Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 04

Total number of words is 4575
Total number of unique words is 1860
25.8 of words are in the 2000 most common words
34.9 of words are in the 5000 most common words
40.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
de snöhöljda taken och frammanade med tillhjälp af den rakt uppstigande
röken ur skorstenarna de sällsammaste ljuseffekter. Invid husväggarna åt
norr sträckte sig likblåa, kalla skuggor varslande om ny frost.
De tvenne småsvenner, som med mössorna i hand flåsande sprungo efter
hoffruntimrets slädar, längtade storliga att få komma utom stadens hank
och stör, ty då skulle de tillåtas klifva upp på den andra slädmeden.
Detta lopp i snön var föga behagligt, änskönt det värmde. I
drabantkammarn på slottet, »stengolfvet» så kallad, hade rådt en bister
kyla under natten, och deras lemmar voro ännu stela.
När släden svängde om vid Norreport, kastade Ebba Sparre en blick på det
nya De la Gardieska palatset Makalös. Hon erinrade sig det lysande
bröllop, hon där i fjol bivånat, då Maria Sofia gifte sig med Gösta
Oxenstierna. Då hade det gått mäkta muntert och storståtligt till, och
den sextonåriga bruden var fager att åse. Nu till julen hade fältherrens
dragit åstad till Jakobsdal för att stanna där i all enslighet. Gamle
gref Jakob var svårt angripen af ögonsjukan, och fru Ebba ville fast
intet annat beställa än vårda honom. Förunderliga hade de ödets vägar
varit, på hvilka hon färdats fram den stolta Ebba Brahe, tänkte den unga
hofjungfrun. Mycket hade hon fått erfara i lifvet, och sällan hade
glädjen bjudit sig som hennes gäst. Hon kände en sekunds ängslan öfver
att vara namne till den pröfvade grefvinnan. Men allvaret fläktade
endast helt lätt öfver hennes tinningar. Hon hade intet att frukta.
Framför henne på den hvita hästen red som ett lyckans förebud hennes
höga beskyddarinna drottningen, och hon skulle aldrig öfvergifva henne.
Just nu vände Kristina sig om och nickade åt la belle comtesse med
leende ögon och mun.
Hon hade saktat ridten och var nu så nära, att hon kunde ropa åt sitt
sällskap:
»Så här skulle jag vilja rida landet rundt och stanna, hvar mig lyste.»
De blå ögonen strålade, och Marie Euphrosyne såg plötsligt, att hennes
kusin var vacker, när hennes ansikte som nu fått färg och värme.
Uttrycket skiftade så snabbt som tankarna föddes, men det trumpna
allvar, som kunde förfula Kristinas drag, syntes dock i denna stund ej
skymten af. Hon såg så lycklig och tillfreds ut, som om en extra
förnöjelig dag väntade henne.
Själf satt Marie Euphrosyne med den smala, af kölden rödblå nästippen
tryckt mot den ofantliga muffens kant, och gång efter annan sökte hon
gnida kinderna röda, då hon väl visste, att den grålilakulör de antagit
var föga klädsam.
Hennes hjärta bultade hårdt under korsetten, och hon plågades af ett
slags dvalfrusen längtan, som endast en förmådde töa upp. Så långt hon
kunde minnas tillbaka, hade gref Magnus, hennes käre broder Karl Gustafs
studerkamrat, varit henne öfvermåttan kär, och hela den tid han nu
vistats i främmande länder, hade hon genom hans goda syster Maria Sofia
förskaffat sig tidender och vetskap om barndomsvännen. Fru Ebba hade
städse visat henne stor huldhet och gärna sett, att hon så flitigt
plägade umgänge med hennes glada Maja-Fia. Och hon hade förtalt henne
mycket om den öfver allt älskade sonens vandringar.
I den lilla brefkammaren på Makalös hade fru Ebba fört in henne och ur
det silfverbeslagna schatullet framtagit de skrifvelser, hvilka för
Marie Euphrosyne voro underbart fängslande sagor. Hon brukade sitta på
den låga pallen vid grefvinnans fötter och sluta ögonen, medan denna
läste om gref Magnus' besök hos den store Mazarin, om hans seger vid
ringränningen, då änkedrottning Anna själf fäste pärlkransen på hans
bröst, och ändtligen om hans längtan till hemmet. Detta följde som en
liten urblekt och hänglömd rad, alltför fattig att tåla jämförelse i
uttryckens styrka med beskrifningarna på lustbarheter och ärebetygelser.
En enda gång hade Marie Euphrosyne vågat sända en hälsning i Maria
Sofias bref, och i vakna drömmar hviskade hon sig sedan det så otåligt
väntade svaret. Sirligt och korrekt skulle de få orden stå på papperet,
och allenast hon kunde ana, att de som brefdufvorna buro ett kärt
budskap under den stora, skylande kragen ... Hon hade fått bida
förgäfves. Hälsningen kom icke.
Nu skulle hon snarligen återse honom. Hugsade han månne sin lilla
leksyster? Slädarna hade nu hunnit utom tullen, och bjällrorna klingade
friskare och starkare här ute i skogslugnet än de gjort inne i stadens
larm. Småsvennerna hoppade belåtet upp på meden, blossande efter
kroppsrörelsen. De glada gossögonen påminte om starens muntra blick, och
deras humör liknade också den orädda vårbudbärarens.
Kristina var alltjämt först. Hon hade återtagit sin halsbrytande,
framsprängande ridt, och hennes uppvaktande förmådde näppeligen följa.
Själf satt hon helt obesväradt i sadeln och tycktes icke känna någon
trötthet. Hon såg sig ej mycket omkring. Det hvita, insomnade landskapet
med de vakande furorna och granarna som hedersvakt, tilltalade henne
föga. Där en krans af gamla, snöiga granar stodo omkring en liten ung
och smidig enbuske, hejdade hon sig dock ett ögonblick och skrattade
högt.
För sann, var det icke rådskammarens spegelbild! Där stodo alla de kloka
gubbarna i de ärevördiga perukerna och midt i kretsen drottningen --
enen! De skrofliga furornas välde skulle dock brådt ändas, och snart
finge man skåda dem knäckta, med årsringarna vända till väders.
Enen var ej god att komma för när. Stickas kunde den, och härdig var
den, som kunnat sträfva sig fram i slik af de mäktiga träden utsugen
jordmån.
Hon lät ridspöt hvina, och hästen flög ånyo frustande och med rimfrostig
fradga omkring munnen framåt vägen. Men denna syntes snart drottningen
för befaren och slät. Hon satte öfver en gärdesgård, tumlade in på ett
fält och lämnade hoffruntimret åt sitt öde.
Emellertid hade hon misstagit sig om riktningen, och när hennes löddrige
trafvare sprängde upp på Jakobsdals gård, voro följets hästar och slädar
satta i skjul. Men fältherrens hela hofstat var på benen för att mottaga
den allranådigaste ryttarinnan och nedanför trappan, hvilken ledde upp
till den af flyglar begränsade borggården, stodo med blottadt hufvud
husets båda hemmavarande söner.
Kristina nickade vänligt och kamratligt åt den femtonårige gref Jakob,
hvilken tidigare varit hennes page och deltagit i många muntra jakter
och äfventyr.
»Väl mött, lille Jakob,» log hon, »vi se med glädje, att fjunet på hakan
växer till värdig borst. Rätt så. I har vår nåd, lille man, och skall
icke förgätas den stund vi få i sinnet, att läna regeringen färskt
virke.»
Med en djärf sats dref hon hästen uppför trappan och skulle antagligen
ha gjort en svårartad kullerbytta, om icke en fin hand med muskler af
stål fattat i betslet och ryckt det skrämda, skälfvande djuret upp på
borggårdens stengolf af svarta och hvita rutor. Samma hand hölls sedan
redo att stödja drottningens fot, när hon hoppade af och ändtligen
riktades Kristinas uppmärksamhet på den ödmjuka och tjänstvilliga
handens ägare.
Ett skimmer af tillfredsställelse smekte bort från hennes ansikte den
karlavulna sträfhet, som vanställt det under de sista minuterna, då
hästen retat henne genom sin uppstudsighet. Hennes stora, klara ögon,
hvilka tycktes dricka in solljuset i sina hvälfda skålar, kastade en
snabb, lysande blick på den unge ädlingen, som djupt bugande, ridderligt
förnäm och ståtlig stod framför henne.
»Där är således vandringsmannen,» sade hon glädtigt. »I har icke
förgätit svenskmannamod i Louvrens salar, märker jag. Välkommen åter,
gref Magnus, också här skall I finna en drottning väl affektionerad i
edra intressen.»
»Jag har brunnit af längtan att få lägga mitt lif för eders majestäts
fötter,» genmälte Magnus Gabriel De la Gardie knäböjande.
»Lif vill jag ej taga, min vän. I må hugsa, att för en kvinna -- vare
sig på tronen eller i kojan -- har instrumentum Pacis den ljufligaste
tonen. Dock gifver jag eder till känna, att I från denna stund i krig
eller fred kan vara förvissad om min besynnerliga ynnest.»
Grefve Magnus reste sig, sedan han upprepade gånger kysst drottningens
hand och beledsagade henne under stora vördnadsbetygelser till porten,
där gamle gref Jakob stod och stirrade blindt ut mot den lifliga scenen.
Han stöddes af sin högväxta, kraftfulla maka. Bakom dem stod en hel
skara ungdom, bland dessa äfven den smala, stillsamma Marie Euphrosyne.
Hennes blekröda läppar, skapade utan att guden Amors båge fått stå
modell, öppnades och slötos som om orden velat pressa sig fram med
lavinstyrka, men hastigt hållits tillbaka. Hennes vänstra hand fasthöll
en schal öfver bröstet, den högra nöp sedesamt i den vida kjolen, som
snarliga skulle lyftas för att underlätta den sirliga hofnigningen.
Hon såg oafvändt på de två, som närmade sig därute på den breda mattan
af strömmande solflöde. Och med snabb kvinnlig elakhet undrade hon, om
gref Magnus förmärkte drottningens beklagliga snedhet i den ena
skuldran. Hade hon allenast velat bruka de franska hälarna, skulle detta
lyte fuller kunnat fördöljas, men hennes höga nåde ville ej tro, att
något var vank och brist hos en så alltför fullkomlig person.
Nej, grefven märkte säkerligen intet. Han talade så lifligt, att den
ljusa, yfviga lockperuken slog honom om öronen, och hans händer
beskrefvo cirklar i luften.
De gingo helt långsamt, passerande ruta efter ruta med dröjande steg.
Plymen i Kristinas hatt hängde tung, som besållad af tusen diamanter,
egentligen var det små isnålar, som fastnat i fjädrarna. Hufvudbonaden
besvärade henne, hon slet af den och kastade den med en spark upp till
lilla Kerstin De la Gardie.
När de voro midt för ingången, tog hon grefvens arm och vände honom på
det sättet om.
»Vi vilja höra mera om Louis och om hela detta vidunderliga Paris. Vet
I, att min högsta traktan är att förvandla det gamla Sverige till ett
lika mäktigt kunskapsrike, och vi ha låtit inbjuda lärde män från flera
länder. En dag skall Sveriges namn bäras på ryktets oblodiga vingar,
allenast nämndt som ett vetenskapernas och odlingens blomsterland.»
»När dess höga drottning själf är dess gifmilda Fortuna, ur hvilkens
ymnighetshorn flödar den essentia scientiarum, hvars doft är
förnöjligare än rosens och salvians, torde detta mål ej vara fjärran.»
»Edert smicker är för bålstort, min bäste grefve. Har Gallien ej skänkt
eder mera eteriska oljor att droppa i det attiska saltet,» sporde
Kristina skrattande, men hennes blick var med ett öfvermåttan blidt
uttryck riktad på den unge ädlingen, hvilken höfviskt höll sig två steg
ifrån henne.
»Eders majestät täcktes döma mig mildt och ej förundras öfver, att min
tunga stammar och brukar föga manerliga yttranden i denna stund,»
svarade han smidigt. »Jag har aldrig tillförene så känt, att kvinna och
gudinna kunde vara ett, och medan mitt hjärta böjer knä inför den förra,
sväfvar min själ upp till den senares altare med en ringa undersåtes
tackoffer.»
»Gif mig eder värja,» bad Kristina hastigt.
Magnus lydde, och drottningen tog denna i ena handen, med den andra
ledde hon gref Magnus fram till porten, där man huttrande och otåligt
väntade, att hennes höga nåde skulle behaga begifva sig in i salen till
den framdukade måltiden.
»På knä,» befallde drottningen.
Åter böjde den vackre grefven knä för sin härskarinna.
Hon slog honom med värjan tre slag öfver skuldran och sade muntert:
»Så sant som det är, att jag i morgon den dag skall förvandla denna
värja i en ny af purt guld, så sant dubbar jag eder, grefve Magnus, i
allt detta goda folks åsyn till min egen ädle riddare, hvilken jag
lofvar att vara välbevågen och huld i alla stycken, och är det min
kungliga vilja, att I hädanefter uppenbarar alla edra önskningar för
mig, till fromma för desammas uppfyllande.»
Marie Euphrosyne lyddes till den sällsamt varma klangen i sin höga
fränkas röst, och tårarna stodo henne plötsligt i ögonen. Hon borde väl
hafva känt stor glädje öfver all denna nåd, som likt himmelens manna
föll öfver den hon i enslighet djärfdes kalla sitt allra käraste hjärta,
men hon mäktade näppeligen taga den rätta minen på, när det nu gällde
att med fröjd och gamman hylla drottningens gunstling.
Ock grämde det henne, att hon, en boren furstinna, ej fick sin plats vid
bordets öfre ända utan bland hoffruntimret, och att grefvinnan Ebba
vänligen talade henne till, skänkte föga tröst. Magnus Gabriel tycktes
icke förmärka den lilla leksysterns närvaro mera än om hon varit en tom
och kastad bägare.
Drottningen och han formerade liksom ett bord för sig, och deras ord
gingo städse till hvarandra. Det mesta af hvad de sade, förstod hon
icke. De nämnde namn hon aldrig hört, och hade fuller så höga och
märkliga intressen, att de tycktes löpa från jorden ända upp till
himmeln.
Efter måltiden ville drottningen dansa. Ingen hade tillförene sett henne
så lik andra unga tärnor med rosiga kinder och vakna drömmar i ögonen.
Fru Ebba kunde ej nog förundra sig öfver det behag och den gratie
drottningen visade. Hon hade alltid funnit Kristina ful och rätt
obelefvad. Denna dag syntes hon henne som den plantan nicotiana,
hvilkens hvita blomster dofta både med trånad och glöd, när de sluppit
ut ur den slemma knoppen.
Blåsarna gjorde all sin flit, och drottningen dansade oförtrutet, mest
med Magnus Gabriel, som skulle lära henne de danser, hvilka brukades i
Frankrike.
»Vi vilja inskärpa hos vår dansmästare Beaulieu,» utbrast hon, »att han
må lära våra svenska björnar lättare pas än de hittills åstadkommit. Vi
vänta er till slottet i morgon, gref Magnus, för att gifva oss råd
därutinnan.»
Och ånyo räckte hon honom handen till dans och lekar, som fortforo till
sena kvällen. Men drottningen aktade föga på sömn och hvila. Hon ägnade
högst tre eller fyra timmar åt sin nattro, redan klockan fyra om
morgonen fann man henne i studerkammaren.
När uppbrott ändtligen skedde, följde flera fruntimmer med drottningen
och hennes fruntimmer. De redo med brinnande facklor i handen. Flammorna
stego höga och hungriga som girigt slickande tungor upp mot de mörka
träden, och gnistregnet flög sprakande ut öfver snön för att slockna
bland de kalla flingorna. I spetsen för kavalkaden redo Kristina och
hennes nye riddare. Nu voro de långa stunder tysta, och när de talade,
ljödo deras röster snarare som en strof ur en gammal ballad än som
kungsväg för all världens ord.
»Har I under de senare åren träffat samman med min frände Karl Gustaf,»
sporde Kristina oförmodadt, med denna mening återvändande från
aftonstjärnan, som tindrade öfver deras hufvuden, och hvilken de gästat
i en astronomisk diskurs.
»Ja, eders majestät, rätt ofta.»
»Och hvad tänker I om honom?»
»Att han är den lyckligaste bland dödliga, om ryktet talar sant, som
mäler honom stå eders majestäts hjärta närmast,» svarade De la Gardie
djärft.
»Är det all traktat edra tankar ha med honom?»
»Ja, i denna stund hugsar jag allenast, att han är furste, och att han
därför alltid skall träda framom mig med sina tjänster till det föremål,
som synes mig allena värdt att tjäna.»
»I ären vid samma ålder,» sade Kristina eftersinnande. »Månne edert
hjärta är lika galant som hans?»
»En mans hjärta, eders majestät, är som ett såll, genom hvilket pilarna
löpa in och ut, till dess en dag en kula från kärlekens högkvarter
skjuter det platt fördärfvadt.»
»Såå, och hvad vet I, lärde unge herre, om kvinnans hjärta?»
»Det synes mig vara som månstenen, hvilken speglar alla tårar och alla
löjen, och som brister itu den stund dess kyskhet förgår.»
Drottningens alltid vidtfamnande och vandringslystna tankar drogo redan
sina färde från hans ord, och i det hon red så nära honom, att deras
hästar stötte hufvudena ihop, frågade hon:
»Hvad säga de utrikiske om min rikskansler? Akta de alltfort hans makt
större än min?»
Magnus studsade. Detta spörsmål träffade honom helt oförberedt, ty han
hade trott, att den största enighet härskade mellan Kristina och Axel
Oxenstierna. Men hennes framhviskade ord tydde på en själens hetta,
hvilken icke var af godo. Och gref Magnus, hvilken mera ärft moderns
afvoghet än faderns vänskapsfulla sinne för den allrådande
storkansleren, kände sitt hjärta slå hastigt. Mycket kunde varda af ett
klokt gifvet svar, men detta finge ej töfva. Han genmälde, och tonfallet
bugade sig vördnadsfullt fram till hennes öron:
»Större är ingens makt än snillets, och Nordens Pallas kan allenast en
kallas, men man säger, att konsten att välja rådgifvare är för mera än
att själf råda. Eders majestäts namn omgifves af den högsta ära, äfven
därför att I värdigas lyssna till ringa undersåtars tal.»
De hade nu hunnit in på de ödsliga och mörka gatorna, hvilka helt
plötsligt rycktes upp ur sin dvala, när det glada och rätt bullersamma
sällskapet drog förbi. Vid ett och annat fönster skymtade ett blekt och
förskrämdt ljus, och nattväktarens hornlykta höjdes, så att skenet
skulle falla på damernas ansikten.
Vid sankt Petri nycklar, det var ju själfvaste fröken Kerstin, som red i
spetsen! Och det vid denna tid! Icke kunde väl så hög person vara ute i
älskogsärende, men Gud bättre såg det icke så ut. Hennes ögon lyste så
klara som två stjärnor. --
Kristina ville ej genast gå till hvila, men ej heller åstundade hon
snacka med sina fruntimmer. Vid de tända vaxljusen satt hon länge i sin
studerkammare, framåtlutad i den stora karmstolen, som stirrade hon in i
en utbrunnen brasa. På mattan under det tunga ekebordet låg hennes
favorithund och sof med utsträckta ben.
Tystnaden ekade genom rummet och framkallade de tusen små obeskrifbara
ljud, hvilka likt osynliga strimmor flyta ut i luften. För Kristinas
öron sjöng blodet sin starka sång, och hon lyssnade med bultande hjärta.
Bakom henne låg hennes barndom och ungdom som en ödslig slätt, där intet
frodades så rikt som längtans tistlar. Hon hade längtat efter frihet,
efter glädje och först och sist efter kärlek. Som en stor, varm lycka
mindes hon den gången lille junker Karl Gustaf lämnat i hennes vård
några hundvalpar. Med dessa hade hon lekt dagen i ända och aldrig
tröttnat att trycka deras lurfviga, ludna kroppar mot sitt ansikte.
Det var på den tiden hon satt i svarta kammaren och förhärdade sitt
barnasinne mot tårar och jämmer, så att hon aldrig sedan kunnat gråta
utan att le åt sig själf med ömkan. Men icke förty hade hon känt sig
mäkta bedröfvad, när hennes käre unge frände för två år tillbaka
skickats ut i kriget, och medan hon suttit hos sina sömmande tärnor --
själf sysslolös -- hade hon begärligt lyssnat till deras tal om
kärleken. Huru unga de än voro, hade de förnummit denna alltför
besynnerliga fågels locktoner, och de sjöngo gamla visor med klagande
ord allt om vännen sin eller förtalde med läpparna rubinröda och
kinderna i flammor om mötet med den allra käraste. Aldrig nämndes hans
namn högt, och dock klang det som glada silfvertoner genom gemaket, och
sömnaden föll i knät som ett rosenfång för små jungfrufingrar att plocka
på.
Kristina hade erfarit harm öfver, att hon var den enda, som icke
vaggades bort från dagarnas enahanda af kärliga drömmar, och hon hade
förtrott sig till den svärmiska Marigen, som virkade i silke alnslånga
strumpeband åt den unge Magnus De la Gardie, alltid flikande in ett af
sina hufvudhår för att behålla hans känslor oföränderliga.
Marie Euphrosyne hade strax talat om sin broders stora benägenhet och
beständiga goda vilja för sin höga fränka, och så småningom gaf Kristina
sig i denna nya känslas våld, som kallades kärlek. Hon skref de ömmaste
skrifvelser, men när hon läste dem igenom, kände hon sig skamsen och
fattig, ty orden voro sällan hennes egna; hon hade lånat dem af sina
hofjungfrur. Kvidande af ångest öfver den kyla, hon icke mäktade
förjaga, kunde hon då kasta sig på sitt ensliga läger, och medan hjärtat
frös, skälfde hennes kropp af brännande hetta.
Hon lade armarne bakom nacken, och hennes bröst höjdes af ett djupt
andetag. Hvad förnam hon denna natt inom sig? Intet af pinande ängslan,
intet af blodets stickningar eller sinnets vrede. Lugnt och ljust syntes
henne plötsligt lifvet, och hjärtats hårda slag frammanades icke af
tankarnas marridt utan af en sällsam blid lyckokänsla.
Ytterligare förhöjdes hennes goda stämning af vissheten om storkanslerns
snara afresa till Skåne. Hans hand var ett ledband, hvilket tarfvade att
slitas. Hon ville själf lägga kopplet på, och väl skulle hon finna
hörsamma kreatur.
Hon spratt till. Hon förnam ett buller som af en dörr, hvilken sakta
öppnats för smygvägar, och sekunden därpå hörde hon tvenne röster hviska
ömma ord ute i gamla matsalen.
En tärna och en sven! Drottningen ställde sig i lyssnande ställning, och
på hennes lifliga ansikte afspeglades själsrörelserna oförställdt. Men
intet straffande allvar gled öfver hennes drag; stilla stod hon, och
leendet värmde hennes läppar och ögon. Färgen växlade snabbt på
kinderna, och en gång bredde hon ut armarna som till ett famntag.


V.
Ebba Brahes son.

Agneta Horn skulle i afton för första gången upp till slottet på bal.
Hennes faster, grefvinnan Ebba Leijonhufvud, klädde henne, och
styfmodern, fru Sigrid Bielke, såg beundrande till.
Det var hårda och sträfva fingrar, som redde skön jungfruns strida,
svarta hår, hvilket måste glättas med kvitt och hvitt vax för att kunna
få det rätta fallet. Agneta kände stor lust att gråta högt, så ondt
gjorde det; helst hade hon också blifvit borta från hela festen, men
slika nycker tuktades strängeligen af fru Ebbas ris, hvilket trots att
broderdottern nu fyllt sexton år, ej lagts ad acta.
Lilla Agnetas stenkolsögon gömdes under de långa ögonfransarna, så att
ingen skulle blifva varse tårarna i dem. Men fuller hade hon orsak till
bedröfvelse midt i sin blomstrande ungdom. Man hade trolofvat henne med
den faslige herr Erik Sparre, en herre, som förde lam tunga och läspade
samt till kroppen tedde sig likt en förvuxen sparris utan all styrsel i
lederna. Att hennes farkär, som både var rådsherre och en tapper
krigare, ej vågade ställa sig upp till sin endaste dotters försvar, utan
kröp i säck för kjorteltygets vilja, förtretade henne öfvermåttan, men
skulle hon så gå till drottningen själf och böna för sin frihet, nog
finge det ske, hellre än att hon trädde i brudstol med Sparren.
Hon lyddes plötsligt till fru Ebbas trägna tal med hennes styfmoder.
Farsystern var nu, sedan hennes Annika gift sig och farit ur landet,
flitigt vid hofvet och visste allsköns nyheter därifrån. Fru Sigrid var
mycket fägnad af detta dråpliga tillfälle att få veta hvad som timade.
Själf hade hon inte än kunnat dit komma, ty hon blef alltfort välsignad
med ny lifsfrukt, väl den sist framfödda späda plantan lagt i kista.
»Du må icke tredskas, Agneta, och sitta i krum,» befallde fru Ebba, »då
kan jag intet draga remmen till om lockarna. För drottningen finge du
gärna hafva håret hängande så lösaktigt som taglet på hästrompan, men
det finnes dock damer och kavaljerer nog på slottet, som älska anständig
påklädning. Några äro väl rent för fåfänglige, såsom den där slyngeln De
la Gardie, hvilken pyntar sig på kvinnomaner, men man vet nogsamt,
hvarifrån han ärft slik lusta, pockers långt har han ej behöft draga. --
Underligt med det regemente han för på slottet. Innan fanen fått
morgonskor på, tager drottningen emot sin öfverste och vill då af intet
blifva störd. Det spörjes allmänt, att hon ärnar taga honom upp i rådet,
och intet ärende finnes, som hon icke anser honom fullt rustad att föra
till en lyckosam utgång. Men Gudi lofvadt är det fuller så, att hennes
majestät regerar med krona, spira och äpple och maktens tecken i alla
ändar, men storkansleren sitter dock vid rodret, och fast det ej likar
Gösta Adolfs dotter att ro i hans båt, inser hon väl, att hon intet hopp
har att nå hamnen, om han slungade sig öfver relingen.»
»I rådet berömmer man henne storligen,» inföll fru Sigrid, »men man vet
väl, hvad karlar se till, och hon är ju ett täckeligt blomster. Mäkta
klok lärer hon ock vara. Men intet har jag sport om hennes motvilja för
storkansleren. Tvärtemot skall hon gifva honom mycken ära för hans nit
vid fredsunderhandlingarna med Danmark.»
»Hm! När ryggen är långt borta, får riset stå till. Men sanna mina ord,
det stundar än värre tider än dem vi sörjt oss igenom.»
»Kära svägerska,» inföll fru Sigrid, »I ser för slemt på saken. Aldrig
har väl Sverige lyst med så bålstor ära, som i dessa dagar.
Tysklandskriget tör fällan snarliga lida mot sitt slut, och har det
mycket tagit, har det dock än mera gifvit.»
»Hvem vet, när tocket krig slutar. Där bordet står dukadt, vill svulten
man in. Se så, Agneta, nu är du redo och så pyntelig som en docka. Fort
nu, kappan på! Intet söl vid spegeln. Tror du, ditt beläte är något att
gapa på.»
Agneta genmälte intet, ty hon hade nu annat i sinnet och skulle fuller
visa fru Ebba, att ock hon hade klor och kunde rifvas. Tackad vare den
goda farsystern, som upplyst henne om, att grefve Magnus stod så högt i
drottningens gunst! Honom skulle Agneta välja till förespråkare. Hon
hade talat vid honom flera gånger, när han besökt farkär, och han såg
henne så vänligt an med sina sköna ögon, att hon hart när fick
hjärtevärk.
Han plägade mycket lent och rosande tal om drottningen, och det föll sig
icke svårt att tyda hans mening, som var den, att ingen i världen var
för mera än hon, ingen fullkomligare i alla stycken. --
Agneta steg ganska lätt till sinnes uppför trappan till rikssalen.
Sedesamt höll hon sig bakom den raka, ståtliga fru Ebba, som skred
framåt med allsköns värdighet, besvarande de underdåniga hälsningar, som
alla villigt förskyllde Sturens rika änka.
Erik Sparre hastade glädjestrålande mot sin trolofvade, men bakom honom
hördes ett starkt fnissande, och detta vållade, att jungfru Agneta tog
emot honom än knappare än sedvanligt. Hennes lifliga ögon hade allaredan
uppfångat drottningen under den blå sammetshimlen med guldkronorna och
bredvid henne gref Magnus i sin nya öfversteuniform. De tycktes
omedvetna om, att det fanns en värld med människor i nedanför det
trappsteg, som höjde tronstolen från salen.
Drottningen syntes mycket blek, men dock strålade hennes ögon som af
osäglig lycka. Hennes rika, lockiga hår glänste redt och ordnadt, prydt
med en stor kvist orangeblommor och blad. Som sedvanligt äfven på de
största hoffester bar hon inga smycken, men halsen skimrade sällsamt
hvit och slät som ett skönt silkestyg mot klädningens purpurröda sammet.
Agneta fann henne så vacker, att hon förglömde alla sina egna
förtretligheter allenast för att njuta af denna konungsliga
uppenbarelse.
Drottningen värdigades också räcka henne handen, när fru Ebba förde sin
rodnande skyddsling fram till hennes majestät. Och hon sade med en röst,
hvars ljufliga klang Agneta aldrig skulle förgäta:
»Vi äro glada att se er här, lilla jungfru Horn. Eder herr fader har
varit oss och riket en tro man. Er lyckliga ungdom är som ett skärt
blomster i våra gemak.»
Men länge fick Agneta icke töfva hos henne. Drottningen riktade ånyo all
sin uppmärksamhet på De la Gardie, och den unga flickan måste draga sig
tillbaka till en krets af ungdom, där hennes trolofvade onekligen
spelade en slät figur. Själf blef hon genast hugnad med många smickrande
ord, och hon log mot de sirliga kavaljererna med hela sitt lilla
lifliga, mörkhylta ansikte.
Vid banketten hade grefve Magnus sin plats vid drottningens sida. Han
minde henne skämtande på en barndomstilldragelse, då furst Carl Gustaf
och han drabbat samman af afvogt sinne, just för att den unge
pfalzgrefven menat sig ha rätten att vara henne närmast. Nu hade hon
sträckt sin nådes vedermälen till en än ringare undersåte.
Slika bevis på att hon stod öfver alla behagade storligen Kristina. Och
detta De la Gardies smidiga sätt att ställa sig in i hennes ynnest ökade
hans inflytande, man kunde nästan säga stundligen.
Hon såg på honom med en blick tänd till flamma:
»I dömer eder själf ringa, min vän. För mig är I mera än någon man
tillförene. När solen uppgår öfver min dag -- ständigt fylld af en
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 05
  • Parts
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 01
    Total number of words is 4492
    Total number of unique words is 1742
    27.3 of words are in the 2000 most common words
    36.1 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 02
    Total number of words is 4497
    Total number of unique words is 1767
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 03
    Total number of words is 4524
    Total number of unique words is 1917
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 04
    Total number of words is 4575
    Total number of unique words is 1860
    25.8 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 05
    Total number of words is 4558
    Total number of unique words is 1791
    26.2 of words are in the 2000 most common words
    35.3 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 06
    Total number of words is 4530
    Total number of unique words is 1834
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 07
    Total number of words is 4496
    Total number of unique words is 1913
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    34.6 of words are in the 5000 most common words
    39.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 08
    Total number of words is 4584
    Total number of unique words is 1872
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 09
    Total number of words is 4540
    Total number of unique words is 1900
    25.1 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 10
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1790
    28.3 of words are in the 2000 most common words
    38.2 of words are in the 5000 most common words
    42.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 11
    Total number of words is 4425
    Total number of unique words is 1824
    27.0 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 12
    Total number of words is 4564
    Total number of unique words is 1769
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 13
    Total number of words is 4456
    Total number of unique words is 1748
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    38.7 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Drottning Moi-Même: Historisk silhuett - 14
    Total number of words is 930
    Total number of unique words is 518
    42.5 of words are in the 2000 most common words
    52.4 of words are in the 5000 most common words
    56.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.