Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 05

Total number of words is 4558
Total number of unique words is 1791
26.2 of words are in the 2000 most common words
35.3 of words are in the 5000 most common words
40.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
drottnings plikter -- hvilar jag min tanke hos eder, såsom andra tärnor
drömma i slutna örtagårdar. Och när dagen ändas, är I festblosset, som
tändes i röd fröjd öfver korta timmar.»
Hon höjde sin bägare emot hans.
Magnus' vackra hufvud, mejsladt i ädel form, böjdes djupt, och han
svarade eldigt:
»Såsom Eders majestäts bägare är fylld med klart, rent vatten och min
med det glödande vinet Alicante, så förhåller det sig ock med Eders
majestäts känslor jämförda med mina. Men må det vara mig förlåtet, att
jag tillber den gudom, för hvilken hela jorden villigt skulle bygga
altaren att få nedlägga offergåfvor på. Kalla det icke förmätet, att jag
då djärfdes bjuda ett högt brinnande hjärta.»
Drottningen log vemodigt:
»Tror I icke, att vattnet i min bägare skulle vara tillräckligt flöde
att släcka den branden.»
»Icke hafvet ens förmår släcka den.»
Kristina lade sin hand på hans arm och sade högt:
»Sjung oss en munter bordvisa, grefve! Den gamla om Torstenson ha vi
kvädit alltför tidt, och kriget vilja vi för resten icke hafva bullrande
här i våra samkväm.»
Hon ansträngde rösten för att höras vida omkring, och detta gjorde den
ful och osympatisk, men sekunden efter sänkte hon den och hviskade i sin
gunstlings öra:
»Man skulle tadla mig, om jag icke lyddes till kreaturens suckan och
hugnade så får som lamm med ett ord. Har I förstått?»
»Full väl.»
Och gref Magnus stod upp från bordet, lysande i sin guldbroderade dräkt.
Han höll bägaren på sträckt arm och kastade hufvudet tillbaka, när han
med själfsvåldig munterhet sjöng:
"Nu skils jag vid apoteken
och vill hålla mig till steken,
ett godt kök mig tjänar bäst,
bort med salf- och oljefäst!
Marmelad af unga dufvor
och Julep af spanska drufvor,
fettet af ett välstekt får,
Saften af ett hjortelår. -- -- --
Det var många och fria verser, och Marie Euphrosyne, som fått sin plats
midt emot grefven, lyssnade med grämelse till detta syndiga språk,
hvilket så särdeles tycktes behaga drottningen. Den unga pfalzgrefvinnan
var grå i huden af många genomvakade nätters vånda, och ögonen hade fått
denna tårbleka färg, som är att förlikna vid gammalt tenn. Hennes enkla
klädning var hämtad ur hennes salig fru moders kista, men pärlebandet,
som tyngde hennes smala hals, var oförlikneligt skönt. Det var en gåfva
af salig kungen, och hon aktade det mycket högt.
Skulle han då aldrig sluta? Skulle banketten aldrig häfvas och dansen
begynna? Väl hade hon föga hopp att få tråda den med sitt allra käraste
hjärta, men det syntes henne dock lättare än att sitta här inpressad
mellan den myndiga fru Ebba till Hörningsholm och den glada, alltid
förnöjda Ebba Sparre.
Fru Ebbas ögonbryn läto förmärka, att äfven hon fast ogillade dessa
nymodens hofseder, och hon sade alltför högt, för att icke skvallret
skulle föra det vidare:
»Är denne man drottningens hofnarr eller skall han varda hennes käre
herre. För en tro undersåte passar icke slikt puts. Men efter det är
hennes majestäts öron täckeligt, att höra på den kråksången, fägnar det
törhända hennes hjärta att leka med hans såsom med en ödets tärning.»
När festen fortskridit ännu ett par timmar och Kristina redan dansat sig
varm och lycklig vid grefve Magnus' hand, nådde henne tisslet och
tasslet, som grott upp af grefvinnan Ebbas sådd.
Hon hade blandat sig med de andra i en ringdans, hvilkens kedja föll
sönder i länkar, sedan den länge yrt omkring i vilda ringar, och nu
stannade hon för att hämta andan.
I en fönstersmyg hade Agneta Horn och hennes väninna Elsa Brahe
förstuckit sig och förmärkte icke, att drottningen stod tätt intill,
endast skilld från dem af damastförhänget.
»Jag har hört sägas här i afton,» mälde Agneta, »att drottningen lärer
ärna taga gref Magnus till sin gemål, och om hennes kärlek till honom
kan man då intet tvifla.»
»Du har dock inte sett så mycket däraf som jag,» svarade jungfru Elsa
stolt af att hon redan länge vistats vid hofvet. »Men jag har alltid
hållit det för stor vänskap och tänker icke, att hennes majestät är
menandes annat.»
»Jag säger blott andra efter,» försäkrade Agneta, »och det vet jag, att
den unge herren har många afundsmän. Dock vill jag bruka honom för att
lösa bandet mellan Sparren och mig, förlitande mig på hans makt öfver
hennes höga nåde, och är det så som ryktet förkunnar, blir jag för visso
hulpen, ty de lyckliga hysa alltid medömkan med de olyckliga.»
Agnetas naiva reflexion afkortades genom ett häftigt rassel i förhängets
tunga guldfransar. Det föreföll som om en famlande hand sökt stöd och
åter förlorat det.
De unga flickorna reste sig skrämda och skyndade fram från sitt
gömställe. Midt i salen stod drottningen, nu förvandlad från en leende,
ljuf kvinna till en oåtkomlig, hög härskarinna, som utan ett ord till
förklaring befallde, att hofmarskalken genast skulle låta afblåsa
festen. Och blåsare som pukslagare slutade ögonblickligen. Under djup,
förvirrad tystnad skingrades de nyss så förnöjeligt sorlande gästerna.
Icke ens grefve Magnus fick denna afton ett nådigt afsked. Kristina
räckte honom visserligen sin hand att kyssa -- han var den ende, som
vederfors denna ynnest -- men hon bifogade intet vänligt ord, och hennes
blick förstummade honom. Den var som kallt stål.
Så snart drottningen kommit upp på sin kammare, slet hon själf af sig
klädningen och satte sig sedan orörlig i sin karmstol, tills morgonen
grydde, då befallde hon fram sin ridhäst och tillsade om hvilka af
hofvet hon ville ha till följe. Hon ärnade sig utan uppskof till sin
moder änkedrottningen i Nyköping.
Hennes medicus vågade invända, att hennes majestäts hälsa ej syntes
honom kunna uthärda en slik strapats, men drottningen ryckte endast
otåligt på axlarna och satt upp i sadeln så arla, att ryttmästaren
knappt hunnit få peruken på. En sådan ridt hade icke heller hvarken han
eller någon af de andra varit med om. Drottningen unnade sig hvarken
rast eller ro. Det föreföll, som om hon velat rida den onde ur kroppen
eller -- törhända ur själen.
Hela tiden satt hon stel på hästryggen med bistert rynkad panna och
sluten mun. När en fora med bondkärror ej nog fort körde af vägen, röt
hon dock till dem:
»Vik undan, edra hundar, jag är eder drottning!»
Och bönderna lyfte i vördnad lufvan från det rufsiga håret, under det de
underdånigt pulsade ned i dikets djupa snö. Kristina märkte det icke.
Hon dref hästen framåt, så att hofvarna slogo tätt som klubbslag mot
marken. Hon ville undkomma den känsla, som mil efter mil red i kapp med
henne och trotsade sig fram öfver muren af högmod, själftillräcklighet
och hjärteköld. Denna känsla blödde af de sår hon tillfogade den, men
ännu i döden var den så stark, att hon måste brottas med den ända till
utmattning, innan den släppte taget. Ingen hade sett hennes majestät se
så eländigt krank ut, som hon gjorde, när hon hunnit fram till Nyköpings
slott. Och utanför porten föll hon afsvimmad tillbaka på hästryggen. Hon
måste bäras upp till Maria Eleonora, som tog emot henne med stor kvidan.
Hela åtta dagar stannade hon hos sin höga moder utan att yppa något om
anledningen till sin ditkomst. Mest satt hon också för sig själf i
tornkammarn, där hon läste och skref eller än oftare lät händerna falla
i skötet som tvenne vingskjutna fåglar.
När hon drog dädan fann man inristadt i muren några tänkeord, hvilka den
svärmiska änkedrottningen länge grubblade öfver. Hon läste dem gång på
gång och mumlade för sig själf: »Månne Kristina skulle hafva ett hjärta,
änskönt hon låtit gräset gro däröfver!»
Orden lydde: »Man kan älska utan att äga, men man kan icke vara fullt
lycklig i sin kärlek utan att äga föremålet för kärleken.» --
I rådet hade man storligen förundrats öfver drottningens bortovaro, och
allehanda gissningar och rykten uppstego som bubblorna i en kokande
kittel, ty många och heta voro de sinnen, hvilka sjödo inom regeringen,
och det tarfvades storkanslärens hvithåriga lugn för att styra dem. Men
nu var han, som nämndt, borta och hans bäste ställföreträdare, den
kloke, ehuru tungsinte grefve Per till Visingsborg äfvensom den
anspråkslöse, godmodige marsken Jakob De la Gardie, hade orlof.
Däremot hade de yngre ädlingarna allt flitigare begynt att i allehanda
ärenden glänta på rådskammarens dörr, och utländska residenter svärmade
som flugor omkring de styrande herrarna.
»Slottet blir snart lika fullt af utländska lycksökare som Roquettes
handelsbod af utländskt kram,» menade Gustaf Horn vresigt. »Den där
grefven från Jakobsdal är som en komet med en lång lysande svans af
lättingar efter sig, och alla vilja de hänga majestätet i kjorteln.» --
Drottningen återkom lika oförutsedt och vid en lika sällsam tid, som när
hon red bort. Hon hade icke suttit af hästen på hela dagen, och hennes
följe dignade af trötthet.
Själf tycktes hon icke tänka på hvila. Hon lät kalla sin sekreterare och
arbetade med dokuments uppsättande till långt efter midnatt.
Den förste, som på morgonen beviljades audiens hos henne, var gref
Magnus. Hon tog emot honom i sin studerkammare. När han kom in, sköt hon
pennan bakom örat och räckte honom handen.
Han skyndade fram och böjde knä för sin härskarinna.
»Ändtligen värdigas solen gifva jorden ljus,» sade han med skälfvande
röst.
Kristina betraktade honom skarpt.
»Har I icke funnit någon ledstjärna i mörkret?» sporde hon.
»Den, som kört med Phoebi fålar, kan icke ledas af så blekt sken som en
stjärna,» svarade De la Gardie.
»I borde dock baxnat för den resan, min vän, och i tide vändt åter till
gamla Tellus, eljest tör det hända, att I far vill.»
Hon ville tvinga rösten till sträf höghet, men hur hon än reste ordens
otympliga peristyl för sitt hjärtas port, förmärktes det dock, att denna
hvarken ägde lås eller bom, och de blå ögonen strålade i fuktig, varm
glans. Hon bidade en sekund hans svar, men när detta allenast stod att
läsa i hans ansiktes skiftande spel, tillade hon fast:
»Det har gjorts mig veterligt, att I med kärliga tankar varit fästad vid
min fränka, furstinnan Marie Euphrosyne, och ehuruväl hennes börd står
öfver eder, lyser dock hennes sköldemärke icke ouppnåeligt på
firmamentet. _Jag_ kan taga ned det åt eder.»
Hon iakttog honom noga, medan hon talade, och den flammande rodnad, som
spred sin mörka glöd ända upp i hans höga panna, bevisade, att hon
måttat sin viljas värjstöt rätt. Men hans djupa bugning och de
framstammade orden tydde på inte annat än ödmjuk tacksamhet.
»Eders majestät täckes läna mig godhet vidt öfver min förskyllan och för
detta nya nådevedermäle tacka både mina läppar och mitt till all pliktig
lydnad benägna hjärta.»
Kristina reste sig upp. Så trött som hon var i denna stund hade hon icke
känt sig tillförene, stoltheten gaf dock hennes lemmar en ytlig
spänstighet, och det var _drottningen_, som stod inför undersåten. Men
så nära hans starka famn, hans röda läppar, hvilka lyste som doppade i
blod, greps hon af svindel och måste fatta i bordets kant för att hålla
sig uppe. Som fångna fåglar i bur fladdrade känslorna sjukt inom henne,
och det låg ångest i hennes blick. Hon hade velat säga honom, att hon
tänkt på honom, med en ny förläning, ett högre ämbete. Hon hade tänkt
sig honom bugande ånyo, redo att kyssa hennes kjortelfåll, men
flämtande, stum lade hon nu sin hand på hans arm och makade honom sakta
ifrån sig.
Först när han hunnit till dörren, sade hon med en röst, hvilken klang
som en kläpp mot hård metall:
»Vi skola föra eder talan hos furstinnan, herr grefve. I har ock att
bjuda henne Wenngarns slott till morgongåfva. Redan denna dag kan I
afhämta gåfvobrefvet. Gör all eder flit att vinna hennes gunst. Så
dyrbart smycke fäster allenast den, som står tronen nära, och min
Marigens make skall varda min vän. -- Gå nu!»
Gref Magnus lyckte dörren, men stod dock länge utanför densamma med
handen på låset. Slutligen föll denna hvita, fina hand med de smala
fingrarna ned mot rockens smekande sammet, och ett bittert leende gled
öfver hans ansikte.
Långsamt gick han igenom salar och gemak, och det eljest så högt burna
hufvudet höll han sänkt, som hade ett trälok lagts mot hans nacke. Som
en drömmare trädde han fram till det fönster, på hvars ruta hans moder
en gång i ungdomsdagar skrifvit de minnesrika orden:
»Jag är förnöjd med lotten min
och tackar gud för nåden sin.»
Fuller hade hon sedan af ärligt sinne prisat försynen för så ädel make,
som blifvit henne beskärd, men den, som det tillstädjes att bygga högt,
sätter ock på sitt hus torn och tinnar. Så hade hans fru moder gjort, så
han själf -- för _höga_ torn -- för _djärfva_ tinnar.
Steg ljödo bakom honom och en välkänd liten röst som ett fågelkvitter:
»Står I här allena!»
Han vände sig om och bugade med handen på hjärtat för den unga
furstinnan Marie Euphrosyne.
»Ja, ers höghet; jag har stannat, besinnande mig på flydda tiders
tankar.»
Han pekade på glasrutans sällsamma signeter.
»Vår tid får törhända ock slika eftermälen,» sade Marie Euphrosyne
hastigt. »Det tisslas och tasslas mycket i frustugan om att de utländska
makterna ha velat förhjälpa grefve Erik Oxenstierna att vinna
drottningens hand, men själf lärer hon pönsa på ett annat val.»
Ett fint, listigt leende strök öfver grefvens läppar, och hans ord
blefvo det limspö, som den pfalziska dufvan skulle fastna på.
»Ja, vår allernådigste fröken Kerstins tankar akta sig åt andra vägar,
och jag har förnummit, att de draga till en, hvilken icke är eder
främmande.»
Furstinnans smala kinder hvitnade. Hon hade dessa sista dagar allenast
hört ett namn på allas tungor, när talet föll på hvem som skulle blifva
drottningens gemål, och hennes sinnen förvillades plötsligt, när hon
mötte barndomsvännens segerstolta blick. Skulle då det slemma ryktet
varda sanning? Kunde Kristina så förgäta sitt högmod, att hon skänkte
sin kungliga hand åt en svensk grefve?
Med fingrarna kammade hon silkesfransarna på sin klädning och svarade:
»Ja, äfven jag har försport, att drottningen ärnar träda i brudstol med
-- med en högst agreabel person, som för visso ej är mig obekant.»
»Ryktet har en mun utan tänder; det spyr ut eller sväljer allt otuggadt;
förlita eder ej på det!»
»På hvad skall jag då förlita mig? För eder vill jag bekänna» -- hon såg
sig omkring för att vara säker, att ingen lyssnare klädde dörrarna --
»att jag en gång för ej länge sedan förmedlade en öm handel mellan min
höga fränka och min hjärtans käre broder, men hela denna vinter har jag
intet slikt förtroende haft.»
»Och däraf dömer I --?»
»Att hennes hjärta vändt sig.»
»Till hvem?»
Marie Euphrosynes anlete dröp af het rodnad, och öronsnibbarna glödde.
Då log De la Gardie och sade helt lågt och oändligen fridsamt:
»Jag skall icke nödga eder till svar, men beder eder taga vägen till
drottningens kammare, ty hennes majestät torde hafva något att mäla, som
ej tål uppskof. Och -- för eder herr broders lycka kan I vara ganska
lugn. Hennes majestät är hans nåde mycket huld.»
Stolta, fria, burna af själfmedvetande föllo De la Gardies ord, och
aldrig hade hans fötter så fast trampat slottets golf som i detta
ögonblick då han höfviskt ledsagade furstinnan till drottningens dörr.


VI.
Två om makten.

Höstregnet smattrade mot rådskammarens små grönskimrande rutor, och
dropparna krälade ned mot fönsterblecket i långa, dystra rader. På
golfvet syntes märken af många fötter, hvilka oroliga skrapat omkring,
och vid dörren strilade en mörk vattenstrimma fram från den plats, där
kappor och hattar plägade hänga.
Luften var rå och kylig här inne, trots att september ännu ej nått sitt
slut. Drottningen, som hela sommaren varit sjuklig och plågats af en
smygande feber, hade befallt en stockvedsbrasa i spiseln, men det
föreföll icke, som om de klara flammorna skulle värmt henne. Huttrande
satt hon i karmstolen och stirrade rakt framför sig med trötta, matta
ögon. Hela denna sista tiden hade hon läst och lärt mycket och aldrig
förunnat sig hvila.
På sin sedvanliga plats midt emot hennes majestät satt rikskanslären. På
ett för Sverige synnerligen hedrande sätt hade han förlidet år afslutat
fredsunderhandlingarna med Danmark, och vid sin återkomst till
hufvudstaden mottogs han af drottningen med allehanda utmärkelser. Dock
skönjdes nu granneligen, att intet hjärtligt förhållande rådde emellan
dessa båda storheter.
Axel Oxenstiernas vanligen blida och godsinta ansiktsuttryck var
förmörkadt af bister sorg, och i Kristinas rörliga drag lästes, trots
den tungsinta stämningen ett otåligt ogillande af den gamle statsmannens
andragande.
Som svar på hvad han senast yttrat svarade hon utan att vända blicken
emot honom:
»I är dock icke för mig, hvad min franske resident Chanut behagar kalla
eder: 'Axis, circum quem totses volvitur orbis.' Jag aktar edra
tjänster, hvilka icke äro ringa. Och högst skattar jag, att I hitintills
vetat sätta mått för eder ärelystnad. För edert eget bästa anbefaller
jag eder ock att aldrig varda förgätandes den vördnad, hvilken I är
skyldig mig, eder lagliga öfverhet.»
Axel Oxenstierna förde handen öfver den rynkade pannan, innan han
behärskadt genmälde:
»Eders höga nåde torde vara intalad af illviljare mot mig och släkt,
efter I låter slika ord drabba rikets gamla trotjänare. För sann har jag
att tacka för många förläningar och gåfvor, men mera har I tagit ifrån
mig, då I behagat sända mina båda söner och min broder ur landet.»
»Eder son Johan är riksråd och herr Erik guvernör öfver Lifland, hvar
önskade I dem bättre placerade? Slik beställning plägar hållas högt, men
törhända syfta de än högre. Herr Johan har ympat in på sitt stamträd en
sista telning af den ädla Sturesläkten, och torde väl hans högmodslusta
därmed vara förnöjd, men om herr Erik går ett annat tal, hvilket mina
öron helst icke skulle velat lyssna till. Dock sprides det alltfort, och
jag förmenar, att I äfvenledes känner det.»
»Jag har hört allsköns prat under min lefvetid, men aldrig fyllts
däraf.»
Kristinas knutna hand föll plötsligt tungt ned på bordet, och det
blixtrade till i hennes blå ögon, när hon utbrast:
»Denna gång är det dock vår kungliga vilja, att I kväser det otidiga och
förmätna pratet, som snuddar lortande vid min kjortelfåll, eller är I
törhända ej obenägen för att se mellan fingrarna med herr Eriks djärfhet
att vilja sticka sig in under min och Sveriges krona?»
»Sådana tankar har min son aldrig hyst,» svarade rikskanslären stolt.
»Han vet fuller bättre sin plats som eders majestäts lydige undersåte än
de, som med kunglig utrustning och kungliga later på ett fattigt lands
hopskrapade dalrar draga till främmande land att hedras som furstar.»
»I syftar på gref Magnus' sändning till Frankrike -- säg det rent ut!»
Kristinas röst var torr och befallande. »Han står mig närmare än någon
annan svensk adelsman, ty alltsedan jag gjort honom till min kusins
trolofvade, ser jag i honom en kär anförvant. Jag har icke förglömt och
icke förlåtit, att I och edert parti stod mig så hårdt emot, när jag
ville hafva honom in i rådet, och en dag skall I väl varda märkandes,
hvem som har makten i handom.»
Trots att hennes stämma blifvit hes och skroflig af sinnesrörelse, for
hon fort: »Jag har lidit mycket förtret af edra söner. Och vore ej Adler
Salvius oss en så tro herre, är jag fruktandes, att herr Johan låtit
fredsplanerna i Osnabrück blifva agnar i stället för säd. Och det talet,
att herr Erik storliga åstundar att varda min gemål, har ljudit alltför
tidt, för att det icke skulle göra mig het af ovilja mot slik fräckhet.»
Hon höll upp en sekund, innan hon återtog: »Nyss, när flera af
rådsförsamlingen voro härinne, kände jag mig mäkta frestad att säga dem
min vilja till, hvilken vore att med lagens ord och myndighet sätta bom
för adelns nidska välde. Må den samlas nedanför tronen, där är den en
ädel prydnad, men träder den upp på tronens trappsteg, sparkar jag den
utan misskund dädan.»
»Om den högste domaren hade sitt säte på jorden, skulle han förvisso i
denna stund anklaga eders majestäts orättvisa,» sade Oxenstierna
värdigt. »Mitt extremum får nu allenast vara tålamod, och detta plägar
ock accomodera till tiden. Min son är oskyldig till allt hvad som
härutinnan lägges honom till last, och eders höga nåde vet bäst själf,
hvem som dristade sig att stiga högre än undersåtlig vördnad
tillstädjer.»
Kristina skakade bort lockarna från ansiktet med en häftig, snabb
rörelse och svarade:
»Jag tåler intet förklenande ord om mina vänner, och jag gör eder
veterligt, att jag själf visar dem deras plats. Hvad den person
beträffar, som det lyster eder att utmåla så svart, väntar jag af honom
stort gagn för riket. Han är ung.»
»Och opröfvad. Detta hafver han bevist, när han ej bättre förstått
fosterlandets sak än att han för en onyttig och kostsam beskickning
mottagit hundratusen riksdaler af de franska subsidier, hvilka skulle
tjänat till underhåll för krigsfolket i Tyskland.»
»Han lydde min befallning.»
»Godt. Då är intet att säga utom det enda, att den, hvilken
tjänstvilligen och med allt nit velat främja Eders majestäts och rikets
framgång, nu torde vara öfverflödig, sedan grefve Magnus kommit till
heders. Och bjuder jag Eders majestät ett underdånigt farväl!»
Han gick mot dörren, och Kristina återkallade honom ej. Harmen brann
inom henne som en eld af torra stickor. Skulle då aldrig denna gamla
krycka för ett lemlästadt folk -- som svenskarna väl kunde kallas vid
hennes faders död -- lära sig, att det var henne, drottningen, han hade
att ödmjuka sig inför. Hans makt var i hennes våld och missbrukade han
den, skulle hon nog veta att behörigen visa honom till rätta.
Hade hon icke måst utstå, att de utländska sändebuden vädjade till honom
som till en sannskyldig öfverhet, medan de för hennes fötter lade gåfvor
och smicker, som man plockar fram leksaker till ett barn, att det må
förhålla sig artigt och hörsamt, medan de stora tala förnuft.
På sistone hade hon dock lärt dem, att hennes spira ej allenast var en
nöjets scepter; nu höll likväl hon stadigt i regeringstömmarna, och allt
dansade efter hennes pipa. Snarliga skulle väl ock »lille borgmästaren»
göra det. Så nämnde Kristina på spe hertig Carl Gustaf, sedan han
undersätsig, väderbiten och rödblossande återvändt från fälttågen. Han
klagade bitterliga öfver, att hon icke längre hyste någon ömhet för
barndomsåren utan allenast gycklade med honom, men hans utgjutelser
lände honom till föga gagn, ty Kristina åhörde dem näppeligen.
Länge satt drottningen kvar på samma plats, försjunken i stelnade
tankar. Först när en kammarpage klappade på dörren, spratt hon till och
ropade ett yrvaket: »Kom!»
Han böjde knä för drottningen och framräckte postförsändelserna,
hvarefter han ånyo lät de hvita silkesstrumporna taga fart ut genom
dörren, ängslig för att hans härskarinna skulle spörja honom om
anledningen till refvan på den ljusblå sidenrocken. Aldrig skulle han
fått mod att bekänna, det Banér och han dragit plitarna mot hvarandra
för jungfru Kerstin De la Gardies skull.
Han behöfde emellertid intet frukta. Drottningen var upptagen af helt
andra intressen och skyndade att lösa läderremmen kring brefpacken och
läsa på de långa utanskrifterna, men hon lät ett efter ett falla, allt
otåligare ju längre hon sökte förgäfves.
»Där -- där!»
Det var likväl icke till henne utan till Marie Euphrosyne, som ju rätt
och billigt var, eftersom hon var hans trolofvade, men som svensk
ambassadör borde han fuller ock haft något att nämna till drottningen.
Hon vägde det tunga konvolutet på sin magra, feberheta hand, som om hon
velat med vikter bedöma halten af gref Magnus kärleksord till sin
blifvande brud.
Hon hade själf knutit detta förbund, och hon skulle visa världen, att
hon därmed allenast afsett furstinnans lycka -- _icke_ adelns
upphöjande. De storvulna släkterna skulle böja sina styfva nackar, och
djärfdes de se henne alltför nära an, finge hon väl göra dem
underkunnigt, att det än i dag kunde finnas lås för gapande lädersäck.
Som fiendehärar möttes tankarna inom henne och slogo hvarandra blodiga,
utan att vare sig de onda eller goda segrade. Bittert hugsade hon, hur
varmt hon åstundade fred både inom och utom sig, men ännu hade hon
törhända långt igen.
Långsamt lät hon brefvet till pfalzgrefvinnan falla bland de andra.
Hennes skrifvare blef strax därpå tillsagd att inträda, och hon tvang
sig nu till timslångt, rastlöst arbete.
Gång efter annan såg hon dock upp mot Axel Oxenstiernas tomma plats. Hon
hade önskat ett råd af hans erfarenhet, hon hade velat göra ett
meddelande.
Svettpärlor begynte glida fram på hennes ansikte, och hon kände, att
hennes händer domnade om statsrodret, men hon ville icke -- ville icke
hafva någon vid sin sida. Hade man icke sagt henne, att hennes hjärna
var en mans, hennes snille världens åttonde underverk. Hvarför skulle
hon då nödgas anlita annat än drängredskap för det stora
plöjningsarbetet? -- Makten måste vara hennes. Ensam skulle hon råda för
sitt folk.
Hon dikterade skrifvelser, läste själf igenom dem och fann dem först
värdiga en drottnings ingenium, men minuten därefter tviflade hon på att
innebörden fått den lämpligaste formen och ref då bryskt sönder dem i
små remsor.
Sekreterarna funno denna dags timmar ändlösa, och hennes majestäts
nyckfulla beteende kastade dem ur den ena svårigheten i den andra.
Aldrig blef hon tillfreds utan häcklade och ratade, äfven när de
allenast fullgjort hennes befallningar.
På flera dagar visade sig storkanslären icke i regeringen, och ärendena
drefvo lamt som skepp i vindlös sjö. Ingen af herrarna försporde lust
att handla, utan att Axel Oxenstierna deltog i sakerna. Till och med
hans motparti visade sig tvehågset. Det halp föga, att Kristina sökte
öfverrösta all tvekan med hastiga och tvära domslut.
Den ärlige Gustaf Horn sade rent ut, att Sveriges ära stode på spel, om
ej rikskanslären återkallades.
Kristina mötte trotsigt och hårdt alla uttalanden, och midt under det
sammanträdet pågick, bröt hon upp och åkte hals öfver hufvud ut till
Jakobsdal, där hon ofta tillbrakte både dagar och nätter.
När den guldsmidda kareten bullrade fram genom gatorna, skyndade folk
för att få skåda en skymt af hela rikets »fröken Kerstin», och mödrarna
lyfte högt på sina armar de små barnen för att låta deras tindrande ögon
sola sig i den kungliga prakten.
Vid Kristinas sida satt den lärde, haltungade Saumaise och lät smickrets
doftande virak stiga upp till hennes majestäts öron. Hon var för visso
större än unionens Margareta, ty om henne lärde historien, att hon lät
sin biktfader taga säte både i hjärna och hjärta, och Elisabeth af
England besudlade sin kungamantel med grymheter, Maria af Skottland --
»Hon var aldrig majestät,» afbröt Kristina tvärt, och hennes blå ögon
lyste som två starka lågor, »hon var allenast kvinna.» Föraktet i hennes
stämma bröts af ett vemod, som hon ej själf varsnade. »Vet I en enda
handling i hennes lif, som icke färgats af kärlekens röda stänk. Och när
var hon stort annat än som martyr för sin litenhet?»
Här afbröts plötsligt samtalet, därigenom att gatan var spärrad, och
kusken måste hålla in hästarna.
Kristina reste sig i kareten och såg ut genom den tjocka glasrutan på
den skara dannemän, hvilka trängde på under doft, knotande mummel. Bakom
dem syntes stadens borgare, ej till stor myckenhet, men dock samlade i
så pass täta led, att det tarfvades mannakraft för att skingra dem.
Kristina blickade undrande på dessa mörka människovågor, hvilka långsamt
-- likt dyningar efter en storm vältrade sig fram i den trånga passagen.
Förridaren satte sporrarna i hästens sidor och ropade högt:
»Vik undan, godt folk! Gif plats för hennes kunglig majestät
drottningen!»
»Drottningen! -- Drottningen,» ekade det ur den packade hopen, och några
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 06
  • Parts
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 01
    Total number of words is 4492
    Total number of unique words is 1742
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 02
    Total number of words is 4497
    Total number of unique words is 1767
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 03
    Total number of words is 4524
    Total number of unique words is 1917
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 04
    Total number of words is 4575
    Total number of unique words is 1860
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 05
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1791
    26.2 of words are in the 2000 most common words
    35.3 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 06
    Total number of words is 4530
    Total number of unique words is 1834
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 07
    Total number of words is 4496
    Total number of unique words is 1913
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    34.6 of words are in the 5000 most common words
    39.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 08
    Total number of words is 4584
    Total number of unique words is 1872
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 09
    Total number of words is 4540
    Total number of unique words is 1900
    25.1 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 10
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1790
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 11
    Total number of words is 4425
    Total number of unique words is 1824
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 12
    Total number of words is 4564
    Total number of unique words is 1769
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 13
    Total number of words is 4456
    Total number of unique words is 1748
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 14
    Total number of words is 930
    Total number of unique words is 518
    42.5 of words are in the 2000 most common words
    52.4 of words are in the 5000 most common words
    56.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.