Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 01

  
   IDUNS ROMANBIBLIOTEK XLVIII
  
  
   DROTTNING MOI-MÊME
  
   HISTORISK SILHUETT
   AF
   ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER
   BELÖNAD MED HEDERSOMNÄMNANDE VID
   IDUNS ROMANPRISTÄFLING 1908
  
   STOCKHOLM
   Iduns Redaktion 1909
  
   STOCKHOLM 1909
   WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B.
  
  
   I.
   Barnet med segerhufvan.
  
  Olof drängs röda hår fladdrade i den snåla decemberblåsten, och
  snögloppet hotade idligen att släcka den fladdrande beckfacklan, som han
  höll i vänstra handen, medan han hade den högra parat att genast gripa
  om låsvredet på karossdörren, när de höga fruarna kommo ut ur porten.
  Sin lufva hade han lämnat kvar uppe på kuskbocken, ty Gud nåde honom, om
  han behållit den på, när den stränga fru Ebba närmade sig, och en sådan
  omänniska, att han hade tre händer, var han icke.
  Länge behöfde emellertid icke Olof vänta, innan trinde Jerker upplät den
  tunga, låga ekdörren i porten för de båda förnäma damerna.
  Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestalt skymde nästan bort den
  lilla blyga och tafatta fru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så
  rikskanslerns hustru hon än var, beskedligt makade åt sig och lämnade
  Ebba Leijonhufvud till Hörningsholm företrädet.
  Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mörk kappa, så
  att endast den tunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sin härskarinnas,
  fru Ebbas fotpåse, och stod denna ut under kappan på ett sätt, hvilket
  så när lockat Olof dräng till vanvördigt grin.
  Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftande samman sina veckrika
  kjolar så godt det lät sig göra, och kusken, som visste, att det skulle
  bära af till »Fyrkanten», manade strax på hästarna.
  För fru Ebba var det något nytt och rätt agreabelt att befinna sig i
  Stockholm, hvarifrån hon för sex år sedan förvisat både sig själf och
  sin andre man, den snälle, medgörlige Klas Karlsson Horn. Han måste
  något hufvudstupa lämna den silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fru
  Ebba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdiga grefvinnorna
  Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens
  hustru, hade hon ansetts som Sveriges första grefvinna, och hon tänkte
  så förblifva till sin död.
  Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid stått på
  vänskaplig fot, och när nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne
  vara henne ett kraftigt stöd under hennes käre herres frånvaro, kunde
  hon detta intet neka utan hade till och med lämnat sina gårdar och
  flyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarne hade hus vid
  Kinstugatan.
  Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppe i »Fyrkanten». Drottningen
  skulle få en tronarfvinge, och denna gång hade alla tecken tydt på, att
  det skulle bli en son, och vid slik märklig händelse måste högadelns
  fruar samlas omkring drottningen och hålla allt ondt och farligt borta
  med sina böner.
  Nu -- klockan var väl sex om kvällen -- hade ett ilbud kommit från
  slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestäts stund var för
  visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och
  drängar eldade upp hennes egna gemak.
  Medan karossen skakade fram på de mörka, gropiga gatorna, samspråkade de
  båda damerna med höjda röster, ty trots snön bullrade de tunga hjulen
  erbarmligt mot kullerstenarna. En tämligen lång och oangenäm omväg måste
  ock tagas då nybyggnaden i Sankt Niklas' brink hindrade all körsel.
  Det var anno 1626, och naturligtvis talade man därför om eröfringen af
  Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne så många gods, gårdar och
  dyrbarheter i handom.
  Fru Ebba hade denna samma dag anländt från Tullgarn, och liflig som hon
  var, ville hon strax ha reda på händelsernas gång.
  »Hans majestät kungen har varit min käre herre mycket nådig,» berättade
  fru Anna blygsamt, liksom rädd att på något sätt förhäfva sig eller fara
  med uppblåst skryt. »Han har skänkt honom både Volmars och Vendens gods
  i Liffland.»
  »Ja, fuller torde herr Axel vara förtjänt af slika vedermälen,» inföll
  fru Ebba rappt, »han är kungahuset en tro man.»
  »Det är han för visso,» medgaf fru Anna lyckligt, »men,» tillade hon
  suckande, »hårdt är det, att han så tidt skall vara ur landet för de
  många krigens skull. Nu är han i Preussen, och Gud den högste vet, när
  jag ser honom igen.»
  »Tocket får man vänja sig vid,» genmälde fru Ebba. »I har ju edra barn
  att fröjdas åt. Jungfru Kristina är allaredan giftasvuxen. Hade jag min
  Annika-lill så långt! Men Herren vete, om jag någonsin får se henne växa
  upp till jungfru, och hon är min enda.»
  »Är hon immer lika svag till hälsan?» sporde fru Anna deltagande.
  »Ja, intet hjälper. Jag har låtit henne dricka mjöd med rå saffran och
  bomolja. Kryddadt vin och bärnstensolja har jag ock pröfvat, och
  dagligen har jag gifvit henne att tugga på tormentillarot.»
  I sin moderliga ängslan glömde fru Ebba för en stund alla andra
  angelägenheter. Lilla Anna var värmen i hennes sinne, blomman från
  ungdomsdrömmarnas Eden.
  »Ja, här är fast bedröflig ynkedom, hvart man sig vänder,» inföll fru
  Anna, som alltid hade lätt för det gråtmilda. »Vår nådige konung har ju
  skälfvosot, och hennes majestät lärer det vara så illa med, att hon icke
  annat beställer än gråter och jämrar sig.»
  »Hon baxnar törhända för att också detta barnet skall dö; hennes
  lifsfrukt tyckes icke ärft Vasakraft,» sade fru Ebba, och som hon i
  detsamma vid en krängning af karossen stötte hufvudet emot väggen,
  tillade hon retad: »Tag mig fanen, har I icke lika förbåldt eländiga
  vägar här som ute i bygden.»
  Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den
  myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och återtog: »Nå, hur
  löper nu Vasaelden och det Brandenburgska tåreslasket samman? Hans
  majestät får väl hålla sin husfru med det syndiga spektakel, som är
  hennes lust, dvärgar och hofnarrar. Tvi för tockna barnsligheter, men
  det tyska sinnelaget trifves bäst med lappri och joller.»
  Fru Anna såg så förskräckt upp, som hade hon väntat, att vagnen skulle
  remna vid detta gudlösa tal, men när intet trolltyg förspordes och
  hennes gäst satt där lika säker och karsk som nyss, vågade hon bidraga
  till krönikan och hviskande erkänna, att hon en gång hört Gustaf Adolf
  säga till hennes käre herre: »Jag har visserligen mitt huskors, som
  trycker, men det förhindrar mig från att blifva öfvermodig.»
  De hade nu hunnit till sitt mål, och sedan de lämnat karossen bland de
  andra adliga ekipagen på yttre borggården, hvilken vimlade af stallare
  och knektar, gingo de uppför fritrappan och genom trumpetaregången, där
  lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klänningarna,
  innan de fortsatte uppför nya trappor, där drabanter stodo högresta och
  stela i alla vinklar, och där pager, pigor och drängar så snabbt lupo
  fram och åter, att ljusen i plåtarna fläktade för luftdraget.
  I maket med de planeter utanför drottningens kamrar var hoffruntimret
  samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos
  drottningen, men här funnos förnämliga fruar nog ändå och blomstrande
  unga jungfrur af landets ädlaste släkter.
  Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes
  farsyster, gamla drottning Karin ändat sina dagar, kommit till det unga
  hofvet, där hon trifdes i allo måtto, änskönt hon sedigt höll sig på
  stort afstånd från drottningens tyska konstmakarefölje. Nu gjorde hon
  all sin flit för att hindra en dvärg, klädd i grön taft och
  karmosinsammet samt med gyllene bjällerringar kring midja och ben, att
  reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att skälla och nafsa.
  Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som stått fördjupad i allvarligt samtal
  med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att
  bestryka sitt ansikte med mjölk, tagen från en kvinna, hvilken födt
  piltebarn, vände sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli
  dvärgen kvitt med ett myndigt: »Gack eder väg, I spratteldocka!»
  Men dvärgen hade icke väl kilat undan, förrän ett par narrar med fasliga
  skråpukar stego in och skrämde hoffruntimret. Fru Anna Bååt skrek högt
  och skylde sin lilla person i en fönstersmyg bakom de guldfransade
  gardinerna, men fru Ebba visste bättre råd. Med sin stora, kraftiga hand
  makade hon först den ene, sedan den andre mot dörren och sade kärft:
  »Här är intet gyckel före i denna stund, och eder tyska rotvälska
  förlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges
  blifvande kung.»
  I ett hörn af gemaket sutto vid ett bord, på hvilket en stjärnkarta var
  utbredd, den lärde magister Forsius, Tycho Brahes lärjunge Schomerus och
  den berömde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck.
  Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhögt sina
  iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjärnorna syntes det dem
  omöjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle
  dö.
  Forsius strök öfver sitt släta, tunna hår och jämkade den oglättade
  kragen bättre tillrätta, innan han med siareton yttrade:
  »Men får detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder däraf något
  stort.»
  Franck såg ned på papperet, där han antecknat sig till minnes
  stjärnornas ställning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och
  Mars voro samlade i närheten af Regulus i Lejonets hjärta. Detta tydde
  på stordåd, på ära och upphöjelse.
  I detsamma hördes genom den lyckta dörren till drottningens kammare ett
  starkt skrik. Det blef andlöst tyst i salen. Man väntade i största
  spänning att få höra den grofva barnrösten än en gång, och den enda, som
  brast i undersåtlig andakt, var Murre, hvilken gläfste till, då den sett
  en skymt af sin trätobroder, dvärgen, och greps af lust att pröfva sina
  hvassa tänder.
  Barnet -- kungabarnet -- skrek ånyo, och nu brast jublet ut. Man ropade
  högt om hvarandra: »Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!»
  Jungfru Margareta Bielke rodnade af glädje och blygsel, när den liflige
  gref' Nils störtade fram och famnade henne i allas åsyn, innan han begaf
  sig vidare med sitt fröjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men
  jungfru Margareta hade icke behöft hysa några bekymmer för att hofvet i
  detta ögonblick skulle fästa uppmärksamhet vid henne. Från drottningens
  kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet
  annat såg man än budbärarna, som öppnade den snidade ekedörren, innanför
  hvilken den nyfödde furstesonen fanns.
  »Han är luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan,» skrek
  en hofnarr, hvilken trängt sig in till sin älskade härskarinna, trots
  barnamoderskornas kväfda hotelser om ryggbast på det spräckliga sätet.
  Men honom ville ingen tro. Fager och fin måste den lille vara med
  guldgult hår och blå ögon. Annorlunda ville man inte tänka sig honom,
  Gustaf Adolfs son, den store kung Göstas sonsonson.
  Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips änka, ännu klädd i svart dok
  och hvit snibbkrage efter sin make, som dött för fyra år sedan en vinter
  i Riga.
  »Barnet har segerhufva ända från halsen ned till knäna,» sade hon
  upprörd, »det är något förunderligt med det. Aldrig har jag skådat en
  slik liten person förr. Månne vaggan rymmer hans nåde.»
  Alltjämt steg glädjen som skummande mjöd. Man grät och skrattade, och
  midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland
  dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fäktat
  för att bli fri från skälfvan.
  Kajsa-lill glömde en sekund hela den stora tilldragelsen för att
  förstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en ädling efter
  hennes sinne, tänkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svårliga
  att stryka öfver de ljusa lockarna, hvilka föllo ned från hans breda,
  redbara panna. Men hon visste väl, att detta var lättfärdighet. Menade
  Gud så nådeligt med henne, att han skänkte henne honom till make, var
  det en annan sak. Då finge hon ock flyga honom om halsen med alla de
  kärliga ord, hon nu gömde i sitt varma hjärta. Som pärlor i den slutna
  musslan bevarades de där.
  Med ens tystnade jublet; det tassade förskrämdt i rädda hviskningar bort
  till gemakets mörkaste vrår, efter det ett nytt bud ländt från kammaren.
  Till och med på den stolta fru Ebbas ansikte kunde man afläsa
  bestörtning och häpnad, och på sitt kärnspråk sade hon halfhögt till
  Anna Bååt:
  »Fanens koner, dessa barnmoderskor, som löpa stad i ogjordt väder med
  falsk snack. De gifva sig ut för att mycket kunna, och när de så
  pröfvas, taga de en piga för att vara en pilt.»
  Fru Anna hade icke riktigt förstått allt tisslet och tasslet, som följt
  på fröjdelåten. Nu sjönk hon ihop med händerna knäppta mellan
  brokadkjolens styfva veck.
  »O, är det nådiga barnet en -- en flicka,» flämtade hon.
  »Ja, det ser inte bättre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mäla
  det för kungen. Månne en af hennes majestäts tyska pyske skall göra det.
  Nej, men -- sir man på! Där kommer pfalzgrefvinnan med barnet.»
  Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfödda på
  sina armar och gått ut ur drottningens yttre kammare, där alla beskärmat
  sig -- in till drottningen vågade hon sig ej -- Maria Eleonora var
  mycket svag och finge ännu intet annat veta, än att hon gifvit lifvet åt
  en son -- utan direkt till sin högt älskade broder, som också genast såg
  upp mot sin kära Kätchen.
  Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, blå ögon
  fylldes plötsligt af tårar, ty hon tänkte, att den lilla kanske ej
  skulle bli älskad af sin höge fader, och för allt som kärlekslöst
  stöttes bort ömmade Katarina.
  Gustaf Adolf böjde sig öfver det lilla ludna, bruna kräket; det
  blixtrade till i hans lifliga ögon, och törhända töfvade han en sekund,
  innan han tog dottern i sin famn, men eljes förmärktes ingen förundran,
  ingen missräkning hos honom. Han sade genast, och hans röst klang öfver
  salen:
  »Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god
  som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit
  mig henne». Leende tillade han: »Hon blir slug med tiden, ty hon har
  bedragit oss alla.»
  Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestäcket och tog
  henne ånyo till sig med all den moderliga värme, som låg i hennes
  karaktär. Hon hade dessutom själf fem små där hemma på Stegeborg i den
  goda fru Heldins vårdnad, och för deras skull blefvo alla andra barn
  också i hennes ögon dyrbara klenoder. Hon tänkte på sin lille hurtige
  junker Karl och utbrast plötsligt vid minnet af den lycka hon känt, när
  sonen föddes:
  »Min nådige herr broder är ung och äfven dess kärälskliga maka. I fån
  säkerligen glädjen att också hålla en son i edra armar.»
  Öfver konungens ansikte flög ett drag af trötthet och otålighet. De år
  han varit gift med Maria Eleonora hade lärt honom, att ingen fred är
  svårare att få till stånd, än den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han
  förmenade, att ingen bäck kunde löpa stridare än kvinnotårar. Han
  svarade hastigt:
  »Min syster, jag är nöjd. Gud bevare barnet.»
  Katarina hade intet att tillägga. Hon hade så långt hon kunde minnas
  tillbaka haft sin tio år yngre broders förtroende, och hon såg klart in
  i det hjärta, som kunde slå så lidelsefullt under vapenrocken. Hon
  förstod, att vunne han än så många land och riken, sin egen lycka skulle
  han aldrig nå. Som ett irrsken hade den ända från de tidigaste
  barndomsåren lyst och bedragit.
  Hon återvände till kammaren med sin börda, men genom den stängda dörren
  hörde hon, hur de sjöngo »O Gud, vi lofva dig» därute i gemaket. Då föll
  hon på knä bredvid den förgyllda vaggan och instämde i bönen, säker att
  allt var styrdt till det bästa.
   * * * * *
  Drottningen fann sig dock icke lika lätt som konungen i den stora
  missräkningen. Hon ansåg, att ingen moder vore så olycklig som hon, och
  icke ens den kloka, lugna svägerskan kunde denna gång ställa henne till
  freds.
  När Katarina lade den lilla dottern intill henne och med öfvertygelse
  sade: »Se, ett så präktigt barn!» vände Maria Eleonora sig bort och
  skylde sig med silkeslakanen för att slippa skåda denna alltför
  besynnerliga varelse, som hon födt. Hon strök förstulet öfver sina egna
  lena kinder och det glänsande mörka håret. Vacker hade hon varit, vacker
  var hon än. Ingen af de hofvet närstående damerna kunde täfla med henne.
  Hvarför skulle just hon få en så anskrämlig lifsfrukt?
  Men faster Kätchen gaf sig ej så brådt.
  »Hon har sin fars ögon: de stråla redan af skämtan och allvar,» sade hon
  och kysste brordotterns kind.
  »Hvems skinn har hon då, och hvems näsa? -- ett kruthorn är den,» ljöd
  det förbittradt ur himmelssängen: »Jag vånne, hon aldrig blifvit till
  lifvet bevarad.»
  »Tvi för så hädiska ord,» sade Katarina strängt och blickade ängsligt
  mot den lyckta dörren, bakom hvilken hon anade lyssnare, »fägring är en
  gåfva af Gudi, och han tör icke förmena Vasaättlingen den, men bättre är
  ett ädelt och stort sinne, och det förkväfves i sin linda, om icke
  kärlek stödjer det. Förgät icke, eders nåde, att I är moder. Slik
  förglömmelse kunde vålla eder den sorgen, att edert barn en dag ej
  längre hugsar sig vara dotter.»
  Nu frasade det så häftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade
  täckena, att Katarina fann rådligast sluta. Hon gick ur kammaren med den
  lilla prinsessan, icke aktande på svägerskans vredesutbrott. Hon visste
  fuller, att denna nu bet sina hvita tänder in i kudden och snyftade
  himmelshögt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen är som
  flygsanden, den tränger sig fram och fyller de gensträfviga tankarna med
  samvetsömmande oro.
  Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon:
  »Se till, att I finner mäster Zynthius. Drottningen tarfvar hans
  närvaro.»
  Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin
  fromhet mer än en gång stillat drottningens häftiga lynne. Den
  Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket
  att kämpa emot i sitt nya fädernesland, och religionen var hennes enda
  tröst. Hur gladeligt hade hon icke för sex år sedan seglat från
  Braunschweig till Kalmar redd, där de förnämsta svenska herrarna och
  kungen, hennes allra käraste hjärta, togo emot henne. Men knappt hade
  hon hunnit känna värmen i hans famn, förrän han ånyo lämnade henne, allt
  för förmälningshögtidligheternas skull. Ack, hon sporde föga efter pomp
  och lustbarheter, allenast hon hade sin allra käraste herre vid sin
  sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjärta skälft af längtan efter
  honom, och när han nu ånyo drog sina färde, tycktes det henne, att han
  slet detta lilla ömkliga blad ur hennes bröst.
  Väl visste hon, att hennes höge make älskat andra kvinnor före henne men
  han hade huldrikt fägnat henne med ömma försäkringar om att dessa
  svärmerier hört ungdomen till, och hon räddes hvarken fru Ebba Brahes
  ännu beståndande fägring -- änskönt hon var glad, att den blåögda
  grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval -- eller
  den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tillåtit sig just
  detta nådens år att köpa hus vid Stortorget, som för att tränga sig upp
  till slottet. Men nu var drottningen härskarinna där, och hon tillstadde
  ingen att närma sig hennes gemål med kärliga tankar.
  Hennes hvita armar sträcktes uppåt med en famnande rörelse, och hon log
  varmt på ett sätt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt
  intagande.
  I detta ögonblick klappade det sakta på dörren. Maria Eleonoras röda
  läppar skötos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga
  hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till känna.
  Dörren sköts då varligt upp. Hennes majestät hade väntat att få se
  mäster Zynthii kalott och släta ansikte, och hon hade föresatt sig att
  låtsas sofva, men när hon nu hörde klirrandet af sporrar, reste hon sig
  till hälften och blef klart röd på de smala kinderna vid den förnöjliga
  åsynen af kungen själf.
  Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans
  lysande blick, och blodet sjöng i jublande rytm inom henne. Det var dem
  icke tidt förunnadt att råkas allena, men nu skulle hon få hälsa honom
  med sin ömhets lönligaste namn, ohörd af lyssnande öron.
  Han kom raskt fram till sängen och tog hennes båda små utsträckta händer
  i sina som för att värma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden
  starkt flammade i den öppna spisen.
  Hans tunga, hvita ögonlock sänktes inför drottningens trånande, heta
  blick, och han kysste ceremoniöst hennes höga panna.
  »Jag aktade att finna både moder och barn här inne,» sade han med en
  röst, hvilken tycktes värja sig för smekningar.
  Maria Eleonora skiftade färg, och hon svarade misslynt:
  »Jag har lämnat barnet i Katarinas vårdnad. Jag är trött på den
  skrikande ungen med skråpuksanletet.» Häftigt tillade hon: »Skall hon nu
  äfven skilja mig ett fjät från eder ynnest, vånnar jag -- -- --»
  Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill öfver hennes läppar, och hans
  ögon blefvo stränga.
  Hon vek skamsen undan och mumlade med ett skälfvande, tåradt tonfall:
  »Il re d'oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nämna eder
  stenkonung och pliktkonung, ty om hjärtats hetta har I föga vetskap;
  skulle jag ock förbrännas af min sinneslåga, I sporde ej därefter. I har
  barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och många andra. Mig
  förgäter I utan misskund.»
  Den röda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba
  tal, och bröstet häfdes oroligt på ett sätt, som lät konungen förnimma,
  att en känslornas stormgång nalkades. Han hade medel att stilla den, men
  stod dock stel med vänstra handen hvilande mot svärdsfästet, den högra
  instucken i bältet. Emot sin drottning hade han än aldrig brusat ut i
  hetsiga ord och åthäfvor. Ådrorna svällde blåa i den starkt bakåtlutade
  pannan, som blef mörk af inneboende vrede, men intet genmäle kom öfver
  hans slutna läppar.
  Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig
  med en desperat rörelse tillbaka mot kuddarna, fäktande i luften med
  händerna, hvilka liknade två liljor i blåst.
  »I spörjer hvarken efter min harm eller min sorg,» kved hon, »där står I
  som ett af lejonen på slottsbron. Är jag då alls intet för eder.»
  Kungen höjde hufvudet, och hans stämma klang fast och djup:
  »I är mitt barns moder! I är drottning för mitt folk. Gud gifve I ock
  hade vilja att vara detta! -- Och, Maria Eleonora, I är den kvinna, jag
  fäst att i tro och huldhet akta och ära till min död. Låt grillerna
  fara! De anstå eder föga. Jag har kommit för att tala med eder om vårt
  barns namn. Eder medikus har mält, att I nu åter, Herren vare tackad,
  befinner eder vid sunda vätskor och kan på sängen mottaga faddrarnas
  lyckönskningar och gåfvor, som I vet är landets sed. Det är därför vår
  önskan, att den lilla dottern måtte snarliga undfå dopet. Vi vilja kalla
  henne Kristina till åminnelse af min moder.»
  »Kalla henne, hvad eder täckes. Hon är en bom emellan edert hjärta och
  mitt. Jag kan icke älska henne.»
  »Tig med slikt fåvitskt tal,» dundrade konungen med en röst, som kom
  Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skräck. Hon låg orörlig med slutna
  ögon en lång stund. Hätskheten blef till bitter smak i hennes mun, och
  läpparna torkade, förmenade de kyssar, hvilka skulle läskat dem som
  ädlaste vin.
  Gustaf Adolf hade gått mot dörren. Där stannade han dock tvekande. Han
  ångrade sin öfverilning och vände åter. Mildt som en kvinna strök han
  sin gemål öfver kinden och lutade sig ned till henne.
  »I skall icke vara mig gramse,» bad han, »jag vill eder allt väl, och I
  är min hjärtans allra käraste nu som tillförene, det ber jag, att I
  förliter eder uppå.»
  Drottningen satte sig ånyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek
  med konungens spetskrage, och leendet gled fram på hennes ansikte i små
  darrande solglimtar.
  I detsamma förnams ett häftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro,
  att någon med vapenmakt slog in dörren. Gälla rop hveno skrämda om
  hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att någon ond ande
  dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare.
  Maria Eleonora lyssnade i andlös spänning, och blicken lämnade ej den
  dörr, genom hvilken hennes afgudade herre försvunnit. Sekunden därpå
  kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem ställde
  sig den sträfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna läppar
  trycktes samman till en blodlös strimma.
  »Hvad är det, som står på?» sporde drottningen genast.
  Fru Elisabeth Ribbings sammetsgrå, sorgsna ögon svarade före hennes
  stillsamma röst. De lugnade och tröstade, dessa varmt blickande ögon,
  och hennes stämma lydde dem.
  »Eders majestät må vara storligen tillfreds. Den allra nådigaste lilla
  furstinnan har på ett sällsamt sätt undsluppit ett ondt olyckstillbud.
  En stor bjälke föll nyligen ned tätt invid vaggan och hotade att krossa
  det ädla konungabarnet, men himmelen bevarade henne för slik ofärd. Hon
  är fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.»
  En rysning genomilade drottningen, men någon strålande glädje förmärktes
  ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit
  frälsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framför sig.
  »Har icke detta järtecken på något sätt märkt henne?» sporde hon skyggt.
  »Nej, eders nåde.»
  Maria Eleonora vinkade åt hoffruntimret, att hon ville ha fred, och
  jungfru Karin Stenbock skyndade till för att draga samman de tjocka,
  guldsydda sparlakanen.
  Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmästarinna och förtrogna.
  Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjänst under hennes
  durchlauchts hela uppväxttid och visste, när det var klokast att tiga
  eller tala.
  En sekund lyddes hon inåt himmelssängen, och när hon förnam ljudet af en
  knuten hand, som i blind vrede slog mot de pösande bolstrarna, mumlade
  hon halfhögt som för sig själf: »Det var näppeligen annat än trolltyg,
  som fällde den bjälken öfver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand
  med i spelet, när det gäller detta barnet. Varulfven tog hennes hjärta
  före födseln. Så aldrig vinner hon någons kärlek, liksom hon inte heller
  mäktar gifva slik gåfva.»
  Det rasslade mellan brokadhängena och drottningen stack fram hufvudet.
  Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med
  syner och drömmar, och när jungfrusinnet knoppades, blefvo sägnerna och
  legenderna framtidens vise spåmän.
  »Varulfven! Har I sett varulfven här på slottet?» sporde hon med ett
  halft lystet, halft ångestfullt tonfall.
  Den gamla hofmästarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lät
  läderpusten blåsa upp de döende flammorna till skenlif.
  »Hvar såg I honom?»
  »I kungens kammare. Jag kände honom icke strax, ty hans ögonbryn voro ej
  så tätt samväxta som de pläga, och hårtotten mellan skuldrorna kunde jag
  icke skönja, då den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier,
  men så sent en kväll vid Mickelstid såg jag honom krupen ur sin
  människohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa på tre
  ben genom Gröna gången öfver slottskyrkan och tillbaka igen. När han
  vände åter, hade han förbytt djurskinnet mot människohud.»
  »Är detta sant?»
  Drottningen spärrade upp ögonen i skrämsel och fråssande ifver att få
  höra mera. Hon kände en plötslig tillfredsställelse öfver att ej behöfva
  älska denna dotter, som i intet motsvarade hennes förväntningar, och hon
  förstod, hvem hofmästärinnan åsyftade med varulfven; detta gjorde sagan
  så mycket intressantare. Hon ville gärna tro, att denne man, denne
  Oxenstierna, som stod konungen så nära, var ett troll med ledt sinne,
  änskönt han dolde både klor och svans. Och det fanns stunder, då hon
  hatade rikskansleren, därför njöt hon nu som ett oreflekterande barn af
  den klumpiga fabeln.