Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 03

»I hafver fuller icke älskat,» utbrast Ebba Brahe harmset, »då dömden I
icke hennes höga nåde så slemt. Hon är af ett högst sensibelt sinnelag;
det förmärkes ju ock på hennes stora ömhet för lilla drottningen. Det
ville aldrig taga någon ända på tårar och kyssar, när hon återsåg
flickan.»
»Men att stänga ett lifligt barn inne i en svart kammare och fördystra
hennes dagar med klagolåt och jämmer är väl ingen rätt moderskärlek,»
sade fru Anna Bååt blidt och undfallande. Hennes lilla tunna och liksom
ofullbordade ansikte stack skrämdt upp ur den yfviga, pipade och hårdt
stärkta halskragen. Törhända hade hon nu yppat tankar, som hon helst
borde tegat med.
»Nej, däri sägen I sant,» medgaf fältherrens maka. »Fröken Kerstin har
lika mycket men af hennes majestäts kärlek som hon tidigare hade af
hennes köld. Och rådet pönsar väl ock på att låta någon annan taga hand
om kungabarnets uppfostran.»
»Godt, om det skedde i tid,» mumlade fru Ebba till Hörningsholm. »Det
barnet har en vilja, som tänder både henne själf och andra i brand, men
lösgifven vilja är som herrelös hund; den biter ifrån sig och tror alla
illa, därför att den icke vet sin egen väg. Måtte eder make snarliga
komma åter, kära Anna,» vände hon sig till Anna Bååt. »Han är rikets och
allas vårt stöd, och ju längre han töfvar, desto sämre blir det
beställdt här hemma.»
»Ack ja,» suckade fru Anna, »jag hoppas dagligen, att han skall skrifva
mig den hugnande underrättelsen till, att jag kan vara honom
förväntandes, men ännu spörjes intet. Han för drottningens och rikets
sak där ute i Tyskland och säger sig veta, att det vid statsrodret här
hemma sitter de ädlaste män. Han nämnde först eder käre herre, fru
Ebba.»
Ebba Brahe jämkade pärlhufvan till rätta och log belåtet och tänkte, att
riksmarsken väl vore värd, att goda och stora ord slösades på honom. Men
länge kunde han dock ej blifva vid ämbetet, ty efter den slemma
fängelsetiden hade hans syn så försvagats, att både hans medicus och de
kloka käringar, man rådsport, förespådde blindhet. Ebba hade äfven
pröfvat allehanda läkemedel, men då intet halp, förstod hon, att Gud
ville låta detta onda komma öfver dem.
»Det gör mig så ondt om den stackars lilla drottningen,» sade gref Pers
hustru. »Man har förtalt mig allt hon måste utstå under dessa år. Ej nog
med att hon förmenats ljus och luft och hållits inne i sorgegemaket, där
tårarna immerfort flödat. Hon har ju aldrig heller fått leka och
förlusta sig med jämnårigas sällskap, sedan pfalzgrefvinnan drog dädan
med sina barn.»
»Ja, det täckes icke längre de höga herrskapen ro i samma båt,» inföll
fru Ebba till Hörningsholm. »Det var ett svårt slag på den nådiga
pfalziska baken, när rådet spelade herr grefven det putset att strax
efter salig kungens död lycka räknekammarens dörr. Nu sitta de på
Stegeborg som vinterflugor, bidandes den tid, då ock småfän få slicka
solgodt, men det töfvar kanske.»
Jungfru Annika dristade sig till att sakta rycka sin fru moder i
kjorteln, hvarefter hon hastade att inflika ett par ord, ehuru hon
nogsamt visste, att de ej voro breda nog att öfverskyla den barska
grefvinnans storvulna tal.
»Jungfru Kristina har förtalt mig,» sade hon med sin sjukligt späda och
tunna röst, »att fröken Kerstin plågas erbarmligen af törst, då hon ej
fördrager vin och hennes höga moder förmenar henne vatten, sägandes, att
slik dryck icke anstår en drottning.»
»Ja, det är sant,» medgaf fältherrinnan, »och I anar ej, hur envist det
kungliga barnet är. Den gode mäster Matthiæ gör all sin flit med henne,
men änskönt hon visar all expectans om sig, hvad lärdom beträffar, blir
hennes lynne hårdare för hvar stund, och jag fruktar, hon aldrig
tillgifver sin höga fru moder den örfil, som denna lät flickan bekomma
för att hon druckit ur allt rosenvattnet i änkedrottningens tvättkanna.
Hon blef krithvit i det lilla sparfveanletet och mäktade näppeligen
styra sin barnsliga vrede. Utkommen i yttre maket sade hon till jungfru
Malin: 'Jag är i alla fall drottningen'.»
»Nu syns slupen,» utropade i detta ögonblick fru Karin, glömsk af allt
annat, och hon sprang upp från bänken, röd i kinderna af glädje. De
blågrå ögonen med den kärleksvarma blicken tändes upp som fönsterrutor i
sol och de kvinnligt skurna läpparna darrade af ifver. Måtte blott allt
vara redo! Hon skulle helst velat flyga genom sträckan af höga gemak för
att se till att hyenden, drättar och himlar af flamskt och turkiskt, af
taft och gyllentyg voro dammfria, och att hennes herre kunde spegla sig
i riddarsalens vapen, men slik husgång tillstadde icke tiden. Kanonerna
dånade redan från de små tornen vid hamnen, och hon hann allenast i
förbigående kasta en blick upp på slottets rika flaggskrud, när hon
kommit ned för den breda stentrappan, ty nu mullrade också läderbössorna
uppifrån vallen, och gardets blåsare läto trumpeterna smattra fram en
skrällande glädjefanfar, medan pukorna följde med värdigt allvar och
liksom eftersinnande.
I spetsen för fruar, jungfrur och småtärnor ilade grefvinnan Karin ned
till hamnen. Längst ute på en af de stora, gråhvita stenarna stod hon,
och det ljusa håret fladdrade fram under sammetshufvan.
Gref Per hade lämnat sin plats under himlen i blått och gult, som var
spänd öfver slupens akter, och stigit fram i fören för att fritt få
blicka emot sin härliga ö.
Ingen af hans många förläningar var honom så kär som denna plats, märkt
af historiens häfder så långt tillbaka, som dessa gingo, och aldrig var
han så väl tillfreds, som när honom förunnades att lefva här i lugn och
ro med sina bönder och tjänare, med hela det hof han älskade att se
omkring sig.
Liksom sin danske frände, den store astronomen, ville också han adla sin
ö med bildningens sköldemärke, och när kriget väl vore ändadt, skulle
han ingen möda spara för att af Visingsö skapa ett paradis både för
människor och fänad.
Slupen stötte mot land. Minuten därpå hade gref Per i allas åsyn lyft
sin kärälskliga gemål högt upp på sina starka armar. Sedan vederfors
lilla Elsa, hans kära »docka», samma gunstiga hälsning, och med barnet
kvar på armen besvarade han vänligt de underdåniga bugningar och
nigningar, som mötte honom hvart han såg.
Han måste åhöra en oration på latin, som skolmästaren pluggat i
djäknarna, innan han kunde få lämna hamnen, och väl hunnen till
slottsporten, hejdades han också där af herr hofpredikanten, hvilken i
sirliga latinska verser så att säga nedlade hela ön för den nådige herr
grefvens nådiga fötter, mälande, att den nya kyrkan snarliga skulle vara
redo utan och innan, härligt besmyckad i loftet med sköna tänkespråk.
Sedan han ödmjukligen designerat sig själf och alla sina trogna tjänster
till sin höge herres ynnest, steg han vördsamt åt sidan för den bukige,
rödmosige fogden, som med krumbuktande ord öfverantvardade
slottsnycklarna i sin herres hand.
Alla dessa gamla skick och bruk, vedertagna sedan förfädrens tid,
behagade grefve Per, och hans öppna, manligt vackra ansikte strålade af
välvilja och belåtenhet. Under sin vistelse i hufvudstaden hade han
sannerligen icke haft den minen på. Det degouterade honom på det högsta,
att Oxenstiernorna fått så fast fot i rådet under hans frånvaro. De hade
ock makat sig upp på hans stol, som han väntat finna tom.
Äfven uppe på slottet hade han funnit allt vändt med den galna ändan
uppåt. Den unga drottningen var vorden en liten näsvis och högfärdig
person, som icke aktade på råd, och som var ovetandes om skickliga
åthäfvor.
Men Gud visste, att han lika fullt älskade detta barn som vore hon hans
allerbästa väns dotter, och han ville med gladt mod offra lif och lem
för henne.
Fåordigt besvarade han fruarnas begäran att få veta hofnyheter. Han hade
föga att mäla, sade han, utom det att hennes majestät änkedrottningen
och hennes furstliga nåde Gudi lofvadt befunno sig vid god hälsa.
Vid måltiden, som genast anrättades med många kräsliga rätter och mycket
vin, berättade grefve Per om kriget. Han lofprisade storligen
svenskarnas tapperhet, men kunde icke fördölja, att hären gjort svåra
förluster. Han sade, att änkors och faderlösas tårar nog i dessa tider
runne landet öfver, ända från kungaborgen till lägsta koja, och det
skulle väl töfva, innan tåreflödet stillades, ty äran är blodtörstig och
vapenlyckan är ett hvasst svärd, begifvet på nya hugg.
Han nämnde bland de stupade tappra krigare, som de alla kände, och ännu
flera af deras fränder och närskylda fingo de veta försmäktade i
fängelsehålor. Gustaf Horn, rikskanslerens svärson och den lilla Agneta
Horns fader, hade efter det olyckliga slaget vid Nördlingen kastats i
fängelse, och gref Per hade inga hugnesamma meddelanden om hans
befriande.
Den glada stämning, som kastat glans öfver mottagandet, vek så
småningom, ty väl kunde grefve Per ock förtälja om sina lyckligt
afslutade förhandlingar med Polen, men han kunde ej säga, att riket vann
något därpå. Och när han begärde vetskap om Sveriges öden, voro svaren
dystra.
Fattigdom, missväxt och dyr tid rådde öfverallt. Allmogen förmådde ej
utgöra utskylderna, och så svultna voro de, att de föllo vid plog och
harf.
Tystnaden lade sig som ett fröjdens bårtäcke öfver den väldiga salen,
hvarifrån den tidiga höstskymningen jagades på flykten af små stillsamma
vaxljuslågor i höga silfverkandelabrar. Ingen dryckesvisa bullrade fram
med sin oförvägna rytm; orden droppade bort som timglasets sand, och fru
Karins blonda hufvud sjönk mot hennes hjärtans allerkäraste herres
skuldra.
Då sporde han med ömt tonfall:
»Trår I till hvila, min käraste?»
Hon svarade helt sakta, men orden föllo som ett doftande blomsterregn
öfver hans kärfva sinne:
»Ja, i min älskades famn!»
Han ledde henne vid handen upp till sofgemaket, där himmelssängens
pösande silkesvar glänste emot honom vid skenet af den förgyllda
armstakens ljus, och han höll henne plötsligt ut ifrån sig som för att
riktigt få beskåda sitt hjärtas vif.
Men sekunden därpå höll han henne hårdt tryckt i sin famn, och hans
manliga stämma återfick de veka tonfall, som smekte sig in i hennes öra
med kärlekens locktoner.
* * * * *
Tyst och släckt och mörkt var allt på Visingsborg, och som lydiga
vasaller hade också de många små gårdarna och husen, hvilka från öns
norra och södra uddar tycktes vandra upp till adelsborgen, somnat under
takmössan af halm eller torf. Men på vallen gick väktaren och tutade ut
tidens flykt med luren riktad upp mot månens blanka stålskifva.
Slottsuret slog tio. Slagen buros ut i den doftande, ljumma kvällen och
gungade i stilla tonböljor hän mellan örtagårdens sällsynta träd. I
parkens fiskedammar speglade stjärnhimlen sin lysande karta, och en
smärt poppel sträckte sin skugga som en väldig pekpinne snedt öfver
vattnet.
De många lustiga djuren, som gref Per planterat ut i sin djurgård, hade
dragit sig undan till sina hålor och reden, endast ett par tornugglor,
som till äfventyrs flugit ända från den gamla folkungaborgens ruiner på
öns södra strand, stirrade från en gulnad lind med runda vidöppna ögon
ut i stillheten, då och då svagt klagande med förunderligt mänskliga
läten.
Slottet badade i månljusets svala flöde, och nere vid stranden glittrade
de färgrika vätterstenarna, öfverspunna af ett silfvernät, hvilket
tycktes ha dragit upp dem ur vågorna i ett enda väldigt notvarp.
De små rutorna i Visingsborgs tornfönster glimrade som hundratals
längtande ögon ut mot nattens skönhet och stumma frid. Allenast ett stod
öppet. Det hörde till jungfru Kristina Brahes lilla sofkammare, hvilken
hon delade med de små flickorna, men dessa sofvo redan sött i den breda,
snidade sängen. Kerstin däremot förnam en sällsam oro tära sitt sinne,
och hon, den eljes så kloka och pliktfyllda jungfrun, hade gripit lutan
för att kväda den visa hennes käre broder Per lärt henne sådan salig
kungen i ungdomsdagar diktat den. Hennes stämma fick klang af den
trånad, som bräddade hennes håg och rann öfver i veka, mörka toner. Så
plägade hon understundom i ensligheten purgera sitt hjärta, för att när
dagens ljus föll öfver hennes tillvaro åter bli hela släktens trofast
hjälpande Stina.
Orden gledo öfver hennes läppar som bönerna vid ett radband, och lutans
strängar blefvo till rosenskransens pärlor, när hon sjöng:
»Hoppet hafver jag stadigt haft
din hårdhet till att öfvervinna
med trofasthet, som Gud har skapt
uti mitt hjärta och mitt sinne.
Hvi vill du då
min trogna tjänst således försmå
och mig sluta utur ditt minne.» -- --
Dörren upplåts sakta; det var jungfru Kristinas fränka, fru Ebba Brahe,
som inträdde. Hennes vackra ansikte syntes blekt, och det lätta löje,
hvilket vanligen trådde fjärilsdans kring hennes mun, hade domnat bort.
Den praktfulla dräkten var ock utbytt mot en simpel grön sidenrock utan
broderier eller annat prål. Det sades eljes om fältherrens grefvinna,
att hon brukade ett af mannens gods till kläder, ett annat till smycken,
och ingen var flitigare i sina besök hos den aktade köpmannen Erik
Larsson än hon.
Nu skred hon så tyst in i kammaren som hade hon gått i sömnen, men
hennes röst ljöd fullt vaken, när hon bad:
»Far fort med sången, Kerstin. I må veta, att jag hört den en
sommarafton för längesedan. Det var den tiden, då sinnet var böjligt och
fylldt af vårens saf.»
Kristina villfor hennes önskan, ty den var ock hennes egen. Hon tyckte
plötsligt, att den gamla evigt unga sagan stigit in i kammaren och räckt
hennes fränka och henne hvar sin hand, dock höljande anletet, medan den
stämde in i sången:
»Fågelen uppe på grönan kviste.
djuren uti marken villa,
skulle, hvar de min sorg visste,
mig hjälpa tårar att förspilla.
Eko mitt rop
formerar med sitt ljud en stor hop
emellan dessa berg och dalar.»
Ebba Brahe hade sänkt hufvudet och lagt händerna till hvila i knät.
Under det hon lyssnade till de ord, som hennes kunglige älskare
tillskrifvit henne och lockat toner till från lutan, tänkte hon på sitt
lif och hans. Lycklig hade hon blifvit. Hennes make var god och ädel,
och af barnen hade hon all sin glädje. Ungdomskärlekens röda ros hade
mist sina blad för år tillbaka, men från roten af rosenträdet hade en
liten telning skjutit upp: ömheten för Gustaf Adolfs maka och barn.
I begynnelsen hade den unga grefvinnan svärmiskt älskat Maria Eleonora
allenast därför att hennes ungdomsväns blick lyst emot prinsessan. Ebba
Brahes lätta, öppna sinne räckte villigt famnen åt allt, som med sympati
omgaf kungen. Hon gjorde hvarje tillgifvenhet, som ägnades honom, till
en fager minnesblomma i sina egna känslors örtagård, men lifvets fröjder
glömde hon därför ingalunda.
Nu var det henne dock, som om ett litet blomster hotat att snärjas af
styggt ogräs, och detta vållade henne stort ve. Kärlekskvädet till
ungmön, till den stränga drottning Kristinas väna hofjungfru hade mistat
sin trolska lockelse, men ordens tungsinne minde henne likväl starkt om
kungen och hans hjärtelag. Dagens tankar mängde sig med de förslitna
hågkomsterna och samlades omkring den späda människoblomman däruppe på
slottet. Hon hade under hans majestäts sista år stått hans hjärta
närmst, och väl månde man ömka sig öfver den vårdnad barnet fick.
Jungfru Kristina vände sig mot sin kusin, icke för att säga något,
därtill var denna stunden i den skumma lavendel- och salviadoftande
kammarn henne för mycket värd, men för att få veta, om drömmens spröda
såpbubbla brustit för fränkan.
Långsamt höjde Ebba hufvudet, och hon sade sorgset:
»Jag tänker på den lilla drottningen, kungens lefvande minnesvård. Det
synes mig, att svenskarna vansköta den. I första utbrottet af sin sorg
täckte de den med hyllningens och tacksamhetens blomster, men allaredan
nu, tre år efter den store Gustafs död, förgäta de hans dotter. Det vore
herrarnes plikt att tillstädja en svensk fru att taga henne i sin
tuktan, såsom det tillförene brukats med furstedöttrar. För visso är det
godt, att hon kan läsa latin och allehanda annat, men en kvinnas fostran
undfår hon icke, och detta blir henne en dag till evärdelig skada.»
»Hennes höga fru moder bekymrar sig visst föga om dotterns fostran,»
inföll Kristina. Motvilligt tog hon fatt på ämnet, och hon tänkte, att
detta samma samtalsfrö grodde i hvar vrå, ty öfverallt snackades det om
fröken Kerstin och hennes besynnerligheter. Men det märkligaste var, att
de flesta fruarna af adelns prima classis täflade om äran att få
kungabarnet i sin vårdnad. Som om hon kunnat se in i sin fränkas lifliga
sinne och afläsa dess själsrörelser, tillade hon:
»Att icke rådet hugsar edert ömma modershjärta och klara förstånd och
vänder sig till eder för att lämna den lilla fursteplantan i eder
värjo.»
Skymningen dolde fru Ebbas starka rodnad, men den flämtande andedräkten
svepte som hämmad vingflykt öfver kammaren. Hon töfvade med svaret.
Slutligen genmälde hon:
»Törhända vore min famn för mjuk och mitt ris icke nog kraftigt. Slikt
förspörjes ju ock från pfalzgrefvinnans handtering, och fuller har
hennes kel varit fröken Kerstin till förfång, men ville herrarne förlita
sig uppå mig, så skulle för visso på min sida ingen flit sparas, och
onda tungors klaffande skulle jag stadigt förakta. Eder käre broder
lärer väl ha sport, hvilken väg skall tagas, ty på denna, där furstinnan
nu färdas, bär det hin i våld, och det snarliga.»
Jungfru Kristina drog med en suck lutans blåa band öfver hufvudet och
hängde upp instrumentet på väggen.
»Jag skall spörja min broder Per åt,» lofvade hon saktmodigt. »Men själf
hinner han väl näppeligen styra för något, innan han ånyo kallas bort.»
Ebba Brahe gladdes åt sin fränkas snabba förstående och kysste hjärtligt
båda hennes kinder. Men hon yppade intet mera från sina känslors
vallfart. Hon sade intet om den stolthet, hvilken likt en frisk bris
blåste upp inom henne vid föreställningen om att få dana en drottning åt
sin ungdomsälskades folk.
Still som hon kommit, smög hon ur kammaren, sedan hon önskat jungfru
Kristina tusende goda nätter, och den unga adelstärnan blef allena med
sina små skyddslingar. Men nu hade hon intet drömlin att spinna mera,
verkligheten hade slitit af garnet, och föga anstod det grefve Pers
syster att ens i fantasien bereda en väfnad med knutig tråd.


IV.
Älskog.

Den goda pfalzgrefvinnan Katarina hade sedan länge hvilat i sin graf,
och hennes många välmenta råd och förmaningar hade flugit för vinden.
Den unga drottningen tycktes icke alls ha något djupare minne af sin
uppfostrarinna. Hon röjde helst egna vägar och tog språng öfver hvarje
hinder. Hoffruntimret befann sig i ständig ängslan för hvarje ny nyck.
Och under kavaljerernas honungssöta smicker låg den manliga
ringaktningen på lur. Och i gången utanför drottningens gemak upplöstes
den inkapslade misstron mot en adertonårig flicka som regent för rike
och land. Annat hade det varit, om hon brukat silkestömmar att tygla
sina gunstlingar med.
Men ännu kunde ingen glädja sig åt särskild furstegunst, och man
lofordade vidt och bredt i rådet den höga myndlingens rättvisa. De eljes
så stolta rådsherrarnes hufvuden böjdes i underdånighet inför
drottningen, och deras lifligt beundrande blickar tyckte sig skönja sitt
eget verk framburet till segertemplet af en ny Nike. Hon hade alltid
synts dem så klok och vuxen, och den gamle Johan Skytte yttrade
beundrande om henne:
»Hon hafver ett extra-ordinarie ståtligt ingenium, och så vidt sexus
femineus det tillåter lärer hon komma att likna sin fader.»
Kristina själf, som under de närmast föregående åren nästan uteslutande
ägnat sig åt forskning och vetenskaper, och som från sitt femtonde år
med aldrig svikande intresse följt alla förhandlingar i rådskammaren,
alla regeringens åtgärder, satt ej längre så stilla och villigt
lyssnande i den förgyllda karmstolen. Hennes unga, heta röst ljöd
kraftig och befallande, men tonfallet kunde ofta vara otåligt, som om
hon längtade bort från politikens labyrint.
Rikskansleren, som med outtröttligt nit ägnat många timmar af dagen åt
henne och njutit af hennes utomordentliga fattningsgåfvor, fann henne nu
efter myndighetsförklaringen plötsligt vorden håglös och slapp. Hon
kunde långa stunder stirra ut genom fönstret, föga aktande på, om han
talade eller teg.
Det var längesedan Axel Oxenstierna varit ung, åtminstone föreföll det
honom så. Hans lif hade mer än de flestas varit fylldt af allvar och
ansvar, och han hade nästan förglömt ungdomens ifver att ila ut i
världen och tumla om bland ondt och godt.
Med sin långsamma röst förmanade och lärde han. Och hans hvita, något
giktbrutna händer samlade prydligt beskrifna ark, viktiga akter, som
drottningen borde taga del af och sätta sitt namn under.
Så skedde äfvenväl i dag, men hennes nåde sköt med en tvär handrörelse
hela den digra luntan åt sidan, kastade sig med korslagda ben baklänges
i stolen och skrattade högt:
»I faren alltid så varliga fram, käre herr Axel, att papperen törhända
ännu ett solhvarf böra bida sin tid. Så förbåldt angeläget är det väl
icke att i dag granska dem. Det lyster mig mera att rida ut till De la
Gardies Jakobsdal. Unge gref Magnus lär vara återkommen från sin
långfärd, och jag vill se på denne min undersåte, sedan han fått
utländsk fernissa, ty vi tro icke, att det lilla kriget i Skåne, i
hvilket han hux flux skulle pröfva sin värja, skrapat af honom den
franska glansen.»
Rikskansleren betraktade henne förundrad, och hans forskande djupa blick
lodade oroligt de eldiga blå Vasaögonen, hvilka med ens syntes honom
flamma som mareldar. Hon hade blifvit fast dejlig den lilla drottningen,
allenast hon velat vårda sitt yttre. Den grå kjorteln och den lösa, vida
koftan var ingen anständig dräkt för en så ung person; men hvem skulle
gifva henne en vink därom? Alla krusade och bugade för henne. Till ingen
såg hon upp med vördnad och kärlek. Hennes majestäts enda kvinnliga vän
var den blyga, sedesamma lilla Ebba Sparre, och om henne hade Kristina
själf sagt: »Hon är det dejligaste man kan ha för sin åsyn, därför
tillstädjer jag henne att närmre än andra lyss till mina ord; själf
gitter jag sällan höra hennes.»
Kristina hade rest sig upp och fattat ett ridspö, som låg slängdt öfver
en stol.
»Så bjuder jag eder lef väl,» sade hon hurtigt.
»Eders majestät täcktes besinna sig på, att plikten städse går före
nöjet. Detta har jag aldrig tillförene behöft hålla fram för eders nåde,
och jag förhoppas, att I icke heller nu gifver mig en så bedröflig
occasion.»
»Jag regerar och jag präntar mitt namn när jag för godt finner,» afbröt
Kristina skarpt, och ridspöet hven plötsligt med ett mejande slag genom
luften. Men likväl satte hon sig ånyo ned i en oskön och vårdslös
ställning. Den vänstra handen gräfde hon in i de ljusa lockarna, som
hängde oredigt kring hennes hufvud. Snabbt gledo hennes blickar öfver de
tätskrifna sidorna, men hon meddelade icke sina tankar och begärde intet
råd af rikskansleren.
Hennes penna raspade flitigt signerande det ena aktstycket efter det
andra. Ögonbrynen voro buttert rynkade, och solen, som glittrade på
hennes panna, etsade in sig i ett helt snideri af fåror.
Kristinas tankar gingo rastlöst under arbetet. Hon kände sig djupt sårad
öfver, att hon blifvit behandlad som ett barn, hvilket försökt skolka ur
skolan. Slikt ville hon icke veta af hädanefter. Vore rikskansleren än
så perfekt i sina stycken, måste han dock nu lämna makten och väldet i
hennes händer. Hon delade icke med någon. Sedan sin tidigaste barndom
hade hon rustat sig för sitt kall, lärt mycket, lyssnat flitigt, icke
ens unnat sig sömn och hvila, ty dagen räckte understundom icke till för
fullgörandet af alla plikter. Sorglös och munter hade hon sällan känt
sig. Man hade ända från det hon låg i vaggan behandlat henne som ett
litet lejon, hvilket man väl visste ej kunde bitas, men som man fruktade
skulle rifvas. Hon ville dock ingen illa, allenast man lydde och rättade
sig efter henne. Hastigt såg hon upp på sin fars trogne rådgifvare.
»Har I läst dessa papper?»
»Ja, ers majestät.»
»Har I granskat dem, menar jag?»
»Ja, ers majestät, och jag har funnit allt i sin ordning.»
Kristina blef röd ända upp mot hårfästet, och pennan skälfde plötsligt i
hennes hand.
»Hädanefter skall I icke vålla eder slikt omak,» sade hon, och hennes
eljes ljusa och varma röst blef sträf och hård. »Jag vill själf
handlägga alla ärenden, och skall jag, när det så ackomoderar mig,
tacksamt erkänna eder klokhet och förfarenhet.»
Hon lade bort det sista arket och torkade pennan mot klädningen. Med det
största lugn hade Axel Oxenstierna åhört hennes ord, och hans svar
förrådde hvarken bitterhet eller vrede.
»Och jag skall alltid stå vid eder sida kallad eller okallad,» sade han
och gjorde en djup bugning.
Kristina tycktes ej märka hans reverens. Hon drog upp skuldrorna, som
skuddade hon af sig ett ok, men icke ett ord kom öfver hennes läppar.
Slutligen frågade hon, ledd af framstormande tankar:
»Hvarför håller I och hela rådet mina fränder pfalzgrefvens så långt
ifrån mig?»
»Eders majestät har ju båda de unga pfalzgrefvinnorna vid sitt hof.»
»Visserligen, men jag ville också främja min farbroder furstens sak; det
gör mig bitterligt ondt, att han beständigt trakteras med tomma löften,
som ingen ärlig följd ha.»
»De, som lofva, göra förvisso mycket ohägn, ty Johan Casimir är till
platt ingen nytta för Sverige.»
Rikskanslerens rättframma, stillsamt afgifna svar behagade ingalunda
drottningen. Hon inföll tvärt:
»Tänker I detsamma om hans son, efter I sändt honom så ung ut i kriget?»
»Om den unge fursten är ännu intet att säga. I Torstensons skola lär
fuller pröfvas, om han tåler en dust. I slaget vid Leipzig fick han sin
första lärospån. Törhända varder han en tapper krigare.»
Kristina nickade och log gladt.
»Han är eders majestät mycket kär,» sporde rikskansleren, som var
angelägen att den unga regentinnan snarligen skulle förmäla sig. Det
gällde att få arfföljden betryggad i tide.
»Ja, han är mig mycket kär,» upprepade hon eftersinnande. »Förnöjliga
barndomsminnen föra oss samman, och ingen står mig närmare. Men ännu
länge vill jag äga min frihet. Dock är jag beständigt redobogen att
försäkra honom om min ynnest.»
Hon hade sprungit upp och begynt gå fram och åter med händerna på
ryggen. Nere vid dörren stannade hon, och rikskansleren skyndade sig
fram att öppna för henne. Nådigt böjde fröken Kerstin på hufvudet och
ilade uppför den smala trappan, genom sin studerkammare och in i gamla
matsalen, där Ebba Sparre, pfalzgrefvinnan Marie Euphrosyne och den
lilla tolfåriga Kerstin De la Gardie stodo påpälsade, färdiga för den
beramade utflykten.
Lilla Kerstin höll troget drottningens mjuka filthatt med den stora,
vajande plymen, och en kammarpiga bredde ut hennes nådes ryttarkappa.
Kristina spillde icke många ord, medan hon klädde sig. Det
solskenslynne, hvari hon på morgonen vaknat, hade redan försvunnit,
tycktes det, och de unga tärnorna följde helt missmodigt sin
härskarinna, när hon rusade framåt trumpetaregången.
»Vi vilja icke ha mer än en dräng med,» ropade hon utåt borggården, där
en flock knektar, beridare och svenner samlat sig om drottningens häst.
En rad med slädar stod redo att mottaga hoffruntimret och några
kavaljerer kommo ut på trappan för att hjälpa till med inpackningen af
la belle comtesse Ebba Sparre, den bleka, smäktande Euphrosyne och den
lilla muntra jungfru De la Gardie.
Drottningen gaf sin häst sporrarna och satte genast af i traf, obekymrad
om, huruvida det var möjligt för de andra att följa henne. Slädkuskarna,
som fingo stå på ena meden, kunde ej jaga framåt med alltför svindlande
fart. Nattens starka yrväder hade drifvat ihop snön på gatorna och
torgen, hvarhelst en kraftig vindil förmått tränga sig fram. Detta
försvårade passagen, isynnerhet sedan man lämnat Slottsholmen och kommit
ut på Norrmalm, där det ännu var oplogadt. Januarisolen glittrade öfver