Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 01

IDUNS ROMANBIBLIOTEK XLVIII


DROTTNING MOI-MÊME

HISTORISK SILHUETT
AF
ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER
BELÖNAD MED HEDERSOMNÄMNANDE VID
IDUNS ROMANPRISTÄFLING 1908

STOCKHOLM
Iduns Redaktion 1909

STOCKHOLM 1909
WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B.


I.
Barnet med segerhufvan.

Olof drängs röda hår fladdrade i den snåla decemberblåsten, och
snögloppet hotade idligen att släcka den fladdrande beckfacklan, som han
höll i vänstra handen, medan han hade den högra parat att genast gripa
om låsvredet på karossdörren, när de höga fruarna kommo ut ur porten.
Sin lufva hade han lämnat kvar uppe på kuskbocken, ty Gud nåde honom, om
han behållit den på, när den stränga fru Ebba närmade sig, och en sådan
omänniska, att han hade tre händer, var han icke.
Länge behöfde emellertid icke Olof vänta, innan trinde Jerker upplät den
tunga, låga ekdörren i porten för de båda förnäma damerna.
Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestalt skymde nästan bort den
lilla blyga och tafatta fru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så
rikskanslerns hustru hon än var, beskedligt makade åt sig och lämnade
Ebba Leijonhufvud till Hörningsholm företrädet.
Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mörk kappa, så
att endast den tunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sin härskarinnas,
fru Ebbas fotpåse, och stod denna ut under kappan på ett sätt, hvilket
så när lockat Olof dräng till vanvördigt grin.
Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftande samman sina veckrika
kjolar så godt det lät sig göra, och kusken, som visste, att det skulle
bära af till »Fyrkanten», manade strax på hästarna.
För fru Ebba var det något nytt och rätt agreabelt att befinna sig i
Stockholm, hvarifrån hon för sex år sedan förvisat både sig själf och
sin andre man, den snälle, medgörlige Klas Karlsson Horn. Han måste
något hufvudstupa lämna den silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fru
Ebba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdiga grefvinnorna
Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens
hustru, hade hon ansetts som Sveriges första grefvinna, och hon tänkte
så förblifva till sin död.
Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid stått på
vänskaplig fot, och när nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne
vara henne ett kraftigt stöd under hennes käre herres frånvaro, kunde
hon detta intet neka utan hade till och med lämnat sina gårdar och
flyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarne hade hus vid
Kinstugatan.
Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppe i »Fyrkanten». Drottningen
skulle få en tronarfvinge, och denna gång hade alla tecken tydt på, att
det skulle bli en son, och vid slik märklig händelse måste högadelns
fruar samlas omkring drottningen och hålla allt ondt och farligt borta
med sina böner.
Nu -- klockan var väl sex om kvällen -- hade ett ilbud kommit från
slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestäts stund var för
visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och
drängar eldade upp hennes egna gemak.
Medan karossen skakade fram på de mörka, gropiga gatorna, samspråkade de
båda damerna med höjda röster, ty trots snön bullrade de tunga hjulen
erbarmligt mot kullerstenarna. En tämligen lång och oangenäm omväg måste
ock tagas då nybyggnaden i Sankt Niklas' brink hindrade all körsel.
Det var anno 1626, och naturligtvis talade man därför om eröfringen af
Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne så många gods, gårdar och
dyrbarheter i handom.
Fru Ebba hade denna samma dag anländt från Tullgarn, och liflig som hon
var, ville hon strax ha reda på händelsernas gång.
»Hans majestät kungen har varit min käre herre mycket nådig,» berättade
fru Anna blygsamt, liksom rädd att på något sätt förhäfva sig eller fara
med uppblåst skryt. »Han har skänkt honom både Volmars och Vendens gods
i Liffland.»
»Ja, fuller torde herr Axel vara förtjänt af slika vedermälen,» inföll
fru Ebba rappt, »han är kungahuset en tro man.»
»Det är han för visso,» medgaf fru Anna lyckligt, »men,» tillade hon
suckande, »hårdt är det, att han så tidt skall vara ur landet för de
många krigens skull. Nu är han i Preussen, och Gud den högste vet, när
jag ser honom igen.»
»Tocket får man vänja sig vid,» genmälde fru Ebba. »I har ju edra barn
att fröjdas åt. Jungfru Kristina är allaredan giftasvuxen. Hade jag min
Annika-lill så långt! Men Herren vete, om jag någonsin får se henne växa
upp till jungfru, och hon är min enda.»
»Är hon immer lika svag till hälsan?» sporde fru Anna deltagande.
»Ja, intet hjälper. Jag har låtit henne dricka mjöd med rå saffran och
bomolja. Kryddadt vin och bärnstensolja har jag ock pröfvat, och
dagligen har jag gifvit henne att tugga på tormentillarot.»
I sin moderliga ängslan glömde fru Ebba för en stund alla andra
angelägenheter. Lilla Anna var värmen i hennes sinne, blomman från
ungdomsdrömmarnas Eden.
»Ja, här är fast bedröflig ynkedom, hvart man sig vänder,» inföll fru
Anna, som alltid hade lätt för det gråtmilda. »Vår nådige konung har ju
skälfvosot, och hennes majestät lärer det vara så illa med, att hon icke
annat beställer än gråter och jämrar sig.»
»Hon baxnar törhända för att också detta barnet skall dö; hennes
lifsfrukt tyckes icke ärft Vasakraft,» sade fru Ebba, och som hon i
detsamma vid en krängning af karossen stötte hufvudet emot väggen,
tillade hon retad: »Tag mig fanen, har I icke lika förbåldt eländiga
vägar här som ute i bygden.»
Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den
myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och återtog: »Nå, hur
löper nu Vasaelden och det Brandenburgska tåreslasket samman? Hans
majestät får väl hålla sin husfru med det syndiga spektakel, som är
hennes lust, dvärgar och hofnarrar. Tvi för tockna barnsligheter, men
det tyska sinnelaget trifves bäst med lappri och joller.»
Fru Anna såg så förskräckt upp, som hade hon väntat, att vagnen skulle
remna vid detta gudlösa tal, men när intet trolltyg förspordes och
hennes gäst satt där lika säker och karsk som nyss, vågade hon bidraga
till krönikan och hviskande erkänna, att hon en gång hört Gustaf Adolf
säga till hennes käre herre: »Jag har visserligen mitt huskors, som
trycker, men det förhindrar mig från att blifva öfvermodig.»
De hade nu hunnit till sitt mål, och sedan de lämnat karossen bland de
andra adliga ekipagen på yttre borggården, hvilken vimlade af stallare
och knektar, gingo de uppför fritrappan och genom trumpetaregången, där
lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klänningarna,
innan de fortsatte uppför nya trappor, där drabanter stodo högresta och
stela i alla vinklar, och där pager, pigor och drängar så snabbt lupo
fram och åter, att ljusen i plåtarna fläktade för luftdraget.
I maket med de planeter utanför drottningens kamrar var hoffruntimret
samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos
drottningen, men här funnos förnämliga fruar nog ändå och blomstrande
unga jungfrur af landets ädlaste släkter.
Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes
farsyster, gamla drottning Karin ändat sina dagar, kommit till det unga
hofvet, där hon trifdes i allo måtto, änskönt hon sedigt höll sig på
stort afstånd från drottningens tyska konstmakarefölje. Nu gjorde hon
all sin flit för att hindra en dvärg, klädd i grön taft och
karmosinsammet samt med gyllene bjällerringar kring midja och ben, att
reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att skälla och nafsa.
Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som stått fördjupad i allvarligt samtal
med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att
bestryka sitt ansikte med mjölk, tagen från en kvinna, hvilken födt
piltebarn, vände sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli
dvärgen kvitt med ett myndigt: »Gack eder väg, I spratteldocka!»
Men dvärgen hade icke väl kilat undan, förrän ett par narrar med fasliga
skråpukar stego in och skrämde hoffruntimret. Fru Anna Bååt skrek högt
och skylde sin lilla person i en fönstersmyg bakom de guldfransade
gardinerna, men fru Ebba visste bättre råd. Med sin stora, kraftiga hand
makade hon först den ene, sedan den andre mot dörren och sade kärft:
»Här är intet gyckel före i denna stund, och eder tyska rotvälska
förlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges
blifvande kung.»
I ett hörn af gemaket sutto vid ett bord, på hvilket en stjärnkarta var
utbredd, den lärde magister Forsius, Tycho Brahes lärjunge Schomerus och
den berömde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck.
Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhögt sina
iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjärnorna syntes det dem
omöjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle
dö.
Forsius strök öfver sitt släta, tunna hår och jämkade den oglättade
kragen bättre tillrätta, innan han med siareton yttrade:
»Men får detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder däraf något
stort.»
Franck såg ned på papperet, där han antecknat sig till minnes
stjärnornas ställning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och
Mars voro samlade i närheten af Regulus i Lejonets hjärta. Detta tydde
på stordåd, på ära och upphöjelse.
I detsamma hördes genom den lyckta dörren till drottningens kammare ett
starkt skrik. Det blef andlöst tyst i salen. Man väntade i största
spänning att få höra den grofva barnrösten än en gång, och den enda, som
brast i undersåtlig andakt, var Murre, hvilken gläfste till, då den sett
en skymt af sin trätobroder, dvärgen, och greps af lust att pröfva sina
hvassa tänder.
Barnet -- kungabarnet -- skrek ånyo, och nu brast jublet ut. Man ropade
högt om hvarandra: »Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!»
Jungfru Margareta Bielke rodnade af glädje och blygsel, när den liflige
gref' Nils störtade fram och famnade henne i allas åsyn, innan han begaf
sig vidare med sitt fröjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men
jungfru Margareta hade icke behöft hysa några bekymmer för att hofvet i
detta ögonblick skulle fästa uppmärksamhet vid henne. Från drottningens
kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet
annat såg man än budbärarna, som öppnade den snidade ekedörren, innanför
hvilken den nyfödde furstesonen fanns.
»Han är luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan,» skrek
en hofnarr, hvilken trängt sig in till sin älskade härskarinna, trots
barnamoderskornas kväfda hotelser om ryggbast på det spräckliga sätet.
Men honom ville ingen tro. Fager och fin måste den lille vara med
guldgult hår och blå ögon. Annorlunda ville man inte tänka sig honom,
Gustaf Adolfs son, den store kung Göstas sonsonson.
Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips änka, ännu klädd i svart dok
och hvit snibbkrage efter sin make, som dött för fyra år sedan en vinter
i Riga.
»Barnet har segerhufva ända från halsen ned till knäna,» sade hon
upprörd, »det är något förunderligt med det. Aldrig har jag skådat en
slik liten person förr. Månne vaggan rymmer hans nåde.»
Alltjämt steg glädjen som skummande mjöd. Man grät och skrattade, och
midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland
dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fäktat
för att bli fri från skälfvan.
Kajsa-lill glömde en sekund hela den stora tilldragelsen för att
förstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en ädling efter
hennes sinne, tänkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svårliga
att stryka öfver de ljusa lockarna, hvilka föllo ned från hans breda,
redbara panna. Men hon visste väl, att detta var lättfärdighet. Menade
Gud så nådeligt med henne, att han skänkte henne honom till make, var
det en annan sak. Då finge hon ock flyga honom om halsen med alla de
kärliga ord, hon nu gömde i sitt varma hjärta. Som pärlor i den slutna
musslan bevarades de där.
Med ens tystnade jublet; det tassade förskrämdt i rädda hviskningar bort
till gemakets mörkaste vrår, efter det ett nytt bud ländt från kammaren.
Till och med på den stolta fru Ebbas ansikte kunde man afläsa
bestörtning och häpnad, och på sitt kärnspråk sade hon halfhögt till
Anna Bååt:
»Fanens koner, dessa barnmoderskor, som löpa stad i ogjordt väder med
falsk snack. De gifva sig ut för att mycket kunna, och när de så
pröfvas, taga de en piga för att vara en pilt.»
Fru Anna hade icke riktigt förstått allt tisslet och tasslet, som följt
på fröjdelåten. Nu sjönk hon ihop med händerna knäppta mellan
brokadkjolens styfva veck.
»O, är det nådiga barnet en -- en flicka,» flämtade hon.
»Ja, det ser inte bättre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mäla
det för kungen. Månne en af hennes majestäts tyska pyske skall göra det.
Nej, men -- sir man på! Där kommer pfalzgrefvinnan med barnet.»
Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfödda på
sina armar och gått ut ur drottningens yttre kammare, där alla beskärmat
sig -- in till drottningen vågade hon sig ej -- Maria Eleonora var
mycket svag och finge ännu intet annat veta, än att hon gifvit lifvet åt
en son -- utan direkt till sin högt älskade broder, som också genast såg
upp mot sin kära Kätchen.
Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, blå ögon
fylldes plötsligt af tårar, ty hon tänkte, att den lilla kanske ej
skulle bli älskad af sin höge fader, och för allt som kärlekslöst
stöttes bort ömmade Katarina.
Gustaf Adolf böjde sig öfver det lilla ludna, bruna kräket; det
blixtrade till i hans lifliga ögon, och törhända töfvade han en sekund,
innan han tog dottern i sin famn, men eljes förmärktes ingen förundran,
ingen missräkning hos honom. Han sade genast, och hans röst klang öfver
salen:
»Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god
som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit
mig henne». Leende tillade han: »Hon blir slug med tiden, ty hon har
bedragit oss alla.»
Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestäcket och tog
henne ånyo till sig med all den moderliga värme, som låg i hennes
karaktär. Hon hade dessutom själf fem små där hemma på Stegeborg i den
goda fru Heldins vårdnad, och för deras skull blefvo alla andra barn
också i hennes ögon dyrbara klenoder. Hon tänkte på sin lille hurtige
junker Karl och utbrast plötsligt vid minnet af den lycka hon känt, när
sonen föddes:
»Min nådige herr broder är ung och äfven dess kärälskliga maka. I fån
säkerligen glädjen att också hålla en son i edra armar.»
Öfver konungens ansikte flög ett drag af trötthet och otålighet. De år
han varit gift med Maria Eleonora hade lärt honom, att ingen fred är
svårare att få till stånd, än den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han
förmenade, att ingen bäck kunde löpa stridare än kvinnotårar. Han
svarade hastigt:
»Min syster, jag är nöjd. Gud bevare barnet.»
Katarina hade intet att tillägga. Hon hade så långt hon kunde minnas
tillbaka haft sin tio år yngre broders förtroende, och hon såg klart in
i det hjärta, som kunde slå så lidelsefullt under vapenrocken. Hon
förstod, att vunne han än så många land och riken, sin egen lycka skulle
han aldrig nå. Som ett irrsken hade den ända från de tidigaste
barndomsåren lyst och bedragit.
Hon återvände till kammaren med sin börda, men genom den stängda dörren
hörde hon, hur de sjöngo »O Gud, vi lofva dig» därute i gemaket. Då föll
hon på knä bredvid den förgyllda vaggan och instämde i bönen, säker att
allt var styrdt till det bästa.
* * * * *
Drottningen fann sig dock icke lika lätt som konungen i den stora
missräkningen. Hon ansåg, att ingen moder vore så olycklig som hon, och
icke ens den kloka, lugna svägerskan kunde denna gång ställa henne till
freds.
När Katarina lade den lilla dottern intill henne och med öfvertygelse
sade: »Se, ett så präktigt barn!» vände Maria Eleonora sig bort och
skylde sig med silkeslakanen för att slippa skåda denna alltför
besynnerliga varelse, som hon födt. Hon strök förstulet öfver sina egna
lena kinder och det glänsande mörka håret. Vacker hade hon varit, vacker
var hon än. Ingen af de hofvet närstående damerna kunde täfla med henne.
Hvarför skulle just hon få en så anskrämlig lifsfrukt?
Men faster Kätchen gaf sig ej så brådt.
»Hon har sin fars ögon: de stråla redan af skämtan och allvar,» sade hon
och kysste brordotterns kind.
»Hvems skinn har hon då, och hvems näsa? -- ett kruthorn är den,» ljöd
det förbittradt ur himmelssängen: »Jag vånne, hon aldrig blifvit till
lifvet bevarad.»
»Tvi för så hädiska ord,» sade Katarina strängt och blickade ängsligt
mot den lyckta dörren, bakom hvilken hon anade lyssnare, »fägring är en
gåfva af Gudi, och han tör icke förmena Vasaättlingen den, men bättre är
ett ädelt och stort sinne, och det förkväfves i sin linda, om icke
kärlek stödjer det. Förgät icke, eders nåde, att I är moder. Slik
förglömmelse kunde vålla eder den sorgen, att edert barn en dag ej
längre hugsar sig vara dotter.»
Nu frasade det så häftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade
täckena, att Katarina fann rådligast sluta. Hon gick ur kammaren med den
lilla prinsessan, icke aktande på svägerskans vredesutbrott. Hon visste
fuller, att denna nu bet sina hvita tänder in i kudden och snyftade
himmelshögt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen är som
flygsanden, den tränger sig fram och fyller de gensträfviga tankarna med
samvetsömmande oro.
Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon:
»Se till, att I finner mäster Zynthius. Drottningen tarfvar hans
närvaro.»
Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin
fromhet mer än en gång stillat drottningens häftiga lynne. Den
Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket
att kämpa emot i sitt nya fädernesland, och religionen var hennes enda
tröst. Hur gladeligt hade hon icke för sex år sedan seglat från
Braunschweig till Kalmar redd, där de förnämsta svenska herrarna och
kungen, hennes allra käraste hjärta, togo emot henne. Men knappt hade
hon hunnit känna värmen i hans famn, förrän han ånyo lämnade henne, allt
för förmälningshögtidligheternas skull. Ack, hon sporde föga efter pomp
och lustbarheter, allenast hon hade sin allra käraste herre vid sin
sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjärta skälft af längtan efter
honom, och när han nu ånyo drog sina färde, tycktes det henne, att han
slet detta lilla ömkliga blad ur hennes bröst.
Väl visste hon, att hennes höge make älskat andra kvinnor före henne men
han hade huldrikt fägnat henne med ömma försäkringar om att dessa
svärmerier hört ungdomen till, och hon räddes hvarken fru Ebba Brahes
ännu beståndande fägring -- änskönt hon var glad, att den blåögda
grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval -- eller
den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tillåtit sig just
detta nådens år att köpa hus vid Stortorget, som för att tränga sig upp
till slottet. Men nu var drottningen härskarinna där, och hon tillstadde
ingen att närma sig hennes gemål med kärliga tankar.
Hennes hvita armar sträcktes uppåt med en famnande rörelse, och hon log
varmt på ett sätt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt
intagande.
I detta ögonblick klappade det sakta på dörren. Maria Eleonoras röda
läppar skötos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga
hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till känna.
Dörren sköts då varligt upp. Hennes majestät hade väntat att få se
mäster Zynthii kalott och släta ansikte, och hon hade föresatt sig att
låtsas sofva, men när hon nu hörde klirrandet af sporrar, reste hon sig
till hälften och blef klart röd på de smala kinderna vid den förnöjliga
åsynen af kungen själf.
Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans
lysande blick, och blodet sjöng i jublande rytm inom henne. Det var dem
icke tidt förunnadt att råkas allena, men nu skulle hon få hälsa honom
med sin ömhets lönligaste namn, ohörd af lyssnande öron.
Han kom raskt fram till sängen och tog hennes båda små utsträckta händer
i sina som för att värma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden
starkt flammade i den öppna spisen.
Hans tunga, hvita ögonlock sänktes inför drottningens trånande, heta
blick, och han kysste ceremoniöst hennes höga panna.
»Jag aktade att finna både moder och barn här inne,» sade han med en
röst, hvilken tycktes värja sig för smekningar.
Maria Eleonora skiftade färg, och hon svarade misslynt:
»Jag har lämnat barnet i Katarinas vårdnad. Jag är trött på den
skrikande ungen med skråpuksanletet.» Häftigt tillade hon: »Skall hon nu
äfven skilja mig ett fjät från eder ynnest, vånnar jag -- -- --»
Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill öfver hennes läppar, och hans
ögon blefvo stränga.
Hon vek skamsen undan och mumlade med ett skälfvande, tåradt tonfall:
»Il re d'oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nämna eder
stenkonung och pliktkonung, ty om hjärtats hetta har I föga vetskap;
skulle jag ock förbrännas af min sinneslåga, I sporde ej därefter. I har
barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och många andra. Mig
förgäter I utan misskund.»
Den röda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba
tal, och bröstet häfdes oroligt på ett sätt, som lät konungen förnimma,
att en känslornas stormgång nalkades. Han hade medel att stilla den, men
stod dock stel med vänstra handen hvilande mot svärdsfästet, den högra
instucken i bältet. Emot sin drottning hade han än aldrig brusat ut i
hetsiga ord och åthäfvor. Ådrorna svällde blåa i den starkt bakåtlutade
pannan, som blef mörk af inneboende vrede, men intet genmäle kom öfver
hans slutna läppar.
Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig
med en desperat rörelse tillbaka mot kuddarna, fäktande i luften med
händerna, hvilka liknade två liljor i blåst.
»I spörjer hvarken efter min harm eller min sorg,» kved hon, »där står I
som ett af lejonen på slottsbron. Är jag då alls intet för eder.»
Kungen höjde hufvudet, och hans stämma klang fast och djup:
»I är mitt barns moder! I är drottning för mitt folk. Gud gifve I ock
hade vilja att vara detta! -- Och, Maria Eleonora, I är den kvinna, jag
fäst att i tro och huldhet akta och ära till min död. Låt grillerna
fara! De anstå eder föga. Jag har kommit för att tala med eder om vårt
barns namn. Eder medikus har mält, att I nu åter, Herren vare tackad,
befinner eder vid sunda vätskor och kan på sängen mottaga faddrarnas
lyckönskningar och gåfvor, som I vet är landets sed. Det är därför vår
önskan, att den lilla dottern måtte snarliga undfå dopet. Vi vilja kalla
henne Kristina till åminnelse af min moder.»
»Kalla henne, hvad eder täckes. Hon är en bom emellan edert hjärta och
mitt. Jag kan icke älska henne.»
»Tig med slikt fåvitskt tal,» dundrade konungen med en röst, som kom
Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skräck. Hon låg orörlig med slutna
ögon en lång stund. Hätskheten blef till bitter smak i hennes mun, och
läpparna torkade, förmenade de kyssar, hvilka skulle läskat dem som
ädlaste vin.
Gustaf Adolf hade gått mot dörren. Där stannade han dock tvekande. Han
ångrade sin öfverilning och vände åter. Mildt som en kvinna strök han
sin gemål öfver kinden och lutade sig ned till henne.
»I skall icke vara mig gramse,» bad han, »jag vill eder allt väl, och I
är min hjärtans allra käraste nu som tillförene, det ber jag, att I
förliter eder uppå.»
Drottningen satte sig ånyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek
med konungens spetskrage, och leendet gled fram på hennes ansikte i små
darrande solglimtar.
I detsamma förnams ett häftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro,
att någon med vapenmakt slog in dörren. Gälla rop hveno skrämda om
hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att någon ond ande
dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare.
Maria Eleonora lyssnade i andlös spänning, och blicken lämnade ej den
dörr, genom hvilken hennes afgudade herre försvunnit. Sekunden därpå
kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem ställde
sig den sträfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna läppar
trycktes samman till en blodlös strimma.
»Hvad är det, som står på?» sporde drottningen genast.
Fru Elisabeth Ribbings sammetsgrå, sorgsna ögon svarade före hennes
stillsamma röst. De lugnade och tröstade, dessa varmt blickande ögon,
och hennes stämma lydde dem.
»Eders majestät må vara storligen tillfreds. Den allra nådigaste lilla
furstinnan har på ett sällsamt sätt undsluppit ett ondt olyckstillbud.
En stor bjälke föll nyligen ned tätt invid vaggan och hotade att krossa
det ädla konungabarnet, men himmelen bevarade henne för slik ofärd. Hon
är fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.»
En rysning genomilade drottningen, men någon strålande glädje förmärktes
ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit
frälsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framför sig.
»Har icke detta järtecken på något sätt märkt henne?» sporde hon skyggt.
»Nej, eders nåde.»
Maria Eleonora vinkade åt hoffruntimret, att hon ville ha fred, och
jungfru Karin Stenbock skyndade till för att draga samman de tjocka,
guldsydda sparlakanen.
Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmästarinna och förtrogna.
Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjänst under hennes
durchlauchts hela uppväxttid och visste, när det var klokast att tiga
eller tala.
En sekund lyddes hon inåt himmelssängen, och när hon förnam ljudet af en
knuten hand, som i blind vrede slog mot de pösande bolstrarna, mumlade
hon halfhögt som för sig själf: »Det var näppeligen annat än trolltyg,
som fällde den bjälken öfver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand
med i spelet, när det gäller detta barnet. Varulfven tog hennes hjärta
före födseln. Så aldrig vinner hon någons kärlek, liksom hon inte heller
mäktar gifva slik gåfva.»
Det rasslade mellan brokadhängena och drottningen stack fram hufvudet.
Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med
syner och drömmar, och när jungfrusinnet knoppades, blefvo sägnerna och
legenderna framtidens vise spåmän.
»Varulfven! Har I sett varulfven här på slottet?» sporde hon med ett
halft lystet, halft ångestfullt tonfall.
Den gamla hofmästarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lät
läderpusten blåsa upp de döende flammorna till skenlif.
»Hvar såg I honom?»
»I kungens kammare. Jag kände honom icke strax, ty hans ögonbryn voro ej
så tätt samväxta som de pläga, och hårtotten mellan skuldrorna kunde jag
icke skönja, då den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier,
men så sent en kväll vid Mickelstid såg jag honom krupen ur sin
människohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa på tre
ben genom Gröna gången öfver slottskyrkan och tillbaka igen. När han
vände åter, hade han förbytt djurskinnet mot människohud.»
»Är detta sant?»
Drottningen spärrade upp ögonen i skrämsel och fråssande ifver att få
höra mera. Hon kände en plötslig tillfredsställelse öfver att ej behöfva
älska denna dotter, som i intet motsvarade hennes förväntningar, och hon
förstod, hvem hofmästärinnan åsyftade med varulfven; detta gjorde sagan
så mycket intressantare. Hon ville gärna tro, att denne man, denne
Oxenstierna, som stod konungen så nära, var ett troll med ledt sinne,
änskönt han dolde både klor och svans. Och det fanns stunder, då hon
hatade rikskansleren, därför njöt hon nu som ett oreflekterande barn af
den klumpiga fabeln.