under hylleträdets spröda grenar.
»Värdigas tillgifva, eders majestät,» sade han, »men man gaf mig
tillkänna, att eders nåde var här, och då jag hade angelägna rådsärenden
att frambära, vågade jag ...»
»Akta eder för alltför djärfva språng. Man knäcker då lätteligen
halsen,» afbröt Kristina med gäckande munterhet. »Hvad I har att
frambära torde höra riksmötet till och må läggas ad acta tills i
morgon.»
»Eders majestät har så tidt hedrat mig med sitt oinskränkta förtroende,
att jag ...»
Ånyo afbröt Kristina, och tonfallet var nu kärft:
»Det förtroende, jag aktat eder undersåtliga trohet värdig att mottaga,
har jag af hjärtat gärna skänkt och skall därmed fortfara, men I må icke
komma med råd eller varningar till mig, Herrans smorda. Hugsar I
förlidet års riksmöte? Jag satte då min vilja igenom beträffande hertig
Karl Gustafs rättigheter till kronan efter mitt frånfälle. Nu ärnar jag
fordra, att ständerna ge hans arfvingar all den rätt en svensk konungs